Embed Size (px)
Citation preview
SV 1
2-001
Förhandlingar i rådet (allmänna frågor) den 4 och 5 december
2-002
ORDFÖRANDESKAP: D. MARTIN
vice talman
(Sammanträdet öppnades kl.15.05.) Jag skulle vilja be om ursäkt för att talmannen fru Fontaine inte är närvarande. Hon hade ett åtagande av gammalt datum, som hon tyvärr inte kunde ställa in för att kunna vara här i dag. Vi är mycket glada att förestå detta möte. Detta möte har utlysts på initiativ av det franska ordförandeskapet som informerade oss om att de önskade redogöra för slutsatserna från rådet (allmänna frågor), som hölls den 4 och 5 december 2000. Vi måste ge Moscovici och hans kolleger en applåd för att de har tagit detta initiativ. Det är första gången som det har inträffat före en regeringskonferens och jag vill tacka honom för att han finns här med oss denna eftermiddag. (Applåder)
2-003
Moscovici, rådet. � (FR) Herr talman, mina damer och herrar talmän, mina damer och herrar parlamentsledamöter! Tack för att ni tar emot mig här i denna kammare som jag tror snarare är reserverad för utfrågningarna med Europeiska kommissionens ordförande. Det är en ära som vi inom det avgående ordförandeskapet för rådet är mycket rörda över. Jag ville alltså komma till er i dag för att lägga fram de viktigaste punkterna i nästa europeiska råd i Nice, som äger rum nu om två dagar, i ljuset av arbetet i söndagens slutna sammanträde ägnat åt regeringskonferensen och rådet (allmänna frågor) som just avslutats. Det förefaller mig faktiskt fullständigt nödvändigt att er kammare omedelbart och direkt får information om arbetet i rådet, särskilt just före ett europeiskt råd som alla kan vara överens om kommer att bli avgörande för unionens framtid. Som ni vet har Hubert Védrine och jag själv ansträngt oss för att respektera en sådan disciplin, vilket också varit ett nöje, efter varje råd (allmänna frågor), sedan juli månad, och på så sätt bidragit till, tror och hoppas jag, en välkommen och konstruktiv debatt mellan våra två institutioner. Jag är faktiskt absolut övertygad om att den politiska dialogen mellan rådet och parlamentet bör intensifieras och fördjupas och att den definitivt utgör en av nycklarna till en mer demokratiskt fungerande union, genom dessa initiativ, genom det stora antalet inlägg inför parlamentets organ � och jag har just gjort lite statistik : ordföranden eller regeringen har varit i Europaparlamentet över sextio gånger. Jag tror att det är rekord för ett ordförandeskap. Jag har själv varit här över tjugo gånger � jag hoppas helt uppriktigt att rådets franska ordförandeskap kommer att ha lyckats bidra till att utveckla en ny relation mellan de två institutionerna, åtminstone stärka denna relation, och om det också är er uppfattning tror jag att det blir en framgång för detta ordförandeskap, och jag kommer att vara stolt över att ha dragit mitt strå till stacken. Men jag skall nu genast gå in på frågans kärnpunkt. Hubert Védrine lade i förra veckan i kammaren fram för er, eller om det var här, samtliga ärenden som finns uppsatta på dagordningen för Europeiska rådet i Nice. Jag skall därför i dag koncentrera mig på de viktigaste och känsligaste punkterna som stats- och regeringscheferna skall diskutera under de kommande dagarna. Jag skall som vanligt börja med, eftersom jag också vet att det är den punkt som vi kommer att bli bedömda efter � och när jag säger vi talar jag inte bara om ordförandeskapet, utan om de femton medlemsländerna kollektivt � med reformen av institutionerna som vi i söndags ägnade vårt sista slutna sammanträde åt. Era företrädare Brok och Tsatsos, som jag tackar, var naturligtvis där och de deltog som alltid aktivt genom att inom konferensen sprida Europaparlamentets ståndpunkter, såsom de bl.a. återges i den resolution som antogs förra torsdagen i kammaren. Det säger sig självt att vi kommer att ta hänsyn till den, eller åtminstone att vi kommer att anstränga oss för att ta hänsyn till den. Det slutna sammanträdet var ett mycket givande arbetsmöte, även om det inte direkt var enkelt, när det gällde att ompröva dessa ärenden. Det var inte enkelt eftersom, det måste man erkänna, det var ett tillfälle för att verkligen notera nya framsteg, och det är just i Nice som saker kommer att ske. Det är för övrigt inte förvånande eller oroande i sig, några dagar före Europeiska rådet och med tanke på tiden och de ansträngningar som redan gjorts för denna stora och komplexa fråga. Men som jag sade gjorde detta slutna sammanträde det möjligt att sammanfatta de flesta av regeringskonferensens frågor, och det är vad ordförandeskapet behöver för att förbereda den slutliga etappen i förhandlingen, vilket vi nu håller på att göra.
2 SV
Orförandeskapets strävan, på detta stadium, är att skapa gynnsamma villkor för att ett bra avtal, det bästa avtalet, det mest ambitiösa avtalet skall kunna slutas. Jag tror att vi måste ta oss an denna fas, som sannolikt är den känsligaste, lite fridfullt. Nice, det vet vi alla, kommer att vara en avgörande etapp för Europas framtid. Vi måste lyckas där. Det har, bl.a. under de senaste veckorna, funnits tillfällen med spänningar, oroliga tillfällen, spända tillfällen, och till och med dramatiska. Det är oundvikligt. Det kommer att ske varje gång det gäller stora frågor för Europa. Det är nu dags att lugna ner spelet och inte upprätthålla denna spänning genom att göra prognoser som jag personligen tycker är lite riskabla, det erkänner jag � om utgången av en svår förhandling, genom att formulera nya krav, när man vet att det är dags att eftersträva realism och ett avtal. Det var just andan i det slutna sammanträdet i söndags. Det var andan hos delegationerna, men även, det betvivlar jag inte, i kommissionen och bland Europaparlamentets företrädare, för vi eftersträvar naturligtvis var och en på sitt sätt det allmänna gemenskapsintresset, för att använda det uttryck som användes av er talman, Nicole Fontaine, i går i rådet (allmänna frågor). I vilket stadium befinner sig då arbetet? Det slutna sammanträdet var ett tillfälle att granska det sammanfattande dokumentet som reviderades av ordförandeskapet, särskilt om det förstärkta samarbetet, en fråga som inte granskats förut ordentligt, liksom ett förslag från ordförandeskapet om att formalisera principen om rättvis rotation av kommissionens sammansättning fr.o.m. år 2006. När det gäller det förstärkta samarbetet har vår debatt gjort det möjligt att konstatera att förslaget från ordförandeskapet utgjorde en godtagbar balans för den stora majoriteten delegationer. Det huvudsakliga problem som fortfarande består gäller tillämpningsområdet för det förstärkta samarbetet inom det man kallar den andra pelaren. Flera delegationer har allvarliga invändningar mot att man införlivar försvaret där, även om vi noterat att en början till öppning finns för samarbete när det gäller beväpning. Denna fråga måste behandlas i Nice. När det gäller kommissionens roll inom denna typ av förstärkt samarbete har jag konstaterat att man är överens om att fullt ut respektera denna institutions befogenheter, såsom de fastställts i fördraget, när det gäller utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Den andra frågan gäller kommissionens storlek och sammansättning. Man erinrade om medlemsstaternas kända ståndpunkter när det gäller att i fördraget eventuellt införa principen om ett tak och rättvis rotation. Ministrarna diskuterade ett förslag till skrivning i det fallet att denna princip skulle väljas av konferensen. Ordförandeskapet kommer självfallet att ta hänsyn till kommentarerna från delegationerna om sitt förslag. Den grundläggande frågan, när det gäller om det blir något tak eller inte, kan självfallet bara lösas i Nice. Delegationerna har slutligen uppmanats att lägga fram sina kommentarer om ändringarna i ordförandeskapets sammanfattande dokument om de övriga frågorna. Ett stort antal av dessa delegationer gladdes åt ändringarna i vilka hänsyn tas till medlemsstaternas specifika kommentarer, särskilt omröstningen med kvalificerad majoritet, utan att ifrågasätta vår målsättning med ett ambitiöst avtal på detta område, ett ambitiöst avtal som också naturligtvis i de flesta fall måste innehålla en samtidig tillämpning av medbeslutandet och den kvalificerade majoriteten, och jag vet att det är ett av de huvudsakliga orosmoment som uttryckts av Europaparlamentet och som Nicole Fontaine erinrade om i går eftermiddag. Svårigheter kvarstår emellertid om vissa artiklar, och de kända ståndpunkterna från delegationerna har erinrats om när det gäller de känsligaste områdena av den kvalificerade majoriteten, vilket inte har lösts när det är två dagar kvar till Nice: beskattningen, det sociala området, rättsliga och inrikes frågor, den yttre handelspolitiken, men även sammanhållningen. Sedan har vi också, som en slags bakgrund till denna debatt om utvidgningen av omröstningen till kvalificerad majoritet, frågan om röstviktningen inom rådet. Även här är det tydligt att frågan bara kan lösas på stats- och regeringschefsnivå i Nice. Vi har kunnat notera, jag vill betona det eftersom denna punkt intresserar kammaren, att ordförandeskapets förslag till skrivning av artikel 230, som utvidgar Europaparlamentets ställning när det gäller att väcka talan, inte utsattes för någon kritik från delegationerna under det slutna sammanträdet. Jag tror därför vi kan räkna med att den kommer att godkännas. Särskilda svårigheter har också erinrats om när det gäller artikel 7, även om en mycket stor majoritet av delegationerna nu kan godta den senaste skrivningen som föreslagits av ordförandeskapet i frågan. Det var vad jag kunde säga i frågan. Som ni ser återstår det arbete för Europeiska rådet i Nice. Ordförandeskapet kommer att göra allt som står i dess makt för att så mycket som möjligt klargöra texterna som skall fungera som grund för diskussionerna, och samtidigt ta hänsyn till allas önskemål. Ni kan vara övertygade � och jag bemöter här den oro som uttrycktes av Nicole Fontaine i går � om att ordförandeskapets strävan när det gäller resultatet från Nice inte enbart, och jag skulle till och med vilja säga inte huvudsakligen är kvantitativt, särskilt när det gäller den kvalificerade majoriteten. Det blir bara ett bra avtal om vi tillsammans går framåt i de känsligaste frågorna. Vårt synsätt har hela tiden varit krävande och kvalitativt, och kommer att vara det ända till slutet. Jag skall nu säga några ord om de övriga viktiga resultaten av det franska ordförandeskapet. Vi vet alla att reformen av institutionerna blir det huvudsakliga ärendet på dagordningen vid Europeiska rådet i Nice. Men det får inte dölja det arbete som utförts inom andra områden under detta halvår, som kommer att avslutas i Nice och som jag tror kommer att bli ett mycket viktigt resultat för Europas framtid. Jag skall inte göra någon uttömmande genomgång. Jag skall inte, exempelvis,
SV 3
på nytt tala om Europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna, som kommer att tillkännages i Nice av de tre institutionerna. Jag skall heller inte återkomma till frågorna knutna till utrikes- och säkerhetspolitiken som Hubert Védrine och Alain Richard var här och talade om i förra veckan, inom ramen för er årliga debatt om GUSP. Jag skall i stället snarare ta upp andra frågor som är betecknande för önskemålen, och som var det huvudsakliga önskemålet för det franska ordförandeskapet, nämligen att Europa i större utsträckning kan bemöta sina medborgares konkreta oro. Jag tror att det är grundläggande. Några prioriteringar, alltså, några emblematiska ämnen: säkerheten för sjötransporter till att börja med. Jag har haft tillfälle att tala om denna fråga inför er, efter Erikas och Ievoli Suns förlisningar utanför den franska kusten. Allt detta skapade mycket starka sympatier hos allmänheten i övriga medlemsstater. I detta sammanhang antog transportministrarna ett antal åtgärder vars inverkan är mycket stark, eftersom de syftar till att snabbt avskaffa fartyg med enkelt skrov, utöka inspektionerna i hamnarna och göra kontrollen av klassningssällskapen hårdare. Jag vet att er kammare har granskat dessa texter och i de flesta fall förstärkt dem, vilket jag personligen är glad över. Jag hoppas att vi vid nästa sammanträde i rådet (transport) den 20 och 21 december kan gå längre och granska ytterligare ett åtgärdspaket och besluta om att allt detta skall tillämpas omedelbart. Ämne två: livsmedelssäkerheten: inte heller här återkommer jag till grunden till frågan, som ni känner till. Jag tror att Europaparlamentet, liksom de franska myndigheterna och även alltmer myndigheterna i andra medlemsstater, delar samma oro. Vi delar den alla när det gäller utvecklingen av BSE-epidemin och dess variant hos människan. Det är en viktig fråga för folkhälsan. Vi har velat försöka bidra till lösningar, som endast kan finnas inom en europeisk ram. I det hänseendet lyckades rådet (inre marknaden/konsumentskydd), som jag var ordförande för i torsdags, den 30 november, att i form av en resolution fastställa en gemenskapsdoktrin när det gäller försiktighetsprincipen, såväl på intern som extern nivå. Jag tror därför att vi här har en slags doktrinbas, som vi förut saknat. För övrigt kan jag notera efter detta sammanträde i rådet (inre marknaden/konsumentskydd) att vi lyckats träffa en viktig överenskommelse om principen att inrätta en oberoende livsmedelsmyndighet med uppgiften att bedöma risker. Genom sin expertis kan denna myndighet, denna byrå, göra det möjligt för regeringarna att göra nödvändiga val, och det är avgörande. Inom detta mycket brådskande område tror jag att våra medborgare har mycket stora förväntningar på oss offentliga beslutsfattare, såväl nationella som europeiska. I det hänseendet vill jag för övrigt välkomna initiativet från det franska ordförandeskapet, parlamentet och kommissionen att den 28 och 29 november samla ett forum om den inre marknaden, för det är uppenbart att vi alltmer måste tala med det man kallar det civila samhället � låt oss kalla det samhället, helt enkelt � och göra det delaktigt i utarbetandet av de rättsliga normer som är vårt eget arbete. Det tredje ämne som jag vill ta upp är tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Den franska regeringen hade önskat föra upp denna diskussionsfråga på dagordningen för sitt ordförandeskap. Tre år efter det att artikel 16 antogs, som i fördraget ger tjänster av allmänt ekonomiskt intresse en framträdande plats, bland de gemensamma värderingar som är grunden till en europeisk social modell, föreföll det oss önskvärt att lansera en gemenskapsprocess för att precisera innehållet i denna artikel. Det är för övrigt innebörden i en förklaring som antagits av rådet (inre marknaden/konsumentskydd) och som också kommer att bifogas slutsatserna från Nice. Det är mycket viktigt att artikel 16, som jag just tagit upp, och artikel 86 om statligt stöd i fördraget inte framstår som motsägande utan kompletterande. Det finns naturligtvis en känd nationell känslighet här, en politisk känslighet, som också är känd, men samförstånd har lyckligtvis kunnat uppnås kring följande idéer : erkännande av medlemsstaternas förmåga att utse och hos sig organisera verksamhet som faller under uppdrag av allmänt ekonomiskt intresse, erkännande av det nödvändiga bidraget från tjänster av allmänt intresse till den territoriella sammanhållningen, till den sociala sammanhållningen, till konkurrenskraften och slutligen erkännande av kommissionens roll som en instans för bedömning av hur villkoren för utövande av uppdragen av allmänt intresse är förenliga med reglerna för den inre marknaden. Totalt är det en betydande förklaring som, även den, skulle kunna bifogas slutsatserna. Det fjärde resultatet jag kort vill nämna är framstegen på det sociala området. Det har redan förekommit resultat som jag talat om : en politisk överenskommelse om kampen mot diskriminering när det gäller sysselsättning, men dessutom ledde det senaste sammanträdet i rådet (arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor) till andra mycket viktiga resultat. Till att börja med antagandet av det årliga sysselsättningspaketet, programmet för bekämpning av social utslagning, programmet för jämställdhet mellan män och kvinnor, liksom godkännandet av delrapporten om den sociala trygghetens framtid. Slutligen och framför allt vill jag nämna överenskommelsen om en text som det franska ordförandeskapet hade gjort till en av sina prioriteringar, den sociala dagordningen, ett verkligt arbetsprogram för de femton medlemsländerna under de fem kommande åren, som fastställer ett antal områden där det är grundläggande att gå framåt för att förstärka den europeiska sociala modellen som vi alla fäster så stor vikt vid. Stats- och regeringscheferna måste i vilket fall som helst i Nice uppnå en överenskommelse om de två andra texter som också är mycket viktiga, nämligen direktivet �information-rådfrågning� och det sociala avsnittet i stadgan om Europabolag. Jag skulle vilja påstå att vi i dag är nära ett avtal. Jag hoppas att vi kommer att komma över den gräns som skiljer närheten från själva avtalet. Det femte resultatet som jag vill hänvisa till, för även här är det mycket viktigt för att
4 SV
unionen skall fungera, är avtalet om fiskepaketet vilket, som ni vet, stått på unionens program i flera år, och som det franska ordförandeskapet gjort till en av sina prioriteringar. Ekofin-rådet lyckades i förra veckan uppnå ett avtal om skatteharmonisering när det gäller sparande som i linje med slutsatserna från Europeiska rådet i Feira gör principen om utbyte av information officiell rörande villkoren för beskattning av personer som inte bor i landet, fastställer en nivå för källskatten och villkoren för att fördela skatteintäkterna mellan den beskattande staten och den stat där personen är bosatt. Det var det! Jag vill inte trötta ut er, men jag skulle också kunna ta upp de resultat som uppnåtts när det gäller andra mycket viktiga frågor. Jag tänker på budgetanslaget för Meda plus-programmet. Jag tänker kanske också på ett uttalande om idrott. Jag är medveten om allt detta. Jag tror att det franska ordförandeskapet har spelat sin roll som ärlig mäklare för Europeiska unionen, att den bedrivit sina prioriteringar med uthållighet. Det återstår nu att sluta ett bra fördrag om reformen av institutionerna som gör det möjligt att öppna vägen för den kommande utvidgningen av unionen. Vi vet att det blir mycket svårt, men även här tror jag att det franska ordförandeskapet har gjort allt för att förbereda denna slutfas i förhandlingen. Jag har nu avslutat denna presentation av de olika grupperingarna i rådet, inför Europeiska rådet i Nice. Eftersom Hubert Védrine och Alain Richard var här förra veckan ansåg jag det inte till någon nytta att i dag under längre tid tala om utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag vill emellertid säga några ord om tre serier av texter som avslutades i går av rådet (allmänna frågor). Till att börja med en serie texter om försvaret, som kommer att bifogas slutsatserna från Europeiska rådet i Nice, och som bekräftar de ansträngningar som gjorts i flera månader � jag skulle vilja påstå sedan exakt två år � sedan det fransk-brittiska toppmötet i Saint-Malo, vilket den brittiske ministern Robin Cook erinrade om i går. Vidare slutsatserna från rådet om unionens utvidgning, som jag redogjorde för vid mitt föregående inlägg hos er den 21 november, eftersom dessa slutsatser är resultatet av en stor debatt som hölls i rådet (allmänna frågor) den 20 november. Som ni vet kommer dessa slutsatser från rådet även de att bifogas slutsatserna från Europeiska rådet. Jag tror att de är viktiga eftersom de anger huvuddragen i den väg som kommer att göra det möjligt att slutföra anslutningsförhandlingarna omkring slutet av 2002, naturligtvis för de kandidatländer som är beredda att ansluta sig vid denna tidpunkt. Slutligen slutfördes partnerskapet Europa-Turkiet i går under goda förhållanden, och det är ett viktigt resultat. Goda förhållanden eftersom det tillfredsställer de femton medlemsländerna och tilltalar Turkiet, om det inte är så att det tillfredsställer Turkiet och tilltalar de femton medlemsländerna, det spelar mindre roll, men det gör det möjligt för samtliga att känna igen sig i det. Det överensstämmer alltså med vad vi och ni önskar. Det är krävande mot Turkiet och anger mycket exakt de ansträngningar som landet måste göra innan det kan inleda anslutningsförhandlingarna, och förklarar samtidigt det stöd som Europeiska unionen är beredd att ge inom denna ram. Det är därför, tror jag också, ett viktigt resultat som jag ville betona. Jag har nu vad mig beträffar avslutat denna presentation för sista gången som rådets franska ordförandeskap. Jag står nu till ert förfogande för att med er diskutera dessa beståndsdelar i översikten, naturligtvis utan att det påverkar den mer eller mindre definitiva sammanfattning som vi kommer att kunna göra efter Europeiska rådet i Nice och som ordföranden för Europeiska rådet, president Chirac, kommer och lägger fram för Europaparlamentet nästa tisdag, den 12 december. (Applåder)
2-004
Talmannen. � Tack så mycket för en mycket tydlig, och med tanke på ämnets omfattning, kortfattad presentation.
2-005
Poettering (PPE-DE). � (DE) Herr talman, herr rådsordförande, kolleger! Jag vill tacka rådets ordförande Moscovici för att han kommit hit i dag. Jag tror att det är ett gott tecken, låt oss hoppas att vi också kommer att lyckas under de kommande dagarna. Det har sällan förekommit att ett toppmöte har föregåtts av så stor pessimism. Låt oss hoppas att allt detta kommer att te sig positivt i slutändan. Herr rådsordförande! Det som är avgörande för oss, PPE-DE-gruppen, är att vi får ett genombrott när det gäller majoritetsbeslutet, och jag vädjar till er som franskt ordförandeskap att ni när det gäller tjänster inom ramen för handelspolitiken går före med gott exempel. Om ni inte går före med gott exempel, hur kan ni då förvänta er att de andra skall följa efter? Här har det franska ordförandeskapet ett enormt ansvar, som det också kommer att bedömas enligt, efter Nice. En andra punkt: den nya viktningen i rådet: Vi har med intresse hört inte bara från kommissionen utan nu också från den italienska regeringen, att en dubbel majoritet, alltså rösterna i rådet och befolkningsmajoriteten, kan vara ett lämpligt medel för att lösa problemen här; vi befinner oss inte längre i ett Europa med den gamla maktpolitiken, utan i ett demokratiskt Europa, och denna demokrati måste också återspeglas i rådet, åtminstone till en del.
SV 5
Ett tredje påpekande gäller förfarandet efter Nice, om Nice blir framgångsrikt, vilket vi hoppas. Europa är ännu inte fulländat, och därför behöver vi efter Nice en ny konferens � jag säger uttryckligen konferens och inte regeringskonferens � som tar sig an grundvalarna för Europas vidare utveckling; somliga kallar det författning � ett begrepp jag finner synnerligen sympatiskt, och som också måste förtydligas. Vad gör Europeiska unionen? Vad gör Europeiska unionens medlemsstater? Herr rådsordförande! Jag vädjar till er och kräver av er att Frankrike som ordförandeskap modigt skall gå i spetsen. Vår grupp kan absolut föreställa sig ett �nej� om resultatet i Nice inte ger tillräckliga förutsättningar för ett bra fördrag. Då vore det bättre att inte åstadkomma något fördrag i Nice, och att låta svenskarna fortsätta förhandlingarna, och även belgarna om så krävs, än att sluta ett dåligt fördrag, som i slutändan inte skulle komma att ratificeras. Men jag önskar er all framgång i Nice, som vi sedan kan godkänna, men om framgången skulle utebli, kommer vi också att dra de nödvändiga konsekvenserna.
2-006
Barón Crespo (PSE). � (ES) Herr talman! Jag vill framför allt tacka ordföranden för rådet, herr Moscovici, för gesten att infinna sig här för att göra en avstämning av ordförandeskapet. Fortsättningsvis vill jag först ställa en fråga angående hans sista yttrande. Han har gjort en avstämning som enligt honom är nästan definitiv, med förbehåll för debatten nästa vecka. Eftersom han har sagt att president Chirac kommer att infinna sig för att göra en presentation, så skulle jag vilja veta om vi också kommer att föra en debatt med Frankrikes president och Europeiska rådets ordförande, herr Chirac, eller om vi kommer att föra debatten med ministrarna Védrine och Moscovici. Den andra frågan: I den andra punkten i sitt yttrande nämnde Moscovici att den nya stadgan skulle tillkännages högtidligt utanför ramen för regeringskonferensen. Innebär detta att ordförandeskapet utesluter alla möjligheter att skriva in stadgan i fördragen, även om det blir genom artikel 6.2? För det tredje, och detta har med institutionernas sammansättning att göra, påminner jag er om vad vi röstade fram i parlamentet: att parlamentets, rådets och kommissionens sammansättning och funktioner ingår i samma åtgärdspaket i enlighet med den dubbla demokratiska legitimiteten. Slutligen måste också frågan �efter Nice� tas upp. Vi får hoppas att vi trots all skepsis och pessimism, är i stånd att ge tillräckliga impulser för att fortsätta processen med Europeiska unionens konstitution, och jag understryker ordet �konstitution�. Som avslutning, herr talman, vill jag påminna ordföranden för rådet om att vi inte är åskådare utan medaktörer i denna process; att vi hoppas på en framgång i Nice, vilket vi behöver, men att vi hur som helst kommer att utvärdera resultaten och fortsätta vårt arbete, vilket enligt vår uppfattning precis handlar om Europeiska unionens slutgiltiga grundfördrag och dess utvidgning.
2-007
Haarder (ELDR). � (DA) Herr talman! Den liberala gruppen vill att varje land skall ha en kommissionär, för att bevara kommissionens styrka som fördragens väktare. Vi vill att man använder dubbel majoritet i rådet. Vi vill att kvalificerad majoritet skall vara huvudregel och därför vill vi använda gemensamt beslutsfattande, så att parlamentet deltar i lagstiftandet. Men det viktigaste för oss är att utvidgningen inte försenas. Utvidgningen är vår generations viktigaste bidrag till frihet, demokrati, fred och välstånd. Det får inte bli någon försening. De nya länderna får inte bli gisslan i en strid om fördraget. De skall tas med efter förtjänst, när de är redo. De skall inte behöva vänta p.g.a. att vi strider inbördes. Därför, herr rådsordförande, om det nu inte blir något samförstånd, kommer det franska ordförandeskapet i så fall att sammankalla ett nytt toppmöte före jul eller för min del gärna också mellan jul och nyår, så vi inte blir försenade? Och till sist har jag en fråga om stadgan. Jag vill gärna tacka er hjärtligt för den insats ni har gjort för att hitta en lösning, men jag förstår att det är svårt och därför vill jag fråga: Vad anser ni, herr rådsordförande, att man behöver göra för att skapa samförstånd i rådet om en stadga för ledamöterna av Europaparlamentet?
2-008
Maes (Verts/ALE). � (NL) Herr talman, herr rådsordförande! Detta skulle kunna bli det första toppmötet där parlamentets befogenheter inte utvidgas. Kan Du försäkra oss om att Du skall arbeta för att detta inte händer? Vi anser att vetorätten skall utgå som regel. Vi önskar ett införande av majoritetsbeslut, men att detta samtidigt går hand i hand med Europaparlamentets beslutsrätt. Vi vill även tala för en aktiv tillämpning av subsidiaritetsprincipen. Du nämnde just det franska ordförandeskapets framsteg, bland annat i fråga om partnerskapet med Turkiet. Jag vill gärna veta om det är klargjort att detta partnerskap kommer att omfatta en uppgörelse i fråga om Cypern och ett avtal om minoriteters rättigheter, t.ex. kurder och armenier, såsom efterfrågas i parlamentets resolution. Vi i Gruppen De gröna är medvetna om att utvidgningen absolut måste prioriteras, men vi anser även att Europa måste utrustas med nödvändiga beslutsorgan för att kunna tillgodose denna utvidgning. Därför efterfrågar vi så stora ansträngningar som möjligt av det franska ordförandeskapet.
6 SV
2-009
Frahm (GUE/NGL). � (DA) Herr rådsordförande! Jag har två frågor till er. Hela huvudsyftet med regeringskonferensen i Nice är ju de reformer som skall göra EU redo för utvidgningen. Eftersom syftet med reformerna nu är utvidgningen, kommer då ordförandeskapet då, med hänsyn till att säkerställa utvidgningen, länka samman genomförandet av reformerna med genomförandet av utvidgningen, så att det ena inte kan ske om inte det andra sker? Min andra fråga: Det finns ju en värld utanför EU, och just nu brinner en del av den ganska våldsamt. I Mellanöstern har vi nu en situation som hotar båda folkens framtid och säkerhet, och som faktiskt också, om inget görs, kommer att hota vår säkerhet. Kommer rådet, eftersom det inte bara hotar vår säkerhet, utan också därför att det håller på att utvecklas till en humanitär katastrof, trycka på för att få möjlighet att skicka en factfinding mission eller internationella observatörer till Israel och Palestina med hänsyn till att säkerställa genomförandet av FN:s resolutioner om en palestinsk stat? Jag anser att det i praktiken är betydligt mer brådskande än toppmötet i Nice och EU:s alla reformer.
2-010
Berthu (UEN). � (FR) Herr rådsordförande! Jag tackar er för min grupps räkning, och mina kollegers, för att ni kommit hit till oss i dag och jag skulle vilja säga att vi inte underskattar er svåra uppgift i Nice, eftersom resterna från Amsterdam, även om de framstod som ofarliga, icke desto mindre var mycket svåra att lösa. Det var just därför som de inte löstes i Amsterdam. Bland annat. när det gäller frågan om röstviktningen i rådet har de senaste veckornas diskussioner visat på problem i förbindelserna mellan olika länder, mellan länder av olika storlek, och bl.a. också problem om rösternas paritet mellan stora medlemsstater. Bakom detta ser man två uppfattningar om Europa. Ett Europa som vilar på sina nationella gemenskaper och, på mer eller mindre lång sikt, ett Europa som vilar på ett enat europeiskt folk. Och om man börjar gå i riktning mot den andra hypotesen i Nice, alltså i riktning mot omröstningar med kvalificerad majoritet allt oftare och en majoritet som alltmer bygger på medlemsstaternas befolkningsstorlek, hur kan ni då tro att man i utbyte kan bevara den ena eller den andra nationella gemenskapens specifika intressen ? Det är alltså en fråga om vetorätten, men i precis motsatt riktning mot Maes riktning. Och en liten kvarstående fråga: ni talade om en förklaring om offentliga tjänster, ni tog upp dessa principer som förefaller mig utmärkta: i fördraget finns en artikel 295 om egendomsordning där det står att fördraget inte i något hänseende skall ingripa i medlemsstaternas egendomsordning. Tror ni inte att denna utmärkta förklaring, som ni just talat om, kan leda till en parallell artikel där det står att fördraget inte skall ingripa i systemet med offentlig service i medlemsstaterna?
2-011
Dell'Alba (TDI). � (FR) Herr talman, herr rådsordförande, tack för att ni kommit hit. Jag instämmer med alla andra. Jag har tre mycket korta frågor att ställa till er. Den första är: jag har framför mig artikel 2 i den franska lagen som tillåter ratificering av Amsterdamfördraget, där det står: �Republiken Frankrike uttrycker sin beslutsamhet att utöver bestämmelserna i Amsterdamfördraget notera avsevärda framsteg på vägen mot reformen av Europeiska unionens institutioner, för att göra unionens funktion effektivare och mer demokratisk innan de första anslutningsförhandlingarna avslutas�. Den är undertecknad av Chirac, Jospin, Védrine och Moscovici. Har ni uppriktigt känslan av att denna slags skyldighet till resultat kommer att kunna uppnås i Nice? Den andra frågan är att man i tidningarna talar om ett italiensk-tyskt initiativ som syftar till att säga: när allt kommer omkring, om vi inte lyckas i Nice, kan vi mycket väl ha en ny regeringskonferens år 2004, och börja med det belgiska ordförandeskapet, och tala om samma frågor. Hur reagerar ni på detta initiativ? Finns det på ert bord? Avslutningsvis den tredje och sista frågan: det sägs att Chirac har tänkt och till och med begärt av sina samarbetspartner möjligheten att förlänga toppmötet i Nice med 48 timmar. Är det en rimlig hypotes?
2-012
Bonde (EDD). � (DA) Herr talman! Vi har nu kommit så långt i förhandlingarna om Nicefördraget att vi kan granska resultatet. För det första flyttar man, genom Nicefördraget, maktbefogenheter från lokala enheter, regioner och medlemsstater till unionens institutioner i Bryssel. Man flyttar inga maktbefogenheter i den andra riktningen. Det blir alltså mer centralstyrning och ingen decentralisering. I och med en ökad centralstyrning går man stick i stäv mot önskemålen från de allra flesta medborgarna i alla EU-länder, även i Frankrike. För det andra flyttar man också genom Nicefördraget maktbefogenheter från väljare och folkvalda till tjänstemän och ministrar, dvs. från den lagstiftande till den verkställande makten. Det är inte så svårt, eftersom de folkvalda och väljarna spelar en mycket liten roll under förhandlingarna. Huvudaktörerna är tjänstemännen från utrikesministerierna och ambassadörerna. De kan vara duktiga på att företräda demokratier, men de kan alltså inte ersätta den demokratiska processen. Min fråga är: I vilka länder har väljarna och de folkvalda sagt att de vill ha mindre inflytande till väljarna och de folkvalda och mer maktbefogenheter till tjänstemän?
SV 7
För det tredje flyttar man genom Nicefördraget maktbefogenheter från de små ländernas tjänstemän och ministrar till de största ländernas tjänstemän och ministrar. Kommissionen skall sättas samman så att länderna inte längre med säkerhet får en plats i kommissionen. Det kan alltså uppstå situationer där det inte finns en enda person i ett land som kan lägga fram förslag till en ny lag. Rösterna i ministerrådet skall omfördelas så att de största länderna får fler röster, medan de små ländernas skydd genom vetorätten samtidigt inskränks på kanske 40 områden. Det finns tre viktiga ändringar i samarbetet på dagordningen, och jag vill gärna fråga om centraliseringen, avdemokratiseringen och maktförskjutningen skall bli föremål för folkomröstningar. Förväntar sig rådsordföranden att ett fördrag med detta innehåll kommer att kunna antas genom folkomröstningar, och i så fall var? Jag vill gärna besöka detta land.
2-013
Moscovici, rådet. � (FR) Herr talman! Jag skall svara talarna i den ordning de talat, och börja med ordförande Poettering, där jag tyckt mig förstå att han kanske är mer intresserad av den franske ministern än av ordförandeskapet. Han får därför ursäkta mig för att jag för en sekund tar på mig den nationella mössan för att säga honom att när vi uppmanas att föregå med gott exempel tror jag helt uppriktigt att Frankrike � jag betraktar den delegation som är på min högra sida när jag sitter i ordförandeskapet � är tillräckligt företagsamt när det gäller ett stort antal artiklar. Jag tänker på de sociala frågorna, jag tänker på beskattningen, sammanhållningen, jag tänker till och med på rättsliga och inrikes frågor. Vi är för vår del beredda att göra ett starkt politiskt uttalande och det blir viktigt att andra delegationer, från länder som också är konsekventa, kan delta i denna överenskommelse. Vi har för vår del, och jag talar om Frankrike, fortfarande några förbehåll, närmare bestämt två, varav ett gäller artikel 133.5. Vi torde vara det land som kanske har minst. Det betyder att ordförandeskapet måste ta sitt eget ansvar, men vi får inte glömma de övriga, som ofta på ett mer brutalt sätt blockerar mycket viktiga frågor såsom beskattningen, försvaret och det förstärkta samarbetet. Med detta vill jag säga, kära talman, att alla måste anstränga sig � när jag säger alla tänker jag på alla, inte enbart på vissa, utan på just alla. När det gäller kommissionens och Italiens ståndpunkt till förmån för den dubbla majoriteten, som ni nämnde, har jag från den italienska delegationen redan från början noterat att den lagt fram en skiss till en enkel röstviktning, som för vissa förefaller överdrivet bred, men som varit en av de huvudsakliga skisser som studerats. Den italienska delegationen � jag har läst uttalandena nyss från Amato � har framför allt redan från början utmärkt sig genom sitt stöd till en lösning med enkel röstviktning, och ingen tvivlar på att denna lösning kommer att läggas fram. Jag går inte så långt som till att säga att denna lösning blir central, men den kommer att vara en av de möjliga rättvisa punkterna i förhandlingarna i Nice. Tack alltså, för att ni önskar oss lycka till. Det kommer ordförandeskapet att behöva, men jag tror, och jag vänder mig nu till parlamentsledamöterna från de femton medlemsländerna, vi kommer alla att behöva det. Jag vill emellertid, herr talman, instämma på en grundläggande punkt med er. Även jag föredrar att det inte blir något fördrag i Nice framför ett dåligt fördrag i Nice. (Applåder) Jag kan försäkra er om att ordförandeskapet inte är berett att i Nice godkänna det fördrag som det i sin egenskap av nationell delegation förkastade i Amsterdam. Vi måste alla naturligtvis ha den målsättningen, med våra nationella politiska preferenser, men vi måste alla ha en viss ambitionsnivå och det är mycket tydligt. Jag kan inte nu svara Enrique Barón Crespo på frågan om det blir Frankrikes president själv som kommer att delta i hela debatten eller ej, men det är klart att Hubert Védrine och jag själv i vilket fall som helst inte kommer att vika en tum. Vi kommer att vara närvarande under hela Europeiska rådet i Nice. Om det behövs skulle vi kunna ersätta honom. Men ännu en gång, det beror på hans egen planering. När det gäller stadgan � och nu blir jag på nytt allvarlig � tror jag att vi måste vara försiktiga. Jag har aldrig här dolt två saker. Det första var mitt personliga stöd � och ordförandeskapet blev insyltat, som vi säger på franska � till ett omnämnande av stadgan i artikel 6 i fördraget. Jag har önskat det och jag har försökt. Elmar Brok och professor Tsatsos kan intyga det, eftersom de varit närvarande vid alla dessa slutna sammanträden. Elmar Brok kan även vittna om att flera medlemsstater, inte bara en utan fem eller sex, förklarade sig negativa till detta, en av dem gick till och med så långt att den under dessa förhållanden skulle vända sig emot att stadgan utropas. Låt oss vara tydliga vid ett bestämt tillfälle: unionen är vad den är, det kommer inte att bli någon hänvisning till stadgan i artikel 6 vid Europeiska rådet i Nice och jag beklagar det. Jag tar tillfället i akt för att här offentligt säga vad jag sade till Nicole Fontaine i går. Jag förstår att Europaparlamentet önskat det. Ni kan vara säkra på att ordförandeskapet också ivrigt önskat det. Skall man för den skull nedvärdera det arbete som gjorts när det gäller stadgan, även av parlamentariker i Europaparlamentet, eller anse att utropandet av stadgan, det
8 SV
högtidliga tillkännagivandet av stadgan, är ett mycket viktigt verk och att kampen naturligtvis fortsätter, som man ibland säger hos socialisterna. Jag är snarare för detta synsätt. (Avbrott av Cohn-Bendit) (Skratt) Det är Enrique Barón Crespos. Jag säger ibland, ibland, men de var inte de enda. Det händer alla, jag säger det till Daniel Cohn-Bendit, att man byter lösenord. När det gäller perioden efter Nice är det uppenbart att den blir av konstitutionell art, utan tvivel. Det är mycket tydligt. När det gäller Haarder skulle jag vilja säga att beträffande den dubbla majoriteten har debatten utvecklats något och ingen betvivlar i dag längre behovet av att ta hänsyn till två kriterier: till att börja med befolkningen, men även antalet medlemsstater. För mig är diskussionen i dag lite grann någon annanstans, det handlar om att hitta rätt balans i röstviktningen å ena sidan och å andra sidan att behandla problemet med grupper av länder. Det finns definitivt ett problem som vi tänker på och det är Tyskland och Frankrike, men det finns andra förefaller det mig, Spanien, Nederländerna, Sverige, och ordförandeskapet är fullständigt medvetet om detta. Vi får se. Det kommer sannolikt att bli en av de svåra frågorna vid detta toppmöte. När det gäller utvidgningen, och jag besvarar samtidigt frågan från Dell'Alba, stämmer det att när vi lät ratificera Amsterdamfördraget av vårt franska parlament lade vi till � eller snarare lade parlamentet till, eftersom det är ett initiativ från parlamentet, det betonar jag � en artikel 2 där det stod just att det var nödvändigt att reformera institutionerna före utvidgningen. Det föreföll då lite chockerande, men det är den verklighet vi ställs inför. Om det blir ett misslyckande i Nice, vilket jag inte tror, och inte heller hoppas, får det också konsekvenser för utvidgningen. Det är klart. Det är fortfarande fyra personers ställning som ni tagit upp och de kommer att vara närvarande i Nice för den franska delegationen, och kommer även att utgöra den franska delegationen i Europeiska rådet. När det gäller resten tror jag inte, uppriktigt sagt, � vi får se � att vi behöver planera för tre dagar mellan jul och nyår och det är också ett svar till Dell'Alba. Europeiska rådet kommer inte att förlängas med 48 timmar, men vi har faktiskt en dagordning som gäller för två eller tre europeiska råd. Vi har en dagordning �gemensam utrikes- och säkerhetspolitik� som är konsekvent, vi har en dagordning �ekonomisk politik och socialpolitik, politik som gäller olika aspekter på det sociala livet för människorna� som är mycket viktig. Och vi har regeringskonferensen. Frankrikes president skrev därför till sina kolleger i förmiddags eller i går, tror jag, att det var mycket möjligt att Europeiska rådet skulle fortsätta till mitt på dagen på söndagen. Det kommer därför sannolikt att blir det längsta rådet i Europeiska unionens historia. Om vi efter tre dagar och två nätter av arbete inte lyckas uppnå ett avtal � om vi måste överväga att träffas på nytt i mellandagarna � beror det sannolikt på att blockeringen varit mycket omfattande, och jag kommer då snarare att följa ordförande Poetterings resonemang. Om det blir på det sättet finns det en allvarlig risk för att vi på nytt måste diskutera det under det svenska ordförandeskapet, det belgiska eller andra, men inte utan konsekvenser för utvidgningen. Jag tror att alla måste ha denna viktiga fråga i bakhuvudet när de slutliga besluten skall fattas. När det gäller stadgan för ledamöterna i Europaparlamentet känner de gruppordförande som är här till de ansträngningar jag personligen gjort, som det franska ordförandeskapet gör, bl.a. via Pierre Vilmont som arbetat mycket med Julian Priestley, samt er talmans, Nicole Fontaine, personliga engagemang. Jag inledde därför en debatt i rådet (allmänna frågor) den 20 november. Efter denna debatt, och med beaktande av vars och en ståndpunkt, skrev jag till Nicole Fontaine, som överlämnat dessa ståndpunkter, det sade hon i går, till ert rättsliga utskott. Ett kommande möte mellan rådet och den utvidgade talmanskonferensen borde därför äga rum utanför sammanträdesperioden, nästa tisdag. Var och en måste då, jag säger det till gruppordförandena eftersom jag har äran att befinna mig inför dem, ta sitt ansvar om vi skall lyckas. Jag vill i vilket fall som helst säga till er, herr Harder, men jag säger det även till alla här, att när det gäller rådet är beslutsamheten total. Det finns tre punkter där vi måste närma oss varandra, där var och en måste anstränga sig. Jag hoppas uppriktigt att vi skall lyckas med det. Det franska ordförandeskapet vill ha denna stadga och kommer att kämpa för den ända till slutet. När det gäller Europaparlamentet, som för övrigt inte i första hand borde oroa sig över sina befogenheter utan rollen för var och en av Europeiska unionens institutioner � jag vet för övrigt att det är fallet -, kan man inte säga att det inte kommer att öka sina befogenheter vid denna regeringskonferens. Parlamentet kommer att vinna enormt mycket tack vare medbeslutandet som sannolikt kommer att utvidgas till över fyrtio ämnen. Det är ändå många. Tack vare artikel 7, artikel 230 som jag nämnde nyss, artikel 300.6, om internationella avtal, förstärkt samarbete i den första pelaren där parlamentet kommer att uppmanas att ge sitt samtycke. Precis som alla tidigare fördrag kommer detta fördrag att bli ett som markerar den ökade betydelsen av Europaparlamentet som medlagstiftare i Europeiska unionen. Denna gång handlar det inte om att fastställa balansen mellan befogenheterna utan att se hur alla gör framsteg tillsammans. Det är tydligt att när det gäller Europaparlamentet blir det ett framsteg.
SV 9
När det gäller Cypern, ja, planeras det inom partnerskapet med Turkiet som en beståndsdel i den förstärkta politiska dialogen. Samtliga slutsatser från Helsingfors återfinns för övrigt i olika titlar, jag vill inte bli alltför teknisk, i detta partnerskap, på ett sätt som, ännu en gång, tillfredsställer alla. Det gäller Cypern och det gäller även för förbindelserna i regionen. Jag tror mig ha svarat Frahm om utvidgningen och institutionerna. Kopplingen är uppenbar, den är direkt, och vi måste alla komma ihåg att den stora frågan med denna institutionella reform är just att möjliggöra utvidgningen, och tvärtom att en misslyckad institutionell reform skulle göra utvidgningen komplicerad. Jag säger inte att det skulle förhindra den, men det skulle sannolikt bli en förändrad giv som vi måste bedöma. Om vi däremot lyckas i Nice kommer tidsplanen att respekteras, för det kommer då, fram till den 1 januari 2003, att återstå två år för att få fördraget ratificerat, det handlar huvudsakligen om det, och det är möjligt. Vi gjorde mindre än så för Amsterdamfördraget som innebar andra problem. När det gäller Mellanöstern hörde jag er inställning. Jag ger er bara två svar, nämligen dels att Javier Solana kommer att delta i Förenta nationernas uppdrag på plats, dels att Hubert Védrine under de närmaste dagarna efter Europeiska rådet i Nice kommer att genomföra den traditionella rundresan för ordförandeskapet i Mellanöstern för att lämna samtliga användbara budskap och också erinra om vad som gjorts. Till Berthu säger jag på nytt att det grundläggande problemet är det med ifrågasättandet av grupperingar av befolkningar såsom det ser ut för närvarande. Det är inte bara ett fransk-tyskt problem. Det är kanske inte ens huvudsakligen ett fransk-tyskt problem. Jag är övertygad om, jag har sagt det och jag säger det igen, att detta toppmöte i Nice kan misslyckas, eftersom det är mycket komplext, men att det inte får misslyckas, eftersom det är grundläggande och att det under alla omständigheter inte kommer att misslyckas på grund av en fransk-tysk meningsskiljaktighet. Men det finns också andra frågor, jag har talat om Spanien, Nederländerna, Sverige. Ordförandeskapet blir efter president Chiracs rundresa tillsammans med antingen Hubert Védrine eller undertecknad, medvetet om önskemålen från var och en. När det gäller offentlig service har det funnits ett meddelande från kommissionen, det har förekommit en debatt i rådet, vi har detta uttalande som, förefaller det mig, uttryckligen omfattar er oro men jag tar detta förslag för vad det är, nämligen intressant. Vi måste fortsätta. Det var redan inte särskilt lätt att för första gången åstadkomma ett uttalande som erkänner balansen mellan uppdragen av allmänt intresse och den inre marknaden, och även överensstämmelsen mellan dem, och jag tar snarare detta som ett bra tecken på utveckling. När det gäller Dell'Alba tror jag mig har besvarat två av hans tre frågor, och jag tar därför nu upp den tredje. Det stämmer att det finns en idé om 2004, men det är inte någon left-over från Nice, det är en debatt om tiden efter Nice. Det är huvudsakligen en tysk begäran att få ett fördrag, jag säger det i förbigående till Bonde, eller en regeringskonferens, eller en diskussion, åtminstone, som gör det möjligt att behandla omskrivningen av fördragen och fördelningen av befogenheter. Med andra ord att besvara den fråga som vi alla ställer oss och som är: vem gör vad? För jag tror inte, herr Bonde, att man kan säga att det Europa som växer fram är ett centralistiskt Europa för tjänstemannen. Som den folkvalde jag är respekterar jag tjänstemännen enormt. Och jag tar för övrigt tillfället i akt för att tacka alla tjänstemän som bidragit till detta ordförandeskap, vare sig de arbetar inom kommissionen, rådet eller parlamentet, eftersom de utfört ett mycket anmärkningsvärt arbete. När man sitter på en delegations bänk bedömer man det inte, när man sköter ordförandeskapet inser man det, och jag tror att vi än en gång måste tacka dem. Jag talar inte om mina egna medarbetare, för jag vill inte bli alltför långrandig, men alla har verkligen arbetat mycket. Det hindrar inte att, oavsett tjänstemannens uppgift, och den är grundläggande, det är de folkvalda och politikerna som fattar besluten i Europeiska unionen, som anstränger sig för att göra det, med denna originella balans mellan nationerna och unionen som är betecknande för vår europeiska union. När det gäller rollen mellan små och stora har jag redan besvarat denna fråga flera gånger. Om det sedan blir ett fördrag, och jag hoppas att det blir det, åligger det var och en att se till att det ratificeras enligt de egna konstitutionella reglerna. I vissa länder lär det förekomma folkomröstningar. Ni kanske känner till dem. (Skratt)
* * *
2-014
Brok (PPE-DE). � (DE) Herr talman! Jag tar här tillfället i akt att tacka ordförandeskapet, i synnerhet Pierre Moscovici, för att vi som företrädare för parlamentet just under det franska ordförandeskapet i rådet haft bättre arbetsvillkor än någon jämförbar runda tidigare. Detta utesluter naturligtvis inte att vi kan framföra kritik på enskilda punkter. Men jag måste ge honom rätt i att man beträffande artikel 6.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna hittills inte misslyckats på grund
10 SV
av det franska ordförandeskapet i rådet, men kanske kan man ändå i fortsättningen låta det stå kvar som en option för Nice, för att övertyga den ena eller andra delegationen. För oss var under den senaste tiden två saker i förhandlingarna viktiga som måttstock: en väsentlig utvidgning av det kvalificerade majoritetsbeslutet på viktiga områden, exempelvis det sociala området, strukturfonderna, rättsliga och inrikes frågor, handels- och skattepolitik. Jag tror att om man inte lyckas att uppnå ett avgörande genombrott här, så kommer det att bli mycket svårt att erkänna Europeiska unionens förmåga till utvidgning. Det andra är utökningen av parlamentets demokratiska rättighet, eller, bättre uttryckt, minskningen av det demokratiska underskottet. Även här vill jag erkänna att det franska ordförandeskapet i rådet under de senaste veckorna verkligen har gjort stora ansträngningar, men vi har tre avsnitt, som Moscovici också redan talat om, nämligen artiklarna 181-279 och 133. Om det inte införs ett kvalificerat majoritetsbeslut, skulle det här uppstå ett nytt underskott, som vi hittills inte haft. Eftersom vi när det gäller artiklarna 279 och 181 redan har budgeträttigheter, borde det vara lätt att vid regleringarna här också infoga behörigheten. Kanske kan fortfarande något göras under de närmaste dagarna. Vi har här några gamla bördor, som också har tagits upp, exempelvis konkurrens och jordbruk. När jag tittar på att vi hittills, när det handlar om jordbruket, alltid talat om de heliga korna och nu talar mer om de galna korna, så kan man kanske säga att händelserna i samband med BSE visar att jordbruksministrarna inte får ha något monopol, att det här bör införas en demokratisk kontroll, och att det är viktigt att även införa medbeslutande för Europaparlamentet.
2-015
Tsatsos (PSE). � (EL) Herr talman! Även jag skriver under på de lovord kollegan Brok ger Moscovici beträffande det goda samarbetet oss emellan och inriktar mig på att uppmärksamma problemet med det fördjupade samarbetet. Parlamentet begärde att samtycke därvidlag skulle komma till uttryck ifråga om alla tre pelarna. Till slut begränsade vi oss till den första pelaren. Ett slags samtycke uppstod men med den oväntade begränsningen att bara gälla för fall där artikel 251 är tillämplig. Vi anser att detta är olyckligt eftersom vi i sådana verkligt grundläggande fall då institutet med fördjupat samarbete skall tillämpas inte kommer att ha parlamentets lagstiftande medverkan vilken ju är demokratiskt nödvändig. Herr rådsordförande! Ni sade i ett svar till en politisk ledare att vi i parlamentet inte behöver oroa oss över våra rättigheter. Här skulle jag vilja klara upp ett missförstånd. Parlamentets rättigheter är inte parlamentets ensak utan de är kvalitetsmässiga förutsättningar för hela rättsordningens demokratiska karaktär. Och en demokrati upprätthålls, vilket följaktligen gäller även Europeiska unionen som demokratisk uppbyggnad, då oron över parlamentets rättigheter inte bara angår parlamentet utan också den verkställande makten, d.v.s. kommissionen och rådet. Detta är inte en personlig fråga för oss utan genom att här hävda vår medverkan även i de frågor som Brok tog upp försvarar vi den demokratiska kvaliteten för hela Europeiska unionen och inte någon facklig rättighet för parlamentsledamöterna.
* * *
2-016
Ilgenfritz (NI). � (DE) Herr rådsordförande! Som österrikare var jag naturligtvis mycket bestört över sanktionerna mot Österrike. Tror ni inte att Frankrike i detta sammanhang också har förlorat tid genom att inte beakta ett demokratiskt valresultat och genom den rättsvidriga tolkningen av fördragen, värdefull tid, som nu saknas för att detta toppmöte skall kunna avslutas på ett positivt sätt? Avslutningsvis skulle det naturligtvis också intressera mig personligen, om det finns faktiska anledningar till att ni inte vill besöka Österrike.
2-017
Theato (PPE-DE). � (DE) Herr rådsordförande! Under ert förra franska ordförandeskap i rådet arbetade ni för skyddet av Europeiska unionens finansiella intressen, och initierade en överenskommelse som hittills tyvärr inte har trätt i kraft, och alltså är verkningslös. Nu finns det ett förslag från parlamentet � från parlamentets sida har det funnits länge � men även från kommissionen, för att stärka skyddet av de finansiella intressena genom att skapa en europeisk åklagarmyndighet för finansbrott. I ert dokument har jag hittills inte hittat något om det. Min fråga är: kommer ni i Nice att lägga fram detta förslag, och kommer ni att stödja det?
2-018
Corbett (PSE). � (FR) Herr talman! Jag gläds åt det som rådets tjänstgörande ordförande sade beträffande artikel 230 om parlamentets roll. Min fråga gäller medbeslutandet för parlamentet. Jag citerar det ni sade om utvidgningen av omröstningen till kvalificerad majoritet: �Ett ambitiöst avtal som också naturligtvis i de flesta fall måste innebära en samtidig tillämpning av medbeslutandet och den kvalificerade majoriteten�. Det är mycket bra, men hur är det med områden som redan omfattas av kvalificerad majoritet? Någon har nämnt jordbruket, det finns ett dussin andra. Kommer de också att omfattas av medbeslutandet? Fråga två: hur ligger det till med fördelningen av platser i Europaparlamentet mellan medlemsstaterna? Kommer det att bli en anpassning, företrädesvis i två steg, under 2004 och 2009?
SV 11
2-019
Clegg (ELDR). � (EN) Herr talman! Jag har en särskild fråga om artikel 133. Den franska regeringens ovilja att utvidga den kvalificerade majoritetsomröstningen till att omfatta tjänster och upphovsrätt har nämnts. Jag vill inte fokusera på detta nu eftersom ni känner till vår ståndpunkt i denna fråga. Jag vill ställa två mycket speciella frågor om detta parlaments roll inom handelspolitiken. För det första, kan ni förklara för oss varför det inte tycks finnas någon systematisk diskussion överhuvudtaget inom regeringskonferensen om vår begäran att Europeiska unionens handelspolitik bör granskas parlamentariskt i större utsträckning? Som ni vet är det mycket otidsenligt att en politik som gemenskapsanpassades så långt tillbaka som på nittonhundrafemtiotalet fortfarande är så svårbegriplig, så teknokratisk och så fjärran från en seriös parlamentarisk granskning. Min andra fråga: om vi inte får en ökad parlamentarisk granskning av handelspolitiken, hur hade ni då tänkt er att Europeiska unionen på ett trovärdigt sätt skall kunna föreläsa för andra om hur nödvändigt det är att öka öppenheten i Genève och inom WTO? Jag förstår inte hur vi skall kunna mana andra till öppenhet när vi själva har så bedrövliga brister inom detta område.
2-020
Mann, Erika (PSE). � (DE) Herr rådsordförande! Min fråga anknyter direkt till kollegan Cleggs inlägg beträffande artikel 133. Rådet � och särskilt vissa medlemsstater, som jag alltid säger � beter sig här som ett skyggt rådjur. Kompetensutveckling är nödvändig för parlamentet och för kommissionen. Ni måste utveckla den i fråga om tjänster, immaterialrätt och investeringar. Det är ironiskt, om ni inte gör det. Ni uppnår därigenom bara att ni får starka motståndare i nästa världshandelsrunda och även i andra handelsförhandlingar; kollegan Clegg har påpekat detta. Titta bara på det amerikanska representanthuset, hur starkt det är! Allt ni uppnår är ett vakuum. Ni kommer inte att få mer rättigheter om ni här vägrar att gynna de nationella parlamenten. Ni åstadkommer uteslutande ett vakuum!
2-021
Dimitrakopoulos (PPE-DE). � (FR) Herr talman! Jag skulle ännu en gång vilja tacka ministern för att han varit närvarande och för hans samarbete och önska honom framgång vid toppmötet i Nice. Jag har två frågor att ställa. Den första frågan är att jag skulle vilja veta om det finns något undantag för sjötransporter inom handelspolitiken och i så fall vilket undantag det är, om det nu finns ett sådant. Den andra frågan, kanske missförstod jag när jag analyserade frågan om Turkiets förbindelse med Europeiska unionen? Ni nämnde Cypernfrågan, jag skulle om möjligt vilja veta hur frågan om Cypern nämns. Är det helt klart att det är ett villkor för Turkiets väg mot Europeiska unionen?
2-022
Moscovici, rådet. � (FR) Jag skulle till att börja med vilja tacka Brok, Tsatsos och övriga parlamentsledamöter för deras tack, eftersom de kunnat säga att de aldrig haft liknande arbetsförhållanden. Det är min näst sista prestation inför er, i vilket fall som helst är det den sista i denna gruppering. Jag vill säga att jag haft mycket stort nöje av att arbete både med era företrädare inom regeringskonferensen och sedan med utskotten, gruppordförandena, osv. Det har hänt att jag haft intrycket, under detta ordförandeskap, av att omvandlas till en sorts nationell stereotyp. Ni vet mycket väl att när man talar om förutfattade meningar, märker man, sägs det, att italienaren är listig, tysken sträng, spanjoren misstrogen och fransmannen, sägs det, arrogant, och jag har alltså själv omvandlats till detta. Jag är glad över att se att i detta Europaparlament, som jag besökt tjugo gånger med stor nöje, är det inte den bild jag kommer att lämna efter mig. Och jag skall passa på, eftersom ordförande Poettering är framför mig, att äntligen besvara den fråga han ställde under sammanträdet och som spridits som en löpeld i hela den tyska pressen sedan dess: vilken bok läste jag när han angrep mig? Jag kan säga det offentligt, det var katalogen över Europaparlamentet, herr ordförande, eftersom jag inte har nöjet att känna er alla och jag tittade i den efter förteckningen över inskrivna parlamentsledamöter, för att sedan kunna svara dem på ett individuellt sätt. Jag hoppas att ni nu förlåter mig för det, men det hindrar inte att det bl.a. i pressen i ert land, kvarstod det bedrövliga intrycket av en minister som kunde läsa deckare medan ordföranden för PPE-gruppen talade, trots att det absolut inte var fråga om det. (Skratt) För övrigt hoppas jag att jag visat er att jag har tillräcklig intellektuell kapacitet för att kunna titta i katalogen och samtidigt lyssna till vad ni säger.
12 SV
Jag skall sluta med denna retrospektiva påminnelse och återkommer till mer allvarliga frågor, bl.a. frågan från Elmar Brok om den gemensamma jordbrukspolitiken. När det gäller utvidgningen av den kvalificerade majoriteten till jordbruket beslutade regeringskonferensen ganska tidigt att begränsa sig till nya fall av kvalificerad majoritet och inte till en retroaktiv effekt. Jag förstår att ni beklagar det kära ordförande Brok, men det var regeringskonferensens val och det är alltså vad som kommer att fastställas i Nice. Där är det hela klart och tydligt, det är redan beslutat. Till herr Tsatsos svarar jag om det förstärkta samarbetet med en liten erinran, nämligen att Europaparlamentets roll i den första pelaren nekades i Amsterdam, och om vi alltså beslutar att ge Europaparlamentet en roll i de två pelarna, i samband med det förstärkta samarbetet, tror jag inte att man får vara någon finsmakare, eftersom det skulle innebära en stor förändring och ett framsteg jämfört med de nuvarande bestämmelserna i fördraget. När det gäller Fritz och de österrikiska sanktionerna � jag vill inte återkomma till hela den där historien � vill jag bara erinra om att ordförandeskapet agerat skyndsamt efter rapporten från de vises kommitté, att ordförandeskapet tog sitt ansvar och försöker komplettera fördraget med en artikel 7 som inför ett förfarande med övervakning och varning, som den österrikiska regeringen för övrigt instämmer i. Därefter får var och en göra en politisk bedömning av vilka effekterna av sanktionerna varit, vilken framtid allt detta har, jag vill inte säga mer, jag kan försäkra er att jag för min del älskar Österrike och österrikarna, även om jag inte alltid sympatiserar med det ena eller andra partiet som ingår i regeringen i detta land. Men jag kommer gärna att återvända till Salzburg, som jag gjort varje år, även om politiken är något annat. När det gäller frågan från Theato om den europeiske åklagaren har vi tvingats konstatera att det fanns en stor majoritet med nio medlemsstater emot, tror jag, och till svar på detta planerar kommissionen ett uttalande för framtiden. Jag kan säga att ordförandeskapet kommer att stödja denna begäran, men det står också inför en situation i rådet. Till Richard Corlett kan jag bara upprepa att när det gäller medbeslutandet agerar vi från fall till fall men att den allmänna regeln ändå är utvidgning av medbeslutandet så snart det finns kvalificerad majoritet, och när det gäller antalet platser i Europaparlamentet kan jag bekräfta för honom att det blir en anpassning i två steg, men det förefaller mig som om det är en fråga som man hittills inte talat mycket om och som trots allt skulle kunna bli viktigare än man tror vid förhandlingen i Nice. Man talar alltid om röstviktningen i rådet, men man kan kanske också anse att det finns en viktning av platserna i Europaparlamentet. Jag bara smyger in denna lilla kommentar som hittills aldrig förekommit, men det föreföll mig exempelvis i samband med statschefens rundresa som ordförande för Europeiska rådet att vissa delegationer inte fäste så liten betydelse vid det, vilket bevisar den mycket stora betydelsen av detta parlament, om någon nu tvivlade på det, men det gör ingen här. Fortsättning följer. Jag tror att vi kommer att uppnå ett avtal, om vi kommer överens i Nice. Det är en fråga som är viktigare än jag trodde, inte i sig, men i den europeiska förhandlingen. När det gäller Europaparlamentets roll inom utrikeshandeln � och det här är ett svar till herr Clegg och även till fru Mann � är frågan när vi kommer att övergå till kvalificerad majoritet. Det är en mycket svår debatt. Vi måste se vad som händer i Nice. När det gäller artikel 133.5, eftersom det var det ni frågade om, bekräftar jag att den franska delegationen hittills har mycket starka förbehåll, just för att det förefaller den som om man bör bevara enhällighet kring en del av tjänsterna, bl.a. kulturen, eftersom det är ett sätt att försvara vår kulturella identitet. Frågan kommer att ingå i debatten, det är inget nytt, eftersom det är en politisk fråga som jag sagt. Det är den fråga faktiskt där den franska delegationen har förbehåll, men det är inte den enda, och jag tar tillfället i akt att svara herr Dimitrakopoulos, eftersom det faktiskt finns en begäran om undantag som gjorts för sjötransporter, i fallet med artikel 133.5, av Grekland, men även av Danmark tror jag. Det visar att saker och ting är lite mer komplicerade och lite mindre överdrivna än man ibland säger. Det problem vi har före Nice är inte att det finns svårigheter, utan att var och en har svårigheter som inte är desamma som de andras, och det är hela svårigheten. När det gäller Cypern har vi stricto sensu ordagrant använt slutsatserna från Helsingfors, som är en beståndsdel för förstärkt politisk dialog, såsom vi antog dem i Helsingfors, och jag talar om slutsatserna och inte om den ena eller den andra tolkningen. Det har som ni förstår givit upphov till fördjupade diskussioner med den grekiska regeringen som, tror jag, kämpat med kraft om denna fråga. Jag upprepar att det handlar om att vara mycket krävande gentemot Turkiet om samtliga beslut som landet skall fatta för att närma sig de europeiska värderingarna, och samtidigt införa de instrument för samarbete det behöver. De femton medlemsländerna har alla erkänt Turkiets ansökan, alltså även Grekland. Vi måste spela spelet på detta sätt, tror jag, dvs. ta hänsyn till att många framsteg måste göras. Det är inte en virtuell ansökan vi behåller i väntrummet utan en ansökan vi behandlar seriöst, med krav och ärlighet. Det är lite grann av den anda vi arbetat i.
* * *
2-023
Van Orden (PPE-DE). � (EN) Herr talman, herr Moscovici, jag skulle vilja ta upp frågan om förstärkt samarbete. Jag undrar om ni kan ge några indikationer om vilka nyckelområden ni skulle vilja se inkluderade i detta särskilda förfarande.
SV 13
Uppenbarligen är det många som vill se ett förstärkt samarbete inom förfarandet med kvalificerad majoritetsomröstning. Ni nämnde försvaret. Om försvaret skulle inbegripas som en aspekt av ett förstärkt samarbete innebär detta att även försvarsfrågorna skulle behandlas med kvalificerad majoritetsomröstning. Jag undrar om ni kan ge oss en fingervisning om vilken Frankrikes ståndpunkt är i denna särskilda fråga?
2-024
Alyssandrakis (GUE/NGL). � (EL) Herr talman! Angående Palestina skulle jag vilja ställa ytterligare en fråga. Eftersom jag var där för två veckor sedan som ledamot av Gruppen Europeiska enade vänsterns delegation är jag rädd för att Solanas goda hjälp och de besök Védrine gjort inte räcker för att komma till rätta med problemet som utgörs av två frågor. Den första frågan är det folkmord på det palestinska folket som genomförs av staten Israel och den andra är att FN:s säkerhetsråds beslut äntligen skall tillämpas. Har rådet för avsikt att utöva påtryckning på Israel för att landet skall dels stoppa folkmordet och dels tillämpa FN:s beslut?
2-025
Duff (ELDR). � (EN) Herr talman! Jag skulle vilja hänvisa till stadgan en tredje gång. Förutsatt att den inte kommer att införas i fördraget, förutsatt att den inte kommer att skrivas in som en hänvisning i artikel 6 och att den inte kommer att finnas med som protokoll i fördraget, skulle ordförandeskapet då föreslå att stadgan bör vara en förklaring? Skulle ordförandeskapet då uppmuntra de andra ledamöterna till att skriva under för att säkerställa att stadgan åtminstone tas med inom fördraget som en förklaring? Om vi tillkännager den högtidligen, kan vi också förklara den. Det finns förmodligen en betydelseskillnad mellan högtidligt tillkännagivande och förklaring, men jag skulle vara mycket tacksam om talmannen skulle kunna klargöra detta för mig.
2-026
Carnero González (PSE). � (ES) Herr talman! Jag skulle vilja att herr Moscovici ytterligare preciserade en fråga som han berörde under ett av sina sista yttranden: dagen efter Nice. Vilket resultatet än blir av detta toppmöte kommer det lyckligtvis en dag efter detta, och i förra veckan uttryckte parlamentet en önskan om att fortsättningen efter Nice skulle leda till påbörjandet av en process som utmynnar i en europeisk konstitution, genom en annorlunda metod än den som regeringskonferensen tillämpar, en term som president Chirac förresten har använt. Jag skulle vilja veta om ordförandeskapet, bortom de tyska förslagen, har tänkt lägga fram ett konkret förslag på förhandlingsbordet om hur unionen skall gå vidare efter Nice och om detta förslag överensstämmer med de riktlinjer som parlamentet har angett i resolutionen som antogs förra veckan.
2-027
Maij-Weggen (PPE-DE). � (NL) Herr talman! Jag har fyra frågor. För det första gäller det stadgan. Vad betyder det att denna övergår från att vara en förklaring till att vara ett tillkännagivande? Jag förutsätter att både journalister och allmänheten kommer att ställa er den frågan: vad betyder detta? Kan ni säga något om detta redan nu? För det andra har ni sagt, och jag har noterat era exakta ord, att ungefär 40 artiklar faller under kvalificerad majoritet. Min fråga är: på hur många av dessa artiklar kommer medbeslutandeförfarandet att tillämpas? Vad tror ni? Vilka artiklar anser ni inte att medbeslutandeförfarandet kommer att tillämpas på? Min tredje fråga handlar om röstning. Tyskland har, om jag kommer ihåg rätt, 82 miljoner invånare och Frankrike har 60 miljoner invånare. Är det så konstigt om Tyskland säger att de vill ha några fler röster? Detta är dock en fråga om demokrati. Nederländerna har 16 miljoner invånare och Belgien 10. Det är en stor skillnad. Varför skulle inte Nederländerna få sex röster och Belgien en. (Talmannen avbröt talaren.)
2-028
Harbour (PPE-DE). � (EN) Herr talman! Som ledamot av utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden skulle jag vilja berömma Moscovici för hans intresse för den inre marknaden. Vi hade ett mycket framgångsrikt forum och den punkt jag vill ta upp är den nyckelfråga som togs upp av de små och medelstora företagen, vilken handlade om medlemsstaternas brister när det gäller att införliva och tillämpa direktiv. Kan han utifrån sin erfarenhet säga hur han tror att detta problem kan lösas? Kan han vidarebefordra detta ärende till sin efterträdare så att något kan göras åt saken? Jag skulle vilja påminna honom om att han under ett av sina trettio besök vid utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden personligen försäkrade mig om att han skulle föregå med gott exempel genom att göra en allvarlig ansträngning att försöka rätta till Frankrikes beklagliga bottenrekord när det gäller att införliva direktiv om den inre marknaden. Detta faktum åskådliggjordes ytterligare av förra veckans resultattavla. Kan han tala om för mig vilka framsteg han har gjort under de sex månader som har gått sedan han besökte vårt utskott?
14 SV
2-029
Moscovici, rådet. � (FR) När det till att börja med gäller frågan från van Orden om det förstärkta samarbetet, måste man konstatera att när det gäller försvar är själva förekomsten av ett förstärkt samarbete i vilket fall som helst mycket omstridd. Jag kan därför i dag inte säga att det kommer, eller om det kommer, att bli ett avtal på denna punkt. Det är tyvärr inte säkert att det kommer att väljas, men om det blir så tror jag i vilket fall som helst att det blir enhälligt. När det gäller frågan från Alyssandrakis om Palestina tror jag att vi kanske alla måste vara försiktiga med ordet folkmord. Det finns fall när det är berättigat, det finns andra när det kanske är mindre berättigat. Vi måste alltså ha debatter som kanske är lite lugnare om dessa frågor, även om det inte handlar om att bortse från det ena eller det andra problemet, och konflikten mellan Israel och Palestina är naturligtvis så allvarlig att den berör oss alla. För övrigt kan jag helt allvarligt säga er i sakfrågan att vår ståndpunkt alltid varit att försvara Förenta nationernas resolutioner, och det är vad vi kommer att upprepa under presidentens rundresa i Mellanöstern efter Europeiska rådet i Nice. Till herr Duff, som arbetat mycket med stadgan, vill jag säga att den kommer sannolikt att antas, med tanken att ett införlivande i fördraget kan övervägas senare. Det kommer kanske också att krävas att vissa länder som ni känner till gör vissa framsteg när det gäller detta. Jag hoppas att vi kommer att lyckas åtminstone med att skriva in den i slutsatserna och att ingen kommer att säga: �sådär ja, stadgan är tillkännagiven, nu håller vi oss till den.� Det krävs alltså en ansträngning för allmän övertygelse, och ordförandeskapet är berett att göra sin. I vilket fall som helst kommer stadgan att offentliggöras efter att den utropats, som en bilaga till slutsatserna från Europeiska rådet. Det blir dess plats. Beträffande Nicefördraget � och jag svarar nu herr Carnero González � om det blir en överenskommelse, naturligtvis, kommer den sedan att omarbetas av juristerna vid rådet, och sedan undertecknas under första halvåret. Det gäller själva fördraget. När det gäller perioden efter Nice kommer den att anförtros de kommande ordförandeskapen, på grundval av slutsatserna som kommer att antas i Nice. Man kan i det sammanhanget, det har jag sagt sedan en tid, ha vissa idéer eller vägar och behandla subsidiariteten först. Vem gör vad? Det är faktiskt den tyska idén som kanske går via en framtida regeringskonferens omfördelningen av befogenheterna. Det finns det som gäller stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen. Jag tror fortfarande att vi en dag måste införliva den, jag hoppas i alla fall att frågan kan ställas. I slutsatserna finns införlivandet av försvaret i fördraget, omorganisationen av fördraget, kort sagt hela det konstitutionella arbetet. Det jag bara vill säga är att ordförandeskapet inte ville att vi skulle tala om tiden efter Nice redan före Nice, av en logisk anledning som inte enbart är kronologisk, utan helt enkelt bara för att vi inte i förväg vill nedvärdera resultaten av fördraget. Låt oss först lyckas med en bra sammanfattning och beroende på dessa resultat kan vi mer framgångsrikt planera för framtiden. Det är inte ordförandeskapet som kommer att vara betänksamt beträffande ambitionen efter Nice, det säger jag. Låt oss sedan inte glömma att vårt arbete är ett arbete med femton deltagare. Alla säger: �Ordförandeskapet, ordförandeskapet, ordförandeskapet�, men ordförandeskapet gör vad det kan genom att spela två roller: ge riktlinjer för åtgärder och sedan göra kompromisser. Vi vill upprätthålla högsta möjliga ambition och i denna fråga har vi inte, för vår del, någon finkänsla eller betänksamhet. På frågan från Maij-Weggen skall jag först svara om stadgan att dess betydelse är avgörande, att det slutligen är den stora text om värderingarna som vi behöver. Det en form av moraliskt och politiskt regelverk för Europeiska unionen och jag tror att vi alla, bl.a. de som arbetat mycket med frågan, måste säga � jag ser Méndes de Vigo som engagerat sig mycket i frågan � att även om vi tyvärr inte uppnår hänvisningen till artikel 6 är detta genomförande i sig och detta högtidliga tillkännagivande av de tre institutionerna en vacker framgång för Europeiska unionen. Som vi säger på franska: �grumla inte vår glädje�. Naturligtvis är den ofullständig, men nöjet är sällan fullständigt; det finns ofta krav. Det är vad den goda betydelsen av stadgan innebär för mig. En annan fråga ni talat om, den fransk-tyska diskussionen: det är en känslig fråga. När det gäller demografin har ni fullständigt rätt, och jag kan inte förneka att det finns fler tyskar än fransmän i dag, det står klart. Jag förstår mycket väl denna tyska begäran, jag kritiserar den inte, den kan formuleras. Men mellan Tyskland och Frankrike, och vid uppkomsten av det europeiska bygget, finns det en lite speciell historia, som ändå kännetecknas av det vi vet, nämligen ett världskrig. Det är ändå detta fransk-tyska par � man talar inte om det eftersom det gäller makter � som var ursprunget till det europeiska bygget. När man 1950 beslutade att inrätta den första gemenskapen, kol- och stålgemenskapen, träffade Jean Monnet, som var den franske förhandlaren, kansler Adenauer och sade till honom, enligt hans memoarer som jag citerar, om än inte ordagrant:
SV 15
�Hör här, herr kansler, vad som behövs är att ta hand om sviterna av kriget och se till att vi beaktar � och det är ett politiskt, etiskt och filosofiskt problem � att Frankrike och Tyskland får samma antal röster i rådet, oavsett befolkningen i dessa två länder. Han nämnde frågan om huruvida Frankrike skulle införliva det man kallar �den franska unionen�, det var vid tiden för de afrikanska kolonierna � och huruvida Tyskland skulle återförenas, vilket är fallet i dag. Jag vill för övrigt påpeka att 1950 fanns det ungefär 42 miljoner fransmän och 54 miljoner tyskar. I samband med Romfördraget 1957 var de 43 respektive 57 miljoner. Denna skillnad i befolkning har alltså funnits länge, proportionerna har inte ändrats mycket egentligen i dag. Vi � och jag menar då Frankrike � anser därför fortfarande att denna totala och ständiga jämlikhet som kansler Adenauer själv talade om är en av grunderna för det europeiska bygget. Man kan tänka annorlunda, och ännu en gång: jag förstår det, jag begriper det, men det handlar om något mycket djupare än en hänvisning till några siffror. Det är mitt svar. Vi får se vad som händer i Nice, ännu en gång, jag kan inte neka till att frågan ligger på bordet, särskilt som den inte bara � och ni gjorde rätt i att ta upp den, nu kommer jag till det nederländska problemet � är fransk-tysk, utan kan gälla nederländarna och belgarna, svenskarna och andra, och det särskilda fallet med Spanien som åberopar texter som antagits vid tidigare europeiska råd. Alltså, ännu en gång, Frankrike som ordförandeland är mycket medvetet om detta problem som de olika ländernas grupperingar orsakar. Avslutningsvis, herr Harbour, skall jag säga att i min egenskap av minister med ansvar för EU-frågor sedan tre och ett halvt år och då jag befunnit mig som ordförandeskap för rådet (inre marknaden), känner jag mig inte särskilt stolt över mitt lands placering när det gäller införlivande av direktiv, det måste jag erkänna. Ansträngningar har gjorts av regeringen som bl.a. har fastställt ett nytt system med samlade texter som man kallar �olika bestämmelser för gemenskapsharmonisering�, den har också ansträngt sig för att få femtio direktiv införlivade samtidigt, genom det som man hos oss kallar förordningar, dvs. genom en lagstiftande behörighet för regeringen. Jag konstaterar tyvärr att denna debatt � som för övrigt bör äga rum just nu i nationalförsamlingen � går mer eller mindre bra, eftersom parlamentet anser att det handlar om minskade befogenheter för det. Vi står därför inför problem med en tidsplan för parlamentet, som de som varit parlamentsledamöter eller arbetat i ett nationellt parlament känner väl till. Jag kan emellertid försäkra er om vår politiska vilja. Jag skulle helt uppriktigt ha föredragit att Frankrike inte var näst sist ex-aeguo i denna tio-i-topp för den inre marknaden. Jag hoppas att vi under det svenska ordförandeskapet kommer att kunna konstatera att vi förbättrat vår �rating�, som man säger i London.
* * *
2-030
Talmannen. � Slutligen skulle jag vilja tacka Moscovici för två saker; för det första för ha tagit initiativ till att rådet rapporterar till parlamentet mellan rådet (allmänna frågor) och regeringskonferensen med stats- och regeringscheferna, och för det andra, och detta kanske är ännu viktigare, för det utmärkta samarbete vi har haft med det franska ordförandeskapet under de gångna sex månaderna. Många personer bör tackas för detta, men Moscovicis roll i detta samarbete har dock varit särskilt viktig. (Applåder)
2-031
Moscovici, rådet. � (FR) Vi ses igen nästa vecka, den 12 december, om resultaten från Nice. Det är trots allt inget avsked.
2-032
(Sammanträdet avslutades kl. 16.35.)
