Marma skjutfält – en kanonlokal för insekter

1

Ent. Tidskr. 126 (2005) Marma skjutfält - en kanonlokal för insekter

Marma skjutfält – en kanonlokal för insekter

PÄR ERIKSSON, INGEMAR FRYCKLUND, TOMMY LÖFGREN & JOHAN ABENIUS

Eriksson, P., Frycklund, I., Löfgren, T. & Abenius, J.: Marma skjutfält – en kanonlokal förinsekter. [The Marma shooting range – a refuge for threatened insects.] – Entomolo-gisk Tidskrift 126 (1-2): 1-20. Uppsala, Sweden 2005. ISSN 0013-886x.

Many species associated with early successional habitats have declined in response to anoverall loss in heterogeneity of agricultural as well as forested landscapes. This situation isespecially pronounced in the northern boreal and hemiboreal parts of Europe, where manyred listed or rare species depend on sites and habitat structures with a favourable microcli-mate. Under such conditions, sites subjected to intermittent disturbance regimes, such asmilitary shooting ranges and gravel pits, may contribute substantially to regional and natio-nal biodiversity. We argue that such highly disturbed habitats have an unexploited potentialto deliver cost-effective biodiversity and nature conservation benefits and thus deserve gre-at attention in nature conservation work. In this article we report preliminary results of aninvertebrate survey of the Marma shooting range in SE Sweden, initiated by the Upplandfoundation in 1998.The military shooting range at Marma has an area of 2 069 ha and is situated at 60°30´N17°26´E. The Uppsala esker runs through the area from south to north, underlying thecentral part of the range. The area has been used as an artillery shooting range since 1883.Aerial photographs from 1951 and 1995 bears evidence that 56% of the unforested heathand sandy patches have been converted into pine forest during this period.A considerable number of species, especially among Lepidoptera and Hymenoptera Acule-ata, exist in the study area in isolation from their main distribution range, suggesting arelict occurrence at Marma. The spider wasp Evagetes subglaber (Haupt) was found for thefirst time in Sweden. It is also striking that some habitat specialists, that have only beenfound infrequently or apparently at very low population levels in other parts of Sweden,was encountered in surprisingly large numbers during the survey.

Pär Eriksson, Upplandsstiftelsen, Box 26074, 750 26 Uppsala.e-post: [email protected] Frycklund, Kyrkkullen Svia, 755 94 Uppsala.Tommy Löfgren, Västanåvägen 39, 814 94 Älvkarleby.Johan Abenius, Vårdkasstigen 10, 149 41 Nynäshamn.

göras för relativt små kostnader, om möjligheter-na till naturvårdsanpassad skötsel tas tillvara.Militära skjutfält har också alltmer kommit i fo-kus under senare år exempelvis när det gäller ar-betet med Natura 2000 och nu senast utredningenom skyddsvärda skogar på statens mark (Löfgren& Henriksson 2004).

Tidiga successionsfaser såsom naturliga ras-branter, betade stränder och stränder längs oreg-

Denna artikel visar att militära skjutfält, grustagoch kraftledningsgator kan vara entomologiskthögintressanta miljöer av stort naturvårdsintres-se. För störningsgynnade arter och däriblandmånga sällsynta insekter är antagligen skjutfältav avgörande betydelse för flera arters fortsattaöverlevnad i landet. När militära skjutfält läggsner kan det få stora konsekvenser för bevarande-arbetet. Omvänt kan stora vinster för naturvården

2

Ent. Tidskr. 126 (2005)Pär Eriksson m. fl.

lerade vattendrag, öppna flygsandfält, hårt beta-de åsar och brandpräglade sand- och grusmiljöerhar minskat till följd av förändrade störningsre-gimer (Klemm 1996, Berglind 2004). De få om-råden där markslitage upprätthålls av mänskligaaktiviteter får därmed allt större betydelse förden evertebratfauna som missgynnats genomigenväxning av sådana sandmarker. Dessa mil-jöer förtjänar stor uppmärksamhet i naturvård-sarbetet, inte minst med tanke på att arealenöppna grustag successivt minskar i det svenskalandskapet.

Delar av Marma skjutfält i norra Uppland harsedan 1998 inventerats av Upplandsstiftelseninom ramen för projekt Ekologisk landskapspla-nering för hotade arter och miljöer. Under 2003utfördes på uppdrag av Länsstyrelsen en inven-tering av hela skjutfältet som underlag till för-slag för nya Natura 2000-områden (Eriksson2003). Därmed kom miljöer på skjutfältet somtidigare sällan eller aldrig besökts av entomolo-ger att inventeras. Inom området är nu 101 röd-listade arter noterade varav 70 stycken (69%) ärinsekter. För flera arter är populationerna påMarma skjutfält av nationell betydelse. Länssty-

relsen har därför föreslagit att hela skjutfältetklassas som ett Natura 2000-område samtidigtsom delar av områdets skogsmark skyddas (Löf-gren & Henriksson 2004).

Beskrivning av områdetMarma skjutfält ligger i Älvkarleby kommunoch sträcker sig längs Uppsalaåsen strax innanden försvinner ut i Östersjön längs Billudden(Fig. 1). Själva åsen har sedan år 1883 utnyttjatssom militärt skjutfält (Fig. 2). I samband medskjutfältets tillkomst kalhöggs år 1881 en 10 kmx 300 m stor yta (Dahl 2000). De flacka östradelarna anslöts till skjutfältet först på 1960-talet.Sistnämnda del domineras av odlingsmark sombrukats extensivt eller lagts för fäfot sedan sta-ten förvärvade det.

Området omfattar 2 069 ha, varav skog täckerca 1 564 ha och 505 ha utgörs av öppna marker(T. Löfgren opubl.). Enligt skogsbruksplanenfrån 1995 (Derler 1995) fördelar sig virkesförrå-det på följande sätt: tall 53%, gran 29% och or-dinära lövträd 17%. Enligt samma plan var area-len skog över 95 år 295,9 ha eller 18% av skogs-marken. Andelen skog äldre än 125 år var 48,2ha vilket motsvarar 3% av skogsmarken.

Åsen når en höjd av 55 m.ö.h. och dominerasav tall med inslag av öppna hedar med ljungCalluna vulgaris och öppna sandytor. Här finnsåtskilliga spår av mark- och skogsbränder. Utö-ver de utpräglade hed- och sandmiljöerna domi-neras området av frisk-fuktig mark. Örtflorankännetecknas av såväl störnings- som kalkgyn-nade arter med stora förekomster av kattfot An-tennaria dioica och mosippa Anemone vernalispå torra marker. Det ursprungliga skjutfältet(själva ”heden”) utgörs av en ca 7 km lång-sträckt yta i nord-sydlig riktning (mellan lokalA-I, Fig. 3). Heden har hållits öppen genom mi-litärens aktiviteter och försorg sedan slutet av1800-talet. Men stora förändringar har skett desista decennierna och andelen ljunghed ochsandblottor har minskat starkt sedan 1950-talet(Fig. 12 och 13).

I de fuktigare skogsmiljöerna öster om åsenförekommer arter som guckusko Cypripediumcalceolus och myskmadra Galium odoratum.Många av de fuktigare skogarna är dikningspå-verkade men för övrigt naturskogsartade. Såda-na bestånd domineras av gran och glasbjörk. På

Figur 1. Marma skjutfält ligger i norra Uppland näraDalälvens mynning.

Marma shooting range is located about 170 km northof Stockholm nearby the river Dalälven.

3


de rikaste markerna med yppigt artrikt fältskiktav kalkbarrskogstyp förekommer även askFraxinus excelsior.

De ganska omfattande odlingsmarkerna bru-kas idag som vallar utan att besås, eller hållsöppna av militären genom att gräs och buskaribland slås av. I andra fall växer de långsamtigen med Salix-buskar eller har planterats medtall eller gran. Stora arealer utgörs av tämligenensartade, ställvis fuktiga högörtängar med enintressant fjärilsfauna och bl.a. Upplands störstaförekomst av kornknarr Crex crex. På vissa gräs-marker förekommer en slåtter- och kalkgynnadflora med arter som majviva Primula farinosa,ängsskära Serratula tinctoria älväxing, Sesleriacaerulea, ormrot Bistorta viviparum, hårstarrCarex capillaris och ängsnycklar Dactylorhizaincarnata. Den artrika gräsmarksfloran före-kommer dels inom gräsmarker med längre kon-tinuitet men mer ofta där en lågväxande succes-

sion uppkommit på störda marker t.ex. där kalk-rikt substrat frilagts efter matjordstäkt ellerlängs vägkanter som slås regelbundet.

Öppna våtmarker är sällsynta. Ett dikning-spåverkat men ännu öppet extremrikkärr finns iområdets nordöstra kant och i södra delen finnsen mycket särpräglad dynvåtmark, benämd lo-kal A (Fig. 3). I områdets många branddammarfinns i flera fall rika förekomster av större vat-tensalamander Triturus cristatus.

Beskrivning av inventerade delområdenFöljande lokaler har inventerats mer intensivt(Fig. 3) och beskrivs här översiktligt. Urvaletgjordes för att dokumentera så många biotopty-per och substrat som möjligt. Men också genomen erfarenhetsmässig bedömning av faunistisktintressanta habitat.

A: Dynvåtmark. En mycket särpräglad miljö,kanske unik i ett uppländskt perspektiv. Lokalen

Figur 2. Militären har genom sin verksamhet danat miljön på skjutfältet sen 1880-talet. Skjutövning sannoliktfrån 1920-talet. Foto: Upplands museum.

The environment has been shaped by the military activity that has been taking place since 1880. The picturedates back to 1920.

4


utgörs av en tidvis vattenfylld sänka som omgesav örtrik tallskog på sandmark. Vattnet leds tillsänkan via ett dråg och försvinner genom ettslukhål. Området är mycket örtrikt med artersom vitmåra Galium boreale, blodnäva Gerani-um sanguineum, slankstarr Carex flacca, rosen-buskar Rosa sp., krissla Inula salicina, ängsväddSuccisa pratensis, ängsnycklar, krypvide Salixrepens, knytling Herniaria glabra och käring-tand Lotus corniculatus.

B: Igenväxande sandblottor (öst om förlägg-ningen). Öppna sandytor som för 20 år sedanomfattade en betydligt större areal. En ytterstfattig vegetation av ung tallskog växer nu uppmellan de öppna sandblottorna.

C: Gammal flottningsränna, numera torrlagdoch delvis igenväxande. Branta slänter medöppna sandblottor, delvis i gynnsamt sydexpo-

nerat läge.D: ”Skjutbanan”. Skjutfältets nu största öpp-

na sandområde med inslag av något som kanskeskulle kunna betecknas som stäppartad torräng(Fig. 4).

E: Valsäter. Ett större och heterogent områdemed örtrik skogsmark och öppna fält (bl.a. hög-örtängar med delvis naturlig ängsflora). I övrigtlövdominerade ungskogar och restbestånd iform av lundartad löv- och blandskog, lövsump-skogar med klibbal Alnus glutinosa, ask ochglasbjörk. Try Lonicera xylosteum förekommerrikligt på solexponerade ytor som uppstått straxefter skogsavverkningar och som i detta fall bi-behållits en längre tid genom en misslyckadåterväxt av gran. Innan avverkningarna somskett i tre omgångar under de sista 15 åren, fannshär en grov örtrik granskog med bitvis stort löv-inslag. Något av bestånden beskrevs av ErikAlmquist i början av 1900-talet som praktexem-pel på de örtrika skogar som förekommer i norraUppland (Almquist 1929).

F: Kronsättershöjden (Fig. 5). Omfattar ettstörre och varierat område med öppna markeroch tall- och granbestånd på toppen av Uppsala-åsen. De öppna markerna domineras av ljung-hed med inslag av örtrik gräsmark och ”perma-nenta hyggen” i form av skjutbanor. Här och varförekommer spår av skogs- och markbränder.

Figur 3. Karta över Marma skjutfält med de särskiltbeskrivna lokalerna markerade. Ur Fastighetskartan© Lantmäteriverket Gävle 2005. MedgivandeM2005/1164.

Map over Marma shooting range. The main samplingsites described in the text are marked with letters.

Figur 4. Lokal D, ”skjutbanan”. En av skjutfältetsstörsta öppna sandytor med en exklusiv fauna av bådefjärilar, steklar och skalbaggar. Foto Pär Eriksson

Locality D. One of the largest sandy areas of theshooting range. A habitat of great value to some rareinsects: butterflies, wasps as well as beetles.

5


Av kärlväxter kan nämnas mosippa, ljung, katt-fot, måror Galium spp., klöver Trifolium spp.,teveronica Veronica chamaedrys och darrgräsBriza media.

G: Tensmyra. Ett ungt och ett gammalt tallbe-stånd som brunnit i två omgångar under 1990-talet. Samtliga träd har lämnats kvar efter bran-den.

H: Rälsmålbanan. Större öppen yta medbuskmarker, fuktiga marker, diken, skjutvallaroch branddammar. Kärlväxtflora med inslag avextremrikkärrsarter bl.a. blodnycklar Dactylor-hiza incarnata ssp. cruenta.

I: Lindesdal (Fig. 6). Stor öppen ängsmarksom hålls öppen genom militärens försorg.Kantzonerna växer dock igen med tall- och löv-skog. Floran är örtrik med majviva, gullvivaPrimula veris, flockfibbla Hieracium umbella-

tum, ängsvädd, åkervädd Knautia arvensis,backnejlika Dianthus deltoides, jungfrulin Poly-gala vulgaris, gulmåra Galium verum, brud-sporre Gymnadenia conopsea och skogsklockaCampanula cervicaria.

Resultat av inventeringarFjärilsfaunanDe tidigaste fjärilsuppgifterna vi funnit frånÄlvkarleby socken härrör från slutet av 1800-ta-let. Den allra första är en uppgift av botanistenoch storfjärilsamlaren K.F. Thedenius från 1874om en talrik förekomst av väddnätfjäril (=ären-prisnätfjäril) Euphydryas aurinia vid en nyod-ling vid Öfverboda (Eliasson 1945). Överbodaligger 6 km norr om Marma skjutfält. Möjligenkan nyodlingen syfta på Komossängen (se ned-an). Thedenius har även en uppgift om mjölkört-

Figur 5. Lokal F, Kronsättershöjden. På åsens sluttning utbreder sig en ljunghed med inslag av örtrik gräsmarkoch sandblottor. Lokal för bl.a. klöversobermal Anacampsis fuscella. Foto Jan-Olov Björklund

Locality F, Kronsättershöjden. On the slope of the esker you find a heath characterised by herbs and sandpatches. The picture shows a locality for the moth Anacampsis fuscella.

6


spinnare Lemonia dumi som han hittade somlarv (Thedenius 1881). Detta är Sveriges nordli-gaste fynd. Fjärilen har inte återfunnits i Älvkar-leby kommun, men få besök har gjorts i områdetunder lämplig flygtid som i Uppland tycks in-träffa under första halvan av oktober.

Fjärilsuppgifter specifikt från Marma skjut-fält finner vi först en bit in på 1900-talet. Utöveren uppgift av kapten N.C. Ohlsson från 1912 avsvartfläckig högstjärt Clostera anachoreta bådesom larver och imagos, finns flera intressantafynd från slutet av 1930-talet till början av 1940-talet (Eliasson 1945). Efter denna period saknasuppgifter fram till 1983 (Frycklund 2001a). Un-der ledning av Upplandsstiftelsen pågår sedan1998 en inventering av fjärilsfaunan i Älvkarle-by kommun där även Marma skjutfält ingår.Skjutfältet har sedan 1999 under olika perioderbesökts varje år av Jan Olov Björklund och Ing-emar Frycklund. Inventeringen har genomförtsmed kvicksilverlampa nattetid samt med skrap-håvning och larvletning under dag- och kvälls-tid. Under denna tid har även Pär Eriksson samtStefan Eriksson och Göran Palmqvist deltagit iarbetet. Bengt Åke Bengtsson, Ingvar Svenssonoch Bengt Wickholm har besökt området vid etttillfälle vardera.

Totalt har 37 rödlistade fjärilsarter noterats(Tabell 1 och Appendix). Hälften är typiska torr-ängsarter. Hela nio av de rödlistade fjärilsarternaräknas som sårbara (VU) och en, klöversober-mal Anacampsis fuscella, som akut hotad (CR).Dessutom har tolv nya arter för landskapet Upp-land noterats på skjutfältet under de fem senasteåren. Också det är en anmärkningsvärt hög siffraeftersom Uppland, jämte Öland och Skåne är detmest utforskade landskapet med avseende påfjärilar. Samtidigt kan vi som jämförelse säga attminst sex dagfjärilsarter med stor sannolikhetförsvunnit från Älvkarleby kommun de senaste60 åren.

StekelfaunanInga äldre bevarade insamlingar av gaddsteklartycks finnas från Marma skjutfält. Detta gällermed säkerhet åtminstone för vägsteklarna, därallt material i svenska museer har kontrollerats.En översiktlig inventering av marklevandegaddsteklar på skjutfältet påbörjades av JohanAbenius under 2002. Under 2003 kunde insat-

sen utökas och en längre tidsperiod omfattas ge-nom att Ingemar Frycklund deltog i insamling-sarbetet. Gula och vita fångstskålar sattes ut imarknivå på sandmark på följande lokaler:* 50 m syd lokal A år 2002, öppen sandyta ochskjutvall.* Lokal C (flottningsrännan) år 2003.* Lokal D (skjutbanan) båda åren.* Lokal F (Kronsättershöjden) 2002.

Kompletterande manuell insamling har sketti begränsad omfattning av Ingemar Frycklund2001-2003 och av Johan Abenius 2002-2003.Utöver detta material har gaddsteklar som erhål-lits som bifångst vid Mats Jonsells och Pär Er-ikssons insamlingar av skalbaggar (se nedan)bearbetats. Kompletterande uppgifter har med-delats av Björn Cederberg. Ytterligare några lo-kaler inom några kilometer utanför skjutfältetundersöktes med fallfällor och/eller fångstskålarunder samma tidsperiod.

Utfallet av inventeringen av gaddsteklar påMarma skjutfält måste betecknas som sensatio-nellt. Vid sidan av ett anmärkningsvärt stort an-tal rödlistade arter är framför allt de oväntadefynden av alvarvägstekeln Arachnospila alva-rabnormis och rovstekeln Mellinus crabroneatydliga bevis på områdets stora kvaliteer förmarklevande steklar (se även Appendix). Läg-ger man dessutom till det första nyfyndet av envägstekel i Sverige på 45 år, Evagetes subgla-ber, så framstår Marma som en exceptionell lo-kal. Det förtjänar i detta sammanhang noteras attflera sandmarkslokaler i närliggande områden(Överhärde och Trödjeheden i södra Gästriklandsamt lokaler längs E4:an söder om Dalälven ochvid Harg i norra Uppland) har undersökts medjämförbar insamlingsinsats under perioden2002-2004, utan att liknande raritetsvärden harkunnat påvisas. Slutsatsen av dessa (och tidiga-re) insamlingsansträngningar måste därför bliatt den särpräglade gaddstekelfaunan i Marma-området verkligen är en lokal företeelse, utanmotsvarighet i andra delar av södra Norrlandoch norra Svealand. Marma är i dagsläget tvek-löst en av landets mest värdefulla lokaler förmarklevande gaddsteklar.

SkalbaggsfaunanSkalbaggsfaunan är inte lika väl dokumenteradsom fjärilarna och någon sammanställning av

7


äldre fynd har inte gjorts. Undersökningar avden vedlevande faunan har främst gjorts under2003 då fem fönsterfällor på träd placerades ut.Två satt på björkhögstubbar med fnösketickaFomes fomentarius vid Kronsättershöjden (lo-kal F). Området brann för ca 10 år sedan och ettav träden bar ännu spår av branden. 500 m SV

om denna lokal sattes två fällor i ett litet tallbe-stånd omgivet av öppen hed. En fälla sattes påbrandskadad levande tall samt en på låga av tall.Slutligen sattes en fälla på en grov björkhög-stubbe med fnöske- och klibbticka Fomitopsispinicola på ett ca fem år gammalt hygge vidValsäter (lokal E). Fönsterfällornas fönstermått

Species Redlistclass

Fjärilar, LepidopteraKärrantennmal Nemophora minimella (NT)Jättesvampmal Scardia boletella (NT)Klipplavmal Infurctinea albicomella (NT)Svartvit svampmal Nemapogon nigralbella (NT)Tallbarkbomal Elatobia fuliginosella* (VU)Nordlig röllekplattmal

Depressaria silesiaca (NT)Leverplattmal Levipalpus hepatariella (NT)Fyrpunkterad plattmal

Aganopterix quadripunctata (NT)Ängsrutemal Ethmia pyrausta (NT)Töcknig tryminerarmal

Perittia obscurepunctella (VU)Stinksyskesäckmal Coleophora lineolea (VU)Knytlingsäckmal Coleophora scabrida (VU)Nejliksäckmal Coleophora dianthi (NT)Nordlig brokmal

Mompha sexstrigella(complexa) (DD)Motfläckpalpmal Syncopacma sangiella (VU)Klöversobermal Anacampsis fuscella (CR)Mindre träfjäril Lamellocossus terebra (NT)Silvergråvecklare Eana argentana (VU)Prydlig vårgråvecklare

Doloploca punctulana (NT)Finsk gullrisfrövecklare Eucosma suomiana (VU)Kattfotfjädermott Platyptilia tesseradactyla (NT)Liten bastardsvärmare Zygaena viciae (NT)Bredbrämad bastardsvä. Zygaena lonicerae (NT)Kattunvisslare Pyrgus alveus (NT)Kovetenätfjäril Melitaea diamina (NT)Ärenprisnätfjäril Euphydryas aurinia (VU)Violett guldvinge Lycaena helle (NT)Klöverblåvinge Glaucopsyche alexis (NT)Donzels blåvinge Aricia nicias (NT)Thunbergs fältmätare Epirrhoe pupillata (NT)Spetsvingemätare Hypoxystis pluviaria (VU)Svävfluglik dagsvärmare Hemaris tityus (NT)Svartfläckig högstjärt Clostera anachoreta (NT)Stor borstspinnare Setina irrorella (NT)Karelskt trågspinnarfly Nola karelica (NT)

Tjockhornsfly Eriopygodes imbecilla (NT)Svenskt jordfly Spaelotis clandestina (NT)

Steklar, HymenopteraAlvarvägstekel Arachnospila alvarabnormis (CR)Virvelvägstekel Arachnospila opinata (NT)Stenodynerus dentisquama (NT)Mimumesa beaumonti (NT)Mellinus crabronea (VU)Lestica subterranea (NT)Bronsbandbi Halictus confusus (DD)Kopparsandbi Andrena marginata (NT)Lundmurarbi Osmia pilicornis* (NT)Trätapetserarbi Megachile ligniseca (NT)

Skalbaggar, ColeopteraLjungkornlöpare Amara infima (NT)LundbroklöpareBadister lacertosus (NT)Dynskulderlöpare Cymindis macularis (NT)Sexstrimmig plattstumpbagge

Platysoma minus (NT)Femstrimmig plattstumpbagge P. deplanatum (NT)Ängsjordbagge Heptaulacus villosus (NT)Svart ögonknäppare Denticollis borealis (NT)Barkrödrock Ampedus cinnabaerinus (NT)Orange rödrock Ampedus nigroflavus (NT)Nordlig rödrock Ampedus suecicus (NT)Microrhagus lepidus (NT)Xylophilus corticalis (NT)Åttafläckig praktbagge Buprestis octoguttata (NT)Timmertickgnagare Stagetus borealis* (NT)Större flatbagge Peltis grossa (VU)Ipidia binotata (VU)Dendrophagus crenatus (NT)Cis quadridens (NT)Bibagge Apalus bimaculatus (VU)Hallomenus axillaris (NT)Mindre timmerman Acanthocinus griseus* (EN)Stor plattnosbagge Platyrhinus resinosus (NT)Cleonis pigra (NT)

*Påträffad strax utanför skjutfältet.

Tabell 1. Samtliga rödlistade insekter (enl. Gärdenfors 2000) kända från Marma skjutfält. Kommentarer om deintressantaste fynden finns i Appendix.

All redlisted insect species (Gärdenfors 2000) known from Marma shooting range. Comments on the most inte-resting records are presented in Appendix.

8


var 30,5 x 40 cm. Trädlevande skalbaggar in-venterades också av Lars-Ove Wikars vid Tens-myra (lokal G) år 1998 (Eriksson 2001).

Under 2003 företogs undersökningar avmarkfaunan (Jonsell 2004). Fyra fallfällor (run-da burkar med 7 cm diameter) placerades ut påvardera åtta olika platser. Fem av dessa på loka-lerna A, B, D och F (Fig. 3.) (Två fällgrupperplacerades vid lokal B). De tre resterande på merisolerade små sandblottor i den sydliga delen av

skjutfältet. Sporadiskt insamlande har ocksågjorts mellan 1997-2002.

Kartläggningen av skalbaggsfaunan får alltsåän så länge betraktas som mycket ofullständig.Inte desto mindre har 23 rödlistade skalbaggsar-ter, av vilka 17 är vedlevande hittats på skjutfäl-tet (Tabell 1). Detta får betraktas som relativtmycket. Fyra av dessa klassas som hotade (VUeller EN). I fallfälleundersökningen hittades to-talt 124 arter av vilka 4 var rödlistade. Av dessa

Figur 6. Lokal I, Lindesdal.Ingemar Frycklund räknarlarvkolonier av äreprisnätfjä-ril Euphydryas aurinia. FotoPär Eriksson.

Locality I, Lindesdal, Inge-mar Frycklund is countinglarva colonies of Euphydrasaurinia.

Figur 7. Den vackert tecknade ängsrutemalen, Eth-mia pyrausta. Foto Jan-Olov Björklund

The moth Ethmia pyrausta.

Figur 8. Larven till ängsrutemalen lever på ängsrutasom växer på fuktig ängsmark. Foto Jan-Olov Björk-lund

The larva of Ethmia pyrausta feeds on Thalictrumflavum which grows on wet patches.

9


var 23 arter bundna till sandmarker och 33 bund-na främst till andra typer av öppna marker (Jon-sell 2004). För ytterligare ett antal arter är Mar-mafynden anmärkningsvärda, men de finns intepå rödlistan eftersom de är utbredda på sand-marker i sydligaste Sverige (Tabell 1, Appen-dix).

Varför är området så intressant?Det finns flera tänkbara förklaringar till varförMarma skjutfält har så rik insektsfauna med såmånga hotade och sällsynta arter. Området hyserett antal biotoper av vitt skild karaktär som över-lag är sällsynta. Exempel är slåtterängsliknandemiljöer, ljunghed, öppna sandfält, fisklösa dam-mar och brandpräglade skogar.

Området har även en lång kontinuitet av olikasorters obeskogade torrmarker. En viktig under-liggande faktor är antagligen läget vid ett land-höjningspräglat kustområde med sand. I anslut-ning till Dalälvens utlopp, Marma hed och dessomgivningar har det kontinuerligt funnits flyg-sandfält och öppna marker av torrmarkskaraktärsedan området steg upp ur Östersjön. Flera avarterna, som t.ex. alvarvägstekel och knytling-säckmal, har en utbredningsbild som tyder på attförekomsten på Marma skjutfält är av reliktka-raktär.

I modernare tid har militärens verksamhetpräglat stora ytor genom kraftfull markstörning,uppkomster av bränder och genom återkom-mande röjningar av skogs- och ängsmark. Dettagör att många störningskrävande arter har kun-

nat etablera starka populationer. En varieradgrad av störning i tid och rum har dessutom upp-rätthållit olika växtsuccessioner inom området.Skjutfältet har på så sätt blivit ett refugium förarter knutna till liknande öppna marker som tidi-gare uppstod i naturlandskapet genom brand, el-ler det slåtter- och betespräglade landskap somkaraktäriserade stora arealer i Syd- och Mellan-sverige fram till 1950-talet.

Ett specifikt exempel på störningarnas effekt

Figur 9. Klöversobermal Anacampsis fuscella. PåMarma skjutfält har tre små begränsade föryngrings-platser konstaterats, samtliga på Kronsättershöjden.Foto Jan-Olov Björklund

The moth Anacampsis fuscella has been found bree-ding at three (small) spots on the esker at Marmashooting range.

Figur 10. Två anmärkningsvärda stekelfynd på Mar-ma skjutfält: a) Arachnospila alvarabnormis, förstafynden i Sverige utanför Öland; b) Mellinus crabro-nea en starkt minskande sandmarksart. Foto: BörgePettersson.

Two of the most interesting wasps that were found atMarma a) Arachnospila alvarabnormis, earlier swe-dish records only from the baltic island of Öland; b)Mellinus crabronea a declining species not recordedin Sweden for 30 years.

Figur 11. Gammal puppa av liten timmerman Acant-hocinus griseus på bränd tall vid Tensmyra (lokal G).Foto Pär Eriksson

An old pupal chamber of the longhorn beetle Acant-hocinus griseus on a burnt pine tree at locality G.

10


är att Marma skjutfält sannolikt hyser Upplandsrikligaste förekomst av kattfot och därmed flerafjärilar som är helt knutna till kattfot som värd-växt. Förutom leverplattmalen finns en kraftigpopulation av kattfotfjädermott Platyptilia tes-seradactyla samt kattfotsäckmal Coleophorapappiferella som här har sin enda förekomst iUppland. Kattfot är betesgynnad (Malmgren1982) men på Marma skjutfält finns numer ingetkreatursbete. Växten skulle kanske helt försvin-na om den militära verksamheten på Marmaskjutfält upphörde och de öppna ytorna tillätsväxa igen. Kattfot som växer på grusåsar fordrarlång kontinuitet av öppenhet då växten inte hin-ner etablera sig under hyggesfaser (IngemarFrycklund, egen obs.).

En annan viktig faktor är att stora arealer avMarma skjutfält hyser en växtlighet som indike-rar jordarter med hög kalkhalt vilket är gynn-samt för många värdväxter till rödlistade insek-ter, särskilt bland fjärilar och solitära bin. Detta ikombination med ett nätverk av sandiga ochgrusiga vägar med rik örtflora på skjutfältet hargynnat många av fjärilslarvernas värdväxter ochden flora som är nödvändig nektarkälla för ima-gos. De sandiga vägarna, öppna sanddyner ochstora stenar fungerar dessutom som värmeele-ment dit fjärilarna gärna dras. Många av de säll-synta fjärilarna har noterats på de högt belägnaoch klimatiskt gynnsamma partierna. Föryng-ringsplatserna för bl.a. klöversobermalen ärhögt belägna i nära anslutning till grusväg.

För vedlevande insekter har antagligen när-heten till några större sammanhängande natur-skogsområden betydelse. Båtforsområdet somligger några kilometer från skjutfältet räknassom ett synnerligen värdefullt område för vedle-vande insekter (Ehnström & Waldén 1986).Marma skjutfält ligger dessutom i anslutning tillen särskilt värdefull lövskogstrakt som Natur-vårdsverket pekat ut vid nedre Dalälven (Löf-gren & Andersson 2000).

Utvecklingen för några miljöer på MarmaskjutfältLjunghed och öppen sandmarkFör att närmare utreda vegetationsutvecklingenpå skjutfältet har vi (TL) jämfört flygbilder från1951 och 1995 (Fig. 12 och 13). Studien visadeatt heden på Marma skjutfält var år 1951 ca 157

ha stor, varav 22 ha (14%) utgjordes av öppnasandblottor och 135 ha (86%) rismarker. År1995 hade arealen öppen hedmark sjunkit till ca65 ha. Resterande delar (56%) hade huvudsakli-gen blivit fullsluten tallskog. Av den återståendeheden 1995 var ca 42 ha fortfarande utan synligigenväxning (buskar över ca 1,5 m). Ytor somklassades som ”utan synlig igenväxning” fält-kontrollerades under våren 2001. Då visade detsig att endast två hektar av dessa ytor var heltfria från igenväxning.

Om inga landskapsvårdande röjningsåtgär-der genomförs skulle endast ca 10 ha av hedenåterstå om 20 år; det vill säga de delar som fort-farande är öppna (2,1 ha) samt områden som nuhar lägre antal barrbuskar per 100 kvm än ca 10trädstammar (7 ha) (T. Löfgren opubl.).

Studier av heden före 1945 har inte utförtsmen det är sannolikt att delar har varit öppna un-der hela perioden för militärövningsområdet.Före denna epok har åtminstone de nordliga de-larna gränsat till odlings- och betesmarker somockså kan ha berört hedmarken. Mindre virkes-volym och större luckighet präglade skogarnaförr eftersom de ofta sköttes som kombineradskogsbruks- och betesmark. Marma skjutfältvar inget undantag i detta fall. Det lär ha funnitsplats för 600 hästar i förläggningens stallar(Löfgren & Tornlund 1984) och enligt uppgiftfanns flera tusen hästar i aktivt bruk på skjutfäl-tet under 1940-talet (Åke Lundqvist/Myrbomuntl.).

Det är alltså rimligt att anta att den militäraaktiviteten bibehållit en landskapstyp på Marmahed som närmast fullständigt försvunnit på an-dra håll i Mellansverige och som nuförtidennästa enbart finns inom de klassiska ”fälads-markerna” i Väst- och Sydsverige. De öppnatorra sandiga markerna innebär att biotoperfinns för värmekrävande arter som i det nutidaproduktionsskogslandskapet annars har mycketsmå möjligheter att överleva.

Glädjande nog har ansvariga militärer förkla-rat att aktiviteten på skjutfältet kommer att ökade närmaste åren med fler skjutövningar ochmer körningar av bandfordon, varför situatio-nen för den öppna ljungheden och sandblottornakanske inte är fullt så mörk som skisserats ovan.

11


Äldre skogarEnligt skogsbruksplanen från 1995 var arealenskog över 95 år 295,9 ha eller 18% av skogsmar-ken. Av detta utgjorde skog äldre än 115 år 115,8ha vilket motsvarar 7 % av skogsmarken. Enligtplanen beräknades arealen skog över 95 år sjun-ka till 168,1 ha eller 11% inom 10 år, varav skogäldre än 115 år till 35,2 ha. Den äldsta skogen (>125 år) planerades minska med 75% under tio-årsperioden.

Man kan nu konstatera att man mer än väluppfyllt planen när det gäller att hugga bort dengamla skogen. Mellan år 1995-2003 slutavver-kades minst 24 bestånd på Marma skjutfält mot-svarande en areal på 163,5 ha. Alltså 35,7 ha merän man planerade i skogsbruksplanen. Dettautan att man genomfört någon som helst kart-läggning av skogens naturvärden (trots flera er-bjudanden från Upplandsstiftelsen). Under sam-ma tidsperiod genomförde det samlade skogs-bruket i Sverige ett historiskt inventeringsarbeteför att finna skogar med höga naturvärden attskydda från skogsbruk. En inte särskilt smick-rande jämförelse för staten som markägare i det-ta sammanhang. Arealen som nu föreslås skyd-das i utredningen Skyddsvärda statliga skogaruppgår till 433 ha produktiv skogsmark (Löf-gren & Henriksson 2004).

GräsmarkerInnan militären tog över på 1960-talet brukadesden helt övervägande delen av odlingsmarkensannolikt som åker eller kultiverad vall. Sedangenomgick stora delar av odlingslandskapet enigenväxningsfas. Några delar planterades medbarrträd, andra växer långsamt igen i en naturligsuccession. Stora arealer har dock hållit sig öpp-na och övergått till alltmer naturliga friska-fukti-ga gräsmarker, ofta av typen högörtäng med ar-ter som älgört Filipendula ulmaria, högvuxnastarr-arter Carex spp. och ängsruta. Denna typav ängsmark, som sällan framhålls i naturvårds-sammanhang, är likväl helt avgörande för artersom spetsvingemätaren och ängsrutemalen. Pådessa ängar har vi också huvudförekomsterna avkornknarr på Marma skjutfält.

Mest slående är ändå förekomsten av traditio-nellt hävdgynnade kärlväxter på marker somhållits öppna av militären genom återkommanderöjningar eller slåtter (utan att gräset tagits till-

vara). De kalkrika sandjordarna tycks vara till-räckligt näringsfattiga för att behålla sin örtrike-dom trots den gröngödsling som denna skötselmåste medföra. Den kanske största örtrikedo-men finner man på ytor där ”matjord” schaktatsav och den kalkrika sand- och mineraljordenblottats.

Under senare år tycks hävden på flera av val-larna återupptagits, kanske som en följd av EU:sgenerösa jordbrukspolitik. En fortsatt ”naturali-sering” av floran kan förväntas om insådd avvallväxter förhindras samtidigt som slåttern fårfortsätta. På så sätt finns möjligheter att skapastora arealer av örtrika slåtterängar.

Förslag till skötselNedan redogörs för huvuddragen i den skötsel-plan som Upplandsstiftelsen har föreslagit förMarma skjutfält (Eriksson 2003). Skötselplanensyftar till att bevara och utveckla hela den biolo-giska mångfald som präglar skjutfältet. Dettainnebär att de störningsregimer som militärensverksamhet medfört under drygt 100 år ska fort-sätta eller intensifieras. Skötseln av skogsmil-jöerna bör av naturvårdsskäl variera med hänsyntill ekologiska processer som brand och högtgrundvatten.

Öppen markMarker som har hållits öppna som ”permanentahyggen” och som därigenom utvecklats tillljunghedar och örtrika gräsmarker ska fortsätt-ningsvis hållas öppna. Detsamma gäller vägkan-ter och ängar av olika slag. I några fall bör såda-na marker återföras till en öppnare karaktär ge-nom olika åtgärder som röjning, bränning, slåt-ter och eventuellt betesdrift. Här bör även meto-den att skrapa av växt- och humustäcke som för-svarsmakten utfört på flera platser i området an-vändas och utvecklas. Sistnämnda är för övrigtnågot som också föreslagits i liknande fall(Ljungberg 2002b). Att lägga igen diken börockså komma ifråga för att kunna återställakalkfuktängar. Om nuvarande slåtterverksamhetsker tillräckligt sent och förlitar sig på självsåddbör den gynna en naturlig ängsflora även påmarker som tidigare brukats som vallar, en ut-veckling som redan nu pågår.

Minskningen och fragmenteringen av öppnasandmarker på Marma skjutfält under den se-

12


naste 50-årsperioden är ett allvarligt hot mot derödlistade sandmarksarterna. För att vända den-na trend föreslås avveckling av yngre tallskogför att bryta isoleringen som uppstått mellanöppna hed- och sanddynområden under senareårtionden. Åtgärden prioriteras med utgångs-punkt från de idag unga och ännu delvis öppnaeller luckiga bestånden. I första hand mellanskjutbanan (lokal D) och den större heden påKronsättershöjden (lokal F), samt från områdetöster om förläggningen (lokal C) och upp tillskjutbanan (lokal D).

För de känsligaste sandmarksarterna räckerdet inte med att små områden hindras från attväxa igen, det är i stället nödvändigt att både an-tal och areal av öppna sandytor i gynnsamma lä-gen utökas i hela området, inte bara i de centraladelarna av skjutfältet. För att bibehålla så myck-et öppen mark som möjligt i området föreslåsäven att de gamla sand- och grustäkterna inomskjutfältet bevaras öppna och ungskogsplante-ringar här delvis röjs bort. Grustagens betydelsesom ”hotspots” för många sällsynta insekter harbelysts i flera sammanhang tidigare (M. Fryck-

lund 2003, Ljungberg 2002b, Berglind 2004).Många grustag som efter avslutat uttag medenkla medel skulle kunna utvecklas till fina livs-miljöer för insekter planteras tyvärr fortfarandeschablonmässigt igen med tallskog.

SkogarFör äldre fuktiga skogar och sumpskogar före-slås fri utveckling. Härvidlag bör flera stora dik-ningssystem ej längre underhållas. Diken börockså på flera håll aktivt läggas igen för att åter-skapa hydrologiskt ostörda sumpskogar ochfuktiga skogar. Fri utveckling föreslås även fören del hyggen där naturskogar nyligen avverkatsoch en naturlig succession börjat.

Frodig lövskog och blandskog med örtrik,lundartad flora bör vid behov skötas genom se-lektiv avverkning så att solexponerade gläntormed trybuskar uppkommer, eftersom detta gyn-nar en rad rödlistade fjärilar.

I några fall bör brandpräglade bestånd skyd-das från skogsbruk och naturvårdsbränning fö-reslås som enda skötsel. För övriga naturligtbrandpräglade marker föreslås ett anpassat

Figur 12. Utbredningen av öppen ljunghed på Marmaskjutfält från år 1951 till 2001.

Distribution of open heath at Marma shooting range1951-2001 as interpreted from aerial photographs.

Figur 13. Utbredningen av öppna sandytor på Mar-ma skjutfält från år 1951 till 2001.

Distribution of patches with open sand at Marmashooting range 1951-2001 as interpreted from aerialphotographs.

13


skogsbruk som bör kompletteras med natur-vårdsbränningar. Principen för skötseln av dessaskogar är att marken självföryngras och att”evighetsträd” lämnas i tillräcklig utsträckning,förslagsvis 30 träd/ha. Andelen död ved måsteockså höjas avsevärt i många bestånd. Inte minsttillgången på äldre döende och nyligen döda stå-ende tallar måste säkerställas.

SlutordVi vill uppmana entomologer och naturvårdsin-tresserade att fästa uppmärksamhet på den typav miljöer som beskrivs i artikeln. Nedläggningav militära förband, och därmed skjutfält pågårsom bäst och mycket biologisk mångfald finnsantagligen kvar innan områdena växt igen. Igen-plantering av grustag och nedgrävningar avkraftledningar slår till stor del mot samma arter.Kostnaderna för att bevara denna typ av miljöerbehöver inte vara så stora, inte minst eftersomen hel del pengar ofta används för att påskyndaigenväxandet genom planteringar, sådd etc.

TackEtt varmt tack till Jane van der Smissen för hjälp medbestämning av vägstekeln Evagetes subglaber och tillJan Olov Björklund för att han har delat med sig avsin rika kunskapsbank av småfjärilar samt L. AndersNilsson för bestämningshjälp med en del knepiga bin.Björn Cederberg har bidragit med uppgifter om egnainsamlingar och observationer av bin i Marma-områ-det. Slutligen ett tack till Björn Cederberg och HåkanLjungberg för många goda synpunkter på manuset.

LitteraturAndersson, L. & Appelqvist, T. 1987. Naturen inom

Skillingaryds skjutfält, Vaggeryds kommun. –Länsstyrelsen i Jönköpings län.

Almquist, E. 1929. Upplands vegetation och flora. –Acta Phytogeographica Suecica 1.

Benander, P. 1928. Svensk Insektsfauna 10. Fjärilar.Lepidoptera. II. Småfjärilar. Microlepidoptera. 1.Familjen Gelechiidae. – Entomologiska Fören-ingen i Stockholm.

Benander, P. 1960. Kullabergs småfjärilar. KullabergsNatur 3. – AB Kullabergs Natur.

Berglind, S.-Å. 2004. Bevarande av biologisk mång-fald i sandiga hedtallskogar – exemplet Sörmon,med särskild inriktning på insekter och sandödla.– Rapport 2004:14. Länsstyrelsen i Värmlandslän.

Berglind, S.-Å. & Bengtsson, J. 2001. Biologiskmångfald på Brattforshedens flygfält - skyddsbe-hov och riktlinjer för restaurering och skötsel,med särskild inriktning på fjärilar, gaddsteklar,

jordlöpare, flugor samt nattskärra. – Opubl. rapp.Länsstyrelsen i Värmlands län.

Cederberg, B. & Nilsson, L.A. 2002. Mångfald avvildbin vid Tunåsen och Uppsala högar,Uppsalakommun. – Opubl. rapp. Uppsala kommun.

Dahl, P. (red.). 2000. Svensk militärhistorisk atlas. –Hjalmarson & Högberg Bokförlag, Lund.

Derler, R. 1995. Skogsbruksplan på fastigheten Mar-ma. – Fortifikationsverket.

Edwards, R. (ed.). 1998. Provisional atlas of the acu-leate Hymenoptera of Britain and Ireland. Part 2.– Biological Records Centre, Huntingdon.

Ehnström, B. & Waldén, H.H. 1986. Faunavård iskogsbruket – den lägre faunan. – Skogsstyrelsen,Jönköping.

Ehnström, B. & Wallin, H. 2002. Inventering av skal-baggar inom Gamla Uppsala. – Opubl. rapp. tillUppsala kommun.

Eliasson, H. 1945. Macrolepidopterfaunan i Älvkar-leby. – Ent. Tidskr. 66: 136-154.

Eriksson, P. 2000. Populationsutveckling för någraträdlevande skalbaggar vid nedre Dalälven. – Ent.Tidskr. 121: 119-135.

Eriksson, P. 2002. Metodik för inventering av vedle-vande insekter. – Rapport 5203. Naturvårdsver-ket, Stockholm.

Eriksson, P. 2003. Naturvärdesbedömning och för-slag till skötsel av Marma skjutfält. Upplandsstif-telsen. – Opubl. rapp. Länsstyrelsen Uppsala län.

Eriksson, P. & Jonsell, M. 2001. Inventering av träd-insekter vid nedre Dalälven 1997-99. – Stencilse-rie nr 20. Upplandsstiftelsen.

Forshage, M. 2003. Förändringar i dyngbaggefaunan– Tendenser i abundans och utbredning av dyng-levande bladhorningar och deras släktingar iSverige sådana de avspeglas i samlingar och litte-raturen. – Examensarbete i entomologi 2003:2,Inst. f. entomologi, SLU, Uppsala.

Frycklund, I. 2002. Rödlistade fjärilar i kraftlednings-gator samt ärenprisnätfjärilens Euphydras aurinastatus i Uppsala län sommaren 2001. – Opubl.rapp. Upplandsstiftelsen.

Frycklund, I. 2003. Biologisk mångfald på Tunåsenoch Gamla Uppsala högar. – Opubl. rapp. Uppsa-la kommun.

Frycklund, M. 2003. Rödlistade arter i Uppsala länsgrustag. – Meddelande 2003:2. Länsstyrelsen iUppsala län, Miljöenheten.

Fæster, K. 1943. Nogle ikke tidligere i Danmark paa-viste Vejhvepse (Psammocharidae). – Ent. Med-dr. 22: 369-372.

Gärdenfors, U. (ed.) 2000. Rödlistade arter i Sverige2000 .– ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Gärdenfors, U., Aagaard, K., Biström, O. (red.) &Holmer (ill.). 2002. Hundraelva nordiska everte-brater. Handledning för övervakning av rödlista-de småkryp. – Nord 2002:3. Nordiska Ministerrå-det och ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Hansen, V. 1964. Fortegnelse over Danmarks biller 1och 2 del. – Ent. Meddr. 23: 1-507.

Hedgren, P.-O. 2004. Flera fynd av liten timmerman

14


Acanthocinus griseus F. (Cerambycidae) på vind-fällen och högstubbar av gran. – Ent. Tidskr. 125:11-12.

Jansson, A. 1929. Insektsgeografiskt märkliga fyndpå Öland sommaren 1928. – Ent. Tidskr. 50: 54-69.

Jonsell, M. 2004. Markskalbaggar på Marma skjutfält– resultat av fallfällefångst. – Opubl. rapp. Upp-landsstiftelsen.

Jonsell, M. & Eriksson, P. 2001. Jämförelse av ved-skalbaggsfaunan på gran och björkhögstubbarmellan naturreservatet Båtfors och dess omgiv-ningar. – Ent. Tidskr. 122: 107-122.

Klemm, M. 1996. Man-made bee habitats in the anth-ropogenous landscape of central Europe – substi-tutes for threatened or destroyed riverine habi-tats? – In: Matheson, A., Buchmann, S.L.,O’Toole, C., Westrich, P. & Williams, I.H. (eds.).The Conservation of Bees. – Linnean SocietySymposium Series 18: 17-34. Academic Press,London.

Landell, N.-E. 1988. Dessa våra minsta. Ur skalbag-garnas kulturhistoria. – Gidlunds, Stockholm.

Lindroth, C.H. 1945. Die Fennoskandischen Carabi-dae. I & II. – Meddelande från Göteborgs MuseiZoologiska avdelning 109 & 110. Elanders, Göte-borg.

Lindroth, C.H. 1985-86. The Carabidae (Coleoptera)of Fennoscandia and Denmark. – Fauna Entomo-logica Scandinavica Vol. 15. E.J. Brill, Leiden.

Ljungberg, H. 1999. Skalbaggar och andra insekter påsandstäppslokaler i östra Skåne. – Länsstyrelsen iSkåne län, Malmö.

Ljungberg, H. 2002a. Bete, störning och biologiskmångfald i odlingslandskapet - hotade skalbaggari öländska torrmarker. – Meddelande 2002:20.Länsstyrelsen i Kalmar län.

Ljungberg, H. 2002b. Våra rödlistade jordlöpares ha-bitatkrav. – Ent. Tidskr. 123: 167-185.

Lundberg, S. & Gustafsson, B. 1995. Catalogus Cole-opterorum Sueciae. – Naturhistoriska Riksmuse-et, Stockholm.

Lundblad, O. 1948. Några ord om Upplands insekts-fauna. – I: Hörstadius, S. & Curry-Lindahl, K.Natur i Uppland: 102-110. Svensk Natur, Stock-holm.

Löfgren, R. & Andersson, L. 2000. Sydsvenska löv-skogar. - Rapport 5081. Naturvårdsverket, Stock-holm.

Löfgren, R. & Henriksson, S. 2004. Skyddsvärda stat-liga skogar. Delrapport över uppdrag om natur-värdesbedömning och skydd av viss skog. - Rap-port 5341. Naturvårdsverket, Stockholm.

Löfgren, K. & Tornlund, J.-E. 1984. Bygd att vårda.Kulturminnesprogram för Uppsala län. – Upp-lands Fornminnesförenings förlag, Uppsala.

Lönnell, N. & Edelsjö, J. 2004. Bibagge Apalus bima-culatus i Södermanland och södra Uppland - enfråga om att vara på rätt plats vid rätt tid. – Ent.Tidksr. 125: 161-171.

Malmgren, U. 1982. Västmanlands flora. – Förlags-

tjänsten, Stockholm.Palm, E. 1989. Nordeuropas Prydvinger. Danmarks

Dyreliv 4. – Apollo Books, Stenstrup.van der Smissen, J. 1996. Zur kenntnis einzelner

Arachnospila-weibchen - mit Bestimmungs-schlüssel für die geringbehaarten, kammdorntra-genden Weibchen der Gattung Arachnospila Kin-caid, 1900 (Hymenoptera: Pompilidae). - Drosera96: 73-102.

van der Smissen, J. 2003. Revision der europäischenund türkischen Arten der Gattung Evagetes Lepe-letier 1845 unter Berücksichtigung der Geäde-rabweichungen. Mit zweisprachigem Schlüsselzur Determination (Hymenoptera: Pompilidae). –Verh. Ver. Naturw. Heimatforsch. Hamburg 42: 1-253.

Svensson, I. 1979. Anmärkningsvärda fynd av Mi-crolepidoptera i Sverige 1978. – Ent. Tidskr. 100:75-86.



Svensson, I. 2001. Anmärkningsvärda fynd av Mi-crolepidoptera i Sverige 2000. – Ent. Tidskr. 122:61-68

Svensson, I. m. fl. 1994. Catalogus LepidopterorumSueciae. – Naturhistoriska Riksmuseet, Stock-holm.

Thedenius, K.F. 1881. Bidrag till kännedomen omSkandinaviens Fjärilsfauna. – Ent. Tidskr. 8: 104-108.

AppendixSärskilt intressanta arterNedan följer kommentarer till de mest anmärknings-värda insektsfynden från Marma skjutfält. Hotkate-gorierna följer Gärdenfors (2000). Uppgifter om fjäri-lars utbredning i Sverige och andra uppgifter utan di-rekt koppling till Marma skjutfält är i många fall häm-tade från ArtDatabankens faktablad (www.artdata.slu.se). Observatörernas namn har förkortats enligt:BC = Björn Cederberg, GP = Göran Palmqvist, IF =Ingemar Frycklund, JOB = Jan Olov Björklund, MJ =Mats Jonsell, PE = Pär Eriksson.

FjärilarTallbarkbomal, Elatobia fuliginosella (VU). I Sverigeär fjärilen noterad från Sö, Up, Vs och GS. Den ärdessutom noterad en gång i Bl men där införd medtimmer från Frankrike. Fjärilen är i Up känd från Fibyurskog och Sollentuna (Södersätra). Till dessa lokalertillkom Marma skjutfält den 1 juli 1998. Fjärilenskraphåvades fram av IF från en bränd tall som stodpå en ett år gammal bränna, Tensmyra (lokal G) (Er-iksson 2000). Fjärilen har i Sverige uppträtt i urskog,klippiga eller sandiga områden. Fjärilens larv kan

15


möjligen vara en s.k. mordlarv då den tycks äta uppsina syskon om möjligheten finns. Larven lever underbark på döende eller döda stående tallar. Skogsbrandtycks gynna arten och möjligen är fjärilens mörkafärg en anpassning till detta då den är väl kamoufleradnär den sitter på en bränd tallstam.

Nordlig röllekeplattmal, Depressaria silesiaca(NT). Arten är noterad på rika solexponerade torr-backar i Svealand och östra Norrland. Lokalerna ut-görs ofta av störda områden som nått ett visst succes-sionsstadium. Sådana områden utsätts dock inte säl-lan för nya exploateringar av oönskat slag eller växerigen och förhindrar solinstrålning där värdväxten röl-lika Achillea millefolium står. Den 2/8 år 2000 komfem exemplar på lampa vid ett nedlagt grustag påMarma skjutfält. Larver av arten har även hittats vidett grustag vid Film i norra Up, samma grustag därklöversobermalen finns (se nedan).

Leverplattmal, Levipalpus hepatariella (NT). Fjä-rilen är i Sverige mycket lokal med stora luckor mel-lan kända lokaler. Arten lever på kattfot och var vanli-gare förr, exempelvis på Edsåsen i Jämtland 1920(Benander 1928). På Stora Alvaret, Öland noteras denförhållandevis regelbundet men på fastlandet är denunder senare tid endast påträffad i ett fåtal exemplarfrån Sk till Vb. I Gs har fjärilen en fast förekomst påÅrsunda gravfält (Clas Källander muntl.). Marmaskjutfält är för närvarande den enda kända lokal iSkandinavien där fjärilen fortfarande är vanlig. Denenda lokal som möjligen har en motsvarande popula-tion finns på Jylland i Danmark (Palm 1989).

Ängsrutemalen, Ethmia pyrausta (NT). En säre-gen malfjäril vackert tecknad i svart och med en rödbakkropp (Fig. 7). Arten är i Sverige konstaterad frånSö till Ån och i övrigt i Skandinavien endast funnen iFinland. Den är knuten till fuktiga ängsmarker medängsruta Thalictrum flavum. Ett exemplar påträffadesav JOB i solskenet på eftermiddagen den 1/6 2003.Fjärilen flög över de igenväxande högörtängarna somutbreder sig söder om Rälsmålbanan (lokal G). Ängs-rutemalen är starkt minskande och sannolikt mer ho-tad än vad nuvarande rödlistekategori anger (JOBmuntl.).

Töcknig tryminerarmal, Perittia obscurepunctella(VU). Sedan 1940-talet har fjärilen noterats på ettmindre antal lokaler i Sk där artens värdväxt är kapri-fol Lonicera periclymenum. För övrigt är fjärilen barapåträffad i Up där den hittades på ett igenväxandehygge vid Norge, Älvkarleö våren 1983 (Svensson1984). Där påträffade JOB arten svärmande över try-buskar, som är artens värdväxt i Up. Fjärilen fannskvar på lokalen fram till år 1986 då området granplan-terats (JOB muntl.). En annan sällsynt fjärilsart, pryd-lig vårgråvecklare Doloploca punctulana som ocksålever på try, flög på samma lokal. Den töckniga trymi-nerarmalen har även hittats vid Fagerön i östra Up avGP sommaren 1984 och även här fann JOB den pryd-liga vårgråvecklaren 1978. Trots ivriga sök efter töck-nig tryminerarmal hade inga fynd gjorts efter 1986innan bladminor med larver påträffades år 2003 påMarma skjutfält, Valsäter (lokal E). Även på denna

lokal finns prydlig vårgråvecklare, se nedan.Stinksyskemal, Coleophora lineolea (VU). Förut-

om Kullaberg i Sk (Benander 1960) är några lokalerefter norra Upplandskusten samt en lokal i Gs (ClasKällander muntl.) de enda kända förekomsterna iNordeuropa. Arten är i Up påträffad i lundskogar påkustnära landhöjningsmark, där det växer rikligt medstinksyska, Stachys sylvatica. Fjärilen är observeradpå Marma skjutfält vid Valsäter (lokal E).

Knytlingsäckmal, Coleophora scabrida (VU).Fjärilen är i Norden endast känd från ett fåtal lokaler iSk, Sm (Kalmar län), Öl och Go. I övriga Europa ärknytlingsäckmalen känd från Polen, f.d. Jugoslavien,Italien och Frankrike. Två exemplar av arten skraphå-vades fram vid Marma skjutfält vid ”skjutbanan” (lo-kal D) sommaren 2000 (Svensson 2001). Samma årinventerades alla kända lokaler av värdväxten knyt-ling i Älvkarleby kommun. Resultatet blev negativtmed undantag av ett grustag i direkt anslutning tillMarma skjutfält. En naturvårdsinventering utfördessommaren 2002 av samtliga grustag efter Uppsala-åsen mellan Uppsala – Billudden, en sträcka på ca 9mil (M. Frycklund 2003). Skraphåvning utfördes avsamtliga förekomster av knytling under eftermiddagoch tidig kväll eftersom arten då kryper ned i växtför-nan efter solnedgången. Resultatet blev även här ne-gativt bortsett från nämnda grustag i omedelbart an-slutning till Marma skjutfält. Arten har vid Marmaskjutfält visat sig vara mycket tacksam att inventeradå den fullbildade fjärilen är mycket bunden till värd-växten och larvsäcken under hösten är lätt att se. Un-der kläckningen i juni 2003 fanns det gott om imagospå tre lokaler inom skjutfältet, område D samt i närhe-ten av C och B, (JOB och GP muntl.). Under somma-ren och hösten påträffades fjärilen också vid den lilladynvåtmarken, område A.

Nordlig brokmal, Mompha sexstrigella (DD).Marma skjutfält är fjärde kända lokalen i Sverige.Fjärilen verkar vara mycket kräsen och vi har intekunnat finna arten i övriga Up. Även på Marma skjut-fält har vi sedan 1999 bara funnit den på ett litet be-gränsat område, vid Kronsättershöjden (lokal F), trotsatt artens värdväxt mjölkört Epilobium angustifoliumväxer överallt.

Motfläckpalpmal, Syncopacma sangiella (VU) ärsedan gammalt noterad från Öl, Sö, Up och Dr, mennyare fynd föreligger endast från Marma skjutfält ochen lokal i Dr (JOB muntl.). Fjärilen har på Marmaskjutfält noterats fyra år i rad 1998 – 2001 samt som-maren 2003. Den har visat sig på tre skilda platser påKronsättershöjden (lokal F). Arten lever på torra, rikablomsterängar med kärringtand. Möjligen kan artenvara förbisedd på grund av sitt fördolda leverne, menantalet tillgängliga lokaler minskar hela tiden. Igen-plantering av sandtag är också till skada för denna ka-tegori av torrmarksarter, eftersom deras livsmiljöerofta förekommer i direkt anslutning till täkterna.

Klöversobermal, Anacampsis fuscella (CR). Pågrund av sin bundenhet till värdväxten skogsklöverTrifolium medium, är denna fjäril mycket lättinvente-rad som imago (Fig. 9). Trots detta är fjärilen bara

16


känd från ytterligare två lokaler i Sverige, båda i Up:ett mindre grustag vid Film (Svensson 1991) ochGamla Uppsala högar (I. Frycklund 2003). Klöverso-bermalen finns lokalt i Finland men sedan får mansöka sig långt in i Ryssland innan man åter finner ar-ten (JOB muntl). Den saknas i övriga Europa. Klöver-sobermalen har tidigare ansetts vara helt knuten tillskogsklöver, men på Marma skjutfält har vi konstate-rat att larven även till en del utnyttjar den systematisktnärstående arten kärringtand. Att fjärilen inte i störreutsträckning väljer kärringtand kan bero på att dennaört vissa somrar torkar ut medan skogsklöver inte ärlika känslig för torka (IF egen obs.). Klöversoberma-len tycks vara mycket kräsen och uppträder bara på devarmaste lokalerna inom sina förekomstområden.Gamla Uppsala högar hyser en sannolikt 1000-årigkontinuitet av blomsterrik torräng (Cederberg & Nils-son 2002). Grustaget vid Film i norra delen av Vatt-holmaåsen, där fjärilen först upptäcktes, kan ocksåvara en plats med lång kontinuitet av öppethållandedå medeltida vägar ofta förlades på grusåsar. På Mar-ma skjutfält har fjärilen uppträtt inom tre små begrän-sade föryngringsplatser vid Kronsättershöjden (lokalF). Dessutom har kringflygande hanar noterats på yt-terligare fyra lokaler.

Prydlig vårgråvecklare, Doloploca punctulana(NT). Fjärilen har en mycket lokal utbredning medstora luckor i Sverige. Utöver en handfull lokaler påÖl och Go är arten påträffad i södra Gs vid Grinduga(Clas Källander muntl.) samt i norra Up: vid Fageröni Östhammars socken 1978 (Svensson 1979), Norgevid Älvkarleö 1983-86 och vid Kallboda, Gräsö 1987.De två första lokalerna har växt igen kraftigt. PåGräsö kan fjärilen finnas kvar men inga senare efter-forskningar har gjorts på denna lokal. På Marmaskjutfält noterades prydlig vårgråvecklare flyga som-maren 2003 i den örtrika lövskogen vid Valsäter (lo-kal E). Se även töcknig tryminerarmal ovan.

Finsk gullrisfrövecklare, Eucosma suomiana(VU). Denna östliga art är tidigare uppgiven från någ-ra få lokaler i Sverige: Munkö i Up samt några lokaleri Nb län. Till dessa lokaler tillkommer två nya lokaleri Up, dels i anslutning till ett grustag på Marma skjut-fält samt en lokal strax intill motorvägen (E4) där denlöper över Storön i Dalälven. Båda lokalerna är öpp-na, högt belägna, med ett stenigt och grusigt underlagoch nära sandiga skogsbilvägar. Lokalerna hyser ock-så rikligt med kraftiga plantor av gullris Solidago vir-gaurea, som är larvens värdväxt.

Kattunvisslare, Pyrgus alveus (NT). Under denregniga sommaren 2000 noterades fjärilen flyga i ettnedlagt grustag i den västra kanten av Marma skjut-fält vid Kronsättershöjden (lokal F). Sommaren 2001och 2003 påträffades arten inne i den centrala delenav skjutfältet. År 2002 konstaterades den även på enruderatmark strax utanför skjutfältets norra del. Vidsamtliga tillfällen noterades ett exemplar. Enligt Art-Databankens faktablad har arten de senaste 20 åren iSverige påträffats mer eller mindre regelbundet påcirka tolv lokaler i Sverige. Hoten mot fjärilen ansesvara igenväxning och förbuskning genom upphöran-

de bete samt alltför intensivt bete på återstående, oftamycket små optimala ytor för fjärilen. Där arten upp-träder i före detta stenbrott, grustäkter eller annan ru-deratmark, hotas den av att dessa störningsmiljöer iallmänhet nedvärderas gentemot andra naturvärden,vilket ofta leder till att de används som dumpnings-platser och upplagsytor. Uppgifter om larvens foder-växt saknas för de fennoskandiska populationerna. IMellaneuropa är värdväxten solvändeväxter Cistace-ae vilka saknas på de flesta lokalerna i Sverige bort-sett från Go.

Väddnätfjäril (=ärenprisnätfjäril), Euphydryas au-rinia (VU). Fjärilen upptäcktes i en kraftledningsgataca 500 meter norr om skjutfältet av PE sommaren2002. Året därpå hittades sedan två populationer pånorra delen av skjutfältet (lokal I och H). Under sen-sommaren och hösten 2003 genomfördes en invente-ring av fjärilens larver på dessa nya lokaler och 23respektive 33 larvkolonier (spinn) inräknades påskjutfältet och hela 651 larvkolonier längs en 3 kmlång sträcka av nämnda kraftledningsgata. Förekom-sten i kraftledningsgatan torde vara en av de största iSverige och borde fungera som en källpopulation somsäkrar förekomsterna på Marma skjutfält. I takt medomläggningen av jordbruket och upphörande av slåt-terängar har fjärilen trängts tillbaka till att nästan barafinnas kvar i vissa kraftledningsgator (Frycklund2002). De två lokalerna för väddnätfäril på skjutfältetär de enda i Uppsala län med undantag för Komoss-ängen som inte ligger i en kraftledningsgata. Komoss-ängen som ligger 6 km norr om skjutfältet beskrevssom det bästa exemplet på en fjärilsrik skogsäng iÄlvkarleby socken under 1930- och 40-talen (Elias-son 1945). Väddnätfjärilen höll sig kvar på ängenfram till och med år 1984 då Stig Torstenius fann 7exemplar (Claes Eliasson pers. med.). Upplandsstif-telsen har därför kontaktat markägaren (f.d. KorsnäsAB nu Bergvik) och börjat restaurera området. Hös-ten 2002 inplanterades två larvkolonier här och som-maren 2003 flög fjärilen åter på Komossängen.

Violett guldvinge, Lycaena helle (NT). Den 17juni 1940 noterades en avflugen hona i en fuktig glän-ta i småskog vid Marma skjutfälts norra del vilket vardet första fyndet i Up (Eliasson 1945). Arten finnsinte längre kvar i Up och under de senaste decennier-na har fjärilen även försvunnit från stora delar av sittövriga utbredningsområde.

Klöverblåvinge, Glaucopsyche alexis (NT). Fjäri-len hittades på 1930-talet på norra delen av Marmaskjutfält på en ört- och buskrik, torr sandbacke därden uppträdde enstaka, upp till 6-8 exemplar. Tidigas-te flygdatum 23 maj (1943) och senaste 26 juni(1938) (Eliasson 1945). Arten finns fortfarande påskjutfältet men nu längre söderut bl.a. vid ”skjutba-nan” (lokal D).

Turkos (=Donzels) blåvinge, Aricia nicias (NT).Enligt Hugo Eliasson var turkos blåvinge vanlig påmånga lokaler i Älvkarleby kommun på 1930-40-ta-len. Lokalen på Marma skjutfältet beskrevs som ört-och buskrik, torr sandbacke. Rikligast flög dock fjäri-len på Komossängen. Fjärilen har sen dess minskat

17


kraftigt och finns nu endast kvar med en liten popula-tion i en kraftledningsgata i gränstrakterna till Gs.

Spetsvingemätaren, Hypoxystis pluviaria (VU).Spetsvingemätaren finns i små populationer över enstor del av skjutfältet på ohävdade högörtängar. Denpåträffades första gången i Sverige i Lappland på1840-talet (Aurivillius) och återfanns först nästan 100år senare den 30/5 1937 av Hugo Eliasson, då en haneoch hona infångades på en sumpig skogsglänta någrakm NO Älgmossen (Älvkarleö) (Eliasson 1945). Nu-varande utbredning i Sverige är begränsad till Up, Gs,Hs, Nb och östra delen av Lul (Svensson m.fl. 1994).Artens starkaste population i Sverige finns i ett litetområde på Flororna i Films församling i norra Upsamt i Älvkarleby kommun, bl. a runt Komossen ochsydöstra Gs på rikmossarna kring sjön Trösken. In-venteringar de senaste åren visar att fjärilen även upp-träder efter vissa sträckor av kraftledningar (Fryck-lund 2002). Arten finns på Marma skjutfält bl.a. vidValsäter (lokal E), rälsmålbanan (lokal H) och Lin-desdal (lokal I).

Karelskt trågspinnare, Nola karelica (NT). Artenär tidigare noterad vid Brännmossen 3 km nordost omskjutfältet i fem exemplar 1943 samt ett exemplarsommaren 1944 (Eliasson 1945). I Gävle högre all-männa läroverks samlingar finns två exemplar otyd-ligt etiketterade, Komossen 194? (Clas Källandermuntl.). År 1993 noterades arten i en kraftledningsga-ta SO Gustavsmuren, samt ytterligare två lokaler vidsjön Trösken i Gs under 1990-talet (Clas Källanderoch Nils Ryrholm muntl.). Fjärilen kom på lampasommaren 2001 på Marma skjutfält. Troligen finnsarten kvar med en population i trakten.

Svenskt jordfly, Spaelotis suecica (NT). Fjärilenslarv har mjölkört som viktigaste värdväxt. Den över-vintrar som larv nedkrupen i lös sand. Fjärilen notera-des på Marma skjutfält 1985. Annars har denna iSverige sällsynta art, med några få undantag, endastuppträtt i grustag med mycket mjölkört. Under förstahälften av 1980-talet uppträdde fjärilen med en frek-venstopp som aldrig tidigare noterats. Möjligen hararten ett uppträdande som något liknar det finskajordflyet Actebia fennica som plötsligt kan dyka uppsom immigrant, föryngra sig under några år för att se-dan åter försvinna. Vid en genomgång av samtligagrustag i Uppsala län under 1983-85 påvisadessvenskt jordfly i åtta (M. Frycklund 2003). Samtligadessa var omgivna av barrskog. I grustag omgivna avlövträd fanns bara den närstående arten mörkt jordflyS. ravida. Svenskt jordfly tycks ha sin huvudsakligautbredning i Norduppland från Björklinge och norrut.Den har också hittats söder om Uppsala vid Arlanda iett grustag (M. Frycklund 2003). Under sommaren2001 eftersöktes fjärilen i samtliga lämpliga grustag iUppsalaåsen norr om Uppsala (M. Frycklund 2003).Resultatet blev negativt.

Den färdigbildade fjärilen är känd för att underhögsommaren gå i diapaus varvid den vill krypa un-dan i trädsprickor. Senare på sommaren brukar densitta i närheten av sprickorna men den flyger ävengärna på lampa varför den är lättinventerad. Under in-

venteringen noterades fjärilen endast i grustag medspruckna telefonstolpar eller träbaracker, troligen ibrist på gamla spruckna träd. Där satt fjärilarna ispringorna runt fönster och dörrar och under knutfod-ret. Vid ett tillfälle utnyttjade fjärilarna springorna ien stor kabeltrumma av trä. I moderna grustag medplåtbaracker och elstolpar av stål noterades inte fjäri-len (IF egen obs.). Arten bör hållas under bevakning.Sannolikt gynnades svenskt jordfly av skogsbrändersom förr regelbundet skapade öppna sandytor ochdöda träd lämpliga för larver och vilande fjärilar(Berglind & Bengtsson 2001).

SteklarStenodynerus dentisquama (NT). En sällsynt solitärgeting som är känd från Holland, norra Tyskland,Sverige och Finland. I Sverige finns spridda fynd avarten från sandområden upp till Vb, bl.a. i ljusöppenhedtallskog med ljungbestånd. Biologin hos denna arthar inte studerats närmare men troligen anläggs bon iinsektsgångar i torr solexponerad ved, eller i ihåligafjolårsstänglar av olika växter. Bona provianteras san-nolikt, liksom hos många andra solitära getingar, medlarver av småfjärilar. Med ledning av de svenska fyn-den kan arten anses vara en exklusiv karaktärsart förljusöppna luckiga tallbestånd på sandunderlag. Etthot mot arten är därför igenväxning av sådana be-stånd. Stenodynerus dentisquama samlades i fångst-skålar på två lokaler på skjutfältet. 2002 togs en honapå lokal D (skjutbanan) och 2003 två honor på lokal C(flottningsrännan).

Virvelvägstekel, Arachnospila opinata (NT). Ensällsynt vägstekel vars levnadssätt aldrig har beskri-vits. Arten är en stor raritet och betraktas som starkthotad i övriga delar av Europa men är relativt bättrespridd i Norden. De nordiska länderna hyser upp-skattningsvis omkring hälften av den totala världspo-pulationen. I Sverige förekommer arten med stora ut-bredningsluckor dels längs ostkusten, från norra Blupp till Nb, dels på ett antal spridda inlandslokaler isödra Sverige. Flera av förekomsterna återfinns i hed-tallskog med mosaikartad lågvuxen risvegetation ochgynnsamt lokalklimat (Berglind & Bengtsson 2001).På Marma skjutfält samlades 3 honor på lokal D(skjutbanan) under 2003.

Evagetes subglaber (Ny för Sverige). Denna vack-ert kastanjebrunt behårade representant för det klep-toparasitiska vägstekelsläktet Evagetes har länge ef-tersökts i Sverige men ingen förekomst har kunnatkonstateras innan en hona samlades i en vitskål påMarma skjutfält. Arten är tidigare känd från en lokalvardera i Norge och Finland (van der Smissen 2003).Inga biologiska observationer angående denna art harmeddelats, men det tycks sannolikt att E. subglaberutvecklas på bekostnad av den ovan beskrivna virvel-vägstekeln. Den kända utbredningsbilden för de bådaarterna sammanfaller på ett iögonfallande sätt (vander Smissen 1996, 2003). Förhållandet understryksytterligare av att de båda arterna uppträder tillsam-mans på samtliga de tre kända lokalerna för E. sub-glaber i Norden.

18


kal utanför skjutfältet, 2 km N om Älvkarleby kyrka,samlades sex exemplar av M. crabronea under 2003.

Mimumesa beaumonti (NT). En helt svart spensligrovstekel med långskaftad bakkropp, som anläggerbon i insektsgångar i död ved. Arten tycks vara bero-ende av en kombination av solbelyst lövträdsved ochfrodig fuktängsvegetation. Larvcellerna provianterasmed stritar, som troligen hämtas på gräs. I Sverige ärarten känd genom enstaka fynd i Östersjölandskapenfrån Ög till Gs. En hona samlades på skjutfältet 2003av PE i fönsterfälla på en björkhögstubbe.

Vårsidenbi, Colletes cunicularis. En karaktärsartför solexponerade områden med blottad finsand ochgod indikator på lämpliga boområden för många min-dre vanliga vildbin (Cederberg & Nilsson 2002) ochvärdart för bibaggen. Vårsidenbiet är beroende avpollen från sälg eller andra Salix-arter. Vårsidenbietfinns i rika populationer på lokalerna B, C och D.

Kopparsandbi, Andrena marginata (NT) är oligo-lektiskt på väddväxter och utnyttjar i Sverige oftaståkervädd som pollenkälla. Bon anläggs i bar ellerglest bevuxen sandmark. Arten har tidigare påträffatsi stora delar av södra Sverige, men har gått tillbaka,troligen till följd av att sandiga marker med god till-gång till pollenväxterna har minskat. Arten är ej tidi-gare uppgiven från Uppsala län (Gärdenfors 2000).Påträffad 2001 av IF (det. B. Cederberg).

Bronsbandbi, Halictus confusus (DD). Ett poly-lektiskt, svagt metallglänsande bandbi som anläggersina bon i olika typer av sandmark. Arten är i senaretid endast belagd från några få lokaler i Sverige ochtycks ha försvunnit från delar av södra Sverige därden tidigare har samlats. Minskningen kan troligenkopplas till försvinnandet av öppna örtrika sandmar-ker i södra Sveriges odlingslandskap under 1900-ta-let. Totalt sju exemplar samlades på sandmark i dencentrala delen av skjutfältet (lokal D) under 2002-3och en hona togs även i ett grustag just utanför skjut-fältets sydvästra del. Marma är såvitt känt landetsnordligaste lokal för bronsbandbiet.

Dynsmalbi, Lasioglossum sexmaculatum. Ett stortsandlevande smalbi som i Sverige tidigare är känt ge-nom gamla fynd från de sydligaste landskapen upp tillHa och Sm. En hona samlades i en vitskål på lokal Dunder 2003. Lokalen på Marma skjutfält är såvitt käntden första i Svealand. L. sexmaculatum har tidigareinte skiljts säkert från den närstående och snarlika L.sexnotatulum och det kan därför finnas material i desvenska samlingarna som inte har rapporterats. Ar-tens utbredning i Sverige behöver därför klargöras yt-terligare (L.A. Nilsson pers. medd.).

Trätapetserarbi, Megachile ligniseca (NT). Ettstort buksamlarbi som anlägger bon av utskurnaväxtblad i murken lövträdsved. Arten är beroende avsåväl tillräcklig tillgång på solbelyst död ved som rikaförekomster av de torrängsväxter som är viktiga pol-lenkällor. En hona samlades på skjutfältet 2003 av PEi fönsterfälla på en björkhögstubbe. Även påträffad avBC 2001 strax utanför skjutfältet på ruderatmark näraMarma samhälle.

Lundmurarbi, Osmia pilicornis (NT). Ett vedle-

Alvarvägstekel, Arachnospila alvarabnormis(CR). En utpräglad sandstäppsart och internationellraritet, med mycket få aktuella lokaler i Europa. I öv-riga nordiska länder endast känd genom ett 1800-tals-fynd från Danmark (Fæster 1943, som A. wesmaeli). ISverige tidigare endast känd från Öl där den endakvarvarande förekomsten på de fossila strandvallarnavid Gårdby på sydöstra Öl uppenbarligen består avmycket få individer. Alvarvägstekeln är ett belysandeexempel på en art som tycks ha mycket stora krav påsin livsmiljö. De tidigare kända förekomsterna av ar-ten längs landborgen på Ölands västra sida utradera-des under 1900-talet till följd av skogsplantering(Jansson 1929) och ianspråktagande av luckig tall-skog och sandiga ängsmarker för fritidsbebyggelse.Idag saknas helt förutsättningar för A. alvarabnormisi detta område. Arten tycks dock ha försvunnit frånvästra Öl redan tidigt under biotopomvandlingen.

Alvarvägstekeln har under år 2002 och 2003 på-träffats på tre lokaler inom Marma skjutfält, där totalt17 honor och 24 hannar insamlades. Detta kan jämfö-ras med totalt 7 bevarade exemplar från de tidigarekända lokalerna på Öl, alltifrån ett 1800-talsfynd avC.G. Thomson (en hanne står under Priocnemis pusil-lus i Thomsons referenssamling i Lund) fram till1999. Marma skjutfält utgör artens nordligaste kändaförekomst i världen och hyser idag utan tvivel denstörsta lokala populationen för arten i landet.

Torpedvägstekel, Homonotus sanguinolentus. Ensällan påträffad vägstekel med spektakulärt utseende,som är helt specialiserad på att angripa spindeln Chei-racanthium erraticum i dess spunna bon i toppen avgräs eller ljungplantor. Stekeln verkar kunna utnyttjaflera olika naturtyper där bytesspindeln förekommer,men en stor del av de svenska förekomsterna återfinnspå hedartade sandmarker, ofta tillsammans med andrakrävande sandmarksarter. En hona samlades i enfångstskål i anslutning till ett bladvassbestånd på lo-kal C (flottningsrännan) under 2003.

Lestica subterranea (NT). En marklevande rovste-kel som är beroende av ljusöppna sandiga torrängs-marker med god tillgång av bytesfjärilar (gräsmott,Crambinae) (Berglind & Bengtsson 2001). Känd frånmånga landskap i Sverige men har på senare år gåtttillbaka kraftigt både i Sverige och utomlands, vilketsannolikt beror på att artens livsmiljöer har fragmen-terats och försämrats alltmer. Totalt fem exemplarsamlades i fångstskålar på ”skjutbanan” (lokal D) un-der 2002 och 2003.

Mellinus crabronea (VU). En flugjagande rovste-kel som har påträffats i 10 landskap från Sk till Vrmen som uppenbart har gått tillbaka kraftigt. Arten ärkänd för att kunna fluktuera kraftigt i sina populatio-ner men har eftersökts utan framgång både i Sverigeoch i Storbritannien under senare delen av 1900-talet,även i områden där den tidigare förekommit. I Stor-britannien kategoriseras arten numera som utdöd (Ed-wards 1998). Fyndet på Marma skjutfält var därförmycket oväntat och välkommet. En koloni av artenförekommer tydligen på lokal D (skjutbanan) där sexexemplar samlades i fångstskål 2003. Även på en lo-

19


vande murarbi som förekommer i skogsmiljöer ochanlägger sina bon i död ved. Arten uppges i tysk litte-ratur vara polylektisk men samlar pollen företrädesvispå lungört, Pulmonaria officinalis. BC observeradeen population av arten 3 km SO Marma skjutfält på ettblandskogshygge vid Brändäng med kvarställdabjörkhögstubbar och gott om lungört. Blombesök iak-togs också på vårärt, Lathyrus vernus. En inventeringav vedlevande skalbaggar gjordes för övrigt på sam-ma lokal några år tidigare (Jonsell & Eriksson 2001).

SkalbaggarLjungkornlöpare, Amara infima (NT). En sandmarks-art som är känd från spridda landskap norrut till Hsmen med sammanhängande utbredning endast längskusterna i Sydsverige (Håkan Ljungberg pers. med.).Idag tillhör Marma sannolikt en av de nordligaste lo-kalerna i landet (Lindroth 1945, 1985-86). Närmast ärden känd från åsen vid Gamla Uppsala där den sågs2002 (Ehnström & Wallin 2002). De två exemplarensom hittades på Marma skjutfält förekom på de störreöppna sandytorna: lokal D och E. Ljungberg (2002a)skriver dock att arten brukar kunna klara sig kvar påmycket små ytor och därmed är en av de sista bland deriktiga sandmarksarterna att försvinna vid en igen-växning. Ytterligare två individer hittades den 13/52003, men tyvärr är det oklart i vilket delområde desamlades (Jonsell 2004).

Dynskulderlöpare, Cymindis macularis (NT). Ärstrikt knuten till flygsandfält (Håkan Ljungberg pers.med.). En individ fångades i fallfälla på lokal B ochen hittades springande i detta område av PE den 13/52003 (Jonsell 2004). Arten är tidigare ej uppgivenfrån Uppsala län (Gärdenfors 2000). Dynskulderlöpa-ren är tidigare känd från Sk till Torne lappmark menefter 1960 endast i Sk (där starkt minskande), Öl, Vr,Dr och Nb (en lokal vardera) samt på Fårö och GS(Ljungberg 1999, 2002a). Sentida fynd föreliggerdock även från Ha och Sm (Skillingaryd skjutfält)(Håkan Ljungberg pers. med.). Arten är klassad somakut hotad i Danmark.

Mindre skulderlöpare, C. angularis kan på Marmaskjutfält ses som ett nästan lika intressant fynd som C.macularis. Den är visserligen inte rödlistad eftersomden är utbredd på Öl och Go, men den har aldrig hit-tats så långt norrut förut (Lindroth 1945, 1985-86). C.angularis fångades i ett exemplar vardera på lokaler-na B, D och F (Jonsell 2004).

Hedskulderlöpare, C. vaporariorum. Är mindrekrävande vad gäller sand men är definitivt knuten tillmagra marker av olika slag (Lindroth 1985-86). Artenfångades på lokalerna B och F i vardera ett exemplar(Jonsell 2004). Sålunda hittades tre arter av skulderlö-pare (släktet Cymindis) tillsammans öst om förlägg-ningen (lokal B).

Ängsjordbagge, Heptaulacus villosus (NT). Fång-ades i ett exemplar vid dynvåtmarken (lokal A) i enfallfälla som satt i norra kanten av en motorcykelstig.Arten tillhör dyngbaggarna men lever inte av dyngautan av (antagligen ruttnande) vegetabilier i marken(Hansen 1964). Detta lär vara den nordligaste lokalen

i landet, då den aldrig hittats norr om Up (Lundberg &Gustafsson 1995). Tidigare uppgifter om Upplands-fynd (enl. Lundberg & Gustafsson 1995) har intelyckats verifieras trots en genomgång av ett mycketstort antal svenska skalbaggssamlingar (Forshage2003). I Sk och på Öl, som har många till synes lämp-liga lokaler har arten inte hittats på 20 år (Ljungberg1999, 2002a). Mikromiljön på fyndplatsen på Marmaskjutfält avviker på många sätt genom sin fuktighetfrån övriga biotoper på skjutfältet där markfaunan un-dersökts. Det är rimligt att tänka sig att arten inte kla-rar de torra lågproduktiva markerna på skjutfältet ef-tersom dessa bjuder på lägre innehåll av organisktmaterial (Jonsell 2004).

Svart ögonknäppare, Denticollis borealis (NT)fångades i två exemplar i fönsterfälla på björkhög-stubbe (lokal F). Arten är närmast påträffad på Storön8 km väst om Marma den 10/5 år 2000 (PE opubl.).Svart ögonknäppare tillhör de brandgynnade arternasom också kan leva på färska hyggen med högstubbarav björk vilket bl.a. konstaterats i Up på flera lokaler(Eriksson 2002). Ett av de senaste fynden av arten isödra Sverige gjordes på Skillingaryds skjutfält i Sm(Andersson & Appelqvist 1987).

Nordlig rödvingeknäppare, Ampedus suecicus(NT). Hittades i en rödmurken granlåga den 12/52003 i ett av skjutfältets mest genuina naturskogsbe-stånd. Arten är närmast påträffad i ett exemplar norrom Skomakarängen i naturreservatet Båtfors, där denhittades under barken på grov talltorraka den 5/51998. Dessutom fångades en individ samma år i föns-terfälla strax söder om naturreservatet Båtfors. Fällanvar placerad på en björkhögstubbe på ett 5-årigt hyg-ge öster om Gnisterängen. Hygget är ovanligt sub-stratrikt med bl. a ett stort antal grova granstubbar ochlumpar (Eriksson & Jonsell 2001).

Xylophilus corticalis (NT). Fångades i sju exem-plar i fönsterfälla på en brandskadad björk vid enskjutbana på Kronsättershöjden (lokal F). Arten ärnärmast känd från Båtfors-området ca 8 km från den-na lokal (Eriksson 2000).

Melanimon tibiale. Fångades på två lokaler (B ochD) samt hittades även fritt krypande under fällutsätt-ningen på lokal D (Jonsell 2004). Arten är tidigareinte anmäld från Up men har även påträffats i grustag700m SO Tierps k:a den 28/3 år 2003 samt i ett gam-malt sandtag vid Åsby 2 km N Knutby i Knutby s:nden 12/4 2002 (PE opubl.).

Större flatbagge, Peltis grossa (VU). Hittades un-der juni 2003 i ett restbestånd av örtrik fuktig björk-skog vid Valsäter (lokal E). Området avverkades tillstor del för ca 15 år sedan och bestod före avverkning-en av mycket grov örtgranskog med lövinslag. Störreflatbagge hittades bara på två högstubbar av björk an-gripna av klibbticka (som mest fem ex.). Närmastekända lokal ligger 7 km bort i naturreservatet Båtfors(Eriksson 2000). Dessutom hittades arten i juni år2000 på ett hygge öster om Gnisterängen strax söderom naturreservatet Båtfors (PE opubl.). Lokalen ärdensamma som fyndet av Ampedus suecicus ovan.Större flatbagge har förts fram som indikatorart på

20


skoglig kontinuitet och har i Up sin rikaste populationnordost om sjön Vällen (Eriksson 2002).

Ipidia binotata (VU). Ett exemplar fångades ifönsterfälla på björkhögstubbe (lokal F), samt i tvåexemplar på björkhögstubbe vid Valsäter (lokal E).Arten är dessutom påträffad den 1/8 1997 vid Tens-myran (lokal G) i ett ungt tallbestånd som brann 1995.Under 1998 hittades fem exemplar den 27/6 på sam-ma lokal. I samtliga fall på död klen bränd tall med enfiltaktig ljus resupinat ticka som sedermera utveckla-des till klibbticka. Ytterligare 12 individer fångades ifönsterfällor på denna bränna av Lars-Ove Wikarsunder 1998 samt sju exemplar i ett angränsande äldretallbestånd som brann 1997 (Eriksson & Jonsell2001). Påföljande år fångades fem exemplar i fönster-fälla på björkhögstubbe vid Brändäng, beläget ca 9km syd om Tensmyra (Jonsell & Eriksson 2001).

Bibagge, Apalus bimaculatus (VU). Hittades un-der 2003 på tre lokaler, samtliga i den södra delen avskjutfältet (lokal B, C och D). Ett 20-tal individer sågssamtidigt på respektive lokal den 28/3 2003. Bibag-gen lever parasitiskt på vårsidenbiet, Colletes cunicu-laris och den är främst känd från östra Svealand (Lön-nell & Edlesjö 2004). Arten beskrevs första gången avLinné i Fauna Suecica från Uppsala, där den skulle haanträffats i ”fossis arenosis siccis”, förmodligen iSandgropen intill staden (Lundblad 1948), som enligtLönnell & Edlesjö (2004) låg i södra sjukhusområdet.Uppgiften har senare betvivlats, och det har påståttsatt Linné skulle ha fått sina exemplar från Finland.Arten hittades där först av en herr Uddman som seder-mera blev elev till Linné (Landell 1988). Bibaggen

återfanns emellertid vid Uppsala alldeles intill Sand-gropen år 1896 och fanns enligt Lundblad på 1950-talet ”allt fortfarande”, varför sannolikt Linnés upp-gift är riktig. Glädjande nog finns den ännu kvar söderom Uppsala (Lönnell & Edelsjö 2004). Arten tycksbristfälligt dokumenterad i Uppland (se Gärdenforsm.fl. 2002) och har eftersökts under senare år av PE.Den har då noterats på följande lokaler: Harg, Kråk-mötet 4 km S Harg, 1 dött ex. i nerlagt sandtag 15/42003; Tierp, 700 m Ö kyrkan, nedlagt västvänt grus-tag, 1 ex. död 28/3 2003; 500 m SSV Arvidsbo, 17 ex.i nerlagt litet sandtag 26/3 2003; Älvkarleby , Häck-sören, s:n. 1 ex. vid badstranden 19/4 2002; Rasbo,300 m SO Bokaren i nedlagt sandtag, 1 ex. den 21/42002; Knutby , Åsby, nedlagt sandtag, 1 imago samt 8döda den 12/4 2002.

Liten timmerman, Acanthocinus griseus (EN). Vidett besök av PE och Bengt Ehnström vid Tensmyra(lokal G) den 21/5 1998 kunde starka angrepp av litentimmerman konstateras i brända klena till medelgrovatallar (Fig. 11). Flera imago framme på träden den 28/6 (Åke Lindelöw och MJ) och totalt 18 fångades indi-vider i fönsterfällor (Lars-Ove Wikars). Samtliga djurtogs i beståndet som brann 1997 men spår av artenkunde även hittas i brännan från 1995. (Eriksson &Jonsell 2001). Det har ifrågasatts om arten är så säll-synt som man tidigare trott (Hedgren 2004).

Stor plattnosbagge, Platyrhinus resinosus (NT).Hittades år 2002 på brandskadad björk med brand-skiktdyna Daldinia loculata. Området kunde dockinte undersökas närmare då militären av säkerhetsskälstrax efter stängde av området.

Documents

Marma skjutfält – en kanonlokal för insekter