Embed Size (px)
Citation preview
Särkland och dess källmaterial
En kritisk klassificerande utredning och en studie av ett vikingatida kulturmöte
med utgångspunkt i runristningar som innehåller Särklandsnamnet Med förslag till introduktion av begreppen Särklandsgruppen/Särklandsstenarna
Carl L. Thunberg
Särkland och dess källmaterial
ii
iii
Särkland och dess källmaterial En kritisk klassificerande utredning och en studie av ett vikingatida kulturmöte med
utgångspunkt i runristningar som innehåller Särklandsnamnet
Med förslag till introduktion av begreppen Särklandsgruppen/Särklandsstenarna
Carl L. Thunberg
iv
Särkland och dess källmaterial. En kritisk klassificerande utredning och en studie av ett vikingatida kulturmöte med
utgångspunkt i runristningar som innehåller Särklandsnamnet. Med förslag till introduktion av begreppen
Särklandsgruppen/Särklandsstenarna Omslagsbild: SÖ 279 (RAÄ Strängnäs 125:1). Strängnäs, Domkyrkan. Foto av författaren.
Bildmaterial av författaren, enligt tillstånd och URL.
Masteruppsats vid Göteborgs universitet 2011
Tryckt av PaperTalk, Stockholm 2014 © Carl L. Thunberg 2011
ISBN 978-91-637-5727-3
Institutionen för historiska studier Särkland och dess källmaterial
En kritisk klassificerande utredning och en studie av ett vikingatida kulturmöte med
utgångspunkt i runristningar som innehåller Särklandsnamnet
Med förslag till introduktion av begreppen Särklandsgruppen/Särklandsstenarna
Arkeologi: Masteruppsats
VT 2011
Författare: Carl L Thunberg
Huvudhandledare: Per Cornell
Biträdande handledare: Tove Hjørungdal
2
Jag vill tacka min huvudhandledare, docent Per Cornell, och min biträdande handledare, professor Tove
Hjørungdal, med vilka många givande diskussioner har förts under den period då jag har arbetat med denna
masteruppsats.
Tack också till alla i övrigt på arkeologiavdelningen vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs
universitet. Inte minst min handledare från tidigare uppsatser i arkeologi, docent Anders Gustafsson.
________________________________________________________
3
Abstract
Thunberg, Carl L. 2011. Särkland och dess källmaterial. En kritisk klassificerande utredning och en studie av ett
vikingatida kulturmöte med utgångspunkt i runristningar som innehåller Särklandsnamnet. Med förslag till
introduktion av begreppen Särklandsgruppen/Särklandsstenarna. Vetenskaplig uppsats för avläggande av
filosofie masterexamen i arkeologi. 30,0 hp. (Serkland and its’ source material. A critical classifying
investigation and a study of a Viking Age cultural meeting based on runic inscriptions that carry the name
Särkland. With a suggestion for the introduction of the terms Särklandsgruppen [the Saracen or Serkland
Group]/Särklandstenarna [the Saracen or Serkland Runestones]. Master’s thesis.)
The Viking Age regional name “Särkland” (eng Serkland/Saerkland or the Saracen lands) can be found in seven
runic inscriptions; G 216, Sö 131, Sö 179, Sö 279, Sö 281, U 439 (discussed) and U 785. It can also be found in
the 2nd verse of the Old Norse skaldic poem Sexstefja; a poethic work in honour of the Norwegian king Harald
Hardrada Sigurdsson by the royal poet Tjodolf Arnorsson (þjóðólfr Arnórsson) from before 1066 and the battle
of Stamford Bridge, as well as in verse 3 of Lausavísur, c 1055, by Torgils fiskimadr Hastadi (Þórgils fiskimaðr
Hástaði), a Norwegian who fought with king Óláfr Haraldsson at the battle of Stiklestad in 1030; and also in
verse 3 of Lausavísur (for the Norwegian king Sigurd Jorsalafare), c 1120, by Torarinn stuttfeldr (Þórarinn
stuttfeldr). The basis for the investigation and the analyses in this master’s thesis consists of the above mentioned
runic inscriptions. For reasons of complete covering of existing relevant Viking Age material that contains this
word, but also for interesting theoretical reasons, the poems have also been included. The study is thereby
founded on all known Viking Age sources that carry the word Särkland (in Torarinn stuttfeldr’s case slightly
after the Viking Age though). The study also argues for the standpoint that Särkland is to be considered to be
analogous with the Viking Age Arabic sphere (equivalent). This investigation have some important analytical
differences (compared to the general conception of “Särkland”) that hopefully dissolve some problematic
dichotomic grounds for misunderstandings. Scholars have been arguing about the issue of Särkland for about
100 years, and I believe that the definition of Särkland in this study makes a scholarly agreement more possible.
Out of relevant archaeological material, from mainly Swedish contexts, the study has, furthermore, also strived
to attain a definition and interpretation of the cultural meetings between parts of a later Iron Age Nordic zone
(mainly Mid Sweden and Gotland) and Särkland defined as the Viking Age Arabic sphere (equivalent). Thus,
this study has the main purpose to make a critical classifying analysis of above mentioned sources, and to group
them in different categories based on relevance.
Theorethical basis for this study is a combination of elements from three theoretical perspectives:
1. A historical-archaeological perspective
2. A contextual perspective
3. A microarchaeological perspective
The introduction of the terms Särklandsgruppen (the Saracen or Serkland Group)/Särklandstenarna (the
Saracen or Serkland Runestones) is also suggested by this study.
Thunberg, Carl L, Department of Historical Studies, University of Gothenburg, Box 200, SE-405 30 Göteborg,
Sweden.
Key words: Viking Age, Särkland/Serkland/Saerkland/the Saracen lands, runestones, runic inscriptions, Old
Norse skaldic poetry, cultural encounters, historic archaeology, contextualism, microarchaeology, subalternity.
Försättsbladets bild visar G 216, Timansbrynet, som innehåller en av de sju hittills kända fornnordiska
runinskrifter där Särklandsnamnet är ingående. Efter foto av Raymond Hedström (GR 2).
4
Innehållsförteckning
1. Inledning........................................................................................................................9
1.1. Runristningar och arkeologi........................................................................................9
1.2. Om uppfattningar om Särkland och en inledande problemformulering.........10
1.3. Syfte och frågeställningar..........................................................................................11
1.4. Material, avgränsningar och disposition................................................................12
1.5. Definitioner och källkritik..........................................................................................14
1.6. Metod..............................................................................................................................15
1.7. Teori med definitioner och anknytningar...............................................................15
1.7.1. Runristningar som subalterna element............................................................................18
2. Forskningsbakgrund...........................................................................................20
3. Utredningsdel...........................................................................................................23
3.1. Om fornlämningsbilder avseende runristningarnas fyndkontexter.................23
3.2. Undersökning av runristningar.................................................................................23
3.2.1. G 216 (RAÄ Roma 76:1). Timans, Roma sn (nu i Gotlands Fornsal)...........................25
3.2.2. SÖ 131(RAÄ Lid 24:1). Lundby, Lids sn, Rönö hd......................................................31
3.2.3. SÖ 179 (RAÄ Kärnbo 33:1). Gripsholm, Kärnbo sn, Selebo hd...................................37
3.2.4. SÖ 279 (RAÄ Strängnäs 125:1). Strängnäs, Domkyrkan..............................................39
3.2.5. SÖ 281 (RAÄ Strängnäs 123:1). Strängnäs, Domkyrkan..............................................41
3.2.6. U 439 (har ej RAÄ-nr). Steninge, Husby-Ärlinghundra sn...........................................42
3.2.7. U 785 (RAÄ Tillinge 140:1). Tillinge kyrka.................................................................50
5
3.3. Andra intressanta runristningar i sammanhanget................................................52
3.3.1. X UaFv1914;47. Berezanjön (vid Dnjeprs utlopp), Svarta havet..................................52
3.3.2. Vs 1 (RAÄ Ryttene 52:1). Stora Rytterns kyrkoruin, Rytterns sn.................................54
3.3.3. Ingvarsgruppen................................................................................................................56
3.3.4. Ingvarsgruppens gruppering...........................................................................................56
3.4. Undersökning av det fornvästnordiska skaldematerialet...................................59
3.4.1. Sexstefja, vers 2. Tjodolf Arnorsson (Þjóðólfr Arnórsson)............................................60
3.4.2. Lausavísur, vers 3. Torgils fiskimadr Hastadi (Þórgils fiskimaðr Hástaði)...................63
3.4.3. Lausavísur, vers 3. Torarinn stuttfeldr (Þórarinn stuttfeldr)...........................................65
3.4.4. Kronologier.....................................................................................................................67
3.5. Belysning av ett urval ytterligare relevanta vikingatida fynd inom
svensk kontext.............................................................................................................69
4. Slutsats..........................................................................................................................79
5. Sammanfattning.....................................................................................................83
5.1. Inledning med redovisning av syfte och källmaterial.........................................83
5.2. Resultat...........................................................................................................................83
5.2.1. Förslag till introduktion av begreppen Särklandsgruppen/Särklandsstenarna
samt ett förslag till gruppering........................................................................................84
Bilagor………….................................................................................................................86
Förkortningar...............................................................................................................115
Käll- och litteraturförteckning .......................................................................116
6
Figurförteckning
Fig 1. Khazarfästningen Sarkel. Efter skiss i Artamonov 1940...……….......…………........……….....………...22
Fig 2. Överblick över resterna av Sarkels sydvästra mur. Efter foto i Артамонов 1962.......................................22
Fig 3. Utgrävningar av Sarkel i augusti 2009. Efter foto av Mipus 2009-08-17....................................................22
Fig 4. Karta: Rumslig utbredning avseende runristningar som innehåller Särklandsnamnet.................................24
Fig 5. G 216. Efter foto av Raymond Hedström....................................................................................................25
Fig 6. Gjutformen på G 216. Efter foto av Raymond Hedström.............................................................................26
Fig 7. Sliprännor på G 216. Efter foto av Nils Lagergren......................................................................................26
Fig 8. Karta: Platsen för Roma klosterruin. Genom FMIS.....................................................................................28
Fig 9. Karta: Fyndplatsen för G 216. Genom FMIS..............................................................................................28
Fig 10. Roma klosterruin. Efter foto av Artifex 2008-01-04..................................................................................30
Fig 11. Sö 131. Efter foto av Harald Faith-Ell.......................................................................................................31
Fig 12. Karta: Fornlämningsbild Lids socken. Genom FMIS................................................................................32
Fig 13. Karta: Sö 131 (RAÄ Lid 22:1); V om Glottran. Genom FMIS.................................................................33
Fig 14. Karta: Gravklotet Lid 77:1. Genom FMIS..................................................................................................35
Fig 15. Karta: Gravklotet Lid 134:1. Genom FMIS................................................................................................36
Fig 16. Skiss avs Lid 77:1. Efter signaturen EHK (FMIS inv rapport 1985-07-01)...............................................36
Fig 17. Skiss avs Lid 134:1. Efter signaturen EHK (FMIS inv rapport 1985-06-00).............................................36
Fig 18. Sö 179. Efter foto av Harald Faith-Ell........................................................................................................37
Fig 19. Sö 279. Efter foto av Harald Faith-Ell........................................................................................................39
Fig 20. Sö 279. Efter träsnitt av Johan Hadorph och Johan Peringskiöld...............................................................40
Fig 21. Sö 281. Foto förf.........................................................................................................................................41
Fig 22. U 439. Efter träsnitt av Johannes Bureus....................................................................................................42
Fig 23. Karta: Gravfältet RAÄ Husby-Ärlinghundra 68:1.....................................................................................43
Fig 24. Karta: RAÄ Husby-Ärlinghundra 67:1-2. Genom FMIS...........................................................................44
Fig 25. Karta: RAÄ Husby-Ärlinghundra 61:1-3. Genom FMIS...........................................................................45
Fig 26. Karta: Husby-Ärlinghundra 69:1-2. Genom FMIS.....................................................................................45
Fig 27. Karta: Husby-Ärlinghundra 128:1. Genom FMIS......................................................................................46
Fig 28. Karta: Husby-Ärlinghundra 63:1. Genom FMIS........................................................................................47
Fig 29. U 438. Efter foto av Harald Faith-Ell........................................................................................................47
Fig 30. Karta: RAÄ Odensala 201:1; tillika fyndplats för Sundvedaskatten. Efter FMIS......................................48
Fig 31. Sassanidiska mynt från Sundvedaskatten. Efter foto av Arminiusbild.......................................................48
Fig 32. U 785. Efter foto av Nils Lagergren...........................................................................................................50
Fig 33. U 785. Efter träsnitt av Petrus Helgonius och Johan Hadorph...................................................................51
Fig 34. Ovanstående träsnitts egentliga lägesperspektiv.........................................................................................51
Fig 35. X UaFv1914;47 (Berezanjstenen). Efter foto i Fv 1914.............................................................................52
Fig 36. Runlika tecken och graffiti. Efter teckning i Melnikova 1987...................................................................53
Fig 37. Vs 1. Efter foto av Marianne Gustafsson....................................................................................................54
Fig 38. Karta: Rumslig utbredning avseende säkra Ingvarsstenar. Efter Thunberg 2010a.....................................58
7
Fig 39. AM 39 fol (39):19rb. Den arnamagnæanske samlingen………......................................................……...62
Fig 40. GKS 1009 fol (Mork) – Morkinskinna: 17r. Den gamle kongelige samling..............................................64
Fig 41. AM 45 fol (F) - Fríssbók, Codex Frisianus: 64vb. Den arnamagnæanske samlingen…............................66
Fig 42. Karta: Särklandsnamnets rumsliga förekomster under JÅ till ST. Satellitkarta efter Koyos 2009
genom NASA World Wind. Med markeringar av förf..............................................................................68
Fig 43. En mängd armband och silvertenar från Spillingsskatten. Efter foto av Göran Ström...............................69
Fig 44. Platsen för fyndet av Spillingsskatten. Genom FMIS.................................................................................70
Fig 45. Ett unikt mynt från Spillingsskatten. Foto efter Kungliga Myntkabinettet................................................70
Fig 46. Ring med inskriptionen ”Allah” från vikingatida kvinnograv på Birka. Foto efter Jansson 1988.............71
Fig 47. Karta: RAÄ Adelsö 119:1 och 119:2. Genom FMIS........................................................................ ..........72
Fig 48. RAÄ Adelsö 119.1. Efter flygbild (ATA dnr 341190; RAÄ dnr 321-2799-1999)....................................72
Fig 49. RAÄ 173 - ”Garnisonen”. Norra långväggen vid utgrävning 1998-2000. Efter foto av Helena Fennö.....73
Fig 50. Fyndrik grav från gravfältet RAÄ Adelsö 118:1. Efter planritning nr 886 av Hjalmar Stolpe..................75
Fig 51. RAÄ Adelsö 34:1 - ”Birkaborgen”. Efter foto av Jan Norrman 1987-09-16 (FMIS)................................76
Fig 52. Orientalisk glödpanna daterad till tidigt 900-tal. Länsmuseet Gävleborg (GM 9699)...............................77
8
Bilagor
Bilaga 1. Ingvarsgruppen i grupperad sammanställning (utöver de i särskilda avsnitt redovisade).......................86
Bilaga 2. Ytterligare faksimil på handskrifter där de fornvästnordiska skaldeverserna förekommer...................100
Bilaga 3. Avklappning av G 216:s gjutform jämförd med en s k ”Sachsenpfennig”...........................................111
Bilaga 4. Detaljstudie RAÄ Björke 73:1. Typexempel avseende depåfynd i rumslig närhet till G 216...............112
Bilaga 5. Äldre planritning över RAÄ Adelsö 34:1, ”Birkaborgen”, och närliggande gravfält (FMIS/ATA)….114
9
1. Inledning
Denna undersökning påbörjades under hösten 2010 inom ramarna för ett seminariearbete i
teoretiska och metodologiska studier, där en begränsad första förstudie till föreliggande
uppsats (i form av en vidhängande fallstudie) omgärdades av teoretisk och metodologisk
diskussion och analys (där bl a i övrigt diskuterades diskurs- och paradigmförknippad
problematik och metodologiska och teoretiska hybridmodeller lämpliga för applicering på
runristningar), samt fortskred genom en initialutredning och grundsammanställning av
fyndkontexter för runristningar som innehåller Särklandsnamnet (Thunberg 2010b, 2011a).
Det kan vara relevant att något redogöra för mitt förhållningssätt till undersökningens i
vissa detaljer tvärvetenskapliga aspekter. Det är min absoluta uppfattning att man som
arkeolog bör granska alla slag av källmaterial som kan anses ha relevans för det sammanhang
man undersöker. Beröringspunkter med angränsande akademiska discipliner blir således
ofrånkomliga om man hanterar ämnesområden som befinner sig i tvärvetenskapliga
gränszoner (se även Thunberg 2010a, 2010b).
1.1. Runristningar och arkeologi
Runristningar är en fornlämningstyp av flera olika kvaliteter. Utöver sitt höga värde som
skriftkällor är de vanligen också konstverk och monument. En viktig aspekt är det
överväldigande antalet runristningar i Skandinavien, därvid främst i Sverige. Runstenar är
också med intill visshet gränsande sannolikhet den mest kända av Skandinaviens
fornlämningstyper; internationellt välkänd på samma slags ikonmässiga nivå som exempelvis
antika grekiska statyer och vaser, egyptiska pyramider och hieroglyfinskriptioner, Påsköns
stenstoder och brittiska hengemonument.
I Sverige, som är det land som har flest återfunna runristningar i världen, har runt 3500
runristningar återfunnits; daterade från romersk järnålder till äldre medeltid (även om
merparten stammar från vikingatid). Viktigt att betona är att runristningar i Blekinge, Halland
och Skåne räknas som danska, och att de i Bohuslän räknas som norska av kulturella
territorialskäl. Antalet runristningar i det nutida Sverige är alltså betydligt fler än 3500. De
allra flesta runinskrifterna är dock relativt innehållsfattiga avseende ”berättelser”. Den vanliga
typen av skriftinnehållsmässig information utgöres av vem som rest stenen och vem den är
rest över, samt till detta möjligen t ex en kortare kristen bön eller hednabesvärjelse. Sådana
mera ”innehållsfattiga” runristningar är självklart ändå oskattbara dokument som ger oss
insyn i t ex namnskick, religion, ornamentik, släktförhållanden, kontextuella aspekter etc.
Vad å andra sidan anbelangar en hel del runristningar, sådana som t ex Rökstenen,
Frösöstenen och Karlevistenen, samt runstensgrupper som Greklandsgruppen och
Ingvarsgruppen, finns där även mycket stora kvaliteter av t ex historisk och litterär natur. I
min kandidatuppsats Ingvarståget och dess monument. En studie av en runstensgrupp med
förslag till ny gruppering (Thunberg 2010a) utförde jag en undersökning av runstenarna i
Ingvarsgruppen genom en kombination av ett text-kontextuellt historisk-arkeologiskt och ett
kontextuellt perspektiv, samt med typologisk tolkning av ornamentiken (i historiska termer
närmast motsvararande innehålls-, sambands- och beroendeanalys.)
Detta ledde fram till en uppfattning om att ett relevant teoretiskt och metodiskt
förhållningssätt avseende arkeologisk analys av runstenar ligger i att kombinera olika
teoretiska perspektiv och metoder. Runristningar besitter en sådan typ av sammansatt
10
komplexitet (exempelvis textinnehåll, rumslig utbredning, social praktik och ornament) att ett
sådant tillvägagångssätt synes falla väl ut. I föreliggande undersökning ska ovan nämnda
perspektiv tillämpas i kombination med ett mikroarkeologiskt perspektiv.
1.2. Om uppfattningar om Särkland och en inledande problemformulering
Genom studier av nordisk arkeologisk och historisk litteratur framträder en bild av att
Särkland var vikingarnas namn på regionerna kring Kaspiska havet, innebärande nuvarande
Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Turkiet, Iran, Irak samt Ryska områden kring nedre Don
och Volga. Definitionsbilden är dock problematisk, med allt från ifrågasättanden av huruvida
”Särkland” kan definieras historiskt överhuvudtaget till att Särkland i akademiska
översiktsverk inom historiska studier presenteras som ”Kalifatet” (se t ex Arne 1911, 1942,
1947, Burenhult 1999).
Det etymologiska ursprunget för ordet ”särk” är inte vad som ska avhandlas i denna
undersökning, men de olika teorier som finns i dessa avseenden ska här kort vidröras som på
flera sätt relevant bakgrundsbild. Det bör därvid först nämnas att det är allmänt brukligt i
internationell historieskrivning att jämställa ”särker” med ”saracener”. Det sistnämnda
kommer av latinets saracēnus och grekiskans sarakēnos. Grekiskans sarak motsvaras i
arabiskan av šarq, som betyder ”öster” och uttalas ”shärk” (jfr semitiska trebokstavsroten
śrq). Det grekiska sarakēnoí har vidare likställts med arabiskans scharkijūna (”de östlige”)
och sharqiyyin (”österlänningar”) (se vidare t ex Hoad et al 1996; Oxford English Dictionary;
Onions, Friedrichsen & Burchfield 1994, och i dessa anförda referenser). För det etniska perspektivet kan först nämnas att Ptolemaios (100-talet e kr) skriver i Geografike Hyphegesis
om sarakēnoí som en folkgrupp hemmahörande på nordvästra Arabiska halvön, liksom
regionen Sarakene och staden Sarak eller Saraka på Sinaihalvön. Ptolemaios utpekar också att
sarakēnoí och araber är två olika folk. Vad romarna beträffar, så använde de begreppet
saracēnus för ett ökenfolk inom och omkring deras provins Arabia Petraea. Under kontinental
europeisk medeltid (fr o m ca år 500) blev ordet vartefter ett begrepp även för araber, senare
också för muslimer överhuvudtaget (se vidare t ex Tolan 2002; Gibbon & Oakley 1984;
Daniel 1979 och i dessa anförd litteratur). I Skandinavien har, vid sidan om uppfattningar i
linje med vad som beskrivits ovan, även andra teorier framlagts avseende bakgrund för ”särk”
i Särkland (serklat, sirklanti, Serklandi etc) och särker (serkjum). Man har bl a pekat på att
det skulle kunna röra sig om beskrivning av vad man kan ha uppfattat som ifrågavarande
folks karakteristiska klädesplagg i form av särkar (serkr), och det har också diskuterats
huruvida begreppet skulle kunna knytas till khazarfästningen Sarkel vid södra Don (se t ex
Arne 1911, 1942, 1947).
En definitionsbild med många inslag av motsägelser är knappast tillfredsställande, varvid
föreliggande undersökning menar att en mera giltig definition avseende Särkland bör
upprättas för att luckra upp problematiken i de olika dikotomier som förekommer. Det viktiga
med en relevant definition är att den ska klargöra begrepp och inte kunna missuppfattas.
Föreliggande undersöknings uppfattning är att Särkland ska definieras som arabsfären
(motsv), med vilket menas det vikingatida arabväldet med närliggande intressesfärer (se
vidare 1.5.). Undersökningen menar också att de vikingatida skandinaverna inte menade något
väldigt bestämt och avgränsat med begreppet. Att Särkland dock innebär just precis det
vikingatida arabväldet med närliggande intressesfärer är denna undersökning emellertid
övertygad om. Föreliggande undersökning har ambitionen att visa just detta.
11
1.3. Syfte och frågeställningar
Syftet med denna undersökning är att göra en kritisk klassificerande utredning av det
källmaterial som kan knytas till den geografiska region som vikingatida runristare och skalder
kallade Särkland, och gruppera detta i relevansordnade klasser på källkritiska grunder. I
underbyggande syfte ska samtidigt göras en studie av det vikingatida kulturmötet med
regionen Särkland, vars främsta målsättning är att stödja undersökningens uppfattning om att
Särkland är det skandinaviska vikingatida (motsv) namnet på arabsfären (motsv).
Undersökningen föreslår också introduktion av begreppen Särklandsgruppen och
Särklandstenarna.
Utgångspunkt för undersökningen är de samtliga runinskrifter som omnämner regionen
Särkland. Av naturliga skäl ska även de enda övriga kända nordiska vikingatida källorna
avseende begreppet beaktas, vilka utgöres av fornvästnordiska skaldeverser (se vidare 1.4.;
3.4.).
De initiala frågorna inför undersökningen har varit: Vilka är de huvudsakliga källorna till
kunskap om Särkland, samt varför och hur kan man mena detta?
Huvudfrågeställning för föreliggande undersökning har varit: Vilka källor är av relevans för
det vikingatida kulturmötet med Särkland, och i vilken grad är de relevanta i respektive fall?
Underliggande frågor rör därvid exempelvis: Vad kan vi utifrån källmaterialet fastställa som
kunskap avseende vikingatida kulturmöten med den region som i vikingatida källor kallades
Särkland? Hur ser en rimlig tolkning av källmaterialet ut? Hur kan materialet klassificeras?
Vad kan säkerställas? Vad är sannolikt? Vad är möjligt? Vilka intressanta övriga
omständigheter föreligger?
Huvudsakliga vidhängande målsättningar är också:
1. Att undersöka och analysera begreppets spridning i det vikingatida/tidigmedeltida nordiska
samhället.
2. Att framlägga relevanta argument för att Särkland kan anses liktydigt med den vikingatida
arabsfären (motsv) genom analys av främst texter och arkeologiskt fyndmaterial.
3. Att utföra ett antal sidoanalyser för viktig praktisk nytta av fördjupade kompletteringar
(detta rör allt från aspekter som runristningarnas ornamentik och deras ingående i
fornlämningsmiljöer till mera teoretiska sidodiskussioner).
En viktig del av undersökningen gäller huruvida Särkland kan bekräftas som liktydigt med
den vikingatida arabsfären (motsv) (se 1.5.). Grundläggande i det fallet är runinskrifternas och
skaldeversernas beskrivningar. Undersökningen eftersträvar att identifiera de mera säkra fakta
som kan spåras ifråga om kulturmöten mellan det vikingatida Norden och den region som de
vikingatida aktörerna kallade Särkland. Studiens ytterligare källmaterial innefattar också
undersökning av andra i sammanhanget intressanta runristningar (se 3.3.). Bland annat
Ingvarsgruppen, vilken är särskilt intressant eftersom fyra av de runristningar som omtalar
Särkland även är ”säkra” Ingvarsstenar och två är ”möjliga” sådana (se Thunberg 2010a). Till
detta undersöks så också ytterligare material som påvisar vikingatida kulturmöten med arabsfären (motsv) (se 3.6.).
Varför detta syfte och dessa frågeställningar, och vad kan de hjälpa till att belysa för större
problem? Svaret på detta, enligt mitt synsätt, är att det är viktigt att bättre än vad som tidigare
varit fallet precisera och definiera kulturmötet i fråga. I sådana fall där källmaterial finns av så
olika nyanser som i fallet ”Särkland”, så bör också stor hänsyn tagas till ett sådant
förhållande. Vad gäller många forntida artefaktgrupper så existerar inga skriftkällor. I ett
sådant fall blir situationen en helt annan vad gäller tolkningssituationen. I fallet Särkland
12
existerar samtida runristningar och skaldeverser, vilket gör dessa till en relevant
utgångspunkt. Det övriga källmaterialet i undersökningen innebär ett för sammanhanget
relevant komplement för kompletterande analys av kulturmötet i det större sammanhanget.
Denna undersökning kan således i första hand menas vara en källutredning, vilken, i andra
hand, åtföljes av en studie av ett kulturmöte. Därvidlag är ett övergripande mål att kritiskt
granska och utreda ämnesområdets forskningsförutsättningar.
1.4. Material, avgränsningar och disposition
Ett problem i fråga om källmaterial ligger ofta i det varierande källvärdet källorna emellan.
Detta är ett problem som ständigt vållar bekymmer inom historiska studier överhuvudtaget.
Realistiska analyser kräver ett visst mått av balans och stringens i användningen av
källmaterialet. Därför är det givetvis viktigt att skapa en uppfattning om olika källors värden.
Enligt mitt synsätt görs detta bäst genom källkritiska analytiska klassificeringar. Det är, som
tidigare nämnts, också just detta som denna undersökning främst ska göra: klassificera och
gruppera källmaterial i relevansordning. Det är viktigt att fastslå vilka säkra källor vi har
avseende det vikingatida begreppet ”Särkland” (de som i direkt explicit mening kan knytas till
begreppet). Namnet förekommer i de sju runristningarna G 216, Sö 131, Sö 179, Sö 279, Sö
281, U 439 (denna dock ifrågasatt) och U 785 (se 3.2.1. – 3.2.7.) Det förekommer också i två
vikingatida skaldeverser. I Tjodolf Arnorssons drapa Sexstefja över Harald Hårdråde
Sigurdsson (Haraldr harðráði Sigurðarson) refereras till Särkland i vers 2. Drapan anses ha
tillkommit före slaget vid Stamford Bridge 1066, där Arnorsson ska ha stupat tillsammans
med Harald Hårdråde. Drapan finns bevarad i Snorre Sturlassons Heimskringla, ansedd
tillkommen på Island under 1220-talet; äldsta bevarade handskrifter (hs) fr ca 1250-1300 (se
3.4.1.). I Lausavísur av Torgils fiskimadr Hastadi omnämnes Särkland i vers 3. Detta verk är
daterat till ca 1055 (se 3.4.2.). Särkland omtalas dessutom i i Lausavísur av Torarinn stuttfeldr
(Þórarinn stuttfeldr), vilket är ett fornvästnordiskt skaldeverk från ca 1120 (se 3.4.3.). Även
detta verk förekommer i undersökningen under förtydligande att detta tidsmässigt ligger strax
utanför vikingatiden. Versen har ändå betraktats som intressant. Och inte minst så för
konstaterande av tidskontinuerligt bruk av begreppet ”Särkland” in i den närmast följande
medeltiden, vilket för övrigt gäller även för prosatexter i Heimskringla.
Med säkerhet finns således sex (el fem beroende på texttolkning i fallet U 439)
vikingatida omnämnaden i runristningar på mellansvenska runstenar från 900-1000-talet, ett i
en gotländsk från sent 1000-tal (med viss reservation för tidigt 1100-tal), samt två
omnämnanden i vikingatida fornvästnordiska skaldedikter; båda daterade till ca mitten av
1000-talet. En anledning till att denna utgångspunkt är särskilt intressant för undersökningens
kulturmöte är just det faktum att dessa synes vara de enda ställen där de vikingatida
nordbornas egna namn på arabsfären (motsv) framträder. Uppsatsens urval avseende material
som nämner begreppet Särkland är således kvantitativt. Vad gäller andra källor som kan anses
som relevanta för sammanhanget, så finns det ett antal av hög kvalitet. Vikingatida fyndmaterial från svenskt kulturområde, som t ex de avsevärda mängder arabiska mynt och
föremål som återfunnits, är källmaterial som på olika vis kan sättas i samband med den
vikingatida arabsfären (motsv). Ett urval av detta material kommer att belysas i
undersökningen, och är således att betrakta som kvalitativt. Vad anbelangar fornlämningar
och/eller -fynd avseende vikingatida skandinaviskpräglad närvaro i arabsfären, så ska detta
inte närmare studeras i denna undersökning utöver några betraktelser av för diskussionen
extra intressanta element; exempelvis gällande den s k Berezanjstenen (se vidare nedan).
13
För tillgång till runristningsmaterialet har undersökningen främst anlitat Sveriges
Runinskrifter (SR) (1900-), band 3, 7, 8, 9 och 12, och Uppsala universitets samnordiska
runtextdatabas (SRD). Till detta kommer också ett antal fältstudier. För inskrifternas innehåll
har avseende translitteration av runinskrifter liksom transkribering till runsvenska SRD
använts, och för översättningarna till nusvenska SR:s tolkningar såvida annat inte anges.
Vissa runristningar finns ej i SR, varvid undersökningen använt sig av annan (av RAÄ)
accepterad litteratur; t ex Fv eller motsv. Jag har således använt mig av de tolkningar som i
vetenskaplig mening anses mest tillförlitliga (SRD; RAÄ; KVHAA; SR; Fv).
Vad gäller beteckningar avseende runristningar, så har undersökningen främst använt sig
av den numrering som KVHAA etablerat inom ramarna för SR. Samtliga förekommande
RAÄ-nr finns dock också redovisade för respektive runristning i såväl undersökningen som i
referensdelen. Ett problem är att runristningar inte alltid har RAÄ-nr, varför dessa inte kan
användas på ett konsekvent vis. Praxis är också att forskare använder KVHAA-numrering i
sammanhang där runristningar står i fokus (se t ex Gräslund 1990-91, 1992, 2006; Herschend
1999, 2001, 2009; Larsson M 1983, 1986, 1990a, 2002). KVHAA-numreringen är även den
internationellt gångbara och använda. RAÄ har dessutom numera övertagit SR, och fortsätter
därvid med den numrering som KVHAA påbörjat. Vad gäller FMIS, så är detta bristfälligt på
ett flertal vis avseende dessa angelägenheter. Detta är något som föreliggande undersökning
för övrigt skarpt uppmanar FMIS att uppdatera för att därvid uppnå relevant kompatibilitet.
För tillgång till skaldeverserna har undersökningen vänt sig till samtliga kända
handskrifter och avskrifter där verken i fråga förekommer. För orienterande insikter i olika
aspekter av t ex dessas status och beskaffenheter har undersökningen konsulterat
forskningsexpertis inom området fornvästnordisk skaldediktning och –litteratur. Främst Diana
Whaley (Newcastle University), Kari Ellen Gade (Indiana University), Theodore M
Andersson (Harvard, Yale, Stanford, Berkeley m fl), Margaret Clunies Ross (University of
Sydney), samt det femtiotal välrenommerade forskare som (under bl a nämnda Clunies Ross
ledning) står bakom det internationella forskningsprojektet Skaldic Project (SP). Konsulterade
verk för dessa spörsmål har bl a varit Andersson 1964, 1967, 2006; Whaley 1991, 2002, 2009;
Jóhannesson 1991; Gade 1995, 2009; Andersson & Gade 2000; Clunies Ross 2001-2011;
Hägerdal 2004; SP.
Snorre Sturlassons Heimskringla kommer även att diskuteras något, eftersom
Särklandsnamnets förekomst i fornvästnordisk prosalitteratur på olika sätt också är intressant.
Dels för ett utvidgat kontextuellt och kronologiskt perspektiv, men också avseende aspekter
som rör källsamband och källberoende. Föreliggande undersökning argumenterar för att
runristningar i en generell mening bör kunna anses vara subalterna (se vidare 1.7.1.), varvid
ett sådant förhållande innebär att de fornvästnordiska texterna även i sammantagen mening
kan anses stå i oberoende till dessa.
Avseende diskussion av vikingatida fornlämningar och -fynd från, och i några
förekommande fall i, den dåtida arabsfären (motsv) har använts FMIS, SHM och vetenskaplig
litteratur. Avseende runristningars fyndkontexter har i första hand FMIS anlitats. Som
komplement till detta har även vetenskaplig litteratur använts.
Relevanta delar ur min kandidatuppsats i arkeologi (Thunberg 2010a) har också använts,
främst avseende presentationen av till Ingvarsgruppen hörande runristningar.
Vad beträffar textens disposition, så har undersökningens innehållsförteckning utformats med
syftet att dispositionen och dess tematik ska framgå i denna på ett tillräckligt tydligt sätt.
14
1.5. Definitioner och källkritik
De definitioner som är nödvändiga och relevanta att redogöra för avseende denna
undersökning har ansetts vara följande:
1. Undersökningens uppfattning är att vikingatida skandinaver har haft kulturmöten med
en region som de kallade Särkland (se underbyggande diskussioner och analyser i kap 3).
2. Att detta s k Särkland av undersökningen ej anses kunna avgränsas på något exakt vis, men
att det däremot i grova drag går att fastställa en övergripande region som är relevant för
begreppet (ibid).
3. Undersökningen definierar därvid Särkland såsom innebärande den vikingatida arabsfären
(motsv) (ibid).
4. Arabsfären (motsv) definieras i sin tur enligt följande: De delar av den vikingatida världen
där man genom handel och andra kulturmöten kan förvänta sig att besökare har mötts av en
kultur som i hög utsträckning är influerad av det dåtida arabväldets och den islamiska
världens kulturella utbredning och politiska inflytande inklusive denna sfärs handel och
monetära system; dvs det vikingatida arabväldet med närliggande intressesfärer.
(Att definiera ”Särkland” som t ex ”den islamiska kulturen” skulle enligt min mening bli
alltför exkluderande och inte besitta samma relevans och flexibilitet i sammanhanget.)
Det bör f ö kraftigt betonas att undersökningen är helt förvissad om att betydliga
kulturskillnader har rådit för olika delar av det enorma arabväldet, men att samtidigt de
viktigaste gemensamma kulturella elementen varit de mest kännetecknande för besökare i
denna kultursfär.
Det ska förtydligas att undersökningen menar att det överhuvudtaget är av vetenskaplig
relevans att rangordna källmaterial genom klassificeringar som utpekar materialets
säkerhetsvärden. Det är ett viktigt källkritiskt förhållningssätt att klargöra dessa.
Vad gäller källmaterialet i sin helhet, ska det poängteras att det vanligen måste anses mycket
svårt att försöka uppnå en forntida kulturförståelse utifrån mer eller mindre knappa textuella
källor kopplade till mer eller mindre knappa materiella lämningar. Källmaterial av sådana
karaktärer, som ska tolkas och analyseras i relation till varandra, måste källkritiskt förutsättas
kunna vara bristfälliga avseende:
1. Dels deras olika värde i förhållande till varandra
2. Dels deras olika värde i förhållande till de historiska sammanhangen.
Detta innebär också ett starkt argument till att iakttaga den typ av avgränsning som ovan
framlagts, dvs med noggrant uttryckt synsätt avseende vad som kan anses mera säkert, och
vad som kan anses mera säkert utifrån särskilda förutsättningar osv.
En problematisk aspekt avseende runstenar är att vi stundom inte vet deras exakta
ursprungsplats. De flesta runstenar anses dock befinna på, eller i relativ närhet av, sin
ursprungsplats. Avseende Ingvarsgruppen (där merparten av runristningarna i denna
undersökning ingår) har vi dessutom en bättre rumslig situation, eftersom deras gemensamma
spridningsbild måste kunna anses extra tillförlitlig i sammantagen mening. En källkritisk
aspekt som bör framhållas är att ett okänt antal runstenar eventuellt ej återfunnits. Dylika
skulle givetvis kunna ändra rumsliga balanser. Den föreliggande rumsliga tendensen (i fråga
om Ingvarsstenarna) bör dock kunna anses som så stark, att sådana eventuella felmarginaler
endast torde kunna förväntas vara förhållandevis små.
15
1.6. Metod
Undersökningen är i grundläggande mening empirisk med analys, och anlitar i första hand
kvalitativ metod. Vad gäller runristningar som innehåller Särklandsnamnet och
fornvästnordiska skaldeverser är undersökningen dock kvantitativ vad källurvalet anbelangar.
Ett viktigt element i undersökningen utgöres av olika typer av tolkningar av rumslig spridning
(avseende såväl runristningar som andra fornfynd). Skriftbärande källor tolkas också genom
innehålls-, beroende- och sambandsanalys.
Runologiska teckenanalyser ska inte göras i detta sammanhang. Undersökningen utgår därvid,
som även framförts ovan, från SRD, RAÄ, KVHAA, SR och Fv. Runinskrifternas
meddelanden framlägges som translittererad runtext, transkribering till run/fornsvenska, samt
i översättningar till nusvenska. Detta är nödvändigt för jämförelser, och för insyn i viktiga
tolkningsaspekter som exempelvis lingvistiska intolkningar i fragmentariska runinskrifter.
För tolkning av runristningars ornamentik har Ann-Sofi Gräslunds typologiska modell
använts, kompletterad med riktlinjerna avseende stilgruppen RAK (se t ex Gräslund 1990-91,
1992, 2006; Thunberg 2010a och i dessa anförd litteratur, samt, för ytterligare fördjupning,
även t ex Bertil Almgren [1955], Hans Christiansson [1959], Claiborne Thompson [1975],
Anders Carlsson [1983] och Lennart Karlsson [1983], vilka Gräslund på olika sätt har använt
sig av vid utvecklingen av sitt system). För kronologiska spörsmål har också Lennart
Elmevik, Lena Peterson, Svante Lagman & Henrik Williams (red) (1989) varit till nytta, samt
för vissa jämförelser avseende fornnordiska namn och runsvenska ord också Lena Petersson
(1989, 2004).
1.7. Teori med definitioner och anknytningar
Det övergripande teoretiska ramverket för undersökningen utgår från tre perspektiv:
1. Ett historisk-arkeologiskt perspektiv.
2. Ett kontextuellt perspektiv.
3. Ett mikroarkeologiskt perspektiv.
Avseende fornfyndsmaterial som besitter textinnehåll är det naturligt att utgå från ett
historisk-arkeologiskt perspektiv. Detta perspektiv är knappast oproblematiskt. Anders
Gustafsson (2001) har belyst fältet som ett typiskt exempel avseende exkluderade
perspektivförankringar inom arkeologin, vilket inte minst framträder genom dess relativa
frånvaro i arkeologihistoriska översiktsverk, där historisk arkeologi intar en närmast obefintlig
roll i förhållande till mer utpräglat förhistorisk arkeologi (Gustafsson 2001:147f). Anders
Andrén (1997) framhåller bilden av historisk arkeologi som paradoxal och motsättningsfylld;
bl a genom att förekommande textmaterial dels måste anses som en stor tillgång utifrån den
arkeologiska vetenskapens behov av analogier, samtidigt som detta material ofta ses som
problematiskt och utrymmestagande i relation till materiella tolkningar och analyser. Det,
framhåller han vidare, förekommer även en kritik mot det historisk-arkeologiska perspektivet
som menar att skriftliga källor har inneburit en viss grad av teoretisk utarmning avseende
delar av det historisk-arkeologiska fältet, eftersom skriftkällor kan/skulle kunna anses vara
jämställt med förekommande arkeologiska teorimodeller. Detta är en paradox, menar Andrén,
som grundar sig på att det finns en önskan om att ha tillgång till skriftliga källor för de som
inte har detta, samtidigt som de som har denna tillgång tycks försöka undvika den. Ur ett
16
sådant scenario uppstår då ett trångmål som innebär att ett behov av analogier ställs mot
tolkningsutrymme som blir beskuret (Andrén 1997:13f).
Andrén framför att man kan uppfatta fem relativt avgränsade metodiska traditioner inom det
historisk-arkeologiska perspektivet; en estetisk, en filologisk, en kulturhistorisk, en historisk
och en arkeologisk tradition (Andrén 1997:114-140). Gränserna mellan dessa kan vara
diffusa. Dock påvisar de varierande metodiska synsätten och praktikerna de olika
karaktärerna. Ändå är gränserna, som jag uppfattar dem, inga hinder för varandra, utan
”öppnar” mer än de ”stänger”. Andrén betonar också det historisk-arkeologiska perspektivets
möjligheter att belysa ”en tematisk mångfald på tvärs mot disciplingränserna” (Andrén
1997:114). Andrén framhäver det historisk-arkeologiska perspektivet som särskild metod,
men uppfattar det som något utöver en ren teknikalitet. Han anför bl a att ”genom de
historiska perspektiven är det möjligt att spåra förändringar i detta metodiska förhållningssätt
och därigenom blir ’metod’ även ett kritiskt medvetande om praktikens föränderliga natur.”
(Andrén 1997:14). Föregångare till det historisk-arkeologiska perspektivet kan spåras långt
tillbaka i historieskrivandets historia. Intressant är att Herodotos byggde sin historia på
”händelser” och ”monument”, samt att Thukydides kan hävdas ha varit den förste arkeologen;
eftersom ”han på ett kritiskt sätt utnyttjade ting i sin historieskrivning” (Andrén 1997:126).
Min syn på nyttan av historisk arkeologi anknyter på olika sätt till samtliga nämnda
traditioner. Grundläggande är därvid att det ligger en högst relevant nytta i att genom studier
av materiell kultur söka utvidga förståelsen för textbaserade studier (se även Thunberg 2010).
Ett problem som delas av de historiska arkeologierna är naturligen det möte som uppstår
mellan skrift och den materiella kulturen. En brist på konsensus är därvid kännetecknande,
eftersom text och ting kan uppfattas som både lika och olika. Intressant är att likheterna
mycket har framhävts i och med att man inom t ex det kontextuella perspektivet menar att ting
ska ses som text (Andrén 1997:150). Otaliga aspekter kan diskuteras i fråga om detta,
diskussioner kring bl a texters materialitet m m (se t ex Andrén 1997; Deetz 1996; Moreland
2001). Nämnas kan också att Andrén menar att ett synsätt som innebär att man ser ting och
text som skilda diskurser (i högre eller lägre grad) endast leder till att den grundläggande
skillnaden dem emellan upprätthålles. Samtidigt kommer problematiken att kvarstå om man
försöker upphäva motsättningarna. Därvid menar han, att om man i bokstavlig mening
framhävdar att ting och text är identiska, eller har samma värde som semiotiska tecken, så
innebär detta inte att problemen upphör, utan endast att de då kommer att vara mindre
uppfattningsbara (Andrén 1997:13f). Båda ståndpunkterna är dock problematiska, och ytterst
kan konsekvenserna för båda synsätten uppfattas som paradoxala. Andrén exemplifierar med
Finleys (kritiktyngda) hållning, som blir till en sanning om text och ting ska ses som
identiska: ”ju fler skriftliga källor, desto mindre behov av arkeologi” (Andrén 1997:150).
Vad det kontextuella perspektivet anbelangar, så är detta sammansatt av ett flertal
teoretiska tankegods. Man finner bl a starka drag av strukturalism, lingvistik, hermeneutik,
lingvistik, samt även en påtaglig påverkan från poststrukturalismen (se Olsen 2009 och där
anförd litteratur; Thunberg 2011a och där anförd litteratur, samt Hodder 1982a, 1982b, 1986,
2001; Shanks & Tilley 1987; Tilley 1990, 1991, 1994, 2009). Föreliggande undersökning ska
inte tillämpa kontextualism på något strikt paragrafiskt sätt, utan främst låna vissa relevanta
inslag. Undersökningen ansluter sig därvid till Ian Hodder (1986) när han utpekar att
generella lagar och regler egentligen inte spelar någon roll och framhåller att man måste förstå
den specifika kulturella kontexten för att kunna förstå den förhistoriska människan och den
materiella kulturen. Hodder menar därvid att den materiella kulturen kan ses som en skriven
text. Han säger dock inte att ting och text är samma sak, utan menar att man i sin analys av
fornlämningar ska försöka sätta sig in i hur den förhistoriske aktören har tänkt; vikten av att
försöka ”... getting at the inside of events, at the intentions and thoughts of subjektive actors”
(Hodder 1986:77). Han framhåller att det är först när vi försöker förstå tankarna hos de
17
forntida människorna som vi i egentlig mening ”can begin to do archaeology” (Hodder
1986:79; Hodder & Hutson 2003:128). Undersökningen ansluter också till uppfattningen att
ting som sådana är stumma och att arkeologi inte ska vara ett studium av isolerade föremål,
men att ”Objects may not be totally mute if we can read the language” (Hodder 1986:123).
Därvid att hålla flera förklaringar som möjliga för att efter hand eliminera de dåliga
förklaringarna (Hodder & Hutson 2003:163).
Ett sådant förhållningssätt kan också kopplas till det mikroarkeologiska perspektivet.
Cornell & Fahlander (2002a; 2002b) menar att ett perspektiv som baseras på sociala praktiker
istället för på kulturtradition ger en bättre och tydligare nyanserad bild av ett områdes (och en
tidsperiods) sociala dynamik än vad som kan erhållas genom traditionella arkeologiska
jämförelsemetoder. Cornell & Fahlander framhåller att ”intensiva undersökningar av små
lokaler kan ge intressanta och nydanande infallsvinklar på stora problem” (Cornell &
Fahlander 2002a:111). Ett viktigt syfte är att lägga fokus på social förändring och kontinuitet
utan att alltför mycket fastna i periodiseringsproblematiska spörsmål. En av mikroarkeologins
grundläggande idéer ligger i att utifrån spår av sociala praktiker på lokal nivå, via oberoende
mikrostudier, närma sig mer generella element för att på så sätt finna en högre nivå av sanning
än vad som kan etableras genom stora kulturhistoriska generaliseringar (se t ex Cornell &
Fahlander 2002b:29f). Det finns med andra ord ingen anledning att försöka vränga till en stor
kulturhistorisk förklaring när det inte finns ett underlag för något sådant, men samtidigt ska
ett sådant förhållande inte leda till att man avstår från att lösa viktiga och relevanta
delproblem; dvs att låta en önskan om helhetslösningar omintetgöra dellösningar. Dessa
resonemang förklarar också varför ett mikroarkeologiskt perspektiv är relevant att utgöra en
övergripande målsättning för vad föreliggande undersökning tjänar till. En undersökning med
utgångspunkt i runristningar är i hög grad studier av spår av social praktik på lokal nivå
(runristade lokala monument), vilka med tillfogade oberoende mikrostudier (t ex koppling till
lokal fornlämningsbild) mycket väl kan ha potential att närma sig mer generella element (t ex
att utpeka nya aspekter som kan öka förståelsen för ett vikingatida kulturmöte). Man skulle
därvid också kunna mena att ett mikroarkeologiskt perspektiv kan utgöra en brygga mellan ett
historisk-arkeologiskt och ett kontextuellt perspektiv.
Cornell & Fahlander belyser nyttan av att förutsättningslöst undersöka data från botten:
Thus, the archaeologist ought to avoid a priori definitions of cultures or regional networks, since these may block our
ability to grasp the complexity and dynamics of social practice. When adressing social phenomena it is often a good
choice to start at a microlevel, try to identify seriality, elements of fibres and threads. [...] the initiation and constitution of social practice is complex: sometimes it is intentional, sometimes it is carried out by routine or simply subconciously
performed. [...] The diversity of social practices, initiated by individual intentions, constrained or enabled by
materialities, social rules and regulations, cannot be grasped within any single theory. Furher, in archaeology we will
only occassionally be able to define what sort of action we are dealing with. It would be a bit presumptuous to believe that we can account for all actions, or all types of actions, in prehistory. [...] Transferring dichotomies to continuous
scales, dualities, or circles has proven to be very difficult in social analysis [e.g. Archer 1982]. We argue that social
practice, the performed activities of a particular situation, is, in a sense, a meditation between these poles. [...] In order to
discuss social practice we need to be pretty specific to avoid empty generalisation. One promising way to adress particular issues without losing sight of the general, is to apply analytical ”frames”. [...] Viewing the social through the
metaphor of fibres and threads, recognising the relation between action and materialities, and the structurating relation
between the particular and the general, leads us to an operative approach: a microarchaeology. (Cornell & Fahlander
2002b:29f)
Cornell & Fahlander betonar liksom Hodder (& Hutson) två aspekter som kan anses särskilt
viktiga i sammanhanget. Dels vikten av att försöka se och förstå det socialt specifika (Cornell
& Fahlander 2002a:8; Hodder 1986:77ff). Dels att förhistoriens stora sociala mångfald inte
ryms inom ramarna för enskilda teoribildningar (t ex Cornell & Fahlander 2002b:29f; Hodder
& Hutson 2003:iff).
Inom denna studie förekommer för övrigt en del fynd som skulle kunna anses besitta s k
18
tredjerumsaspekter. Inte minst Tove Hjørungdal har diskuterat mötet mellan
föremål/artefakter av lokalt och fjärran ursprung, varvid hon utpekar att de sistnämnda kan ha
fått nya sociala meningar och betydelser i sin nya miljö (Hjørungdal 2007:270ff; se även t ex
Fernstål 2003). Föreliggande undersökning har inte för avsikt att fördjupa sig i sådana
aspekter, men kommer att konstatera och kort kommentera vissa specifika fall där ett för
sådana spörsmål intressant källmaterial föreligger (se 3.5.).
Vad beträffar undersökningens grundläggande logiska slutledningsprinciper, så är strävan
i linje med de aristoteliska principerna (se t ex Marc-Wogau et al 1983:154-203). Därvid
eftersträvar föreliggande undersökning således att slutledning ska baseras på säkrast möjliga
erfarenhetsdata.
Värdet av att kritiskt syna sin egen logiska slutledningsprocess kan inte nog betonas. Inte
minst vikten av analys avseende olika logiska brister och förtjänster i textmaterial; aspekter
som kan ha avgörande betydelse för innehålls-, sambands- och beroendeanalyser. En
teoretiker som går särdeles djupt in i texters innehåll är Jacques Derrida, och insikter i dennes
textanalyser kan utgöra en perspektivvidgande resurs i komplexa textsammanhang (se t ex
Derrida 1977, 1978 [särskilt kap 2, 5 och 10], 1996).
1.7.1. Runristningar som subalterna element
En definition av vad som här menas med subalternitet ska lämnas redogörelse för, liksom
redogörelse för vilken nytta denna egenskap har för det källmaterial som studeras i
föreliggande undersökning. Om man t ex läser litteraturteoretikern Gayatri C Spivak (1993),
så definierar hon subalternitet som röstlöshet (Spivak 1993:78ff). Spivak ställer frågan om
den subalterne ”kan tala”. Hennes definition kan sägas vara att en subaltern röst är liktydigt
med vara icke uppfattningsbar i ett mera icke-lokalt kommunikationsflöde (Spivak 1993:
66ff, 78ff, 84ff, 90). Subalternitet i denna mening är därmed enligt föreliggande
undersöknings uppfattning en egenskap som kan anses besitta intressanta aspekter för
beroende- och sambandsanalyser av historiska och arkeologiska källmaterial. Vad som kan
anses vara ”subalternt” måste förvisso alltid vara en tolknings- och graderingsfråga. Enligt
mitt synsätt är runristningar naturligen subalterna element. Därvid att det knappast kan anses
rimligt att deras meddelanden har haft spridning mycket långt bortom den kontext de befunnit
sig i. Runristningars meddelanden, i nästan samtliga fall minnestexter av lokal karaktär, torde
svårligen kunna bedömas som röster möjliga att uppfatta i samtida kommunikationsflöden
bortom den mera lokala kontexten. Senare under medeltiden är de ofta dessutom välta,
bortglömda, använda som byggstenar etc.
Om således överensstämmande textinnehållselement parallellt förekommer i runristningar
å svensk kontext och fornvästnordiskt skriftmaterial, så stärker detta då det sammantagna
källvärdet. Det fornvästnordiska källmaterialet i fråga är givetvis ytterligt vitalt om man kan
konstatera såväl samstämmighet som oberoende i förhållande till ett oomtvistligt arkeologiskt
material. Förklaringen till varför källorna är oberoende av varandra ligger alltså i
runristningarnas subalternitet. Här föreligger också den mycket gynnsamma situationen att vi
har Särklandsnamnet omnämnt i ett relativt ringa antal runinskrifter samtidigt som det också
återfinnes i endast två kända vikingatida skaldedikter (samt ett gränsfall). Ett så knappt
källmaterial kan anses öka effekten av subalternitetsförhållandet, eftersom knappheten i sig
givetvis bidrar till att begränsa beroendemöjligheter ytterligare. I det här fallet är det således i
hög grad av godo att källmaterialet är ringa. Tidigare har man vanligen brukat försöka
bekräfta runinskrifter genom det fornvästnordiska skriftmaterialet. I föreliggande
19
undersökning kan man i stället mena att vi hamnar i den intressanta och omvända situationen
att runristningarna (genom att dessa oomtvistligen bevisar Särklandsnamnets reella
vikingatida existens) bekräftar det fornvästnordiska skriftmaterialet. Därmed även det
nedtecknade skaldematerialet, vilket ju ideligen, oavsett daterbarhet och äkthetsförklaringar,
ifrågasätts på alla tänkbara grunder om det inte finns understödjande källor.
En av de mest intressanta effekterna av ett bekräftat oberoende källorna emellan är att
detta per automatik måste kunna anses höja det samlade fornvästnordiska källmaterialets
arkeologiska källvärde avseende Särklandsnamnet. Detta måste också kunna anses vara ett
relativt viktigt konstaterande, eftersom det torde kunna menas att fornvästnordiskt
skriftmaterial generellt sett annars har fått allt lägre arkeologisk relevans över tid. Vad i
generell mening därvid gäller prosamaterialet har detta givetvis skett på grund av brister som
utpekats genom relevant källkritik. Vad gäller skaldediktningen ligger problematiken främst i
användbarhets- och tolkningsproblematik. Genom föreliggande undersökning utpekas dock
just reell användbarhet i de avseenden som här undersöks. En intressant aspekt är alltså
utpekandet av förtjänster i källmaterialet genom analys avseende oberoende, samband och
innehåll. Detta innebär även att det fornvästnordiska skriftmaterialets trovärdighet i någon
grad torde kunna anses höjas också i en generell mening, eftersom varje påvisad förtjänst
inom ett källmaterial kan anses öka det sammantagna källvärdet.
20
2. Forskningsbakgrund
Forskningsansatser från de senaste 100 åren som rör Särkland, och skandinaviska vikingatida
kulturmöten med detta, har varit av olika karaktär såväl inriktnings- som omfattningsmässigt.
Oscar Montelius (1914) diskuterar i en artikel Särkland utifrån runstensmaterial, och
argumenterar för att regionbegreppet troligast syftar på Mindre Asien samt området vid
Kaspiska havet. Vidare, att de två troligaste färdvägarna dithän bör kunna uppfattas som utför
Dnjepr, respektive från Asowska sjön, uppför Don, över land till Volga, samt därifrån till
Kaspiska havet (Montelius 1914:104). En intressanthet i sammanhanget är den runsten (X
UaFv1914;47) - även diskuterad av Ture Johnsson Arne (1914) - som hittades 1905 i en
gravhög utanför Dnjeprs utlopp på ön Berezanj (se 3.3.1.).
Arne (som f ö 1912-13 utförde utgrävningar av två vikingatida gravfält på dåtida ryskt
område: Verchnij Saltiv i östra Ukraina; med prägel av Khazarrikets kultur, samt
Michajlovskoje vid Jaroslavl norr om Moskva; med prägel av finskugrisk, slavisk och
skandinavisk kultur) har i flera centrala artiklar (1911, 1942, 1947) behandlat ämnesområdet
Särkland utifrån olika infallsvinklar. I den tidigaste artikeln (1911:1-66) gör han en mycket
ingående betraktelse av vikingarnas förbindelser i österled baserad på det vid tidpunkten
kända arkeologiska fyndmaterialet, varvid han bl a konstaterar de täta kontakter med
arabsfären som kan bekräftas genom de mycket stora mängder arabiska mynt som påträffats i
det svenska fyndmaterialet. Vid tiden för artikelns tillkomst var ca 24 000 hela, och 14 000
fragmentariska arabiska mynt återfunna. Idag är den sammanlagda mängden runt 85 000.
Avseende östligt silver finns f ö ett mycket relevant verk över detta ämnesområde av
Birgitta Hård (1996), vilket har särskilda kapitel avseende just mynt (Hård 1996:84-90;
153ff). Arne för, vidare, också en diskussion kring namnet Särkland, vilket han menar lika väl
skulle kunna härröra från khazarfästningen Sarkel vid nedre Don som att det skulle handla om
”Saracenernas land” (Arne 1911:23f). Hypotesen speglar i hög grad frågans komplexitet, men
går (vilket f ö Arne själv gör 1947 – se nedan) att avfärda genom ett utvidgat källmaterial om
man menar att det ena skulle utesluta det andra. Föreliggande undersökning vill dock inte
utesluta att någon form av samband skulle kunna föreligga mellan ”Sarkel” och
Särklandsnamnet. Inte minst skulle man kunna tänka sig att borgens namn speglar dess
funktion: en försvarsanläggning gentemot saracenerna/araberna, eftersom fästningen faktiskt
anses ha blivit byggd på 830-talet som ett resultat av gemensamma ansträngningar mellan
Khazarerna och Bysans i syfte att skydda sig mot just dessa gemensamma fiender.
Arne diskuterar (1942) i ännu en artikel det vikingatida kulturmötet med en region man
kallade Särkland. Denna gång utifrån ryska utgrävningar av Sarkel, vilken anses blivit byggd
på 830-talet och varit ett resultat av gemensamma ansträngningar från Khazarerna och Bysans
i syfte att skydda sig mot de gemensamma fienderna saracenerna/araberna. Nämnas bör f ö att
begreppet Sarkel är känt från den bysantinska historikern Kedrenos. Arne bygger sin artikel
utifrån en redogörelse av Mikhail Illarionovič Artamonov (1940), och diskuterar de resultat
som ett flertal ryska utgrävningar (under bl a 20- och 30-talen) inneburit. Utan att i detalj gå
in närmare på detta, kan kort fastslås att Arne inte kan konstatera att något återfunnits vid
dessa utgrävningar som mera direkt påvisar vikingars närvaro (Arne 1942:299ff).
Arne ger sig (1947) i ånyo in i en diskussion kring Särkland, där han analyserar
Särklandsnamnet utifrån arkeologiska, historiska och filologiska utgångspunkter. Han
diskuterar därvid bl a Vs 1, vilken innehåller regionnamnet ”Karusm”. Arne menar dock att
detta ska tolkas som Garðum (Gårdarike), och inte - vilket Sven B F Jansson (1946:265)
menar - som det orientaliska Chorezm (en uppfattning som Jansson dock senare korrigerar i
VSR - se vidare 3.3.2.). Efter detta ger sig Arne in i en mera heltäckande belysning av olika
aspekter av begreppet Särkland, främst genom språkliga analyser, samt diskuterar relevanta
arkeologiska fynd och några möjliga litteraturkällor; såväl arabiska som isländska (Arne
21
1947:292-302). Hans slutsats blir att namnet ”Särkland” från 1000-talets runinskrifter har sitt
egentliga ursprung i latinets ord för Siden (lat Sericum) (Arne 1947:302ff).
Sveriges Runinskrifter (1900-) utgör det främsta vetenskapliga verket vad gäller svenska
runinskrifter. De runristningar (dvs G 216, Sö 131, Sö 179, Sö 279, Sö 281, U 479 och U 785)
som i inskriften nämner Särkland figurerar i band 12 (GR 2) av Elisabeth Svärdström (1978),
band 3 (SÖR) av Erik Brate och Elias Wessén (1924-36) och band 7-9 (UR2, UR3, UR4) av
Elias Wessén och Sven B F Jansson (1943-46, 1949-51 resp 1953-58).
Sven B F Jansson har f ö gjort en relevant sammanfattning avseende Ingvarsstenarna och G
216 i översiktsverket Runinskrifter i Sverige (Jansson 1984:68ff, 96f).
Mats G Larsson har genom sin forskning avseende Ingvarståget naturligen även kommit i
kontakt med ämnesfältet Särkland. Framförallt i sin första centrala artikel (1983), där han
diskuterar Ingvarstågets rutt utifrån tidigare forskning, Ingvarsstenarna, samt skriftkällor (den
isländska sagan Yngvars saga viðförla och den georgiska krönikan Kharthlis Chovreba), och
därmed finner stöd för att framlägga en hypotetisk rekonstruktion av en resrutt (M G Larsson
1983:95-104). I sin avhandling (1990a) argumenterar han för hypotesen att Adam av Bremen
i sin Gesta Hamburgensis Ecclessiae Pontificum från 1070-talet kortfattat framlägger
uppgifter avseende ett katastrofalt vikingatåg som torde kunna anses röra Ingvarståget. Adam
beskriver ett vikingatåg, med katastrofal utgång, som ska ha letts av sveakungen Emund
gamles son Anund. Sistnämndes död skulle ha inneburit den regerande kungaättens
utslocknande (Adam bok 3: kap 16). Detta skulle alltså då innebära ett annat vikingatåg med
katastrofal utgång vid ungefär samma tidpunkt som Ingvarståget. Mats G Larsson menar att
det framstår som ytterst realistiskt att Adams uppgifter i själva verket torde röra just
Ingvarståget. Inte minst eftersom ingen runinskrift omtalar det vikingatåg som Adam berättar
om som katastrof för svearna, medan däremot Ingvarståget de facto synes ha upplevts som
just en sådan katastrof i Mellansverige under samma tid utifrån det enastående antal runstenar
som rests efter detta (M G Larsson 1990a:109-114). (Intressant i sammanhanget är f ö också
bl a att Ingvar den vittfarne enligt Yngvars saga viðförla var dottersonson till Erik Segersäll,
därvid dessutom son till en dotterson till Erik Segersäll vid namn Emund – min anm.)
Mats G Larsson gör f ö också i sin avhandling det i sammanhanget intressanta
konstaterandet att österledsstenars inskrifter kännetecknas av meddelanden avseende relativt
fjärran mål, och mycket sällan rör kortare färder (M G Larsson 1990a:106). I en
populärvetenskaplig framställning (1990b), har Mats G Larsson också gjort en intressant
rekonstruktion av Ingvarståget och dess aspekter (utifrån främst Ingvarsstenarna, Yngvars
saga viðförla, Nestorskrönikan och Kharthlis Chovreba), underbyggd av studier och
utredningar av vikingatida skepp, förutsättningar för vikingatåget, samt geografi och
regionalhistoria. Mats G Larsson var även involverad som expert i det vetenskapliga
experimentet Expedition Vittfarne 2004, vars huvudsyfte var att pröva Ingvarstågets
förmodade färdväg genom Transkaukasien (och att öka kunskapen om vikingatida
österledsfärder längs vattendrag) med en replik av ett vikingatida skepp baserat på det näst
största av Gokstadsfynden. Därvidlag det 9,75 m långa och 1,86 m breda sexårade skeppet
(Altrock 2005:3ff).
Håkan Altrock (2005) har avgivit den vetenskapliga slutrapporten från denna expedition.
Det är därvid intressant att äldre hypoteser om hur vikingarna båtburna tog sig österut kan
påvisas som relevanta. Det ska nämnas att liknande expeditioner har gjorts tidigare (t ex
Krampmacken 1983 och 1985, Havörn 1991-92, Aifur 1994 och 1996), vilka dock av olika
anledningar inte rönt samma positiva resultat som Expedition Vittfarne. Den sistnämnda har
bland annat visat att vikingarna, med lämpligt skepp, kunde ta sig till områden som kan
förknippas med regionen ”Särkland” på ett relativt snabbt och enkelt sätt. Ett särskilt
intressant fynd från expeditionen var en båtdel som återfanns på en holme i Rioni vid Bashi.
Delen är av vikingatida typ med nithål och drevränna. För lokala båtar borde motsvarande del
22
ha varit byggd ”kant-i-kant” i tappkonstruktion. Båtdelen (från ett bord) är tillverkad av det
för vikingar typiska träslaget ek (Altrock 2005:20).
Erfarenheter från expeditionen ledde 2005 till en av Svenska Institutet finansierad
svensk-georgisk arkeologisk expedition, där bl a Expedition Vittfarne-deltagaren Gunilla
Larsson deltog (G Larsson 2005). Intressanta resultat därvid bestod av a) konstaterandet av
två troliga gravhögar av östsvensk vikingatida typ vid Simoneti (vid floden Kvirila), b)
lokalisering av platsen för Sasirethis strandskog (skogen existerar ej längre pga
markberedning) = platsen för slaget mellan Bagrat IV och vasallen Liparit, varvid den
förstnämnde enligt den georgiska krönikan Kharthlis Chovreba var understödd av varjager;
vilka då skulle kunna ha varit Ingvarstågets män, samt c) inskriptioner med runliknande (dock
hittills oidentifierade) tecken i en borgruin (där Bagrat IV en gång huserade) i Kutaisi (G
Larsson 2005).
Kanske har de sammantagna expeditionerna återfunnit vissa spår av de vikingar som
nämns i Kharthlis Chovreba. Georgiska forskare arbetar också vidare med tolkning av
krönikan eftersom en del tidigare okända avsnitt har återfunnits, samtidigt som eftersökningar
efter fler okända avsnitt pågår.
För övrigt kan det förtjäna att omnämnas att Svenska Institutet stöder ett långtidsprojekt i
syfte att katalogisera fynd av skandinaviskpräglad karaktär i Östeuropa. Projektet är ett
samarbete mellan forskare från Skandinavien, Ryssland, Ukraina och Vitryssland.
Fig 1. Khazarfästningen Sarkel. Efter skiss Fig 2. Överblick över resterna av Sarkels sydvästra mur.
i Artamonov 1940. Efter foto i Артамонов (Artamonov) 1962.
Fig 3. Utgrävningar av Sarkel i augusti 2009. Ryska vetenskaps-
akademins institut för arkeologi. Efter foto av Mipus 2009-08-17.
23
3. Utredningsdel
3.1. Om fornlämningsbilder avseende runristningarnas fyndkontexter
Jag har inom ramarna för undersökningen genomfört en omfattande kontextuell
fornlämningsutredning för varje runristning som omtalar Särkland (se även Thunberg 2011a).
Detta har ett värde som fördjupad komplettering och som praktisk nytta för eventuella
fortsatta undersökningar. Dock gör de olika fyndomständigheterna för varje respektive
runristning att det respektive resultat som är av värde att här belysa är av olika karaktär.
Avseende Sö 131 och U 439, vars ursprungsplatser kan anses kända, har det varit relevant att
framlägga en kontextuell lokal fornlämningsbild (dvs runstenarnas respektive fyndplatsers
mera direkt anslutna fornlämningar av relevant slag) som kanske, direkt eller indirekt, berättar
något mera om de Särklandsfarare till vars minne monumenten är resta. En fornlämningsbild
kan därvid utpeka sociala aspekter, en fyndkontexts lokala platskaraktär och annat som kan ha
eventuell betydelse i sammanhanget.
Vad gäller Sö 279 och Sö 281 (återfunna i Strängnäs domkyrka), Sö 179 (återfunnen i
Gripsholms slott), och U 785 (återfunnen i Tillinge kyrka) – runristningar vars mera exakta
ursprungsplats är okänd – har det rimliga perspektivet i stället ansetts vara att främst se dessa
som ingående element i ett större kontextuellt sammanhang: Mälardalen.
Ifråga om G 216, så är denna (i kraft av sin diminutiva status) att betrakta som ett
lösfynd, vilket medför en större osäkerhetsfaktor avseende relevansen för fyndplatsens direkta
fornlämningsbild. I detta fall har det ansetts mer intressant att göra något mera särskilt riktade
iakttagelser avseende fornlämningar och fynd av vikingatida arabisk karaktär.
3.2. Undersökning av runristningar
Det samlade runinskriftsmaterialet som omnämner begreppet Särkland består av G 216, Sö
131, Sö 179, Sö 279, Sö 281, U 439 (ifråga om denna råder viss tolkningsproblematik; se
3.2.6.) och U 785. Fyra stycken (Sö 131, Sö 179, Sö 281 och U 439) av dessa är ”säkra”
Ingvarsstenar och två (Sö 279; U 785) stycken är ”möjliga” sådana (Thunberg 2010a). En, G
216, anses inte kunna ha med Ingvarsstenarna att göra. För att rätt kunna tillgodogöra sig
runinskrifternas innehåll nedan är det viktigt att beakta att bokstäver och ord inom parenteser i
translitterationer av runinskrift och transkriberingar till runsvenska innebär intolkade
ord/ordelar av bortfallen eller tveksam inskriftsdel. I översättningar till nusvenska (SR)
förekommer inte detta lika konsekvent, vilket förutsätter denna förkunskap.
Ord inom parantes innebär således att man (SRD; SR eller motsv) har försökt att tolka
bortfallen/tveksam text. Om, vidare, en hel inskrift står inom klammerparantes, så innebär det
att runristningen är förkommen. För ytterligare orientering – se t ex Jansson (1984), Peterson
1994, SR (1900-), RAÄ: raä.se.
Vad som ytterligare bör förklaras är att beskrivningarna av runristningarna i denna
undersökning har utförts i proportion till respektive runristnings relevans för densamma.
Således är de runstenar som undersökningen har sin utgångspunkt i, dvs de som omnämner
Särklandsnamnet, mera fullständigt beskrivna, emedan övriga förekommande runristningars
beskrivningar har reducerats i förhållande till vad som i respektive fall ansetts vara relevant i
sammanhanget.
24
Rumslig utbredning avseende runristningar som innehåller Särklandsnamnet
Fig 4. Rumslig utbredning avseende runristningar som innehåller Särklandsnamnet.
Karta av förf.
25
3.2.1. G 216 (RAÄ Roma 76:1). Timans, Roma sn (nu i Gotlands Fornsal)
Fig 5. G 216. Belyst från vänster. Runristad brynsten av grå sandsten. Längd: 8,5 cm. Största bredd: 4,5 cm. Största tjocklek: 3,3 cm. Efter foto av Raymond Hedström (GR 2).
Runinskrift:
Translitteration av runinskriften (SRD) (referensen gäller samtliga följande):
: ormiga : ulfua-r : krikiaR : iaursaliR (:) islat : serklat
Transkribering till runsvenska (SRD) (referensen gäller samtliga följande):
Ormika, Ulfhva[t]r(?), GrikkiaR, IorsaliR, Island, Særkland.
Översättning till nusvenska (SR) (referensen gäller samtliga följande om ej annat anges):
Ormika, Ulvair, Grekland, Jerusalem, Island, Särkland.
Inskriften innehåller sex ord, vilka samtliga är namn; två personnamn (Ormika och Ulvair),
samt fyra geografiska namn (Grekland, Jerusalem, Island och Särkland). Avseende Grekland
kan man notera, att krikiaR egentligen är ett folkslagsnamn. ”Grekland” framträder vanligen i
runinskrifter under denna beteckning, även om namnet Grikkland också förekommer (därvid i
U 112 [RAÄ Ed 73:1]; U 374 [ej RAÄ-nr, se s 91]; U 540 [RAÄ Husby-Sjuhundra 20:1]).
Ristningen som sådan är väl bevarad, och i detalj läsbar. Fyndomständigheterna för denna
brynsten (som endast är 8,5 cm lång med största bredd av 4,5 cm och tjocklek av 3,3 cm)
finns redovisade i ett brev av den 2 juli 1940 (refererat i GR 2) från Mårten Stenberger till
Otto von Friesen, där det framgår att stenen återfunnits under grävning vid Timans i Roma
socken på Gotland. I ett nästa brev, den 8 juli (GR 2), till samma mottagare tillägger
Stenberger (avseende proveniensen etc) bl a att
Beträffande fyndomständigheterna för Timansstenen är tyvärr inte mycket att säga. Stenen hittades av en
arbetare på ca 40 cms djup vid grävning av ett schakt för telefonkabel i åker ca 50 meter öster om Timans i Roma. I närheten av fyndplatsen (ett par meter) passerade schaktet på ungefär 60 cms djup ett mindre antal
bredvid varandra liggande gråstenar av ungefär en mansbördas storlek vardera. Dessa stenar kunna tillhöra
26
en grav, enär fragment av sannolikt människoben påträffades invid dem. Men om det i så fall kan vara något
samband mellan denna grav och stenen torde vara tvivelaktigt. (Ur brev 1940-07-08 fr Mårten Stenberger till
Otto von Freisen; publicerat i GR 2:233)
Brynstenen har fyra långsidor av vilka två är planslipade. Den bredare (4,5 cm bred) av dessa
innehåller en smärre gjutform för ett föremål av rund form (1,8 cm i diameter, ca 1 mm tjock).
Den andra halvan av gjutformen har f ö inte återfunnits.
Fig 6. Gjutformen på G 216. Efter foto av Raymond Hedström (GR 2).
Den smalare (3,9 cm bred; lätt konkav) av de planslipade långsidorna innehåller tre rader av
inristade runor. Inristningen överensstämmer stilmässigt med stilgrupp RAK. De icke
planslipade långsidorna är inte lika noggrant tillslipade, men innehåller smala sliprännor för
slipning av exempelvis spetsar o dyl. Den ena kortsidan är den ursprungliga, medan den andra
är en brottyta; vilket innebär att del saknas. Denna brottsida är starkt vittrad, vilket gör det
omöjligt att bekräfta utifall de sliprännor som löper ut i denna har framställts innan eller efter
brottet har uppkommit (GR 2:233).
Fig 7. Sliprännor på G 216. Efter foto av Nils Lagergren (GR 2).
Fyndet av G 216 föranledde vissa tvivel om äktheten, inte minst pga av den sensationsartade
inskriften med de fyra fantasieggande destinationerna för vikingatida färder. En mycket bred,
27
noggrann, kritisk och ingående tvärvetenskaplig undersökning avlägsnade dock dessa tvivel.
Därvid kan nämnas att runologiska och runografiska undersökningar av bl a Elias Wessén,
Otto von Friesen, Sven B F Jansson och Elisabeth Svärdström (GR 2:233ff) har daterat
inskriften till andra hälften av 1000-talet. A Oldeberg, expert på gjutteknik, har daterat
gjutformen till 1000- eller tidigt 1100-tal, och meddelar att denna tycks avsedd för gjutning av
prydnadsföremål av troligen silver och/eller tenn (GR 2:238).
N L Rasmusson har avseende mönstret i gjutformen meddelat att förebild står att finna i
myntsorten Sachsen-pfennig av tidigt 1000-tal (GR 2:238; se även bilaga 4).
Sammantaget pekar således dateringen mot att stenen har sitt ursprung i 1000-talet, med
viss reservation för tidigt 1100-tal. Samtliga geografiska begrepp finns, vidare, belagda från
andra svenska runinskrifter (utom Island, som faktiskt inte förekommer i några kända
runinskrifter överhuvudtaget utöver denna).
Svärdström (GR 2) menar att inskriftens betydelse, dvs textinnehållets meddelande, bör
analyseras i förhållande till vad vi vet genom den sammantagna kunskapen om runinskrifter,
vilket enligt henne leder till antagandet att Ormika och Ulvair har rest till de platser som
framträder i inskriften (GR 2:236). Enligt min mening finns det ingen egentlig grund för ett
sådant påstående. Ormikas och Ulvairs anknytning till dessa platser skulle mycket väl kunna
ha annan anknytning än resor. Vad som är viktigt här är att vi kan konstatera att dessa fyra
regioner finns konstaterade som kända på Gotland, Timans sn, under andra halvan av 1000-
talet (med viss reservation för tidigt 1100-tal).
Namnet Ormica är f ö också bekant från annat intressant sammanhang inom gutnisk historia
som förtjänar att belysas:
quam helgi olauir kunungr flyandi af nerweigi miþ schipum oc legþis j hamn. þa sum callar acrgarn þar la
helgi olaujr lengi. þa for ormica af hainaim oc flairj rikir menn till hanns miþ giefum sium þann ormica
gaf hanum tolf weþru miþ andrum clenatum þa gar helghi olauir kunungr hanum atr agin tua bulla oc
aina braiþyxi. þa tok ormica wiþr cristindomj eptir helga olafs kennjdomi oc gierþi sir byna hus j sama
steþ sum nu standr acrgarna kirchia. (ur Gutasagan i originaltextpresentation på guteinfo.com) (Vitala delar för
kommentarer nedan fetmarkerade av förf)
I krönikan Gutasagan (sammanställning fr 1200-talet av historiska anteckningar, ingående i
Gutalagen) omtalas att när Norges konung Olav den helige flydde till Gotland från Norge
skänktes han tolv fårabaggar (vädurar) av en Ormica från Heinum, vilken i sin tur erhöll
gåvor i retur av Olav; två dryckesbägare (”tua bulla”) och en bredbyxa (”aina braiþyxi”). Där
framgår också att Ormica antog kristendomen i samband med händelserna. Olav den helige
ska ha varit på Gotland 1029 eller 1030, och brukar anges som Gotlands skyddshelgon
(guteinfo.com). Den registrerade (FMIS) fornlämningsbilden avseende Timans uppvisar 23
fornlämningar av olika slag, varav exempelvis kan nämnas de två gravfälten Hörsne 36:1
(bestående av 38 fornlämningar) och Hörsne 100:1 (bestående av 9 fornlämningar), vilka hör
till Timans.
Det ska poängteras att det finns en stark kontinuitet av mänsklig forntida verksamhet på
alla plan i Roma socken och Timans, och inte minst under järnåldersperioden. En intressant
aspekt finns i det faktum att Roma klosterruin (RAÄ Roma 36:1) bör kunna menas ligga i
relativt relevant närhet av fyndplatsen för Timansbrynet. Inskriptionen på G 216 nämner
Jerusalem; vilket bör kunna ses som en i hög grad given gemensam nämnare. Exakt hur ett
eventuellt samband skulle vara beskaffat är däremot svårt att uttala sig om, utöver att den
heliga kristna staden således äger relevans för klostret och att stadens namn finns inristat på G
216. Brynet är daterat till det senare 1000-talet (med reservation för tidigt 1100-tal), och
klostret (ett munkkloster av cisterciensorden) grundlades 1163 av munkar från Nydala kloster
(i sin tur grundlagt 1143). Någon form av samband synes därmed ej omöjligt utifrån
kronologiska grunder. En nog så intressant aspekt. Klostrets latinska ursprungsnamn,
28
Monasterium Beatae Mariae Gutnaliae, påvisar f ö möjligen den mycket intressanta
omständigheten att det är uppfört vid den forntida tingsplatsen Gutnaltinget.
Fig 8. Kartan visar platsen för Roma klosterruin (RAÄ Roma 36:1). Vid orange markering. Karta genom FMIS.
Fig 9. Kartan visar fyndplatsen för G 216 (RAÄ Roma 76:1). Vid orange markering. Karta genom FMIS.
För Roma socken sammantaget är antalet registrerade fornlämningar 120 st (FMIS).
Intressanta i detta sammanhang är ett antal depåfynd; Björke 38:1, Björke 39:1, Björke 63:1,
Björke 73:1, Björke 82:1, Björke 83:1, Björke 86:1 och Björke 87:1. Av stort intresse är
också samlingsplatsen Roma 85:1.
Av olika skäl (fyndomständigheter, datering, innehåll etc) har inte 38:1, 39:1, 63:1 samt 83:1
bedömts relevanta att redogöra för i detta sammanhang.
Av högt intresse är däremot de mera bestämbara depåfynd som bl a innehåller mynt som
korresponderar mot regionnamn som nämns i inskriften på G 216. (Denna undersöknings
format medger inte kompletta detaljredovisningar av vart och ett av dessa depåfynd, men för
att ändå något illustrera detaljaspekter har Björke 73:1 valts ut att detaljredovisas i särskild
bilaga [bilaga 4].)
29
Depåfyndet Björke 73:1 (nämnas kan f ö att detta depåfynd gavs felaktigt läge vid 1970-talets
fornminnesinventering) utgöres av en silverskatt som återfanns 1943. Denna innehöll bland
annat två myntenheter. Den ena beskriven som 17+15 vikingatida silvermynt, varav 11+15
arabiska, 4 tyska, 1 byzantinskt och 1 engelskt, den andra beskriven som 94 vikingatida
silvermynt från kalifatet, bysantinska riket, tyska riket samt England. En stor mängd andra
föremål påträffades också; exempelvis spännen, halsringar, kors, dräktnålar och viktlod (det
kan f ö nämnas att forskningen i allmänhet anser att såväl viktsystemet som vågar och vikter
uppfanns inom den islamiska världen). Senare påträffades 3 silvermynt och 2
fiskhuvudformiga hängen av brons, inom ramarna för det s k Skattfyndprojektet 2000 med
metallsökare.
Depåfyndet Björke 82:1 (platsen även tidigare känd genom myntfynd) har undersökts i
flera omgångar, och utgöres av en silverskatt daterad till 900-talet. Inom ramarna för ovan
nämnda Skattfyndprojektet 2000 återfanns en depå på 32 kvm som bl a innehöll 160+32
arabiska silvermynt, liksom en del andra fynd som t ex en fingerring och en nål till en ringnål.
Dessa fynd återfanns med metallsökare i ploglagret. Vid en efterundersökning (även denna
med metallsökare) framkom 16 vikingatida mynt, varav 14 arabiska, 1 skandinaviskt och 1
tyskt (sistnämnda ca 100 år yngre än övriga, därmed betraktat som lösfynd) (RAÄ, FMIS:
Björke 82:1).
Depåfynd Björke 86:1 och 2 utgöres av: Fyndplats 1 (ca 50x50 m), bestående av
fragment av arabiska silvermynt, silversmälta samt recent material. Fyndplats 2 (ca 50x50 m,
20 m söder om fyndplats 1) består endast av en medeltida bronsknapp samt recent material.
Undersökningarna utfördes inom ramarna för ovan nämnda Skattfyndprojektet 2000, och i
båda fallen genomsöktes fyndplatser med metallsökare.
Depåfyndet Björke 87:1 (upptäckt inom Skattfyndprojektet 2000) består bland annat av
48 vikingatida mynt, varav 41 arabiska, samt några föremål (t ex en del av en dräktnål och ett hänge). Även vad som tolkades som boplatsspår återfanns på denna plats.
Samlingsplatsen Roma 85:1 (även denna tidigare betraktad som ett depåfynd - min anm)
har en yta av ca 200x250 m, och har tolkats som en handelsplats daterad till 900-talet.
Undersökningen ingick i nämnda Skattfyndprojektet 2000. Terrängen består av åkermark
(numera svårt störd av moderna aktiviteter). En stor mängd intressanta fynd har därvid
återfunnits. Bland annat mynt: ca 20 fragment av arabiska silvermynt, samt 6 denarer och 2
tyska silvermynt. Ytterligare viktiga fynd utgöres av ca 40 viktlod (de flesta polyedriska). En
fyndsammansättning av mynt och viktlod kan menas utgöra en relativt stark indikator till stöd
för tolkningen av lokalen som handelsplats. Vid efterundersökning samma år upptäcktes ett
mindre antal ytterligare fynd; bl a en dräktnål, en pincett och ett djurhuvudformat spänne.
2010 gjordes ytterligare undersökningar (då ytan utökades till 400x280 m [VSVÖNÖ])
med metallsökare varvid betydande nya fynd gjordes. Bland annat en stor mängd fragment av
arabiska silvermynt, samt enstaka mynt av annat slag. Dessutom mängder av viktlod av
varierande storlekar och former, och även ämnen till viktlod. Vid undersökningen gjordes
även ett fynd av två stycken konstnärligt praktfulla hundar i brons (2-3 cm långa).
Utöver nämnda depåfynd kan även nämnas Väte 33:1 (fyndplats för arabiska mynt). Denna
ligger dock inte i Roma sn, men väl i Timans.
Man kan slå fast att vikingatida mynt och andra fynd från den arabiska sfären
förekommer rikligt i Roma socken. Samtidigt ska naturligtvis, med anledning av
Timansbrynets inskription, poängteras att Jerusalem vid denna tid var en arabisk/islamisk
sfär. Detta är intressanta fyndiakttagelser avseende fyndbilden för denna undersökning. Och
även mera sekundära betraktelser är av intresse. Närheten (såväl dateringsmässigt som geografiskt) till Roma kloster är en intressant omständighet, liksom närvaron av den troliga
handelsplatsen Roma 85:1 och dess fyndbild.
30
Fig 10. Roma klosterruin (RAÄ Roma 36:1). Efter foto av Artifex 2008-01-04.
Sammantaget kan sägas att Roma sn är en mycket rik fornlämningsmiljö avseende såväl
föremål som fasta fornlämningar, inte minst när det gäller yngre järnålder. En plats som
uppvisar betydande indikatorer avseende handel och långa resor; inte minst avseende
arabsfären. Det bör också betonas att ett stort antal gravar från olika fornhistoriska perioder
uppvisar en kontinuerlig mänsklig närvaro, liksom att den gamla gutniska tingsplasten påvisar
områdets stora betydelse. Att sedan Roma kloster har uppförts just vid denna tingsplats ökar
ytterligare intrycket av områdets betydelse. Mycket intressanta iakttagelser utifrån G 216 och
dess inskrift ligger just i denna bild av internationell handel, och inte minst så genom de
relativt stora mängder vikingatida utländska mynt som återfunnits i området.
Föreliggande undersöknings tolkning måste leda till att Ormica och Ulvair åtminstone på
något sätt har haft kontakter med de nämnda destinationerna. Dessutom kan man möjligen
också se en pilgrimsfärdsaspekt avseende Jerusalem.
Sammanfattningsvis kan utpekas att det arkeologiska gotländska fyndmaterialet avseende
mynt och andra värdeföremål från fjärran österled domineras fullständigt av material från
arab-/islamsfären och Bysans (Grekland). Samtidigt finns det två kontexter i fjärran österled
som i det skriftliga källmaterialet omtalas för sin stora materiella rikedom: Särkland (inte
minst genom Sö 179 – se 3.2.3.) och Grekland. Dessa två regioner omnämnes också således i
inskriften på G 216. Det bör framföras att utifall ”Särkland” inte skulle innebära arabsfären
(motsv), så skulle det innebära att arabsfären inte omnämnes någonstans i något fornnordiskt
skriftmaterial (inklusive den fornvästnordiska litteraturen). Något sådant torde kunna anses
orimligt i relation till såväl fyndbilden som till hur situationen ser ut i övrigt i fornnordiskt
skriftmaterial.
De ska betonas att de fynd och fornlämningar som upptagits i avsnittet är de som främst
ansetts relevanta avseende kontextuella aspekter för G 216. På samma sätt kommer även
följande avsnitt för runristningar att genomföras. Dvs anpassat efter de förutsättningar som
råder avseende specifika miljöer etc.
31
3.2.2. Sö 131 (RAÄ Lid 24:1). Lundby, Lids sn, Rönö hd
Fig 11. Sö 131. Runsten av gråsten med insprängd flinta .
Höjd: 1,58 m. Bredd vid fot: 76 cm. Bredd i topp (över korsets kärna): 46 cm. Runslingornas bredd:7-10 cm (växelvis).
Stenens yta är småskrovlig och visar tecken på angrepp
av jordsyra. Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).
Runinskrift:
: sbiuti : halftan : þaiR : raisþu : stain : þansi : eftiR : skarþa : bruþur sin : fur : austr : hiþan : miþ :
ikuari : o sirklanti : likR : sunR iuintaR
Spiuti, Halfdan, þæiR ræisþu stæin þannsi æftiR Skarða, broður sinn. For austr heðan með Ingvari, a Særklandi
liggR sunR ØyvindaR.
Spjute, Halvdan, de reste denna sten efter Skarde, sin broder. For österut hädan med Ingvar, i Särkland ligger
sonen till Övind
32
Texten är väl bevarad, och meddelar att två män - bröderna Spjute och Halvdan - har rest
monumentet efter sin broder Skarde. Han, vars faders namn är Övind, har varit en av
deltagarna i Ingvarståget och har avlidit i Särkland. Samtliga nämnda namn är fornnordiska.
Runstenen står ca 500 steg söder om Stora Lundby i en backe, 12 steg sydväst om vägen till
Ånsta. Den står i närhet av den plats där Richard Dybeck fann den 1855 (SÖR:98).
Bandade runslingor ringlar sig upp och ned, bildande 5 rader i bredd, upptagande hela
inristningens yta sånär som på ett mindre likarmat åttauddigt kors upptill inom den övre böjen
av den yttre runslingan (Thunberg 2010:25). Det kan framhållas att utsmyckningen eventuellt
kan ha begränsats för ge plats åt det förhållandevis rika textmeddelandet. Det förhållandevis
diminutiva korset talar f ö också för detta. Ristningens utformning framstår som inom
ramarna för stilgrupp RAK. Dybeck (1855:48f) meddelar att stenen, när han fann den, befann
sig invid en skeppssättning och en större gravhög (150 alnar i omkrets). Dessa är numera
försvunna.
Fornlämningsbilden för runstenen Sö 131 är mycket intressant, men på ett annat sätt än
för G 216. För Lids socken finns 496 registrerade fornlämningar, för enheten Lundby 164 st
(varav 12 st ej tillhörande de som idag är registrerade för Lids sn - min anm) (FMIS). En
mycket stor fornlämningstäthet (en icke obetydlig del utgöres f ö av hällristningar) är
kännetecknande för Lids sn (se karta nedan), och mycket påtagligt är att runstenen befinner
sig inom ett område som i hög grad utmärks av varierade begravningslämningar (i form av
gravfält, skeppssättningar och andra stensättningar, högar och gravklot). Inte mindre än 25
gravfält finns i denna socken. Dessutom finns fem ytterligare runristningar av vikingatida
relvns. Man kan med fog hävda att fornlämningarna inom kontexten på ett slående sätt påvisar
stor koncentration av lokala ansträngningar över tid i att skapa bestående minnesmärken i
omgivningarna, varav Sö 131 är ett av dessa.
Fig 12. Fornlämningsbild Lids socken. Karta genom FMIS.
Den kontextuella fornlämningsbilden i omgivningen av Sö 131 inom några kilometers
avstånd är (som framgår av kartor ovan och nedan) av betydande omfattning. Ett urval har
därför gjorts som beskriver fornlämningsmiljöer med relevans för forntida lokal kontextuell
kontinuitet avseende begravningsformer och/eller minnesmärken/monument avseende
(främst) yngre järnålder i Sö 131:s relativa närhet. Föreliggande undersökning anser också att
det är sådana fornlämningar som är av högst relevans i det här fallet, inte minst eftersom dessa
här är så påtagliga.
Det kan f ö anföras är att det registrerade fyndmaterialet avseende såväl lös- som
gravfynd är närmast obefintligt för Lids sn avseende yngre järnålder. Några intressanta
lösfynd av relevans finns dock registrerade (SHM 8640). I Stora Lundby (dvs i närmiljön för
Sö 131) har en depå återfunnits med 1 svärdsfäste, 1 spjutspets, 1 hästsko, 1 lie och 1
stigbygel; samtliga i järn.
33
Under samma inventarienummer upptas också ett tveeggat vikingatida svärd (från Lids sn,
dock ej samma depå): fragmentariskt och frånvaro av svärdsknapp, samt med spår av
inkrusteringar på hjaltet; sannolikt ett hjalt av Petersens typ H.
Fig 13. Sö 131 (RAÄ Lid 22:1). Vid orange markering väster om Glottran. Karta genom FMIS.
Vad fasta fornlämningar anbelangar så står Sö 131 precis invid gravfältet Lid 67:1, vilket
består av 15 fornlämningar. Mindre än 100 m därifrån i Ö riktning finns även gravfältet Lid
68:1 med 5 fornlämningar och 300 m norröver Lid 64:1 med 23 fornlämningar (endast ca 10
av fornlämningarna avseende Lid 64:1 tillhör dock yngre järnålder, och ett antal gravar
tillhörande Lid 64:1 har f ö också tagits bort).
Strax invid, i västlig riktning om Lid 64:1 finns högen Lid 65:1 (9 m i diam och 0,8 m h. I
ytan enstaka kännbara stenar) och stensättningen 65:2 (rund; 4 m i diam och 0,2 m h).
Emellan (och ca 150 m östlig riktning) Lid 64:1 och Sö 131 finns också högen Lid 66:1 (11 m
i diam och 0,8 m h. I ytan därvid enstaka 0,2-0,5 m stora stenar samt några intill ca 0,7 m st).
Andra närliggande (inom ca 4-500 m) relevanta fasta fornlämningar är Lid 61:1 (rundad
stensättning; 5 m i diam, 0,2 m dj), Lid 62:2 (skeppssättning; 10 m l [Ö-V], ca 2,5 m br, 0,2 m
h), Lid 63:1 (oregelbundet rundad stensättning, ursprunglig diam ca 10 m, intill 0,4 m h), Lid
69:1 (Gravfält, ca 30x20 m (N-S) bestående av 8 fornlämningar, vilka utgöres av 1 hög och 7
runda stensättningar. Högen är 13 m i diam och 1,1 m h. I ytan tämligen talrikt med 0,2-0,4 m
st stenar. I högens södra del finns ett block,1,5 x 0,7x 0,5 m st. I mitten finns en grop, 3 m i
diam och 0,6 m dj. Stensättningarna är 4-6 m i diam och 0,1-0,2 m h och övertorvade, varav
två med enstaka stenar i ytan, 0,3-0,4 m st, och en med talrika stenar i ytan, 0,2-0,3 m st) och
Lid 70:1 (3 runda stensättningar; 1: 6 m i diam och 0,2 m h. Övertorvad, med i ytan enstaka
0,2-0,4 m st stenar. 17 m NV om nr 1 är 2: 5 m i diam och 0,2 m h. Övertorvad med några
kännbara stenar. 26 m NÖ om nr 1 är 3: 6 m i diam och 0,2 m h. Övertorvad. I SV och NV
kanten två stenar 0,2-0,3 m h och 0,6-0,7 m st. Nr 1 och 2 var vid inventeringen båda beväxta
med tall - en resp två - och belamrade med ris, vilket försvårat bedömningen. Nr 3 vid
inventeringen beväxt med en tall och lövsly, samt dessutom mycket svårbedömd pga skador
(FMIS). Vad runristningar anbelangar finns i Lids sn 6 st av viss tidsmässig relevans (en
ytterligare av mera sentida dato finns även: Lid:1) i sammanhang av närliggande vikingatida
monument: Sö 128, Sö 129, Sö 130, Sö 132 och Sö 133. En ytterst kortfattad redogörelse ska
göras för dessa, med fokus på lägen i förhållande till Sö 131 och inskrifternas meddelanden.
Sistnämnda aspekt är givetvis intressant i så måtto att vi får ytterligare något berättat om
vikingatida människor i Särklandsfararen Skardes hemtrakter; avseende namn, personer,
släktförhållanden, yrken, ortnamn, resor, sociala praktiker, litterära kvaliteter m m.
34
Sö 128 (RAÄ Lid 7:1). Lids kyrka, Rönö hd
þoruþr : auk : stainbog : þaR : rasa : stan : at : moþur : sina * stanfriþi ak : kar : a(t) : kunu sina :
Þoruðr ok Stæinborg þaR ræisa stæin at moður sina Stæinfriði ok Karr at kunu sina.
Torun och Stenborg, de reste stenen efter sin moder Stenfrid. Högg Kar efter sin hustru.
Sö 128 är belägen ca 2 km NÖ om Sö 131. Runstenen återfanns som tröskel l Lids kyrka,
därvid på sådant sätt att översta delen av slingans inskrift var dold (Dybeck 1855:43). Finns
nu vid muren av Ö kyrkogårdsmuren (SÖR).
Sö 129 (RAÄ Lid 7:2). Lids kykogårdsport, Rönö hd
biurn : rais=þi : stain : þansi : iftiR : hailka : bruþur +
Biorn ræisþi stæin þannsi æftiR Hælga, broður.
Björn reste denna sten efter brodern Helge.
Sö 129 är belägen invid föregående, inmurad i den åt kyrkogårdsportens södra sida; N om Sö
128 (SÖR).
Sö 130 (RAÄ Lid 24:1). Hagstugan, Sparsta ägor, Lids sn, Rönö hd §A fiuriR : kirþu : at : faþur : kuþan : tyrþ : trikela : at : tumara : miltan : urþa uk : mataR kuþan : þat * (u)-(h)---
(u)--(u)(k)(þ)
§B h=a l=f kirþu o
§A FiuriR gærðu at faður goðan dyrð drængila at Domara/domara, mildan orða ok mataR goðan, þat ...
§B Hann(?) fiall(?) [i(?)] Garðum(?) ...
Inskriften är (enligt SÖR:97f) författad i fornyrdislag enligt följande:
FiuriR gærdhu Fyra gjorde
at fadhur gôdhan åt fadern, den gode,
dyrdh drængila dråpligt den heder
at Dômara efter Domare, mildan orda mild i ord
Ok matar gõdhan, och på mat ej karg,
þat um han i vâl(h)ughdh att för hans skull stenar halla gærdhu â de ställde upp i sorg.
Detta emedan SRD har samma tolkning fram till de två sista verserna, men har sedan (med
markerande frågetecken) tolkat den avslutande delen av inskriften som Hann(?) fiall(?) [i(?)]
Garðum(?) ... (dvs ”Han föll i Gårdarike” - min anm).
Sö 130 är belägen ca 1,5 km S om Sö 131. Står N om Sparsta Hagstugan i sluttning mot en
däld från Kappstasjön till Sparsta. Runstenens upptäckare Dybeck (1855:45) meddelar bl a att
”Han var till medlet af fjolåret liggande nära kanten af en nyupptagen åker och däldomgifven
höjd, Hällbacken kallad, ej långt från torpet Hagstugan á Sparsta mark”.
Inskriftens huvuddel finns på stenens framsida och dess slut på stenens vänstra kant. Ett
avslaget, frånvarande, stycke gör att några runor saknas såväl på framsidans som på kantens
nedre delar (SÖR).
35
Sö 132 (RAÄ Lid 25:1). Sanda, Lids sn, Rönö hd
þruþrun : iraati : staina at faþur sin * biarn * i snt-m
Þruðrun ræisti(?) stæin at faður sinn Biorn i Sand[u]m.
Trudrun reste stenen efter sin fader Björn i Sanda.
Sö 132 är belägen ca 3 km ÖNÖ om Sö 131. Står (framåtlutad åt vänster) vid en dikeskant
NV om Sanda, N om Lindö gård (SÖR).
Sö 133 (RAÄ Lid 37:1). Väringe, Lids sn, Rönö hd
× aiti × ris × isn : a=þis iR a=ta isbiun × hiu
<aiti> <ris> <isn> <aþis> <iR> <ata> Æsbiorn(?) <hiu>
aiti resten denna sten efter âta. Äsbjörn högg.
Sö 133 är belägen ett par hundra m Ö om Sö 131. Står i en hage, Ö om Väringe (SÖR).
Dybeck (1855:47) återfann runstenen på samma plats.
I den tätt dödsminnesmärkta kontexten som nu är Lids socken återfinner vi också två
intressanta ornerade gravklot (utvalda stenar, oftast förekommande på stensättningar anlagda
under yngre järnålder, främst folkvandringstid, möjlig rituell/symbolisk innebörd, ej ovanliga
avs kvinnogravar, främst förekommande å gravfält avs Gotland, Mälarlandskapen och Närke)
som kan vara värda att omnämnas: RAÄ Lid 77:1 och RAÄ Lid 134:1.
Fig 14. Gravklotet RAÄ Lid 77:1. Vid orange markering. Karta genom FMIS.
36
Fig 15. Gravklotet RAÄ Lid 134:1. Vid orange markering. Karta genom FMIS.
Gravklotet Lid 77:1 är 0,43x0,35 m st och 0,22 m h, och ornerat med två st inhuggna rännor,
ca 20 mm br och 2-3 mm dj, vilka på ovansidan korsar varandra. Nuvarande plats är
sekundär. Enligt förstagångsinventeringen påträffades klotet ÖNÖ om ladugården till Sanda
1:1 2:1 (nu åkermark).
Gravklotet Lid 134:1 är 0,36 m i diam och 0,22 m h, har planhuggen undersida, och är
ornerad med en ränna runtom kanten, ca15 mm br och 2-3 mm dj, samt på ovansidan två
rännor som korsar varandra. Dessa är mycket grunt huggna. Nuvarande förvaringsplats
framstår som sekundär eftersom gravar finns i snar närhet till den nuvarande platsen (FMIS).
Fig 16. Skiss avs Lid 77:1 - v fr sidan, h fr ovan. Fig 17. Skiss avs Lid 134:1 - v fr sidan, h fr ovan. Efter inv rapport 1985-07-01 (EHK), blad 9H6e, Efter inv rapport 1985-06-00 (EHK), blad 9H6d,
Runtuna NV (FMIS). Lid NÖ (FMIS).
Vad som, avslutningsvis för detta avsnitt, möjligen kan säga i fallet av Lids sn är att de fasta
fornlämningarna tycks berätta någonting mycket viktigt om varandra. Därvid att man här har
haft en särskilt stark kontinuerlig tradition avseende utmärkande begravningsformer och
minnesmonument. Det är uppenbart att Skardes efterlevande bröder, Spjute och Halvdan, har ansett det nödvändigt att uppföra ett minnesmonument till minne av sin broder efter att de
drabbats av nyheter om dennes död i den fjärran regionen Särkland. Kanske ligger det i det
mänskliga sinnet i en sådan minnesnoga kontext som Lids sn att också vara tydlig med vart
Skarde ”ligger död”, nu när det inte är i hemmiljön. Kanske är detta en anledning till att just
Sö 131 är en av de Ingvarsstenar som omnämner Särkland.
Det sammantagna empiriska materialet för avsnittet tycks kunna utgöra grund för en
sådan argumentation, och resonemanget knyter givetvis också an till innehåll i såväl historisk
arkeologi som kontextualism som mikroarkeologi; inte minst med aktionsanalys och lokal
social praktik i åtanke (se även 1.7.).
37
3.2.3. Sö 179 (RAÄ Kärnbo 33:1). Gripsholm, Kärnbo sn, Selebo hd
Fig 18. Sö 179. Runsten av grå granit. Höjd: 2 m. Bredd (över ormslingans slutspiral): 1,05 m. Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).
Runinskrift:
× tula : lit : raisa : stain : þinsa| |at : sun : sin : haralt : bruþur : inkuars : þaiR furu : trikila : fiari : at :
kuli : auk : a:ustarla| |ar:ni : kafu : tuu : sunar:la : a sirk:lan:ti
Tola let ræisa stæin þennsa at sun sinn Harald, broður Ingvars. ÞæiR foru drængila fiarri at gulli ok austarla
ærni gafu, dou sunnarla a Særklandi.
Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder. De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo
örnen (mat), dogo söderut i Särkland.
38
Texten är väl bevarad, och meddelar att en kvinna, Tola, har rest monumentet över sin son
Harald, broder till Ingvar den vittfarne. Ingvarstågets syfte meddelas ha varit att vinna
rikedomar (guld). Rutten meddelas ha styrt österut, där man segrande har varit inblandade i
strider. Att giva örnen är en vikingatida kenning (skaldisk metafor) för seger i strid.
Meddelandet berättar också att man efter dessa händelser i fjärran österled har styrt färden
söderut, varpå man har mött döden i Särkland. Samtliga nämnda namn är fornnordiska.
Den andra delen av inskriften är utförd i metrisk form, varvid den består av tre verspar i
versformen fornyrdislag (SÖR:156; se även Sö 173).
J G Liljegren (1832:106f) upptäckte stenen i ett torngolv på Gripsholms slott 1827. SÖR
anger detta som tidigast kända fyndplats (s. 153).
Att kvinnan Tola har rest stenen efter sin son Harald, Ingvars broder, men inte explicit
över Ingvar själv kan tolkas på flera vis. Ett synsätt är att Ingvar och Harald varit halvbröder,
varvid Tola endast varit mor till Harald. Ett annat är att ett Ingvars eget monument numera är
försvunnet. Hursomhelst bör Haralds fader ha varit död vid resandet av denna sten, eftersom
modern reser den ensam (SÖR:155; se även Sö 279). Ornamentiken består av en bandad
runslinga i form av ett rundjur; en orm. Detta utgör sammantaget hela runinristningen sånär
som på några enskilda (obandade) runor upptill till höger innanför den yttre delen av den
bandade runslingan. Stilgruppen är Fp (Thunberg 2010a:26).
Frands Herschend (2001) menar att Ingvarståget är ett exempel på en situation han kallar
”döden i utlandet”. Denna situation, varvid förutsättningar för begravning har saknats för de
efterlevande, menar han har gjort en poetisk framställning i runskriften såväl naturlig som
viktig. Han för därvid också en intressant diskussion där han menar att det allteftersom under
vikingatidens slut kan ha känts angeläget att i poetiska former försöka framhäva
vikingatågens storslagna natur när man alltmer inser att världen håller på att förändras ur ett
skandinaviskt perspektiv (Herschend 2001:28).
Avseende lokal fornlämningsbild för Sö 179, så har det inte ansetts relevant att här lägga
fram en utredning för denna eftersom runstenens ursprungsplats ej är säkrad. Dock är
Mariefredstrakten över tid sett en relativt liten samhällskontext, samtidigt som sannolikheten
för att runstenen hämtats till Gripsholms slott i en relativt nära omgivning måste anses mycket
stor. Detta bör framföras, liksom att vissa forskare (Dybeck 1855:22f; Larsson 1986:110,
1990a:151) försökt trovärdiggöra ursprungsplatsen Finsta backe utanför västra Mariefred (den
ursprungliga Gripsholms borg uppfördes på 1370-talet genom riksdrotsen Bo Jonsson Grip,
vilken i samband med detta anskaffade flera gårdar i Kärnbo socken, bl a Finsta gård - min
anm).
Föreliggande undersökning har inte ansett det vara relevant att utföra kontextuella
fornlämningsanalyser i det här fallet, med tanke på den relativa osäkerheten avseende
ursprungsplatsen för Sö 179. Vad som är relevant att framföra är att undersökningen anser det
rimligt att Sö 179 har anskaffats som golvsten i en relativ näromgivning till Gripsholms slott.
För att ytterligare skärpa säkerheten i bedömningen skulle man för övrigt även kunna sluta sig
till att dess ursprungsplats åtminstone kan fastslås till Mälartrakten, utan att detta skulle
påverka dess egentliga källvärde för denna undersöknings syfte och frågeställningar.
39
3.2.4. Sö 279 (RAÄ Strängnäs 125:1). Strängnäs, Domkyrkan
Fig 19. Sö 279. Runstensfragment av granit. Höjd: 0,65 m. Bredd: 1 m. Synes vara en del av en förhållandevis stor runsten.
Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).
Runinskrift:
ai... ... ...(u)a : --(a)- ... ...uni ÷ aimunt... ... sunarla : a : se(r)kl...
Æi... ... [hagg]va [st]æ[in] ... [s]yni Æimund[aR] ... sunnarla a Særkl[andi].
E .... hugga stenen ... Emunds söner .... söderut i Särkland.
Sö 279 är ett runstensfragment med mycket skadad inskrift. Vem eller vilka stenen är rest
över framgår egentligen inte, men texten berör hursomhelst på något vis en Emunds söner.
Texten berättar också om något som rör ”söderut i Särkland”. Samtliga nämnda namn är
fornnordiska. Peringskiöld meddelar (i t ex F l 5:2) att stenen återfunnits ”i jorden wijdh
Strengnäs Gymnasii Trappa”. Står nu rest vid Domkyrkan (SÖR:243). Fragmentets
ornamentik visar en runslinga i ett ormliknande rundjur. Den från början, med yttersta
sannolikhet, mycket stora runstenen tycks i ornamentet ursprungligen ha innehållit minst två
(bandade) runslingor. Stilgruppen bedöms som Pr2 (Thunberg 2010:29). Detta
runstensfragment har vanligen räknats till Ingvarsgruppen av forskningen. En anledning till
detta är att inskriften talar om Emunds söner i samband med söderut i Särkland (vilket
korresponderar till såväl resonemangen kring Sö 179 som till vad den isländska sagan
Yngvars saga viðförla meddelar om namnet på Ingvar den vittfarnes fader). En tredje
anledning är att inskriftens slut är identisk med Sö 179 (se t ex SÖR:243f; Jansson 1984:70f).
Min bedömning måste dock vara att det inte är en säker Ingvarssten (Thunberg 2010:29).
40
Fig 20. Sö 279. Efter träsnitt av Johan Hadorph
och Johan Peringskiöld (B 701).
Avseende såväl Sö 279 som den nästkommande Sö 281, så har det ej ansetts relevant att här
framlägga utredning avseende lokala fornlämningsbilder (se även Thunberg 2011b). Detta
eftersom det är fråga om runstenar som återfunnits i en domkyrka i en relativt stor stad, vilka i
princip kan härstamma från vilken socken som helst i Strängnästrakten (Strängnäs besitter
närmare 10 000 kända fornlämningar). Detta gör det relativt orimligt att söka
sambandsförhållanden till specifika fyndlokaler. Men precis som i föregående fall (Sö 179),
och med samma argument, så anser jag det rimligt att anse att Sö 279 (liksom Sö 281) har
anskaffats i en relativ näromgivning (och med Mälartrakten som en yttersta marginal för
ursprungsplats). (Samma resonemang gäller även för U 785.)
En reflektion som kan vara värd att notera är för övrigt att den medeltida svenska
katolska kyrkan inte synes ha sett några hinder för att använda en byggsten med ovissa
eventuella hedniska meddelanden och det vikingatida namnet på den arabisk-islamiska sfären
vid bygget av Strängnäs domkyrka (påbörjades ca 1250).
41
3.2.5. Sö 281 (RAÄ Strängnäs 123:1). Strängnäs, Domkyrkan
Fig 21. Sö 281. Runstensfragment av sandsten. Höjd: 1 m. Bredd: 0,82-0,67 cm. Fragmentet har
ursprungligen varit mellandelen av en förhållandevis stor runsten. Denna bevarade del var vid
återfinnandet brusten i tre delar; senare sammanfogade med cement och järnnaglar. Foto förf.
Runinskrift:
...(a)lui : lit * kira : kubl : ifti... ... burþur : ulfs * þiR * a(u)... ... (m)iþ * ikuari : o : sirk*la(t)...
...vi let gærva kumbl æfti[R] ... broður Ulfs. ÞæiR au[str]/au[starla] ... með Ingvari a Særkland[i].
.... lät göra minnesmärket efter .... Ulvs broder. De ... österut ... med Ingvar i Särkland.
Sö 281 är ett runstensfragment med bristfällig inskrift. Vad texten i sak meddelar är följande:
Någon har låtit utföra monumentet efter några, av vilka någon har en broder vid namn Ulv.
Dessa har varit deltagare i Ingvarståget såväl i österled som avseende Särkland (vilket genom
Sö 179 kan konstateras innebära söderut från positionen ”österut” sett). Samtliga nämnda
namn är fornnordiska. Fragmentet upptäcktes 1863 i sydvästra hörnet av Domkyrkan, där den
låg som tröskelsten i dörren mellan den s k bondkyrkan och dennas sakristia. Fragmentet är
sedan 1874 infogat i ytterväggen av Domkyrkans västra gavel (SÖR:246).
De förkomna delarna av runstenen tycks inte ha varit mycket stora, betraktat utifrån den
återstående inskriften (SÖR:247). Fragmentets ornamentik visar en bandad runslinga i ett
ormliknande rundjur. Stilgruppen bedöms som Pr2 (se även Thunberg 2010:30).
Föreliggande undersöknings syn på lokal fornlämningsbild för Sö 281 är densamma som för
Sö 279 (se ovan).
42
3.2.6. U 439 (har ej RAÄ-nr). Steninge, Husby-Ärlinghundra sn
Fig 22. U 439. Efter träsnitt av Johannes Bureus (1624; F a 10:1 nr 37; F f 6:149).
Runinskrift:
[harlaif × auk × þurkarþr × litu × raisa × stain × þina at × sabi faþur sin × is| |sturþi × austr × skibi × maþ
ikuari a/a| |askalat-/skalat-]
Hærlæif ok Þorgærðr/Þorgarðr letu ræisa stæin þenna at Sæbiorn, faður sinn. Es styrði austr skipi með Ingvari
a Æistaland(?)/Særkland[i](?).
Härlev och Torgärd läto resa denna sten efter Säbjörn (?), sin fader. Han styrde skepp österut med Ingvar till
Estland (?).
43
Runstenen är förkommen, men finns dokumenterad enligt avbildning av Bureus (t ex 1624, nr
37). Texten meddelar att två systrar, Härlev och Torgärd, har rest monumentet över sin fader
Säbjörn. Denne styrde ett av skeppen under Ingvarståget. Styrman innebär f ö detsamma som
skeppshövding (se t ex Jansson 1984:72). Samtliga nämnda namn är fornnordiska. De
primäruppgifter som finns omnämner ”I Steninge” och ”Widh Steninge bryggia” som
runstenens plats (UR2:232). Detta genom Bureus’ anteckningar av den 8 maj 1595 samt F a
10:1, nr 37 (1624). Det avslutande ordet i SR:s översättning, Estland, är omdiskuterat (se t ex
UR2:233f). Som synes ovan i SRD:s runtranslitteration samt transkribering till runsvenska,
har man uppställt tolkningsutrymme för såväl Estland som Särkland. Askalat kan tolkas som
Estland, Skalat som Särkland. Runstenen är endast känd från äldre avbildningar, och möjligen
kan någon form av felläsning ej uteslutas (UR2:232ff). Man kan även diskutera huruvida det
vikingatida namnet för Estland helt enkelt syftar på ”österlanden” eller ”österled” i allmänhet,
där detta begrepp vartefter har kommit att beteckna landet Estland. Runstenens ornamentik
karakteriseras av två bandade runslingor är utförda i två parallella rundjur i form av ormar. I
mitten, något nedtill, finns ett markant åttauddigt kors. Stilgruppen är Fp (Thunberg 2010:33).
Avseende Husby-Ärlinghundra socken finns 472 registrerade fornlämningar, för Husby-
Ärlinghundra som egen kontext 15 (varav 10 ej ingående i Husby-Ärlinghundra socken), och
för Steninge 21 (FMIS; Thunberg 2011b). Fornlämningsbilden av relevans är intressant. Den
relevanta kontextuella miljön har av föreliggande undersökning främst ansetts utgöras av den
halvö som ligger emellan Flottviken och Steningeviken, varvid samtliga för detta
sammanhang relevanta fornlämningar på denna halvö ska beskrivas och diskuteras.
Utöver dessa tillkommer två vikingatida fornlämningar strax utanför nämnda kontext,
runstenen U 438 samt Sundvedaskatten, som ska belysas i kraft av att de ansetts relevanta och
kompletterande, samtidigt som de befinner sig i relativ närhet till den i övrigt undersökta
kontexten. (Den sistnämnda kunde f ö naturligen ha figurerat i 3.3. om den inte upptagits i
detta avsnitt.) Som ovan nämnts så är U 439 förkommen, men vi känner dess troliga
ungefärliga ursprungsplats genom äldre källor; samt också att den befunnit sig vid Steninge
slotts brygga (i östra hörnet av halvön). Steninge slott uppfördes f ö under 1600-talets slut av
Nicodemus Tessin d y.
På platsen fanns tidigare en stormannagård vars första kända ägare var en fru Katarina till
Steninge (omnämnd år 1299), och senare under medeltiden tillhörde gården släkten
Oxenstierna (Wahlberg 1917:sp 1242f). Att en stormannagård finns känd på denna halvö fr o
m medeltid är intressant, eftersom fornlämningarna påvisar stormannanärvaro även från
tidigare skeden. Ett gravfält finns i närheten av denna plats. Detta är Husby-Ärlinghundra
68:1, som ligger nära vattnet (Steningeviken), ca 500 m från U 439:s angivna plats (FMIS).
Fig 23. Gravfältet RAÄ Husby-Ärlinghundra 68:1. Vid orange markering. Karta genom FMIS.
44
Gravfältet ligger i en östlig sluttning bestående av stenbunden moränmark, samt med
omgivning av lövskog (asp och rönn) och enstaka gran. Det breder ut sig på 100 x 50-70 m
(NNV-SSÖ), och består av runt 20 fornlämningar, vilka utgöres av runda eller rundade
stensättningar. Dessas storlek varierar mellan 4-8 m i diameter och 0,2-0,5 m i höjd (ett flertal
har dock oklar yttre begränsning och ojämn yta). Samtliga är övertorvade, samt är i ytan
rikligt försedda med synliga stenar ca 0,2-0,5 m st. Någon stensättning har ansetts
högliknande. Möjligen, sannolikt, utgör gravfältet (eller delar av detta) urspolade strandvallar
med oregelbundna stensamlingar. Gravfältets södra del ligger endast ett par meter över havet;
en intressant betraktelse med tanke på vattenståndsförhållanden även ifråga om U 439 och
dess ursprungsplats (vilken sistnämnda således görs troligare genom gravfältets påtagliga
bekräftelse för vikingatida fastmark).
Denna relativt lilla halvö rymmer också ett flertal andra gravanläggningar utöver nämnda
gravfält: högen Husby-Ärlinghundra 67:1 samt stensättningarna Husby-Ärlinghundra 61:1, 61:3, 67:2 och 69:1. (Flera övriga fornlämningsliknande, stensättningsliknande, lämningar
omnämnes f ö i FMIS.)
Högen Husby-Ärlinghundra 67:1 är ca 10 m i diam och 0,7 m h, övertorvad, samt besitter i
ytan och kanten enstaka stenar av 0,3-0,6 m storlek. I NÖ kanten finns möjligen en rest av
kantkedja av ca 0,5 m st stenar. I mitten finns en grop, 3 m diam och 0,2 m dj. Högens yta är
smågropig och var vid senaste inventering beväxt med en tall och två enbuskar. Högen är
anlagd direkt på en berghäll, på krönet av en bergshöjd med moräntäcke. Terrängen
kännetecknas av barrskog med inslag av lövträd. Invid denna hög (ca 4 m söder om denna)
finns stensättningen Husby-Ärlinghundra 67:2; rund och ofylld till konstruktionen. Denna
består av en stenkrets, öppen mot SV, 6-7 m diam. Kretsen består av ett tiotal stenar av 0,6-
1,2 m st. I NÖ finns ett flyttblock, 2x2 m och 1,2 m h. Stenarna har skörbränd yta, vilket
möjligen indikerar en vårdkaseplats. Inget sotlager finns dock. Stensättningen var vid
inventering beväxt med två tallar (FMIS) .
Fig 24. RAÄ Husby-Ärlinghundra 67:1-2. Vid orange markering. Karta genom FMIS.
Stensättningen Husby-Ärlinghundra 61:1 är rund och stenfylld till konstruktionen. Denna
röseliknande stensättning är 13 m i diam och 0,7 m h, med övermossad fyllning av 0,3-0,5 m
stora stenar, några upp till 0,7 m. I mitten finns en grop, 1,5 m i diam och 0,5 m dj. Några
stenar är utrullade. Stensättningen var vid inventering beväxt med en björk, en rönn samt små
lövbuskar. Ca 13 m SÖ om 61:1 finns den stensättningsliknande lämningen Husby-
Ärlinghundra 61:2, vilken är rund på ett oregelbundet sätt, 10 m i diam och 0,3 m h, samt
övertorvad med talrika stenar i ytan, 0,3-1,0 m stora. Lämningen har en gropig yta, och dess
yttre begränsning är oklar. Den var vid inventering dels beväxt med en björk, dels med
hasselbuskar. Ca 10 m S om 61:2 finns Husby-Ärlinghundra 61:3 som (med frågetecken)
betraktas som en stensättning. Denna är rund, 6 m i diam och 0,4 m h, samt övertorvad med
talrika stenar i ytan, vilka är 0,3-0,6 m stora. I NV finns en kantkedja av 0,3-0,6 m l och 0,4
45
m h stenar. Lämningens yta är gropig, och var vid senaste inventeringstillfälle beväxt med en
rönn och små lövbuskar. I omgivningen finns ett flertal oregelbundna stensättningsliknande
lämningar, vilka har uppfattats som naturbildningar och röjningsrösen. Terrängen utgöres av
en vag SSV-sluttning av moränmark, samt kännetecknas av lövskog med barrträdsinslag
(FMIS).
Fig 25. RAÄ Husby-Ärlinghundra 61:1-3. Vid orange markering. Karta genom FMIS.
Husby-Ärlinghundra 69:1 är en rund stensättning, ca 6 m diam och 0,3 m h, som är
övertorvad, med ett större antal synliga stenar i ytan; vilka är 0,3-0,6 m stora. Ytan är ojämn,
stensättningen vid senaste inventering beväxt med en björk, en gran och flera rönnar. 2 m NV
om denna finns Husby-Ärlinghundra 69:2, en stensättningsliknande lämning med oklara yttre
begränsningar, men närmast rund och ca 5 m i diam och 0,3 m h. Denna är övertorvad med
synliga, ca 0,5-1 m stora stenar i ytan (vilken är ojämn). Anläggningen var vid
inventeringstillfället beväxt med ett tiotal unga aspar (FMIS).
Fig 26. RAÄ Husby-Ärlinghundra 69:1 - 2. Vid orange markering. Karta genom FMIS.
Av intresse är också den kontinuitet man möjligen kan finna avseende sjövärnsanläggningar
på denna halvö. Dels finns där fornborgen Husby-Ärlinghundra 128:1, dels finns den
medeltida fästningen/skansen Husby-Ärlinghundra 63:1. Inom nutida svenskt område
återfinner vi ca 1140 registrerade fornborgar (den övervägande delen i Mälarområdet). De
brukar anses ha florerat från yngre bronsålder till vikingatid/tidig medeltid vad gäller Norden.
Flertalet fornborgar återfinnes förhållandevis högt i bergsterräng. Ofta avgränsade genom
branter på en till flera sidor, varpå övriga sidor utgöres av kallmurade stenvallar som även kan
ha besuttit förstärkning i form av träpalissader. Man finner vanligen markanta öppningar i
stenvallarna där portarna en gång suttit, och stundom återfinner man inom borgen lämningar
efter husgrunder eller vårdkaseplatser. Fornborgar som i likhet med Husby-Ärlinghundra 63:1
46
har legat längs viktiga vattenleder har troligen utgjort befästa värn för försvar och bevakning
(gäller även för fornborgar längs viktiga landvägar). Sådana fornborgar av mer strategisk
placering besitter vanligen betydligt kraftigare vallar än sådana fornborgar som mer fungerat
som tillflyktsplats eller andra ändamål (se nedan). Tilläggas bör även att begreppet
”fornborgar” i senare tid ifrågasatts. Främst eftersom termen något ensidigt utpekar den
krigiska funktionen, emedan moderna undersökningar har konstaterat en betydlig grad av
andra funktioner (t ex som grav-, kult- och offerplatser, samt befästa hantverksgårdar och
marknadsplaster). Man använder därför alltmer termen ”hägnade anläggningar” (se tex
Olausson 1999:28; Engström 1999:242-250). I fallet Husby-Ärlinghundra 128:1 är det med
dess topografiska läge i åtanke rimligt att anta att denna haft en utpräglad värnfunktion.
Anläggningen är c:a 220x200 m, ligger på ett berg med branta stup mot S och Ö med en i N
och V (i övre delen av sluttning) befintlig stenvall, 2-4 m bred, 0,2-0,6 m hög, gjord av stenar
av ca 0,5-1,2 meters storlek, varav en del kantställda och en del resta. Ingången till borgen ligger i V, är ca 4 m bred, är kantad av några kantställda resp resta kraftiga stenar. Stenvallen
synes avbruten i V vid en bergsluttning, men skulle även därstädes kunna ha rasat. I
fornborgens innanområde ligger också ovan beskrivna Husby-Ärlinghundra 67:1 och 67:2,
liksom dessutom något som uppfattats som antingen en husgrund (rund eller något oval) eller
en lämning efter en vårdkase. Innanområdet var vid inventeringstillfället beväxt med tall och
sporadiska lövträd. Terrängavsnittet är en bergshöjd, med partvis synlig berggrund, som i
krön och sluttningar i N och V karakteriseras av moräntäcke, och liksom i innanområdet, vid
senaste inventering, av barrskog med sporadiskt inslag av lövskog. Utsikten från borgen är
relativt vidsträckt åt Ö-S-V, och har ett strategiskt läge som med stor säkerhet har haft
betydelse för kontroll och övervakning avseende denna ganska smala passage i Mälarfarleden.
Den eventuella vårdkasens läge förminskar inte en sådan förklaring.
Fig 27. RAÄ Husby-Ärlinghundra 128:1. Vid orange markering. Karta genom FMIS.
Husby-Ärlinghundra 63:1 är en medeltida fästning, eller skans, vilken har uppbyggts på ett
fornborgsliknande sätt. Terrängen utgöres av en uppstickande berghäll i moränmark, samt
lövskog. En stenvall eller stenmur, som är högst på utsidan, befinner sig i den övre sluttningen
av höjden. Denna kringgärdar ett ca 50 x 40 m stort område, är 1-4 m bred och intill 0,8 m hög och bestående av ca 0,5-1 m stora stenar samt flyttblock. Anläggningen, som vid
inventeringstillfället var tätt beväxt med lövträd och buskage, ligger på förhållandevis låg
nivå; högsta partierna sannolikt 5 m Ö h eller möjligen något högre. En skada i SÖ kanten
innehåller lerklining och en diminutiv mängd kol. Inom stenvallsområdet finns f ö en oval,
högliknande lämning (NNV-SSÖ), ca 18x15 m i diam och 1-1,5 m h, med i dess mitt en
svacka 8x5 m (NNV-SSÖ) som är ca 0,3 m dj. Denna ligger på kullens krön, ungefär i mitten
(med dragning åt N) (FMIS).
47
Fig 28. RAÄ Husby-Ärlinghundra 63:1. Vid orange markering. Karta genom FMIS.
Runstenen U 438:
U 438 (RAÄ Husby-Ärlinghundra 15:1). Ekilla, Husby-Ärlinghundra sn
rontr auk riki ' auk| |kuþrun ' þaiR bruþr ' litu r-isa stain þino ' abtiR ' bruno ' faþur sin ' kuþ hialbi hons| |salu
Þrandr/Randr ok Riki(?) ok Guðrun, þæiR brøðr letu r[æ]isa stæin þenna æftiR Bruna, faður sinn. Guð hialpi hans salu.
Trånd och Rike, och Gudrun, de bröderna läto resa denna sten efter Brune, sin fader. Gud hjälpe hans själ.
Runstenen, möjligen utförd av runmästaren Åsmund Kåresson, blev funnen 1874 vid plöjning
på hemmanet Ekilla gård (ett par km norr om halvön), som då hörde till egendomen Steninge.
Restes på nuvarande plats 1940, 200 m SV om Steninge slott. Runstenen har, om än med
ursprungsplats strax utanför undersökningskontexten, ansetts relevant att uppta i denna
undersökning i kraft av närmaste kända runristning i förhållande till U 439. Därmed en
ytterligare känd vikingatida skriftkälla i närkontexten, vilket kan anses som ett
kompletterande intressant element genom att det innebär ytterligare information om
vikingatida människor i Särklandsfararen Säbjörns närmaste hemtrakter (se även UR2:230 ff).
Fig 29. U 438. Efter foto av Harald Faith-Ell (UR2).
48
Endast ca 1,5 km rakt N om Steningehalvön återfann man 2008, på Steningehöjden, den s k
Sundvedaskatten inom den sedan tidigare kända fornlämningen RAÄ Odensala 201:1. Denna
(numera borttagna) stensättning består av tre fynd: a) ursprunglig grav (daterad till äldre
järnålder), b) begravning med en bengömma (daterad till vändeltid) och c) silverskatten
(daterad till vikingatid). I sistnämnda återfanns den största vikingatida silverskatt som
återfunnits i Uppland i modern tid (en liknande skatt hittades 1827 i Upplands Väsby). Det är
relativt sällsynt att vikingatida silverskatter hittas vid arkeologiska utgrävningar, men i
Sundveda har så skett. Sundvedaskatten består av 481 silvermynt, varav 482 orientaliska och
1 västeuropeiskt (RAÄ; FMIS). Mynten, som daterats till 500-840 e Kr, har sitt ursprung i bl
a Bagdad, Damaskus och den nordafrikanska arabsfären, liksom i det förislamiska Persien
(sassanidiska mynt). Skatten bedöms ha nedlagts i denna gravanläggning runt år 850 (RAÄ).
Ca 50 m S om graven återfinnes f ö en bylämning (RAÄ 202:1), vilken stundom förmodats
vara vikingatida (äldsta skriftliga belägg härrör från 1318) (FMIS; RAÄ dnr 321-3623-2004.)
Silverskatten påvisar att vikingatida människor i denna kontext har haft någon form av
monetära kontakter med en arabisk/orientalisk/islamisk sfär.
Fig 30. RAÄ Odensala 201:1; tillika fyndplats för Sundvedaskatten. Ca 1000 m norr om halvön. Vid orange markering.
Karta genom FMIS.
Fig 31. Sassanidiska mynt från Sundvedaskatten. Efter foto av Arminiusbild.
49
En hypotes utifrån fornlämningsmiljön i U 439:s närhet är att man kanske skulle kunna tänka
sig att systrarna Härlev och Torgärd har rest U 439 ungefär vid den punkt vid vattnet varifrån
skeppshövdingen Säbjörn startade sin seglats som slutade i Särkland. I näromgivningen på
halvön har man också brukat anlägga gravar, och ett minnesmonument här över fadern får då
således den fördelen att den även är i närhet av dessa; där kanske kvarlevor av andra
släktingar ligger.
Utifrån runinskriftens information, med vetskapen om den vikingatida hövdingen och
Särklandsfararen Säbjörn, samt med övriga belysta fornlämningar i åtanke och vetskapen att
halvön också har hyst en medeltida stormannagård, synes det långt ifrån orimligt att anta att
denna plats och halvö varit en plats för stormän fr o m åtminstone vikingatiden. De ovan
beskrivna sjövärnsanläggningarna, fornborgen Husby-Ärlinghundra 128:1 och det medeltida
fästet/skansen Husby-Ärlinghundra 63:1, är givetvis också av särskilt intresse i det
sammanhanget.
Sundvedaskatten (daterad till ca 850) och U 439 (daterad till ca 1000-talet mitt) synes
tillsammans också påvisa en lokal kännedom om Särkland/den vikingatida arabsfären under
två viktiga punkter av vikingatiden: dess början och dess slutfas. Möjligen kan man även se
detta som en kontinuerlig lokal kännedom.
50
3.2.7. U 785 (RAÄ Tillinge 140:1). Tillinge kyrka
Fig 32. U 785. Runsten av grå granit. Höjd: 1,69 m. Bredd: 1 m.
Trots vittring är ristningen tydlig. Ristningslinjerna kan beskrivas som
grunda, smala och skarpa. Efter foto av Nils Lagergren (UR3).
Runinskrift:
uifas-- ... : risa : s(t)in : þ(t)ino : ub : at : k-þmunt : bruþur : sin : han : uarþ : tuþr : a : srklant- kuþ halbi
: ant : ans
Vifas[tr] [let] ræisa stæin þenna upp at G[u]ðmund, broður sinn. Hann varð dauðr a Særkland[i]. Guð hialpi
and hans.
Vifast (lät) resa upp denna sten efter Gudmund, sin broder. Han blev död i Särkland. Gud hjälpe hans ande.
Texten är relativt väl bevarad och meddelar att en Vifast har rest runstenen efter sin broder
Gudmund, vilken har avlidit i Särkland. Namnen är fornnordiska. Texten avslutas med en
kristen bön för Gudmunds själ. Runstenen är uppställd mellan portarna invid Tillinge kyrkas
västra mur. Monumentet är känt från Tillinge kyrka utifrån ett flertal äldre källor, t ex genom
51
Helgonius och Hadorphs träsnittsavbildning (se t ex B 248) där anteckningen ”Tillinge
körkegafel” finns. Stenen låg förr som hörnsten under det nordvästra hörnet av kyrkan, men
grävdes ut 1941. Främst eftersom man ansåg det sannolikt att en betydande del av inskriften
doldes.
Utgrävningen var för övrigt förhållandevis problematisk, eftersom det visade sig att
runstenen sköt in i muren bakom sockelstenen för ingången (UR3:368). Runstenens
ornamentik utgöres av en bandad runslinga i ett ormliknande rundjur, vilket bildar en oval
yttre runrad. En lång del av rundjurets bakre kropp utgör också en inre runslinga. Stilgruppen
bedöms vara Pr1. Detta innebär f ö också att den kronologiskt ligger i den tidigaste stilgrupp
som skulle kunna vara rimlig att godtaga för en Ingvarssten, om denna sten skulle vara sådan.
Enligt min bedömning är den dock inte att betrakta som en säker sådan (se Thunberg
2010:48). Registrerade fornlämningar för Tillinge är 826 stycken (FMIS). Vad lokal
fornlämningsbild anbelangar så har dock vidare utredning inte ansetts relevant att framlägga
för U 785, eftersom denna (i likhet med Sö 179, Sö 279 och Sö 281) är en ingående byggsten
i kyrkbygge (se även Thunberg 2011b). Bygget av Tillinge kyrka påbörjades f ö ca år 1200.
Fig 33. U 785. Efter träsnitt av Fig 34. Träsnittets egentliga lägesperspektiv.
Petrus Helgonius och Johan
Hadorph (F h; B 248).
52
3.3. Andra intressanta runristningar i sammanhanget
3.3.1. X UaFv1914;47. Berezanjön (vid Dnjeprs utlopp), Svarta havet
Fig 35. Berezanjstenen X UaFv1914;47. Runristad musselsten. Bredd: 48 cm. Höjd: 47 cm. Tjocklek 12 cm. Runslingans bredd: ca 8 cm. Stenen synes vara överdel av en tidigare större runsten.
Denna överdels runinskrift synes helt bevarad, eftersom inledningsrunan och avslutningsrunan ingår
i bandets ändar. Efter foto i Fv 1914 (nr 9).
Runinskrift:
krani : kerþi : (h)alf : þisi : iftir : kal : fi:laka : si(n)
Grani gærði hvalf þessi æftiR Karl, felaga sinn.
Översättning till nusvenska (Fv [Arne 1914: 47]):
Grani gjorde denna gravhög efter sin kamrat Karl
Alternativ (Fv [Montelius 1914: 122]):
Grane gjorde gravkista denna efter Karl, bolagsman sin
Denna runsten återfanns 1905 av professor Ernst von Stern under utgrävningar av ön Berezanj
(utanför Dnjeprs utlopp) i en kurgan (gravhög) daterad till ca 600 f Kr; inte mindre än 48
gånger återanvänd för efterbegravningar. Runstenen, betraktad som utförd av vikingatida
människor från sveakontexten, påträffades med inskriften nedåt i Ö delen av denna gravhög
(Arne 1914:44; Montelius 1914:112). Stenen har således inte återfunnits i sitt ursprungliga
läge. Bedömningen är att den först stått rest vid någon av de smärre högar som finns i
närheten, och i vilket fall som helst någonstans i närheten. En bedömning har också varit att
den inte stått upprest särskilt länge.
Detta pga att den knappt är vittrad trots att den består av lös musselsten.
53
En tes om varför runstensmaterialet från ryskt område är så oerhört ringa trots svearnas
otaliga besök och närvaro ligger f ö i det faktum att lämpligt stenmaterial i hög grad är
sällsynt i den ifrågavarande ryska kontexten. Runor kan därför (likt den isländska situationen)
i stället ha ristats på annat, mera förgängligt material (se t ex Arne 1914:48). Inskriften
(utgöres av 9 ord) synes helt bevarad, i o m att såväl första som sista runan återfinnes inom ett
komplett band. Läsningen är förhållandevis enkel (med någon reservation för den tredje
gruppen), och meddelar i översättning till nusvenska att en man vid namn Grane (el Grani)
iordningställt en grav efter en man vid namn Karl, tillika Granes kompanjon. Inskriften i sig
bär kanske inte några sensationella meddelanden, men ur ett kontextuellt perspektiv är det
naturligtvis mycket intressant att det faktiskt finns en vikingatida runsten i regionen. På en ö
dessutom, vilket givetvis indikerar sjöfart.
Berezanjstenen har bedömts vara den mest relevanta runristningen från en för denna
undersöknings sammanhang relevant del av ryskt område; även om en del andra runristningar,
och runliknande inristningar (se exempel på sådana nedan), också i övrigt återfunnits i övrigt
inom rysk kontext (t ex X RyMelnikova2001;181, X RyMelnikova2001;189, X
RyMelnikova2001;196, X RyMelnikova2001;251 och X RyNLT2004;5).
Fig 36. Runlika tecken och graffiti på benbitar som återfunnits i fornborg vid
Maskavitjy i norra Vitryssland. Efter teckning av Melnikova (1987).
54
3.3.2. Vs 1 (RAÄ Ryttene 52:1). Stora Rytterns kyrkoruin, Rytterns sn
Fig 37. Vs 1. Runsten av grå- och rödaktig granit. Höjd: 1,70 m. Bredd vid stenens mitt: 1,90 m.
Största runan: 14 cm h. Minsta runan: 6 cm h. Efter foto av Marianne Gustafsson (VSR).
Runinskrift:
+ kuþlefR + seti : stff : auk : sena : þasi : uftiR slakua : sun : sia : etaþr : austr * i * karusm *
GuðlæifR satti staf ok stæina þasi æftiR Slagva, sun sinn, ændaðr austr i Garðum(?)/Chorezm(?).
Gudlev satte stav och dessa stenar efter Slagve, sin son. Han ändades österut i Gårdariket(?).
Runstenen Vs 1 står på ödekyrkogården i Stora Ryttern tillsammans med Vs 2 (vilken besitter
korsornament utan inskrift, men anses vara del av samma monument och åsyftad i Vs 1:s
inskrift genom formuleringen ”dessa stenar”). Båda stenarna återfanns 1938 vid kyrkoruinens
restauration. Vs 1 låg med ristningsytan uppåt, som kombinerad golvsten och grundsten till
dörrposterna i den igenmurade västportalen. Vs 2 hittades vid schaktning av koret till höger
om den östligaste valvpelaren; intill ruinens nordliga vägg (VSR:6).
Inskriftens text är väl bevarad och meddelar att Gudlev har rest en stav och ett antal stenar
över sin son Slagve, vilken har dött i antingen Gårdarike eller Chorezm. Om det är Chorezm
som avses, så skulle runstenen med viss sannolikhet kunna anses tillhörig Ingvarsgruppen.
Ornamentikens stilgrupp bedöms vara Pr3. Ristningens innehåll består av två dominerande
55
bandade runslingor. Nedtill i dessa finns två koppel och ett rundjurshuvud. Till vänster nedtill
finns även en kort obandad runrad med sex runor.
Det intressanta i sammanhang av föreliggande undersökning är den eventuella
platsangivelsen Chorezm (Xopaauin hos Herodotos och Hekataios, Khwarizm hos araberna,
Khiva och Chiva i nyare tid). Landet, i området kring Amu Darjas utlopp i Aralsjön, låg
onekligen inom arabväldets utbredningssfär under vikingatiden. Chorezm blev vid 700-talets
början besatt av araberna. Invånarna i området bestod då av kristna och zoroastrier. Språket
utgjordes av en iransk dialekt, en dialekt som Ahmad Ibn Fadlan (genomreste regionen 921-
922) ger exempel på; t ex att pakand = bröd (Arne 1947: 291).
Arne (1947:290f) menar dock att inskriftens ”karusm” troligen ska tolkas som Garðum
(Gårdarike), och inte - vilket Sven B F Jansson (1946:265) menar - som Chorezm. Arne
menar därvid bl a att ristningen är att betrakta som slarvig, och att det troligaste är att
ristningens avslutande ord ska tolkas som den på många ”rysslandsfararstenar” välkända
formuleringen ”austr i Garðum” i det aktuella avsnittet (Arne 1947:290ff).
Sven B F Jansson (VSR:8) korrigerade senare sin uppfattning avseende Vs 1 till en liknande
Arnes, även om Jansson även fortsättningsvis höll öppet för Chorezm.
Framförallt i ett tidigare skede av vikingatiden var detta urgamla kulturland vid Aralsjöns
södra sida troligen ett idealiskt utgångsläge för vikingarnas handel avseende Centralasien,
men vid tiden för denna runstens resande, runt 1000-talets mitt, var den rollen av allt att döma
utspelad sedan länge (VSR:9).
Föreliggande undersökning ansluter sig till Janssons uppfattning. Det vill säga att Vs 1
troligen talar om Gårdarike, men att även Chorezm måste kunna anses fullt möjligt. Vs 1 är
således av intresse för Särklandsdiskussionen.
56
3.3.3. Ingvarsgruppen
Ingvarsgruppen är naturligen av intresse avseende ämnesområdet Särkland, eftersom fyra av
de runristningar som omnämner denna region även är ”säkra” Ingvarsstenar.
Jag har i en tidigare undersökning upprättat en definition på vad som kan anses vara en
”säker” Ingvarssten, och därvid betydligt skärpt kraven för ”säkra” Ingvarsstenar och
nyanserat bilden av de ”osäkra” (Thunberg 2010a:20). Eftersom jag i tidigare arbete således
har gjort en relativt fördjupad studie av Ingvarsstenarna, ser jag ingen anledning att detaljerat
redogöra för dessa även här (se därvid Thunberg 2010a). Vad som är intressant här är göra
den logiska betraktelsen att eftersom destinationen Särkland kan fastställas för Ingvarståget
genom Sö 131, Sö 179, Sö 281 och U 439 (med viss reservation avseende sistnämnda), så
torde givetvis övriga runristningar som kan betraktas som säkra Ingvarsstenar samtidigt kunna
anses vara högst sannolika runristningar avseende Särklandsfarare.
Detta konstaterande ger en utvidgad bild av Särklandsanknutna runristningars rumsliga
utbredning i Mellansverige (se karta nedan). I ovan nämnda undersökning (Thunberg 2010a)
har Ingvarsstenarna grupperats i ”Säkra Ingvarsstenar”, ”Troliga Ingvarsstenar”, ”Möjliga
Ingvarsstenar” och ”Övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen”. Genom en
sådan gruppering skulle man då även kunna tala om ”troliga” och ”möjliga” runristningar
också avseende Särklandsfarare, liksom att ”övriga runstenar av särskilt intresse för
Ingvarsgruppen” också naturligen är av intresse för en Särklandsgrupp (se 4.2.1.).
(Se bilaga 1 för inskrifter och bildmaterial avseende Ingvarsgruppen.)
3.3.4. Ingvarsgruppens gruppering
Forskningen har alltså tidigare delat in Ingvarsgruppen i två undergrupper: ”säkra” och
”osäkra” Ingvarsstenar. Jag har, som nämnts ovan, i en undersökning (Thunberg 2010a)
utpekat att ett antal problem och brister föreligger avseende en rad omständigheter kring en
sådan gruppering. Därvid har antalet ”säkra” Ingvarsstenar reducerats, samtidigt som bilden
av ”osäkra” Ingvarsstenar har nyanserats. Undersökningen ifråga framledde till en utökning
av undergrupper genom ett lämpligt antal kategorier. Huvudsyftet med detta var att framställa
en mer källkritisk gruppering än den som tidigare förelåg. Föreliggande undersökning anser
grupperingen ifråga vara relevant och användbar även för denna undersöknings syften.
Gruppkategorierna ifråga är definierade enligt följande (enligt Thunberg 2010a:52f):
Säkra Ingvarsstenar är sådana som enligt ifrågavarande undersöknings uppställda kriterier
kan anses som säkerställda Ingvarsstenar.
Troliga Ingvarsstenar är sådana som på ett motsvarande sätt som ovan besitter indicier som
påvisar att dessa runstenar med stor sannolikhet troligen kan vara Ingvarsstenar, utan att de
ändå kan anses säkerställda.
Möjliga Ingvarsstenar är sådana som i lägre grad än föregående kan uppvisa egenskaper
som påvisar att dessa runstenar med stor sannolikhet kan vara Ingvarsstenar, men som ändå i
sitt innehåll uppvisar element som gör dem till högst möjliga sådana.
Övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen är sådana som kan anses som
högst intressanta i diskussionen avseende runstensgruppen. Detta kan vara av olika skäl.
57
Gruppering av Ingvarsgruppen (enligt Thunberg 2010a):
Grupp 1. Säkra Ingvarsstenar (21 st)
Sö 9. Lifsinge, Dillnäs sn, Daga hd.
Sö 105. Högstena, Kjula sn, Öster Rekarne hd.
Sö 107. Balsta, Klosters sn, Öster Rekarne hd.
Sö 108. Gredby, Klosters sn, Öster Rekarne hd (nu i Eskilstuna).
Sö 131. Lundby, Lids sn, Rönö hd.
Sö 173. Tystberga, Tystberga sn, Rönö hd
Sö 179. Gripsholm, Kärnbo sn, Selebo hd.
Sö 254. Vansta, Ösmo sn, Sotholms hd.
Sö 281. Strängnäs, Domkyrkan.
Sö 287. Hunhammar (nu Norsborg), Botkyrka sn, Svartlösa hd.
Sö 320. Stäringe, Årdala sn, Villåttinge hd.
Sö 335. Ärja ödekyrka, Åkers sn, Åkers hd.
U 439. Steninge, Husby-Ärlinghundra sn.
U 644. Ekilla bro, Yttergrans sn.
U 654. Varpsund, Vi ägor, Övergrans sn.
U 661. Råby, Håtuna sn.
U 778. Svinnegarns kyrka.
U 1143. Tierps kyrka.
U Fv1992;157. Husby-Ärlinghundra s:n, Arlanda, Måby ägor.
Vs 19. Berga, Skultuna sn. Nu vid Skultuna bruk.
Ög 155. ”Sylten”, Bjällbrunna ägor, Styrstads sn, Lösings hd.
Grupp 2. Troliga Ingvarsstenar (3 st)
M 4. ”Lilla Attmars-stenen”, Attmars kyrka, Attmars sn.
Sö 277. Strängnäs, Domkyrkan.
Sö 360. Bjuddby, Blacksta sn, Oppunda hd.
Grupp 3. Möjliga Ingvarsstenar (2 st)
Sö 279. Strängnäs, vid Domkyrkan.
U 785. Tillinge kyrka.
Grupp 4. Övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen (8 st)
Sö 96. Jäders kyrka, Östra Rekarne hd.
Sö 278. Strängnäs, Domkyrkan.
U513. Rimbo kyrka.
U 540. Husby-Lyhundra kyrka.
U 837. Alsta, Nysätra sn.
Vs 1. Stora Rytterns kyrkoruin, Rytterns sn.
Ög 30. Skjorstad, Tåby sn, Björkekinds hd.
Ög 145. Dagsberg, kyrkogårdsmuren, Lösings hd.
(För RAÄ-nr – se s 91f.)
58
Rumslig utbredning avseende säkra Ingvarsstenar
Fig 38. Rumslig utbredning avseende säkra Ingvarsstenar. Karta efter Thunberg (2010a:64).
59
3.4. Undersökning av det fornvästnordiska skaldematerialet
Utöver vad som nämnts i främst i 1.4. kan det initialt här förtjäna att något ytterligare
kommentera detta material som historiskt källmaterial. Det är exempelvis viktigt att hålla i
minne att när det gäller med forntida händelser samtida fornvästnordiska skaldeverser, så
råder i princip inte något vetenskapligt tvivel om vare sig deras (relativa) daterbarhet eller att
deras innehåll i sak beskriver reella händelser. Problemet i vetenskaplig mening ligger ofta i
användbarheten, främst i avseende av texternas knapphet och poetiska omskrivningar. Man
måste givetvis också räkna med att hirdskalders beskrivningar kan ha tendentiösa inslag etc.
Äkthetsförklarade fornvästnordiska skaldeverser av denna typ har dock i princip samma
källstatus som runinskrifter, därvid status som kvarlevor, och det anses på samma sätt som
avseende runinskrifter inte finnas skäl att betvivla att de i sak avhandlar vad de utger sig för
att avhandla (se t ex SP; Whaley 2002, 2009; Gade 2009; Clunies Ross et al 2001-2011).
Äkthetsbedömning och datering vilar främst på språkliga aspekter. Det skulle föra för långt att
här redogöra för detta, men enkelt uttryckt handlar det om mönster av kronologiska
förändringsaspekter i kombination med att verserna är konstfullt sammansatta enligt sådana
utstuderat invecklade metriska regler att de kan avslöjas om de är falska (ibid).
60
3.4.1. Sexstefja, vers 2. Tjodolf Arnorsson (Þjóðólfr Arnórsson)
Utskrift nedan enligt redigering från Heimskringlaversionen i Íslendsk fornrit XXVI-XXVIII
(1941-51). Svensk översättning (som bygger på föregående) av Karl G Johansson (i Sturluson
1993).
Tøgu má tekna segja, Det är sant att han tog
tandrauðs, a Serklandi, åttio städer i Särkland,
ungr hætti sér, átta, inte utan faror
ormtorgs hǫtuðr, borga, för den unge fursten,
áðr herskǫrðuðr harðan innan härföraren,
Hildar leik und skildi, särkers skräck, lät hålla
Serkjum hættr, í sléttri den hårda striden
Sikileyju gekk heyyja på Sikileys slätter
Nedan enligt redigering av Diana Whaley (2009).
Tøgu má tekna segja
(tandrauðs) á Serklandi
(ungr hætti sér) átta
(ormtorgs hotuðr) borga,
áðr herskorðuðr harðan
Hildar leik und skildi,
Serkjum hættr, í sléttri
Sikileyju gekk heyja.
Sexstefja är en drapa tillägnad den norske kungen Harald Hårdråde (Sigurdsson), och
tillskriven den isländske skalden Tjodolf Arnorsson. Drapan anses ha tillkommit på 1060-
talet; därvid före slaget vid Stamford Bridge 1066 där Arnorsson ska ha stupat tillsammans
med Harald Hårdråde (se t ex SP). Verket är utfört i versmåttet drottkvätt (isl dróttkvætt).
Sexstefja är alltså bevarad genom den fornvästnordiska litteraturen, och dess olika verser finns
upptagna i Heimskringla, Harald Hårdrådes saga (eller Harald Sigurdssons saga), på
kronologiska platser i texten (enligt det isländska tidigmedeltida historieskrivande mönstret,
med skaldiska verk som hållpunkter och referenser). Sexstefja är daterad till ”före 1066”,
eftersom den diktats innan slaget vid Stamford Bridge, där Harald Hårdråde stupade (liksom f
ö även drapans upphovsman Tjodolf Arnorsson anses ha gjort). I fornvästnordisk litteratur
citerade skaldedikter kan ofta knytas till specifika skalder och historiska händelser, och, som i
fallet Sexstefja, dateras relativt precist i många fall (se t ex Hägerdal 2004:18 och där anförd
litteratur). Vad som är intressant för denna undersökning är således att begreppet Särkland
förekommer i vers 2 av Sexstefja; samt att detta verk besitter relevant datering.
Sexstefjas vers 2 är tillsammans med Lausavísur, vers 3, av Torgils fiskimadr Hástadi (se
nedan) det enda kända vikingatida omnämnandet av begreppet utöver runinskrifternas.
Drapan är utan tvivel äkta enligt all vedertagen språkforskning, och finns i sin helhet fysiskt
bevarad genom Heimskringla (se t ex SP). Det är den enda skaldeversen i Heimskringla som
omnämner Särkland.
De viktigaste idag bevarade handskrifterna som utgör grund för sammanställningar av
Heimskringla är följande:
61
AM 39 fol (ca 1300);
AM 45 fol (F) - Fríssbók, Codex Frisianus (ca 1300-1325);
AM 47 fol (E) - Eirspennill (ca 1300-1350);
AM 66 fol (H) - Hulda (ca 1350-1375);
GKS 1005 fol (Flat) - Flateyjarbók (ca 1387-1395);
GKS 1010 fol (Hr) - Hrokkinskinna (ca 1400-1450);
Holm papp 18 folx (ca 1650-1700);
AM 63 folx (K
x) - Kringla (ca 1675-1700);
AM 303 4°x (FskA
x) - Fagrskinna A (ca 1675-1700);
AM 38 folx (J2
x) - Jöfraskinna (ca 1675-1800);
OsloUB 371 folx (FskB
x) - Fagrskinna B (ca 1700);
AM 301 4°x (301
x)(ca 1700);
AM 51 folx (51
x) (ca 1700) (ibid).
Codex Frisianus, Eirspennill och Jöfraskinna har därvid ofta ansetts vara de tre viktigaste (se
tex Jóhannesson 1991:13f).
I Heimskringla omnämnes Särkland vid några ytterligare tillfällen än i Sexstefja, men då i
Sturlassons egen text (Harald Sigurdssons saga: kap 11; Magnussönernas saga: kap 6, kap
21; samt i världsbeskrivningen som inleder Ynglingasagan: kap 1). Här ska dock inte
ingående diskuteras Sturlassons författarskap (men se exempelvis Andersson 1964, 1967,
2006; Whaley 1991, 2002, 2009; Jóhannesson 1991; Gade 1995, 2009; Andersson & Gade
2000; Clunies Ross 2001-2011; SP, och i dessa angiven litteratur).
Särklandsnamnets förekomst i skaldediktningen är enligt föreliggande undersökning av högt
intresse för en sammanlagd analys av begreppet, eftersom dessa vikingatida förekomster
utanför runristningarna innebär ett antal förtjänster. I synnerhet i avseende av tid, rum,
beroende och samband. Även Heimskringlas omnämnanden av Särkland är f ö av relevans i
sig, avseende isländskt 1220-tal.
Dessa förekomster utökar också den kontextuella spridningen av begreppet i såväl tid
som rum i en relevant mening. Dessutom tillkommer aspekter av subalternt slag, som genom
beroende- och sambandsanalys kan utpeka förhållanden som innebär att det sammanlagda
källvärdet hos de respektive materialen förstoras (se vidare 3.5.)
62
Fig 39. AM 39 fol (39):19r (ca 1300). Sexstefja, vers 2, av Tjodolf Arnorsson, börjar på nittonde raden, andra spalten. Särkland är det andra ordet på tjugonde raden. Den arnamagnæanske samling. Nordisk forskningsinstitut, Köpenhamns
universitet och Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum fræðum, Reykjavik.
63
3.4.2. Lausavísur, vers 3. Torgils fiskimadr Hástadi (Þorgils fiskimaðr Hástaði)
Utskrift och engelsk översättning enligt Kari Ellen Gades redigering (SP).
Víg lézt, Vinða mýgir,
virðum kunn of unnin
— Þrœndr drifu ríkt und randir —
rǫmm; en þat vas skǫmmu.
Enn fyr Serkland sunnan
snarr þengill hjó drengi;
kunni gramr at gunni
gǫng; vas þat fyr lǫngu.
{Oppressor of the Wends} [= Haraldr], you waged furious wars, known to men; the Þrœndir
pressed on mightily beneath shield-rims; and that was recently. And, south of the land of the
Saracens, the swift ruler cut down warriors; the lord knew how to advance in battle; that was
long ago.
Versen är utförd i drottkvätt av norske skalden Torgils fiskimadr Hástadi, samt daterad till ca
år 1055 (SP). Tillsammans med föregående (3.4.1.) utgör den (såvitt föreliggande
undersökning känner till) det enda vikingatida omnämnandet av begreppet Särkland. Torgils
fiskimadr (”fiskemannen”) Hástadi är ej känd för något annat verk än dessa Lausavísur (om
sammanlagt tre verser), men omtalas i handskrifternas prosamaterial ha varit en norrman som
stred med Olav den heliges (Óláfr Haraldsson) trupper i slaget vid Stiklestad 1030
(Morkinskinna; Flateyjarbók; Hulda; Hrokkinskinna).
Enligt prosatexten i Codex Frisianus, ska Torgils f ö ha fått tillnamnet Hástaði för att han
stammade från en gård vid namn Hástaðir. Enligt samma verk ska han ha varit fosterfar åt
Harald Hårdråde. Det meddelar också att han, efter att ha varit separerad från den sistnämnde
alltsedan slaget vid Stiklestad, tillsammans med sina två söner var med Harald under attacken
mot England och där stupade tillsammans med den norske kungen vid slaget vid Stamford
Bridge den 25 september 1066 (AM 45).
Lausavísur, vers 3, av Torgils fiskimadr Hástadi återfinnes i följande handskrifter/avskrifter:
GKS 1009 fol (Mork) – Morkinskinna (ca 1275);
AM 45 fol (F) - Fríssbók, Codex Frisianus (ca 1300-1325);
AM 66 fol (H) – Hulda (ca 1350-1375);
GKS 1005 fol (Flat) – Flateyjarbók (ca 1387-1395);
GKS 1010 fol (Hr) – Hrokkinskinna (ca 1400-1450);
AM 761 b 4°x (761b
x) (ca 1700).
64
Fig 40. GKS 1009 fol (Mork) – Morkinskinna:17r (ca 1275). Lausavísur, vers 3, av Torgils fiskimadr Hástadi, börjar på
sjuttonde raden. Särkland är det artonde ordet på artonde raden. Den gamle kongelige samling, Det kongelige bibliotek,
Köpenhamn och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik.
65
3.4.3. Lausavísur, vers 3, av Torarinn stuttfeldr (Þórarinn stuttfeldr)
Utskrift och engelsk översättning enligt Kari Ellen Gades redigering (SP).
Fullvíða hefr frœðum
Fjoruskeifr of her veifat
lystr ok leiri kastat
lastsamr ara ins gamla.
Ok vannt eina krôku
orðvandr á Serklandi
— Skeifr, bart Hogna húfu
hræddr! — varliga brædda.
Far and wide Fjoruskeifr (‘Shore-skewed’) has dispersed his poetry, gleeful, among people,
and, eager to blame, he distributed {the dung of the ancient eagle} [BAD POETRY]. And, word-
wary, you barely managed to feed one crow in the land of the Saracens; Skeifr (‘Skewed’),
you wore {Hogni’s <legendary king’s> cap} [HELMET] fearfully!
Torarinn stuttfeldr (”kortkappa”) är främst känd som en av skalderna hos den norske kungen
Sigurd Jorsalafare (Sigurðr jórsalafari Magnússon) (d 1130) (SP). Versen i fråga är utförd i
drottkvätt, och daterad till ca år 1120 (SP). Enligt Morkinskinna ska han ha varit isländare
(GKS 1009). Eftersom materialet ej är vikingatida är det för denna undersökning att betrakta
som ett kompletterande material. I likhet med Heimskringla (här menas Sturlassons prosatext)
intressant att något belysa, eftersom begreppet Särkland genom dessa kan påvisas ha varit i
bruk i Skandinavien även under den tidiga medeltiden. Versen är (enligt föreliggande
undersöknings vetskap) den enda fornvästnordiska skaldevers som nämner begreppet
Särkland utöver de två vikingatida. Det ska dock påpekas att vad gäller Sturlassons
omnämnanden i prosatexten, så ligger det också en intressant relevans i kombinationen mellan
den påvisbara tidskontinuiteten i begreppsrelevansen och det faktum att det där är också är
fråga om historieskrivning för vikingatiden. I fallet Lausavísur av Torarinn stuttfeldr finns
alltså inget egentligt vikingatida element involverat. Men: Dateringen till ca 1120 gör dock att
verket ligger så nära vikingatiden att det närmast dessutom kan betraktas som ett gränsfall
som egentligt vikingatida material, och inte minst eftersom den rör den norske kungen Sigurd
Jorsalafares långfärd till Jerusalem; vilken till sin karaktär (utöver det övergripande syftet)
framstår som en skandinavisk seglats som i hög grad ligger i linje med t ex Harald Hårdrådes
färder; med otaliga strandhugg och strider av vikingatida karaktär. En rad
förskjutningsaspekter skulle dessutom kunna diskuteras, men detta skulle föra för långt i detta
relativt begränsade sammanhang
Lausavísur, vers 3, av Torarinn stuttfeldr återfinnes i följande handskrifter/avskrifter:
GKS 1009 fol (Mork) – Morkinskinna (ca 1275);
AM 45 fol (F) - Fríssbók, Codex Frisianus (ca 1300-1325);
AM 47 fol (E) – Eirspennill (ca 1300-1350);
AM 66 fol (H) - Hulda (ca 1350-1375);
GKS 1010 fol (Hr) – Hrokkinskinna (ca 1400-1450);
AM 42 folx (42
x) (ca 1675-1700);
AM 38 folx (J2
x) – Jöfraskinna (ca 1675-1800);
AM 761 b 4°x (761b
x) (ca 1700).
66
Fig 41. AM 45 fol (F) - Fríssbók, Codex Frisianus: 64v (ca 1300-1325). Lausavísur, vers 3, av Torarinn stuttfeldr, börjar på fjärde raden, andra spalten. Särkland är det åttonde ordet ordet på sjätte raden. Den arnamagnæanske samling. Nordisk
forskningsinstitut, Köpenhamns universitet och Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum fræðum, Reykjavik.
67
3.4.4 Kronologier
En kronologi för begreppet ”Särkland” i fornvästordisk skaldediktning och litteratur kan
fastställas enligt följande avseende det diskuterade materialet:
Lausavísur (vers 3) av Torgils fiskimadr Hástadi. Daterad till ca 1055.
Sexstefja (vers 2) av Tjodolf Arnorsson. Daterad till före 1066.
Lausavísur (vers 3) av Tórarinn stuttfeldr. Daterad till ca 1120.
(Heimskringla av Snorre Sturlasson. Daterad till ca 1220-talet/1230.)
De bevarade handskrifterna kan ordnas kronologiskt enligt följande:
GKS 1009 fol (Mork) – Morkinskinna (ca 1275).
AM 39 fol (ca 1300).
AM 45 fol (F) - Fríssbók, Codex Frisianus (ca 1300-1325).
AM 47 fol (E) - Eirspennill (ca 1300-1350).
AM 66 fol (H) – Hulda (ca 1350-1375).
GKS 1005 fol (Flat) – Flateyjarbók (ca 1387-1395).
GKS 1010 fol (Hr) – Hrokkinskinna (ca 1400-1450).
Holm papp 18 folx (ca 1650-1700).
AM 42 folx (42
x) (ca 1675-1700).
AM 63 folx (K
x) - Kringla (ca 1675-1700).
AM 303 4°x (FskA
x) - Fagrskinna A (ca 1675-1700).
AM 38 folx (J2
x) – Jöfraskinna (ca 1675-1800).
AM 51 folx (51
x) (ca 1700).
AM 301 4°x (301
x)(ca 1700).
AM 761 b 4°x (761b
x) (ca 1700).
OsloUB 371 folx (FskB
x) - Fagrskinna B (ca 1700).
Det ska tydliggöras att ovanstående hs-kronologi endast är en kronologisk orientering över
idag bevarade handskrifter.
Det kan därvid framhållas att Kringla (Ca 1250-1280), möjligen tillsammans med GKS 1009
fol (Mork), är äldsta kända handskrift i sammanhanget. Kringla brann upp i den stora branden
i Köpenhamn 1728 (en sida finns dock bevarad), men är avskriven i flera pålitliga versioner
innan dess; exempelvis AM 63 folx (K
x).
68
Särklandsnamnets rumsliga förekomster under JÅ till ST
Fig 42. Särklandsnamnets rumsliga förekomster under JÅ till ST. Röda markeringar på svenska fastlandet avser Sö 131, Sö 179, Sö 279, Sö 281 och U 439 (Sö 279 och Sö 281 vid samma
lokal). Samtliga daterade till sen vikingatid; ca mitten av 1000-talet. Röd markering på Gotland avser G 216, daterad till
andra halvan av 1000-talet, med viss reservation för tidigt 1100-tal. Röd markering i Norge avser verserna av Torgils
fiskimadr Hástadi (ca 1055), Tjodolf Arnorsson (före 1066) och Torarinn stuttfeldr (ca 1120). Röd markering på Island (Borgarfjord/Reykjavikstrakten) avser Snorre Sturlassons författarskap och ca 1220-talet/1230. Det ska betonas att
markeringarna avseende Norge och Island är ungefärliga/representativa. Det är dock t ex känt att Harald Hårdråde vistades
i Trondheimstrakten innan fälttåget till England, varvid hans huvudskald Tjodolf Arnorsson också bör kunna antas ha varit
där. Vad gäller Snorre Sturlasson, så är det känt att han bl a bodde i Borgarfjord på Egil Skallagrimssons tidigare säte Borg. Satellitkarta efter Koyos 2009-03-15 genom NASA World Wind. Markeringar av förf.
69
3.5. Belysning av ett urval ytterligare relevanta vikingatida fynd inom
svensk kontext
Som omtalats ovan, så har hittills ca 85 000 arabiska vikingatida mynt och myntfragment
återfunnits inom svensk kontext. Inom ramarna för fornlämningsutredningar ovan har
redovisats vad som varit relevant för berörda runristningars närhet avseende arabiska (motsv)
mynt och andra fynd, men ytterligare inblickar i dylika kan förtjäna att göras för den
kompletterande bilden av påtagliga bevis för vikingatida kontakter med arabsfären (motsv).
För det ändamålet, och för en utökad fördjupning avseende kulturmötet ifråga, ska här därför
göras en ytterligare belysning av ett kvalitativt urval (ytterligare) relevanta vikingatida fynd
från arabsfären (motsv) återfunna inom svensk kontext. Detta urval har (utom i ett särfall)
begränsats till de två mest fyndrika svenska kontexterna avseende vikingatida arabiska mynt
och andra föremål; Gotland och Birka (Björkö). Särfallet, ett föremål återfunnet i det
nuvarande Gästrikland, har medtagits dels eftersom det är ett av de mest intressanta fynden
överhuvudtaget för detta sammanhang, men dels också eftersom dess nordliga fyndplats bör
kunna anses som relativt oväntad.
Fig 43. Armband och silvertenar ur Spillingsskatten.
Efter foto av Göran Ström, Gotlands länsmuseum.
Vad gäller gotländska fynd, så intar dessa något av en särställning när det handlar om
fyndkvantiteter avseende vikingatida arabiska (motsv) mynt och andra silverföremål, med
sina över 700 återfunna silverdepåer. Stora diskussioner har över tid förts kring Gotlands
silverskatter avseende hur de kommit dit, varför de jordats, vad silvret använts till osv (se t ex
Östergren 1989 och där sammanställda hypoteser och anförd litteratur, samt Hårdh 1996).
Diskussionen kan sägas vara delad i två huvudinriktningar; att det antingen har varit fråga om
ett elitistiskt, kultiskt, krigiskt samhälle, eller ett egalitärt, ekonomiskt sådant.
Silverdepåernas innehåll och sammansättning är av betydligt mer elementär karaktär.
Depåerna synes flest från perioden ca 1025-1050, och de tycks relativt koncentrerade till
kustområden. T o m ca 970 domineras myntinnehållet av arabiska mynt (därpå engelska och
70
tyska) (se t ex Östergren 1989:24; Jonsson 1999:418 f).
För denna undersökning är det de konstaterbara arabiska (motsv) inslagen som primärt är det
väsentliga att fästa uppmärksamhet vid. Karaktären av kontakterna har egentligen sekundär
betydelse här. Det viktigaste är att påvisa dessas relativt betydliga omfattning, i syfte att
koppla detta samman med det magra samtida skriftmaterialet.
Depåfyndexempel avseende arabiska vikingatida mynt kan i princip radas upp, men det mest
ofrånkomliga utgöres förmodligen av Spillingsskatten (numera i Gotlands fornsal på GLM).
Fig 44. Platsen för fyndet av Spillingsskatten (RAÄ Spillings 1:36; tillika RAÄ Othem 255). Vid orange markering.
Karta genom FMIS.
Fyndet, som återfanns vid gården Spillings i Othems sn i juli 1999 (RAÄ Spillings 1:36;
tillika Othem 255), är den hittills största återfunna vikingatida silverskatten. Fyndet var delat
på två depåer, vilka sammantaget vägde 67 kg (27 + 40 kg) innan konservering. Depåerna
befann sig endast ca tre meter från varandra, och antas ursprungligen ha undangömts under ett
golv i en vikingatida byggnad. Utöver t ex finger- och halsringar, armbyglar, tenar och barrar
utgjordes den av inte mindre än ca 14 000 mynt. Merparten av de sistnämnda är av
arabiskt/islamiskt ursprung, vilket innebär att Spillingsskattens mynt utgör över 15 % av
samtliga sådana återfunna mynt inom svensk kontext (se t ex RAÄ och GLM). Nämnvärt är
även att många mynt också har brukats som smycken (vilket f ö skulle kunna ses som en
tredjerumsaspekt - se 1.7.).
Fig 45. Ett unikt mynt från Spillingsskatten. Inskriptionen meddelar ”Moses är Guds sändebud”.
Kungliga Myntkabinettet.
Många andra nämnvärda gotländska depåer med intressanta inslag av arabiska (motsv) mynt
finns också, men undersökningen kan av utrymmesskäl dock inte rättvist redogöra för alla
71
dessa (se dock t ex SHM 403, SHM 4984, SHM 11300, SHM 11930, SHM 16504, SHM
23040, SHM 34633, för att nämna några exempel). Den reflektion som förtjänar att göras är
att Gotland som region besitter en enastående fyndrikedom avseende vikingatida arabiska
silvermynt samtidigt som den besitter en av de intressantaste runristningarna avseende
Särkland: G 216. Gotland är därvidlag också intressant utifrån det faktum att det såsom ö är
en relativt sluten kontext, vars kontextuella rumslighet möjligen kan anses ha en viss för ön
heltäckande relevans. En stor intressanthet värd att beakta är att det enda till synes samtida
gotländska namngivandet avseende arabsfären (motsv) består i just Timansbrynets nämnande
av Särkland.
Det kan också nämnas att den begreppsförvirring som stundom kan uppfattas avseende
vikingatidens datering i särskilt hög grad gäller för Gotland. Det vanliga är att sätta den
svenska vikingatidens slut till ca 1050, men Gotland brukar antagas ha haft vikingatida
karaktär t o m ca 1100-talets mitt. Yngre gotländsk vikingatid har därvid ansetts ligga inom
tidsspannet ca 970 till 1100-talet mitt (Östergren 1989:17; Carlsson 1999:494ff; Holm
2003:4ff). Vad som också kan vara viktigt att poängtera är att vikingatida silverskatter inom
såväl svensk som skandinavisk kontext frekvent innehåller hacksilver; silverföremål som
sönderdelats i bitar och nyttjats å vikt inom samtidens ekonomiska utbyte (se t ex Hårdh
1996:18ff, 84-130, 157f). En i sammanhang av hacksilver intressant kuriositet är f ö en
hacksilverbit från Sibbernarve (SHM 1597; RAÄ Öja 56:2) på Gotland, som bär den arabiska
inskriften ”Bismillah” (”Bismillāhi”). Frasen betyder ”I Allahs namn”, och reciteras f ö i
inledningen av Koranens samtliga 114 suror utom den nionde (se Koranen).
En i sammanhanget mycket intressant belysning av utvecklingsprocessen från
viktekonomi till monetär ekonomi görs av Hårdh (1996) utifrån fyra anciennitetsmässiga faser
av skandinaviska silverfynddepåer (varav den första innebär förstadiet). Första fasen (800-tal
till tidigt 900-tal) uppvisar främst oskadda (främst arabiska) mynt tillsammans med t ex hela
armringar, spiralringar och andra smycken. Andra fasen (första hälften av 900-talet) uppvisar
delvis fragmentariska mynt och smycken (ofta förhållandevis ganska stora fragment). Tredje
fasen (slutet av 900-talet till 1000-talets inledningsskede) uppvisar mycket små fragment av
mynt och smycken (huvudsakligen 1 g eller mindre). Fjärde fasen (från 1000-talets mitt)
uppvisar så, ånyo, hela mynt, samtidigt som omyntat silver gradvis blir alltmer sällsynt i
fyndmaterialet (Hårdh 1996:84ff). Även avseende andra vikingatida fynd än mynt finns ett
stort antal intressanta sådana återfunna inom svensk kontext med relevant anknytning till
arabsfären (motsv). Ovan (3.2.1.; se även bilaga 5) har påvisats exempel på vikingatida fynd
av vikter och viktlod från gotländsk kontext. Såväl viktsystemet som vågar och vikter anses
allmänt uppfunna inom den islamiska världen.
En annan fyndrik kontext som kan uppvisa betydliga mängder av fyndföremål som
avgjort speglar ett arabiskt/orientaliskt ursprung är Birka (Björkö) (FMIS RAÄ Adelsö).
Kontexten uppvisar i ansenliga antal olika slags arabisk- och orientaliskpräglade från de olika
gravfälten (se t ex SHM 34000). Alltifrån smycken till dräktdetaljer och rustningsattiraljer. En
mycket intressant kuriositet är en silverring återfunnen i en vikingatida kvinnograv på Birka.
Fig 46. Ring med inskriptionen ”Allah” från vikingatida kvinnograv på Birka (Jansson 1988:579).
72
Denna ring är försedd med en rundslipad ametist (halvädelsten), i vilken inskriptionen
”Allah” återfinnes på arabiska (Jansson 1988:578ff; Höglund 2006/2007:18). Föreliggande
undersökning konstaterar att ringen i fråga återfunnits i en vikingatida grav och har utifrån
detta kontextuell betydelse för undersökningen som ytterligare klassificerbar pusselbit, med
sin talande inskription som påvisar någon form av kulturmöte med arabsfären. Detta relativt
unika fynd skulle f ö givetvis även kunna anses besitta verkligt intressanta tredjerumsaspekter
(se 1.7.). De fornlämningar på Birka som inom föreliggande undersökning ansetts mest
relevanta att något belysa, genom främst sitt fyndmaterial, utgöres av de varandra närliggande
RAÄ Adelsö 119 (själva staden Birka), RAÄ Adelsö 173 (”Garnisonen” kallad), RAÄ Adelsö
34:1 (”Birkaborgen”) och RAÄ 118:1 (gravfält kallat ”Hemlanden”).
Fig 47. Orange markering på Björkö visar RAÄ Adelsö 119:1 och 119:2; fornlämningar avseende själva staden Birka och
dess stadsvall/mur. Karta genom FMIS.
RAÄ Adelsö 119:1 (SHM-nr 5208), boplatsområde, ca 500 x 340 m, anses vara läget för den
forntida staden Birka. Området benämnes även ”Svarta Jorden” eller ”Bystan”. RAÄ Adelsö
119:2 utgöres av boplatsens (övertorvade) stadsvall/mur, vilken på 6 punkter besitter
öppningar för passage. Denna omgärdar boplatsens NÖ del, och är ca 400 m l (NNV-SSÖ), 7-
12 m br, 1,5-1,8 m h.
Fig 48. RAÄ Adelsö 119.1 (själva staden Birka). Efter flygbild (ATA dnr 341190; RAÄ dnr 321-2799-1999).
73
De kanske mest betydande utgrävningarna avseende området utgöres av Hjalmar Stolpes
utgrävningar under 1870-talet och det arkeologiska Birkaprojektet 1990-1995. Fyndbilden för
anläggningen består av över 200 000 föremål och fragment, och ca 6 ton ben. Under
Birkaprojektet återfanns runt 150 anläggningar, förutom fynd av mycket betydande
omfattning. Dateringen av anläggningen har genom en stenbryggas strandanpassning gett en
tidigaste-datering till första halvan av 700-talet. Stratigrafisk analys har även gjorts för
anläggningen fram till ca 870. Det har även (1990) tagits kvartärgeologiska borrprover togs
för att fastställa kulturlagrets tjocklek, samt har gjorts geofysiska tester med magnetometer
och georadar (FMIS RAÄ Adelsö 119:1, 119:2; RAÄ dnr 321-4893-2009; Ambrosiani 2009).
Avseende fyndmaterialet kan konstateras att man under SHM 5208 återfinner ansenliga
mängder föremål som kan anses ha arabisk/orientalisk anknytning. Utöver mynt märks t ex
lås, vikter, dräktdetaljer och smycken. Avseende mynt tycks här de arabiska dominera i
betydlig utsträckning (även om också t ex kufiska och bysantinska mynt finns redovisade)
(SHM 5208).
RAÄ Adelsö 173, kallat ”Garnisonen”, är ett delundersökt område (strax NV om RAÄ
Adelsö 34:1, ”Birkaborgen”) med husgrunder (6 husgrundsterrasser), ca 55 x 30-15 m (NNÖ-
SSV). 1998-2000 anträffade man under arkeologiska undersökningar ett treskeppigt långhus,
ca 19x10 m (NÖ-SV) på en uppbyggd platå (terass), ca 23,5x11 m.
Fig 49. RAÄ 173 (”Garnisonen”); norra långväggen. Stolphål och väggränna som
upptäcktes vid utgrävningar 1998-2000. Efter foto av Helena Fennö (FMIS RAÄ).
74
Det anses att byggnaden troligen har haft 2 ingångar på S långsidan, vilket gör att den kan
tolkas som resterna av ett hallhus. Den västra ingången har haft en stenramp. Den sista fasen
av byggnaden har en sannolik datering till 900-talets slut; men under grund och terass
återfinnes rester av äldre struktur som utgöres av stolphål, ränna, härdrest och sot/kollager.
C14-prover har använts som hjälp i dateringen. Hjalmar Stolpe har f ö genomfört tidigare
undersökningar på platsen 1877, och Holger Arbman likaså 1934 (RAÄ dnr 321-3666-2002).
Ett mycket rikt fyndmaterial har återfunnits på denna plats, inte minst vad gäller kategorierna
vapen och rustningsdetaljer. Värt att därvid särskilt nämna är fynd av lamellpansar, som anses
ha sitt ursprung i orienten/arabvärlden.
Fynden från RAÄ Adelsö 173 sorterar under SHM-nummer 34000, och under detta nummer
sorterar f ö även de närliggande RAÄ Adelsö 34:1 (fornborg), 35:1 (stensättningar), samt
gravfälten 109:1, 112:1, 118:1 och 120:1. Av dessa gravfält har undersökningen valt att något
närmare beskriva RAÄ Adelsö 118:1. Dels på grund av dess rika myntfynd av inte minst arabiskt slag. Men också därför att det är det överlägset största gravfältet på Björkö,
innehållande närmare 70 % av Björkös gravar; vilket då samtidigt innebär en relativt god
täckningsbild av förhållandena.
Det finns minst 2300 forngravar på Björkö. RAÄ Adelsö 118:1, även kallad
”Hemlanden”, är således det största gravfältet (av sex) på Björkö, bestående av ca 1600
forngravar (de som är synliga), beläget något till öster om själva stadsfornlämningen Birka
(RAÄ Adelsö 119) och utbrett över ca 17 hektar (ca 650 - 350/400 m, NNV-SSÖ). Detta
exkluderar en agrikultiverad markdel på ca 2,5 - 3 hektar, vilken ursprungligen också anses ha
hört till gravfältet (Gräslund 1980:1ff). Gravbeståndet består av ca 1500 högar, ca 30 runda
stensättningar, ca 10 rektangulära stensättningar, ca 5 kvadratiska stensättningar, ca 5
skeppsformiga stensättningar och ca 50 treuddar. Högarnas genomsnittsstorlek är ca 5-9 m i
diameter och 0,4-1 m i höjd. En stor mängd dock upp till 20 m i diameter och 2,5 m i höjd.
Fotkedja är vanligt, likaså grop i mitten, medan rest sten på toppen är mera ovanligt. De runda
stensättningarnas storlek är ca 3-6 m diam och 0,2-0,3 m h. De har vanligen kantkedja och är
övertorvade. De rektangulära stensättningarnas storlek är ca 4-6 x 6-15 m och ca 0,2-0,5 m h;
i övrigt som föregående. De kvadratiska stensättningarnas storlek är ca 4-5 m i sida och ca
0,2-0,3 m i höjd; i övrigt som föregående. De skeppsformiga stensättningarnas storlek är upp till ca 15 m l, 5 m br och 0,5 m h; i övrigt som föregående. Treuddarnas storlek är ca 5-7 m i
sina lätt konkava sidor och ca 0,2 - 0,3 m h. En enstaka dock med ca 20 m långa sidor och ca
0,7 m h. I några fall förekommer kantkedjor. Älvkvarnar förekommer också, vilkas storlek är
upp till ca 0,35 m i diam och ca 7 cm dj. En enstaka dock ca 25 cm i diam och 10 cm dj
(vattenfylld). Denna finns i N kanten av en hög. Ö om denna återfinnes en
svärdslipningsränna i storlek av ca 50 cm i längd och 30 cm i bredd; med en skålgrop i S
(FMIS RAÄ Adelsö 118:1; Gräslund 1980:63-71).
En stor mängd undersökningar har över tid gjorts avseende ”Hemlanden” (främst högar
med brandgravar eller skelettgravar). Bl a av F W Branius 1811, Alexander Seton 1825-27,
Hjalmar Stolpe 1873-95 (se Arbman 1940, 1943), J J Norstrand 1888-89, Gunnar Hallström
1902, Gustaf Hallström 1905, Holger Arbman 1932 (Gräslund 1980:4f). Stolpe är den som
gjort de mest omfattande undersökningarna på Björkö: 1084 strukturer, varav 981 gravar;
varav 674 på ”Hemlanden” (Gräslund 1980:4). Under senare decennier har sedan en del
vidare undersökningar gjorts inom ramarna för de stora moderna projekt som tagit plats på
Björkö (se t ex RAÄ:raä.se).
75
Fig 50. Fyndrik grav från gravfältet RAÄ Adelsö 118:1, vars fynd finns sammanställda under SHM 34000 (se nedan).
I innehållet syns bl a svärd, knivar, lamellpansar och mynt. Gravfältet besitter ca 1600 gravar (synliga), detta är en av de 674 gravar som undersöktes av Hjalmar Stolpe 1873-95 (se Arbman 1940, 1943). Efter planritning 886 av Hjalmar Stolpe.
76
Fornborgen RAÄ Adelsö 34:1, kallad ”Borg” eller ”Birkaborgen”, breder ut sig på en yta av
ca 210x125 m (NV-SÖ). Detta är den enda fornborg på Björkö som har daterats till
vikingatid, och den är dessutom en av ytterst få större byggnader som finns bevarade från
vikingatiden inom svensk kontext. Fornborgen är belägen på ett bergskrön med branta
bergryggssluttningar, vilka sistnämnda också avgränsar borgen i V-SV. I NV-N-Ö-S är
borgen begränsad av en övertorvad vall (ca 350 m lång, 13 m bred och 2 m hög); i halvcirkel
anslutande till nämnda bergssluttningsbegränsning. I denna vall finns tre öppningar/ingångar:
i N, Ö och S, den mittersta kallad Kungsporten. Vallen byggdes i skalmursteknik, med två
parallellmurar som utfyllts med jord emellan sig. Spår av vad som troligen har varit ett
bröstvärn av trä på vallen har också återfunnits.
Avseende dateringsaspekter kan det nämnas att en under muren befintlig grav daterats
genom C 14 till tidigt 700-tal, samt att undersökningar av borgen påvisar spår av att ha
brunnit vid flera tillfällen under brukstiden. Troligen sista gången runt sekelskiftet år 1000, då den troligen också kommit ur bruk. Detta ger möjligen en uppfattning om brukstidens
kontinuitet över tid. Graven innehöll f ö bl a lämningarna efter en gammal man och en häst.
Mannen kan mycket väl ha varit en viktig person i den sociala hierarkin. En indikation på
detta är att en stor bautasten var rest på graven.
.
Fig 51. RAÄ Adelsö 34:1 (”Birkaborgen”), ligger i princip i anslutning till fornlämningen Birka stad, RAÄ 119:1. Det är en ovanlighet att finna fornborgar i sådan närhet till själva samhällena. Strax ovan borgen i bilden befinner sig ”Garnisonen”,
RAÄ Adelsö 173. Efter foto av Jan Norrman 1987-09-16 (FMIS RAÄ Adelsö 34:1).
Nära borgen, strax V och SV om dess ingångssida, befinner sig RAÄ Adelsö 173 -
”Garnisonen” (FMIS RAÄ Adelsö 34:1, 173; RAÄ dnr 321-3666-2002; Holmquist Olausson
1998:208-220; Olausson 1999:28; Engström 1999:242-250; Holmquist Olausson & Kitzler
Åhfeldt 2002).
Vad gäller myntfynd avseende det sammantagna SHM 34000 (dvs för fornlämningarna RAÄ Adelsö 34:1, 35:1, 109:1, 112:1, 118:1, 120:1 och 173) så är tidsspannet fr o m ca år
698 t o m ca 930 - 940. Myntens ursprung är av många olika slag; utöver arabiska också t ex
77
olika dirhem, samanider, denarer, kufiska mynt, pehlevi, anglosaxiska mynt, umaiader,
bysantinska mynt, hedebyhalvbrakteatrar och hedebymynt. Relativt många mynt omgjorda till
olika typer av smycken har även kunnat konstateras (SHM 34000: RAÄ Adelsö 34:1, 35:1,
109:1, 112:1, 118:1, 120:1, 173; FMIS).
Birkas sammantagna fornmaterial uppvisar på ett betryggande sätt att kulturmöten med
arabsfären (motsv) har varit förekommande under såväl vendeltid som vikingatid.
De arabiska mynten är det mest talande materialet. Vad som dock bör givas stor betoning i
sammanhanget är de mycket viktiga breddaspekter som det sammantagna fyndmaterialet
besitter. Dessa viktiga breddaspekter kan formuleras enligt följande:
1. Materialets många olika fyndkategorier.
2. Materialets stora kvantitet.
3. Materialets många varierande fyndkontexter; en tydligt differentierad rumsmässig
spridning i olika avseenden.
4. Kontinuitet och stor tidsmässig spridning.
Dessa aspekter ökar sammantaget ifrågavarande fyndmaterials värde som källmaterial för det vikingatida kulturmötet med arabsfären (motsv), och bör därvid förstärka en bild av detta som
något som varit av en betydlig omfattning.
Ett mycket intressant särfynd som, vidare, förtjänar omnämnande gjordes 1943 i Åbyn,
Hamrånge sn, Gästrikland. Detta utgöres av en glödpanna (rökelsebrännare) med tre
tillhörande glödtänger, vilken har daterats till ca 800/900-talet och anses tillverkad i Främre
Orienten inom ramarna för Kalifatet. Glödpannan, gjuten i brons, 40,8 cm l, 33 cm h, utgöres
av en kubisk behållare uppburen av fyra s-svängda ben som avslutas med fötter i form av
djurtassar. Vidare har den ett stort kupolformat lock, samt ett långt, rakt handtag med
knappliknande avlutning. Pannan är mycket rikt ornerad; såväl behållare, lock som handtag
besitter ett gjutet genombrutet symmetriskt och rytmiskt mönster av blad och växtslingor, och
längs lockets kant återfinnes ytterligare markanta ornament av liknande slag. Lockets övre del
utgöres av vad som synes vara en sjuuddig stjärna, eller möjligen en sjubladig blomma.
Fig 52. Orientalisk glödpanna ( rökelsebrännare) med glödtänger.
Fyndet gjordes 1943 i Åbyn, Hamrånge, Gästrikland i en Bergs-
skreva, och är daterad till tidigt 900-tal. Foto efter Länsmuseet Gävleborg. (GM 9699).
Skaftet gör pannan extra intressant, eftersom man på dess undersida kan återfinna de två
inskrifterna ”Bismillah” (se förklaring ovan, s 71) och ”Rahman” (”den Barmhärtige”).
Pannans konstruktion är beskaffad med hålformation i botten; vilket dels medger god
78
syretillförsel vid eldning, dels släpper ut den aska som bildas därvid. Detta mycket intressanta
fynd gjordes i en stenblocksskreva i ett skogsområde intill Åbyns kyrka, varpå det
överlämnades till museet i Gävle för vidarebefordran till SHM (numera förvarat av
Länsmuseet Gävleborg) för vidare undersökningar. Man har kunnat konstatera att pannan
besitter hög konstnärlig kvalitet, och att de stiliserade växtformerna i hög utsträckning liknar
sådana former som ofta återfinnes inom islamisk arkitektur; i synnerhet den krenelering som
återfinnes längs lockets kanter.
Pannan är att betrakta som ovanligt stor och praktfull. Dylika är vanligen är av mindre
format och form, samt blygsammare i ornamenten. Tolkningar avseende ursprung och
tillverkningsort har ansett att pannan troligen tillverkats i dåvarande norra Iran (möjligen
dåvarande Khorasan) under tidigt 900-tal (GM; Arne 1947:298f; Ådal 2002:87ff). Fyndet är
unikt för svensk kontext. En del möjligen fantasifulla tolkningar avseende hur pannan hamnat
på sin fyndplats har förekommit. Vad som står klart är fyndplats, ungefärlig datering samt
ungefärligt ursprung. Ingenting kan dock egentligen bestämmas avseende när detta fynd har
anlänt till den svenska kontexten. Fyndet är givetvis ändå intressant att belysa i sammanhang
av denna undersökning utifrån sin datering och sitt ursprung.
Ett par ytterligare exempel på intressanta särfynd som kort kan omnämnas är en Sino-
iransk lerkopp från ca år 900, återfunnen på Hemse annexhemman, Gotland, och ett
cylindriskt glas av postsassanidisk karaktär från 900-talet; ett gravfynd från Birka. Båda
möjligen från nordpersiskt område (Arne 1947:299f; SHM 34000:Bj 542).
Betraktelserna i detta underkapitel har gjorts i syfte att ytterligare förstärka bilden av
skandinaviska vikingatida kontakter med en arabisk/islamisk sfär, och därvid påvisa den
uppenbart stora omfattningen av dessa kontakter i kvantitet, variation och över tid.
Arabsfären är den kontext som är mest representerad i det svenska arkeologiska
fyndmaterialet från vikingatid när det gäller silvermynt och annat silver, samt även väl
representerad avseende andra föremål av värde. Det framstår inte som logiskt rimligt att
denna sfär inte skulle finnas omnämnd i skriftmaterialet, och i synnerhet inte när andra
kontexter av lägre dignitet frekvent omnämnes av just den orsaken att där finns rikedomar att
vinna etc. I sammanställning med övriga faktorer som utpekar Särkland som Arabsfären
(motsv) blir givetvis även detta till starka argument för att så måste vara fallet.
79
4. Slutsats
Som tidigare framförts är det föreliggande undersöknings uppfattning att kunskapen om
ämnesfältet ”Särkland” behöver källutredas, förtydligas och nyanseras. Att klarlägga så exakt
kunskap som möjligt för ämnesområdet har därvid ansetts vara av hög vikt för de historiska
ämnena, och inte minst för den arkeologiska disciplinen.
Föreliggande undersökning kan urskilja fyra mer eller mindre tydliga kunskapsgrupper av
relevans. Till dessa kommer en femte kompletterande grupp.
Grupperna kan klassificeras enligt följande:
Klass 1. Kunskap som kan anses säker genom empiriska bevis.
Klass 2. Vad som kan anses relativt säkert genom logisk slutledning.
Klass 3. Vad som kan anses troligt till relativt säkert.
Klass 4. Vad som kan anses möjligt till troligt.
Klass 5. Kompletteringsgrupp för vad som är av övrigt intresse för ämnesområdet.
Föreliggande undersökning är därvid i första hand, i grundläggande mening, en källutredning,
vilken, i andra hand, åtföljs av en studie av ett kulturmöte vars förutsättning är Särkland
definierat som arabsfären (motsv). Undersökningens första målsättning har således varit att
granska det befintliga källmaterialet avseende Särkland på ett förhållandevis källkritiskt sätt
för att därmed utreda forskningsförutsättningar och för att klassificera och gruppera det
källmaterial som kan anses föreligga. Klassificeringen kan sägas representera olika grader av
kunskapsnivåer, vilka då (med relativ precision) kan anses klargöra respektive källmaterials
relevans i numrerade grupper; från säkrare till osäkrare.
Vad gäller detta källmaterial, så är det undersökningens uppfattning att det primära
material som innehåller Särklandsnamnet står i en klass för sig; varvid denna klass kan kallas
klass 1 i sammanhanget. Avseende en av de i undersökningen ingående runristningarna (U
439) råder viss vetenskaplig diskussion kring utifall det verkligen är Särklandsnamnet som
meddelas i inskriften. Föreliggande undersökning hänför därför denna runristning till en lägre
nivå; därvid klass 2. Att den inte skulle kunna placeras i en ännu lägre klass beror på att
runristningen tillhör Ingvarsgruppen, vilket innebär att det kan anses som närmast intill
visshet givet att det ändå måste röra sig om Särklandsnamnet i inskriften. Men eftersom detta
ändå inte kan anses helt säkert, så placeras U 439 i klass 2. Undersökningens inställning är
därvid att dess källkritiska linje ska vara så exakt som möjligt, utan att förfalla till hyperkritik.
(Ingenting hindrar ju f ö att Säbjörn kan ha avlidit redan i Estland osv.)
För klass 1 råder alltså säkerhet om att källorna talar om ett kulturmöte med Särkland. Det
övriga källmaterialet kan inte intill fullkomlig visshet hänföras till ”Särkland”, men däremot
till Särkland definierat som arabsfären (motsv).
Det är viktigt att betona föreliggande undersöknings uppfattning att ett av de starkaste
argumenten för att kunna definiera Särkland som den vikingatida arabsfären (motsv) ligger i
att utifall man inte kan jämställa dessa, så vore det sistnämnda den enda av de i dessa
avseenden betydande vikingatida fyndsfärerna (dessutom den med god marginal mest
omfattande fyndsfären avseende t ex silvermynt) som inte finns omtalad i runinskrifts- och
skaldematerialet. Detta framstår som orimligt med tanke på hur situationen i övrigt ser ut. En
mycket tydlig indikation på att Särkland är detsamma som arabsfären (motsv) återfinner vi
också i den förhållandevis noggranna ruttbeskrivningen som återfinnes i inskriften på Sö 179,
vilken leder till arabsfärens (motsv) nordöstra region/sfär. Rutten österut via Rysslands floder
kunde leda vidare söderut till i princip två regioner; ”Grekland” (Bysans) eller arabsfären
(motsv). Fyndmaterialet från vikingafärder i österled domineras av material, inte minst
80
avseende mynt och andra värdeföremål, från dessa regioner. Ändamålet med resan omnämnes
också: att vinna guld. Guld (el ekonomisk berikning) visste man (vilket bl a framgår av
vikingatida fornfynd i svensk kontext) fanns anskaffningsbart i två regioner enligt denna
ruttbeskrivning: Arabsfären (motsv) eller Bysans (Grekland). Fornnordiska ord för Bysans är
olika varianter av ”Grekland”. ”Särkland” är det enda övriga regionnamn som omnämnes
avseende riktningen fjärran österut-söderut.
Av anförda anledningar anser denna undersökning att man med mycket hög relevans kan
och bör definiera Särkland som arabsfären (motsv). Dock inte i den utsträckning att
fyndmaterialet från sistnämnda helt når upp till det kunskapsvärde som själva ordet
”Särkland” innebär inom ramarnaför samtida kvarlevor.
Förslag till klassificering och gruppering av det i undersökningen undersökta källmaterialet
har utfallit enligt följande, i relevansordning avseende undersökningens syfte:
Klass 1:
a). Runristningarna G 216, SÖ 131, SÖ 179, SÖ 279, SÖ 281 samt U 785.
b). Det fornvästnordiska skaldematerialet: Lausavísur, vers 3, av Torgils fiskimadr Hástadi
(ca 1055); Sexstefja, vers 2, av Tjodolf Arnorsson (före 1066); Lausavísur, vers 3, av Torarinn
stuttfeldr (ca 1120). (Sistnämnda ett gränsfall av kronologiska skäl.)
Klass 2:
a). Runristningen U 439.
b). ”Säkra” Ingvarsstenar som inte innehåller Särklandsnamnet: Sö 9, Sö 105, Sö 107, Sö 108,
Sö 173, Sö 254, Sö 287, Sö 320, Sö 335, U 644, U 654, U 661, U 778, U 1143, U
Fv1992;157, Vs 19, Ög 155.
c). Fyndmaterial som besitter arabisk (motsv) inskription samtidigt som kontextuella
fyndomständigheter bekräftar att fyndmaterialet kan avgöras vara vikingatida (el i
gränstrakterna därav).
Klass 3:
a). ”Troliga” Ingvarsstenar: M4, Sö 277 samt Sö 360.
b). Fyndmaterial som bedömts ha arabiskt (motsv) ursprung samtidigt som kontextuella
fyndomständigheter bekräftar att fyndmaterialet kan avgöras vara vikingatida (el i
gränstrakterna därav) (Exempel på fyndmaterial: dräktddetaljer, smycken, lamellpansar etc.)
Klass 4:
a). ”Möjliga” Ingvarsstenar. F n befintliga (Sö 279 och U 785) ingår redan av andra skäl i
klass 1.
b). Fyndmaterial som av olika anledningar påvisar arabisk (motsv) karaktär; t ex vikter,
viktlod, lås o a som inte kan påvisas ha direkt arabiskt (motsv) ursprung, men som indirekt
kan knytas till denna sfär genom exempelvis uppfinningshärkomst, mönster etc; samtidigt
som kontextuella fyndomständigheter bekräftar att fyndmaterialet kan avgöras vara
vikingatida (el i gränstrakterna därav).
Klass 5: Övrigt källmaterial av olika grader av intresse för Särkland. T ex övriga
runristningar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen och fyndmaterial som bedömts ha
arabiskt (motsv) ursprung och/eller karaktär samtidigt som kontextuella fyndomständigheter
inte kan bekräfta att fyndmaterialet (som i fallet GM 9699) kan avgöras vara vikingatida (el i
gränstrakterna därav) vad ankommer på dess påträffande inom nordisk kontext.
81
Undersökningens åtföljande studie av kulturmötet som sådant bekräftar genom det belysta
fyndmaterialet att den i tidigare forskning relativt gängse bilden av förhållandevis mycket
omfattande vikingatida kontakter mellan vikingatida skandinaver (här främst mellansvensk
och gotländsk kontext i belysning) och en arabisk kultursfär i princip äger giltighet. Samtidigt
har nya viktiga iakttagelser varit möjliga att göra avseende kausalitet, i olika grader av
detaljperspektiv. Utredningar och belysningar har därmed varit av vikt och relevans, eftersom
den sammantagna bilden av kulturmötet med Särkland, definierat som den vikingatida
arabsfären (motsv), har utvidgats och kompletterats avseende en rad aspekter rörande
mänskliga faktorer och verksamheter på ett flertal plan.
En viktig slutsats för denna undersökning avser definitionen av begreppet Särkland som
liktydigt med den vikingatida arabsfären (motsv). Flera omständigheter leder fram till en
sådan slutsats. Viktiga iakttagelser har i denna undersökning gjorts genom studier av
fyndmaterial (i svensk kontext) kopplade till studier av i runristnings- och det fornnordiska
skaldematerialet omtalade destinationer. Genom logisk slutledning pekar de sammanvägda
källbetraktelserna på att nämnda slutsats måste kunna ses som hållbar och relevant.
En grund för definitionen utgöres också av den färdbeskrivning som finns i runinskriften på
Sö 179: Således att Särkland = ”fjärran” + ”österut” + ”söderut”.
Detta torde kunna anses som en korrekt och relativt exakt beskrivning av vägen via vattendrag
till den dåtida nordöstliga arabsfären (motsv). Överväldigande forskningsresultat påvisar att
vikingafärder i österled innebär en rutt in över rysk kontext via dess olika vattendrag. Fjärran
österut pekar således på en extra lång färd. Man har varit ute efter guld (dvs ekonomisk
berikning), vilket fanns i denna färdbeskrivning på ett säkert sätt inom destinationerna Bysans
(Grekland) och arabsfären. Här har man alltså också klargjort att man for till Särkland, en
region som ligger fjärran österut/söderut. Eftersom detta inte kan innebära Bysans (Grekland),
så måste det alltså innebära arabsfären.
Undersökningen anser också att särskilt intressanta kontextuella och mikroarkeologiska
aspekter beträffande Särklandsnamnet kan konstateras analytiskt, varav följande är de kanske
mest intressanta i bevisande syften utifrån dessa perspektiv:
1. Runristare/textförfattare avseende meddelanden i berörda runinskrifter/drapa
måste på något vis ha nåtts av information om händelser i den fjärran regionen Särkland.
2. Runristare/textförfattare måste ha känt sig åtminstone relativt förvissade om att
begreppet Särkland skulle kunna förstås av mottagare, eftersom det inte är logiskt
trovärdigt att använda en referens som en mottagare av ett meddelande inte skulle kunna
relatera till. Givetvis måste man samtidigt ha klart för sig att stora individuella skillnader
kan ha förekommit bland ”läsarna” avseende kunskaper om företeelser som omnämnes i
runinskrifter och skaldedikter. Detta ändrar dock inte textförfattarens utgångspunkt.
3. Runristningarna är skilda åt rumsligt på ett sådant sätt att man kan göra betraktelsen att
namnet Särkland under VT synes känt i åtminstone delar av nuvarande Södermanland,
Uppland, samt Gotland. Dessutom Norge och Island genom de fornvästnordiska
skaldeverserna.
4. En viktig aspekt avseende Timansstenen (G 216) är det sammanhang i vilket Särkland
figurerar; uppräknat som ett av fyra geografiska begrepp. De övriga tre begreppen
(Grekland, Jerusalem och Island) måste ses som mycket välkända begrepp för det senare
vikingatida skandinaviska samhället. Detta faktum förstärker en uppfattning om att även
Särkland var ett mycket välkänt geografiskt begrepp i sammanhanget.
82
Utöver dessa iakttagelser bör det påpekas att den i grunden historisk-arkeologiska
undersökningens inslag av kontextualism och mikroarkeologi i särskilt hög grad har framstått
som tillämpliga vad gäller hypoteser kring social praktik i anknytning till runristningarna, och
i synnerhet avseende diskussioner kring Sö 131, U 439 samt G 216.
Vidare ska här undersökningens analys av beroende, samband och innehåll avseende
skriftkällorna framläggas: Som framförts och argumenterats för i 1.7.1. är runristningar enligt
föreliggande undersöknings synsätt naturligen subalterna element. Ett oberoende av detta slag
är enligt föreliggande undersökning ett djupförhållande som på ett tydligt och konkret sätt
utpekar varför materialen är oberoende av varandra. Intressant för denna undersökning är att
detta innebär att vi hamnar i den situationen att runristningarna avseende ordet Särkland
bekräftar de övriga fornnordiska skriftkällorna. Ett sådant perspektiv står också i intressant
motsatsförhållande till hur man tidigare har brukat försökt bekräfta runinskrifter genom den
isländska litteraturen. Ordet Särkland finns under eran i fråga, såvitt kända källor anbelangar,
endast bekräftat inom de i denna undersökning redovisade runinskrifterna och skaldeverserna.
De av varandra med största sannolikhet oberoende materialen omnämner således ett ord som
inte finns omnämnt i något annat sammanhang under denna era (eller tidigare) såvitt hittills är
känt. Relationen mellan materialen, med utpekade oberoendeaspekter i fokus, påvisar alltså
att Särkland varit känt i Skandinavien på ett utökat sätt i förhållande till hur tidigare
diskussioner och analyser har sett ut i forskningen. I det här fallet är det också bra att
källmaterialet är ringa, eftersom det torde kunna anses stärka oberoendesituationen ytterligare.
Metoden måste även kunna anses ha generell relevans, och innebär i princip att ifrågavarande
källmaterials källvärde förstoras av en sådan oberoendesituation. Detta är ett viktigt
konstaterande i avseende av beroende-, sambands- och innehållsanalys.
Avslutningsvis för detta kapitel bör sägas, att en lång rad viktiga ytterligare
kunskapsaspekter avseende såväl källmaterial som kulturmötesanalyser troligen skulle kunna
uppbringas genom en utvidgad undersökning som ansluter till denna. En sådan utvidgning
skulle t ex kunna göras genom betydligt utökade arkeologiska undersökningar av
skandinaviskpräglad vikingatida närvaro inom arabsfären (motsv). Den kanske mest
intressanta och relevanta utvidgningsmöjligheten vore möjligen dock en i grund uttömmande
studie av befintliga arabiska skriftkällor av relevans för ämnesområdet.
83
5. Sammanfattning
5.1. Inledning med redovisning av syfte och källmaterial
Denna undersökning har haft syftet att göra en kritisk klassificerande utredning av det
källmaterial som kan knytas till den geografiska region som vikingatida runristare och
fornvästnordiska skalder kallade Särkland, och gruppera detta i relevansordnade klasser på
källkritiska grunder. I utvidgande syfte har samtidigt gjorts en studie av det vikingatida
kulturmötet med Särkland definierat som arabsfären (motsv), vars främsta målsättning har
varit att understödja undersökningens uppfattning om att Särkland är det skandinaviska
vikingatida (motsv) namnet på arabsfären (motsv). Ett förslag till introduktion av begreppen
Särklandsgruppen och Särklandsstenarna avges också (se 5.2.1.).
Utgångspunkt för undersökningen har varit samtliga kända runinskrifter som omnämner
begreppet Särkland. Som en naturlig kvantitativ följd har även tre fornvästnordiska
skaldeverser beaktats (varav dock den ena tidsmässigt ligger strax utanför vikingatiden).
Undersökningen har framförallt strävat efter att definiera och tolka de mera säkra kunskaper
som kan spåras ifråga om kulturmöten mellan (delar av) det vikingatida Norden och den
region som de vikingatida aktörerna kallade Särkland. Här har ansetts att endast
runinskrifternas och de norsk-isländska skaldeversernas ”Särkland” kan anses som helt säkra
uppgifter. Utifrån dessa har sedan undersökningen påbyggts genom analys av övrigt
källmaterial. I direkt anslutning har skett en analys av andra i sammanhanget intressanta
runristningar, bl a Ingvarsgruppen. Detta eftersom fyra av de runristningar som omtalar
Särkland även är ”säkra” Ingvarsstenar och två är ”möjliga” sådana.
Till studiens syfte har också hört att diskutera, problematisera och analysera annat
material som påvisar vikingatida kulturmöten med den vikingatida arabsfären (motsv) för att
upprätta en hållbar förklaringsmodell avseende dessa, i sammanställning med ovan nämnda
skriftkällor. Undersökningens kompletterande källmaterial har därvidlag utgjorts av ett
kvalitativt urval avseende fornlämningar och -fynd. Undersökningen har genom analys av det
föreliggande samlade källmaterialet, inte minst genom uteslutningsmetod, försökt påvisa att
Särkland med intill visshet gränsande sannolikhet kan bekräftas som liktydigt med den
vikingatida arabsfären (motsv). (Se 1.3.-1.4. för detaljerade redogörelser avseende syfte och
källmaterial.)
5.2. Resultat
Intentionerna med detta arbete har enligt min uppfattning uppnåtts, varvid studiens syfte i
rimlig omfattning kan anses uppfyllt; liksom framställda frågeställningar besvarade. I vissa
delar har förväntningarna även överträffats. Detta gäller i hög grad avseende utredning och
klassificering av källmaterialet. Det gäller även i hög grad avseende subalternanalys av
runristningar kontra de norsk-isländska skaldeverserna, där undersökningen argumenterar för en oberoendesituation mellan dessa källmaterial som innebär att deras källvärde förstoras.
Således också en viktig generell relevans som metod i avseende av beroende-, sambands- och
innehållsanalys (se vidare 1.7.1., samt kap 4). Förslaget om introduktion av begreppen
Särklandsgruppen och Särklandsstenarna (se 5.2.1.) kan även framhållas något, eftersom en
namngiven runstengrupp dels förenklar hantering av de i gruppen ingående ristningarna samt
dels har ett värde för det allmänna medvetandet (se vidare 5.2.1.).
84
Det är viktigt att utpeka att föreliggande undersökning lägger fram flera förnyade sätt att se på
runinskrifter och fornvästnordiska skaldeverser som nämner Särkland, varigenom ett antal nya
kunskaper förs fram. Undersökningen sätts också in i ett större sammanhang genom att belysa
ett relevant urval annat källmaterial ifråga om vikingatida kulturmöten med Särkland
definierat som den vikingatida arabsfären (motsv), varvid en utökad förståelse för dessa
kontakter kan anses ha uppnåtts på olika plan och från olika perspektiv.
De undersökningens resultat som här kan betonas är följande två huvudgrupper:
1. Bilden av källmaterial avseende Särkland (med klassificeringar och grupperingar).
2. Bilden av kulturmöten med Särkland definierat som den vikingatida arabsfären (motsv).
Nyhetsaspekter ligger bland annat i undersökningens synsätt på ifrågavarande källmaterial.
Klassificering och gruppering av källmaterialet i rangordning efter säkerhet och relevans har
därvid varit avgörande. Undersökningen menar att de iakttagelser som har kunnat konstateras
i dessa avseenden har ett mycket viktigt principiellt värde för en relevant kunskapsgrund för
ämnesområdet, och att de utgör det huvudsakliga resultatet. Andra delar av resultatet är att
anse som kompletterande, samt som fördjupningar i valda intressanta kompletterande
omständigheter, till vilket studiens huvudsakliga resultat också utgör ett nyckelelement. Detta
innebär alltså dels avseende analyser av kulturmöten, det större sammanhanget, samt dels vad
gäller synen på samband avseende den sammantagna bilden av alla till undersökningen
hörande element.
Undersökningen har således framlagt ett nytt sätt att se på det forntida källmaterial som
omnämner Särkland, varigenom ett antal kunskaper har framträtt genom främst sambands-,
innehålls- och beroendeanalyser. Undersökningen har därvid också eftersträvat att vara
detaljerad så långt det har varit möjligt.
Undersökningens logiska definition av Särkland bör också framhållas som viktigt resultat,
eftersom den, genom uppluckring av problematik avseende rådande dikotomier, kan anses
avlägsna problematik som tidigare utgjort grund för onödiga missförstånd. Enligt mitt synsätt
innebär undersökningens slutsatser att en säkrare och klarare kunskapsgrund för
ämnesområdet har definierats och framlagts. Detta torde också kunna anses underlätta
eventuella fortsatta undersökningar inom ämnesområdet.
5.2.1. Förslag till introduktion av begreppen Särklandsgruppen/Särklandsstenarna samt
ett förslag till gruppering
Föreliggande undersöknings utgångspunkt är runristningar som innehåller Särklandsnamnet.
Undersökningen föreslår att dessa hädanefter ska kallas Särklandsgruppen/Särklandsstenarna,
vilket är i linje med Ingvarsgruppen/Ingvarsstenarna, Greklandsgruppen/Greklandsstenarna,
Englandsgruppen/Englandsstenarna, Jarlebankegruppen/Jarlebankestenarna etc.
Ett starkt argument till att använda sådana begrepp ligger i att grupperingar givetvis
underlättar hanteringen av runristningarna.
Att man inte redan tidigare har använt sig av begreppen Särklandsgruppen/Särklandsstenarna
inom vetenskapen är inget jag avser att närmare analysera, men möjligen kan det ha att göra
med att samtliga, förutom G 216, tillhör Ingvarsgruppen (Sö 279 och U 785 dock endast
såsom osäkra, ”möjliga”, Ingvarsstenar). Alla utom G 216 knyts således på olika sätt till
Ingvarsgruppen: Sö 131, Sö 179, Sö 281 och U 439 därvid som ”säkra” Ingvarsstenar, Sö 279
85
och U 785 som ”möjliga” sådana. Detta förhållande framstår enligt föreliggande
undersökning dock inte som något hinder, utan snarare som något som förstärker nyttan av en
särskild Särklandsgrupp. Och som något som kan bidra till utökad förståelse för båda
grupperna. Antalet runristningar som nämner Särklandsnamnet är också liknande de som
ingår i en del andra runstensgrupper (t ex Jarlebankegruppen).
Dessutom tillkommer i diskussionen ett antal runristningar i det här fallet som visserligen inte
innehåller Särklandsnamnet, men som av olika skäl ändå kan anses högst relevanta att
diskutera som mer eller mindre troliga Särklandsfararstenar.
I enlighet med vad som anförts lägger föreliggande undersökning härmed fram förslaget att
introducera begreppen Särklandsgruppen/Särklandstenarna.
En gruppering kan grovt göras enligt följande:
Säkra Särklandsstenar
G 216, SÖ 131, SÖ 179, SÖ 279, SÖ 281, U 785.
Omdiskuterad Särklandssten
U 439.
Andra runristningar av intresse för Särklandsgruppen
a). Ingvarsstenar som ej har ordet Särkland i inskriptionen.
b). Övriga runristningar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen.
c). Runristningar som är intressanta av rumsliga orsaker (som X UaFv1914;47).
86
Bilaga 1 Ingvarsgruppen i grupperad sammanställning (utöver de i särskilda avsnitt redovisade)
Säkra Ingvarsstenar
Sö 9 (RAÄ Gåsinge-Dillnäs 66:1). Lifsinge, Dillnäs sn, Daga hd.
Sö 9. Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).
barkuiþr × auk × þu : helka × raistu × stain × þansi : at * ulf : sun * sint * han × entaþis + miþ : ikuari + kuþ + hialbi
+ salu ulfs ×
Bergviðr/Barkviðr ok þau Hælga ræistu stæin þannsi at Ulf, sun sinn. Hann ændaðis með Ingvari. Guð hialpi salu Ulfs.
Bergvid, han och Helga, reste denna sten efter Ulv, sin son. Han avled med Ingvar. Gud hjälpe Ulvs själ.
Sö 105 (RAÄ Kjula 42:1). Högstena, Kjula sn, Öster Rekarne hd.
Sö 105. Båda efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).
: hulmuiþr : -þi-(s)... ...(R) ...ur--(r)- su[n] han : uaR : fa-in : m(i)- : ikuari ×+
Holmviðr ... ... [Þ]or[bæ]r[n](?) sun [sinn]. Hann vaR fa[r]inn me[ð] Ingvari.
Holmvid (reste denna sten efter) Torbärn (?), (sin) son. Han var faren med Ingvar.
87
Sö 107 (RAÄ Eskilstuna 263:1). Balsta, Klosters sn, Öster Rekarne hd.
Sö 107. Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).
: rulifR : raisti : stein : þnsi : at : faþur : sin : skarf : ha[n] uaR : farin : miþ : ikuari :
HroðlæifR ræisti stæin þennsi/þannsi at faður sinn Skarf. Hann vaR farinn með Ingvari.
Rollev reste denna sten efter sin fader Skarv. Han var faren med Ingvar.
Sö 108 (RAÄ Eskilstuna 263:2). Gredby, Klosters sn, Öster Rekarne hd.
(Nu i Eskilstuna).
Sö 108. Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR)
kunulfR : raisti : stein : þansi : at : ulf : faþur : sin : han : uaR i : faru : miþ : ikuari :
GunnulfR ræisti stæin þannsi at Ulf, faður sinn. Hann vaR i faru með Ingvari.
Gunnulv reste denna sten efter Ulv, sin fader. Han var på färd med Ingvar.
88
Sö 173 (RAÄ Tystberga 103:1). Tystberga, Tystberga sn, Rönö hd
Sö 173. Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).
§A mus:kia : a(u)[k :] (m)an(i) : litu : rasa : ku[(m)(l) : þausi : at : b]ruþur * (s)in : hr(u)þkaiR * auk : faþur sin
hulm:stain *
§B * han hafþi * ystarla u(m) : uaRit * lenki : tuu : a:ustarla : meþ : inkuari
§A Myskia ok Manni/Mani letu ræisa kumbl þausi at broður sinn HroðgæiR ok faður sinn Holmstæin.
§B Hann hafði vestarla um vaRit længi, dou austarla með Ingvari.
Mus-Gea och Manne läto resa detta minnesmärke efter sin broder Rodger och sin fader Holmsten. Han hade västerut varit
länge, dogo österut med Ingvar.
Sö 254 (RAÄ Ösmo 217:1). Vansta, Ösmo sn, Sotholms hd.
Sö 254. Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).
* suan : auk stain : raistu * stain : at * tos(t)a : faþur : sin : is uarþ : tauþr * i liþi : ikuars : au(k) at * þo(r)stain : auk
kt : aystain : alhiltar * s--
Svæinn ok Stæinn ræistu stæin at Tosta, faður sinn, es varð dauðr i liði Ingvars, ok at Þorstæin ok at Øystæin, AlfhildaR s[un].
Sven och Sten reste stenen efter Toste, sin fader, som blev död i Ingvars följe, och efter Torsten och efter Östen, Alvhilds
son.
89
Sö 287 (RAÄ Botkyrka 390:1). Hunhammar (nu Norsborg), Botkyrka sn, Svartlösa hd.
Sö 287. Efter träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall (B 686).
[× antuitR : reisti : stin : iftiR : huka : bruþur sin eR : uar : tauþe(r) : miþ : ink... ...k : iftir : þurkils bruþur : kuþan
biarlaukr : irfi : lit : reisa : iftir : biaþr : sin]
Andvettr ræisti stæin æftiR Huga, broður sinn, eR vaR dauðr með Ing[vari, o]k æftiR Þorgils, broður goðan. Biarnlaugr
ærfi(?) let ræisa æftiR faður(?) sinn.
Andvett reste stenen efter Huge, sin broder, som blev död med Ingvar, och efter Torgils, [sin] gode broder. Björnlög,
arvingen(?), lät resa [stenen] efter sin fader(?).
Sö 320 (RAÄ Årdala 52:2). Stäringe, Årdala sn, Villåttinge hd.
Sö 320. Foto förf.
: kaiRuatr : auk : anutr : auk : utamr : rita : stain : at : byrst(a)in * bruþur : sin : saR uaR : austr * miþ ikuari : trik
: snialan : sun : lifayaR ×
GæiRhvatr ok Anundr ok OtamR [letu] retta stæin at Byrstæin, broður sinn, saR vaR austr með Ingvari, dræng sniallan, sun
LiføyaR.
Gervat och Anund och Otam läto resa stenen efter Byrsten, sin broder, som var österut med Ingvar, en rask yngling, son av Livö.
90
Sö 335 (RAÄ Åker 137:1). Ärja ödekyrka, Åkers sn, Åkers hd.
Sö 335. Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).
u ulf=ui : raisti : stain þana| |at bruþur sin : u:snikin saR furs : a:ust:arla : maþ : i:ikn:u:ari : ksibari hulmstains
... UlfR(?) ræisti stæin þenna at broður sinn Osnikin, saR fors austarla með Ingvari, skipari Holmstæins.
Ulv(?) reste denna sten efter sin broder Osniken, som omkom österut med Ingvar, (han var) Holmstens skeppskamrat.
U 644 (RAÄ Yttergran 3:1). Ekilla bro, Yttergrans sn.
U 644. Efter foto av Iwar Andersson (UR3).
an(u)(i)(t)r : auk * kiti : auk * kar : auk * blisi * auk * tiarfr * þir * raistu * stain þina * aftiR * kunlaif * foþur : sin
han : fil * austr : miþ : ikuari kuþ heabi ontini
Andvettr ok <kiti> ok Karr ok Blesi ok DiarfR þæiR ræistu stæin þenna æftiR Gunnlæif, faður sinn. Hann fell austr með
Ingvari. Guð hialpi andinni.
Andvett och kiti och Kår och Bläse och Djärv de reste denna sten efter Gunnlev, sin fader. Han föll österut med Ingvar. Gud hjälpe anden.
91
U 654 (RAÄ Övergran 116:1). Varpsund, Vi ägor, Övergrans sn.
U 654. Efter foto av Iwar Andersson (UR 3)
+ a--itr : auk * ka(r) auk : kiti : auk : -[l]isi : auk * tiarfr : ris[t]u : stain : þena : aftir : kunlaif : foþur sin is u[a]s
nus(t)(r) * m[i](þ) ikuari : tribin kuþ : hialbi : o(t) þaira al-ikr| |raistik * runar is kuni + ual * knari stura
A[ndv]ettr ok Karr ok <kiti> ok [B]lesi ok DiarfR ræistu stæin þenna æftiR Gunnlæif, faður sinn. Es vas austr með Ingvari
drepinn. Guð hialpi and þæiRa. Al[r]ikR(?) ræist-ek runaR. Es kunni val knærri styra.
Andvett och kiti och Kår och Bläse och Djärv reste denna sten efter Gunnlev, sin fader. Han blev dräpt österut med Ingvar.
Gud hjälpe deras ande. Jag Alrik ristade runorna. ___ Han kunde väl styra skeppet.
U 661 (RAÄ Håtuna 67:1). Råby, Håtuna sn.
U 661. Efter foto av Iwar Andersson (UR3).
kairui × auk × kula × ristu × stain þina × aftir × onunt × foþur sia is uas × austr × tauþr × miþ × ikuari × kuþ × hialbi
ot × onutar
GæiRvi ok Gulla ræistu stæin þenna æftiR Anund, faður sinn. Es vas austr dauðr með Ingvari. Guð hialpi and AnundaR.
Gerri och Gulla reste denna sten efter Anund, sin fader. Han blev dräpt österut med Ingvar. Gud hjälpe Anunds ande.
92
U 778 (RAÄ Svinnegarn 7:4). Svinnegarns kyrka.
U 778. Efter foto av Nils Lagergren (UR3).
þialfi × auk × hulmnlauk × litu × raisa × staina þisa × ala × at baka × sun sin × is ati × ain × sir × skib × auk × austr ×
stu[rþi ×] i × ikuars × liþ × kuþ hialbi × ot × baka × ask(i)l × raist
Þialfi ok Holmlaug letu ræisa stæina þessa alla at Banka/Bagga, sun sinn. Es atti æinn seR skip ok austr styrði i Ingvars lið. Guð hialpi and Banka/Bagga. Æskell ræist.
Tjälve och Holmlög läto resa alla dessa stenar efter Banke (eller: Bagge), sin son. Han ägde ensam sitt skepp och styrde
österut i Ingvars här. Gud hjälpe Bankes (Bagges) ande. Äskil ristade.
U 1143 (RAÄ Tierp 23:2). Tierps kyrka.
U 1143. Efter foto av Iwar U 1143. Efter träsnitt
Andersson (UR4). av Johan Hadorph & Petrus Helgonius (B 655).
[klintr auk blikr × ristu stin × þinsi * iftiR kunu(i)þ] × faþur × sin + han [× foR bort miþ (i)kuari + kuþ trutin hialbi
ont ...](r)[a *] kristin[a þuriR + t]r(o)(n)[i × ri]s[ti +]
Klintr(?) ok BlæikR ræistu stæin þennsi æftiR Gunnvið, faður sinn. Hann for bort með Ingvari. Guð drottinn hialpi and
[ald]ra kristinna. ÞoriR Trani risti.
Klint och Blek reste denna sten efter Gunnvid, sin fader. Han for bort med Ingvar. Gud drotten hjälpe alla kristnas ande. Tore
runorna (?) ristade.
93
U Fv1992;157 (RAÄ Husby-Ärlinghundra 221). Husby-Ärlinghundra sn, Arlanda,
Måby ägor.
U Fv1992;157. Foto förf.
× kunar : auk biurn : auk × þurkrimr × ra-... ...tain : þina * at þurst... × bruþur sin : is uas austr : tauþr * m... ...ari ×
auk × karþ... ...u þisi
Gunnarr ok Biorn ok ÞorgrimR ræ[istu s]tæin þenna at Þorst[æin] broður sinn, es vas austr dauðr m[eð Ingv]ari, ok gærð[u
br]o þessi.
Översättning till nusvenska (Fv [Snædal 1992:157]):
Gunnar och Björn och Torgrim reste denna sten efter Torsten, sin broder. Han blev död österut med Ingvar. Och gjorde denna
bro(?).
Vs 19 (RAÄ Skultuna 113:2). Berga, Skultuna sn. Nu vid Skultuna bruk.
Vs 19. Efter foto av Nils Lagergren (VSR) khu[nal-](r) * [(l)it ... stain * þinsa ef]tir * horm * stob sen * trek| |ku-...n * auk * uas * farin * (o)(s)-r * miþ * ikuari *
hiolbi k[-þ * salu h...ns *]
Gunnal[d]r let [ræisa] stæin þennsa æftiR Orm, stiup sinn, dræng go[ða]n, ok vas farinn aus[t]r með Ingvari. Hialpi G[u]ð
salu h[a]ns.
Gunnald lät resa denna sten efter Orm, sin styvson, en god ung man, och han hade farit österut med Ingvar. Hjälpe Gud hans själ.
94
Ög 155 (RAÄ Styrstad 39:1). ”Sylten”, Bjällbrunna ägor, Styrstads sn, Lösings hd.
Ög 155. Foto förf. Efter träsnitt av Johan Hadorph
och Petrus Törnewall (B 857).
þurfriþ × risti × eftiR × askut × auk × kauta sunu × sina × stin × þasi × han × kuti × etaþis × i × ikuars × hilfniki ×
Þorfriðr/Þorfreðr ræisti æftiR Asgaut ok Gauta, sunu sina, stæin þannsi. Hann Gauti ændaðis i Ingvars hælfningi.
Torfrid reste efter Asgöt och Göte, sina söner, denna sten. Göte avled i Ingvars härskara.
Troliga Ingvarsstenar
M 4 (RAÄ Attmar 4:2). ”Lilla Attmars-stenen”, Attmars kyrka, Attmars sn.
M 4. Foto förf.
§P ...uki raisti st... ... f(u)r austr * miR i(i)...ri (i)aisinsiltaikan-... ...i * stain þin
§Q ...uki raisti st... ... f(u)r austra miR i(i)...ri (i)aisinsiltaikan-... ...[na]þ(u) stain þin[a]
§P [T]oki/[Full]ugi/[Ill]ugi ræisti st[æin] ... for austr meðr Ing[va]ri(?) ... ... stæin þenna. §Q [T]oki/[Full]ugi/[Ill]ugi ræisti st[æin] ... for austr meðr Ing[va]ri(?) ... [mar]kaðu(?) stæin þenna.
Ej slutgiltigt tolkad till nusvenska (Snædal: muntl uppgift 2010-03-17).
95
Sö 360 (RAÄ Blacksta 1:2). Bjuddby, Blacksta sn, Oppunda hd.
Sö 360. Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).
: þurstin : reisti : stin : þisi : iffir : bruuR : sin þurbn *: sun : ru-ts : farit : uas i : far-nki :
Þorstæinn ræisti stæin þannsi æftiR broður sinn Þorbiorn, sun Ruts(?). Farinn vas i <far-nki>.
Torsten reste denna sten efter sin broder Torbjörn, son av Rut(?). Han hade farit ...
Sö 277 (RAÄ Strängnäs 124:1). Strängnäs, Domkyrkan.
Sö 277. Foto förf.
u--r : auk : inki:burk : (l)itu : ra... ... ...- : ...a at * uerþr * iki : inkuars : ma... ...
... ok Ingiborg letu ræ[isa] ... ... ... <at> verðr ængi Ingvars ma[nna] ...
... och Ingeborg läto resa .... blir icke någon av Ingvars män ...
Möjliga Ingvarsstenar
Avs gruppen ”möjliga” Ingvarsstenar (Thunberg G 2010a) är dessa identiska med Sö 279 och U 785; se därvid
3.2.4. resp 3.2.7.
96
Övriga runstenar av särskilt intresse för Ingvarsgruppen
Sö 96 (RAÄ Jäder 58:1). Jäders kyrka, Östra Rekarne hd.
Sö 96. Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR).
... ... -(t)ain : þansi : at : begli : faþur : sii :: buanta :: sifuR :: han : uaR : fa... ...
... ... [s]tæin þannsi at Bægli, faður sinn, boanda SæfuR. Hann vaR fa[rinn](?) ...
____ denna sten efter Bägler, sin fader, make till Säva. Han var faren (med Ingvar).
Sö 278 (RAÄ Strängnäs 122:1). Strängnäs, Domkyrkan.
Sö 278. Efter foto av Harald Faith-Ell (SÖR). Sö 278. Efter träsnitt ( utifrån teckning) av
Christian Ehrenhoff (B 702).
k(u)nbiurn lit raisa : st... ... ...þ[an a]imuntiR :
Gunnbiorn let ræisa st[æin] ... ... ÆimundaR(?).
Gunnbjörn lät resa stenen ....
97
U513 (RAÄ Rimbo 61:1). Rimbo kyrka.
U 513. Efter foto av Harald U 513. Efter träsnitt av Petrus Helgonius
Faith-Ell (UR2). och Johan Hadorph (B 243).
* anuntr * auk * airikr * auk * hakun * auk * inkuar * rais-- ... (þ)(i)(n)-(a) * (i)(f)(t)ir * raknar * bruþur sin * kuþ *
hialbi ant * hans
Anundr ok ÆirikR ok Hakon ok Ingvarr ræis[tu stæin] þenn[s]a æftiR Ragnar, broður sinn. Guð hialpi and hans.
Anund och Erik och Håkon och Ingvar reste denna sten efter Ragnar, sin broder. Gud hjälpe hans ande.
U 540 (RAÄ Husby-Sjuhundra 20:1). Husby-Lyhundra kyrka.
U 540. Efter foto av E Mattsson (UR2). U 540.Efter kopparstick av Johannes Bureus (KB:F f 6, nr 220).
airikr ' auk hokun ' auk inkuar aukk rahn[ilt]r ' þou/þouh h--.../--... ... ...-R ' -na hon uarþ [tau]þ(r) [a] kriklati ' kuþ
hialbi hons| |salu| |uk| |kuþs muþi(R)
ÆirikR ok Hakon ok Ingvarr ok Ragnhildr þau/þaun ... ... ... ... Hann varð dauðr a Grikklandi. Guð hialpi hans salu ok Guðs
moðiR.
Erik och Håkon och Ingvar och Ragnhild, de ... Han blev död i Grekland. Gud och Guds moder hjälpe hans själ.
98
U 837 (RAÄ Nysätra 98:1). Alsta, Nysätra sn.
U 837. Efter foto av Nils Lagergren (UR3).
... ...k × hulmk... ... ...(r)s + liþ × kuþ × hialb(i) ...
... [o]k Holmg[æiRR](?) ... [Ingva]rs(?) lið. Guð hialpi ...
... Och Holmger ... Ingvars här. Gud hjälpe ...
Ög 30. Skjorstad, Tåby sn, Björkekinds hd.
Ög 30. Foto förf. Ög 30. Efter teckning av Erik Brate (ÖGR).
: siksten : let : rasti : stain : þe(n)... : eftiR : ikuar : sun : sin : han : uarþ : austr : tauþr :
Sigstæinn let ræisa stæin þenn[a] æftiR Ingvar, sun sinn. Hann varð austr dauðr.
Sixten lät resa denna sten efter Ingvar, sin son. Han blev död österut.
99
Ög 145 (RAÄ Dagsberg 5:2). Dagsberg, kyrkogårdsmuren, Lösings hd.
Ög 145. Foto förf. Ög 145. Efter foto av Erik Brate (ÖGR).
... ...ur : sin : eR : furs : ... hilfnai : (a)(u)str
... [fað]ur/[broð]ur sinn, eR fors ... hælfningi(?) austr.
... (efter N. N.), sin fader, som omkom i Ingvars trupp österut.
Ög 145. Efter träsnitt av Johan Hadorph och Petrus Törnewall (B 859).
100
Bilaga 2
Ytterligare faksimil på handskrifter där de fornvästnordiska skaldeverserna
förekommer
AM 45 fol (F) - Fríssbók, Codex Frisianus:42. Handskrift; ca 1300-1325. Sexstefja, vers 2, av Tjodolf Arnorsson, börjar på
fjärde raden, första spalten. Särkland är det sjunde ordet på samma rad (dvs från versens början). Den arnamagnæanske samling. Nordisk forskningsinstitut, Köpenhamns universitet och Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum fræðum, Reykjavik.
101
AM 47 fol (E) – Eirspennill:10. Handskrift; ca 1300-1350. Sexstefja, vers 2, av Tjodolf Arnorsson, börjar på åttonde raden
nedifrån. Särkland är det sjunde ordet på samma rad (dvs från versens början). Den arnamagnæanske samling. Nordisk
forskningsinstitut, Köpenhamns universitet och Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum fræðum, Reykjavik)
102
AM 66 fol (H) – Hulda:22. Handskriftt; ca 1350-1375. Sexstefja, vers 2, av Tjodolf Arnorsson, börjar på sjunde
raden. Särkland är det tredje ordet på åttonde raden. Den arnamagnæanske samling. Nordisk forskningsinstitut,
Köpenhamns universitet och Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum fræðum, Reykjavik.
103
GKS 1010 fol (Hr) – Hrokkinskinna:17. Handskriftt; ca 1400-1450. Sexstefja, vers 2, av Tjodolf Arnorsson, börjar på
sjuttonde raden uppifrån i 1a spalten. Särkland är det sjunde ordet på samma (och nästkommande) rad. Den
arnamagnæanske samling. Nordisk forskningsinstitut, Köpenhamns universitet och Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum
fræðum, Reykjavik.
104
AM 45 fol (F) - Fríssbók, Codex Frisianus: 54v (ca 1300-1325). Lausavísur, vers 3, av Torgils fiskimadr Hástadi, börjar på
femtonde raden, andra spalten. Särkland är det åttonde ordet på sextonde raden. Den arnamagnæanske samling. Nordisk forskningsinstitut, Köpenhamns universitet och Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum fræðum, Reykjavik.
105
AM 66 fol (H) – Hulda: 70r (ca 1350-1375). Lausavísur, vers 3, av Torgils fiskimadr Hástadi, börjar på sextonde raden. Särkland är det trettonde ordet på sjuttonde raden. Den arnamagnæanske samling. Nordisk forskningsinstitut, Köpenhamns
universitet och Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum fræðum, Reykjavik.
106
GKS 1010 fol (Hr) – Hrokkinskinna: 50v (ca 1400-1450). Lausavísur, vers 3, av Torgils fiskimadr Hástadi, börjar på tionde
raden, andra spalten. Särkland är det första ordet på tolfte raden. Den gamle kongelige samling, Det kongelige bibliotek,
Köpenhamn och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik.
107
GKS 1009 fol (Mork) – Morkinskinna: 30r (ca 1275). Lausavísur, vers 3, av Torarinn stuttfeldr, börjar på femtiofjärde
raden. Särkland återfinnes i början av femtiofemte raden (dokumentet relativt skadat i denna del). Den gamle kongelige samling, Det kongelige bibliotek, Köpenhamn och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik.
108
AM 47 fol (E) – Eirspennill: 43r (ca 1300-1350). Lausavísur, vers 3, av Torarinn stuttfeldr, börjar på sjuttonde raden.
Särkland är det fjortonde ordet ordet på artonde raden. Den arnamagnæanske samling. Nordisk forskningsinstitut,
Köpenhamns universitet och Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum fræðum, Reykjavik.
109
GKS 1009 fol (Mork) – Morkinskinna: 30r (ca 1275). Lausavísur, vers 3, av Torarinn stuttfeldr, börjar på femtiofjärde
raden. Särkland återfinnes i början av femtiofemte raden (dokumentet relativt skadat i denna del). Den gamle kongelige samling, Det kongelige bibliotek, Köpenhamn och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik.
110
AM 66 fol (H) – Hulda: 109r (ca 1350-1375). Lausavísur, vers 3, av Torarinn stuttfeldr, börjar på nionde raden. Särkland är
det tredje ordet ordet på elfte raden. Den arnamagnæanske samling. Nordisk forskningsinstitut, Köpenhamns universitet och
Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum fræðum, Reykjavik.
111
Bilaga 3 Avklappning av G 216:s gjutform jämförd med en s k ”Sachsenpfennig”.
Avklappning av gjutformen på G 216. Efter foto av G. Hildebrand 1973.
För jämförelse med föregående; en s k
”Sachsenpfennig”. Mynt återfunnet i Stige, Indals sn,
Medelpad. SHM inv nr 12.079. 2/1. Efter foto av G. Hildebrand 1975.
112
Bilaga 4 Detaljstudie av RAÄ Björke 73:1. Typexempel avseende depåfynd i rumslig närhet till
fyndplatsen för G 216.
Depåfyndet består av en silverskatt som återfanns 1943 (SHM inv nr 31616; SHM inv nr
31418). Denna innehöll bl a två intressanta myntenheter.
SHM 31616 i detalj
Innehåll: 1 myntpost, samt 24 övriga föremålsposter och 1 benpost.
Myntpost: Silvermynt; JÅ. 32 st: 17+15 vikingatida silvermynt , varav 11+15 arabiska, 4
tyska, 1 byzantiskt och 1 engelskt. Föremåls-id: 14479.
Föremålsposter: Ten (hacksilver). Silver. 4 fragment. jäå. Föremåls-id: 14483.
Halsring (hacksilver). Silver. 1 fragment. jäå. Ändstycke av halsring, vriden av tre trådar, rund ornerad ögla som
avslutning, dubbelvikt Föremåls-id: 14484.
Plåt (hacksilver). Silver. 1 fragment. JÅ. Fragment av silverplåt, dubbelvikt. Föremåls-id: 14485.
Spänne (ringspänne; mittvulst). Silver. 1 fragment. Jäå. Föremåls-id: 14486.
Vikt (viktlod). Järn. 1 st. JÅ. Kulformigt, av järn med bronsskal. Föremåls-id: 14487.
Nål (dräktnål). Brons. 1 st. JÅ. Dräktnål eller nål till spänne(?). Föremåls-id: 14488.
Beslag. Koppar. 1 st. JÅ. Sköldformat beslag(?) av tunn kopparplåt med fragment av silver längs kanten.
Föremåls-id: 14489.
Beslag. Koppar. 1 st. JÅ. Bältebeslag av koppar med nit och med spår av förgyllning. Föremåls-id: 14490.
Plåt. Koppar. 1 fragment. JÅ. Fragment av kopparplåt med ett hål för nit, upprullat i båda ändarna. tjocklek 0,05
cm. Föremåls-id: 14491.
Plåt. Koppar. 1 fragment. JÅ. Fragment av kopparplåt med ett hål för nit. tjocklek 0,05 cm. Föremåls-id: 14492.
Plåt. Koppar. 1 fragment. JÅ. Tjocklek 0,05 cm. Föremåls-id: 14493.
Plåt. Koppar. 1 fragment. JÅ. Triangelformat. Föremåls-id: 14494.
Föremål. Koppar. 1 st. JÅ. ”Hylsa”. Föremåls-id: 14495.
Föremål. Koppar. 1 st. JÅ. Smälta; oregelbunden form. Föremåls-id: 14496.
Föremål. Koppar. 1 st. JÅ. Smälta; oregelbunden form. Föremåls-id: 14497.
Föremål. Brons. 1 st. JÅ. smälta av brons(?), droppformad. Föremåls-id: 14498.
Sölja. Brons. 1 st. JÅ. Utan torne. Föremåls-id: 14498.
Kärl (gryta). Brons. 1 fragment. JÅ. Bit av brons, fot till malmgryta(?). Föremåls-id: 14500.
Knapp. Tenn. 1 st. JÅ. knapp av tenn(?), öglan borta, med stjärnmönster. Föremåls-id: 14501.
Knapp. Tenn. 1 st. JÅ. Knapp av tenn(?), öglan borta, trasiga kanter, hjulkorsmönstrad. Föremåls-id: 14502.
Knapp. Bly. 1 st. JÅ. 1/2 knapp eller nit av bly. Föremåls-id: 14503.
Kärl. Keramik. 1 fragment. JÅ. Svart; förhistorisk karaktär. Föremåls-id: 14504.
Tand. Ben. 1 fragment. JÅ. Fragment av djurtand. Föremåls-id: 14506.
Bränd lera. Bränd lera. 1 fragment. JÅ. Fragment av bränd lera (lerklining?). Föremåls-id: 14508.
Benpost: Ben. Obränt ben. 9 fragment. JÅ. Obrända djurben. Föremåls-id: 14507
113
SHM 31618 i detalj
Innehåll: 1 myntpost, samt 25 övriga föremålsposter och 2 benposter.
Myntpost: Silvermynt. JÅ. 94 st. Inventariebeskrivningen meddelar endast att de är arabiska
(kalifatet), bysantinska, tyska samt engelska. Föremåls-id: 24563.
Föremålsposter: Halsring/armring (hacksilver). Silver. 1 st/1fragment. JÅ. Fragment av halsring/armring/spiralring. Föremåls-
id: 24559.
Bleck. Silver. 2 fragment. JÅ. Tjocklek ca 0,05 cm med stämpelornering. Tillklippt. Föremåls-id: 24564.
Mungiga. Brons. 1 st. JÅ. Fyndet ej insänt till SHM? Föremåls-id: 24566.
Kors. Bly. 1 st. JÅ. Ornerat. Fyndet ej insänt till SHM? Föremåls-id: 24567.
Föremål. Metall. 1 st. JÅ. Sigillavtryck? Fyndet ej insänt till SHM? Föremåls-id: 24568.
Nål (dräktnål). Brons. 1 st. JÅ. Päronformat huvud. Fyndet ej insänt till SHM? Föremåls-id: 24569.
Nål till spänne. Okänt material. 1 st. JÅ. Fyndet ej insänt till SHM? Föremåls-id: 24570.
Beslag. Okänt material. 1 st. JÅ. Fyndet ej insänt till SHM? Föremåls-id: 24571.
Vikt (viktlod). Brons. 1 st. JÅ. 3,85 g. Polyedrisk. Fndet ej insänt till SHM? Föremåls-id: 24572.
Vikt (viktlod). Bly. 1 st. JÅ. 36,46 g. Rundad. Fyndet ej insänt till SHM? Föremåls-id: 24573.
Vikt (viktlod). Bly. 1 st. JÅ. 10,87 g. Rundad. Fyndet ej insänt till shm? Föremåls-id: 24574.
Föremål. Bly. 1 st. JÅ. 2,08 g. Vikt? Kubformad. Fyndet ej insänt till SHM? Föremåls-id: 24575.
Föremål. Bly. 1 st. JÅ. 1,6 g. Vikt? Kubformad. Fyndet ej insänt till SHM? Föremåls-id: 24576.
Plåt. Koppar. 1 fragment. JÅ. Dubbelvikt med nit. Fyndet ej insänt till SHM? Föremåls-id: 24577.
Plåt. Koppar. 1 fragment. JÅ. Ornerad. Fyndet ej insänt till SHM? Föremåls-id: 24578.
Ten. Koppar. 3 st. JÅ. Största längd 6,5 cm. fynden ej insända till SHM? Föremåls-id: 24579.
Knapp. Brons. 1 st. JÅ. Fyndet ej insänt till SHM? Föremåls-id: 24580.
Plåt. Brons/koppar. 14 fragment. JÅ. Största fragmentet 3,2 x 1,3 cm. Fynden ej insända till SHM? Föremåls-id:
24581.
Föremål. Järn. 35 st. JÅ. Föremål eller fragment, största längd 21,5 cm. Fynden ej insända till SHM? Föremåls-
id: 24582.
Sked. Metall. 1 st. JÅ. Skaft. Recent? Fyndet ej insänt till SHM? Föremåls-id: 24583.
Kärl. Keramik. 11 fragment. JÅ. Fynden ej insända till SHM? Föremåls-id: 24584.
Lerklining. Lera. 28 fragment. JÅ. Fynden ej insända till SHM? Föremåls-id: 24585.
Tand. Ben. 4 fragment. JÅ. Kreaturstand. Fyndet ej insänt till SHM? Föremåls-id: 24588.
Sten. Skiffer. 2 fragment. JÅ. Största längd 7,5 cm. Del av föremål? Fynden ej insända till SHM? Föremåls-id:
24589.
Sten. Flinta. 4 fragment. JÅ. Största fragmentet 2,0 x 3,0 x 2,5 cm. Bearbatat? Fynden ej insända till SHM?
Föremåls-id: 24590.
Benposter: Ben. Obränt ben. 3 fragment. JÅ. Fynden ej insända till SHM? Föremåls-id: 24586.
Ben. Obränt ben. 3 fragment. JÅ. Fynden ej insända till SHM? Föremåls-id: 24587.
114
Bilaga 5 Äldre planritning över RAÄ Adelsö 34:1, ”Birkaborgen”, och närliggande gravfält
Äldre planritning över Birkaborgen (RAÄ Adelsö 34:1) och närliggande gravfält (Up 10315f, ATA). Uppgift om årtal och
upphovsman saknas. (Datum generaliserat till 1900-01-01.) FMIS/ATA.
115
Förkortningar
ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet. RAÄ. Stockholm.
B = Bautil. (Se Göranson under tryckta källor och litteratur.)
B (+ nr) = Runstensavbildningar i nummerordning i ovanstående.
Bd = band.
Bj (+ nr) = Birkagravnr stammande fr Hjalmar Stolpes utgrävningar på 1870-t. Numera undernr under SHM-nr.
C 14 = Kol 14.
FMIS = RAÄ:s fornminnesinformationssystem.
Fp = Stilgrupp för runstensornamentik.
Fv = Fornvännen.
G (+ nr) = Gotlands runinskrifter i nummerordning.
GLM = Gotlands Länsmuseum.
GM = Länsmuseet Gävleborg.
GR2 = Sveriges Runinskrifter, Bd 12, Gotlands runinskrifter, Del 2. (Svärdström, E. 1978).
H = häfte.
hs = Handskrift.
hd = Härad.
JÅ = Järnålder.
KB = Kungliga biblioteket, Stockholm.
KVHAA = Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
MT = Medeltid.
M (+ nr) = Medelpads runinskrifter i nummerordning.
Pr (+ nr) = Stilgrupper för runristningsornamentik.
RAK = Stilgrupp för runristningsornamentik.
RAÄ = Riksantikvarieämbetet.
RAÄ (+ nr) = Objekt i fornlämningsregistret (FMIS), RAÄ.
Ry = Ryssland.
SHM = Statens historiska museer; kortregistret. Stockholm.
SR = Sveriges Runinskrifter (1900-). KVHAA. Uppsala.
SRD = Samnordisk Runtextdatabas (http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm). Uppsala universitet.
sn = Socken.
SP = Skaldic Project (skaldic.arts.usyd.edu.au/db.php).
sp = Spalt.
ST = Sturlungatid (ca slutet av 1100-talet till 1262; isländsk tidsperiod).
Sö (+ nr) = Södermanlands runinskrifter i nummerordning.
SÖR = Sveriges Runinskrifter, Bd 3, Södermanlands runinskrifter, H 1-4. (Brate, E & Wessén, E H. 1924-36.)
U (+ nr) = Upplands runinskrifter i nummerordning.
Ua = Ukraina.
UR2 = Sveriges Runinskrifter, Bd 7, Upplands runinskrifter, Del 2, H 1-3. (Wessén, E & Jansson, S B F.
1943-46.)
UR3 = Sveriges Runinskrifter, Bd 8, Upplands runinskrifter, Del 3, H 1-3. (Wessén, E & Jansson, S B F.
1949-51.)
UR4 = Sveriges Runinskrifter, Bd 9, Upplands runinskrifter, Del 4, H 1-3. (Wessén, E & Jansson, S B F.
1953-58.)
Vs (+ nr) = Västmanlands runinskrifter i nummerordning.
VSR = Sveriges Runinskrifter, Bd 13, Västmanlands runinskrifter. (Jansson, S B F. 1953-58.).
VT = Vikingatid.
X = Övriga områden (avseende runstenar i SRD).
Ög (+ nr) = Östergötlands runinskrifter i nummerordning.
ÖGR = Sveriges Runinskrifter, Bd 2, Östergötlands runinskrifter, H 1-3. (Brate, E. 1911-18.)
116
Käll- och litteraturförteckning
Otryckta källor
Arkiv Nordisk Forskningsinstitut, Københavns universitet och Stofnun Arna Magnússonar í íslendskum fræðum,
Reykjavik
Den arnamagnæanske samlingen
AM 38 folx (J2
x) - Jöfraskinna (ca 1675-1800).
AM 39 fol (ca 1300).
AM 42 folx (42
x) (ca 1675-1700).
AM 45 fol (F) - Fríssbók, Codex Frisianus (ca 1300-1325).
AM 47 fol (E) - Eirspennill (ca 1300-1350).
AM 51 folx (51
x) (ca 1700).
AM 63 folx (K
x) - Kringla (ca 1675-1700).
AM 66 fol (H) - Hulda (ca 1350-1375).
AM 303 4°x (FskA
x) - Fagrskinna A (ca 1675-1700).
AM 761 b 4°x (761b
x) (ca 1700).
Det kongelige bibliotek, Köpenhamn och Stofnun Árna Magnússonar i islenskum fræðum, Reykjavik.
Den gamle kongelige samling
GKS 1005 fol (Flat) – Flateyjarbók (ca 1387-1395).
GKS 1009 fol (Mork) – Morkinskinna (ca 1275).
GKS 1010 fol (Hr) - Hrokkinskinna (ca 1400-1450).
Kungliga biblioteket, Stockholm
F a 10:1-2. Bureus, Johannes. Monumenta veterum gothorum in patria.
F f 6. Bureus, Johannes. Runstenar i kopparstick och träsnitt.
F h. Peringskiöld, Johan. Minningsmärken, gamla och nyare eller Monumenta Sveo-
Gothorum. (Fh 1-10 är volymer innehållande 17 ”böcker”. En registerdel finns
dessutom.)
F l 5:2. Peringskiöld, Johan. Monumenter och Elogier efter våra förfäder uti hennes Majt:s
Riksänkedrottningens livgeding och Gripsholms län (1684). Besedda och avtagna av
Johan Peringer.
Holm papp 18 folx (ca 1650-1700).
Universitetsbiblioteket i Oslo
OsloUB 371 folx (FskB
x) - Fagrskinna B (ca 1700).
Antikvarisk-topografiska arkivet, Stockholm
Riksantikvarieämbetets fornminnesinformationssystem, Stockholm
Statens historiska museer; kortregistret, Stockholm
117
Runristningar G 216 (RAÄ Roma 76:1 [fyndplats]).
M 4 (RAÄ Attmar 4:2).
Sö 9 (RAÄ Gåsinge-Dillnäs 66:1).
Sö 96 (RAÄ Jäder 58:1).
Sö 105 (RAÄ Kjula 42:1).
Sö 107 (RAÄ Eskilstuna 263:1).
Sö 108 (RAÄ Eskilstuna 263:2).
Sö 128 (RAÄ Lid 7:1).
Sö 129 (RAÄ Lid 7:2).
Sö 130 (RAÄ Lid 24:1).
Sö 131 (RAÄ Lid 22:1).
Sö 132 (RAÄ Lid 25:1).
Sö 133 (RAÄ Lid 37:1).
Sö 173 (RAÄ Tystberga 103:1).
Sö 179 (RAÄ Kärnbo 33:1).
Sö 254 (RAÄ Ösmo 217:1).
Sö 277 (RAÄ Strängnäs 124:1 [felaktigt även benämnd Sö 381 i FMIS – min anm]).
Sö 278 (RAÄ Strängnäs 122:1).
Sö 279 (RAÄ Strängnäs 125:1).
Sö 281 (RAÄ Strängnäs 123:1 [felaktigt benämnd Sö 381 i FMIS – min anm]).
Sö 287 (RAÄ Botkyrka 390:1 [som ”uppgift om”]. Förkommen sedan tidigt 1700-tal).
Sö 320 (RAÄ Årdala 52:2).
Sö 335 (RAÄ Åker 137:1).
Sö 360 (RAÄ Blacksta 1:2).
U 112 (RAÄ Ed 73:1).
U 374 (har ej Raä-nr; förkommen sedan 1728).
118
U 438 (RAÄ Husby-Ärlinghundra 15:1).
U 439 (Har ej RAÄ-nr; förkommen sedan 1600-talets mitt).
U 513 (RAÄ Rimbo 61:1).
U 540 (RAÄ Husby-Sjuhundra 20:1).
U 644 (RAÄ Yttergran 3:1).
U 654 (RAÄ Övergran 116:1).
U 661 ((RAÄ Håtuna 67:2).
U 778 (RAÄ Svinnegarn 7:4).
U 785 (RAÄ Tillinge 140:1).
U 837 (RAÄ Nysätra 98:1).
U 1143 (RAÄ Tierp 23:2).
U Fv1992;157 (RAÄ Husby-Ärlinghundra 221).
Vs 1 (RAÄ Ryttene 52:1).
Vs 2 (RAÄ Ryttene 52:2).
Vs 19 (RAÄ Skultuna 113:2).
X UaFv1914;47
X RyMelnikova2001;181
X RyMelnikova2001;189
X RyMelnikova2001;196
X RyMelnikova2001;251
X RyNLT2004;5
Ög 30 (RAÄ Tåby 11:2).
Ög 145 (RAÄ Dagsberg 5:2).
Ög 155 (RAÄ Styrstad 39:1).
Muntlig källa Snædal, Thorgunn. RAÄ. 2010-03-17.
119
Tryckta källor och litteratur
Adam av Bremen. 1984. Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar (Gesta
Hamburgensis Ecclessiae Pontificum). Översatt av Emanuel Svenberg. Med kommentarer
av Carl F Hallencreutz, Kurt Johannesson, Tore Nyberg & Anders Piltz. Proprius förlag.
Stockholm.
Almgren, Bertil. 1955. Bronsnycklar och djurornamentik vid övergången från vendeltid till
vikingatid. Appelbergs. Uppsala.
Altrock, Håkan. 2005. Expedition Vittfarne: Ett vetenskapligt experiment i Ingvar den
vittfarnes kölvatten. Vetenskaplig slutrapport. Stockholms universitet.
Ambrosiani, Björn. 2009. Rapportsammanställning (RAÄ dnr 321-4893-2009). RAÄ.
Stockholm.
Andrén, Anders. 1997. Mellan ting och text. En introduktion till de historiska arkeologierna.
Bruno Östlings bokförlag Symposium AB. Stockholm.
Andersson, Theodore M. 1964. The Problem of Icelandic Saga Origins: A Historical Survey.
Yale Germanic Studies, 1. Yale University Press. New Haven.
Andersson, Theodore M. 1967. The Icelandic Family Saga: An Analytic Reading. Harvard
Studies in Comparative Literature, 28. Harvard University Press. Cambridge,
Massachusetts.
Andersson, Theodore M. 2006. The Growth of the Medieval Icelandic Sagas (1180-1280).
Cornell University Press. Ithaca.
Andersson, Theodore M & Gade, Kari Ellen. 2000. Morkinskinna: The Earliest Icelandic
Chronicle of the Norwegian Kings (1030-1157). Ithaca och London.
Arbman, Holger. 1940. Birka I - Die Gräber. Tafeln. Untersuchungen und Studien.
Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm.
Arbman, Holger. 1943. Birka I - Die Gräber. Text. Untersuchungen und Studien.
Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm.
Arne, Ture Johnsson. 1911. ’Sveriges förbindelser med Östern under vikingatiden’.
Fornvännen 6, ss 1-66. Stockholm.
Arne, Ture Johnsson. 1914. ’Den svenska runstenen från ön Berezanj utanför
Dnjeprmynningen’. Fornvännen 9, ss 44-48. Stockholm.
Arne, Ture Johnsson. 1942. ’Grävningarna i khazarfästningen Sarkel’. Fornvännen 37, ss
299-302. Stockholm.
Arne, Ture Johnsson. 1947. ’’Austr i Karusm’ och Särklandsnamnet’. Fornvännen 42, ss 290-
305. Stockholm.
120
Artamonov, Mikhail Illarionovič. 1940. Sarkel i nekotyrye drugie ukreplenija sev. -zap.
Chazarii. Sovjetskaya Archeologija VI. Leningrad.
Артамонов, Михаил Илларионович. 1962. История хазар. Под редакцией и с
примечаниями Л.Н. Гумилёва. Л.: Изд-во Государственный Эрмитаж. Санкт-
Петербург. Ленинград.
Brate, Erik. 1911-18. Sveriges Runinskrifter. Bd 2. Östergötlands runinskrifter. H 1-3.
Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Uppsala.
Brate, Erik & Wessén, Elias H. 1924-36. Sveriges Runinskrifter. Bd 3. Södermanlands
runinskrifter. H 1-4. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Uppsala.
Burenhult, Göran (red). 1999. Arkeologi i Norden 2. Natur & Kultur. Stockholm.
Bureus, Johannes. 1624. Monumenta Sveo-Gothica hactenus exculpta eller 48 runstenar i
träsnitt. Uppsala.
Carlsson, Anders. 1983. Djurhuvudformiga spännen och gotländsk vikingatid. Text och
katalog. Stockholm Studies in Archaeology, 5. Stockholm.
Carlsson, Anders. 1999. ’Vikingatidens samhälle på Gotland’. I: G Burenhuelt (red),
Arkeologi i Norden 2, ss 494-497. Natur & Kultur. Stockholm.
Christiansson, Hans. 1959. Sydskandinavisk stil. Studier i ornamentiken på de senvikingatida
runstenarna. Almqvist & Wiksell. Uppsala.
Clunies Ross, Margaret (red). 2001-2011. Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages.
Brepols Publishers. Turnhout.
Cornell, Per & Fahlander, Fredrik. 2002a. Social praktik och stumma monument –
introduktion till mikroarkeologi. Göteborgs universitet, Institutionen för arkeologi,
Gotarc Serie C, No. 46. Göteborg.
Cornell, Per & Fahlander, Fredrik. 2002b. ’Microarchaeology, Materiality and Social
Practice’. Current Swedish Archaeology, Vol. 10, ss 21-38. Svenska arkeologiska
samfundet (Swedish Archaeological Society). Stockholm.
Daniel, Norman. 1979. The Arabs and Mediaeval Europe. Longman Group Limited. London.
Deetz, James. 1996/Andra upplagan. In Small Things Forgotten. An Archaeology of
Early American Life. Revised and expanded edition. Anchor Books Doubleday. New
York, London, Toronto, Sydney, Auckland.
Derrida, Jacques. 1977. Of Grammatology. Translated by G C Spivak. John Hopkins
University Press. Baltimore.
Derrida, Jacques. Writing and Difference. Translated by A Bass. Routledge. London 1978.
121
Derrida, Jacques. Archive Fever: A Freudian Impression. Translated by E A Prenowitz. The
University of Chicago Press. Chicago & London 1996.
Dybeck, Richard. 1855. Svenska Run-Urkunder, Första Samlingen. Tryckte hos Joh.
Beckman. Stockholm.
Elmevik, Lennart, Peterson, Lena, Lagman, Svante & Williams, Henrik (red). 1989. Projektet
de vikingatida runinskrifternas kronologi - En presentation och några forskningsresultat.
Runrön. Runologiska bidrag utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala
universitet 1. Uppsala.
Engström, Johan. 1999. ’Förhistorisk fortifikation’. I: G Burenhuelt (red), Arkeologi i Norden
2, ss 242-250. Natur & Kultur. Stockholm.
Fahlander, Fredrik. 2007. ’Third Space Encounters: Hybridity, Mimicry, Interstitial Practice’.
I: P Cornell & F Fahlander (red), Encounters/Materialities/Confrontations:
Archaeologies of Social Space and Interaction, ss 15-41. Cambridge Scholars Press.
Cambridge.
Fernstål, Lotta. 2003. ’Where Different Waters Met. Aspects on the Apollo Granmus vase and
its position near Sagaån in the Provence of Västmanland’. Current Swedish
Archaeology, Vol. 11, ss 25-44. Svenska arkeologiska samfundet (Swedish
Archaeological Society). Stockholm.
Gade, Kari Ellen. 1995. The Structure of Old Norse Dróttkvætt Poetry. Ithaca and London.
Gade, Kari Ellen (red). 2009. Poetry from the Kings’ Sagas 2: From c. 1035 to c. 1300. Vol 2
i Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages (huvudred: M Clunies Ross).
Brepols Publishers. Turnhout.
Gibbon, Edward & Ockley, Simon. 1984. The Saracens: Their History, and the Rise and Fall
of Their Empire. Darf Publishers Limited. London.
Gustafsson, Anders. 2001. Arkeologihistoria som historia och som arkeologi. Studier i
arkeologins egenhistorier. Institutionen för Arkeologi, Göteborgs universitet. Göteborg.
Gräslund, Ann-Sofie. 1980. Birka IV. The Burial Customs. A study of the graves on Birka.
Untersuchungen und Studien. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Stockholm.
Gräslund, Ann-Sofie. 1990-91. ’Runstenar - om ornamentik och datering’. Tor 23, ss 113-
140. Uppsala.
Gräslund, Ann-Sofie. 1992. ’Runstenar - om ornamentik och datering II’. Tor 24, ss 177-
201. Uppsala.
Gräslund, Anne-Sofie. 2006. ’Dating the Swedish Viking-Age rune stones on stylistic
grounds’. I: G Fellows-Jensen, M Stoklund, M Lerche Nielsen & B Legarth Holmberg
(red), Runes and their Secrets. Studies in runology, ss 117 - 140. Museum Tusculanum
Press, University of Copenhagen, Danmark.
122
Göranson, Johan (red). 1750. Bautil, det är: alle Svea ok Götha rikens runstenar, upreste
ifrån verldenes år 2000 til Christi år 1000; för detta, efter glorvördigast i åminnelse
konung Gustaf Adolfs ok konung Karl XI:tes befallning afritade ok til största delen : uti
former inskurne; men nu, efter vår allernådigaste konung Fridrich I:stas befallning ok
riksens högloflige ständers begäran, med några anmärkningar utgifne af Johan
Göransson. Lars Salvius. Stockholm.
Herschend, Frands. 1999. ’Runestones as a social manifestation’. I: E Lietoff (red),
Runestones: a colourful memory, ss 15-20. Uppsala.
Herschend, Frands. 2001. ’Pegas på tusentalet - attityder till runstensdiktning’. Fornvännen
96, ss 23-33. Stockholm.
Herschend, Frands. 2009. Mellan tal och skrift. Essäer om runinskrifter. Occasional Papers in
Archaeology 48. Uppsala universitet.
Hjørungdal, Tove. 2007. ’Far beyond the Frontier. Creolizing the Cauldron Grave Horizon of
Medelpad, North Sweden’. I: B Hårdh, K Jennbert & D Olausson (red), On the Road.
Studies in Honour of lars Larsson. Acta Archaeology Lundensia in 4o, No. 26, ss 270-
275. Almquist & Wiksell International. Stockholm.
Hoad, T F (red). 1996. The Concise Oxford Dictionary of Etymology. Oxford University
Press. Oxford.
Hodder, Ian (red). 1982a. Symbolic and Structural Archaeology. Cambridge University Press.
Cambridge.
Hodder, Ian. 1982b. Symbols in Action. Cambridge University Press. Cambridge.
Hodder, Ian. 1986. Reading the Past. Current approaches to interpretation in archaeology.
Cambridge University Press. Cambridge.
Hodder, Ian & Hutson, Scott. 2003. Reading the Past. Current approaches to
interpretation in archaeology. 3rd Ed. Cambridge University Press. Cambridge. U. K.
Hodder, Ian. 2001. Archaeological Theory Today. Polity Press. U. K.
Holm, Johan. 2003. Från silvermynt till myntat silver – förändringar i depositionsmönster på
Gotland under sen vikingatid och tidig medeltid, 1100–1220. Kandidatuppsats i
arkeologi. Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet.
Stockholm.
Holmquist Olausson, Lena. 1993. Aspects on Birka: Investigations and Surveys 1976-1989.
Theses and Papers in Archaeology B:3. Stockholms universitet.
Holmquist Olausson, Lena & Kitzler Åhfeldt, Laila. 2002. Krigarnas hus: Arkeologisk
undersökning av ett hallhus i Birkas Garnison. RAÄ 35, Björkö, Adelsö sn, Uppland
1998-2000. Rapport 4. Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet.
Stockholm.
123
Hårdh, Birgitta. 1996. Silver in the Viking Age. A Regional-Economic Study. Almquist &
Wiksell. Lund.
Hägerdal, Hans. 2004. ’Ynglingatal. Nya perspektiv på en kanske gammal text’.
HumaNetten 15, ss 18-25. Institutionen för humaniora, Växjö universitet. Växjö.
Höglund, Maria. 2006/2007. Gravar i Alsike hage: Analys av fyndkontexter och
gravkonstruktioner tillhörande gravfältet RAÄ 26 i Alsike socken, Uppland. CD-uppsats i
laborativ arkeologi. Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet.
Stockholm.
Íslendsk fornrit XXVI-XXVIII. 1941-51. Reykavík.
Jansson, Ingmar. 1988. ’Wikingerzeitlicher orientalischer Import in Skandinavien’. I:
Oldenburg-Wolin-Staraja-Ladoga-Novgorod-Kiev. Handel und Handelsverbindungen im
südlichen und östlichen Ostseeraum während des frühen Mittelalters. (Bericht der
Römisch-Germanischen Kommission, bd 69.) Verlag Philipp von Zabern. Mainz am
Rhein.
Jansson, Sven B F. 1946. ’Några okända uppländska runinskrifter’. Fornvännen 41, ss 257-
280. Stockholm.
Jansson, Sven B F. 1953-58. Sveriges Runinskrifter. Bd 13. Västmanlands runinskrifter.
Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Uppsala.
Jansson, Sven B F. 1984/Tredje upplagan. Runinskrifter i Sverige. AWE/Gebers. Stockholm.
Jóhannesson, Kristinn. 1993. ’Förord’. I: Nordiska kungasagor. III. Magnus den gode till
Magnus Erlingsson, ss 7-11. Fabel Bokförlag. Stockholm.
Jonsson, Kenneth. 1999. ’Mynt – en materialgrupp med nya förutsättningar’. I: G Burenhult
(red), Arkeologi i Norden 2, ss 418-419. Natur & Kultur. Stockholm.
Karlsson, Lennart. 1983. Nordisk form. Om djurornamentik. Statens historiska museum.
Studies 3. Stockholm.
Koranen.
Larsson, Gunilla. 2005.”Between East and West”. Svensk-georgisk arkeologisk expedition
12-27 juli 2005. Rapport. Institutionen för Arkeologi och Antik Historia, Uppsala
universitet med stöd av Svenska Institutet. Uppsala.
Larsson, Mats G. 1983. ’Vart for Ingvar den vittfarne?’. Fornvännen 78, ss 95-104.
Stockholm.
Larsson, Mats G. 1986. ’Ingvarstågets arkeologiska bakgrund’. Fornvännen 81, ss 98-113.
Stockholm.
124
Larsson, Mats G. 1990a. Runstenar och utlandsfärder: Aspekter på det senvikingatida
samhället med utgångspunkt i de fasta fornlämningarna. Acta Archaeologica Lundensia,
Series in 8o, Lund.
Larsson, Mats G. 1990b. Ett ödesdigert vikingatåg. Bokförlaget Atlantis. Stockholm.
Larsson, Mats G. 2002. ’Runstenarna vid Strängnäs domkyrka, Ingvar den vittfarne och en
sörmländsk storgård’. Fornvännen 97, ss 87-96. Stockholm.
Liljegren, Johan. 1832. Run-Lära. P. A. Norstedt & Söner. Stockholm.
Marc-Wogau, Konrad (red). 1983. Filosofin genom tiderna. Strömningar och problem-
ställningar genom filosofins historia i tänkarnas egna texter. Första delen. Bonnier Fakta
Bokförlag. Stockholm.
Melnikova, Elena A. 1987. ’New Finds of Scandinavian Runic Inscriptions from the USSR’.
Runor och runinskrifter. Föredrag vid Riksantikvarieämbetets och Vitterhets-
akademiens symposium 8-11 september 1985. Kungl. Vitterhets Historie och
Antikvitets Akademien, Konferenser 15. Stockholm.
Montelius, Oscar. 1914. ’Svenska runstenar om färder österut. Ett bidrag till vikingatidens
historia’. Fornvännen 9, ss 81-124. Stockholm.
Moreland, John. 2001. Archaeology and Text. Gerald Duckworth & Co Ltd. London.
Olausson, Michael. 1999. ’Bronsålderns och den äldsta järnålderns vallanläggningar’. I:
G Burenhult (red), Arkeologi i Norden 2, ss 28-31. Natur & Kultur. Stockholm.
Olsen, Björnar. 2009/Andra upplagan. ’Scenes from a Troubled Engagement: Post-
structuralism and Material Culture Studies’. I: C Tilley, K Webb, S Küchler,
M Rowlands & P Spyer (red), Handbook of Material Culture, ss 85-103. SAGE
Publications Ltd. Los Angeles/London/New Delhi/Singapore/Washington DC.
Onions, C T, Friedrichsen, G W S & Burchfield, R W (red). 1994/Fjärde upplagan. The
Oxford Dictionary of English Etymology. Oxford University Press. Oxford.
Peterson, Lena. 1989/Tredje reviderade upplagan. Svenskt Runordsregister. Runrön,
Runologiska bidrag utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 2.
Uppsala.
Peterson, Lena. 1994. ’Scandinavian Runic-text Data Base: a Presentation’. I:
B Ambrosiani & H Clarke (red), Developments Around the Baltic and the North
Sea in the Viking Age, ss 305-309. Birka Studies 3, The Twelfth Viking Age Congress.
Stockholm.
Peterson, Lena. 2004. Lexikon över urnordiska personnamn. Institutionen för nordiska språk,
Uppsala universitet. Uppsala.
Shanks, Michael & Tilley, Christopher. 1987. Social Theory and Archaeology. Polity Press.
Cambridge.
125
Snaedal, Thorgunn. 1992. ’Runfynd 1989 och 1990’. Fornvännen 87, ss 155-158.
Stockholm.
Spivak, Gayatri C. 1993. ’Can the subaltern speak?’. I: P Williams & L Chrisman (red),
Colonial Discourse and Post-Colonial Theory, ss 66-112. Harvester Wheatsheaf.
London.
Sturluson, Snorre. 1993. Nordiska kungasagor. III. Magnus den gode till Magnus Erlingsson.
Översättning av Karl G Johansson. Förord av Kristinn Jóhannesson. Fabel Bokförlag.
Stockholm.
Sveriges Runinskrifter. 1900- . Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Uppsala.
Svärdström, Elisabeth. 1978. Sveriges Runinskrifter. Bd 12. Gotlands runinskrifter. Del 2.
Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Uppsala.
Tilley, Christopher (red). 1990. Reading Material Culture: Structuralism, Hermeneutics and
Post-Structuralism. Blackwell. Oxford.
Tilley, Christopher. 1991. Material Culture and Text: The Art of Ambiguity. Routledge.
London.
Tilley, Chistopher. 1994. A Phenomenology of Landscape: Places, Paths and Monuments.
Berg Publishers. Oxford/Providence.
Tilley, Christopher. 2009/Andra upplagan. ’Objectification’. I: C Tilley, K Webb,
S Küchler, M Rowlands. & P Spyer (red), Handbook of Material Culture, ss 60-73.
SAGE Publications Ltd. Los Angeles/London/New Delhi/Singapore/Washington DC.
Thompson, Claiborne. 1975. Studies in Upplandic Runography. University of Texas Press.
London-Austin.
Thunberg, Carl L. 2010a. Ingvarståget och dess monument. En studie av en
runstensgrupp med förslag till ny gruppering. Kandidatuppsats i arkeologi. Institutionen
för historiska studier, Göteborgs universitet. Göteborg.
Thunberg, Carl L. 2010b. Runstenar och arkeologi. En teoretisk och metodologisk diskussion
med vidhängande fallstudie. Seminarieuppsats. Institutionen för historiska studier,
Göteborgs universitet. Göteborg.
Thunberg, Carl L. 2011a. Materialitet. En teoretisk studie från ett arkeologiskt perspektiv.
Seminarieuppsats. Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet. Göteborg.
Thunberg, Carl L. 2011b. Fyndkontexter för runristningar som innehåller Särklandsnamnet.
Initialutredning och grundsammanställning. Institutionen för historiska studier, Göteborgs
universitet. Göteborg.
Tolan, John Victor. 2002. Saracens: Islam in the Medieval European Imagination. Columbia
University Press. New York.
126
Wahlberg, A. 1917. ’Steninge’. I: T Westrin et al (red), Nordisk Familjebok.
Konversationslexikon och Realencyklopedi, Bd 26, sp 1242-1243. Stockholm.
Wessén, Elias & Jansson, Sven B F. 1943-46. Sveriges Runinskrifter. Bd 7. Upplands
runinskrifter, Del 2, H 1-3. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Uppsala.
Wessén, Elias & Jansson, Sven B F. 1949-51. Sveriges Runinskrifter. Bd 8. Upplands
runinskrifter, Del 3, H 1-3. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Uppsala.
Wessén, Elias & Jansson, Sven B F. 1953-58. Sveriges Runinskrifter. Bd 9. Upplands
runinskrifter, Del 4, H 1-3. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Uppsala.
Whaley, Diana. 1991. Heimskringla: An Introduction. Viking Society for Northern Research,
University College. London.
Whaley, Diana. 2002. Sagas of Warrior-Poets. Penguin. Harmondsworth.
Whaley, Diana (red). 2009. Poetry from the Kings’ Sagas 1: From Mythical Times to c. 1035.
Vol 1 i Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages (huvudred: M Clunies Ross).
Brepols Publishers. Turnhout. Belgium.
Ådahl, Karin. 2002. ’Den praktfulla rökelsebrännaren’. I: K Ådahl, S Unge Sörling &
V Wessel (red), Sverige och den islamiska världen: ett svenskt kulturarv, ss 87-91.
Wahlström & Widstrand. Stockholm.
Östergren, Majvor. 1989. Mellan stengrund och stenhus. Gotlands vikingatida silverskatter
som boplatsindikation. Theses and Papers in Archaeology 2. Stockholms universitet.
127
Elektroniska källor
guteinfo.com (2011-02-25).
kronk.narod.ru/library/artamonov-mi-1962.htm (2011-03-10).
lansmuseetgotland.se (2011-02-25).
mis.historiska.se/mis/sok (2011-05-30).
oed.com/ (Oxford English Dictionary) (2011-02-10).
raa.se/cocoon/fornsok (2011-05-30).
raa.se (2011-05-30).
Rundata 2.5 & Samnordisk runtextdatabas 2008. Uppsala universitet.
http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm (2011-06-06).
skaldic.arts.usyd.edu.au/db.php (SP) (2011-05-30).
ISBN 978-91-637-5727-3
