A N T I R A S I S T I S K T I D S K R I F T

Nazistvåld i Uppsala

Våld mot transsexuella i fängelser

Extremhöger på frammarsch i Ukraina

Afrikansk homofobi, en västlig konstruktion?

1 2015TEMA: QUEER

”

2015_MANA_prova_FRIA_220x280.indd 1 2015-05-25 19.29

03

SVERIGES LEDANDE KULTURTIDSKRIFT MED ANTIRASISTISK OCH FEMINISTISK PROFIL SOM TAR STRID FÖR KLASS- OCH INTERNATIONELL SOLIDARITET, OCH ORDAR FÖR EN HUMAN ASYLPOLITIK. MANA UTKOMMER MED FYRA NUMMER PER ÅR MED DAGSAKTUELLA TEMAN.

A N SVA R I G U T G I VA R E : CATHERINE HOLT

T E M A R E DA KT Ö R :EMMA ELENORASDOTTER

R E DA KT I O N S S E K R E T E R A R E U TA N F Ö R T E M AT :LUCAS DE VIVO

A RT D I R E C T O R :JAN PETTERSON

B I L D C H E F:SARAH KATARINA HIRANI

R E DA KT I O N :ANDREA MALESEVIC, MATILDA RENKVIST QUISBERT, MAJSA ALLELIN, VALERIE KYEYUNE BACKSTRÖM, POURAN DJAMPOUR, MAJA SAGER, JOANNA KORBUTIAK, SARA SALEH, FELICIA MULINARI, SARAH KATARINA HIRANI, CATHERINE HOLT, EMMA ELEONORASDOTTER, FLORENCIA ROVIRA TORRES, NAZEM TAHVILZADEH, LUCAS DE VIVO.

S K R I B E N T E R : REETTA WALLEN, GIUSEPPE SIRIGNANO, FREDDI RAMEL, DENIZ TÜTÜNCÜ, JOAKIM MEDIN, KATARINA LIND, EMMA ELEONORASDOTTER, MARTIN BRUSEWITZ, ALEX ALVINA CHAMBERLAND, TOVE GRÖNROOS.

F O T O G R A F E R : LUCAS DE VIVO, JOAKIM MEDIN, WANDILE KASIBE, MSTYSLAV CHERNOV, SPOILT EXILE, WORLD WHITE WEB.

I L LU S T R AT Ö R E R :TIINA TINOUSCHKA NILSSON, MIA FERNAU, SARAH KATARINA HIRANI.

O M S L AG : TIINA TINOUSCHKA NILSSON

ÖV E R SÄT T N I N G : ULLA BOSTNER DE VIVO

K U N D TJÄ N S T : NÄTVERKSTAN EKONOMITJÄNSTBOX 311 20400 32 GÖTEBORGTELNR: 031–743 99 05, TELEFONTID 9–12E-POSTADRESS: EKONOMITJANST@NATVERKSTAN.NET

T RYC K E R I : TRYDELLS

ÄGA R E : FÖRENINGEN TIDSKRIFTEN MANA

P R E N UM E R AT I O N E R : EKONOMITJANST@NATVERKSTAN.NET

KO N TA KT : RED@TIDSKRIFTENMANA.SE

A D R E S S : TIDSKRIFTEN MANAPOSTIA 2311AMIRALSGATAN 47214 37 MALMÖISSN: 1403-6886BANKGIRO: 221-6943 MANA © 2015ISBN 978-91-981243-6-1

www.tidskriftenmana.se

8 – Debatt. Fulrasismen finns även på högskolan, berättar Miranda Cox Samrawit Danielsson från studentkåren i Uppsala.

10 – Nazisträttegången i Uppsala. Joakim Medin berättar om den juridiska karusell han drogs in i efter att ha blivit vittne till nazisters misshandel av en person på öppen gata.

12 – Rhodes must fall. Tove Grönroos berättar om kampen som spridits från Kapstadens universitet i det postkoloniala Sydafrika.

15 – Rapport från motståndet. Giuseppe Sirignano skriver om rasismen som präglar världsutställningen i Milano.

18 – Homotolerans och homohat med koloniala rötter. Den ugandiska rättsforska­ren Sylvia Tamale sätter ljus på samband och ambitioner som fördelat attityderna mellan Afrika och Västvärlden.

21 – Normaliserat våld mot trans­personer. Alex Alvina Chamberland har undersökt den extrema överrepresenta­tionen av våld mot rasifierade och trans­personer i New Yorks fängelser, och osynlig­görandet av utsattheten i Sverige.

24 – HBTQ­Sverige är inte en fristad för alla. Katarina Lind undersöker bilden av Sverige som frizon för HBTQ­flyktingar.

28 – ”Jag vill inte dö ut”. Same eller queer? Martin Brusewitz intervjuar Tove Fahlgren som rapporterar från skärningspunkten mellan multipla förtryck och vägrar radera sig själv.

30 – Nazister i Ukraina – Fredrik Ramel skriver om det interna hotet mot den Ukrainska demokratin

34 – Sannfinländarnas framgångar i Finland. Reetta Wallen skriver om hur det är att leva i ett samhälle som präglas av högerpopulisters kraftiga framfart.

36 – Antirasisten Harriet Tubman befriade många slavar i USA. Varför står det inte mer om henne i läroböckerna, undrar Deniz Tütüncü.

38 – Utdrag ur Ain’t gonna let nobody turn me around av Barbara Smith

TEMA

UTRIKES

KULTUR

Vad har heteronormativitet med rasism att göra? Det här numret tar upp vitt skilda aspekter som synliggör hur för trycken länkas samman. Västerländska maktanspråk har skapat polarisering mellan människor som inte stannar vid konstruktioner av ras, inom såväl som utanför sina geografiska gränslinjer. Det gäller nu: antirasism och queer kamp måste göras i samma andetag, med samma händer.

Tema: Queer 16–29

04

QueerLEDARE

Text: Emma Eleonorasdotter

Idetta nummer av Mana, med tema queer, finns den svarta lesbiska feministen, aktivisten och politikern Barbara Smiths klassiska essä Soul on Hold. Den är skriven innan ordet ”intersektionalitet” myntades av Kimberlé Crenshaw i slutet av 1980­talet. Kanske är ordet krångligt och svårt, men i Smiths tappning blir intersektionalitet greppbart och självklart. I essän be­

skriver Smith ett aktivistperspektiv på termen: kampen för att få kämpa både i den svarta rörelsen, i den femi­nistiska och som lesbisk. Det ständiga mönstret av att bara få vara med till en del eller lämna halva kampen ogjord skapar ett behov av att förstå förtryck som ute­stänger och osynliggör i rum där andra förtryck bekäm­pas. Ett behov av att förstå hur maktstrukturer fungerar med varandra.

Smith startade förlaget Kitchen Table tillsammans med bland andra Audre Lorde, som formulerar frustra­tionen av att aldrig accepteras som hel:

Jag uppmanas ständigt att plocka ut någon aspekt av mig själv och presentera den som den meningsfulla helheten. Det förväntas av mig att jag ställer de andra delarna i skuggan eller förnekar dem. Men det är ett destruktivt och fragmenterande sätt att leva.

Därför måste queer kamp alltid vara samma kamp som kampen mot rasism. Men precis som ordet ”intersektio­nalitet” kan ordet ”queer” i sig, som alla ord, både vara det absolut bästa och meningslöst i sammanhanget. Allt beror på hur det förstås och laddas i den tid och på den plats det används. I det här numret används ”ho­mosexualitet”, ”hbtq”, ”queer”, ”trans” och flera andra beteckningar som alla går in under queer i bred bemär­kelse: sexualitet som avviker mot de genusnormer som en förväntas förhålla sig till.

Min egen artikel i detta nummer handlar om den koloniala konstruktionen av afrikansk homofobi, som ser helt olika ut beroende på om en tittar från Afrika, el­

ler mot Afrika. En tjock väv av globala och lokala, politiska och religiösa maktkamper är den nutida beläggningen på sedan länge upptrampade koloniala spår. Det skapar hat och intolerans i Afrika. Som begapas utifrån.

Journalisten och grävande reportern Katarina Lind visar en bild av Sverige och av flykt in i Europa genom hbtq­flyktingars ögon. Hon träffar bland annat Ayebare som fick lämna allt på grund av hur hatet mot homo­sexuella i Uganda drabbat henne. Hon sitter nu gömd i vad hon upplever som ett hbtq­paradis, som håller dör­ren låst.

Martin Brusewitz, som är journalist och utlandskor­respondent, har pratat med den lesbiska samen Tove Fahlgren. Hon undrar vilken plats samerna har i det svenska hbtq­paradiset och vilken plats queerheten har i den samiska gemenskapen.

Transaktivisten, författaren och skribenten Alex Alvi­na Chamberland har undersökt situationen för fängsla­de transpersoner i New York. Hen har hittat en fruktansvärd utsatthet för våld, som är ännu värre för personer som samtidigt rasifieras. Och en kompakt okunskap om hur situationen ser ut i Sverige.

Texterna i temat närmar sig på olika sätt de brännan­de skärningspunkterna mellan rasistiskt och hetero­normativt förtryck. Sammanlänkande för de vitt skilda ämnen som texterna tar upp är hur förnekelse av queer­het reducerat utsattheten. När den uttrycks exploderar strukturella maktmaskiner fram i ljuset. Men att göm­ma queerhet är ett destruktivt och fragmenterande sätt att leva och många människor riskerar sina liv för hop­pet om att någon gång få vara hel.

2815EXPO MILANO 2015Världsutställningen landar i Italien, till mångas missnöje. Följ med på en resa genom utställningens rasistiska historia.

SAME OCH QUEERNär Tove Fahlgren upptäckte att det fanns andra som var precis som henne öppnades två nya världar.

05

30

• Sverigedemokraterna tyck­te sig vara lustiga och riktade en kampanj mot turister i Stockholm tunnelbana. Som vanligt var det personer som tvingas tigga för sitt uppehäl­le som var i skottgluggen.

Partiet utlovade ett bättre

Sverige för de turister som kommer tillbaka 2018. Helt klart är SDs ambition att gömma undan samhällspro­blemen för att visa en polerad yta när de väl lyckas knipa makten. Frågan som man ställer sig är: vart ska proble­

men skeppas? Med tanke på partiets historia blir svaret mindre roligt.

Kampanjen avbröts efter att aktivister plockat ner den. SL ansåg att det fanns en risk att personer skulle skadas när det klättrade på rulltrapporna

för att dra ner budskapet och att det därför inte var möjligt att fortsätta ha det uppe.

R ASISTISK TUNNELBANEREKL AM RÖRDE UPP K ÄNSLOR

FOTO: L

UCAS D

E V

IVO

FOTO

: MS

TYSL

AV CHE

RNOV

/CC BY

-SA 2.

0

RASISTER I UKRAINAEfter de omfattande protestera i Ukraina breder rasismen ut sig.

36HARRIET TUBMANTrots att hon var en av de ledande i kampen mot slaveriet nämns hon knappt i våra historie-böcker.

Text: Lucas De Vivo

06

• Den världskända rapartis­ten Snoop Dogg spelade i Uppsala och skulle sedan åka till Norrköping för ett DJ­set. På vägen stod polisen väldigt lägligt och kunde stoppa den cannabisliberala artisten och tvinga honom att lämna urinprov på polisstationen.

Att det är förbjudet att bru­ka cannabis i Sverige är väl­känt, men det är ytterst säl­lan polisen stoppar bilar på E4 mellan Stockholm och Norrköping mitt i natten. Enligt Snoop Dogg berodde det på polisens rasistiska profilering av honom som hans ekipage blev stoppat.

Polisen slår ifrån sig i en intervju med aftonbladet och säger: ”Att det skulle handla om rasistiska tankar med an­ledning av att man blir före­mål för en kontroll, det av­ visar vi bestämt”

I en video på instagram sa Snoop Dogg efter händelsen att ”Jag kommer aldrig till­baka till ert land” och att polisen inte ”har hittat ett skit” hos honom. Polisens test visade dock positivt utslag.

Rasism gör att Snoop Dogg inte kommer tillbaka

• Till följd av den passiva inställningen från EUs ledare mot personer som flyr krig och förtryck har nu många försökt ta sig till Stor­britannien genom kanaltunneln. En resa förknippad med ytterst stor risk för ens liv och hälsa. Genom den 50 kilometer långa tunneln försöker människor att ta sig från Frankrike till England.

I slutet av juli försökte 1 500 flyktingar stor­ma tunneln för att ta sig igenom, och en per­son förlorade livet i kaoset.

– Min familj är där. Jag har fru och fyra barn. Därför åker jag. Dessutom finns det mycket

jobb i Storbritannien. Det är ett land med bra ekonomi, säger den algeriska migranten Selim till finska YLE.

Detta visar på behoven av legala vägar så inte folk måste riskera livet för att kunna ta sig till en säker plats.

Inga legala vägar in skapar kaos

FOTO: WORLD WHITE WEB

KOR T

07

• Vid begravningen av pastor Clementa Pinckney ledde president Obama psalmen Amazing grace, som blivit synonym med kamp för svar­tas rättigheter i USA.

Pastorn som var en av de som mördades av terroristen Dylann Roof, som den 17 juni i år gick in i Clementa Pinck­neys kyrka och sköt ihjäl nio människor. Tusentals kom till begravningen för att visa sitt stöd och ta ett sista far­väl.

Presidenten talade om pas­torn, som han personligen kände och menade att det vore att förråda hans kamp om man lät sig tystas av hän­delserna. Han nämnde även en av hans egna hjärtefrågor, tuffare vapenlagar, under talet.

• Jan Sjunnesson är känd för att ha avslöjat att han var målvakt för Samtiden, en SD­närstående tidning och för att ha startat ett natio­nalistiskt fackförbund som la ner efter några månader. Nu har han försökt att anord­na ett Pridetåg. Tåget skulle gå genom Järva och stå upp för homosexuellas rättig­heter, som enligt arrangören hotas av Islam. Man kan dock undra var deras engagemang för HBTQ­rörelsen varit inn­an. Speciellt med tanke på att Jan Sjunnesson själv nu jobbar på Avpixlat, vars chef­redaktör anklagat de homo­sexuellas påstådda promuki­östitet för att Hiv spreds i Sverige på 80­talet.

Självklart möttes försöktet av massiv kritik, och ett 20­tal ”pridare” mötte en betyd­ligt större motdemonstra­tion, som stod upp för Prides egentliga värderingar.

Amazing grace leddes av Obama

Dålig upp­slutning när nationalister pinkwashade

• Testa att bildgoogla hands. I stort sett alla resultat du får upp är vita, utom några teck­nade som är i olika glada fär­ger. På hemsidan world­whiteweb.net finns en kam­panj mot den helt vita web­ben. Tanken är att ladda upp bilder på icke­vita händer på olika hemsidor, för att på så sätt skapa större mångfald bland träffarna på Google.

En helt vit webb?

Vi var bara två studenter som fick möjligheten att närvara vid en presentation av en kommande avhandling. Rummet kändes pampigt och speciellt. Väggarna kläddes av stora porträtt av högt ansedda forskare och professorer, alla vita män. Vid det stora runda bordet satt vi studenter, de två professorerna och doktoranden. Vi satt och lyssnade på presentationen när den

ena professorn plötsligt avbryter för att berätta en anekdot om sig själv. En berättelse om första gången han såg en neger IRL. Jag ifrågasätter hans ordval och han blir kränkt över att jag talar

om för honom vad han får och inte får säga. “Det heter så och har alltid gjort. På min tid fanns det dessutom knappt några negrer”.

Igen? Really? Det var första gången som jag hade bjudits in till ett av de avskilda, alltid annars oåtkomliga rummen inom akademien och

hela min bild av universitetet raserade inom loppet av en halvtimme.

V ad var det som hade hänt egentligen? Detta var ju UNIVERSITET, befolkat av utbildade människor med högt intellektuellt kapital. Men även här finns den, den fula rasismen, den som vi trodde att vi hade lämnat bakom oss. Den som är plump, osofistikerad

och dum. Det är nog inte att sticka ut hakan att påstå att en vanlig uppfattning är att det är den inom den outbildade arbetarklassen som vi finner den typen av rasism. När det blossar upp debatter om vad choklad­bollar ska kallas är det oftast inte en professor i

lingvistik som tar ställning för att n­ordet ska brukas.Det som oftast diskuteras när det handlar om rasism

på högskolan gäller vanligtvis vilka idéer som reprodu­ceras genom forskning och undervisning. Det handlar inte minst om den roll som lärosäten har spelat i Sveriges historia av strukturell rasism och kolonialism, där den rasistiska ideologin formulerades i samklang med den rasbiologiska forskningen. Det finns även viktiga debatter om vilka idéer som reproduceras på högskolan idag. Trots en tillsynes normkritisk medve­tenhet utgår de flesta grundkurser från en väster­ländsk kanon när kurslitteraturen ska sättas, och de är

Den fula rasismen finns också i akademin

DEBAT T

08

den västerländska idéhistorien, filosoferna och tänkarna som står i fokus. När andra idéer och förfat­tare lyfts in görs det ofta under premissen att det är avvikande idéer, tänkare eller historier. Kunskapspro­duktionen är således fortfarande dominerad av vithet och i grunden koloniala föreställningar.

Men något som vi vill lyfta fram är att vi det ibland finns en föreställning om att den ”fula” rasismen bara är en konsekvens av okunskap och fördomar och därför inte existerar bland de välutbildade. Det är inte sant. Den typen av rasismen är inte på något sätt exklusiv för den avbefolkade landsbygden utan är väl så närva­rande vid våra universitet och högskolor. Detta är något som vi båda har fått erfara, både genom vår tid vid Upp­sala universitet och genom vårt studentfackliga engagemang. I en arbetsmiljöundersökning genomförd av Uppsala studentkår framgår det att diskriminering på grund av etnicitet är den vanligast förekommande kränkande behandlingen som studenter upplever. 2,4 procent av alla studenter uppger att de blivit diskrimi­nerade på grund av etnicitet. Av dem uppger 8,0 procent av studenterna att de blivit kränkta av andra studenter och 5,8 procent att de blivit diskriminerade av lärare/handledare. En studie som gjorts vid Malmö högskola visar att uppemot 10 % av studenterna någon gång blivit kränkta på grund av etnicitet/kultur eller annan trosuppfattning. Dessa siffror mäter situationer där kopplingen mellan etnicitet och kränkande behandling varit tydlig för studenten och där kränk­ningen oftast har resulterat i en direkt kännbar konsekvens, så som lägre betyg på en uppsats eller undermålig handledning. Mörkertalet är naturligtvis också stort. Det är inte alltid det går att sätta fingret på orsaken till obehaget, eller känslan av att helt enkelt inte få plats i akademins snäva, vita gemenskap. I en rapport gjord av Uppsala universitet om orsaker till studieavhopp framhålls det att sambandet mellan diskriminering och studieavhopp är ett område som borde undersökas närmare. Vi kan inte annat än att hålla med.

När vi båda reflekterar över vilka studenter det är som tar kontakt med Uppsala studentkår är vi överty­gade om att de internationella studenterna är överre­presenterade i statistiken, inte minst doktorander från

utomeuropeiska länder. Vi har båda hört studenter och doktorander uttrycka sin bestörtning och sorg när de insett att kritiken som de fått egentligen inte handlar om deras forskningsresultat eller analys, utan om att professorn är rasist. Att hen inte kan föreställa sig en rasifierad person från ett utomeuropeiskt land som en ”riktig” forskare, utan som hellre vill se denne som labbassistent, någon som möjligtvis duger till att göra grovjobbet i professorns studie. Det är strukturer som går igen när vi ser till studentlivet. Under de år då vi har varit engagerade i studentkåren har vi kommit i kontakt med ett flertal studenter som berättat om diskriminering på sin studentnation. Återkommande berättelser om en kombination av rena kränkningar och att de internationella studenterna, som ofta har sämre ekonomi, utnyttjas som billig arbetskraft och får jobba i disken, stå i garderoben och steka hamburgare för knappt några pengar alls. Orättvisan är påtaglig och segregationen obehaglig. På det området måste vi båda erkänna att det studentfackliga arbetet ligger långt efter.

Nej, högskolan är verkligen inte den intellektuella fristad som vi (ganska naivt) hade en föreställning om. Alltför ofta känner man sig rätt så ensam som antira­sist. Varför var det bara jag som reagerade när en medstudent började snacka om varför somalier begår så mycket brott på seminariet, medan läraren bara hummade instämmande? Och varför bemöts debattin­lägg om att det är problematiskt att de frack­ och långklänningsklädda personerna på festerna är vita medan de som serverar inte är det, med så mycket ilska och så lite vilja till förändring? Utbildning är verkligen ingen garant mot rasism. Den antirasistiska kampen på högskolan är i själva verket långt ifrån över.

Text: Miranda Cox, vice ordförande Uppsala studentkår, ordförande Vänsterns studentförbund Uppsala

09

10

En eftermiddag i augusti 2013 blir en man i trettioårsåldern brutalt nerslagen på shop­pingstråket mitt i centrala Uppsala. Det är lördag, solen skiner och det är fullt av männ­iskor i rörelse. Många stannar upp när våldsam­heterna utbryter, och ser snart den misshand­lade mannen stappla omkring på gågatan. Det

rinner blod ner i hans ansikte, och blod droppar på gatstenen från flera otäcka jack i huvudet. Han segnar ner på gatan. Alla ser också hur det sällskap som misshandlat mannen – sexton nazister från den militanta Svenska motståndsrörelsen (SMR) – lugnt och disciplinerat marscherar iväg därifrån, efter att ha ryckt loss en av sina medlemmar från en polisman. De två poliserna på plats lyckas inte gripa någon av dem.

Men poliserna ställer frågor till flera av oss vittnen, som stod precis bredvid när diskussionen med SMR om national­socialism och förintelseförnekelse övergick i misshandel. Poliserna får våra kontaktuppgifter, de antecknar att det finns filmklipp av händelsen, och de får de omkring 300 foton som jag tagit.

Flera av oss är villiga att tala, och en av poliserna säger att jag sannolikt kommer bli ett nyckelvittne.

Ändå tog det över 650 dagar innan detta till sist ledde till rättegång och tre nazister fälldes för misshandeln. Det krävde att flera tidningar och vi vittnen själva engagerade oss i påtryckningar på polisen för att de skyldiga från Sveriges mest våldsamma vit makt­grupp skulle hamna i tingsrätten. Hur kunde det bli så?

Den 15 december 2013 gick SMR till attack igen, den här gången mot en hel folkmassa under en antirasistisk demon­stration i Kärrtorp. Händelsen fick mycket uppmärksamhet och ledde till omfattande kritik mot rättsväsendet och diskussioner om att det måste ta militant högerextremism på större allvar. Fyra dagar efter Kärrtorpsattacken förklarade Uppsalapolisens presstalesperson att förundersökningen om SMR:s misshandel i Uppsala inte rörde sig framåt, eftersom ”vittnen inte kommit till förhör” och misstänkta saknades. Två månader senare skrotades därför förundersökningen.

Uppsalapolisen har helt enkelt ljugit, förklarade jag när jag sedan kontaktade Upsala Nya Tidning. Vi vittnen hade inte alls kallats till och uteblivit från några nya förhör för att

berätta i lugn och ro och kika på foton och filmklipp. I stället hade det varit helt tyst efter misshandeln. UNT gjorde en granskning av fallet och avslöjade i mars 2014 att Uppsala­polisen inte hade förhört en enda av nazisterna.

Polisens flathet mot nazister viktig läxa

för samhälletTEXT: JOAKIM MEDIN

DEN MISSHANDLADE MANNEN I UPPSALA.

FOTO: J

OAKIM M

EDIN

11

Polisen hade inte gjort någon ordentlig analys av filmklippen, ljög om att inga gärningsmän pekats ut, förnekade uppgifter i egna rapporter och hade inte samverkat med Söderortspoli­sen trots Kärrtorpsattacken, där samma personer medverkat. UNT lyckades också själva identifiera flera av dem som slog. Redan dagen efter granskningen återupptogs förundersök­ningen, med motiveringen att polisen inte ”ska ha vänt på alla stenar i fallet”.

Med en sällan skådad känsla för tajming väcktes sedan åtal mot tre av nazisterna den 27 januari i år, på sjuttioårsdagen för befrielsen av Auschwitz tillika minnesdagen för förintel­sen. Den 7 maj, på sjuttioårsdagen för Tredje rikets fall, gick vi till Uppsala tingsrätt för rättegång. Vi tvingades dock genast lämna byggnaden och dess två närmaste kvarter efter ett inringt bombhot, därefter var de tre åtalade mystiskt försvun­na. Först efter polishämtning kunde rättegången äga rum dagen efter.

De två yngsta och tidigare ostraffade nazisterna dömdes till samhällstjänst, och den 23­årige Theodor Nordenadler fick fängelse i tre månader. Han hade tidigare stått åtalad, men friats, för ett uppmärksammat mordförsök på den nigerian­ske turisten Fidel Ogu i Hökarängen 2013. De tre nazisterna skulle även betala 10 000 kronor – tillsammans – i skadestånd till brottsoffret.

Bristen på hårdare straff verkar snarare ha gjort att den här historien har lärt oss vanliga människor flera viktiga saker än den blivit en svidande läxa för SMR.

De rättsliga påföljderna hade inte varit möjliga utan ingripanden från både civilsamhälle och media, vilket ännu en gång har visat hur viktiga dessa instanser är för att understryka allvaret när våra makthavare misslyckas med det.

Men den har också gett oss anledning att känna oro över vilken förmåga eller vilka möjligheter polisen egentligen har att se större mönster hos dagens våldsamma högerextremis­ter. Varför tog till exempel Uppsalapolisen inte kontakt med andra kolleger i landet med erfarenhet av SMR? Inte ens efter Kärrtorp?

Poliser har oftast inte koll på vilka SMR och andra grupper är, har experten på högerextremism Heléne Lööw sagt till tidningen Arbetaren i en kommentar om det bristfälliga utredningsarbetet.

Förklaringen ligger både i att området inte ägnas mycket tid i polisutbildningen och i att det inte ingår i det uppdrag polisen har idag, där fokus ligger mer på händelsebrott än miljö­ eller grupprelaterade brott.

Detta resulterar, har antirasistiska aktivister resonerat, i att polisen hanterar varje våldsdåd av SMR som bara ett av många andra slagsmål.

Att SMR:s ideologi aktivt förespråkar våldsam konfronta­tion som ett medel för att nå ut vägs inte in i utredningsarbe­tet, det är kanske till och med okänt.

Flatheten har därför kunnat återkomma gång på gång i rättsväsendets möten med SMR de senaste åren. Vi minns utredningsarbetet efter misshandeln i Ludvika 2012 av

politikern Daniel Riazat (V), idag riksdagsledamot, som först efter två år resulterade i rättegång.

Då frikändes SMR­ledaren Emil Hagberg, som Riazat anklagade för att ha krossat en flaska i huvudet på honom: för lång tid hade passerat och vittnesuppgifterna hunnit bli suddiga. Då satt Hagberg redan i rätten, och dömdes strax till fängelse för att ha lett SMR:s attack i Kärrtorp.

Slappheten syntes igen när SMR sparkade ner en man i 55­årsåldern i Åkersberga i mars i år, en händelse efter vilken Arbetaren fick fram uppgifter om alla misstänkta innan polisen själv vidtagit åtgärder. I april förseglade SMR under en icke tillståndsgiven demonstration i Flen både Migrationsver­kets och Stadshusets ingångar med avspärrningstejp och deklarerade ”nationalsocialistisk zon” med en stor banderoll – framför ögonen på polisen, som inte ingrep.

Regeringen verkar nu trots allt vilja signalera krafttag och åtgärder, med det nya arbetet mot våldsbejakande extremism under ledning av Mona Sahlin. Genom samverkan mellan polis, skola, socialtjänst och fritidsgårdar ska oroväckande radikala tendenser hos ungdomar identifieras. I januari i år presenterade statsminister Löfven också en ny utbildnings­satsning för att motarbeta rasism och intolerans, som ska rikta in sig mot skolelever.

Men vad gör vi med dem som redan är vuxna, och med militanta högerextremister, som SMR? Politiska överfall och mord i Sverige begås ju sällan av ungdomar, utan av vuxna eller åtminstone myndiga. Hur ska arbete inriktat framförallt mot barn kunna lösa ett sådant, mycket större, samhällspro­blem?

Att det finns en uppenbar svaghet i makthavarnas respons mot nazisterna anser även Heléne Lööw, som varit kritisk till arbetet. Hon var en av flera ledande experter som hoppade av arbetet med att ta fram den utredning om våldsbejakande extremism som Mona Sahlin idag arbetar utifrån, eftersom hon såg en önskan från de höga politikerna om att förklara allt med sociala orsaker eller individproblem snarare än med ideologisk övertygelse.

Och här står vi nu ännu och stampar vatten. Våra maktha­vare initierar utbildningssatsningar, en ”samtalskompass” för ungdomar på glid, och dundrar ”Aldrig igen!” på förintelsens minnesdag. Samtidigt har vi ett system som ännu inte arbetar utifrån kollektiva våldsmönster, och har misslyckats med att ingripa mot dagens våldsamma nazister – om inte tillräcklig press kommer utifrån.

Igen och igen har det upprepats, efter Kärrtorp, efter det nazistiska knivöverfallet i Malmö 2014 som nästan dödade en ung antirasist, att det måste ske en skärpning.

Låt oss nu hoppas att den här omtalade och utdragna historien, som varit både frustrerande och tröttande, kan sända ännu en signal om nödvändigheten av en för­ändring.

Signalerna som annars sänds är att polisen och rättsväsen­det ännu inte ger militanta högerextremister den prioritet de förtjänar – trots att det är deras våld som legat bakom samt­liga politiska mord i Sverige de senaste trettio åren.

FOTO: J

OAKIM M

EDIN

12

Symboler viktigt i kampen mot

kolonialismens rester i Sydafrika

I Sydafrika pågår just nu en kamp mot den institutionaliserade rasismen och patriarkatet på Kapstadens universitet (University of Cape Town, UCT). Genom mejlkorrespondens med aktivisten

Wandile Goozen Kasibe, som skriver sin doktorsavhandling om avkolonialisering och museeinstitutioner på institutionen

för sociologi på UCT fick jag en inblick i kampanjen The Rhodes Must Fall (”Rhodes måste störtas”).

TEXT: TOVE GRÖNROOS

FOTO: WANDILE KASIBE

Nedan sammanfattas samtalet, under vilket jag ställde några öppnande frågor som Kasibe kunde svara på genom att fritt redogöra för kampanjens historia, fokus och fortsättning. Texten bör läsas i ljuset av det post­apar­theidklimat som råder i Sydafrika. Där lever apartheidtidens strukturer kvar i system och

kultur och där landets svarta befolkning till stora delar fortfarande förtrycks av dessa strukturer.

Den 9 mars i år kastade aktivisten Chumani Maxwele avföring på en staty på UCT:s campus föreställandes Cecil John Rhodes.

Rhodes var en brittisk affärsman och politiker som under 1800­talet arbetade för upprätthållandet av det brittiska kolonialväldet i Sydafrika. Maxwele är sedan tidigare känd

för att felaktigt ha blivit anklagad för att ha visat fingret mot presidentens bilkortege när den gick i en konvoj genom Kapstaden 2010. Hans handling mot Rhodes­statyn fick symbolisera all den ilska som UCT:s förtryck skapat på det.

Lärosätet hävdar att en förändring pågår, men upprätt­håller likväl de makthierarkier som är kopplade till hudfärg.

Den man som statyn föreställer arbetade under hela sitt liv för att vidmakthålla det brittiska koloniala rikets suve­ränitet. Bland Rhodes uttalanden återfinns uttryck som: ”Infödingar ska behandlas som barn och förnekas medborg­liga rättigheter. Vi måste tillämpa ett system av envälde i vår relation till de sydafrikanska barbarerna.” Rhodes stod alltså för ett förnekande av afrikaners rätt till fria liv och mänskliga rättigheter.

Efter Maxweles aktion skapades en kampanj för att få

13

AKTIVISTER I RHODES MUST FALL HÅLLER EN BANDEROLL FRAMFÖR STATYN AV CECIL JOHN RHODES UNDER KAMPANJEN SOM SLUTLIGEN LEDDE TILL ATT STATYN TOGS BORT.

EN STOR SKARA MÄNNISKOR BEVITTNAR BORTFÖRANDET AV STATYN AV CECIL JOHN RHODES, 9 APRIL 2015. ETT FRAMSTEG I KAMPEN FÖR EN AVKOLONISERING AV UNIVERSITETEN I SYDAFRIKA.

14

bort statyn. Enligt kampanjen bekräftar nämligen bilden av Rhodes den generationsöverskridande vånda som den svarta befolkningen fått utstå i århundraden.

– Den representerar det större koloniala projektet, vars legitimitet fortfarande existerar, säger Wandile Goozen Kasibe.

Kasibe anser att statyn genom sin glorifiering av en rasist, imperialist, kolonialist och kvinnohatare kom att symboli­sera den dubbelmoral som universitetet utstrålar. Maxwele påminde genom sin attack universitetet om det faktum att det inte kan hävda ett intresse för transformering och samtidigt hylla symboler som underminerar genomförandet av dessa omvandlingar. På en symbolisk nivå blir hans gärning väldigt kraftfull, menar Kasibe.

– Den kritiserar de psykologiska effekter som denna typ av kolonial referens har på ett universitet tänkt att producera framtidens ledare.

På UCT utbildas studenter i ämnen som statsvetenskap och juridik, som senare blir högt uppsatta politiker.

Maxweles handling, bara ett av många försök att kritisera universitetets icke­transformativa kultur, blev den symbo­liska gest som ordentligt satte igång kampanjen, vilken nu vuxit till en rörelse.

En omröstning om statyns placering gjordes i universite­tets styrelse och bland dess råd och alumner och majoriteten röstade för dess borttagande. Eftersom statyn, centralt placerad på ett av Afrikas ledande universitet, genom sin visu­ella närvaro våldförde sig på svarta studenter, arbetare och anställda, markerade nedmonteringen av statyn den 9 april, en mån ­ ad efter Maxweles aktion, början på ett större avkolonialise­ringsprojekt.

Kasibe berättar att kampanjens mål inte enbart var att få bort statyn. Målet var snarare en större avkolonialiserings­process av universitetet där bland annat alla statyer som hyllar vit överhöghet ska bort. Byggnader och vägar ska ges nya namn. Konstverk som exotiserar ”svarthet” ska bytas ut. Kampanjen kräver också en större medvetenhet om den historia på vilken universitetet är grundat – att universitetet byggdes av slavar och arbetarklassen, något som enligt kampanjen har raderats av universitetskulturen. Universitetet ska tillämpa en utbildningsplan där Afrika står i centrum för utbildningen och västerländska referenser bara användas när de är relevanta för de egna erfarenheterna.

Kampanjen förde samman svarta studenter, anställda och andra allierade, som därmed fick en plattform att i större utsträckning ifrågasätta den koloniala ordningen på universi­tetet och i landet.

En önskan från kampanjen är att kampen ska bli större än att endast handla om Kapstadens universitet. Trots att organiseringen varit lyckad har det varit svårt att samla in tillräckligt med pengar för att anordna nationella och interna­tionella konferenser för att på så sätt ta kampen till nästa nivå. Kampanjens tillvägagångsätt har också förargat universitetet, som trots beslutet om nedmonteringen av Rhodes­statyn har

förhållit sig motstridigt till kampanjen som helhet.Kasibe menar att Rhodes­statyn bara är en av många

symboler som berättar om Sydafrikas problematiska historia, en historia som oavsett symbolerna är närvarande i dagens Sydafrika ska tillämpas hela tiden. Han tycker att en fråga vi måste ställa oss är om dessa statyer verkligen ska få rum i postkolonialismens offentlighet.

– Genom att hylla dessa statyer i det offentliga, vilka signaler skickar det till dem vilkas förfäder fick utstå kolonialismens brott?

Det pågår för närvarande en debatt kring hur landet ska hantera sin kritiserade historia. För att lösa frågan om monument finns förslag om att skapa en ”kolonialpark” för de problematiska statyerna, såsom den föreställandes John Cecil Rhodes. En sådan lösning kan vara bra men är inte helt oproblematisk, anser Kasibe. Det krävs för förståelsen av dessa monument, menar han, en ständig kontextualisering och omkontextualisering. En annan lösning, som Kasibe ser det, skulle kunna vara att dessa artefakter doneras till museer, som med Elaine Gurians, en konsult för museum som vill förnya sig, ord är ”trygga platser för farliga idéer”.

Vi kan inte förändra historien, men vi kan förändra samtiden genom att omkontextualisera hur vi relaterar till den, säger Kasibe. Att förstöra och omplacera är två olika saker, fortsätter han: diskussionen bör snarare handla om hur vi omkontextualiserar dessa koloniala symboler. Maktrelatio­ner försvinner inte oavsett om du flyttar eller förstör symbo­ler, utan bara genom omfördelning av ekonomiska resurser, påpekar Kasibe. Här betonar han att vit överhöghet är ett medel för att upprätthålla ett ojämlikt system. Vit överhöghet har sitt ursprung i idén om en ”superras” och för att kunna nedmontera den idén behövs alternativa idéer som männ­iskor kan mobiliseras runt. För tillfället är det just avkolonia­liseringen, säger han.

På sätt och vis omintetgör omplaceringen av koloniala symboler den ”rasstolthet” som vit överhöghet bygger på och signalerar att inget tyranniskt system kan existera för alltid. Kolonialismen byggde på exploateringen av svarta människor. Den utformades för att få svarta människor att känna sig mal ­ placerade var de än var, till och med i sina egna födelseländer.

– Vi vet att detta gjordes för att nå politiska och ekonomis­ka framgångar, säger Kasibe, som ser med både hopp och förtvivlan på framtiden. Han menar att vi har svåra dagar framför oss, eftersom världen vi lever i fortfarande är ”anti­svart”. Här krävs inte bara en avkolonialisering av strukturer och symboler utan även en ”tankens avkolonialisering”, något som rörelsen tror är möjligt under vår livstid.

Med Steve Bikos ord vill Kasibe belysa vikten av uthållighet och ge oss kraft att fortsätta kämpa:

– In time, we shall be in a position to bestow on South Africa the greatest possible gift – a more human face.

”I sinom tid ska vi befinna oss i en situation där vi kan skänka Sydafrika den största av gåvor – ett mänskligare ansikte.”

1515

• 1889 hölls världsutställningen, som bland annat skänkte eftervärlden Eiffeltornet i Paris. Bland de olika nationernas paviljonger hade organisatörerna skapat en alldeles speciell utställning, där man visade en ”negerby” (village nègre). Attraktionen, som visade 400 olika urfolk, blev den mest populära bland utställningens 28 miljoner besökare. Man kunde promenera längs en lång boulevard och bakom galler betrakta exotiska folkslag som man bara läst om i de äventyrsromaner som var så populära på den tiden.

Det har tagit sex år för Milano och Italien att förbereda sig för Expo. Förseningar, korruption och interna diskussioner om hur arbetet genomförts har inte saknats. Renzis regering, som är mån om sin popularitet, har blåst upp mässans betydelse till en omöjlig nivå, så att även den allra minsta byfest, sagra, som är tillägnad någon specifik lokal mat eller olivolja eller något lokalt vin nu under sommaren på något sätt refererar till eller nämner utställningens tema: ”att föda jorden”.

Nu som då är utställningen en följd av en kolonia­listisk mentalitet, som fortsätter att utmåla ur­sprungsbefolkning som ”vildar”, ”underutvecklade” eller ”primitiva”, av den enkla anledningen att deras levnadssätt är annorlunda. Såväl diskriminering som rasism återfinns inom Expo. Den grundläggande idén för utställningen är utveckling och globalisering, men på västerländska (och möjligen vita människors) villkor. De typiska produkterna i södra halvklotets paviljonger framstår för den stora allmänheten, men även för ansvariga i organisationens egna led, som tilltugg till en drink på en resort på Maldiverna.

Stefano Rodotà, en av den italienska vänsterns mest högaktade intellektuella och som även kandide­rat till presidentposten, har orsakat rabalder på grund av en artikel han skrivit om den amerikanska presidentfamiljen. Orsaken till polemiken är arti­kelns inledningsfras: ”Michelle, Malia och Sasha Obama är coola. Förhoppningsvis visar de en gång för alla att man kan vara elegant, charmerande och chic oberoende av hudfärg.” Självklart är Rodotà inte rasist, men frasen han använt är definitivt rasistisk – den visar prov på en sorts ”rumsren” eller ”demokra­

tisk” rasism, enligt Giuseppe Fasos definition i Lexi­ kon över demokratisk rasism. ”Vid sidan av ett tydligt nedsättande, grovt och vulgärt rasistiskt språk finns ett annat som är farligare och mer effektivt, det raffinerade och rumsrena som de intellektuella, som säger sig företräda demokratin, använder”, skriver Faso.

Sammandrabbningarna på första maj var dock det som lyckades förstöra festen för alla. Det var många år sedan sammandrabbningar av sådan styrka hade ägt rum i Italien. Italiensk politik har uppenbarligen bestämt sig för hetsjakt på i farabutti incappucciati (”maskerade ligister”). Lombardiets guvernör Maroni har flera gånger förespråkat de metoder som använ­des vid G8­mötet i Genua (där polisen bland annat sköt ihjäl en demonstrant och höll ungdomar fångna i en skola, reds anm.). Premiärminister Renzi har i stället stämplat dem som ”bortskämda rikemans­ungar” (och jag vet inte vilken av beteckningarna som är värst).

Sammandrabbningarna i Milano och manifestatio­nerna i hela Italien bidrog till att flytta fokus från själva Expo till bakomliggande faktorer och till vad utställningen egentligen symboliserar. Men dagarna efter invigningen talades det inte längre om det bland mässans tvåhundratusen besökare; inte heller diskuterades argumenten bakom No Expo (Expo – nej tack). Diskussionen försvann åtminstone tillfälligt i kravallernas eld, rök och tårgas. Det som är säkert är att ingen talade om den förgiftade leveranskedja som föder jorden.

Exploateringen är strukturell och det är menings­löst att hänvisa till den akuta situationen, eftersom den är en produkt av ett sjukt system som suger ut och förtrycker de svagaste – jordbruksarbetarna, ofta flyktingar från Afrika eller Östeuropa.

Multinationella företag, stora distributörer, små och medelstora försäljare, medel­ och småföretagare, transportföretag, internationella arbetskraftsförmed­lare, alla bidrar de till att dålig mat och sjukdomar levereras till norra delen av världen och utsugning och misär till södra delen. Är det kanske så jorden ska födas?

Världsutställningens rasism kommer från dess rötter

R APPORT FR ÅN MOTSTÅNDETTEXT: BEPPE SIRIGNANO ÖVERSÄTTNING: ULLA BOSTNER DE VIVO

16

TEMA: Queer

Vad har heteronormativitet med rasism att göra? Det här numret tar upp vitt

skilda aspekter som synliggör hur för­trycken länkas samman. Västerländska maktanspråk har skapat polarisering mellan människor som inte stannar

vid konstruktioner av ras, inom såväl som utanför sina geografiska gränslinjer.

Det gäller nu: antirasism och queer kamp måste göras i samma andetag,

med samma händer.

ILLUSTRATION: TIINA TINOUSCHKA NILSSON

17

18

Västerländska medier är sedan en tid fyllda av en självklar homovänlighet. Ledarskribenter, idrottare

och politiker tävlar om att vara minst skeptiska och mest toleranta. Storstilat görs amerikanska homobröllop

lagliga och vita journalister åker i stället till andra delar av världen för att beskriva det vidriga homohatet. Och berättelserna blir att det är där det bor, i det

forna Sovjet eller i mörkrets hjärta. Mana synar konstruktionen av afrikansk homofobi.

Konstruktionen av afrikanskt

homohat

V arför hatar en stor majoritet av alla ugandier homosexualitet? Frågan är befogad, många ugandier har drivits på flykt. Mordet på David Kato 2011 talade sitt tydliga språk och 93 pro­cent av landets befolkning säger att homo­sexualitet är moraliskt oacceptabelt enligt en undersökning gjord av Pew Research Center

2013. Siffran är hög i alla undersökta afrikanska länder och i stora delar av den övriga världen; den kan jämföras med 72 procent i Ryssland, 37 procent i USA, 45 procent i Grekland och 19 procent i Italien.

Att inte ställa frågan, och försöka förstå det komplicerade nätverket av svar, gör att bilderna på rasande svarta homo­sexualitetshatare som kablats ut de senaste åren förstärker den koloniala konstruktionen av afrikaner som västerlän­ningarnas motsats.

Som Gail Lewis skriver i sin kritik mot hur vita forskare i Europa inte vågar tala om ”ras”: det är som om vita västerlän­ningar faktiskt tror att ras existerar och är biologisk. När en inte vågar ta upp ämnen som befaras vara kopplade till konstruktionen av ras, blir ras en föreställd verklighet. Som

att det fanns en naturgiven orsak till varför hat mot homo­sexuella är så utbrett i Afrika.

Om det nu inte handlar om något som skulle ha varit annorlunda om ett västerländskt folk placerats i ugandiernas skor, varför är hatet så starkt och mer utbrett där än här? Den ugandiska forskaren och kriminologen Sylvia Tamale har med hjälp av den amerikanske prästen och teologen John Kapya Kaoma, ursprungligen från Zambia, och ett stort antal andra, främst feministiska, forskare skrivit flera artiklar och boken African Sexualities (2011) med syftet att reda ut föreställningar och bortglömda processer som lett till dagens situation. En situation där väst framstår som homosexualitetens civilise­rade frizon och Afrika och andra världsdelar, som sedan länge konstruerats som motpoler till upplysning och demokrati, uppvisar en stark, folkligt förankrad och ofta aggressiv motvilja. Både Tamale och Kaoma talar om Afrika, i breda drag, men syftar i första hand på de länder söder om Sahara­öknen som tidigare var ockuperade av britter, och vars lagar härstammar från kolonialtiden.

Detta sista är naturligtvis väldigt viktigt att känna till, även om det inte förklarar de starka känslor som kablas ut i

19

världen från afrikanska demonstrationer mot homosexuella, och mord och förföljelse som får människor att fly. Men lagar­ na som fortfarande gäller i Uganda, Nigeria, Malawi och en rad andra länder som förekommit i västerländska reportage om homofobi är ursprungligen skrivna av den brittiska kolonialmakten. Och de är likadant formulerade överallt, även i Indien. ”Köttslig bekantskap med en annan person mot naturens ordning” ska tolkas som ”homosexuell akti­vitet” och är belagt med långa fängelsestraff. I Uganda är straffen numera på livstid.

Tamales budskap är komplext, men kan förenklat samman­fattas i några huvudpunkter som handlar om hur sexualitet blir ett redskap för att föra fram politik och religion. Om koloniala strukturer och motståndet mot det. Och om hur alltihop tolkas ur afrikansk respektive västerländsk syn­vinkel.

En ståndpunkt som hon lägger stor vikt vid är att det finns politiska anledningar till att makthavare i Afrika riktar fokus mot homosexualitet och utmålar just den som den största moraliska frågan. Här är hon oense med Kaoma, som menar att afrikanska politiker används av starka religiösa lobby­

grupper med sina fästen i USA. Kaomas rapporter Colonizing African Values. How the U.S. Christian Right is Transforming Sexual Politics in Africa (2012) och American Culture Warriors in Africa. A Guide to Exporters of Homophobia and Sexism (2014) visar grundligt hur frikyrkor som den romersk­katolska Human Life International och den konservativa American Family Association strategiskt och målinriktat arbetat för att föra ut sitt antihomosexuella budskap på bred front och påverka politiskt. En av förgrundsgestalterna för den senare, Scott Lively, står just nu inför rätta i USA för sin inblandning i lagförslaget The Anti­Homosexuality Bill från 2009, där dödsstraff för homosexuella handlingar ingick.

Tamale ifrågasätter inte Kaomas forskning som sådan. Tvärtom är både hon och en rad andra forskare och aktivister mycket tacksamma för hans detaljerade kartläggning av de religiösa rörelsernas framfart i Afrika. Däremot menar hon att afrikanska politiker knappast lurats in i ett populistiskt spel på homosexuellas bekostnad. Kristendomens popularitet har eskalerat i södra Afrika på ett par decennier samtidigt som den tappat mark i västerländerna. Både västerländska religiösa grupper och afrikanska politiker har mycket att

DELTAGARE I PRIDETÅGET I SOWETO 2012 GÖR EN DIE-IN (SPELAR DÖDA) FÖR ATT UPPMÄRKSAMMA HBTQ-PERSONERS UTSATTHET. PÅ SKYLTARNA STÅR DET BL.A. ”DÖR FÖR RÄTTVISA”, KÄRLEK ÄR EN MÄNSKLIG RÄTTIGHET.

FOTO: CHARLES H

AYNES /

CC B

Y-SA 2

.0

20

vinna på ökad popularitet, som får ytterligare skjuts när ofarliga sakfrågor pumpas upp. Folk som ser sexualitet som ett viktigt problem i samhällen sargade av politisk korrup­tion, fattigdom och dåliga utbildningsmöjligheter, gynnar dess ledare. Ledarna kan rida på den medvind som skapas i propagandan för konservativa religiösa tolkningar och vinna val trots svikna vallöften och fortsatta ekonomiska haverier.

Hon använder uttrycket ”chance favors a prepared mind” för att beskriva hur västerländsk konservatism fått fäste i de ledande skikten i Afrika och skriver:

– Med andra ord tror jag att intressen från alla grupper på båda sidor av Atlanten profiterar på utvecklingen i Uganda: homofobi har helt enkelt blivit ett politiskt redskap som används av konservativa i arbetet med deras egna agendor.

Hon påminner också om den laddning som homosexualitet har i hela världen och hur heteronormativitet fortfarande står sig som ett vinnande koncept, även i väst:

– En mycket viktig sak att komma ihåg är att antihomo­sexuell retorik används för att stärka förespråkarnas egna positioner i traditionella sammanhang och det behåller sin sociala relevans – både i väst och i Afrika.

Politik och religion vävs samman av starka röster i afri­kanska samhällen till en verklighetsbeskrivning som väcker sympati hos en majoritet av de afrikanska medborgarna. Det gör den eftersom den presenteras som ett uttryck mot imperialistiskt förtryck. Det argument som mest envetet förts fram av konservativa under de senaste årens sexualpolitiska utveckling i Afrika, och som vunnit enorm folklig spridning, är att homosexualitet inte är afrikanskt. Retoriker som Robert Mugabe i Zimbabwe, tidigare malawiske presidenten Bingu Mutharika och nuvarande statsministern i Uganda Yoweri Museveni säger alla samma sak: homosexualitet är en perverterad sedvänja som de imperialistiska kolonialmak­terna försöker tvinga på Afrika för att förstöra kontinenten inifrån. Resonemanget gestaltar, enligt Tamale, en paradox, eftersom de västerländska religionerna och lagarna snarare än homosexualitet är importerade koloniala maktmedel.

– Är det inte alla ironiers moder att en bibelläsande afri­kansk politiker med namnet David [Ugandas finansminister David Bahati, som la fram lagförslaget om dödsstraff för homosexualitet], klädd i tredelad kostym, på ett kolonialt språk fördömer något för att det är oafrikanskt samtidigt som han smeker sin Iphone? dundrar hon.

Tamale ser samtidigt hur västerländska insatser och hbtq­rörelser, oftast helt omedvetna om sin funktion, kommit att bekräfta budskapet om homosexualitet som ett led i västerländsk imperialism. Sanktioner mot regeringar som vill skärpa straffen mot homosexuella, pengar som plötsligt regnar över hbtq­organisationer som får svårt att förklara varför just denna rättighet överträffar andra mänskliga rättigheter som lämnas därhän, och vita hjälparbetare som samlas för att kämpa mot den afrikanska homofobin – alla är exempel på svårmanövrerade och ofrånkomligen koloniala bevis på maktfördelningen mellan Afrika och västerlandet.Men dessa spelar inte huvudrollen i den positiva utveckling

som Tamale sätter sitt hopp till. De politiska rörelser som enligt Tamale inte bara kan, utan sedan länge är i full färd med att, revolutionera religiösa och politiska föreställningar om sexualitet är i stället de inomafrikanska. Med stor tillför­sikt beskriver hon de kamper som pågår och som parallellt med den religiösa nytändningen skapat en helt annan förändring.

Hon beskriver hur hon förvånas av Scott Mills BBC­serie The Worst Place to be Gay:

– Kan man alltså fylla 60 minuters sändningstid med bilden av ugandier som hjälplösa, passiva offer? Var är det frenetiska och otroligt modiga arbete som hela tiden görs av ugandiska hbtq­organisationer? frågar hon och radar upp exempel på det massiva arbete som görs inom sexualitets­forskning och sexualitetspolitik i hela Afrika. Hon pekar på aktivism som prideparader och andra demonstrationer som hållits under de senaste åren, trots hot om fängelsestraff och lynchning och politikers och religiösa representanters ständiga hatiska utspel.

Hon lyfter också fram hur den feministiska rörelsen har vunnit mark och drivit fram lagändringar för till exempel våldtäkt i flera länder, som Kenya, Tanzania och Uganda, där övergreppet tidigare måste vara bevittnat för att vara straff­bart. Ändringar av lagar som tidigare gjorde skillnad på manlig och kvinnlig otrohet är ett annat exempel på områden där jämställdhetsarbete haft framgångar. Just feminismens landvinningar ser hon som en förutsättning för att andra världsbilder än den konservativa, uppbyggd på patriarkala och därigenom heteronormativa föreställningar, ska kunna få fäste. En aktivistisk metod som ofta använts av afrikanska kvinnor är olika former av nakenprotester, som Tamale ser som ett starkt redskap i striden mot den hegemoniska konservatism som frammanar de starka negativa känslor som präglar hela det sexualpolitiska fältet.

– I 2008 marscherade hundratals sydafrikanska kvinnor till en väntplats för taxibilar iklädda minikjolar för att protestera mot sexuella ofredanden. Demonstrationen föranleddes av att en tjugofemårig kvinna i minikjol hade klätts av naken och blivit sexuellt utnyttjad av ett antal taxiförare i Johannes­burg. Liknande protester har rapporterats från Malawi, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Sierra Leone och en mängd andra Afrikanska länder.

Tamale beskriver ett sådant sätt att vända på maktförhål­landen, genom att medvetet använda rollen som erotiskt ob­jekt som protest, som ett synliggörande av myter kopplade till sexualitet och kön.

– Det kan inte förnekas att det har en antihegemonisk effekt på samhället att ta den här typen av utrymme för protest i an­språk, säger hon och sätter med andra ord sitt hopp till en ra­dikal, feministisk, uppfinningsrik och stridbar afrikansk rörelse, som bara i den mån det är relevant tar hjälp av mycket lyhörda västerländska organisationer.

Text: Emma Eleonorasdotter

21

Kopplingen mellan rasism och transpersoners utsatthet blir knivskarpt tydlig genom en titt på fängelser i USA. 67 procent av alla hbtq­identifi­erade interner i Kali fornien har våldtagits i fängelset, och nästan hälften av alla afroamerikanska transpersoner har någon gång varit fängslade. I

Sverige finns ingen statistik. Alex Alvina Chamberland beskriver en osynliggjord utsatthets­ och våldsproblematik.

Transfeminism & våld i fängelser

Under våren 2015 skrev jag min masteruppsats i New York om transfeminint systerskap och in­tersektionalitet. Valet av New York som plats, i stället för en stad i Sverige, berodde på att jag lagt märke till att New York har en stolt historia av intersektionell transfeminin aktivism. Från Stonewallkravallerna 1969, som leddes främst

av rasifierade transfeminina ur arbetarklassen, via Street Transvestite Action Revolutionaries, som grundades av den la­tinamerikanska transkvinnan Sylvia Rivera och den svarta transkvinnan Marsha P. Johnson, till dagens radikala organisa­tioner och nätverk som Sylvia Rivera Law Project, Black & Pink och Audre Lorde Project. I dessa sammanhang förs en radikal, antikapitalistisk, antirasistisk politik, där polisen och fängelse­systemet kritiseras, och där kriminaliseringar sällan ses som lösningar på problem.

I den här artikeln kommer jag att fokusera främst på kriti­ken mot fängelsesystemet, ett område där akuta och bränn­ande frågor om rasism och trans dras till sin spets. Detta lyfts sällan i transkampen – för den delen även i den antirasistiska kampen – i Sverige.

Varför är det så? Det enkla svaret skulle kunna vara att läget inte är lika svårt i Sverige som i USA. Visst, USA har 5 procent av världens befolkning men 25 procent av världens fängelsebe­folkning. Andelen fängslade individer i Sverige är betydligt läg­re än i USA. Men betyder det att fängelse­ och rättssystemet i Sverige inte behöver kritiseras?

Fängelsesystemskritik och det icke­objektiva rättssystemetBöckerna Are Prisons Obsolete? av den intersektionella marxis­tiska och feministiska teoretikern Angela Davis och Övervak­ning och straff av filosofen och idéhistorikern Michel Foucault

tillhör de viktigaste verken om fängelsesystemets problem. De ifrågasätter fängelsets brottsförebyggande syfte. Foucault liknar synen på fängelsesystemet som en brottsbekämpande åtgärd vid att använda samma medicin mot alla typer av sjuk­domar. Davis påpekar att fler fängelsedomar lett till fler in låsta brottslingar, men inte till minskad brottslighet. Båda förklarar hur fängelsesystemet fungerar som ett tränings centrum för kriminalitet, eftersom det ökar brottsdömdas utanförskap och skapar en miljö där andra brottslingar utgör det främsta kon­taktnätet.

Davis och Foucault menar också att vi inte är lika inför lagen, utan pekar i stället ut straffsystemet som en institution för en överordnad social kategori att döma underordnade sociala kate­gorier. I Are Prisons Obsolete? beskriver Davis situationen på föl­jande sätt: ”[Svarta, latinamerikaner, vietnameser, ursprungsamerikaner eller fattiga oavsett bakgrund] är de som skickas till fängelset, inte så mycket på grund av brotten som de mycket väl kan ha begått, som att deras befolkningsgrupp blivit kriminaliserad.” Det är djupt grundat i intersektionen mellan klass och rasism, då de som främst profileras av polisen tillhör den rasifierade arbetarklassen. De flesta människor har någon gång brutit mot en lag, till exempel snattat, rökt marijuana, brutit mot trafiklagar eller fildelat, men det är framförallt de som tillhör de grupper som kriminaliserats som åker fast – inte personer som är vita och tillhör medelklassen.

Juristen Naiti del Sante gjorde en undersökning av Uppsala­polisens hantering av anmälda inomhusvåldtäkter från 1999 till 2002, som en del i den större undersökning som resulterade i boken Likhet inför lagen. Hon fann ett tydligt mönster: om för­övaren hade utländsk bakgrund och brottsoffret var ”svenskt” blev polisens undersökning som mest noggrant genomförd, medan förundersökningen blev som minst noggrant utförd när brottsoffret hade utländsk bakgrund och förövaren var ”svensk”.

22

Amerikansk forskning pekar åt samma håll. I antologin Femi-nists Theorize the Political skriver teoretikern Sharon Marcus om hur våldtagna afroamerikanska kvinnor sällan lyckas få en fällande dom mot sina förövare. Liknande förhållanden gäller för vita kvinnor som våldtagits av vita förövare. När förövaren däremot är afroamerikan och offret är vitt är fällande domar betydligt vanligare. Dessa exempel visar en partiskhet, där ra­sifierade våldtäktsmän görs till syndabockar medan exploate­ringen av rasifierade kvinnor accepteras.

Transfemininas och andra könsöverskridande femininiteters utsatthet i fängelserKopplingen mellan kritiken av rätts­ och fängelsesystemet och den antirasistiska och antikapitalistiska kampen är myc­ ket tydlig. Men den hänger också ihop med queerkampen i allmänhet och transkampen i synnerhet.

I den nyutkomna boken Allt som är mitt. Våldtäkt, stigmati­sering och upprättelse argumenterar jag och Anna Svensson emot synen på att fängelsesystemet skulle leda till färre våld­täkter. Bland annat lyfter vi fram den starka våldtäktskulturen inom fängelset, som drabbar transfeminina och andra könsö­verskridande femininiteter extra hårt. För att hitta undersök­ningar om de här frågorna måste en återigen titta främst på USA. En undersökning på mansfängelser i Kalifornien visade exempelvis att 67 procent av de hbtq­identifierade internerna hade blivit våldtagna under sin tid i fängelset. Enligt The Natio-nal Transgender Discrimination Survey (2011) har 41 procent av alla afroamerikanska transpersoner i USA arresterats enbart på grund av profilering. 47 procent av alla afroamerikanska trans­personer och 17 procent av alla transpersoner har blivit inspär­rade i fängelse någon gång i livet. De högsta siffrorna återfinns bland transkvinnor, följt av gruppen gender­nonconforming (könsöverskridare) och därefter transmän.

I många fall handlar profileringen om misstankar om att personen sålt sex. En transfeminin informant i studien be­rättar:

Jag arresterades för något litet. Eftersom mitt kön beteck­nas som man, placerades jag bland männen. Inom femton minuter hade jag våldtagits av tre olika män. Min mamma hade till och med ringt och varnat polisen för att de inte skul­le placera mig där eftersom jag skulle bli en måltavla. När jag försökte söka hjälp blev jag nekad. De försökte också övertala mig att inte anmäla männen.

Citatet sammanfattar mycket av transfemininas utsatthet i amerikanska fängelser, där ”lösningen” ofta blir att placera dem i isolering, där de utesluts från utbildningar, jobbträ­ningsprogram och möjligheten att träffa andra fångar. En metod som brukar användas som bestraffning.

Kunskapsluckan i SverigeExemplen här handlar om USA. Det beror på den oerhörda kunskapsluckan när det gäller situationen i Sverige. Det finns knappt någon forskning om transpersoners och andra queeras situation i svenska fängelser. I stället får vi leta med ljus och lykta efter enskilda exempel som kan säga oss något om hur

det ser ut. I Allt som är mitt inkluderades en mejlväxling om transpersoner i fängelset mellan Anna Siverskog, doktorand på Linköpings universitet, och representanter för kriminal­vården.

Kriminalvården började med att svara att ingen transper­son någonsin suttit i fängelset. Därefter slussades Siverskog vidare till Lars Håkan Nilsson, medicinskt ansvarig på krimi­nalvården och suppleant i Socialstyrelsens rättsliga råd för könskorrigeringar, som berättade att det förekommit några fall. Bland annat ett, där en transperson placerats på isolering­en precis som i USA. Frågan vidarebefordrades sedan till place­ringssamordnaren Tatjana Johansen, som skrev ett svar där hon kallade en transkvinna för ”han” och tydliggjorde att kri­minalvården placerar klienter utifrån ett rent biologiskt/juri­diskt perspektiv. Med andra ord placeras transkvinnor och andra transfeminina som inte har kvinnliga personnummer på mansfängelser oavsett om de inte identifierar sig som män och oavsett om de utsätts för stora risker att bli grovt trakas­serade. Resonemanget verkar luta sig mot att om könsöver­skridande femininiteter behandlas illa finns alltid isoleringen att tillgå.

Våldtäktsförsöket mot en transkvinna i Örebro 2012 är ett annat exempel på fördomar och kunskapsluckor i behandling­en av transpersoner inom det svenska rättssystemet. Tingsrät­ten friade gärningsmannen med motiveringen att ”han var ute efter att våldta en kvinna”. Han fälldes senare i hovrätten, men beskrivningen kvarstod: om mannen upptäckt att transkvin­nan inte hade vagina skulle våldtäkten troligen inte genom­förts. Uppenbarligen var tingsrätten och hovrätten okunniga inför det faktum att våld ofta trappas upp när heterosexuella cismän upptäcker att transfeminina som de är sexuellt intres­serade av inte är ciskvinnor. Inte sällan leder det till mord, fram­förallt på rasifierade transkvinnor ur arbetarklassen. I Allt som är mitt lyfter vi fram en undersökning som genomfördes i San Francisco 1998. Den visar att transpersoner är extra utsatta för våldtäkt – 55 procent av transmännen och 68 procent av trans­kvinnorna som deltog i studien har utsatts för sexuella över­grepp. Allra mest utsatta var afroamerikanska transkvinnor.

Aktivistiska vägar framåtFör att knyta ihop säcken vill jag återgå till min uppsats om transfeminina aktivister i New York. Flera av dem jag inter­vjuade talade om vikten av ett intersektionellt transsyster­skap. De var aktiva i kampen för sexarbetares rättigheter och mot polisens profilering av transsexarbetare. De skrev brev till transkvinnor i fängelset och ägnade sig åt skarp kritik av fängelsesystemet, även när det talades om högre straff för dem som varit våldsamma mot transfeminina. Transteoret­iker som Dean Spade, Sarah Lamble, Morgan Bassichi, Cece McDonald och Alex Lee gör en liknande intersektionell, anti­kapitalistisk och systemkritisk transpolitisk analys. I antolo­gin The Transgender Studies Reader 2 gör Lamble en intersektionell analys av Transgender Day of Remembrance och menar att vi prioriterar de mest privilegierade transper­sonerna när vi talar om hatbrottslagstiftningar eller krimina­

23

Text: Alex Alvina Chamberland

liseringar i stället för kampanjer för transpersoner i fängelset, avkriminaliserat sexarbete eller sjukförsäkring för alla.

Den amerikanska kontexten är inte densamma som den svenska, men nog finns det skäl att inspireras av den radikala intersektionella amerikanska transkampen, en kamp som Angela Davis påpekat utför något av det viktigaste aktivistiska arbetet i USA just nu. I Sverige rör sig debatten inom såväl transkampen som den vänsterfeministiska kampen åt andra håll. På Stockholm Pride 2014 höjdes flera röster för att trans­personer skulle inkluderas i hatbrottslagstiftningen. Feminis­

tiskt initiativ, Miljöpartiet och Socialdemokraterna argu­ menterar för högre straff inom vissa områden som rör kvin­nofrid. Men borde vägen till ett rättvist samhälle främst gå ge­nom andra åtgärder än kriminaliseringar och fängelsestraff? Intersektionella transfeministiska rörelser i New York verkar åtminstone tycka det – och jag är beredd att hålla med.

ILLUSTRATION: S

ARAH K

ATARINA H

IRANI

24

Sverige är en fristad för många hbtq­personer, men att söka asyl innebär också en risk. För den som inte lyckas passera Migrationsverkets system, som lämnat finger­avtryck i ett annat land eller som inte vågar vara helt

öppen av rädsla för sitt liv, är dörrarna stängda.

Hbtq­Sverige är inte en fristad

för alla

Det finns en förväntan hos Migrationsverket att en asylsökande ska berätta om sina känslor eller om hur det var att ”komma ut”, men det är ett väldigt västerländskt synsätt på hur det går till när någon är gay. Att ”komma ut” kan förstöra ens liv för alltid eller betyda döden, säger Cihan Arikan.

Han jobbar med RFSL:s grupp Newcomers för nyanlända och asylsökande hbtq­personer i Malmö tillsammans med bland annat Monica Collins. Han kom själv hit från Turkiet för att kunna leva ett friare liv och vara sig själv. Monica Collins skulle aldrig kunna leva så fritt i USA som här i Sverige och är fortfarande inte säker på att det var rätt att ”komma ut” för hennes föräldrar.

Ayebare är i tjugoårsåldern och från Uganda. Hon tänkte aldrig fly, trots att hon är lesbisk. De flesta kvinnor som är lesbiska gifter sig med en man ändå. Dels för att undvika att den egna läggningen ifrågasätts och dels för att upprätthålla traditionen, berättar Ayebare. Men även om föräldrarna skulle acceptera sitt barns läggning måste det förbli hemligt för alla andra. – Om någon får reda på att jag är lesbisk har jag inte en chans till någonting, inte jobb, inte utbildning, och jag får inte ens handla mat i vissa butiker, säger hon.

I Uganda är homosexualitet olagligt och det finns inget skydd mot hatbrott eller diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Ett lagförslag röstades igenom i parlamentet 2013 som innebar att straffen mot homosexuella skulle skärpas avsevärt, men det godkändes inte av ugandisk domstol. Däremot har förslaget gjort hatet och våldet mot homosexuella mer öppet än tidigare och polisen blundar, berättar Ayebare.

– Man kastar sten, bränner folk och dödar dem som upp­täcks.

Det var i tonåren som Ayebare började förstå att hon inte var lika attraherad av killar som hennes kamrater och sakta insåg hon att känslorna för hennes bästa vän var starkare än bara vänskap. Till att börja med försökte hon kämpa mot känslor­na, men det gick inte. De blev ett par, men aldrig öppet.

På en examensfest gjorde alkoholen dem oförsiktiga och de kysstes. När några personer på festen upptäckte deras relation blev de attackerade. Ayebare sprang för sitt liv längs en trång gata och lyckades hitta en motorcykel som hon hoppade på. Vad som hände med hennes flickvän vet hon fortfarande inte, hon var för berusad för att springa.

Under några dagar gömde hon sig hos en vän, men det var inte säkert att stanna där. Ayebares vän hittade några per­

TEXT: KATARINA LIND

25

ILLUSTRATION: M

IA F

ERNAU

”Det som har sårat mig mest är att Migrationsverket inte ens ville

lyssna på mig, de sa bara att jag inte kunde söka asyl här."

26

soner som kunde hjälpa henne att lämna landet och efter en vecka stod hon på flygplatsen och träffade ”madame” för första gången, en medelålders kvinna från ett annat land. Hon fick reda på varför Ayebare tvingades fly och lovade att hjälpa henne till Italien. Där skulle hon jobba av sin skuld till kvinnan på ett hotell eller en restaurang. Eftersom Ayebare lämnade allt när hon flydde hade hon varken pass eller pengar.

Men Italien blev en sex månader lång mardröm.– Jag måste berätta om hur kvinnor som måste fly utnyttjas

och ingen gör något, de flesta blundar för det här.Framme i Italien var det inte ett jobb på en restaurang hon

fick, istället blev hon inlåst i en lägenhet med sju andra unga kvinnor och tvingades sälja sex.

– Männen kom in i rummet och fick välja en av tjejerna och sedan göra vad han ville med henne, det var förbjudet för oss att prata med kunderna.

Men Ayebare gjorde det ändå. En man från Danmark valde henne flera gånger och efter tag berättade hon om sin situation. Först trodde han henne inte, men efter ett tag lyckades hon övertyga honom och bad om hjälp. En sorts vänskap utvecklades och en dag hade han planerat hennes flykt. Med bil, buss och tåg kom de slutligen fram till Sverige. De stannade i Skövde och den danske mannen sa åt henne att gå ut från tåget och rakt fram.

– Du kommer att hitta ett litet hus med bokstäver, där kommer det att komma en buss. Fråga då om chauffören kan hjälpa dig att hitta till Migrationsverkets kontor.

Hade Ayebare vetat någonting om asylprocessen och Dublinförordningen hade hon kanske försökt undvika att lämna sina fingeravtryck i Italien. Men hon planerade aldrig att lämna sitt land och söka asyl för sin sexuella läggning i ett annat.

– Det som har sårat mig mest är att Migrationsverket inte ens ville lyssna på mig, de sa bara att jag inte kunde söka asyl här.

Att resa tillbaka till Italien där hon blivit utsatt för traffick­ing var ett omöjligt alternativ. Med hjälp av kontakter fick Ayebare hjälp att gömma sig i en annan stad. På det sättet kan hon använda kryphålet i Dublinförordningen. Efter 18 månader upphör kravet på att det första landet du kommer till ska pröva din asylansökan.

Migrationsverket har uppmärksammats för att utvisa hbtq­personer trots fara för deras liv. Amnesty International och RFSL krävde 2007 att Sverige inte skulle skicka hbtq­per­soner till Iran, där det förekommer dödsstraff för homosexu­alitet. Amnesty påpekade bland annat att Migrationsverket hämtade alltför ensidig information om hur det är för hbtq­personer i Iran.

2010 gjorde myndigheten en intern granskning och fick skarp kritik av de konsulter som gjorde rapporterna. Det gällde bland annat normer, missuppfattningar och fördomar som fanns inom myndigheten. Ibland fanns det inte ens någonting skrivet om hbtq­personers situation i de landrap­

porter som Migrationsverket använder i sina utredningar.I dag har Migrationsverket 45 ”hbt­specialister” som ska

kopplas in i varje fall där en person söker asyl på grund av sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller sitt könsuttryck. Myndighetens egen uppföljning visar en förbättring när det gäller intervjuer och handläggning av ärenden som rör hbtq­frågor. Men det finns fortfarande brister, berättar Sofia Sjöö som är koordinator för genus­ och hbtq­frågor på Migrationsverket.

– I intervjuer hos Migrationsverket finns det ofta en outtalad förväntan om att höra hur det gick när en person kom ut eller berättade för sin omgivning om sin sexuella läggning, säger Cihan Arikan.

Den outtalade förväntan och det traumatiska i att försöka bevisa sin läggning eller könsidentitet skapar lätt missför­stånd, berättar Cihan Arikan och Monica Collins som varit med som stöd åt hbtq­personer.

Många som söker asyl kanske aldrig har berättat för någon tidigare och inte ens använder något ord för att vara homo­sexuell till exempel, berättar Monica Collins. En handläggare kan fråga om personen identifierar sig som gay, men hen kanske inte känner sig som gay utan till exempel i stället säger sig ha sex med män, om det är en man. Okunskap kan lätt skapa missförstånd och misstro mot myndigheter kan göra att det är svårt att säga emot en handläggare. I själva situationen som asylsökande kan det finnas en motsägelse. Erkänner du din sexuella läggning eller könsidentitet och är öppen i Sverige men får avslag kan det förstöra ditt liv för alltid. Därför finns det de som söker politisk asyl i första hand av rädsla för att deras sexuella läggning ska bli känd om de skickas tillbaka.

– Ibland hör de sedan av sig till oss för att få hjälp att överklaga och då försöker vi stötta dem att berätta för Migra­tionsverket om sitt ursprungliga skäl, säger Cihan Arikan.

På varje asylmottagningsenhet ska det finnas minst en hbt­specialist som ska se till att frågor, svar och utredningen hanteras rätt. Mellan januari och september kopplades hbt­specialister in i 223 ärenden.

– Vi inom Migrationsverket har en oerhörd makt under en intervju. Om en handläggare frågar en kvinna om hon har en man är det en hög tröskel att säga emot och rätta den som intervjuar på grund av maktpositionen handläggaren har, säger Sofia Sjöö.

Däremot träffar hbt­specialister inte själva den asylsökande. Det är en handläggare och en beslutsfattare som ansvarar för bedömningen, precis som i alla ärenden, och till stöd för den asylsökande finns ett biträde.

– Förbättringar sker ständigt inom Migrationsverket, berättar Sofia Sjöö. Grundutbildningen för nyanställd personal uppdateras ständigt i frågor kring normer, genus och hbtq. Hbt­specialister får förutom grundutbildningen ytterligare en utbildning i samarbete med EASO, European Asylum Support Office. Utbildningarna utgår från internationella riktlinjer för intervjuer med hbtq­personer som UNHCR tagit fram.

27

Eftersom ens sexuella läggning, könsidentitet eller könsut­tryck kan vara något väldigt känsligt ställs det relativt låga krav på bevisningen av ens tillhörighet till den samhällsgrup­pen, berättar Sofia Sjöö. Det räcker att en person sannolikt tillhör den gruppen, men samtidigt är även ett hbtq­ärende alltid en individuell prövning.

Ett annat problem som Cihan Arikan och Monica Collins har märkt under intervjuer på Migrationsverket är att tolkar kan lägga in sina egna fördomar i översättningar. Eller så kän­ner tolkarna inte till olika begrepp eller ord vilket leder till fel­översättningar.

Sofia Sjöö känner till hur svår kommunikationen genom en tolk kan vara och särskilt i personliga och känsliga frågor. Där­för avbryts alltid en intervju om tolken och den asylsökande inte förstår varandra, vilket inte bara gäller i hbtq­personers ärenden, berättar hon.

En sista kontrollfunktion är att den asylsökande får gå ige­nom hela protokollet med sitt biträde för att korrigera eventu­ella fel. Migrationsverket har inte egna tolkar utan upphand lar tjänsten och i upphandlingen ställs det inget krav på specifik kunskap i hbtq­frågor.

Det är sant att en sökande alltid har rätt att avbryta sin in­tervju, men verkligheten ser ofta annorlunda ut. För det första är det just översättningen till svenska som den sökande inte förstår. Därför blir den asylsökande beroende av att advokaten eller någon annan som följer med ska reagera.

Cihan Arikan har själv varit med när en intervju fick avbry­tas, men det var för att advokaten talade samma språk som den sökande och hörde att översättningen blev fel.

– En kollega till mig på RFSL newcomers var med på en intervju med en asylsökande och fick avbryta för att berätta om olika transfrågor för Migrationsverkets handläggare, säger Cihan Arikan.

Risken med att avbryta en intervju är också förlorad tid, det kan dröja månader innan nästa intervju. Det kan även vara svårt att hitta en tolk som kan just den sökandes språk, be­rättar Cihan Arikan.

Trots att Ayebare lever som gömd med ett ständig hot om att bli upptäckt känner hon sig fri i Sverige, här kan hon vara sig själv. Men minnena hemsöker henne ofta. Hon är glad över att kunna gå till en psykolog och det hjälper att berätta om sin historia. Minnet från flykten i Uganda, från examensfesten, har etsat sig fast i hennes minne.

– Jag bara sprang längs den smala gatan, hade ingenting och visste inte om jag skulle klara mig.

Det andra minnet sitter inte bara i huvudet, utan är rent kroppsligt. Den trånga lägenheten i Italien och alla män.

– Jag lyckades fly men kvinnan som sålde mig gör likadant med många tjejer och det bara fortsätter.

I Sverige bor hon hos en kärleksfull familj, har goda vänner och får läsa svenska trots att hon är gömd. Hon försöker att hålla sig sysselsatt i väntan på nästa år då hon kan söka asyl. Den här gången hoppas hon att Migrationsverket verkligen ska lyssna på henne. Fotnot: Ayebare är inte hennes riktiga.

” En kollega till mig på RFSL newcomers var med på en intervju med en asylsökande och fick avbryta för att berätta om olika transfrågor för Migrationsverkets handläggare”

Fakta/RFSL Newcomers grupper är för asylsökande och nyanlända hbtq­personer. Grupper finns i bland annat Malmö, Stockholm och Göteborg. Liknande nätverk, som Newcomers i Malmö har kontakt med, finns även i Storbritannien.

Förutom att regelbundet hålla café, öppet hus eller andra mötesplatser hjälper även New comers till i frågor som gäller Migrationsverket eller andra myndigheter.

2828

Var är samernas plats i den antirasistiska kampen? Mana har pratat med samen, antirasisten,

feministen och queeraktivisten Tove Fahlgren – och hon har ingen aning. Det har den svenska

koloniseringen av Sapmi sett till.

”Jag vill inte dö ut”

Tove Fahlgrens före detta flickvän satt framför datorn och surfade runt när hon stötte på en länk till ett projekt som fick henne att reagera. Queering Sapmi. Klick. Något för Tove. Projekt­ledarna sökte queera samer. De samlade på deras historier. Tove Fahlgren är same. Och queer. Klart hon har en historia. Hon skickade

ett mejl till projektledarna. ”Jag kan berätta min historia”, skrev hon. Snart kom ett svar. Hon var ombord.

Nu börjar någonting inuti henne att vakna. Egentligen två saker, som legat i dvala, slumrat inuti henne medan hon flummat omkring i den queera storstadsvärlden. Nu rämnar det. Ett: hennes samiska identitet. Två: någonting är fel. Förbannat fel.

– Det här låter så löjligt men… Innan projektet visste jag inte om att det fanns andra queersamer. Jag trodde att jag var den enda lesbiska samen. Jag kände typ en som var bi. Det var den stora förändringen. ”Åh, det finns fler, fler som är öppna med det. Det finns hela familjer, personer som man kan träffa, flörta med, dejta! En hel värld som bara var samer och queer.” Det var en stor grej.

Och sedan … en personlig liten resa. Hon förstod hur hårt hon hade tryckt undan sin samiska identitet, den låg hopvikt och undanpackad i något dunkelt hörn långt inuti, borttryckt till oigenkännlighet. ”Det går ju inte att kombinera att vara same och homosexuell” hade hon tänkt. Lättare att vara flata, homo, queer, än att vara same.

– Jag trodde att jag behövde välja. Valde flata och storstad i stället för same och landsbygd.

Och sedan?– Jag är så mycket mer samisk idag än vad jag varit tidigare.

Och ju fler dörrar jag öppnar, desto fler frågor väcks. Vad är en samisk identitet? Hur ser den ut? Varför har den inte sett ut så innan? Och så vidare. Det verkar aldrig ta slut. Ju mer jag för­ står om min queerhet, desto mer förstår jag om min samisk­het. Och desto tydligare ser jag hur de olika förtrycken hänger ihop.

In i hennes värld kom begreppet ”strukturellt förtryck” inklampande. Hon insåg att det som skavt inuti henne inte

berodde på henne. Att det hat som hon vänt inåt var frustra­tion frammanad av världen runt omkring. Hon kunde zooma ut från sig själv. Det hade inte med pojken som retade henne för att hon var same när de var små att göra, det var någonting större.

– De som lever utanför normen förtrycks av dem som lever den, eller av normen själv. Patriarkatet förtrycker inte bara kvinnor utan även det som är annorlunda.

Sedan du väckt din samiska identitet och sett mer av förtrycket, hur ser du på samernas plats i debatten och i den antirasistiska kampen?

– I den antirasistiska kamp som jag bedriver, från mitt perspektiv, är min plats självklar. För många andra är den inte det. Jag vet inte vilka grupper jag får vara med i eller inte. Samer har aldrig haft en självklar plats i det feministiska eller i det antirasistiska arbetet. Det har pratats om samehat, om fördo­mar. Men inte att det är rasism, och inte om att det är struktu­rell rasism. Så när den antirasistiska rörelsen aldrig lyfter den frågan eller någonsin har pratat om samer så undrar man: Vet man om det här? Finns vi? Är det någon som ser det här?

Hon har stött på rasism hela sitt liv, från att hon blivit retad som liten till att hon som vuxen ser rasistisk maktfördelning inbyggd i lagstiftning. Men det antirasistiska stödet har inte alltid funnits där. Man kan uttrycka det så här: enligt Tove är en av de största ingredienserna i rasismen mot samer att övriga Sverige knappt vet att de finns. Och den delen har letat sig ända in i den antirasistiska kampen.

– Människor inom det antirasistiska ifrågasätter oss. För att jag har vithetsprivilegium. De har själva inte förstått vad en same är eller inte är. I sin analys har de glömt bort att samer är ett urfolk, koloniserade. De klumpar ihop mig med majoritets­svenskar, medan jag sätter mig vid sidan av världens andra urfolk. De är mina likar. Vi står mot västvärlden, mot väster­länningar. Men det förstår inte de som försöker ogiltigförklara oss på grund av vithetsprivilegiet. De förstår det inte för att det ser ut som det gör i Sverige idag, på grund av vad vi får lära oss och vad vi inte får lära oss. På grund av koloniseringen av Sapmi kan inte folk placera mig. Hon kan få vilket jobb som helst med sitt svenskklingande namn. Men det jobb hon själv

TEXT: MARTIN BRUSEWITZ

29

ILLUSTRATION: J

ELTZ (

SAMISK

FLAGGA), G

UANACO (

HBTQ-FLAGGA).

MONTAGE: S

ARAH K

ATARINA H

IRANI.

skulle vilja ha, som renskötare liksom sin far, vågar hon inte ta på grund av rennäringslagarna. – Lagarna gör det i stort sett omöjligt att leva på, säger hon.

Att hennes namn är svenskklingande beror på att hennes förfäder tvångsförsvenskades, de fick inte heta vad de ville.

Känslan av utanförskap. Rasism. Fördomar. Men också känslan av att dö. Av utrotning.

– För fem år sedan hade jag nog inte tänkt på det så, men det genomsyrar hela mig. Det känns som att jag lever på randen till förfall. Snart dör vi ut. Det låter överdramatiskt. Men jag lever med ett slags ångest som hänger över alla val jag gör. Jag vill inte dö ut. Det är en stress, den har alltid funnits där. Förr kunde jag fly in i det svenska. Men nu, nej, jag vill inte det. Jag kan inte assimileras. Kan inte tycka att det är okej. Just därför är den här erfarenheten så underbar. Att träffa andra queera samer, att umgås med andra urfolk. För vi måste hela tiden slåss för att leva kvar. Och nu har vi något slags kollektiv.

• Queering SapmiQueering Sapmi var ett demokratiprojekt för och med samiska individer. Syftet var att på något sätt utmana sexualitets­ och genusnormer. Projektet lyfte fram queera samiska berättelser som på olika sätt visade att männi skan är större än mallen. Det utfördes 2011–2015.

Projektet resulterade i en internationell utställ­ ning och en bok på sju språk. Under 2015 ska Ögonblicksteatern producera en föreställ­ning,  Vahák, baserat på materialet. Som en direkt konsekvens av projektet hölls världens första samiska prideparad 2014 i Kiruna och en samisk queerförening bildades. Tove Fahlgren var med och grundade för­eningen och satt tidigare i dess styrelse.

Fakta/Epilog:

30

När revolutionen mot president Yanukovych bröt ut var det många som trodde att det var början på en demo­kratisk utveckling för landet. Hoppet dog dock snabbt till följd av Rysslands agerande i östra Ukraina. Men det finns fler hot mot den ostabila demokratin än den stora grannen i öst. Mana har granskat den ukrainska natio ­

na listiska rörelsen och dess hot mot landet.

TEXT: FREDDI RAMEL

Nationalismens hot mot ukrainsk

demokrati

R unt tusen demonstranter samlades på Majdan­torget i centrala Kiev i slutet av juli. De protete­sterade mot var man anser är en ”förrädisk” och ”anti­ukrainsk” regering under president Petro Poroshenko, som tog makten efter valet hösten 2014. Den paramilitära gruppen Högra Sektorn med sin ledare Dmytro Yarosh, numera parla­

mentariker, i spetsen, stod som organisatör. Detta är bara en i raden av aktioner som kan kopplas till den ukrainska extremhögern det senaste året. Högra Sektorns attack på Pride­paraden i början av juli och ett flertal ouppklarade politiskt motiverade mord på oppositionella politiker och journalister, indikerar att den extrema nationalistiska rörelsen i Ukraina börjar bli ett stort inrikespolitiskt pro­ blem. Samtidigt har regeringens politik tagit intryck av en större nationalistisk opinion i ett sätt att ytterligare distansera sig från Ryssland.

– Det Ryssland och Putin har gjort är vidrigt, men man får inte bli blind för andra problem som hotar ett demokratiskt Ukraina, säger Per Anders Rudling uppgivet om den senaste tidens ökade aktivitet av den ukrainska extremhögern. Han är professor i historia vid Lunds universitet, expert på nationa­lism och högerextremism i Östeuropa och har följt Ukraina­krisen sedan dag ett. Rollen som den högerextrema och nationalistiska rörelsen spelat i protesterna på Majdan, det efterföljande kriget och nu spelar i den politiska vardagen har

han konsekvent varnat för. Det är en svår hållning att förfäkta i väst. En central del i den ryska propagandan har nämligen alltid varit att stereotypisera den ukrainska sidan till att nästan uteslutande utgöras av fascistiska och ultranationalis­tiska grupper. Den nidbilden var också huvudmotivet till annekteringen av Krimhalvön, då den ryska presidenten Vladimir Putin med emfas menade att den ryska minoriteten i området, och i förlängningen hela det ryskspråkiga Ukraina, riskerade att hamna under starkt fascistiskt förtryck om inte stormakten i öst agerade med full kraft.

Även om sanningen är att protesterna och revolutionen på Majdantorget som sedermera skulle tvinga den proryska och djupt korrupta presidenten Viktor Yanukovych på flykt till största delen var folklig och liberalt orienterad, är det ändå viktig att minnas att ultranationalistiska och nyfascistiska krafter också var en synlig och högljudd del av den. Grupper som inte hade något intresse av varken EU­integration eller att närma sig Ryssland, utan som såg Majdanprotesterna som början på en nationalistisk resning. När våldet på torget eskalerade var det högerextrema grupper som Högra Sektorn, en sammanslagning av en lång rad nationalistiska grupper, som stod i frontlinjen mot den Yanukovych ­trogna kravallpo­lisen Berkut. När kriget bröt ut i östra Ukraina var det också i stor grad dessa grupper som hade våldskapital och offervilja nog att ta till vapen. Högerextrema fotbollshuliganer och militanta aktivister organiserade sig i frivilligstyrkor för att

31

delta i den så kallade ”anti­terroristoperationen”, mot separa­tisterna i Donbass. På Facebook­gruppen och bloggen ”Ukrain­ian Crusade” samlas information om aktiviteter från stora delar av den ukrainska nationalistiska rörelsen, från stridande nationalistgrupper i öst till politiska gatuaktivister. Bland annat samlas uttalandena från Dmytro Yarosh och den paramilitära gruppen Högra Sektorn, som den senaste tiden har gjort det tydligare att man opponerar sig mot den sittande regeringen. Framförallt motsätter man sig det så kallade Minskavtalet, som slutits mellan Ukraina och Ryssland, ett avtal med löfte om en fredlig lösning av kriget, som bland annat innebär att Ukraina måste avväpna de frivilligstyrkor som inte har inkorporerats officiellt i försvaret eller National­gardet. Avväpningen av frivilligstyrkorna har dock visat sig vara svårare än väntat för ukrainska myndigheter. I den väst­ ukrainska staden Mukacheve dödades tre personer och flera skadades i sammandrabbningar med medlemmar från Högra sektorn, efter att man försökt avväpna gruppen under dess pågående aktion mot en lokal drogsmugglingsverksamhet.

Den ukrainske statsvetaren Anton Schekovtsov, som likt Per Anders Rudling ofta varnat för det inhemska hotet från högerextrema grupper, menar att trots att Högra sektorn misslyckats med att mobilisera den breda massan, utgör den beväpnade gruppen ett reellt hot mot ett framtida demokra­tiskt Ukraina. Han oroar sig för att de nu har flyttat fram sina positioner.

Samtidigt som president Poroshenko i viss mån går hårt åt de högerextrema upprorsmakarna i Högra sektorn, drar parlamentet i en starkt nationalistisk riktning, menar Per Anders Rudling.

– Den ytterst radikala högern står i stort sätt utanför parlamentet, men legitimeras av att deras extrema yttringar får statlig sanktionering, säger han.

Han pratar bland annat om de stränga ”anti­kommunist”­lagarna som infördes i maj, där man kan straffas med upp till fem år som individ och upp till tio års fängelse som medlem av en politisk organisation för att till exempel sjunga Internatio­nalen, citera Karl Marx eller bära sovjetiska symboler. Visserli­gen står det i lagen att även nazistiska symboler och uttryck omfattas, men det rimmar illa med den så kallade lag 2538­1 som drevs igenom ungefär samtidigt. Den gör det olagligt att skymfa eller missakta ”kämpar för Ukrainas självständighet i det tjugonde århundradet” och omfattar bland annat Organi­sationen för ukrainska nationalister, och dess fraktion kring Stepan Bandera, OUN­B. Det är en organisation som av många historiker beskrivs som fascistisk, och som anklagats för massmord på judar och polacker under Nazitysklands ockupa­tion av Polen i slutet av 1930­talet, säger Per Anders Rudling.

– När lag 2538–1 drevs igenom publicerades en lista på femtioåtta organisationer som man inte får kritisera, där många är väldigt problematiska. Förutom OUN är Anti­bolshe­vik block of nations till exempel numera olaglig att kritisera,

NATIONALISTISKA DEMONSTRANTER UTANFÖR KOMMUNFULLMÄKTIGE, JANUARI 2014. PORTRÄTTET FÖRESTÄLLER NATIONALISTEN STEPAN BANDERA, LEDARE FÖR UKRAINAS SJÄLVSTÄNDIGHET SOM SAMARBETADE MED NAZISTER UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET.

FOTO: S

POILT.EXILE /

CC B

Y-SA 2

.0

32

också det en delvis fascistoid rörelse. I många fall förärar man organisationer som deltagit i systematiska människorätts­brott, säger han.

Paragrafen om förbud mot nazistiska symboler och uttryck verkar inte heller omfatta frivilligstyrkor som regementet Azov, som flera gånger uppmärksammats för att man haft nynazistiska aktivister i sina led, använt tydligt nynazistisk symbolik och bedrivit rasideologisk propagandaverksamhet. Regementets emblem är ett N och ett I lagda mot varandra, en spegelvänd variant av den så kallade ”varghaken”, som bland annat användes av Waffen SS­förbandet ”das Reich”. Bakom varghaken syns ”svarta solen”, en viktig symbol inom den nationalsocialistiska mysticismen. Den står bland annat att finna på ett av golven i slottet Wewelsburg, som tjänade som SS ideologiska centrum under Tredje riket. Att man använder sig av nynazistiska attribut är inte så konstigt, med tanke på Azovregementets bakgrund. Frivilligstyrkan startades nämli­gen av aktivister från det rasideologiska partiet Social­natio­nalistiska Församlingen, SNA, och dess paramilitära gren Patriot Ukrayiny, Ukrainska patrioter. Det är en grupp som uppmärksammades av världens medier så sent som 2012 för att ha tränat rasideologiskt sinnade fotbollshuliganer i knivstrid inför EM i Ukraina/Polen. Målet var att ge sig på ”främmande raselement” som rörde sig i Kievs stadskärna. Befälhavare för Azov är SNA:s ledare Andriy Biletsky, en ultranationalist med flera år inom den militanta ukrainska extremhögern bakom sig. I Ukrainska patrioters programför­klaring från 2007, Ukrainsk raslig social­nationalism­ Ukrain­ska patrioters ideologi, skriver Biletsky bland annat att ett raskrig är ofrånkomligt för de vita folkens överlevnad och att organisationen vilar på tre ben: rasism, socialism och stor­makt.

Azovregementet, som under senaste året expanderats från en bataljon, har dessutom inkorporerats officiellt i det ukrain­ska nationalgardet. I ett land som Ukraina, som i stort sätt avmilitariserades efter Sovjetunionens fall och som har ett litet och oorganiserat försvar, visade sig Azov vara en viktig tillgång. När ukrainska trupper tog tillbaka kontrollen över Mariupol från proryska separatister i maj 2014 var Azovbataljo­nen en essentiell del. Det är en av anledningarna till att Per Anders Rudling inte tror att dessa grupper är den primära målgruppen för den nya lagen mot extrema politiska yttringar och ideologier, trots antinazism­paragrafens förmenta avståndstagande från högerradikalism. Istället tror han att lagen framförallt har införts för att ytterligare distansera sig från öst och landets sovjetiska historia genom en ”avkommu­nisering” av landet. Mer specifikt är den ett verktyg för att kunna bannlysa kommunistiska organisationer med Sovjet­romantiska tendenser, som visat stöd för utbrytarrepublikerna i Donetsk och Luhansk.

Mycket riktigt är de enda organisationerna som hittills förbjudits att bedriva politisk verksamhet enligt den nya lagen tre kommunistiska partier, efter ett beslut från justitieminis­ter Pavlo Petrenko i juli i år. Men hur lagarna kommer att påverka demokratiskt socialistiska vänsterorganisationer som

inte har russofila drömmar om Sovjets återupprättande återstår att se.

Efter det senaste valet, där Petro Poroshenko blev Ukrainas nya president och Arseniy Jatsenyuk premiärminister, gjordes analysen från många bedömare att den ukrainska parlamen­tariska extremhögern gjort ett floppval. Bland annat skrev den ukrainske statsvetaren Anton Shekovtsov optimistisk på sin blogg att valet visade tydligt att ukrainarna inte är intresse­rade av auktoritär och högerradikal nationalism. Svoboda, som i valet 2012 fick närmare 10 procent, klarade sig inte över spärren på fem procent och den militanta nationalistiska gruppen Högra sektorns parlamentariska gren skrapade inte ihop mer än knappt två och en halv, trots sin stora roll under Majdan. Men siffrorna visar inte hela sanningen, säger Per Anders Rudling. Den ultranationalistiska opinionen har istället plockats upp av andra partier, mer hemmahörande i den politiska mittfåran. Bland annat av ett relativt nytt populistiskt parti, det Radikala partiet kring den karismatiske partiledaren Oleh Lyashko, som i valrörelsen förde en aggres­siv, patriotisk och krigisk retorik. Partiet plockade tidigt politiska poäng på striderna i Donbas och förordades på sant populistisk manér ”hårdare tag” mot separatisterna.

– Han (Oleh Lyashko) reste runt tillsammans med Azovba­taljonen och tillfångatog olika separatister och misshandlade de inför tv­kameror för att sen lägga upp på Youtube, säger Per Anders Rudling.

Via personval röstades också många av de tongivande figurerna inom den ukrainska extremhögern ändå in i Verchovna Rada. Tidigare Azov­ledaren Ihor Mosiychuk röstades in via Lyashkos Radikala parti och Andriy Biletsky fick en plats i parlamentet via premiärminister Arseniy Yatsenyuks nya parti Folkfronten. Även Högra Sektorns ledare Dmytro Yarosh är parlamentsledamot efter att ha fått knappt 30 procent av personrösterna i länet Dnipropetrovsk.

Ukraina är ett uppdelat land, som på grund av sin strate­giskt viktiga position mellan öst och väst fått utså ett flertal geopolitiska maktkamper, framförallt i anslutning till de två världskrigen. De nuvarande landsgränserna är ett resultat av ett sovjetiskt kartritande, där Krimhalvön så sent som 1954 var den sista pusselbiten. Det är en av förklaringarna till att landet än i dag präglas av stor polarisering, på ett politiskt plan men också på hur olika delar av landet ser på Ukrainas nationella identitet och historia.

Västra delen av Ukraina tillhörde under 20­talet och 30­talet Polen, ett land som då förde en aggressiv och totalitär assimi­leringspolitik mot landets minoriteter. Östra Ukraina, då kallat Ukrainska SSR, var i sin tur under kontroll av Sovjetunionen. I Ukrainska SSR resulterade Josef Stalins besinningslösa kollektiviseringspolitik i en massvält där miljontals ukrainare fick sätta livet till under början av 30­talet. Det var i västra Ukraina, kring staden Lviv, som Organisationen för ukrainska nationalister, OUN, bildades under slutet av 1920­talet. Det var en grupp som med väpnad kamp ville skapa ett självständigt Ukraina, och med Stepan Banderas fraktion, UON­B, och den paramilitära grenen UPA, Ukrainas upprorsarmé, fördes

33

kampen hårt och våldsamt. Den ideologiska grunden för organisationen var fascistisk och etniskt nationalistisk. Det nya självständiga Ukraina skulle vara etniskt ukrainskt, där fanns inte plats för andra folkgrupper. När Nazityskland efter Ribbentrop/Molotov­pakten i praktiken fick kontroll över Polen, och därmed också över västra Ukraina, var OUN­B därför snabba med att alliera sig med det nya ledarskapet, vars nationalsocialistiska ideologi resonerade väl med deras egen. Under början av 1940­talet deltog OUN­B och UPA i pogromer mot judar och polacker i västukrainska städerna Galicien och Valynien och tiotusentals människor massakrerades.

Till dags dato är stödet för OUN och Stepan Bandera ändå stort i västra Ukraina, där han betraktas som en frihetskämpe och en hjälte för sitt motstånd mot den polska regimen och den röda terrorn. I den stora ukrainska diasporan i USA och Kanada, dit omkring 100 000 ukrainare emigrerade under 50 och 60­talet, lades grunden för den moderna Bandera­kulten. De allra flesta emigranterna hade kommit från västra Ukraina och många sympatiserade med UON­B:s radikala nationalism. I diasporan skapades en parallell ukrainsk historieskrivning som en motvikt mot det sovjetiska och efter Sovjetunionens kollaps 1990 exporterades denna nationalistiska, Stepan Bandera­förhärligande politiska diskurs till det post­sovjetiska Ukraina, i samma veva som den sovjetiska historieskrivningen fasades ut. Efter den så kallade ”Orangea revolutionen” 2004, när Viktor Yushchenko tog makten, upphöjdes det narrativet till officiell ukrainsk politik då Stepan Bandera postumt fick hedersutmärkelsen ”Ukrainsk hjälte”. Utmärkelsen togs emot positivt i väst men negativt i öst, och resulterade i att polari­sera landet. När Viktor Yanukovych 2012 tog makten fördes en liknande polariserande symbolpolitik, men då till förmån för östukrainas ryska befolkning. Stepan Banderas hedersutmär­kelse och legitimeringen av OUN drogs tillbaka och landet närmade sig med Viktor Yanukovych Regionernas parti och dess samarbete med det Ukrainska kommunistpartiet öst och Ryssland.

Petro Poroshenkos nya lagändringar mot kommunistisk ideologi och upphöjandet av anti­kommunistiska och ultrana­tionalistiska grupper är en tillbakagång till Yushchenkos nationalistiska symbolpolitik och ett resultat av att man vänder blicken mot Europa. Det är också ett uttryck för ett problematiskt arv från tiden innan Berlinmurens fall, säger Per Anders Rudling.

– Ukraina är post­kommunistiskt, men inte post­sovjetiskt. Det finns en dålig förståelse för vad demokrati, rättsstat och pluralism är och när man väl kommer till makten anser man sig ha rätt att lagstifta om historien. Det problematiseras sällan i Ukraina, säger han.

För de grupper som den radikala högern alltid haft udden riktad mot är den ökade närvaron av ultranationalism i Ukraina påtaglig. I början av juli attackerade till exempel maskerade aktivister från Högra sektorn Pride­paraden i Kiev våldsamt med tillhyggen och fyrverkeripjäser. Det spekuleras också i om morden på politikern Oleh Kalashnikov från före detta presidenten Viktor Yanukovych Regionernas parti och de proryska ukrainska journalisterna Oles Buzina och Sergey Sukhobok i våras utförts av militanta nationalister. Den 18:e juni arresterades tre personer för inblandning i ett av morden, det på journalisten Oles Buzina. Två av de misstänkta visade sig vara frivilligsoldater i bataljonen Kyiv­1 och den nationalis­tiska bataljonen UNSO, och en var också före detta aktivist i partiet Svobodas paramilitära grupp C14. I den tyska tidningen Die Zeit skriver statsvetaren Anton Shekovtsov om de till stor del positiva reaktionerna från ukrainska nationalistgrupper precis efter de tre morden. Frivilligbataljonen OUN konstate­rade till exempel på sin Facebook­sida att de välkomnar ”återgången till politiska attentat i Ukraina” och att de ”alltid kommer att skydda och stötta okända patrioter som tar på sig det hårda uppdraget att rena den ukrainska fosterjorden från interna ockupanter som Buzina och Kalashnikov”.

Klimatet är också påtagligt hårdare för oberoende ukrainska vänsteraktivister. I en artikel i Huffington Post av den New York­baserade skribenten Nikolas Kozloff från i januari i år uttalar sig Denis Pilash, en vänsteraktivist som deltog i och stödde proteströrelsen på Majdan, om den högerextrema rörelsens ökade synlighet i den ukrainska vardagen. Med stor oro påpekar han att samma personer och grupper som brukade slå ner vänsteraktiva och begå hatbrott mot minorite­ter innan revolutionen, nu befinner sig vid fronten beväpnade, i frivilliggrupper som Azov. I ukrainsk media beskrivs frivillig­soldaterna som sanna patrioter och hjältar för sina insatser i kriget, men knappt någon problematiserar deras bakgrund i den högerextrema miljön, säger han. Denis Pilash vittnar om hur han själv blev attackerad av en lokal högerextremistisk bloggare i Kiev efter Majdanprotesterna. Under misshandeln skanderade gärningsmannen upprepade gånger anti­kommu­nistiska slagord åt honom.

Denis Gorbach, som är organisatör för den anarko­syndika­listiska fackföreningen Autonomous Workers Union, AWU, beskriver i artikeln hur han också upplevt att det nationalis­tiska klimatet i Ukraina hårdnat. I slutet av Majdanprotes­terna i februari 2014, var han en av de som på allvar trodde att radikala högerextremister skulle lyckas ta makten i det politiska vakuum som uppstod efter att Viktor Yanukovych flydde fältet. De var förhållandevis få, men ledde de bäst organiserade grupperna på marken.

Med många av de mest tongivande ultranationalistiska agitatorerna i parlamentet och på myndighetsposter oroar sig Denis Gorbach och Denis Pilash mycket över vart Ukraina tar vägen i fredstid.

”Han (Oleh Lyashko) reste runt till­sammans med Azovbataljonen och tillfångatog olika separatister och misshandlade de inför tv­kameror för att sen lägga upp på Youtube”

För ungefär fyra år sedan satte jag mig ner tillsammans med några vänner för att följa det finska parlamentsva­let på tv. Det dröjde inte länge innan vi alla blev bestörta över Sannfinlän­darnas framgångar. Deras röster bara ökade. Sedan var ”iso jytky” (ungefär

”stor skräll”), som partiledaren Timo Soini kallade den stora segern, ett faktum. Vi skämdes verkligen och kände oss riktigt oroliga för vårt lands utveckling. Optimismen för framtiden som vi delat, sedan eurokrisens början, liksom försvann. Konservativa sociala värderingar och etnisk nationalism hade segrat stort, med 34 nya platser jämfört med de 5 de hade tidigare, en ökning med 15 procent totalt.

Vi hade följt Sannfinländarnas snabba tillväxt. De hade vänt sig både till arbetslösa, konserva­tiva och den nu heterogena arbetarklassen, för vilken Finlands socialdemokratiska parti eller Vänsterförbundet inte längre kändes relevanta. Hela vänsterrörelsen var splittrad: omstrukture­ring av industrin, speciellt pappersindustrin, hade försvagat banden mellan väljarna, parti­erna på vänsterkanten och fackföreningarna. Allt var förändrat. Partierna på vänsterkanten hade börjat plädera för mer liberala värderingar och jämställdhetsfrågor och glömde bort de traditionella så kallade löneslavarna, vilka oftast är och har varit vita heterosexuella män. De var egentligen inte så intresserade av frågor om jämlikhet gällande kön och etnisk härkomst och detta ses som ett av skälen till att den tidigare

arbetarklassen i stället röstade på Sannfinlän­darna, som förespråkade mer konservativa sociala värderingar.

Att konservativa värderingar vinner terräng är inget unikt för Finland. Fenomenet har kunnat iakttas i hela Europa på grund av lågkonjunktur, strukturella förändringar på arbetsmarknaden och nedskärningar i den socia­la välfärden, för att inte nämna eurokrisen. Trots att Sannfinländarna inte fick lika många röster i årets val som 2011 blev de Finlands näst största parti och bildade regering med Centern och Samlingspartiet, vilka nu tillsammans utgör ett konservativt center–högerblock.

Nykonservatismens framgångar i Europa banade också väg för större acceptans av rasistiska uttalanden. Sannfinländarna hänvisar till ”yttrandefriheten”, gömmer sig bakom den och tar den till ursäkt för att även riksdagsleda­möter ska tillåtas uttrycka sig rent rasistiskt och sexistiskt eller vara delaktiga i fascistiska handlingar. Sannfinländarnas representanter förkommer ofta i media på grund av sina olämpliga uttalanden eller för att de figurerat i tvivelaktiga sammanhang. Man kräver inte deras avgång eller en ursäkt utan uttalandena betraktas som deras ”egna röster” och individu­ella val, som inte stöds av partilinjen. Partiets ledare hävdar ständigt att de inte är ansvariga för de enskilda partimedlemmarnas uttalanden eller handlingar eftersom yttrandefrihet råder. Partiet underlåter att på ett egentligt och effektivt sätt fördöma enskilda partimedlem­

Sannfinländarna jagar bort Finlands skarpaste hjärnor

UTRIKESKRÖNIK A

Av: Reetta Katiina. Översättning: Ulla Bostner De Vivo

34

35

Text: Carmen Blanco Valer, Globalrättviseaktivist

35

mars rasistiska uttalanden och handlingar och andra partier är beredda att samarbeta med ett sådant parti, därmed står det helt klart att Finlands regering nu har inslag av fascism

Förutom de rasistiska tendenserna och ”invandrarfientligheten” gör den sociala konservatismen som Sannfinländarna föresprå­kar att mer traditionella kvinnofientliga rörelser ökar. Kristdemokraterna i Finland kämpar till exempel för att begränsa rätten till fri abort. De menar att den medicinska personalen ska kunna neka att utföra ingreppet med stöd av samvets­frihet. Även om Kristdemokraterna i Finland inte visar direkt rasistiska tendenser menar de alltså att kvinnor ska hindras att bestämma över sin egen kropp. De anser också att kristna flyktingar ska gynnas. Det senare är ett talande exempel på institutionaliserad rasism. Trots det hävdar partiledaren Päivi Räsänen att hon har ett humant synsätt. Hur kan en person som säger sig vara kristen kalla något sådant hu­mant?

Finland är inte längre ett nordiskt land, menar före detta socialdemokratiske utrikesministern Erkki Tuomioja i en bloggtext. När han satt i den avgående regeringen fick han snabbt en uppfatt­ning om det kommande regeringsprogrammet. Tuomioja anser att det är högervridet och att det kommer att leda till en ökning av inkomstskill­naderna. Nedskärningar inom utbildningssek­torn riskerar att äventyra Finlands hittills framträdande plats i den internationella rankingen i Pisa­testerna

Tuomioja anser att regeringsprogrammets utrikes­, säkerhets­ och EU­politik i någon mån är acceptabel. Men nedskärningar inom krishan­tering, utvecklingssamarbete och framförallt stora nedskärningar inom utbildning gör att Finland överger nordiska värderingar, de värderingar som innebär att man månar om de fattiga, främjar jämställdhet och inser betydel­sen av en utbildning som man kan förlita sig på. Frågan är: Vad blir det kvar? På vilka andra grundvalar vilar Finland än en högkvalitativ utbildning?

Detta är Finland av idag. Vår högerorienterade regering skär ner på sjukvård, daghem, utbild­ning och arbetslöshetsersättning. Man diskute­rar om man ska låta bli att genomföra den ändring av äktenskapslagen till att tillåta könsneutrala äktenskap som beslutades före valet. Alla viktiga frågor enligt ett nordiskt tänkesätt som man i Finland nu verkar bortse från.

Inte konstigt att unga, välutbildade männ­iskor flyr från den kulturella förändringen, den konservativa bubblan och välfärdsstatens nedskärningar. Även jag funderar på om jag ska stanna kvar eller ge mig av.

36

13 procent – så liten är andelen kvinnor representerade i de läroböcker i historia som DN granskade i januari.

För att då inte tala om icke­vita kvinnor, som verkar helt strukna ur de vita männens historieskildringar.

I min historiebok nämndes bara Harriet Tubman kort i samband med slaveriet i USA, men

hennes namn har stannat kvar i mitt medvetande sedan dess. Hon var befriaren, soldaten ochsuffragetten som historieböckerna glömde.

Harriet Tubman – hjältinnan som

historieböckerna glömde

Harriet Tubman föddes, under namnet Araminta Ross, in i slaveriet någon gång mellan åren 1815 och 1825 i Dorchester County, Maryland, på den amerikanska östkusten. Tubmans bägge föräldrar var slavar och hon

började arbeta redan som femåring. Namnet Harriet tog hon efter att ha frigjort sig 1849.

Som barn träffades hon av en järnvikt i huvudet när hon försökte hjälpa en annan slav att fly. Den träffade henne så hårt att hon fick narkolepsi och ”drömmar”, som hon menade var meddelanden från Gud. Från och med den händelsen och resten av sitt liv var hon djupt religiös.

När hennes ägare Edward Brodess dog 1849 blev Tubmans liv osäkert, hon ville inte riskera att säljas till sydstaterna och bestämde sig för att fly.

Hon lyckades tack vare kontakter inom den underjordiska järnvägen.

”Den underjordiska järnvägen” var kodnam­net för ett nätverk där svarta och vita, slavar och fria samarbetade för befrielse. Det är oklart när nätverket formades men mellan 1810 och 1860 befriade de uppskattningsvis hundratusen slavar. Nätverket använde sig av järnvägstermi­nologin och Harriet Tubman var den mest kända ”konduktören”. Efter sitt eget frigörande arbe­tade hon hårt för att få ihop pengar till fler fritagningar, något som var både dyrt och farligt. Under ett decennium reste hon nitton gånger fram och tillbaka till sydstaterna för att befria fler. Hon hjälpte omkring 300 slavar till frihet och medverkade till att ytterligare 3 000 undslapp slaveriets bojor.

Fritagningen kunde ske på flera sätt och Tubman hade ett stort nätverk av personer som hon litade på. Flykten från plantagen skedde ofta

36

ANTIR A SIS TEN

37

på lördagskvällen eftersom man var ledig på söndagen, vilket gav två dagars försprång före måndagen. Flykten skedde nattetid och på dagen vilade man på ”stationer” – hus eller lador som tillhörde den underjordiska järnvägen. Pengar till båtresor eller med tåg ordnades av personen själv eller av nätverket.

När det amerikanska inbördeskriget bröt ut deltog Tubman på nordsidan, som var emot slaveriet, först som köksassistent och sedan som sjuksköterska vid ett militärsjukhus där hon blev känd för sina kunskaper om naturläkeme­del.

Tubman lämnade sjukhuset när det blivit tillåtet för svarta att delta i strid 1863 och blev befälhavare för en spiongrupp. Gruppens syfte var att skapa vägar för slavar att ta sig till nordstaterna. Genom överraskningsattacker lyckades Tubman frita ännu fler än med den

underjordiska järnvägen – under en enda attack fritog hon fler än 750 personer.

För Tubman var jämlikheten och jämställdhe­ten en självklarhet och hon engagerade sig senare i livet i suffragettrörelsen. Flera som deltagit i den underjordiska järnvägen deltog då i kampen för kvinnlig rösträtt. Tubman turne­rade runt på östkusten och berättade om sitt liv som kvinnlig slav och om hur hon befriade andra från slaveriet. Tyvärr hann hon aldrig se förslaget om kvinnlig rösträtt bli verklighet, när det blev nationell lag 1920, eftersom hon dog i lunginflammation 1913.

Att välja bort Harriet Tubmans liv och öde från historieböckerna kan tyckas ofattbart, men det bevisar bara vithetsnormen än tydligare.

37

Text: Deniz Tütütncü

ILLUSTRATION: TIINA TINOUSCHKA NILSSON

Intro

Barbara Smith är kanske mest känd som en av medlemmarna i Combahee River-kollektivet och grundare av det svarta feministiska förlaget Kitchen Table, som hon startade tillsammans med poeterna, författarna och aktivisterna Audre Lorde och Cherrie Moraga 1980. Hon föddes 1946 och har sedan det tidiga sjuttio- talet varit en av de aktivister som byggt upp och flyttat fram positionerna för den svarta feministiska och lesbiska rörelsen i USA.

I Ain’t Gonna Let Nobody Turn Me Around (SUNY Press, 2014) har redaktörerna Alethia Jones och Virginia Eubanks, tillsammans med Smith själv, samlat ett flertal av hennes centrala texter, historiska dokument och nya intervjuer till en mångfasetterad bild både av en aktivists liv och olika motståndsrörelsers framväxt och utveckling.

Vi har fått möjlighet att översätta tre utdrag ur boken. I en kort introduktion berättar redak-törerna Alethia Jones och Virginia Eubanks hur de tänkt med boken, och varför Smiths arbete fortfarande är högaktuellt. Smiths kanske mest kända essä, Soul on Hold från 1985, tacklar den svåra frågan om homofobi i medborgarrätts-rörelsen och rasism inom gayrörelsen, och sätter fingret på den brännande frågan om nödvändigheten i att se och ta ställning mot olika slags förtryck för att på allvar utmana normativ makt. Det avslutande utdraget är ett nutida samtal mellan Smith och aktivisterna Joo-Hyun Kang och Kimberly Springer om möj-ligheter att organisera sig effektivt inom ramen för multipla förtryck och multipla sakfrågor.

KULTUR

38

BILDER: SUNY PRESS

ÖVERSÄTTNING CHRISTINA KJELLSTRAND.

Text: Virginia Eubanks och Alethia Jones

Vi började arbeta med Ain’t Gonna Let Nobody Turn Me Around. Forty Years of Movement Building with Barbara Smith 2008, när den amerikanska lånekrisen var som

värst och ekonomin som bäst höll på att kol­lapsa. Den förödelse krisen lämnade efter sig i samhällen och familjer i USA fick många att ifrågasätta den fria marknadskapitalismen och den representativa demokratin. 2013 hade en bred flora av organisationer för social rättvisa och en våg av modiga och principfasta aktioner dykt upp över hela världen: den arabiska våren och andra anti­totalitära rörelser i Mellanöstern och Nordafrika, Los Indignados ockupation av Puerta del Sol­torget i Madrid, tiotusentals människor i England och Grekland som protes­terade mot extrema åtstramningsåtgärder, och Occupy Wall Street som inspirerade hundratals ockupationer i städer över hela USA och resten av världen.

Occupy Wall Street är en av de senaste årens mest hoppfulla kraftansträngningar i USA, men icke desto mindre hade rörelsen problem som klassisism, sexism, rasism och homofobi. Det är inte den första rörelsen som uppriktigt har kämpat med dessa frågor, och det kommer inte att vara den sista. Men hur ska de organisatio­ner, koalitioner och rörelser vi bygger ta hand om frågor som handlar om hierarkier, ledarskap och transparens? Hur kan vi bygga nya sätt att vara med varandra som integrerar rättvisa, respekt och ansvarstagande på ett sätt som över­bryggar våra olikheter? Hur kan vi hitta strate­gier och konstruera organisationer som för­kroppsligar de framtider vi vill skapa? Att uppmärksamma dessa frågor är centralt för Martin Luther Kings uppmaning att skapa ett ”beloved community” – ett kärleksfullt samhälle där människor delar på jordens resurser – och för Barbara Smiths ansträngningar att arbeta med politiska rörelser för att skapa en rättvisare värld.

Den här boken är inte en memoar, biografi eller antologi. Den är en reflektion och ett samtal. Ain’t Gonna Let Nobody Turn Me Around plockar smakprov ur en livstid av politiskt arbete och engagemang i frihetskamper och ska­par ett kollage av röster och erfarenheter från en mångfald av rörelser som, hoppas vi, förmedlar värdefull kunskap om det hårda arbete det innebär att kämpa för rättvisa i samhället.

Att nedteckna ett aktivistliv

Boken använder Barbara Smiths liv och arbete för att dissekera, analysera och dra lärdom av de frihetskamper hon upplevde, formade och stödde. Vi kritiserar ofta hierarkierna ”där ute” samtidigt som vi ignorerar hur vi internaliserar och reproducerar dem ”här inne”, i våra rörelser och institutioner. Detta får konkreta konsekven­ser när vi organiserar oss. Ett resultat är att de mest privilegierade av oss – de som ligger närmast det vita, heterosexuella, manliga, normalfungerande medelklassidealet – ofta tjänar mest på den sociala status, de politiska rättigheter och de ekonomiska fördelar som olika rörelser slåss för. Att Barbara Smith tillhör flera förtryckta grupper – svart, kvinna, lesbisk, arbetarklass – kombinerat med hennes antira­sistiska och antiimperialistiska hållning har lett till att hon arbetat utifrån en ståndpunkt där hon vägrar se någon grupp som överflödig och till att hon ständigt insisterat på att alla hennes identiteter ska respekteras. Då och nu utmanar hon dem som organiserar rörelser att söka nya strategier som bidrar till inkluderande och ansvarstagande, för att på så sätt skapa nya mönster som skiljer sig från de hierarkiska och exploaterande modeller vi har ärvt.

39

VIRGINIA EUBANKS

ALETHIA JONES

40

För tjugo år sedan träffade jag Fannie Lou Hamer. Jag hade precis gått ut high school i Cleveland. Min syster, Beverly, och jag

var djupt engagerade i The Congress of Racial Equality och jag träffade fru Hamer på en fest efter att hon talat vid en demonstration. Hon satt på en stol mitt i källarrummet och männ­iskor gick fram för att visa henne sin aktning. Hon såg ut som kvinnorna i min familj. Hon var bastant, bar peruk och hade problem med sina ben (i hennes fall på grund av att hon blivit misshandlad i fängelset). Redan då visste jag att hon var en av de mest betydelsefulla människor jag skulle möta i mitt liv.

Först tio år senare kom jag ut som lesbisk. Sedan dess har jag ofta funderat på hur det skulle ha varit att vara en öppet homosexuell person i medborgarrättsrörelsen. När jag läser Hamers tidiga uttalande till stöd för lika rättigheter för kvinnor, långt innan de flesta svarta kvinnor vågade se sambandet, misstänker jag att hennes politik skulle ha innefattat mig som lesbisk. Det var trots allt den öppenhjärtiga andan hos äldre, svarta kvinnor och det hårda arbete som de la ner som möjliggjorde rörelsen. Men de få i rörelsen som man vet var homosexu­ella – James Baldwin, till exempel – krävde inte att deras homosexualitet erkändes, och jag är säker på att det inte hade funnits något utrym­me för mig som öppet lesbisk aktivist.

Ett av de största hindren för lesbiska och bögar var, och är, de svarta religiösa institutio­nerna. Kyrkan, som traditionellt haft en inspire­rande och organiserande roll i det svarta samfundet, har nästan alltid tagit ställning mot homosexualitet. Detta fördömande orsakar naturligtvis stor smärta bland de många svarta lesbiska och bögar som vill behålla sina religiösa band, som också är band till familjen, kulturen och hemmet. Att lesbiska och bögar finns i varje svart kyrka i det här landet – även i predikstolen

– är inte en särskilt väl bevarad hemlighet. Trots detta låtsas svarta och andra icke­vita personer att homosexualitet är en ”vit sjukdom”, och stämplar homosexuella personer i sin närhet som ”vita på insidan”. Många svarta människor anser fortfarande att homosexualitet är en synd, en sjukdom, ett brott, eller i värsta fall liktydigt med att avsäga sig sin ras.

På grund av vår gemensamma status som utstötta visar det svarta samfundet ofta en hög grad av tolerans för medlemmar som inte anpassar sig till de vita sociala, sexuella och legala konventionerna. Men denna tolerans utsträcker sig bara till homosexuella om vi stannar i garderoben. Det enorma priset för en fredlig samexistens mellan svarta homo­ och heterosexuella är vår tystnad. Samma bröder och systrar för vilka att passera som vit skulle vara helt otänkbart förväntar sig att svarta lesbiska och bögar ska passera som heterosexuella och uthärda samma förödande konsekvenser för själen.

Många av dagens svarta gayaktivister kom­mer från medborgarrätts­ och Black Power­rö­relserna, och vi ser på vår situation i politiska termer. På samma sätt som vi vägrar acceptera rasistiska attacker vägrar vi acceptera attacker på vår sexualitet – en lika väsentlig del av vår identitet som ras. Utvecklingen av organisatio­ner för homosexuella i tredje världen, som intimt hänger samman med utvecklingen av feminism i tredje världen, har framkallat en häftig debatt om homosexualitet i det svarta samfundet efter åratal av fullständig tystnad.

En av de stormigaste konfrontationerna ägde rum 1983, under kampen för en homosexuell talare vid minnesmarschen för uppmärksam­mandet av att det gått tjugo år sedan medbor­garrättsrörelsens berömda March on Washing­ton. Walter E. Fauntroy, medlem av kongressens representanthus och nationell samordnare av

Själ på vänt

41

marschen, polariserade situationen när han, en ­ ligt uppgift, likställde homosexuellas rättigheter med ”pingviners rättigheter”. Fauntroy har senare förnekat det uttalandet, men han har också slagit fast att marschen ”inte skulle vara en sammangyttring av enfrågegrupper” och insisterat på att ett inkluderande av förkämpar för abort eller homosexuellas rättigheter skulle kunna ”tolkas som ett förespråkande av abort eller den homosexuella livsstilen”. Själva mar­schen som högtidlighölls la inte till svarta kvinnor – som Fannie Lou Hamer – till talarlistan förrän i sista sekunden.

Då som nu var organisatörernas idé om hur man bygger koalitioner kortsiktig. Som en annan av rörelsens veteraner, Bernice Johnson Reagon, har skrivit: ”Du ger dig inte in i en koalition för att du gillar det. Den enda anledningen till att du ens överväger att försöka slå dig ihop med någon som potentiellt skulle kunna döda dig, är att det är den enda möjlighet du ser att hålla dig vid liv … Den offensiva rörelse som började i det här landet på sextiotalet fortsätter. Anledningen till att vi snavar är att vi har nått en punkt där vi, för att kunna ta nästa steg, måste göra det tillsammans med människor vi inte tycker särskilt mycket om. Och vi måste få kräkas över det ett litet tag. Vi måste bara fortsätta.”

Det faktum att sjutton av tjugo medlemmar i kongressens svarta valmöte, inklusive Fauntroy, stödjer nationell lagstiftning för homosexuellas rättigheter är ironiskt, men inte en motsägelse. Som förespråkare för social rättvisa, några vars samveten formats av medborgarrättsrörelsen, kan dessa politiker se och erkänna att homosexu­ella utsätts för diskriminering. Samtidigt tror de på stereotypen att alla homosexuella är vita män. Det de, och den svarta befolkningen generellt, fortfarande inte inser är hur många av deras bröder och systrar som också är homosexuella.

Det som slutligen vände vinden i kontroversen kring vem som skulle få tala vid minnesmar­schen var en aktion som genomfördes av sju av Fauntroys svarta homosexuella väljare. Tre dagar före marschen försökte gruppen träffa Fauntroy på hans kontor. När han inte dök upp vägrade de lämna platsen. Till slut arresterades fyra av dem. Som ett resultat av sittstrejken (en för situatio­nen väl vald taktik) beslutades i elfte timmen att man skulle låta den svarta lesbiska poeten Audre Lorde tala helt kort vid demonstrationen. De som organiserade marschen, inklusive Coretta Scott King, Fauntroy och pastor Joseph Lowery, kallade till en presskonferens där de som individer uttalade sitt stöd för det federala lagförslaget om rättigheter för homosexuella. Det var det första större erkännandet från medborgarrättsrörelsens etablissemang om att våra rörelser är relaterade.

Men framgångar på den sidan vägs upp av motgångar på en annan: vita homosexuellas rasism är lika splittrande som svartas homofobi. Den nya, professionella bilden av den korrekta gayaktivisten antar att homosexuell är lika med vit, något som reflekterar en ökande konserva­tism inom den vita gayrörelsen. Till exempel vägrade organisationen The National Gay and Lesbian Task Force (NGLTF), som lobbade hårt för att homosexuella skulle inkluderas i minnes­marschen till Washington, att stödja den gångna vårens aktioner för inhemsk rättvisa och mot ingripanden i Centralamerika och apartheid i Sydafrika. NGLTF:s beslut återspeglade den begränsade omfattningen hos den vita agendan, som förordar assimilering framför större samhälleliga förändringar.

Underlåtenheten hos homosexuella grupper, såväl som grupper i tredje världen och feminis­tiska grupper, att på ett rimligt sätt ta sig an våra frågor har sporrat icke­vita bögar och lesbiska

42

Text: Barbara Smith

att organisera sig på egen hand. För första gången konstaterar vi entydigt att koalitioner misslyckas när individer tvingas rätta sig efter en vit, manlig, heterosexuell standard. Precis som ett av målen med medborgarrättsrörelsen var att få vita människor att tro på att vi faktiskt är mänskliga, eller åtminstone tillräckligt mänskliga, för att använda samma toaletter och dricksfontäner, så behöver homosexuella övertyga heterosexuella om att också vi är mänskliga.

För mig och många andra svarta lesbiska och bögar började allt med medborgarrättsrörelsen. Det var där vi lärde oss att etiska och själsliga förändringar, lika väl som politiska, var möjliga, eftersom vi upplevde dessa förändringar i oss själva. Därmed förväntar vi oss inget mindre än en förändring av våra egna samfund – såväl svarta som gay.

Som Reagon säger: ”Du kan inte påstå att du inte är en del av medborgarrättsrörelsen. Du är en del av medborgarrättsrörelsen som vi ska­pade, som körde upp och stannade framför din dörr. Men rörelsen kunde inte fortsätta se likadan ut, för om den hade gjort det skulle den inte ha varit till någon nytta för dig. Några av er skulle hellre ha dött än varit i närheten av svarta människor som springer runt och pratar om att frigöra sig från rasism och lynchningar. Så när vår rörelse hade hunnit till er behövde den låta som något ni kände igen. Som till exempel att om jag får reda på att du är homosexuell så kommer du att förlora ditt jobb.”

I våras ordnade en vän, Suzanne Pharr, att jag skulle få hålla en föreläsning på Philander Smith, ett historiskt sett svart college i Little Rock, Arkansas. Suzanne, som är vit, bor mitt emot Central High School, där ett av de värsta slagen om segregationen stod 1957. Daisy Bates, som då var ordförande för The National Associa­tion for the Advancement of Colored People, var en ledande kraft i kampen. När jag besökte Little Rock träffade jag fru Bates, och precis som när jag träffade Fannie Lou Hamer visste jag att jag mötte en stor människa. Men den här gången behövde jag inte undra om en viktig medborgar­rättskämpe skulle acceptera min homosexuali­tet. Daisy Bates kom för att höra mig tala om att vara svart kvinna, författare och lesbisk.

Det behöver inte sägas att jag kände mig mer skakig än jag brukar göra innan jag ställer mig i rampljuset. Jag är på många sätt skyldig männ­iskor som fru Bates och fru Hamer mitt liv, och tanken på att de skulle kunna förkasta mig för

att jag är lesbisk är förödande. Men jag hade be­ väpnat mig med ett antal lesbiska titlar från mitt förlag Kitchen Table och var redo att prata om hur Jesse Jackson inkluderade lesbiska och bögar i sin regnbågskoalition. Jag förklarade också hur jag har fått styrka och mentalt lugn både till att fortsätta vara politisk och till att skriva av att vara öppet lesbisk. Hur det fanns en tid under kulmen av Black Power­rörelsen och den svarta nationalismen när jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna vara politiskt aktiv igen, eftersom jag på intet sätt passade in i deras machodefinition av svart kvinnlighet. Jag känner till allt för många homosexuella männ­iskor som lämnade kampen när olika rörelser gjorde dem till paria. När jag tittade upp från mina anteckningar såg jag, lättad, nickningar och till och med leenden. Senare bad Daisy Bates mig att signera hennes exemplar av min anto­ logi Home Girls. Det var en känsla av acceptans som du bara kan få från din familj.

BARBARA SMITH

Joo-Hyun Kang: Hur var det att vara öppet lesbisk och svart på sjuttiotalet? Varför valde du att komma ut under den perio­

den?Barbara Smith: Åh, för att jag var lesbisk. Jag

menar, jag var lesbisk. Jag hade haft tveklöst lesbiska känslor sedan jag var tonåring. Det var inte bara en idé eller ett infall. Det var den här gömda och väldigt smärtsamma realiteten som jag visste att jag inte kunde, och inte trodde att jag någonsin skulle kunna, tala till eller om, eftersom det inte fanns någon kontext där det kändes säkert att göra det.

Joo-Hyun: Vilket stöd gjorde att du ändå kände att du kunde göra det?

Barbara: Kvinnorörelsen. Det faktum att jag träffade kvinnor som var uttalat lesbiska och som var välintegrerade och som inte var olyck­liga för att de var lesbiska. Som till och med var entusiastiska över det! Det var så utmanande att komma ut under den tiden, och också väldigt dynamiskt. Det var både väldigt läskigt och väldigt spännande, särskilt under åren direkt efter Stonewall. Jag kom ut mindre än ett decennium efter Stonewallupproret. Stonewal­landan var fortfarande väldigt levande. Jag minns en gång när jag var i Boston, efter att jag kommit ut, och deltog i en demonstration mot Anita Bryant och hennes homofobiska mani­fest.* Det var bara så spännande att vara en del av det som faktiskt var den homosexuella frihetsrörelsen då.

[FOTNOT: BARBARA HÄNVISAR TILL BRYANTS KAMPANJ MOT EN FÖRORDNING I DADE COUNTY I FLORIDA 1977, SOM SKULLE HA FÖRBJUDIT DISKRIMINERING PÅ GRUND AV SEXUELL LÄGGNING. BRYANT BLEV LEDARE FÖR EN KOALITION VID NAMN SAVE OUR CHILDREN (RÄDDA VÅRA BARN) OCH SKREV TILLSAMMANS MED BOB GREEN BOKEN AT ANY COST (BRYANT OCH GREEN, 1978). BRYANTS ARGUMENT VAR ATT HOMOSEXUALITET UTSATTE BARN FÖR FARA, OCH EFTERSOM HOMOSEXUELLA INTE KUNDE FÅ BARN SJÄLVA FÖRSÖKTE DE VÄRVA ELLER ANTASTA HETEROSEXUELLA MÄNNISKORS BARN. HENNES KAMPANJ VAR FRAMGÅNGSRIK OCH ANTIDISKRIMINERINGSFÖRORDNINGEN RÖSTADES NER.]

Joo-Hyun: Du kom ut i ett sammanhang där så många av de kulturella nyckelpersoner, tänkare och offentliga intellektuella som influerat min generation befann sig. Hur träffade du Audre Lorde?

Barbara: Vi träffades på ett konvent för The Modern Language Association (MLA) i New York. Jag satt i MLA:s kommitté för kvinnors status i yrket, som var en nyckelorganisation för att bygga upp feministiska studier i landet. Det var

en betald kommitté, så vi hade de här fantastiska evenemangen som vi planerade eftersom vi behövde organisera programpunkter till det årliga nationella konventet. Det var lite som en önskelista. ”Vem vill du ska komma till årets MLA?” ”Tja, Judy Grahn, och Adrienne Rich, Audre Lorde, June Jordan.”

Så många människor vars namn är mer eller mindre legendariska nu. Ibland var vi bara allihop tillsammans i ett rum. Jag kände Sapphi­re, Joan Gibbs, som tillsammans med sin partner startade en tidskrift som hette Azalea, den första svarta lesbiska litterära tidskriften. Azalea ordnade konferenser för svarta lesbiska förfat­tare i New York. Vi var där allihop. Jag träffade Cheryl Clarke på en socialistisk feministkonfe­rens i Yellow Springs i Ohio 1975.

Audre gjorde också ett viktigt arbete interna­tionellt. Hon reste en hel del. Och This Bridge Called My Back var, förstås, ett revolutionärt ingripande för att låta icke­vita kvinnor, inte bara i det här landet utan över hela världen, veta att vi har rätt att existera. Vi hade vårt eget perspektiv, vår egen politik, våra egna agendor …

Joo-Hyun: Du, Audre och så många av de icke­vita kvinnorna, i synnerhet de lesbiska icke­vita kvinnorna under den perioden, var så inflytelserika för alla de sociala rättviserörel­serna i USA – och globalt – när det gäller att kunna se flera frågor samtidigt.

När jag tänker på mycket av det arbete som de mer progressiva rättviseorganisationerna håller på med i dag så försöker de flesta integrera mer arbete för multipla frågor, vare sig det handlar om kvinnorörelsen eller miljörörelsen eller hbtq­rörelsen. De talar om ”intersektionalitet” nu, men jag har alltid spårat samtalet om intersektionalitet till dina texter, inklusive Combahee River­kollektivets manifest från 1977.

Barbara: Combahee River­kollektivets manifest, och det arbete som Combahee River­kollektivet utförde, var så banbrytande just för att vi förstod det konceptet så tidigt. Jag tror att det var för att vi verkligen, genuint, drog lärdom av våra levda erfarenheter i våra analyser. Vi hade ett perspektiv som inte bara var perspekti­vet i den feministiska kvinnorörelsens mittfåra, och som inte heller bara var ett lesbiskt perspek­tiv. Vi hade dessutom våra rötter i vänstern, i svarta medborgarrättsrörelser och i fredsrörel­ser.

[ … ]

Samtal med Joo­Hyun Kang och Kimberly Springer

43

44

Joo-Hyun: Vad ser du i det här landet som känns hoppfullt när det gäller organisering och bygg­ ande av rörelser?

Barbara: Jag tror att rättigheter för invandrare är en av de viktigaste kamperna här och nu. […] Det handlar om rörelser som har stor integritet, tradition av att arbeta för rättvisa, och som gör det på en gräsrotsnivå där en mängd frågor får utrymme.

Joo-Hyun: Hur är det med arbetet för fångars rättigheter och rättvisa för politiska fångar?

Barbara: Vi hade nyligen en konferens om rättvisa för fångar, den första där en hel stat var upptagningsområde för deltagarna, här i Albany, New York. Jag arbetade då för organisationen New Yorkers for Alternatives to the Death Penalty (New Yorkbor för alternativ till döds­straffet). Jag är väldigt glad att jag deltog i konferensen och fick se att vår rörelse för avskaffandet av fängelsesystemet fortsätter arbeta. Jag tycker också att rörelsen mot döds­straffet är väldigt intressant. Innan jag deltog i en liten konferens förra sommaren hade jag inte förstått hur konservativa vissa delar av den rörelsen är – allt från konservativa religiösa människor som har ett slags rätt till liv­perspek­tiv, till människor som har dragits in i rörelsen av systemet, som personer som arbetar med brottsbekämpning.

Joo-Hyun: Och rörelsen mot dödsstraff har inte en allomfattande syn på avskaffande vad gäller fängelser. För många tycks frågan om avskaffande specifikt gälla dödsstraffet. Men det är intressant, de osannolika allianser de har lyckats bygga upp.

Barbara: Det är det. Här är ett exempel. Vi hade, under konferensen, en liten gruppdiskus­sion för att prata om mångfald. En person, som jobbade för en av organisatörerna från staten New York, beskrev hur de hade deltagit i ett pride­evenemang i juni med ett bord med information om avskaffande av dödsstraffet. En, eller kanske flera, av deras religiösa, konserva­tiva anhängare hade ringt och undrat varför de deltagit i priden, och protesterat mot att de varit där. Hans svar till dem var att säga: ”Jag respek­terar din åsikt”, och låta det vara. Jag sa: ”Det är inte vad jag skulle ha sagt, och jag tror inte att det är ett bra svar”, varpå han väldigt öppet och ärligt frågade vad jag skulle ha sagt. Jag sa: ”Jag skulle ha sagt att anledningen till att vi deltog i

priden var att människor där stödjer ett avskaf­fande av dödsstraffet, precis som du gör, och det var därför vi var där.” Eftersom det skulle ha gett personen som protesterade något att tänka på: Så de är faktiskt också mot dödsstraffet, precis som jag?

[…]Kimberly Springer: Hur tänker du om den

svarta kyrkan? Det är en av de frågor jag får om Living for the Revolution, min bok om svarta feministiska organisationer. Växte svarta feminister upp i kyrkan? Var passar den svarta kyrkan in?

Barbara: Det finns faktiskt svarta feminister, en del av dem kallar sig ”womanists”, som har gett sig i kast med de organiserade svarta religiösa institutionerna. Men det är inte ett arbete jag har varit särskilt inblandad i, förutom under det tidiga 1990­talet när den vita högern verkligen siktade in sig på att svarta församling­ar skulle ge deras homofobiska agenda stöd. De gjorde den här filmen som hette Gay Rights, Special Rights (Homosexuella rättigheter, särskilda rättigheter), och de använde medbor­garrättshistoria för att på ett väldigt cyniskt sätt argumentera för att svarta människor borde vara homofober. Det var hemskt för dem av oss som är öppet lesbiska eller bögar.

Kimberly: Men jag undrar om det är en bieffekt av eller ett symptom på hur svart feminism misslyckas med att ta sig an den svarta kyrkan. Har vi, som svarta feminister, skapat en plats inom de svarta kyrkorna där människor som skulle kunna ha en progressiv agenda har möjlighet att argumentera för svarta feministiska principer?

Barbara: Människor som är engagerade i de svarta religiösa institutionerna har gjort det. Till exempel utvecklade Holding our Own, en av landets tidigaste stiftelser för kvinnor, under den där tiden i Albany Syster till syster­bidragsinitia­tivet. Det skapades som en hyllning till Audre Lorde och krävde att alla som ansökte gjorde det tillsammans med en annan organisation, och arbetade tillsammans med andra grupper. Jag var en del av The Feminist Action Network, som var en multietnisk flerfrågegrupp som grundats för att organisera mot rasism ur ett feministiskt perspektiv. Vi arbetade med, och konfronterade, homofobi i det svarta samfundet, och vi ansökte om bidraget tillsammans med lokalavdelningen

45

av The National Association for the Advance­ment of Colored People (NAACP). Vi arbetade också tillsammans med vår lokala Metropolitan Community­kyrka, som är ett homosexuellt, till största delen vitt samfund. Vi hade en idé om att vi skulle bjuda in Lavender Light, en hbtq­gos­pelkör för icke­vita människor från New York, för att hålla en konsert i Albany, som ett samarrang­emang med svarta församlingar och deras körer. Vi var inte så framgångsrika, eftersom några av de lokala körerna otroligt nog drog sig ur i sista sekunden. Vi blev verkligen besvikna. Men vi försökte.

Joo-Hyun: Du pratade om strukturell ojämlik­het, där striderna står kring strukturella frågor. Var i det arbetet passar hbtq­rörelsen in i dag? Eller gör den det?

Barbara: Nu när problemet med ”Don’t ask, don’t tell”­policyn har lösts är den stora frågan äktenskapet. De av oss som har en radikalfemi­nistisk kritik av äktenskapet, patriarkatet och sexuell konformism har aldrig varit särskilt upphetsade över det. Som vi som kommer från de rörelser och den tid vi kommer från vet så finns det människor som är sexradikaler och männ­iskor som ifrågasätter den gängse uppfattningen när det gäller den tvåsamma familjeidyll som många hbtq­personer strävar efter.

Joo-Hyun: Om du kunde ändra rörelsens agenda så att den inte var helt inriktad på äktenskap och militära frågor, vart skulle du vilja rikta den?

Barbara: Jag vet inte jättemycket om vad Queers for Radical and Economic Justice håller på med, men det låter ungefär som det jag skulle göra om jag arbetade i en aktivist­kontext i dag. Jag föreslår alltid att man ska se på helheten, hela det institutionaliserade förtrycket, och försöka lista ut hur ens arbete hänger ihop med det. Om du inte knyter ihop de här frågorna med etiskt engagemang och integritet så gör du inte jobbet. Du kan inte isolera dig. Du måste förstå: Hur blev det så här? Varför behöver det föränd­ras? Hur ser rättvisa ut? Ett par med två inkom­ster, båda män så att ni i genomsnitt tjänar mer än kvinnor, och ni är vita – det är inte en beskriv­ning av alla queera par. Du kan inte vara så smal och ytlig att du tror att det enda du vill ha – rätt­en att gifta dig – fixar allt. I precis samma ögonblick finns det hbtq­personer som är hemlösa. Hur löser vi det problemet?

Joo-Hyun: Zunainstitutet gjorde en nationell kartläggning för ett par år sedan, där de tittade på de viktigaste frågorna för svarta lesbiska, och topp tre var arbete eller ekonomisk trygghet, sjukvård och utbildning. Äktenskap kom någonstans strax efter det, men frågan fanns inte med på topp tre. Det understryker det faktum att hbtq­personer ställs inför samma vardagsproblem som andra människor över hela landet.

Barbara: Jag slår vad om att ifall du frågar en jämförbar grupp heterosexuella människor, som har samma klassidentitet, så skulle svaret bli detsamma. Människor har det svårt i dag. De har det svårt ekonomiskt. Jag tror att man skulle hitta väldigt liknande bekymmer. Det är samhö­righet. Det är då man kan tänka: ”Vi kanske skulle kunna arbeta tillsammans med det där.”

Joo-Hyun: En av sakerna jag minns är att det fanns en särskild kategori för icke­diskrimine­ring i arbetslivet. Den kategorin var skild från tillgången till arbete. Så hbtq­rörelsen pratar generellt om diskriminering i arbetslivet, som naturligtvis är en viktig fråga. Men i den här ekonomin blir det liksom en icke­fråga när det inte finns några jobb.

Barbara: Exakt.

SVARSPOST 110 216 400110 04 Stockholm

FÖR- EFTERNAMN

GATUADRESS

TELEFONNUMMER

POSTADRESS

E-POSTADRESS

ETCBETALARPORTOT

MEJL: KUNDTJANST@ETC.SE MANA0815

Papperstidning mån–fre + lördag digitalt

 Betalas årsvis med faktura (2 688 kr/år)

  Betalas månadsvis med autogiro (224 kr/mån)

Endast digitalt mån–lör

 Betalas årsvis med faktura (2 388 kr/år)

  Betalas månadsvis med autogiro (199 kr/mån)

DAGENS ETC

DIN RÖDGRÖNA TIDNINGSVECKA

Dagens ETC föddes som dagstidning i januari 2014. Den kommer varje mån-dag–fredag med ledare (Göran Greider, Kajsa Ekis Ekman, Johan Ehrenberg, Roya Hakima med flera), debatt, avslö-jande nyheter och kultur. Dessutom med krönikörer som Stefan Sundström, Shora Esmailian och Maria Sveland. Det här är Sveriges röda dagstidning för en grönare värld. Nu växer den mest av alla tidningar i Sverige. Det är kanske dags för dig att följa med på tåget?

Varje lördag kommer även Dagens ETC digitalt. Det är en tidning för din läsplatta med nyheter, fördjupande reportage och k rönikörer.

Skicka in talongen nedan eller teckna prenumeration direkt via www.etc.se/prenumerera

Ersätt din borgerliga morgontidning med Sveriges nya dagstidning, Dagens ETC.

1501-Generell prenannons CC.indd 2 2015-08-11 14:41

47

Färglägg med dina finaste färger, klipp isär och testa sedan att pussla ihop henom med hen på framsidan!

Tidskriften ManaPostia 2311

Amiralsgatan 47214 13 Malmö

BPOSTTIDNING

Pris: 69 kronor

Tidskriften ManaPostia 2311

Amiralsgatan 47214 13 Malmö

My Love for Eudy Simelane

To some peopleMy love is somewhat alien

When he comes up, they start subject­changing, andin some states he’s seen as some contagion –

in those zones, he stays subterranean.Some love my love, they run parades for him.

Liberal citizens lead the way for himConcurrent withsome countries embracing himWhole faiths and nations seem ashamed of him.

Some tried banning him,God­damning him

Toe­tagging him.Prayed that he stayed in the cabinet,

But my love kicked in the panelling, ran for it ­ My love! Can’t be trapping him in labyrinths ­

Maverick, my love is: Thwarts challenges.Cleverest geneticists can’t fathom him.

Priests can’t defeat him with venomous rhetoricThey’d better quit: My love’s to competitive.

Still here, despite the Taliban, Vatican.And rap, ragga in their anger and ignorance.

Calling on my love with lit matches and paraffin ­ Despite the fistfights and midnight batterings ­

Despite the dislike by Anglican AfricansAnd sly comparisons with those mishandling

Small kids, and his morbid inner chattering.My love’s still here and fiercely battling,

parenting, marrying, somehow managing.My love comes through anything.

Dikten är poeten, musikern och den fotbollsälskande sportjournalisten Musa Okwongas hyllning till den

sydafrikanska landslagsspelaren Eudy Simelane. Hon mördades 2008 i samband med en så kallad korrektionsvåldtäkt. En gruppvåldtäkt riktad mot henne som öppet lesbisk.

Musa Okwonga är känd för sin poesi, sina fotbollsreportage och sina öppna ställningstaganden som homosexuell.