Knacka med Stiernhielms käpp

Ur Ariel nr 3-4 2003

Kristofer Leandoer

1.

Varför skriver man om litteratur? Varför lägger man nya ord till ord som så uppenbart

inga andra behöver; ord som är avsedda att bära sin egen innebörd och göra just det

de gör? Det är lika uppenbart att det är onödigt som det är uppenbart att det är absolut

nödvändigt. Åtminstone för mig. Detta av tre skilda och varandra delvis motsägande

skäl. Jag skriver om litteratur för att det är ett sätt att få syssla med litteratur, en

läsandets ursäkt om man så vill. En socialisering av mitt ursprungliga behov att fly.

Jag skriver om litteratur för att det är det enda sätt jag känner till att sluta läsa de

böcker jag tycker om, enda sättet att lägga igen dem och stoppa tillbaka dem i hyllan

– en handling som alltid utförs med ett visst mått av vemod. Till sist det viktigaste

skälet: Jag skriver om litteratur för att det är det enda sätt jag känner att verkligen läsa,

att verkligen förstå vad jag läser, eftersom jag är betydligt intelligentare och lyhördare

som skribent än som människa. Det finns sammanhang i texten, ja hela skikt, som

uppenbaras först med pennan i hand; först när de skrivs.

2.

Två epoker i den svenska poesin har en omedelbar dragningskraft på läsaren (jag talar

naturligtvis om mig själv men skulle knappast finna mödan värt att öppna munnen om

jag trodde att jag talade bara om mig själv), en större nödvändighet i tilltalet och en

större språklig möjlighetsgrad eller kanske öppenhet än andra: romantiken och

barocken. I båda kan vi iaktta ett litteraturspråk i kris: i barockens fall är det på väg att

födas; i romantikens på väg att formas om för att kunna tjäna nya

användningsområden, från uttryck för en kollektiv erfarenhet till uttryck för en privat.

Efter Horace Engdahls Den romantiska texten är det meningslöst att försöka säga

något nytt om den svenska romantiken än på ett par decennier. Barocken alltså.

3.

Påfallande många av barockdiktarna, däribland de tongivande – Stiernhielm,

Columbus – kom från Dalarna. Det finns knappast någon litterär orsak därtill (orsaken

är snarast sociologisk eller ekonomisk) men däremot intressant verkan: Erik Axel

Karlfeldt, vår siste barockdiktare eller förste symbolist, kanske är en ärligare

förvaltare av sitt landskapsarv i sina stora barockbyggen, sitt utnyttjande av hela

svenska språkets historia och sitt användande av barockens hela arsenal av stilgrepp,

än i Fridolins visor.

4.

Vi tror gärna att vissa föreställningar, särskilt de som kretsar kring begrepp som språk

och kropp, är unika för vår tid. Men exakt samma problemställning kring gränssnittet

mellan kropp och text – en problemställning som får sin konkretion i gravstenen och

dess inskrift – är vital för barockpoeten. Ingenting får honom att skriva lika ofta som

döden. »Massproduktionen av brud- och gravdikter väckte misshag«, berättar Magnus

von Platen i Tvistefrågor i svensk litteraturforskning: 1664 års överflödsförordning

lagstiftade mot oombedd litterär uppvaktning vid graven eller brudsängen. En typisk

barockdikt orsakas av ett i tid och rum bestämt tillfälle men spänner sig till (över)

bristningsgränsen för att nå bortom detta tillfälle. Barockdiktarens uppdragsgivare är

tiden och hans eget uppdrag är att lura den. Skogekär bergbo (antagligen pseudonym

för Svea Hovrätts vice president Gustaf Rosenhane) skriver i Visorna tala till läsaren:

»Vår kropp består av ord, av stämman är vår ande«. Barockdiktarens position är på

flera sätt analog med vår. Han har en språklig situation som rätt utnyttjad är en enorm

tillgång, missförstådd en katastrof. Det svenska språket är översköljt av influenser.

Dialektala: de centrala lärosätena drar till sig studenter från rikets alla hörn (off- som

förstärkande prefix i »offstor«, »offgrymlig« hos Columbus är ett exempel) och helt

plötsligt ska dessa samsas i ett litterärt riksmål. Utländska: i Herkules skålas det på

fyra språk – franska, italienska, svenska och tyska – och till dem kan vi lägga finska,

ryska och danska för att få en uppfattning om hur det lät på gatan. Dåtidens Sverige

var mångkulturellt liksom dagens, ett invandrarland, ett land där kontinentens

möjligheter lockade unga människor att uttrycka sig på andra språk än sitt eget. De

många inslagen av utländska uttryck i Herkules finns helt och hållet i fru Lustas parti:

fru Dygd talar swensko. (Stiernhielm tillhörde de purister som sökte uråldriga svenska

ord och bland annat tre sekler i förväg gav namn åt ett mejeriföretag: arla är ett

»götiskt« ord som Stiernhielm grävt fram.) Den som styr mellan den villkorslösa

kapitulationens Scylla (för många var latin ett självklart skriftspråk i ämbetet, franska

eller tyska ett naturligt andraval) och purismens Charybdis (Skogekär bergbo

propagerade för en renare svenska, fri från lånordens fördärv) har alltså ett sällsynt

rikt språkregister till sitt förfogande. Barockdiktaren skapar sitt eget språk – men

också sin egen tradition, sina egna regler. Barockdiktaren är omgiven av en i stort sett

oskriven sinnesvärld. Möjligheterna tycks outtömliga. Därför är barocktextens första

princip överflödet. Varför nöja sig med ett ord när man kan använda fyra eller fem?

Redundans är inget som oroar barocken, utan är snarare ett stilideal: allt återstår att

säga och kan därför sägas dubbelt upp. Överflödet får också kontrastverkan:

barockens grundtema, ämnet för allt detta verbala slöseri är förgängligheten. Den

typiska barockdikten är därför en katalogaria över förgängelsens former, som Carl

Johan Lohmans Vår usla världs fåfänglighet, förbytt i oförgänglighet (typiskt nog

skriven som tillfällighetsdikt, vid Nils Fahlbergs begravning 8 februari 1719 – man

bör minnas att avståndet mellan dödsfall och begravning på den tiden var kortare och

att detta alltså är en diktning med kort ansats). »Vad är vår värld?« frågar Lohman

och svarar själv: »Ett fält, där sorgenässlor gro. / Ett välbyggt hospital, där idel sjuka

andas.« Och så följer frågorna och svaren i sju korta strofer som raskt monterar ner

människan och hennes anspråk till ett intet. Särskilt intressant för en modern läsare är

den sjätte strofen med tredje radens närmast freudianska koppling mellan pengar och

avföring:

Vad är vår rikedom? De frias fängselhus.

En jägare, vars skall oss in i nätet lurar.

Ett jordens exkrement, inlåst i jämmerns burar.

En dryck, som ger sin träl vid nykter mage rus.

5.

Barocktexten får sin energi ur samma princip som den grundläggande formen av

elektrisk motor. Två tillräckligt starka motsatser placeras så nära varandra att det som

befinner sig mellan dem oundvikligt kommer att försättas i svängning. I elmotorn

använder man två magneter med motsatta poler. I barocktexten heter polerna

förnekelse och bejakande. Svängningen mellan dem är barocktextens grundrörelse.

Fru Lusta och fru Dygd. Först skriver Samuel Columbus sin sensuella hyllning till

fenomenvärlden Lustwin dansar en gavott med de fem sinnena. Därefter skyndar han

sig att skriva Lustwin II där han förklarar hur vällusten gjort honom blind, en dikt som

slutar med ett anrop till den »käre, ljuve död«. Döden är barockdiktens alltiallo.

Bejakar man sinnevärlden tjänstgör döden som bevis på dess opålitlighet: det som

lockar sinnet är bara ett hölje, en »masksäck«. Förnekar man sinnevärlden tjänstgör

döden som befriare från dess plåga, som porten till Kristus. Eftersom döden avslutar

allt, bevisar den också allt: den återkommer lika troget som likhetstecknet i

matematiska uträkningar

Denna häftiga svängning förnekelse/bejakande (som aldrig når sitt jämviktsläge) är

vad som konstituerar en barockdikt bortom stilgreppen. Den finns hos alla epokens

diktare (även en till synes sorglös orddribblare som Johan Runius iscensätter den) och

omfattar deras relation till varje sektor av sinnevärlden – mat och dryck, natur,

sexualitet, framgång, rikedom; livet självt. Den är inte religiöst betingad: religonen

kan lika väl uttryckas i ett häftigt bejakande av världen i dess egenskap av Guds

skapelse (Israel Kolmodins Den blomstertid nu kommer) som i lika häftig förnekelse

av världen i dess egenskap av hindrande hinna mellan människan och Gud (Magnus

Gabriel de la Gardies Psalm 387, O Jesu, när jag hädan skall med raderna »Ty detta

liv är idel död, / man må det liv ej nämna«).

Vill man föra över den inbyggda svängningen mellan polära begrepp till ett större

socialt sammanhang så finner man att det gäller barockpoetens förhållande till den

sociala hierarkin, som han på samma gång förnekar och bekräftar med lika stort

eftertryck: hos Gunno Eurelius Dahlstierna bekräftar Guds ordning konungens och

därigenom samhällets. Samtidigt visar barockpoeten gärna hur alla är lika inför

döden, hur döden ogiltigförklarar sociala skillnader som därigenom måste vara

betydelselösa även i livet, eftersom det är dödens lektion som vi ska lära oss

likgiltighet inför världens andra lockelser könet-penningen-bägaren. Barockpoeten

varken utmanar eller ifrågasätter den sociala ordning som i centralstaten och

meritokratin Sverige både var och inte var orubblig. Däremot störs han och irriteras

påtagligt av sin egen fluktuerande och osäkra plats inom denna ordning – poetens roll

i samhället är ett återkommande tema särskilt hos professionella tillfällighetspoeter

som Runius och Lucidor – som om denna osäkerhet visade på en blotta i systemet.

Temat går knappast att utveckla längre: de flesta barockpoeter var ämbetsmän, rentav

höga ämbetsmän av vilka vi knappast kan vänta oss annat än solidaritet med en

centralstat och stormakt ännu i färd med att konsolidera sig själv. Det får räcka med

konstaterandet att svängningen förnekelse/bejakande gäller även den sociala

hierarkin. Högst svängningstal, mest energi, utvinner de texter som i sig själva

innehåller bägge polerna.

6.

En sådan text är Georg Stiernhielms märkliga sonett På auctoris sinn-beläte: en

silkes-mask,tryckt 1644. Sinn-beläte betyder emblem eller sinnebild och Stiernhielm

skriver alltså om sig själv via det vapen han själv valt: emblematik är ett av barockens

nyckelord; baletter, parader och vapensköldar gick att avläsa, översätta bildelement

för element till ett begripligt budskap – ett kodsystem i bildspråk som poesin

naturligtvis inte var sen att överta.

Hållt stilla mitt förnuft; dig saktelig besinna,

vad detta vara må! Du sir här en figur,

en usel naken kropp, en matk, ett kreatur,

som ingen skapnad har; där intet är till finna

som ögat lyster se. Men märk: här ligger inna

mer än en tänkja kan: en nyttig, del, pur,

en sällsam, underlig, av Gud beredd natur:

en matk. Dess spis är blad, dess id är artigt spinna;

dess spånad silkestråd; dess verk och väv är siden.

Av blad gör han en skatt till dess han tom och mager

invecklat in-dör i sin väv och livet sträcker.

Men si! En ny figur med vingar prydd, med tiden

här kommer fram igen, uppkvickter, fin och fager:

en livlig sol hans själ med kraft en gång uppväcker.

På sonettens fjorton rader klämmer Stiernhielm in hela barockens begrepps- och

formvärld: emblematiken, förgängelse- och uppståndelsemotivet, förnekelsen-

bejakandet av sinnevärlden – allt sammanfattat i den enkla bilden av masken som

förpuppas och återuppstår som fjäril. Det är en till synes enkel dikt – som inte varit

möjlig före Stiernhielm. Det litteraturspråk han skapade fungerar fortfarande, med

mycket små justeringar, efter 360 år. Lägg märke till upprepningarna: i första strofen

säger Stiernhielm samma sak fyra gånger (»figur«, »kropp«, »mask«, »kreatur«) och

sedan samma sak två gånger (»som ingen skapnad har« är exakt detsamma som »där

intet är till finna«). Liksom han i andra strofen hamrar in »nyttig, ädel pur« och

staplar synonymerna »sällsam, underlig«. Detta går inte enbart att förklara med att

Stiernhielm är i färd med att skapa ett litteraturspråk. Det är ändå ingen ordlista han

skriver, inte heller någon versläresonett à la Alf Henriksson (även om det faktiskt är

Stiernhielm som skapar den svenska sonetten). Längre fram i dikten är

upprepningarna framför allt ett sätt att skapa assonanser (det lönar sig att studera

klangföljden i »en ny figur, med vingar prydd, med tiden«) och allitterationer («verk

och väv«, »fin och fager«) men jag tror att Stiernhielm faktiskt försöker uttrycka en

osäkerhet inför sitt ämne. För att det är så obetydligt? Knappast. Att finna det stora

och allmängiltiga i det till synes obetydliga är en typisk barockfigur. Nej, det är

snarare det oerhörda Stiernhielm tvekar inför. Ett ords betydelse gjorde mig länge

tveksam: »in-dör«. Hade det någon för mig okänd betydelse på 1600-talet? Jag kunde

nämligen inte tro att formuleringen »invecklat in-dör i sin väv« kunde ha den enda

möjliga betydelsen som gick att läsa därur: om masken dör in i sin väv, blir han ett

med sin skapelse. Det vill säga: författaren Stiernhielm skriver in sitt liv i sin text och

återuppstår till nytt liv ur texten. Där kunde dikten sluta. Avslutningsstrofen är

religiöst allmängods och täcker bara för det utmanande, oerhörda i Stiernhielms dikt:

hans stora självförhävelse som diktare; tron att han i skrivakten ska kunna assimilera

sig själv så fullständigt att han förintas och därefter föds till ett nytt och sannare liv.

(Stiernhielm brukar kallas platoniker men denna tro på textens och skrivaktens

inneboende magik riktar snarare tanken mot en tradition av mer renodlad mystik.)

Vad sonetten handlar om är skrivandet och ingenting annat; närmare bestämt

skrivandet av just denna sonett. Det är något oerhört vi bevittnar i dessa rader. En

litteratur vaknar i Stiernhielms person till medvetande om sig själv och sin egen

inneboende makt. Det är, noga räknat, vår egen födelse vi bevittnar i dessa rader.

7.

Den fyrtiofyra år äldre Stiernhielm var Samuel Columbus mentor och

samarbetspartner i baletten Herculis Wägewal. Columbus skrev naturligtvis en

gravdikt till vännen men framför allt skrev han ner sina privata minnen av honom och

andra betydande poeter i prosatexten Mål-Roo eller Roo-mål, där Columbus bland

annat återger Stiernhielms teori om stjärnhimlens ursprung, som tjänat till

utgångspunkt (första raden är för övrigt ett direkt citat) för min egentliga lyriska

färdknäpp, mitt svar på Columbus/Stiernhielms tilltal, som följer nedan. Den är min

egentliga läsning av barockpoesin. Vad jag hoppats att i någon mån visa ovan är vår

släktskap med barockdiktarna och de stora litterära möjligheter vi kan ta tillvara hos

dem. Liksom romantikerna, liksom Karlfeldt, liksom Ekelöf var de utsatta för versens

kris på samma gång som språkets och det gav deras tilltal en angelägenhet som når

ända fram till oss. Det är en skandal att de inte finns tillgängliga i bokhandeln i

moderna utgåvor. Den antologiBarocklyrik (redigerad av Björn Julén, utgiven på

Aldus) jag äger trycktes 1962 och är alltså jämnårig med mig, en något nött

fyrtioåring. Om man nu finner Stockholms slott värt att renovera borde man också ha

råd att ge ut en poesi som är vida överlägsen slottets arkitektur både som konstverk

och som nationell angelägenhet: hos Stiernhielm, Columbus eller Lucidor finns inga

rum som är stängda för allmänheten

Dikter Georg Stiernhielm

En Sirena eller Hav-fru mellan två Dryader

Hjärtans lust! Si havet huru stilla

Det ligger, som en glittran Spegel,

Så blankt som Silver smält i degel,

Allt är blitt, och höres ingen villa.

Marken står i flor, och fullan grödna;

Och skogen bär sitt löv i fägring,

PÅ bergen djuren ha sin lägring,

Intill dess att dagen synes rödna.

Kyle västvind saktlig börja susa,

Små fåglar leka, pittra, springa;

Fru Nachtigal man hörer klinga.

Allt fröjdar sig: ty här bo Pax och Musa.

En allvarsam gåta, ställd till alle Vackre Damer

När som mig kommer an en Lust, att jag vill Leka,

Så går jag till min Vän min fröjd och tidfördriv;

Jag fatarn om sin hals, och tryckern till mitt Liv.

Jag gripern på sin Snarr: Ho vill mig det förneka;

Jag dragern upp och ned; jag tagern på sin Kvicka;

Jag gnidern av och till, till dess han riktig står;

Sen ställer jag min Vän emellan Ben och Lår,

Och börjar så en Lek, som bäst sig månde skicka.

Jag fingrarn, fiddlarn till min hjärtans Lust och Fröjd;

Jag gårn upp och ned, till dess jag är förnöjd.

Och där så händer, Snarren löper av, och slaknar;

Så sätter jagen in och vrider upp igen:

Fast sker det med förtret, till dess han styver raknar;

Går leken åter an; Så gläder jag min Vän.

Min Vän är en Fiol di gamba.

Kling-dikt, på Authoris Sin-beläte, En silkes-matk

Hållt stilla mitt förnuft; dig saktelig besinna,

vad detta vara må! Du sir här en figur,

en usel naken kropp, en matk, ett kreatur,

som ingen skapnad har; där intet är till finna

som ögat lyster se. Men märk: här ligger inna

mer än en tänkja kan: en nyttig, del, pur,

en sällsam, underlig, av Gud beredd natur:

en matk. Dess spis är blad, dess id är artigt spinna;

dess spånad silkestråd; dess verk och väv är siden.

Av blad gör han en skatt till dess han tom och mager

invecklat in-dör i sin väv och livet sträcker.

Men si! En ny figur med vingar prydd, med tiden

här kommer fram igen, uppkvickter, fin och fager:

en livlig sol hans själ med kraft en gång uppväcker.

Carl Johan Lohman

Över fåfängligheten

Förfänglighet i kungakronan

Sin spindelväv invirka tör. Hon stöter furstar ned av tronen,

att all dess prakt på en gång dör.

Hon fängslar stolta hjältar raska,

gör deras makt till stoft och aska.

Vartut jag mina sinnen vnder,

så möter mig förfänglighet,

som har sitt hus i alla länder,

sen mormor vår i äpplet bet.

Sen Eden en gång slogs i lås,

kan nyckeln intet igenfås.

När jag om vintern isen skådar,

den bro, som kölden timrat har,

förgänglighet mig strax bebådar,

att allt en lika ända tar.

Hur högt vår välstånds våg sig vältar,

den likväl som en is försmälter.

Hon möter mig, då jag om våren

i gröna lundar fröjdar mig,

och ropar: ”Käre du, se fåren,

hur de gå här och roa sig!

Men huru länge de ha grödan,

de med sitt liv betala födan.”

När jag om sommarn ljuvligt kväder

och uppå jordens fägring ser,

förgängligheten till mig träder

och mig en bruten blomma ger.

Därmed hon även mig påminner,

att all vår glädje försvinner.

När hösten skakar ur sitt sköte

dess mogna frukters ymnoghet,

gör mig förgängligheten

och visar mig min vansklighet.

Som mogna äpplen nederfalla,

så faller jag, och mänskor alla.

Förgängligheten är en kärra,

som uselheten själver kör;

fri skjuts givs här för fru och herre

allt ända fram till gravens dörr,

där ädel vapnet kastar av

och tiggarn lägger ned sin stav.

Här släpper rikdom pungen neder,

här mister fetma märg och hull;

här starklek hand och fot utbreder;

här trycks vältalig mun i mull;

här tappar jungfrun allt sitt tycke,

fast vor’ hon skönhets mästerstycke.

Här fäller högmod sina fjädrar;

här släpper avund tanden sin;

hur Lusta fläkte-bringan vädrar,

måst’ hon dock här i glömskan in.

Förgängligheten vill oss föra

i vad vi tänka, tala, göra.

Om årets tider

Det är en lustighet, vid gröna sommartiden

se hur Naturen brud i täcka later går

och sommar-lusten helt i alla lundar står,

där gräs och blomster sig ikläda gull och siden,

när fåglars hovkapell till himla-kungens heder

att lyfta själen opp, i örat sänkes neder.

Det är en lustighet, att se om feta hösten,

hur druvans stinna blod ur krama skalen ler,

hur jorden lånet sitt med ocker återger,

hur jodens åkermän till åkrens herre rösten

upphäva, hur vår höst den spisemäster bliver,

som människor och djur en dukad taffel giver.

Det är en lustighet, se isgrå vintern nalkas,

då sig vår trötta värld en nödig vilo tar,

då man på isar som på slipta speglar far,

då andra tiders svett i vinterns skuggor svalkas,

då himlen på vår jord med tusen ögon skådar,

och julen sommar-lek mitt mellan drivor bådar.

Det är en lustighet, att se om muntra våren,

hur gama vintern fot för fot till graven går,

hur livligheten liksom upp av dvala står,

ja, hur Guds allmakt tryckt sin bild i alla spåren,

i dem Guds rundhet sig till årets kröning delar,

så att så kung som träl sin fägne-visa spelar.

Dock är mer lustighet, ha sommar inom huset.

När make makan sin en kysker värma ger,

och den andras famn för blomster-bädd anser,

varpå man sover ut förunta kärleksruset,

där glädje sig åt oss, som sol åt marken, delar,

att bara sorgen vid vår nöjda sommar felar.

Världens fåfänglighet

Var är vår värld? Ett fält, där sorge-nässlor gro,

ett väluppbyggt spital där idel sjuka andas,

ett Kana där så vin som vatten sammanblandas,

ett värdshus, vilket vi som främlingar bebo.

Vad är vårt liv? (Du må det kalla, vad du vill.)

En blomma, som, på det hon vissna må, upprinner,

ett ljus, som slockna skall, ehuru klart det brinner.

Livs-ändan är ju förr än livets början till.

Vad är vårt liv? Giv svar, jag frågar än en gång!

Det är ju bara glas, som spricker när det prålar,

en morgonrodnad, som sin afton själv avmålar.

Vår första gråt är bror med dödens svanesång.

Vad är vår ära? Stoft, som hastit dammas bort,

en stege, där man titt för högt med Haman hinner,

en skön raket, som när han stiger högt, avbrinner,

en amma, vilkens bröst förblir oförmodligt torrt.

Vad är vår rikedom? De frias fängselhus,

en jägare, vars skall oss in i nätet lurar,

ett jordens exkrement, inlåst i jämmerns burar,

en dryck, som ger sin träl vid nykter mage rus.

Vad är vår vällust? Jo, ett taggigt paradis,

där många förbjudet träd med dödens frukter växer,

där gamle ormen än ger sin piltar läxor,

där kransar bindas, som i dödens stund bli ris.

Vad är då mänskan själv? En fladdrig tidens dröm,

en skugga utav mer än alltför korta dagar,

en ifrån rot till topp maskstungen sorge-lager,

ett vrak, som kastas av och an på ängslans ström

Utdrag ur dikt jag inte hittar, tyvärr bäst(citerat efter Tranströmer)

Oss aftonrodnan om vår levnads-kväll påminner. Den svarta jorden är det som vi skola bli. I skuggan kunna vi oss själv som skuggor si. Vårt dagatal så fort som själva strömmen rinner. Vart skepp oss lär, hur vi till dödens öar segla. Vid varje spegel vi, själv glas, i glas oss spegla. Om förändring

Förändring är i allt, vår levnad är en ring,

som vilans medelpunkt ej i sin cirkel finner.

Vår rörelse allt från sin vagga färdas kring

tills hon tvärstannar och sitt mål på båren finner.

Vartut vi famla på det vanskelig runda,

få vi förändring fatt, fastän vi ville blunda.

Vår himmel, som så täckt ett tak på jorden är,

förvandlar sin gestalt uti förändrings skiften.

Nu fäller dag för natt, nu natt för dag gevär,

nu stiger solen upp, nu lägges hon i griften.

Nu tindra stjärnor ljuvt, nu hälles skurar neder,

nu stormen oss en grav, nu lugn en dunbädd reder.

När nu själv himlen välvs uppå förändrings hjul,

hur skulle jorden då i jämna ringlar fara?

En mager fasta går i hamn på feter jul,

bland grift- och gifte-hus vill världen delad vara.

Vad rikt, vad högt, vad täckt, som världen bär på bordet,

har av förändring smak och nämns med detta ordet.

Hedvig Charlotta Nordenflycht

Min levnadslust är skuren av

Min levnads lust är skuren av,

och döden är min längtan;

till dig, du mörka, tysta grav

står all min trängtan.

På jorden jag ej finner

vad mer min själ sitt nöje bär;

min glädje borta är,

min tid i gråt förrinner,

min ungdoms lust försvinner;

jag är olyckligt såld

i grymma sorgens våld.

En långsam död för ögon står, den jag dock icke finner.

Du arma ömma hjärta!

Kan ej den bittra smärta,

som tär dig utan mått,

dig ge så dödligt skott,

att livets tråd må brista,

och ädla själens gnista

sitt fångehus må mista?

Lugnet

Långt från den storm, som världen skakar,

i «Lugnet« jag min hydda fäst.

Med glädjen, som mitt hjärta smakar,

naturen fägnar där sin gäst;

Där skall den strid hos mig försvinna:

att vara vis och icke nöjd, —

när jag med stilla själ kan hinna

att le åt världens gyckelfröjd,

förakta lyckans falska smycken

och fly de blinda mänskotycken.

På stranden, där mig böljan kastar,

ett ringa gods sig bärgat har.

Jag med dess lätta börda hastar

I lugnet, där jag andan drar.

Där skall mitt liv av nöjet näras,

Där skall min nötta levnadstråd

utav en vänlig parce avskäras

och röna hennes sista nåd.

Där skall mig jorden vila låta,

och någon vän vid graven gråta.

Över en hyacint

Du rara ört, som ej din like

i färg, i glans, i täckhet har,

bland all din släkt, i Floras rike,

din fägring mest mitt öga drar.

På dina blad naturen spelar,

i konst, i prakt hon yttrar sig;

den fina balsamlukt du delar

förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter:

en lindrig luft du andas får,

en häftig il dig aldrig möter,

för hetta, köld du säker står;

ett livligt väder på dig fläktar,

som tränger genom blad och knopp,

och när av värma du försmäktar,

en kylig flod dig friskar opp.

Men liksom du min hydda pryder

och dig i all din täckhet ter,

en grym förvandlings lag du lyder,

du vissnar, dör och finns ej mer.

Du hastigt all min möda glömmer

och ledsnar vid min ömma vård

bland ringa stoft din fägring gömmer -

du är ju otacksam och hård!

Men skall jag på en blomma klandra,

det veka väsen klaga an?

Dess öde är att sig förandra:

hon måste vara som hon kan.

Hon är ett gräs, hon skall förfallna;

jag intet agg till henne bär.

Så ser jag ock ditt hjärta kallna:

det måste vara som det är.

Nöje i enslighet

Kom, aftonstjärnan, snart att båda

de bästa stunder av mitt liv!

När tysthet överallt får råda,

då vakna mina tidsfördriv.

En älskad skugga döljer mig,

en värld försvinner, där jag strävat.

Sen mina sinnen flyktigt svävat,

i stillhet tankan roar sig.

Du stund, som lägger allt i dvala,

Du väcker mina tankars fart;

Din köld min oros eld kan svala,

Ditt mörker gör mitt sinne klart.

Vid mänskoflärd och dårskap trött,

Vid sällskapstvång och tadelpilar,

Bland sånggudinnors hop jag vilar

Och somnar hos Tahlia sött.

Den tysta kärleken

Jag älskar, döljer lågan.

Jag nöjes av plågan:

jag lider,

jag kvider,

älskar utan hopp,

i tveksam fruktan kämpar,

med kvavda suckar dämpar

den smärta

mitt hjärta

i tysthet fräter opp.

O, allraljuvsta börda!

O, söta kärlekskval,

att hemligt kunna vörda

sitt höga val!

Skönhetens bräcklighet

En blomma rinner upp ur mull,

Av vinden blåses hon omkull;

Hon vissnar och hon faller av,

Och vintern bäddar hennes grav.

Så är ock med en skönhets prakt,

Hon äger ej fullkomlig makt:

Hon lider oundviklig nöd

Av sjukdom, ålder, tid och död.

En skönhet är allena till,

Som ensligheten trotsa vill:

En ren, en klar, en helgad själ,

Hon växer till och prydes väl

Av himmelsk prakt — en skönhetsskrud,

Som gör, att hon behagar Gud.

Satyr emot avundsjuka Fruentimmer

Nog har jag ofta till mitt Köns förhöjning skrivit

Mot karlars Högfärds agg, och bitand tadel-fjär,

Mig har en ädel plikt för Könets heder drivit ;

Men mot min tanka jag nu illa lönter är :

Min systrar tacka mig med avunds tadel-svärta,

Det har väl litet rört, men aldrig kvält, mitt hjärta.

Att Himlen ofta gett en kloker själ åt kvinnor,

Det vittnar världen all : på denna grund de fått

Av Hedna folket namn av mäktiga Gudinnor,

För det de högre ha, än allmän-hopen, gått

I vishet och i konst, ja ock i dygdens lära :

Tänk ! det har skaffat dem odödlighet och ära.

Men se ! vårt Svenska blod är nästan känt kring jorden,

Att vara smittat med en farlig avund-sot,

Ack, vad för nedrig drift ! det ädla folk i Norden

Kan näpplig kväva ned sin största olycks-rot.

Men kan nu avunds makt ett Rike lutand’ göra,

Vi vill jag undra, att mig kvinno-tungor röra.

Jag ömkas likväl åt de pilar hon mig sänder,

De bita icke på den blanka sannings-sköld,

De komma slöga fram ur kvinnfolks veka händer.

En tycktes vara vass, och grep mig an för stöld,

Att jag ur böcker tog, med andras tankar jäste ;

Men huru vet hon det, som aldrig nånsin läste ?

Jag vill min tanka dock om denna saken lämna :

Mig tyckes det är skam, att vad en ann har gjort

Blott kopiera av, och för sitt egit nämna :

För detta greppet har mitt högmod lupit fort :

Nej ! jag har ro därav, själv tänka och betrakta :

Poeten läs jag blott, mig för dess infall akta.

Men späda tadelröst, som tyckes alltid hitta

Uppå ett bättre ord, än det som står förut,

Hon skulle vackert kvar vid lilla Bågen sitta,

Och lära sig att slå på silkes ändan knut,

Än hinner ej ditt vett en annans gärning tadla,

Men tvärt emot, den kan ditt lilla gry uppadla.

I, som med tusend bry blott sköten mat och maga,

Och spotskligt len åt mig, som pennan tar i hand,

Som tro Ert egit kön så ömkliga och svaga,

Ej kunna lära mer, än sy och väva band :

Tänk tiden räcker till för läsa och för spinna,

Jag har det själv försökt, man kan alltsammans hinna.

Kom lät oss kämpas i en riktig Hushålls styrsel,

Jag trotsar Er, som blott av vanan sysslor lärt,

Ej rensat upp Ert vett, men i Er snålhets yrsel

Kan träta på Ert folk, för stoft som ej är värt.

Förnuft skall lära mig mitt jordska goda sköta,

Och samvets ljuset det, att alla rätt bemöta.

Men kloka kvinnor, I, som höjen Er från jorden

Med flit, med vett och dygd, med rena tanke-slut,

Som finnen, att Er själ är därför’ hitsatt vorden,

Att hon skall vinna ljus, förrn hon går hädan ut,

Tack ! för vart Gunstigt ord, Er vänskap plä mig skänka,

För det jag säjer ut, det I ju lären tänka.

Den andra svaga hop, som man knappt hinner tälja,

Som mycken dumhet har med nedrig avund fått,

Ack ! kunde den för vett en del av skönhet sälja,

De bytte visst för skal ett rätt sannskyldigt gott.

Den hopen, säjer jag, som knappt förstå att andas,

Med den och dess förakt kan andra ej hopblandas.

Ty blir min sinnes ro för avund oförfärad,

Jag äger skölder två, att sätta emot den :

Den ena är, jag vill av andra ej bli ärad,

Än de, mig äran ge, var enda vishets vän :

Den andra är så stark, han all ting övervinner,

Att män’skligt vett är svagt, och världsens pris försvinner.

Vinter-ro eller Betraktelse om Stjärnevalvet

Du allraskönsta skåde-plan,

Du vidd, den ingen gräntsa innesluter,

Dit ögat sina strålar skjuter ;

Men aldrig fyllnad finna kan,

Omätligheten dig omgiver ;

Att räkna ut din höjd, är Mänskovett för kort,

Ditt sammanhang fördolt och obegripligt bliver,

Här tappar sig förnuftet bort.

Men fast du är en Labyrint,

För mänskovett, och all din ljusa skara

För oss skall obekanter vara,

Fast ingen skapad tanka hint,

Att högre gå, än i din ställning,

En hög och oombytlig ordning se,

Är dock ditt Majestät en härlig vedergällning

För dem som aktning på dig ge.

Den skönhets glans är allrastörst,

Som på en gång förnöjer Sinn’ och öga,

Det mörkblå valv, det djupet höga

Ju lockar ögat allraförst

Upp till sin prakt, det vida runda,

Där tusend Eldklot stå på Himlens stora hus,

Där börjar tankans ro, hon får då nog begrunda,

På desse stolta Himla-ljus.

Men fast de klarhet i sig ha,

Och ljus på alla sidor livligt flöda,

Är dock för tankan största möda,

Att klara tankar om dem ta :

Vad äro de ? vad månd’ de göra ?

Till vad för ändamål stå desse Himla-bloss ?

Månn de uti sin krets mångfaldig Saker föra,

Ell’ månn de lysa blott för oss.

Ho har av Stjärnekloka Män

Det största ljus om desse ljusen fattat ?

Det har ju mången hjärnan mattat

I tankelopp på Himmelen,

Ho är, som kan dem rätt beskriva ?

Kan väl Torquato, Brahe, Ruggeri

Ett rätt begrepp om deras väsend giva ?

Och säja, vad de ä och bli.

Jag hör dem gissa all ihop :

Den ena säger dem på Själar verka :

Den andra, att de på vår födsel märka ;

Dock tecknar detta lärda rop

Ej annat, än en oviss gåta ;

Men skall man ro i någon gissning få,

Så tyckes den ju sannolikast låta,

Som mest fullkomligt råkar på.

Om de som Solar fäste stå,

Att sina vissa Sfär och Jordar lysa,

Som Kreatur måst i sig hysa ;

Ty intet tomt man finna må

I all Naturens vida Rike ;

Hjälp Himmel ! hjälp ! då mine tankar opp,

Ho är då du, du kraft förutan like,

Som sammanhåller denna kropp ?

Stig ned, min tanka, liten stund,

Att du ej, Ikar lik, vid denna Sol må smälta,

Och i ett ömkligt bråddjup välta,

Löp in uti din egen grund,

Och dig i helig undran kasta neder

För detta ljusens ursprung, denna makt,

Som vart ett ting i evig ordning leder,

Och av sig själv har sammanbragt.

Du högst av vad jag tänka kan,

Fullkomlighet och ljus, som vi för Gud åkalla !

De tankar i min Själ uppsvalla,

Vid den oändlighet jag fann :

Månn du, som desse stora Kretsar vänder

Och ännu fler dit ej min tanka går,

Din ögon hit på usla matkar sänder,

Och skådar ner på Jorden vår ?

Är vårt elände dig bekant,

Och ser du nådigt till vår brister många ?

Vi, som i våra Gräntsor trånga

Ej kunna skilja falskt och sant,

Ej se vår plikt, än mycket mindre hinna

Att känna dig, du högsta underkraft,

I dine verk vi nog ditt väsend finna,

Men känna likväl verken knappt.

Månn du är öm om desse liv,

De usla kräk, som du dock känsla givit

Av ont och gott, och i dem skrivit

Mer än ett jordiskt tidsfördriv ?

Månn du har dem till högre sysslor ämnat,

Än träla för sitt stoft på denna villo-Ö,

Ell’ har du dem förgäves krafter lämnat,

Att tänka längre än att dö ?

Ack ! såsom du fullkomlig är,

Så måst, i dina helga ögon klara,

Båd’ stort och smått dig lika vara,

Som varelse åt allt beskär :

Hur’ skulle du de verken nu förglömma,

Som du av nåd och vishet en gång gjort ?

Du högsta nåd, hur kan du nåden gömma,

För dig är all ting lika stort.

Så är jag säker du mig ser,

Och att du på min nöd och jämmer märker :

Det är det enda, som mig stärker

I all den sorg, mig tiden ger,

Det är det hopp, som i min Anda brinner,

När jag av suck och kval försmäkta må,

Att jag hos dig en säker tillgång finner,

Får med mitt hjärta för dig gå.

Så finner jag dig, store GUD ,

Fast uti moln och under dunkla skyar,

När du en gång mitt liv förnyar

Och kläder i fullkomlig skrud,

Då får jag se i rena ljus och strålar

Dig själv och vad din vishet allt berett,

Den Stjärnehop, som nu så konstigt prålar,

Begriper jag då med mitt vett.

I Himlakroppar, höga ljus,

Som dran min håg till själva Ljusens HERRE ,

I Solar, större med de smärre,

Som lysen många Världars hus !

Ack ! haven I i er så rena andar,

Som kännen denne Guden mer än jag,

Så prisen den, mitt lov jag med ert blandar,

Och väntar min förhöjnings dag.

Då går jag glad från denna mull,

Den låga jord, som varit mig en prövning,

En oundviklig Själa-övning,

Och nöjder ger min kropp i Tull,

I evigt ljus min Anda sen inflyter,

I ljus, som Sol och Stjärnor övergå,

Där aldrig liv och evig klarhet tryter,

Där alla Andar föda få.

Samuel Columbus

Det vida villa hav

Vill du här lustigt segla få;

Måst du och tåligt Storm utstå;

Så lycklig du dig skatta må,

Som du äst nöjd i båda två.

Det vida vilda Hav nu synes milt och blitt;

Men strax av stormen vrett, av fräsand fredgan vitt.

Dess vågor brusa grymt, dess buller skräckligt hörs,

En Farkost rivs och drivs, och snart av leden förs.

På världsens yppna Hav har oss vårt öde satt;

Vi vankom av och till, vi ymsom dag med Natt:

Vind, Motvind, Lugn og Storm tillskiftes finnom vi;

Mång dödlig farlighet vi blinde svävom i.

Mång prydlig Land och strand vi skådom här och där;

Till mången härlig Ö vi läggjom med begär:

Men skada! man ej vet vad ôrter man där får,

Mångt Suckersött Förgift vårt Sinn och liv förrår.

Står seglet fullt och stint, yvs man av Lyckan god;

Var våg då höjer opp vårt arma stolta Mod:

Strax Lyckan vidrig är, har Modet sagt go-Natt:

Förtvivlan, Sorg och harm har då dess rum besatt.

Nu seglas lustigt av, nu går för Vind och Väg.

Det bär så lyckligt dit man fiker med sin håg:

Men snart är Stormen växt, och snart är vädret länkt;

Man ofta driven blir dit man har aldrig tänkt.

Ja, ofta sker, tyvärr, det bär så lite vid,

Att Skeppet får en Stöt och därmed sjunker nid:

Man seglar för tu sköt och störtes ned i kvav;

Man ärnar sig till Lands och f i sjön sin Grav.

Säll den som foga kan sig visligt efter Vinn,

Och när han blås för starkt, tar som lig Seglen in:

Sandrevlar, Klippor flyr, seg sig allt varli för,

Och när han börfast är med tålmod väntar Bör.

Jag säll den eftergår den rätta Segel-Nål,

Den sanna Stjärnans Ljus till det utvalda mål:

Fast Havsens Böljor blå an fakta Bord och Stamn,

Han efter faran får dock sist en önsklig Hamn.

Du store Gud som oss och Världen skapat har,

Du och vår goda Gud, vår Tröst och Styrman var;

Din ljuva Nådes-Vind vår Hjärtan röra lätt,

Så sker att vi till dig framkommom väl och rätt.