D hon dog

TORD WALLSTRM

D hon dog

2006

Det hr skrivna skildrar en avgrande period i mitt liv: dentid d jag frlorade min livskamrat men samtidigt kom tillett slags insikt om livet och dden. Skrivandet var en del imitt frsk att vervinna sorgen ngot som jag nu inserinte r mjligt. Det var allts ursprungligen inte tnkt frpublicering. Men jag inbillar mig att det jag lrde mig kanvara vrdefullt fr andra att tnka p medan tid r.

I mitt fall kom lrdomen fr sent. Hon dog.Ett ftal namn nmns i boken. Det r de som str mig

nrmast: Eivor, min hustru och livskamrat, journalist. Ylva,vr dotter, journalist. Peter, vr son, konstnr.

Och David, den irlndske prst, som ledde Eivor ver tillden andra stranden och har spelat en avgrande roll frmin omvrdering av livet och dden.

Sjlv r jag journalist/frfattare. Jag har skrivit ett 20-talbcker, frmst reportage och reseskildringar. De har allatillkommit med Eivors trofasta std. Ngra bcker har honsrskilt bidragit till: Potatiskorv och pionjrer. Mat ochmnniskor i Amerikas svenskbygder (1988), Atlantens ar(1995), Vrt hus p Irland (1998) och ar i solen (2000).

De engelska dikter, som r en viktig del av boken, tergesp svenska i slutet. Utan ansprk har jag skt gra i stort settordagranna versttningar.

TORD

Hon andas inte lngre.

Nyss hrde jag hennes andedrag. Lugna och regel-

bundna, men mycket svaga.

Jag lskade de andedragen.

Nu hr jag dem inte lngre.

Hennes gon r slutna, munnen stngd. Hon har ett

beltet litet leende.

Men hon andas inte lngre.

Jag mste ha slumrat till fr ett gonblick. Jag vaknade

nr hon slutade andas.

Hon r dd.

Hon r dd.

Jag ropar p Peter; han kommer genast utfr trappan.

Hon r dd, sger jag.

Hon r dd.

1D hon dog

Jag har legat och lst bredvid henne en stund. Reser mig,

stter mig p hennes sngkant.

Jaha, sger hon. Vad vill du?

Jag tar henne till kissning.

Hon har inte ont, skakar litet p huvudet d jag frgar

om det.

Hon r i andra vrldar.

Sedan i tisdags det r torsdag i dag.

David var hr d. Och i gr.

Hela hennes liv tycks virvla runt i fragment. Hon ser

allt framfr sig och hon talar med dem hon mter. Men

det gr mycket snabbt.

Han kunde vl ha kltt sig snyggt nr han skulle p

begravning, sger hon.

Vem d? frgar jag.

Begravningsentreprenren.

Men det r inte sin egen begravning hon menar, det

fr-str jag. Det kanske r en begravning p Irland. Det var

mnga begravningar i den lilla kyrkan dr.

Jag fr fr mig att anteckna det hon sger. Kanske kan

jag sedan frst var hon r.

S gr vi. Ja, det r alldeles rtt. Potato soup. Do you

want more? Potato. Nutmeg. Var r Ylva?

Hon har gonen ppna. Hon ser alldeles tydligt dem

hon talar med.

Jag hller hennes hand och ibland knner jag en svag

tryckning. Hon vet att jag r hos henne.

Hon hallucinerar, sger de.

Men vem kan pst att hennes verklighet r overkligare

n vr?

r det ingen du vill trffa? har jag frgat.

Nej Jo, David.

David r kyrkoherde i en Church of Ireland-frsamling

(protestanterna) i utkanten av Dublin. D vi bodde p

Irland var han kyrkoherde i vr frsamling i norra Wexford

10

och vi blev vnner. Nu skriver jag till David och en dag

flyger han hit fr att trffa Eivor och tala med henne. Vi

har kunnat ta hem henne p permission den dagen, det

r en sndag, och han sitter hela eftermiddagen vid hennes

sng och talar med henne, d hon r vaken. Ibland lser

han fr henne. Han fyller henne med ro och tillfrsikt.

Nr jag sedan meddelat David att hon tycks bli allt

smre skriver han och berttar historien om fotspren, som

han ocks berttat fr Eivor. Den handlar om en man,

som terupplever sitt liv och gr lngs en strand. Dr r

tv fotspr, det ena frn honom, det andra frn Gud. Men

han lgger mrke till att det ibland r endast ett fotsproch det r under de perioder av hans liv, d han har haft

det svrast.

Du sa mig att du alltid skulle ledsaga mig genom livet,

sger han till Gud. Men hur kan det komma sig att det

bara r ett fotspr i sanden d jag som mest behvde dig?

Min kre, kre vn, svarar Gud. Det var d jag bar dig.

Jag frstr att det kan vara svrt fr dig att tnka s,

skriver David. Din lskade r sjuk varfr? Varfr detta

lidande? Men nd mste vi ha frtrstan p Gud, vilkens

krleksfulla armar strcker sig mot oss och omfamnar var

och en av oss. Gud vet vad vi behver och kommer att ge

oss det. Liksom jag kom till er s tror jag Gud kommer till

dig och Eivor fr att bra henne under denna svra tid.

Och jag tror av hela mitt hjrta att om vi vnder oss till

Gud och kommer till honom stter han aldrig bort oss.

Helande, fullstndigt helande, r slutligen att tas hem, att

f frid och evig vila hos vr skapare och frlsare. Jag finner

att den hr lilla bnen kan vara till hjlp:

Allsmktige Gud, du har skapat oss t dig sjlv och vra

hjrtan r rastlsa tills vi finner vila i dig. Lr oss att offra oss

sjlva i din tjnst, att vi s kan ha din frid och i den kommande

vrlden f se dig ansikte mot ansikte.

Vi hade hoppats kunna vrda henne i hemmet, men det

r inte mjligt. De har utrett rendet noga och vi har varit

p ett mte dr de frklarat lget. Hon mste ju till exempel

f smrtlindring. Distriktsskterskan kan klara mycket,

men inte allt. Det r bst, har man sagt, att hon blir kvar p

sjukhuset.

Men jag lmnar henne inte.

Nej, har de svarat, det behver du inte. Det r bra

om du r hr. Och du har ju ftt en sng bredvid henne.

D jag har skyndat tillbaka till sjukrummet ligger hon

fortfarande dr med ppna gon. Ylva och Peter har

ocks kommit, vi samlas kring hennes bdd. Hon ligger dr

och tittar mot taket och hennes liv rullas upp fr henne.

Jas, r det p det sttet, sger hon till ngon hon

mter. Ja visst, det blir bra.

Hon r alldeles lugn.

Hon r lycklig.

Hon r p vg att d.

Natten till i dag var fruktansvrd. Hon hade ont. Jag ringde

efter skterskan och hon fick smrtstillande kapslar, kan

fortfarande svlja dem med litet vatten. Men de verkar ju

inte genast.

Fr ngra dagar sedan, d hon nnu var vid fullt med-

vetande, sa hon:

Ni fr nog klara er sjlva, ni tre.

Hon grt.

1

Det r s synd om oss! sa hon. S synd om oss.

Vi vill ju bara leva vidare tillsammans. Ngra r till. Varfr

kan vi inte f det!

Tidigare, efter operationen. D vi fortfarande trodde att

hon hade chansen att leva:

Tord. Jag har lrt mig s mycket. Jag har lrt mig att

man ska vara snll mot varann. Knner du det likadant?

Ja, sa jag. Jag knner det likadant.

Det var just s. Vi hade ntligen frsttt, ntligen kommit

till klarhet. Det fanns inte lngre ngot att reta sig p,

ingenting att frukta, ingenting att ngra, ingenting att

bekymra sig fr. Det fanns bara vi tv och vr krlek och

ingenting skulle kunna rubba den. S var det. Vi hade

ntligen frsttt. Vi hade funnit varandra. Vi hade ntt

fram till lyckan.

Och nu var hon p vg att d!

Den tiden var det tv veckor eller tre, var det en mnad?

d hon nrmade sig dden, d hennes kropp tynade

bort. D jag lyfte upp henne ur sngen p ntterna och

hjlpte henne till sjukhustoaletten, d jag tryckte p

knappen fr att ge henne mer morfin nr hon behvde det,

d jag hll hennes hand, d jag smekte hennes kinder, d

jag kammade hennes hr, d jag kysste hennes mun, d

jag hjlpte skterskorna att byta hennes blja, d jag

visste att jag aldrig ngonsin kunde lmna henne den

tiden var den lyckligaste i mitt liv. Och ven i hennes.

Drfr att vi ntligen frstod.

I morse var jag s ledsen. Kunde inte hlla trarna borta.

Men hon mrkte det inte, visste bara att jag hll henne i

handen.

Nstan hela dagen terupplever hon sitt liv.

Vad hade du ftt ett halvt kilo av? Barbara har allt. Ja,

just det! Vi ska kpa julklappar. Nej, men inte ska du bry

dig om det!

Men jag kan f tillbaka henne nr jag vill.

Har du ont? frgar jag.

Ja, litet.

Ska jag sga till om en tablett?

Nej, vnta Nej, jag har inget ont.

P kvllen kommer den blonda underskterskan, som

r s duktig och omtnksam, och tvttar henne och bddar

ner henne. Hon somnar lugnt. Men om en stund frsker

hon stta sig upp.

Jag ska ka hem.

Vi r p sjukhuset, sger jag. Vi mste stanna hr. Jag

r alltid hr hos dig.

Hon somnar. Jag somnar bredvid henne. Jag r lycklig

ver att vara dr bredvid henne.

P morgonen r hon tillbaka. Nr underskterskan tvttat

henne och borstat hennes tnder, sger hon:

Det var fina fisken!

Hon har alltid velat hlla sig ren.

Nr Peter kommer lmnar jag henne och ker hem

ngra timmar. Nr jag kommer tillbaka har hon ftt en

specialmadrass med luftfickor som hela tiden ndrar trycket:

det r fr att hon inte skall f liggsr eller andra besvr.

Hon vill ligga p rygg, inte p sidan. Och hon har ftt en

automatisk spruta, som reglerar morfinfldet. Om hon fr

ont kan jag trycka p en knapp s att hon fr en extra dos.

Hon sover, gonen r slutna. Stadiet av vakendrm tycks

vara ver. Jag r litet ledsen fr det. Hon frefll s tillfreds.

Det var bara de goda stunderna som kom tillbaka.

Hon sover lugnt hela natten och har inte lngre ngra

smrtor. Hon behver inget extra morfin.

David har kommit tillbaka. Jag lmnar dem i sjukrummet,

jag vet att han har frmgan att ge henne std och trst,

ven om hon inte tycks vara nrvarande. Att hon vet att

han r dr, att hon ingenting har att frukta.

Det finns flera stt att se p dden, sger David till mig

nsta morgon innan han reser. Detta r ett:

Ett skepp lgger ut frn stranden. D hon gr det samlas

mnniskor fr att vinka farvl.

Och nr hon seglar bort, p en annan strand och i ett

annat ljus har andra samlats fr att hlsa henne vlkommen.

Vlkommen till en ljusare, bttre plats.

Det r en underbar bild. Naturligtvis, tnker jag: S r

det. Det mste vara s. Det kan inte vara slut. Hon kan inte

bara frsvinna!

Jag tnker p det under hela vgen tillbaka till sjukhuset:

bilden av skeppet som frsvinner bakom horisonten men

som sedan landar p en annan strand, i ett annat ljus, och

hon str dr p dcket.

Nr jag kommer in i sjukrummet tidigt p efter-

middagen, Ylva r dr, sitter hon i en lnstol med ryggen

mot mig.

Nu r jag tillbaka, sger jag.

Ja, sger hon.

Hon visste det utan att ha sett mig.

Det r vl bra? sger jag.

Ja, sger hon. Men jag vill att du ska vara p den

andra stranden.

Hon har redan varit dr. P den andra stranden.

Men jag var inte dr.

Under natten till sndagen sover hon bara stundtals och

yrar mycket. P morgonen duschas hon av ngra snlla

underskterskor de tar henne till duschen i en rullstol

och hon r mycket njd ver att bli ren. Men hon fortstter

att yra med ppna gon och talar ibland osamman-

hngande. Det r inte lngre s att hennes liv rullas upp,

det r bara en rad drmbilder. Ibland vill hon g upp.

Kan jag inte f g nu? sger hon.

Ibland blir hennes min bekymrad.

Eftersom hon stndigt fr nringsdropp mste hon kissa

ofta, ungefr varannan timme. D hjlper jag henne att stta

sig upp p sngkanten. Hll mig om halsen, sger jag.

Hon tar mig d om halsen, jag famnar henne och lyfter

henne. Hon kan stdja p benen om jag hller henne

stadigt och vi tar oss p det sttet in till toaletten och jag

hjlper henne att stta sig p stolen. Men d mste ocks

droppstllningen och morfinautomaten med och eftersom

toalettdrren ppnas t fel hll och det r trngt vid sngen

blir det vldigt krngligt. nd vill jag hjlpa henne sjlv

och ringer aldrig efter hjlp. Sjukbitrdena varnar mig

Var rdd om din rygg! Hon vger ju nstan ingenting,

sger jag, fast jag r litet rdd fr att f ryggskott, fr hur

skulle det d g... Men jag klarar mig frn det och ven om

jag slumrat till vaknar jag varje gng hon behver kissa.

Jag lskar att hjlpa henne resa sig upp i sngen och lgga

benen ver kanten och att sedan lyfta henne i en om-

famning. Hng p mig, sger jag och lgger sedan hennes

vnstra arm om min hals medan droppstllningen ger

henne litet std fr den hgra handen. Vi tar oss genom

drren och fram till toalettstolen, som har en extra upphjd

sits. Ibland hinner vi nda fram men i regel kommer en

skvtt i bljan. D byter jag den till en ny innan vi tar oss

tillbaka till sngen. Dr stter jag henne s lngt upp mot

huvudndan som mjligt, lyfter upp hennes ben och lgger

henne tillrtta.

Det r en krlekshandling, en krleksritual. ntligen,

tnker jag, kan jag visa hur mycket jag lskar henne

varfr har jag inte gjort det frr!

Vi hller p s ngra dagar och ngra ntter, men sedan

rknar jag ut att jag kanske kan stta henne i rullstolen,

som r formad som en toalettsits, och skjutsa in henne

ver toaletten. D glmmer jag naturligtvis frklara fr

henne och hon kissar p golvet genast nr jag satt ner henne

men det gr ju ingenting. Jag fr sedan ett bcken av

rostfri plt att stta in under stet i rullstolen och det funge-

rar bra i ett par ntter. Men hon frsvagas hela tiden och

skterskorna lgger ut bljor i sngen, s att hon inte skall

behva g upp. Men ibland vill hon nd gra det i stllet

fr att kissa p sig och vi klarar det flera gnger.

Jag lste en vers fr henne ur den lilla bl boken, som jag

lmnade hos dig, skriver David.

Den lilla bl boken r en samling verser och bibelord

avsedda att ge trst t de srjande, hopp t de misstrs-

tande och jag har blddrat i den ngra gnger. Den r full

av blyertsanteckningar och s vl anvnd att han har mst

laga den med tejp.

Versen har titeln Hold thou my hand och jag ritade

en ring omkring den. Du kanske skulle vilja lsa den fr

henne. Jag tror att den betyder mycket fr henne och det r

viktigt fr henne att f hra lugnande ord.

Jag har med mig den lilla bl boken till sjukhuset och

nr jag sedan sitter bredvid henne och hller hennes hand

lser jag dikten s tydligt jag kan, fast jag har svrt att hlla

rsten ri frn grt. Den r skriven p gammaldags engelska

men inte svr att lsa och frst. Hon lyssnar uppmrksamt.

Hold thou my hand teach me thy perfect way,

O God of kindness be my strength and stay.

I do not ask, nor seek to understand.

Enough for me if thou but hold my hand.

Hold thou my hand bid anxious fears to cease,

O give to me thine own abiding peace.

Mid stress and toil keep me to steadfast stand,

O God my only hope, hold thou my hand.

Hold thou my hand and guide my footsteps right.

Turn all the darkness into glorious light

Until at last I see that radiant hand.

O God who holdest all, hold thou my hand.

D jag lser versen ser jag hur hon fylls av ro. Och d jag

lst frdigt sger hon: Det var fint.

Det r ngot srskilt med denna gamla engelska vers

och jag lser den sedan fr henne flera gnger. Jag tror att

de sista tv raderna i den frsta versen r de avgrande: I do

not ask, nor seek to understand Jag frgar ingenting, jag strvar

inte efter att frst. Det r nog fr mig att du bara hller

min hand.

Eivor sa att hon ville tro p Jesus Kristus, skriver David,

men att hon fann det svrt att gra det. Allt som begrs av

oss r att ha tro och tron behver inte vara strre n ett

senapsfr. Nr en far bad Jesus bota hans lille son frgade

Jesus honom om han var troende. Mannen svarade: Herre,

jag tror, hjlp min otro. Med en sdan frtrstan kan vi

lmna vra kra i Guds eviga vrd och ge dem vr tilltelse

att lmna oss.

Peter har suttit hos henne ett par timmar, medan jag har

varit borta.

Hon r inte hr, sger han. Ibland pratar hon, men

jag frstr inte alltid vad hon sger. Hon sa s hr: r det

ingen k till det oknda? Jag visste inte vad jag skulle svara.

r det ingen k till det oknda

Ja, just s sa hon.

Vi r nu i rum nr 1 p avdelning 88, Onkologen. Det r vrt

hem. Vi r tillsammans, det r det enda viktiga. Det r inget

srskilt stort rum men det finns plats fr en sng t mig vid

sidan av hennes sng med luftmadrassen och med dropp-

stllningen och morfinautomaten bredvid.

I taket en lng lysrrslampa och en vattensprinkler. P

en svngbar vgghylla en stor och klumpig TV jag frsker

gra det. En bred drr till toaletten. Ett sngskp med ngra

dricksglas. En snglampa, som r svr att manvrera. En

lnstol dr jag sitter ibland och dr jag ngra gnger, innan

hon har blivit alltfr svag, ocks har satt henne en stund.

Tv fnster vetter mot en parkeringsplats och strl-

behandlingsavdelningen, som har ett stort glastak vilket

nattetid lyser med ett sllsamt gult sken.

I skymningen kommer flockar av svarta fglar fladd-

rande p himlen. Sent p natten kommer en helikopter

och landar hgst uppe p sjukhustaket.

Hon sover lugnt med slutna gon. P morgonen blir hon

tvttad. Den kvinnliga lkaren och skterskan frn

aldrig sl p den. En klocka ovanfr drren och bredvid

drren en vit tavla, dr det r meningen att den tjnst-

grande sjukskterskan och underskterskan skall skriva

sina namn med spritpenna, men de bryr sig sllan om att

smrtkliniken kommer fr att kontrollera morfinauto-

maten. De stannar en stund, r mycket omtnksamma och

deltagande. Tryck bara p den hr knappen om hon knner

smrta, sger de. Hon kan inte f fr mycket, automaten r

instlld s. Men ibland kan hon behva en extra dos.

Ylva och Peter har kommit. Och kuratorn, en rar ung

flicka. Och den kvinnliga sjukhusprsten.

Det r vl sknt fr dig att hela tiden ha dina nrmaste

hos dig? sger prsten och Eivor nickar.

Nr jag sitter dr bredvid henne och hon r i andra vrldar

lser jag i en bok jag har tagit med mig. Den heter Einsteins

universum och r ett frsk av en engelsk frfattare att

frklara ngot av det som av de flesta betraktas som obegrip-

ligt. ven om jag bara kan fatta en liten del av snillets

tankar och teorier knner jag en tillfredsstllelse i att

drmma mig in i atomernas komplicerade vrld eller ut i

rymdens ondlighet med dess orkneliga galaxer, stjrnor

och svarta hl.

Jag lser om tiden. Den hnger samman med ljuset, med

materien och energin och allt det andra. Den kan frlngas

eller frkortas den kan till och med stanna helt: det sker,

frklarar Einstein, p ett visst avstnd frn ett svart hl, dr

tyngdkraften r s stark att inte ens ljuset eller tiden kan ta

sig bort.

Det r naturligtvis s, tnker jag, att tiden, som vi ser

den, r en illusion. Jag behver inte vnta tills ocks jag dr

innan jag kan mta henne dr p andra stranden. Jag kan

vara dr och hr p samma gng. Och det kan ocks hon.

Hon slumrar bara stundvis under natten. Hon ligger

eljest med ppna gon och pratar. Hon r ibland bekymrad.

Ska jag inte f g nu? sger hon. Inte frrn p morgonen,

just fre gryningen, blir hon lugnare och sover.

Nr jag r borta ngra timmar Ylva r hos henne har

hon ftt en attack av kallsvettning. Det r ett tecken, har

lkaren sagt, p slutskedet.

Men d jag kommer tillbaka blir hon lugn. Hon tycks

tankfull. De har lagt ut bljor under henne men nr hon

vill kissa lyfter jag nd upp henne och stter henne p den

flyttbara toalettstolen.

Tolv boxar, sger hon. Det kommer jag ihg.

Det gr inte jag, sger jag. Vad var det i boxarna?

Huvudsakligen potatis. Ta p dig kavajen, s ska vi

g. Tord, where is my purse?

Men d Ylva kommer p eftermiddagen knner hon

igen henne:

Ylva! sger hon. Lilla gumman.

Sent p kvllen vaknar hon till:

Tord! Hur har du det?

Jag sover. Jag slumrar.

Det r nyttigt att slumra. Jag ska g ut och kpa kaffe.

Undrar om de har kaffe p den hr n.

Vi r p en resa ngonstans. Men vilken ? Kanske

ngon av arna i Karibien. Eller arna vid Irlands vstkust.

Eller i Egeiska havet. Vi har varit p s mnga ar.

Hon har ftt kateter nu och behver inte g upp. Hon

sover lugnt p natten och pratar inte s mycket. Men p

morgonen r det tydligt att hon ter befinner sig p n:

Hur ska vi ta oss hem nu? Finns det ingen bt? Jo, nu

gr den snart. Skynda dig s att vi kommer med!

Nsta dag, p eftermiddagen, visar hon tecken p oro. Hon

accepterar inte att hon r p sjukhuset, r inte medveten

om att hon r sjuk. Hon vill stiga upp och g hrifrn, tror

att vi r p ett hotell ngonstans. Ibland hjer hon hnderna

och fladdrar med fingrarna. Jag ringer p sjukskterskan,

som om en stund kommer med en lugnande spruta:

Hon skall inte behva vara orolig.

Och oron frsvinner. P kvllen talar vi lugnt med

varandra. Jag frsker flja med henne dit hon reser, men

det gr alldeles fr fort. Det r inte lngre s, tror jag, att

hon gr igenom sitt liv. Nu befinner hon sig i nutid ibland,

i dtid ibland och ngon gng kanske hon ocks mter

slktingar som levde fr lnge sedan.

Nr Ylva kommer r hon fr en stund tillbaka i vr

verklighet. Men nstan hela natten fortstter hon att prata

hon har inte sovit p ett dygn. Hon fr ter en lugnande

injektion under dagen men p kvllen brjar hon samtala

med mnniskor hon mter. Hon har ppna gon och ser

dem alldeles tydligt framfr sig. Men det r ju bara hennes

ord jag hr, inte dem hon talar med. Ibland ler hon.

Ja, det minns jag. Den vitmlades, soffan. Ja, visst kom

det folk, det kom flera stycken. Ja, just det! Nehej... ja d s.

Jo, han var dr p varenda lektion, om kvllarna. Ja. Det

blev tidigare det ocks. Det gick vl ihop stillvida att de

aldrig fick ngon rkning. Det var s snlt allting. Fick han

stanna hsten? Jod, det var fre 1920. Det var ju skojigt.

Nsta gng. Talgfglarna. Nej, nu ska jag vl g. Nu har

jag sett mina slktingar.

Hon mste vara tillbaka i Vsterbotten, tnker jag. Och

det r lngt fre vr tid tillsammans. Och ibland, tror jag,

innan hon var fdd.

Vi fick ha egna klder om vi ville. Det fick vi. Hur hade

hon det? Som p ett slott. Jaha, d s. S ja. Vi lser vl. Fin

frmiddag har jag fr mig. Det frstr jag. Nej, det gjorde

de inte. Visste inte mycket om det. Och det fanns ju inte

telefon. Jas. Okej, Vi ses!

Vem var det som ringde? frgar jag.

Jag kommer inte ihg vad hon heter.

Var det ngon slkting?

Nej, naturligtvis inte. Jag har vl ingen slkt hr i stan!

Hon r litet irriterad ver att jag blandat mig i samtalet

p det viset.

S jttefint! sger hon. Ja, det r det verkligen. Nej,

jag mste g, jag ska ju bort i morgon ocks. O ja, det mste

man ju gra, det sger sig sjlvt. Nej, jag kommer p tisdag.

Eller onsdag.

Hon fortstter att yra lngt in p kvllen, men somnar

sedan och det blir en lugn natt. Nsta dag vgrar jag lmna

henne ens fr en kort stund. Ska du inte ta en pro-

menad? frgar personalen, d de kommer fr att tvtta

henne och gra henne i ordning. Men jag stannar dr i

rummet. P kvllen vill hon g upp och fara hem. Jag fr

henne att stta sig i lnstolen, men hon vill inte att jag

skall bestmma. Hon frsker resa sig. Nej, nu gr jag!

sger hon. Men hon kan ju inte, hon resignerar. Jag hjlper

henne tillbaka till sngen.

Jag lskar henne.

Hur skall jag ngonsin f bort den bilden ur min hjrnas

innersta vindlingar! Hur ska jag kunna glmma den!

Jag har lmnat henne fr ett par timmar. Hon har legat

lugnt i sngen. Jag far hem en stund, har jag sagt. Jag

kommer snart tillbaka. Hon har nickat nstan omrkligt.

Jag kommer tillbaka, glad ver att ter f vara hos henne,

hlla hennes hand, knna hennes trygghet. Drren till

sjukrummet str p glnt och nr jag kommer in str hon

dr vid sngen, som har kt upp i allra hgsta lget, hller

sig i droppstllningen, vacklande, hennes gon lyser av

skrck jag rusar fram och fngar upp henne d hon skall

falla. Varfr har ni lmnat mig hr! sger hon. Varfr

har ni stngt in mig hr? Varfr gr ni s mot mig.

Jag trycker p larmknappen, ett par skterskor kommer

in, fr ner sngen p normalniv. Jag lyfter henne och lgger

henne, kysser henne, kramar henne, frsker f henne ur

den hemska paniken. Du r p sjukhuset, sger jag. Du

mste vara hr fr att du r s sjuk. Vi vill att du ska vara

hemma hos oss, men du mste vara hr. Jag r hos dig nu,

jag var bara borta en liten stund. Jag kommer aldrig att

lmna dig.

Skterskorna str vid fotndan. Vi kan kalla p

doktorn, sger en av dem. Vill du att vi ska gra det? Ja

visst, sger jag. Och snart str ocks tv lkare dr och

betraktar oss hon blir lugnare, paniken brjar slppa. Hon

vet att jag r dr.

Det mste vara cortisonet, sger en av lkarna tyst.

Vi fr upphra med det.

De har gett henne cortison, frstr jag, fr att frska

hejda cancern. Men cortison kan ibland vlla panikattacker

och det r det hon har rkat ut fr. Och om jag inte hade

kommit just d! Om jag inte hade ftt krama henne och

tala med henne och lugna henne jag kan aldrig mera

lmna henne ens fr en stund.

Ibland kommer den bilden allts fortfarande fram ur

mina hjrnvindlingar, bilden av skrcken i hennes gon,

hennes utmrglade kropp, p vg att falla Jag vill ha bort

den bilden. Jag vill se henne d hon dog, d hon slutade

andas, lugn och stilla, med ett beltet litet leende. Det var

s hon lmnade mig.

Jag tror jag dr, sger hon.

Det r p kvllen, hon har varit lugn. Jag sitter och lser

men hller henne i handen. Nu blir hon pltsligt bekymrad.

Jag tror jag dr

Hon r tillbaka i en annan vrld, men hon blir ter lugn.

Ibland blir hon irriterad. Hon vill g upp och g drifrn.

D jag frsker lugna henne blir hon litet arg: Varfr skall

du bestmma!

Jag lyckas hjlpa henne upp och stter henne i lnstolen.

Hon frsker resa sig: Nej, nu gr jag!.

Men hon kan ju inte. Hon faller tillbaka i stolen.

Eivor! Eivor! Eivor!

Det r s synd om oss, sger hon och grter. Det r s

synd om oss.

Jag grter ocks.

Vi r p Hospis nu: Palliativt Medicinskt Centrum

(palliativ = hjlpmedel fr tillfllet, men som ej botar det

onda).

Det var bra p avdelning 88, Onkologen. Jag hade varit

dr s lnge att jag lrt knna personalen. Den sta, blonda

lilla skterskan, som alltid gnade Eivor sin omsorg: tvttade

henne, borstade hennes tnder (Jag har gtt en kurs i

tandhygien), rttade till det fr henne i sngen, visade

mhet. Den unga sjukskterskan, som kom fr att ge Eivor

en injektion och inte kunde hlla trarna borta, d hon

gjorde det. De vnliga skterskorna i nattskiftet, som alltid

sg till att jag kom till kket fr att f en bit mat, fastn det

naturligtvis enligt reglementet! inte var meningen att

anhriga till de sjuka skulle ta utan att betala fr sig. Den

unga kvinnliga lkaren, som var s medknnande, trots att

hon tvingades skriva s r uskiga anteckningar i journalen:

Generaliserad malign ascites, stor tumrbrda kringcorpus ventriculi och mellan pancreas och ventrikel samtperioteneal carcinomatos. Diagnosen r adenocarcinom,primrtumr, pancreas alt ventrikelcancer. Ascitestappadvid ett flertal tillfllen. Patienten har snabbt frsmrats isin sjukdom. Patienten har ett allvarligt verlevnadshot

ven p kort sikt.

P Hospis var det en annan stmning. Det var mycket

fint dr, man hade frskt skapa en hemtrevlig milj

med vackra mbler, massor av krukvxter och flera vl-

sktta akvarier. Dr fanns till och med en srskild kock,

en duktig ung man som en dag lagade till en jttestor

smrgstrta med alla ingredienser. Jag kunde ta dr

mot betalning, men jag hmtade alltid maten till

sjukrummet s snabbt som mjligt. Dr fanns frsts en

matsal, men jag sg aldrig ngon ta dr. De sjuka kunde

ju inte ta sig dit om de verhuvudtaget kunde ta. Och

personalen hade sin egen avskilda matsal, dit det

betonades fr mig ingen utomstende hade tilltrde.

Och varfr var sjukrummen s sm dr rymdes ju

ingenting mer n en sng, ett bord och en stol. Utom det

rummet som Eivor och jag fick, det enda rymliga de

hade vl ftt besked om att jag var med, att det mste

vara plats fr tv sngar.

Ngot som saknades p Hospis var kanske ibland

medknslan.

Kan det vara s att dden hade blivit rutin? Ingen av

patienterna dr, det visste man, hade ngon mjlighet att

verleva.

Att de inte kan lta henne vara i fred!

Ibland kommer de in, hurtfriska, omedvetna, rent av

knslolsa och sger:

Hej Eivor! Hur knner du dig? r det bra?

Hon r inte hr. sger jag. Det r ingen id att du

frsker tala med henne.

Men ibland ger de sig nd inte.

Att de inte kan frst att det bara r jag, som kan ha

kontakt med henne. Jag r ju hos henne hela tiden. Jag vet

nr hon r i andra vrldar och jag vill inte att hon skall

stras d. Lt henne vara i fred! Hon vndas ju inte, hon r

lugn och tillfreds.

En gng stller de sig, bda tv, vid fotndan och betraktar

henne dr hon ligger med ppna gon och pratar med

dem hon mter.

Vad ser du? sger en av dem. Ser du skra elefanter?

Det r ju fullstndigt otroligt. Har hon inte den ringaste

medknsla! Jag lyckas f ut dem.

Det var inte illa menat, sger den kallsinniga kvinnliga

lkare p Hospis, som r ansvarig fr Eivor men har besvrat

sig med att tala med mig bara en enda gng: d vi skall ka

drifrn. Det var vl ett stt fr henne att ta reda p hur

djupa hallucinationer hon hade.

Men skra elefanter! Hon var i en annan vrld! Och

varfr kunde hon inte f vara kvar dr det var ju en skn

och fridfull vrld.

En annan gng och det r ocks p Hospis har Eivor

vaknat till, r tillbaka hos mig. Men hon r inte medveten

om hur sjuk hon r, att hon r dende.

Jag frstr inte att jag r s trtt, sger hon.

D sger en av de bda skterskorna, som kommit fr

att se till henne:

Men du har ju din cancer!

Hon hade glmt cancern, hon hade glmt att hon var p

vg att d. Hur kan man d vara s grym att pminna henne

om det!

Var snlla och lmna oss i fred, sger jag. Jag r hos

henne. Jag ringer om jag behver hjlp.

Ibland kommer de in och donar och bddar, lyfter p

henne, vnder p henne som om hon redan vore dd, som

hon vore ett livlst paket. De vill grna att jag ska g ut d

och lta dem gra sitt i fred nr jag vgrar fr jag sneda

blickar.

De fr fr sig att hon ska ligga p sidan.

Varfr gr ni s? sger jag. Hon vill ligga p rygg.

Det r inte bra fr henne att ligga p rygg. Hon kan f

liggsr d.

Men det r ju just drfr hon har den tryckfrndrande

luftmadrassen, fr att inte f liggsr. Vet de inte det! Jag

lter dem bulla upp henne p sidan med kuddar, men s

snart de har gtt tar jag bort kuddarna och lter henne ligga

som hon vill. Jag tror att hon har varit medveten hela

tiden och knt att jag r med och tar hand om henne.

Och frsker skydda henne mot dem som inte vet vad vi

vet.

Jag kom att hysa motvilja mot Hospis. Jag tyckte det var

frfrligt dr. Men lyckligtvis behver vi stanna dr bara

ett par dygn. Syster Karin, som skter Eivor en morgon och

som r s rar och vnlig fr henne har dden inte blivit

rutinmssig ber att f tala med mig och vi stter oss utanfr

sjukrummet med drren ppen s att jag hela tiden kan se

Eivor.

Det r jag som r ansvarig fr henne, sger hon. r

det ngot srskilt du vill frga om?

Ja, sger jag. Jag vill att hon skall komma hem.

Det tycker jag ocks, sger syster Karin. Jag skall ordna

det s snabbt som mjligt.

Och s vet jag att hon tycker vldigt mycket om att

hlla sig ren. Tror du att det finns ngon mjlighet att ge

henne en dusch?

Ja visst, sger syster Karin. Det ska vi gra.

Nsta morgon kommer tv bitrden med en brvagn

dr bren bestr av en lgkantad lda av bl plast. De lgger

Eivor dr och kr ivg till duschrummet. Jag vntar i hennes

rum. Nr de kommer tillbaka med henne sger hon hgt

och klart:

S hr ren har jag vl aldrig varit!

Det r s typiskt fr henne. Hon r s njd med att f

vara ren. Och senare kommer jag att tnka p att de orden

kanske var de sista hon sa vid fullt medvetande. Hon som-

nade snart p nytt i frvissningen att hon var ren.

Syster Karin har genast efter vrt samtal satt igng orga-

nisationen: larmat hemsjukvrden, hemtjnsten och

Palliativa Konsult Teamet, bestllt sjuktransport. Redan

nsta dag vid middagstid kan vi lmna Hospis. Peter sitter

vid hennes br i bilen, jag ker fre hem: dr str redan en

alldeles ny sjukhussng, dr jag ville ha den i det stora

ljusa rummet dr jag kan placera en sng t mig bredvid. Och

dr finns ocks den mekaniska luftmadrassen inkopplad

och bddad med rena, vita lakan. Och ett larm har kopplats

till telefonen, hjlp finns till hands dygnet runt. Taxi-

chauffren och jag br in henne och jag lgger henne till-

rtta.

Hon vet att hon r hemma. Att hon skall vara hemma

nr hon dr.

Vi hade det sknt tillsammans de sista dygnen. Vi kunde

inte tala med varandra, men vi kunde hlla varandra i

handen. Jag kunde smeka hennes panna och hennes kin-

der. Jag kunde byta kisspsen, d den var full. Jag kunde

tvtta henne ren och byta p henne d de rester hon hade

kvar i tarmen hade kommit ut. Jag kunde ka p morfin-

dosen, om det behvdes hon hade inte lngre den elek-

troniska apparaten utan en mindre, mekanisk kon-

struktion som fungerade lika bra. Och hon hade ett

smrtplster nedanfr halsen hon behvde aldrig knna

ngon plga. P frmiddagen kom distriktsskterskan och

gav henne de sprutor som hade ordinerats p ett srskilt

schema. Och p kvllen kom nattpatrullen.

ntligen visste jag hur mycket hon lskade mig.

ntligen visste hon hur mycket jag lskade henne.

Hon brjade rossla, d hon andades. Men skterskan

gav henne en injektion mot det, hon andades ter lugnt

och nstan ljudlst.

Sent den tredje natten hemma slumrar jag till bredvid

henne d jag lyssnar p hennes andedrag. Men jag vaknar

d hon slutar andas.

Hon r dd.

Jag trycker p larmknappen. Det tar litet lngre tid n

vanligt innan svaret kommer, hgt och ljudligt, i hgtalar-

telefonen.

Hon r dd, sger jag.

Vad! Har patienten avlidit!

Ja, sger jag. Hon r dd nu.

Peter ringer till Ylva p sin mobiltelefon. Hon kommer

efter ngra minuter. Och sedan kommer nattpatrullen,

tv erfarna, tryggt effektiva sjukskterskor. Medan den

ena av dem undersker medicinfrrdet gnar sig den

andra t att konstatera dden jag ser att hon lyfter p

Eivors gonlock och lyser henne med en ficklampa i

gonen.

Nr dog hon? frgar hon.

Fr en kvart sen, svarar jag. Klockan 3.

Tillsammans skter de sedan om henne fr sista gngen,

tar av henne nattlinnet, tvttar henne.

Vill du att vi skall kl henne? frgar en av skterskorna.

Annars gr begravningsentreprenren det. De har en sorts

vita kldnader.

Nej, sger jag. Ta p henne den dr ljusbl mjuka

fritidsdressen, den som r s fin med broderier p framsidan.

Den r ren. Jag ska hmta den.

Nr nattpatrullen ger sig av ligger hon dr och sover.

Hon har kvar den lugna, tillfredsstllda minen. Hon

kommer aldrig mer att vakna.

2Vem hon var

Hon sitter p stranden av en skogssj i Bergslagen. Hon

r 20 r. Hon r vacker, hon r glad och full av liv. Hon r

kldd i rutig skjorta och hennes hr ruskas litet av vinden.

Hon lyser av friskhet = Vr ungdom, vr trevande, fumliga,

nnu gryende krlek

Hon str i ett rum med bar verkropp, i frd med att dra

p sig sina strumpor, och hon har ett frfriskt leende.

Hennes ben r perfekta, hela hennes kropp vlformad som

en marmorstaty av Venus. Hon r oerhrt sexig. Utanfr

fnstret rinner n genom den gamla staden = Vr nrhet,

vrt hem, vra frvntningar

Hon str ett stycke ut i vattnet vid Adriatiska havets

lnggrunda sandstrand. Hon har en rd tudelad baddrkt,

hon r praktfull! = Vr hemvist i Italien, pinjeskogen,

cikadorna, sandstranden, vra barn, vra ljuvliga somrar

Hon vandrar ver de grna kullarna ovanfr de svarta,

40 41

branta kustklipporna vid Irlndska sjn och Zillah,

vattenspanieln, springer bredvid henne, lycklig. Hon r

kldd i en mrkgrn oljerock och har en liten hatt av

samma material p huvudet = De sex ren p Irland, vr

stora frenande upplevelse...

Hon har solglasgon och vida byxben och hon lutar sig

behagfullt mot en vinrd Ford Mustang, som vi har hyrt.

Det r i Californien. Hon ser ut som en filmstjrna = Vra

lnga resor tillsammans, vra hrliga ventyr

Liksom bilder ur hennes liv virvlade fr hennes gon

dr hon lg s er jag nu hela tiden bilder av henne i mitt

inre, bde nr jag r vaken och nr jag sover. Och p de

bilderna blir hon aldrig ldre.

Hennes hr r mrkblont, det har mrknat med ren

nr det sedan ter ljusnat har hon ibland tonat det mycket

frsiktigt. Hennes gonbryn r s markerade och vl-

formade att hon aldrig behvt frbttra dem genom

makeup. Hennes gon r bl, klara och fulla av liv. Hen-

nes nsa r mycket npen, men aningen s gott som

omrk ligt sned efter ngon olyckshndelse i barndomen.

Hennes mun r inte srskilt stor och bred men helt

proportionerlig med hennes ansikte, som r mjukt, helt

utan ngra grova drag. Hon vrdar det ansiktet noga och

fr min syn ldras det allts aldrig.

I 53 r var vi livskamrater. Hon var fyra r yngre n jag.

D det har gtt tre mnader tar jag mig samman och

stter mig att g igenom det som finns i hennes rum. Hon

har samlat minnen ur sitt liv dr, bilder, saker hon tyckte

om. P en vgg hnger foton jag tog av barnen, d de var

sm, och dr r ocks en ateljbild av dem och Jutta, den

strvhriga taxen. Den togs av en duktig fotograf, det r

en hrlig bild. Och dr finns ocks katten Mischa, som

hrstammade frn Italien och som vi mste lta avliva, d

vi flyttade till Irland, hon var sjutton r gammal och sjuk.

Och den helsvarta katten, som hade kommit till oss p

Irland och fljde med oss till Sverige, men blev verkrd.

P bokhyllan str flera bilder av barnen och p en stor

skiva, kldd i svart sammet i en fin gammal guldram, har

hon hngt upp andra saker, som mrken och medaljer frn

hennes tid som flyglotta. En tennram med ett bedrande

portrtt av en liten flicka det r hon och en utsirad oval

ram med en koltprydd gosse, som tar sina frsta steg det

r jag.

P soffkanten och hr och dr i bokhyllan och p skrivbordet

finns ngra av hennes mjuka djur. Hon tyckte om mjuka

djur. Dr ligger en tvttbjrn, som hon kpte i Yellowstone

National Park, och en koala, som jag tog med mig t henne

frn Australien. En liten vit kanin och en rund och gullig

teddybjrn.

Jag hittar ett fotoalbum, som jag inte sett p mycket lnge.

D och d gnade hon sig t att frska sortera alla vra

bilder och stta in dem i stora album, men den hr prmen

r ldre, och hon har klistrat in bilderna utan ngon speciell

ordning bilder frn vr resa till svenskttlingarna i USA,

bilder som tagits d folk hlsat p hos oss. Av vra hundar

och katter och av barnen. v hennes mor och far fr lnge

sen.

Hon har lagt in ngra dikter i prmen. En av dem gr

mig bekymrad den r hmtad ur en bok och hon har

skrivit av den p maskin:

Det finns s mnga kvinnor som

ven om de har en karl

verkar som om de var ensamma

drfr att de br skulden,

ansvaret,

frsmddheten,

upprepningen,

nederlaget,

kravet,

ensamheten,

frvntningen.

Alldeles ensamma

Hon visade mig aldrig den dikten och om hon hade gjort

det skulle jag inte ha frsttt den. Nu gr jag det och sorgen

blandas med samvetskval.

Men dr finns ocks en annan dikt, skriven med rtt blck

p en bit gulnat papper, en lderdomlig skrivstil kanske

hennes mors? och hon har skrivit av ocks den p maskin:

Det liv r inte lngst som lngst har varat

Den lever lngst som fyllde livet bst

Den r ej rikast vilken mest har sparat

Nej, den r rikast som har givit mest

Hon har samlat klipp i en manuskriptlda. Det r repor-

tage och bokrecensioner hon sjlv har skrivit genom ren

och det r artiklar, som Ylva och jag har skrivit, och recen-

sioner av Peters utstllningar. Det r frbluffande hur

mycket hon hann skriva, ven sedan hon slutat sin journa-

listtjnst, och hur vidstrckta hennes intressen var. I en

annan liten prm finns anteckningar hon gjort om mycket,

alltifrn kiltens historia till prlodling det r sdant, tror

jag, som hon lyssnade till i radio eller sg i TV nr vi bodde

p Irland.

I en mapp ligger ngra andra klipp, de r senare, dem

samlade hon d vi var tillbaka frn Irland. Det r debatt-

inlgg och andra artiklar i mnen, som berrde henne och

som hon hade skapat sig klara uppfattningar om. Till

exempel islam. Hon avskydde den skdningen dess

grymhet, kvinnofrtryck och fanatism. Och som i mnga

fall visade det sig att hon hade rtt i sina farhgor. Detta

var lngt innan den muslimska terrorn hade brjat p allvar,

innan vi i Sverige visste ngot om sdana hemska saker

som hedersmord och sjlvmordsbombare men hon

anade det.

Nr det gllde mtet med mnniskor var hon alltid

geners och frdomsfri, men toleransen hade en grns och

med ren blev den grnsen allt skarpare och hennes

bedmningar allt skrare. Krleken till djur var ett

karaktrsdrag hos henne nda sedan barndomen hon

orkade inte se djur lida, kunde inte tolerera det. Hon

skickade regelbundet bidrag till The Donkey Sanctuary

p Irland, ett vilohem fr gamla arbetssnor, och till

Vrldsnaturfonden. Hennes djurvnlighet tycktes ibland

g till verdrift hon vgrade till exempel att se natur-

program i TV eftersom dr kunde frekomma blodiga

strider mellan djur. Hon var i sdana fall orubbligt kon-

sekvent. Nr en av hennes vnner trotsade hennes rd och

kpte en minkpls blev hon upprrd. Fr henne represen-

terade plsen minst sjuttio minkars plgande i trnga burar

fram till deras blodiga slakt. Och dessutom, sa hon och

det var ocks en riktig bedmning kan du aldrig ta p dig

plsen, nr du gr ut: de kommer att skra snder den

eller spreja den med frg.

Vi mste visa, menade hon, att vi inte accepterar

vadsomhelst. Och vi mste ta det obehag som kan bli

fljden

Var hon fullstndigt perfekt? Naturligtvis inte. Men nu r

hon det i mina tankar. Jag tillter ingen att ens antyda

ngot annat.

Jag hittar hennes dagbok frn vr resa i Mexico.

Jag var ute p reportageresor p alla kontinenter. De var

inte srskilt lngvariga, men de tog mig ofta till platser, dr

jag var lika oantrffbar som jag skulle ha varit p en annan

planet. Ngot drev mig ut p dessa ensamma frder och

hon visste det; d vi trffades hade jag just kommit hem

frn min lngsta resa och skrev p min frsta bok.

Hon var hemma och tog hand om barnen och huset

och allt annat. Hon var alltid glad och positiv d jag gav

mig av, hjlpte mig att packa och med annat sdant. Nu

frstr jag att hon i sjlva verket var rdd och ledsen, men

hon visade det inte. Nr jag sedan kom ter, ibland kanske

frndrad, frnvarande och pverkad av det jag hade

upplevt, utstod hon ocks det.

Hur lnge var jag sammanlagt borta? Kanske tv r,

kanske mer n s. Nu inser jag att de ren var frlorade,

att jag skulle ha varit hos henne.

Men p ngra resor var hon med. Innan vi trffades

hade jag varit i Mexico ett halvr och 25 r senare ville jag

att hon skulle flja med mig p luffen genom detta s

fabulst fascinerande land. Vi levde i ryggsck, vi tog oss

fram med buss och tg hela vgen frn Tijuana till

Tenosique, till Guadalajara , Vera Cruz och naturligtvis

Mexico City, det tog sex veckor och var ett stort,

komprimerat ventyr. Hela tiden skrev hon dagbok i

anteckningsbcker och eftert skrev jag rent de

dagbckerna till ett hfte som jag gav henne.

Men jag minns att hon inte var srskilt glad, nr hon fick

det hftet. Det tycktes som om hon ville glmma resan.

nd ser jag, nr jag nu ter lser dagboken, hur lysande

den r vilken enastende iakttagelsefrmga hon hade,

vida vertrffande min egen fast det var ju egentligen

jag som var frfattare av reseskildringar! Dr finns avsnitt

dr jag hpnar ver de sm men betydelsefulla detaljer

hon observerat en lurvig hund som lugn och sker vandrar

sin vg, obekymrad ver alla skllande byrackor omkring

sig, eller en ung familj p bussen:

Bredvid oss i bussen till Tepic satt en familj med tre

barn (pojkar). En nyfdd, en omkring tv och en cirka fem

r. Mamman gav d och d babyn di, skylde den frn solen,

draget, pysslade och omhuldade. Pappan, kanske 23-24 r,

sktte de andra tv pojkarna, som fick turas om att sitta i

hans kn. Han kpte glass, lsk, grillad majs och annat vid

busshllplatserna efter vgen. Han var s tlmodig och rar

med barnen. Barnen var ocks otroligt snlla. Resa s

lngt och inte kinka och gnlla i den dliga luften i bussen

och vrmen. De fortsatte vidare, kanske skulle de nda till

Mexico City s de hade tskilliga mil kvar.

Men det r tydligt att hon, allt eftersom vr lnga resa

fortstter, blir alltmera bekymrad ver det mnskliga armod

vi ser. Som d vi kom till Acapulco:

I rnnstenen lg en utmrglad kvinna, smutsig och

elndig, verkade ha ont. Hon rullade sig n hit n dit.

Alldeles fruktansvrt. Vi sg nnu en kvinna, ett trasbylte

utan like, sitta vid trottoaren med plastkassar omkring sig

fulla med trasor och skrp. Smutsig, lbbig. Att det inte

finns ngon som hjlper dessa mnniskor! Mexico har ju

rd med s mycket annat. Folk passerar frbi dessa krakar

utan att ta ngon som helst notis om dem.

Vi lmnade Acapulco s fort vi kunde, fortsatte efter ett

par timmar med en annan buss sderut. Men innan vi kte

konstaterade Eivor: Kvinnan som legat i rnnstenen var

borta. Kanske hade hon dtt och tagits bort.

I Oaxaca: Alla dessa gamla fattiga mn och kvinnor,

som bara sitter p gatan och tigger. De skulle behva s

litet. Men ingen verkar ta hand om ngon i detta land.

I sder, i staten Chiapas, studerade hon indiankvin-

norna:

O, dessa sm barfotakvinnor! Jag brukar betrakta deras

ftter, breda, korta, platta. Str stadigt p jorden. Det be-

hvs nr de ska bra barn och tunga brdor, barnet framtill

och brdan p ryggen. Kanske ett par trkolssckar, tio

cocacola i en pse eller en sck apelsiner. verallt finns de

sm vandrande kvinnorna. De bara gr och gr och gr.

Vanligen p en stig vid sidan av vgen eller p bergsstigar

eller i ngon djup dalgng. De br brdor och barn. Vaktar

fren medan de vver. Tvttar klder i bckar och plar

medan barnet gungar p ryggen. Kvinnor mal majsen p

sten, krossar den med en stenrulle mot stenskivor. Fram

och tillbaka, fram och tillbaka

En av de vrsta bilderna, som ocks inprntade sig i

mitt minne, sg vi i den lilla staden Mulege i Baja Cali-

fornia. Hgst uppe p en kulle lg dr, delvis i ruiner,

ngot som frmodligen hade varit en spansk borg men

senare anvnts som fngelse. I mrkret bakom ett

jrngaller satt en sinnessjuk pojke inlst. Vi frgade vr

hotellvrd frldrarna kan inte klara honom och har

ingenstans att skicka honom, frklarade han. Folk som

bor i nrheten ger honom mat.

S blev vr lnga Mexico-resa, visserligen full av ventyr

och sllsamma upplevelser, nd ett misslyckande. Vi skulle

inte ha gjort den. Det blev fr mycket fr henne, hon kunde

inte klara det. Vi gjorde mnga resor tillsammans i Japan,

i Californien, i den egeiska vrlden, genom Central-

amerika men inte p det hr sttet. Nr hon tnkte p

Mexico vervgde de hemska bilderna kvinnan i rnn-

stenen i Acapulco, den vergivne pojken i Mulege. Hon

frskte glmma dem och jag frstod ingenting. Jag sg

inte verkligheten. Jag hade blivit avtrubbad. Jag hade sett

s mycket fattigdom och elnde i vrlden i Mexico och

Centralamerika tidigare, i Biafra under kriget, i svltens

Etiopien, i Indien, i Tyskland efter kriget. Jag var den hr-

dade iakttagaren, min uppgift var endast att frska beskriva

det jag sg. Och varje gng min oknslighet rubbades drog

jag mig undan i ett slags sjlvfrsvarande likgiltighet.

Fr henne var det inte s. De hemska bilderna etsade sig

in i hennes sjl.

Och de kom kanske att pskynda hennes dd. D hus-

lkaren hade lurat henne att tro att hennes pinande

magvrk orsakades av en depression frskte hon hitta

frklaringar till den depressionen. Bilderna frn Mexico

kom d allt tydligare fram i hennes tankar hon hade,

trodde hon, varit utsatt fr en kulturchock, som fortfa-

rande gav sviter.

Jag har inte klarat det hr livet, sa hon en gng d.

Jag skulle ha bott i lugn och ro p en liten grd i Norrland.

En vrdsls och hpnadsvckande oriktig diagnos

knckte henne. Varfr frmdde jag inte ingripa! Hur kun-

de ocks jag tro p det!

Vi hade talat om att ter resa till Italien. Hon lskade

Italien.

Jag hittar ett bevis p hennes uttrde ur Svenska

kyrkan. Det r utfrdat av kyrkoherden. Du har inte lngre

rtt till tjnster som konfirmation, vigsel eller begravnings-

gudstjnst, str det. Gravsttning och plats p kyrkogrd

har du fortfarande rtt till men det var aldrig aktuellt.

Under vra r p Irland hade vi kommit att g i Church

of Irelands kyrkor: den stora kyrkan som dominerade den

lilla staden Arklow och den pittoreska lilla stenkyrkan i

Inch, inte lngt frn vr by. S gott som alla vra grannar i

byn var frsts katoliker och vi hade nra kontakt ocks

med dem, var ngon gng i Ballyfad-kapellet p begrav-

ningar och trffade d och d den sympatiske katolske

prsten. Men det blev nd s att vi kom nrmare den

protestantiska frsamlingen och David, kyrkoherden, och

hans hustru Isabel blev allts vra nra vnner. Vi upplevde

ngot av det som David kallar frsamlingsgemenskap och

jag lyssnade alltid med stort intresse p hans predikningar,

som ibland var ganska vgat politiska.

Fr Eivor kom kontakten med David att betyda mycket. I

sin tidiga ungdom hade hon varit medlem i missionskyrkan

och nr jag nu gr igenom hennes papper hittar jag en

hyllning till den pastor, som d stod henne nra och formade

hennes tro i hennes tidiga ungdom. Det var i missions-

kyrkan i den norrlndska stad, dr hon vxte upp: den

vitrappade missionskyrkan med sina hga smala fnster:

Det var p ngot stt en sdan glad kyrka. Kanske det

berodde p att allt var ljusmlat, bnkar och predikstol ljust

gr, vggarna ljust gula, nstan vita. Eller kanske var kyrkan

glad fr att den hade en sdan fin och god prst. Pastorn,

s kallas han ju i en frikyrkofrsamling, log ofta och med en

vrme som smlte varje isigt hjrta. Vi unga beundrade

honom, tyckte om att hra p honom och ven om det inte

var mycket vi begrep av de storas vrld s frstod vi i alla

fall att i pastorn hade vi en god vn, som frstod oss.

Men pastorn fick ett erbjudande frn en strre frsamling

sderut och flyttade. Jag vill inte pst att det inte lngre

var en glad kyrka, men fr mig kndes det som om solen

frsvann bakom mrka moln och den visade sig aldrig

helt igen dr.

Var det s att hon p Irland terfann sin barndoms pastor?

Vid terkomsten till Sverige skte hon kontakt med

Svenska kyrkan i tron att hon kanske dr skulle finna

samma gemenskap som i den irlndska frsamlingen. Hon

engagerade sig, valdes in i kyrkordet, men blev snabbt

djupt besviken kyrkan i Sverige styrdes av politiska grup-

peringar, den frhrjades av intrigspel och maktspel, den

var ingenting fr henne: hon begrde sitt uttrde, liksom

jag och barnen hade gjort tidigare.

Men d hon lg sjuk kom David allts tv gnger frn

Irland fr att tala med henne och frbereda henne fr resan

till den andra stranden. Och nr vi spred hennes aska i

havet var han ocks med.

r det ingen du vill trffa mer n oss? hade jag frgat.

Jo, hade hon svarat svagt. David.

Och David kom.

Hon hade ett fadderbarn p en SOS-barnby i Portugal. Hon

skickade 200 kronor i mnaden dit. Det fortstter jag naturligt-

vis med.

I hennes garderob hittar jag kartonger med bilder, som

hon inte har hunnit stta in i album eller kanske hon

inte har velat det eftersom de vckt s mnga minnen hos

henne. Det r bilder frn Italien, mnga frn Venedig dr

vi var mnga gnger.

Men den frsta resan till Venedig gjorde vi lngt tidigare.

Vi hade frlovat oss. Vi tog tget till Schweiz, vi hade en

hrlig upplevelse i Lichtenstein, dr vi vernattade i ett

vrdshus det var kallt men vi hll vrmen genom att

hlla oss nra den stora spiselmuren. I Venedig sken solen.

Sedan dess tervnde vi till Venedig s ofta vi kunde.

Och dr r bilder frn vrt hus p Irland. Hon lngtade

nog tillbaka dit, lrde sig aldrig mer trivas i det Sverige vi

kom tillbaka till.

Skulle vi ha stannat dr, i vrt hus p Irland? Det var ju

s jag hade knt, nr vi hittade det: hr r min plats p

Jorden. Men Irland har frndrats sedan dess. Vrt hus

r inte lngre detsamma. Den ekonomiska frammarschen

har ocks drabbat vr by. Vi skulle kanske inte ha klarat

den frndringen.

Om vi hade stannat p Irland, hade hon levat d? Det

var inget fel p den irlndska sjukvrden, vi hade en mycket

duktig huslkare nej, jag kan naturligtvis inte tnka s

Nr vi bodde p Irland hade hon en rd ringprm. I den

finns anteckningar om trdgrdsodling och kldmode, men

det mesta r matrecept alla dessa matrecept som hon s

grna ville prova men inte hann med.

Men ngra av dem lagade hon till, ven sedan vi flyttat

tillbaka till Sverige.

Till exempel Spagetti provenale med vegetabilisk ss

- (BRA! har hon noterat):

Grna fullkornsmakaroner. Koka makaronerna, sl ut

vattnet.

Vegetabilier: squash, lk, paprika, broccoli, en tomat. Allt

i bitar. Blandas med makaronerna. Kryddor: 1 tsk basilika,

vitlk, peppar, salt. Hll allt i en ugnsform.

Vit ss av smr, nejlika och majsmjl. Tillstt ost (gul), 1

tsk senap, tsk cayennepeppar, parmesan. Hll ver i

formen. 180 grader. 30 minuter. Serveras med grnsallad.

En annan anteckningsbok r frn vr resa i amerikanska

Mellanvstern. Det var hennes id: Svenskamerikanarna,

menade hon, hade skert kvar matvanor frn Sverige,

gamla matrecept som kanske fallit i glmska hr hemma

det skulle vara intressant att underska.

Vi flg till Chicago och reste sedan i en flott hyrbil runt i

Illinois, Wisconsin, Minnesota, North Dakota, South Dakota,

Nebraska, Kansas och Iowa. verallt mtte vi vnliga och

gstfria svenskttlingar, som vi tidigare hade tagit kontakt

med, och resultatet blev boken Potatiskorv och pionjrer

mat och mnniskor i Amerikas svenskbygder. Dr finns

35 svenskamerikanska matrecept, som Eivor upptecknade

som vanligt tog hon sin uppgift p djupt allvar och var

ytterst noga med alla fakta. Vi fick mnga vnner fr livet

under den resan.

Vi var bda hmmade. Vi hade uppfostrats s. Vi visste, d

vi mttes, nstan ingenting om sex, hade aldrig lrt oss leva

ut vra knslor.

Det var s p den tiden. Men det var en bra tid.

Vi hade inte hrt talas om sdant som hasch och LSD.

Vr frldrar var nykterister, vi sg aldrig starkare drycker

n svagdricka. Och porren instrnkte sig till rara familje-

bilder och solande damer i Naturistfreningens tidskrift.

Vr krlek var inte begrnsad till det erotiska, sex hade

fr oss i sjlva verket ingen stor betydelse. Och s var det

under hela vrt liv tillsammans. De explosioner av tr och

lskog vi upplevde var inte regelbundna, men de var

tillrckliga fr oss och berikade vra liv.

Hon var nog vldigt svartsjuk. Hon tillt knappt att jag

tittade p ngon vacker kvinna. Men det accepterade jag:

det var ju bara ett bevis p hennes krlek.

Om jag hade vetat d vad jag vet nu d, nr hon kom

fram till mig vid dansbanan och sa: Ska vi dansa? Hon

frstod att jag var fr blyg och bortkommen fr att

bjuda upp henne.

Om jag hade vetat att vi hade ett liv tillsammans, att vi

skulle f barn, att vi skulle skapa det ena hemmet efter det

andra, bli helt beroende av varandra, bist varandra, hlla

av varandra om jag hade frsttt det jag inte frstod

frrn hon var dende det kanske inte hade blivit mycket

annorlunda men det skulle ha blivit nd sknare.

Varje dag och varje natt flimrar bilderna frbi.

Vintern behller greppet. Nya snvder driver in ver

landet.

Jag tar bilen och far med hundarna till det stlle vid

sjn, som hon tyckte s mycket om. Skaren p snn r p de

flesta stllen s tjock att jag kan g p den och fr Essi och

Muffi r det inga problem.

Det r en lng sandstrand dr, sommartid en badplats.

Den inramas av snriga buskage men dr finns ocks ngra

sllsamma, urgamla ekar, vindpinade och frvridna med

lnga, kraftiga grenar som vxer lgt efter marken.

Hon satt dr i skuggan av lvverket och njt av naturen.

Det var sista gngen hon kunde flja med p en liten utflykt.

Det var nnu sommar och varmt.

Nu r sjn frusen till is, sanden tckt av sn. Strnderna

frsvinner i den kalla dimman.

3Hon r faren

Hela frmiddagen sitter jag hos henne vid sngen. Jag kan

inte frestlla mig att hon r dd, bara att hon sover djupt.

Jag skulle kunna sitta dr i evighet.

Jag tar en bild av Muffi, den lilla fjrilshunden, dr hon

ligger vid hennes ftter.

Ta ingen bild av Eivor, sger Ylva. Det r inte s vi

minns henne.

Men jag tycker att hon r s vacker. S ung, s fylld av

ro.

r det inte mrkligt, har jag sagt till Peter en gng d vi

satt hos henne p sjukhuset, att hennes ansikte inte

frndras. Hon ser ju helt frisk ut, hon r till och med litet

rdblommig. Kroppen hller p att tyna bort, men ansiktet

frndras inte.

Jo, sger Peter, det gr det. Du ser det bara inte.

Nr jag en stund blir ensam med henne kan jag nd

inte lta bli att ta en bild av henne. Frst nr jag fr kopior-

na frstr jag att Peter har haft rtt. Jag har inte sett

frndringen. Jag river genast snder de bilderna. Jag har

s mnga andra bilder av henne. Och nu skall jag s

smningom plocka fram dem och gra frstoringar av dem,

Vid middagstid kommer begravningsentreprenren jag

har ringt honom. Han r liksom sin medhjlpare sobert

kldd i svart kostym, han upptrder med stor hnsyn och

inger omedelbart frtroende.

Muffi ligger som vanligt vid Eivors ftter och vgrar

lmna henne.

Var r Muffi? sa hon nr vi var p Hospis. Jag vill ha

min lilla hund hr. Hon tycker om att ligga i sngen.

Ylva mste ta hand om Muffi och bra henne i famnen.

Vi brukar ha en liten ceremoni, nr vi hmtar de

avlidna, sger begravningsentreprenren. Det r ju

liksom s definitivt. Om ni inte misstycker lser jag en liten

dikt.

Vi r alla samlade och vi har naturligtvis ingenting

emot det.

Han lser dikten utantill, mycket tydligt och vackert.

Den har mnga verser och den r fylld av trst. Den slutar:

Var inte ngslig, sger jag,

och frukta inte, fr du r aldrig ensam.

Jag r alltid nra dem jag lskar

varhelst p Jorden de n m finnas,

fr de grnser som satts av tid och rum

finns inte lngre fr mig.

Och ljuset segrar alltid ver mrkret.

Och livet segrar alltid ver dden.

Begravningsentreprenren och hans asistent lyfter sedan

varsamt ver Eivor p en br och tcker ver henne. De br

ut henne till den fina gr begravningsbilen och fr in

henne dr. Innan de stnger drren stller de sig bakom

bilen med bjda huvuden i en stunds andakt. Sakta rullar

bilen sedan bort. Vi ser efter den , Ylva fortfarande med

Muffi i famnen. Eivor har varit allt fr lilla Muffi.

Hon ville kremeras och hon ville att hennes aska skulle

spridas i havet. Vi hade talat om det ngon gng fr lnge

sedan och hon talade ocks med David om det. Begrav-

ningsentreprenren ordnar med kremeringen.

Kistan eller behllaren placeras i kremationsugnen, drtemperaturen hjs till mellan 760 grader och 980 grader.Efter tv till tv och en halv timmar har all organiskmateria frintats av hettan elleer genom avdunstning.Det som r kvar r benfragment, som frsiktigt tas ut urugnen. All eventuell metall tas bort med en magnet.Resterna mals till fina partiklar och placeras i en behl-lare eller en urna. Hela processen tar ungefr tre

timmar.

som jag kan titta p nrsomhelst.

Jag begr tillstnd frn lnsstyrelsen att sprida askan i

stersjn och fr det omedelbart. Jag kontaktar Sjrdd-

ningssllskapet och bokar rddningsbten fr en tur en

lrdag, allhelgonadagen. David har meddelat att han

kan komma d och hans fru Isabel fljer med.

Det r en mulen och gr dag. Vi har med oss alla

kondoleansblommor som kommit, liljor och vita rosor,

och vi har med oss urnan, som bara r en enkel papp-

kartong.

det r lugnt tills vi passerat piren och mter de lnga

vgorna frn sder och bten brjar rulla och stngas. Vi

styr norrut lngt utanfr kusten till en plats, dr kaptenen

vnder bten mot vinden och frsker hlla den s stilla

som mjligt.

Lugnare n s hr blir det inte, sger han.

David hller ett litet tal vid relingen, dr vi d och d

blir duschade av vgsvallet.

Var och en har upplevt den hr tiden med olika knslor,

fruktan och hopp, sger han. Jag r vertygad om att

Gud har gjort oss t sig sjlv. Han kommer i Jesus Kristus,

Hon sa en gng att hon ville att Zillahs aska skulle

spridas samtidigt med hennes, har Isabel sagt.

Den irlndska vattenspanieln Zillah var hos oss under

alla ren p Irland och fljde oss sedan till Sverige, dr hon

levde ngra r. Hennes aska fanns i en pappkartong som

var mycket finare n Eivors och vi hade tnkt begrava den

i trdgrden men det blev aldrig av, den stod p ett skp i

vardagsrummet. Nu tar vi ocks den med oss.

Rddningsbten ligger klar vid kajen och startar den

imponerande kraftiga motorn. Det blser inte mycket och

den gode herden, att bra oss hem till sin eviga vila det r

Eivors trst och frid och det r ocks vr. D vi sprider

hennes aska ver havet tror vi att vi ger tillbaka till Gud

ngon som han lskade och att han vill ta henne i sina

armar och tryggt leda henne hem.

Go forth upon your journey from this world

In the name of God the Father almighty

who created you;

In the name of Jesus Christ who suffered

death for you;

In the name of the Holy Spirit who

strengthens you;

In communion with the blessed saints,

And aided by angels and archangels,

And all the armies of the heavenly host.

May your portion this day be in peace,

And your dwelling in the heavenly

Jerusalem.

Men lt oss ocks fr ett gonblick tnka p oss sjlva och

varandra, sger David. Att vi m komma igenom den

hr tiden ltt p grund av allt det Eivor var och nnu r

fr oss, allt det hon nnu skulle nska fr oss.

If I should go before the rest of you

Break not a flower nor inscribe a stone.

Nor when Im gone speak in a Sunday voice

But be the usual selves that I have known.

Weep if you must,

Parting is hell.

But life goes on,

So sing as well.

JOYCE GRENFELL

Jag sprider ut hennes aska, som bildar ett moln i blsten

och en mrk flck p vattnet innan den frsvinner i

vgorna. S smningom nr, tnker jag, ngra korn av

hennes aska nda till Irlndska sjn.

David sprider Zillahs aska och vi kastar ut blommorna,

som lyser som frgprickar i de gr vgorna innan ocks de

frsvinner.

Bten gungar nnu vrre, d vi tervnder mot hamnen,

och vi blir alla sjsjuka utom David.

Det var nog inte riktigt s vi hade tnkt oss, sger Ylva

nr vi stiger iland p kajen. Man tnker sig ett lugnt hav,

bara med en krusning. Och s tnkte sig nog ocks Eivor.

Men vi har gjort precis som hon ville och det knns s

sknt. Hon gav oss ett litet ventyr.

Vi far hem genom det vackra landskapet.

Men dr hemma r det tomt.

En gng nr jag satt hos henne, sger Peter, det var nr

hon hade kommit hem, sa jag henne att du behver inte

vara orolig fr oss. Vi klarar oss. Hon svarade inte men jag

sg att hon frstod och att hon blev lugn.

Det var bra att du sa det. David hade skrivit till mig att

det r viktigt att hon fr veta att hon har ert medgivande

att lmna er, att hon kan gra det i trygg frvissning om

att ni kommer att klara er. Men jag frmdde aldrig sga

henne det direkt. Nu vet jag att hon visste det.

Jag tnkte p det du sa om hur hon dog, skriver David.

Mycket fridfullt, hon gled bara bort, med gonen och

munnen lugnt slutna och ett litet leende. Jag hyser inget

tvivel om att det var ett leende av frid hennes oro var

ver, hon r nu i vila och frid i sitt himmelska hem. Jag

tror ocks att d hon lmnade den hr jordiska stranden,

dr hon knde din krlek, log hon d hon vlkomnades

med krlek p den bortre stranden. Kanske kan du tnka

p henne som att hon r i ett annat rum, p en ny och

bttre plats, bara i ett annat rum.

Ibland frsker jag tnka s. Hon r hr, tnker jag, bara

i ett annat rum.

Eivor! hnder det att jag ropar.

Men hon svarar inte. Hon r inte dr. Jag kan inte f

kontakt med henne.

De sger att det skall bli bttre, att jag skall vnja mig vid

ensamheten.

Men det r inte ensamheten! Det r saknaden.

Hon var mycket noga med att hlla sig i form. Hon sg till attvi alltid t nyttig mat, hon bantade nr hon tyckte hon hadekat i vikt. Hon trnade p gymet men det var dr detbrjade. Hon skadade sig p ngot vis och det blev vrre nr

hon en dag halkade p isen, nr vi var ute med hundarna,och ramlade.

Hon hade haft brstcancer och ftt bda brsten bort-opererade, men det var inte ngot som tycktes berra varkenhenne eller mig, det var liksom ett avslutat kapitel.

Men s tappade hon aptiten. Hon kunde inte lngre ta.Huslkaren, en erfaren kvinna som nrmade sig pen-sionsldern, remitterade henne till alla mjliga under-skningar: rntgen, skiktrntgen, gynekologi, gastroskopimen de kunde inte hitta ngot fel. Huslkaren stlldediagnosen depression och ordinerade piller fr det.

Hon accepterade den diagnosen. Jag ville att hon skulleunderskas av en psykiater, men huslkaren menade att detinte var ndvndigt. Hon ordinerade ytterligare gladpilleroch kte p semester.

Det var d jag kontaktade sjukvrdsupplysningen och fickrdet att fara till akutmottagningen. Vi tillbringade s gottsom hela natten dr och det slutade med att hon blev inlagd.

Sedan konstaterade en psykiater att det inte var ngotpsykiskt fel. Och en envis och duktig lkare p akut-avdelningen sg till att det blev en ny gynekolog-underskning. Gynokologen tyckte sig knna ngonting ochgav sig inte frrn de lkare, som svarat fr skikt-rntgenunderskningen, tittade extra noga enligthennes anvisningar och hittade den tumr som de, om dehade sktt sitt jobb ordentligt, skulle ha hittat lngt tidigare.

Hon verfrdes till Kvinnokliniken och blev efter ngradagar opererad. Det var en stor operation, dr allt det sominte var livsviktigt togs bort: livmoder, ggstockar och svidare. Brsten hade de ju redan tagit bort flera r tidigare hon hade successivt frlorat en gng viktiga delar av sinlekamen, men det var ingenting som spelade ngon roll slnge som hon nd var vid liv.

Men cancern, frklarade den lkare som opererat henne,visade sig inte vara inom hans omrde; han var ju expertp de kvinnliga organen. Han remitterade henne drfr tillKirurgen.

Sedan hnde ingenting. Hon lg kvar p Kvinnokliniken.De sade att de vntade p besked frn Patologen, men attdet tydligen var en svrbestmbar cancer. Jag var hos hennemnga timmar varje dag. Ibland kunde hon ta litet, ytterstlitet. Hon fick tabletter mot smrtan. Efter en vecka komden opererande lkaren tillbaka: Varfr r hon fortfarandehr?

Hon skulle ju ha tagits om hand p kirurgavdelningen!Men ingen p Kvinnokliniken kunde gra ngonting. Kanjag gra ngot? frgade jag. Ja, du kan ju tala med Kirurgen

Jag gick ver till centralreceptionen, bad att f tala medkirurgchefen. Visades ngra vningar upp, hamnade i enadministrativ avdelning, som var s gott som tom pmnniskor. Lnga korridorer, stngda drrar. Hittadekirurgchefens sekretariat sekreteraren var borta, ingen

visste var hon var.Men det gller liv eller dd! sa jag. Jag mste f tala med

ngon! Det var en mardrm. Jag kunde inte rdda henne!

Kirurgchefen var oantrffbar satt i en konferensngonstans. Hon hade vergivits. Det fanns ingen utvg!

I hela mitt liv har jag aldrig varit utsatt fr ngot sfruktansvrt. Jag sprang tillbaka till Kvinnokliniken och ntligen rkade jag mta den opererande lkaren, som juvar infrstdd med situationen. Du mste hjlpa mig! sajag. Hon mste f hjlp! Ni kan inte bara lmna henne t sittde!

Han avbrt sin lunch och tog itu med saken. Efter ngratimmar kom den tjnstgrande klinikchefen till vrt rumoch frklarade att nu skulle hon snart flyttas, inte tillKirurgen utan till Onkologen. Hon hade remitterats tillKirurgen, men dr hade hon helt enkelt glmts bort. Detintrffade resulterar, sa han, i en avvikelse-rapport. Hanblev berrd d han sg att jag grt. Eivor lg tyst i sin sng.Men hon visste, det frstod jag, att jag hade kmpat frhenne.

Sen kom, efter bara ngon timma, en ung medknnandelkare frn Onkologen. Och hon forslades dit p brengenom lnga tunnlar och korridorer. Jag gick bredvid henne.Jag anade att hon skulle d, men jag visste att hon ndskulle f vrd.

Hon blir vl omhndertagen, sa doktorn. Du behverinte vara orolig fr det.

Men det var fel. Nr jag dagen efter kom till henne hadehon en stor bl bula i pannan hade fallit under natten dhon frskt g p toaletten. Jag skulle aldrig mera lmnahenne.

Jag har undvikit att nmna namn p ngra inblandade.Men jag tnker nmna hans namn, kirurgchefens. Jag harlst skrytsamma intervjuer med honom, han har portrtteratsi olja till evig minnelse. Han r professor. Han r allmntrespekterad. Men han r ansvarig fr att min livskamratnonchalerades, d hon var dende. Han hade valt att grasig oantrffbar d.

Hans namn r Ingemar.

D lkaren hade sagt henne att du behver inte lngre tro

att du har en depression kom hon tillbaka. D frsvann

de hemska bilderna frn Mexico och nr hon sedan i sin

yrsel terupplevde sitt liv fanns de inte lngre med. Hon

var sig sjlv igen.

Frlt mig, sger jag nu i mina tankar, att jag lt dig

lida s. Att jag inte frstod.

Men du kunde ju inget gra, svarar hon (i mina

tankar). Du behver inte knna det s.

Jo, sger jag, jag skulle inte ha litat p dem. Jag skulle

ha frsttt det de inte frstod.

Du frskte, sger hon. Tnk inte mer p det. Jag

har det bra nu. Jag minns inte pinan lngre. Jag r lycklig.

Du sg ju det p mitt ansikte den dr sista natten. Du sa till

mig: Jag r alltid hos dig. Nu sger jag det till dig: Jag r

alltid hos dig.

Men bitterheten.Nr jag r hemma en kort stund frn sjukhuset, medan

Peter och Ylva sitter hos Eivor, fr jag ett telefonsamtal frnhusdoktorn. Hon har tydligen talat med Onkologen och sktmig dr. Rapportsystemet tycks fungera vl det gr alltsocks bakt i kedjan. Husdoktorn fr veta vad som hndermed hennes patienter.

Jag r vldigt ledsen, sger hon.Jag frstr det, sger jag, men jag vill helst inte tala om

det.Jag kanske kan sga s att jag var vl inte srskilt duktig.Nej, och det vrsta du gjorde var nr du vgrade att skicka

Eivor till psykiatrisk underskning, som jag ville. De hadeskert upptckt att det inte var det som var felet. Och att dusedan vergav henne med ngra fullstndigt vrdelsatabletter och reste p semester, det betraktar jag som

ofrltligt. Hon hade ju gtt ner trettio kilo, hon hll p attfrsvinna! Men jag vill inte tala om det hr. Det mste dubegripa.

Hon frstr. Men efter Eivors dd skickar hon ett brev:Efter lngt vervgande vill jag nd tillskriva dig och

uttrycka min sorg och framfr allt mitt deltagande i din sorg.Eivor var fr mig en kr patient och drfr srjer jag. Jagklandrar mig sjlv fr att inte ha frsttt och inte gjorttillrckligt. Det r svrt att leva med.

Jag svarar genast:Anledningen till att jag inte vill ha kontakt med dig r att

jag inte vill riskera att f veta sanningen. Enda mjlighetenfr mig att verleva r att inbilla mig att Eivor inte kunde harddats, oavsett ditt handlande. Jag inbillar mig att cancernnd inte hade upptckts och att den var s aggressiv att deninte kunde ha stoppats. Denna inbillning fr inte rubbas.Jag vill allts inte veta sanningen.

Jag har rtt, tycker jag, att skriva i klarsprk vad jag knner.Sorgen ger mig den rtten. Nr jag fr ett konvolut frnSektionen fr Socialmedicin och Global Hlsa om enhlsounderskning i regionen, dr de vill jag skall kryssafr ett lngt frgeformulr om hur jag mr och vad jag anserom sjukvrden, returnerar jag det och skriver p baksidan:

Eftersom min hustru just har dtt har jag alls ingen lustatt delta i ngon hlsounderskning. Mina noteringar skulleinte bli adekvata.

Det kommer ngra stora vita kuvert med fina prmar frnCancerfonden.

Vi hade inte skrivit Tnk p Cancerfonden iddsannonsen, reflekterade inte ens ver det. nd har ngravnner och anhriga allts satt in pengar p Cancerfonden.I vlmening, naturligtvis, men tanklst. Och srande. Jagknner lust att skicka tillbaka prmarna, men hejdar mig.Jag vill inte att Cancerfonden skall f ngra pengar till Eivorsminne. Hon r ju dd! Ni kunde inte rdda henne! Jag villinte ha era prmar med meddelanden om mottagna gvor.Vad r det fr mening med de gvorna! Hon r ju redan dd!

Fullmne. Trdens grenar lyser i ett blvitt ljus, buskarna

kastar skarpa skuggor. I en ppning i det skinande moln-

tcket r himlen blsvart. Mitt i ppningen mnen och

planeten Mars, starkt lysande.

Ibland drmmer jag om henne. Jag drmmer att hon lever.

Hon kommer tillbaka, har verlevt, r s gott som frisk.

Och varje natt vaknar jag till och tror att hon ligger dr i

sngen, bredvid mig.

Jag har satt upp hennes bild verallt, i varje rum. Jag

kan alltid se p den bilden. Jag har hngt upp en matta p

vggen vid kksbordet hon arbetade p den mattan ibland,

det var en portugisisk matta med ett intrikat mnster och

komplicerade knutar. Den vxte fram, en bit varje r. Hon

var mycket noggrann och nr hon brjade se smre och

frlorade synen s gott som helt p ena gat gav hon nd

inte upp. Men den blev aldrig frdig. Garnet och nlen

hnger kvar dr hon gjorde sitt sista stygn.

Vi har tv sm hundar. De r av rasen papillon, fjrils-

hundar, och de r mor och dotter, Essi och Muffi. De kom

frn djurhemmet, dr de hade lmnats av en invand-

rarfamilj som insett att de inte kunde ta hand om dem. De

r oerhrt tillgivna.

Muffi blev Eivors hund, fste sig vid henne. Essi och Muffi

saknar Eivor lika mycket som jag gr. Nr jag r ledsen

frsker de trsta mig. De kryper intill mig och ser p mig

med sina kloka, trogna gon. P kvllarna lgger sig Effi

p Eivors kudde och Muffi vid mina ftter. De fljer mig

var jag gr, lmnar mig aldrig, och ett par gnger om dagen

gr vi p promenad. D r Eivor alltid med. Ibland far vi ut

till skogen, dr vi gr en runda runt en liten sj, som delvis

r tckt av vass men har en del ppna ytor av vattenblnk.

Vi fljer rstidernas vxlingar vid den sjn. Ibland landar

hgrar och andra sjfglar dr. Och vi hejar alltid p en

liten hackspett, som hller till dr och envist bearbetar

ngra torrfuror.

Och s bor hos oss katten Musse. ven han kommer

frn djurhemmet och vi vet inte riktigt hur gammal han

r och vad han varit med om innan han kom till oss. Han r

helt vit och mycket klok. Ibland pratar han lnga haranger.

Han fr g ut i trdgrden nr han vill och han bevakar

noga sitt revir. Men fast han r s sjlvstndig, som katter

ofta r, saknar ocks han Eivor och de skna stunder d

han lg i hennes kn framfr TV:n.

Inte heller fr Essi, Muffi och Musse r livet detsamma

sedan Eivor dog. De kan inte frst varfr hon aldrig

kommer hem, men de gr sitt bsta fr att fortstta.

Jag borde tnka mer p henne och mindre p mig sjlv.

Det blir tyst. Det tar mer n en vecka, innan ngon ringer.

Frutom Barbara: Jag kommer och hlsar p dig, sger

hon. Och s sitter hon dr, mittemot mig i blomrummet,

en eftermiddag och lyssnar p mig. Barbara r mycket

yngre n jag. Hon har strre erfarenheter om mnskliga

kriser n de flesta hon har utbildat sig fr det, hon r

diakonissa.

Jag frstr inte, sger jag, att inte mina vnner hr av

sig. Inte ens grannarna sger ett ord, det verkar som om

de undviker mig.

Det kan bero p att de inte vet vad de skall sga, menar

Barbara. Vi svenskar r nog sdana vi str inte ut med att

mta sorg. Och de flesta r vldigt rdda fr dden.

Skrmmer jag dem? Fr jag dem att knna obehag?

Har detta med graden av verklig vnskap att gra? Skall

jag frska glmma dem som tycks ha glmt mig nej,

naturligtvis inte. De har inte glmt mig, de kanske tnker

varje dag: Ska jag ringa honom? Men de tvekar infr att

lyfta telefonluren, de vet inte vad de skall sga eller hur jag

skall reagera.

Skert har jag sjlv varit i samma situation. Och betett

mig likadant som de. Det finns emellertid ett annat stt:

att skicka ett litet brev eller ett vackert kort. Jag fr mnga

sdana kort frn vnner och ven frn mnniskor jag sllan

mtt, kanske bara en gng under hela livet. Varje hlsning

gr mig rrd. Alla dessa skna mnniskor som minns Eivor

och mig!

Men i de latinska lnderna r det nog annorlunda. Och i

Mellanstern, dr sorgen grs till stora och vldsamma

skdespel det r vmjeligt!

I ett land, som jag knner till, har man dock en annan

uppfattning om dden: Irland. Dr tycks man betrakta

dden som ngot naturligt. Den r tragisk men inte

skrmmande. Den r bara en vergng frn en tillvaro till

en annan: resan till Guds hrliga himmel. Och fastn det

nu r tio r sedan vi bodde p Irland hr alla vra vnner

dr av sig fr man en vn p Irland har man en vn fr

livet och fr dden. I den katolska kyrkan hller man en

srskild mssa fr Eivor.

Och i den gudfruktiga lilla svenskamerikanska stad p

prrien i Nebraska, som vi en gng beskte, ber man fr

henne i alla kyrkorna.

Och nr det frflutit ngra veckor kommer grannarna

med blommor. Frn en stor amaryllislk skjuter tv tjocka

stnglar upp och den ena praktfullt rda blomman efter

den andra slr ut.

Och de flesta vnnerna hr s smningom av sig. Men

jag kan inte lngre fra ett riktigt samtal med dem, jag

inser att jag mste frefalla oerhrt trkig och trist. Jag

tnker ju hela tiden bara p henne.

De sger s mycket. Det tar tid, sger de. Kanske ett helt r.

Men det kommer att bli bttre.

Det r fel! Det r inte s. Det frblir s hr till min dd.

Sorgen gr i lnga vgor. Ibland, i de djupaste vgdalarna,

tar den absoluta hopplsheten ver. Jag ser inte lngre

ngon mening med ngonting. Jag sjunker allt djupare i

frtvivlan. Det finns ingen ppning, endast totalt mrker.

Hur kunde det ske! tnker jag. Varfr mste hon d? Varfr

dog jag inte med henne! Mitt liv r ju nd slut nu!

Hon finns i allt jag ser. Blommorna i fnstret, tavlorna p

vggarna. Jag frsker fly ut i skogen, ut p flten, till den

lnga sandstranden men verallt pminns jag om henne.

Time does not bring relief; you all have lied

Who told me time would ease me of my pain!

I miss him in the weeping of the rain;

I want him in the shrinking of the tide;

The old snows melt from every mountainside,

And last years leaves are smoke in every lane;

But last years bitter loving mustremain

Heaped on my heart, and my old thoughts abide.

There are a hundred places where I fear

To go. so with his memory they brim.

And entering with relief some quiet place

Where never fell his foot or shone his face

I say, There is no memory of himhere!;

And so stand stricken, so remembering him.

EDNA ST. VINCENT MILLAY

Den hr perioden av ditt liv tillsammans med Eivor,

skriver David, kommer att framst som en mycket speciell

tid en tid d ni var nrmast varandra, en dyrbar tid d er

krlek och omtanke upplevdes p ett srskilt stt och

frdjupade er krlek.

Ja, s var det. Den sista tiden d hennes liv rullades upp

fr henne i korta sekvenser, d jag satt bredvid henne och hll

hennes hand, d jag visste att hon snart skulle lmna mig

Vintern tar inte slut. Snn ligger nnu djup. Dagarna r

disiga, utan sol. Ntterna r kalla. Hur lnge sedan r det

nu? Tre mnader och tv veckor.

Jag talar med Ylva och Peter varje dag, drfr kan jag

hrda ut. Men det gr dagar utan att ngon annan hr av

sig och jag klandrar dem inte. Jag tnker ju bara p henne.

Ibland knner jag mig som en vlnad p Jorden. Jag vill

vara med henne p den andra stranden.

I natt var hon hos mig i drmmen. Jag visade henne listan

p matvaror jag tnkte kpa och hon tyckte det var bra

att jag sg till att ta ordentligt och att jag var duktig som

klarade mig s bra. Men r det inget mer som du vill ha?

frgade jag. Nej, det vet du ju, svarade hon, att jag ter

ingenting, jag behver inte ta.

Nr jag vaknade till knde jag alldeles skert att hon lg

dr bredvid mig. Och det gjorde ocks Essi och Muffi. Jag

tassade till badrummet frsiktigt fr att inte vcka henne.

Men nr jag kom tillbaka var hon borta.

Hon skickade en gng en dikt till mig. Jag hittade den bakom

det gulnade fotot av henne, d jag skulle ta det ur ramen.

Det mste ha varit nr jag lg p sjukhuset efter en

hjrtoperation. Hon har skrivit den p maskin p ett kort.

Tord!

Se in i din vns gon

vila dr

Tag din vns hnder

vila dr

Kyss din vns lppar

vila dr

Vrm din vns hjrta

Stanna dr

Var din vns gldje

Var hennes vn

Jag skulle ha lst den dikten fr henne nu, nr hon lg i

sjukhussngen. Men hon visste det nog nd. Att jag knde

likadant.

Jag r i dligt skick. Vintermrkret r olidligt.

Jag somnade och drmde.

Hon kom tillbaka. Hon var hr. Men det var ju omjligt:

vi hade sett henne d, vi hade ltit brnna henne till aska,

vi hade spritt hennes aska i havet!

nd var hon hr, jag kunde krama henne, tala med

henne. Det r fr att jag lskar henne s, tnkte jag. Det r

drfr hon mste komma tillbaka.

Peter var ocks hr. Han ringde till Ylva: Hon har kommit

tillbaka, sa han.

Det r omjligt, sa Ylva. Hon r ju dd!

Nej, hon r inte dd.

Hon lg kvar i sngen. Och nr vi sg p henne hade

hennes ansikte frsvunnit. Men kroppen lg kvar.

Och hon hade frvandlats till en pappersbild, nr Ylva

kom. En pappersbild, som klippt ur en veckotidning. D

vaknade jag.

Vilket r svrast? undrar jag. Att frlora sin hustru genom

dden eller att frlora henne genom en skilsmssa?

Nej. Naturligtvis kan ingenting jmfras med dden,

dden r definitiv.

De som tror att mjligheten till skilsmssa gr det alltfr ltt

att avsluta gifterml har inget begrepp om skilsmssa. En

skilsmssa r som en dd, men i stllet fr det oundvikliga

slutet finns den mnniska vi har lskat dr som en levande

frebrelse fr vrt djupa misslyckande.

JOHN MC GAHERN

Men jag kan frskra dig, skriver min vn Erik, att

min skilsmssa var ngot alldeles fruktansvrt.

Men de var s frlskade nr de gifte sig! Hur kunde

krleken frbytas i ett sdant htskhet?

Och min vn Gordon Han sitter ensam nu och vaktar

Canadas ensligaste fyr, p en liten utanfr British

Columbia. Hans fru gav sig av och tog sonen med sig. Efter

28 rs ktenskap.

Det r vrre n ngot jag kunnat tnka mig, skriver

Gordon. Hon vgrar tala med mig i telefon. I gr fick jag

mitt livs chock. Det kom en helikopter och landade och

lmnade ver en stmning till en skilsmssodomstol.

Kanske det r mitt fel, jag vet inte. Men jag tror inte det

finns ngon chans att hon skall komma tillbaka.

Jag vet inte allt. Jag kan frst hans vanmakt. Men jag

kan ocks frst hennes.

Det r rtt att du knner hennes nrvaro, skriver David.

Det skall alltid vara s vi tror p de heligas samfund, alla

Guds mnniskor, bde levande och bortgngna. Men det

kommer en dag d du tycker det r sknt att ta ner ngra av

hennes bilder. Det kommer att vara ett tecken p att du

tillfrisknat frn sorgen. Men det mste ta sin tid och det kan

inte pskyndas!

Varfr skulle jag ta ner hennes bilder! Det r ju hr hon

bor!

I natt kom hon tillbaka till mig. Hon var glad och lycklig,

full av liv. Det var inte som en drm, det var alldeles verkligt.

Kan det vara s att drmmen r en lnk mellan

vrldarna?

Kan man d av sor