Crepin, Fredrik - Snabbhet - ett avgörande moment

5/13/2018 Crepin, Fredrik - Snabbhet - ett avg rande moment - slidepdf.com

http://slidepdf.com/reader/full/crepin-fredrik-snabbhet-ett-avgoerande-moment 1/61

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Idrottsvetenskap

Examensarbete15 poäng

Snabbhet – Ett avgörande moment i

elitfotbollEn studie om forskning, utbildning och praktiskt utförande

av snabbhetsträning i svensk elitfotboll.

Speed - a crucial moment in elite soccer

A study on research, education and practical execution of explosive training in elite

Swedish soccer.

Fredrik Crépin – 840414-4076

Examensarbete Handledare: Torsten BuhreIdrottsvetenskapligt program

Vårterminen 2008 Examinator: Charlotte Olsson



2



3

Sammanfattning

Bakgrund: Syftet med studien var att undersöka svenska fotbollsspelares

rörelsemönster och kravprofil för att analysera betydelsen av explosivitets- och

snabbhetsträning och dessutom analysera prioriteten och värdet av den här träningen i

den vetenskapliga litteraturen, i tränarutbildningen och i praktiken.

Metod: Begreppet snabbhetsträning har analyserats utifrån tre perspektiv;

Forskningens, Utbildningens och det Praktiska utförandets perspektiv.Forskningsperspektivet har analyserats genom relevanta forskningsresultat inom

området. Utbildningsperspektivet har analyserats utifrån Svenska Fotbollförbundets

tränarutbildning och det Praktiska utförandet har analyserats genom en intervjustudie

med representativa tränare i svensk elitfotboll. Dessa perspektiv har ställts mot varandra

i en modell som skall ses som en kunskapsstege där information och kunskap skapas

genom forskning, där utbildningen fungerar som länk och där det praktiska utförandet

speglar den kunskapsinhämtning och kompetensutveckling som skett över tid.

Resultat: Explosiviteten kan bevisligen ökas väsentligt genom funktionell träning. Både

forskningen och kurslitteraturen till tränarutbildningen visar att förbättringar kan nås

genom isolerad snabbhetsträning i t.ex. sprintövningar eller genom relevant

styrketräning men att det mest optimala är att träna snabbhetsförmågan i

fotbollsspecifika situationer med boll. Ändå verkar det fortfarande vara underprioriterat

i praktiken Tränarna i studien genomför främst isolerade snabbhetsövningar utan boll.

Trots att den explosiva förmågan är en färskvara som kontinuerligt behöver stimuleras,

förklarar tränarna att de inte genomför någon form av snabbhetsträning under

försäsongen.

Nyckelord: explosivitet, snabbhet, fotboll, träning, utbildning



4

Abstract

Aim: The objective of the study is to examine the Swedish soccer players movement

patterns to justify the importance of high-intensity and sprint training, and further to

analyse the priority and the value of this training in the scientific literature, in trainers

education and in practice.

Method: The concept of high-intensity and sprint training is analyzed from three

angles; Research, Education and the Practical execution perspective. The research

perspective has been analyzed through the relevant results in the field. The education

perspective has been analyzed according to the Swedish Football Federation trainer

education and the practical performance has been analyzed by a interview study on

relevant coaches in Swedish professional soccer teams. These perspectives have been

discussed against each other in a model that can be viewed as a ladder of knowledge,

where information and knowledge is generated by research, where education serves as a

link and where the practical performance reflects the knowledge and competency

development that has taken place over time.

Conclusion: High-intensity sprints can be shown to be substantially increased by

functional training. Both the research and the literature in coach education shows that

improvements can be achieved by isolated sprint training or through relevant resistant

training, but that the most optimal is to train this aspect in soccerspecific situations with

the ball. Yet it seems that this still has a low priority in practice. The coaches in the

study carries out mainly isolated sprint exercises without the ball. Although the

explosive capacity is a fresh product that continuously needs to be stimulated, thetrainers explains that they do not implement form of training at all during pre-season.

Key words: high-intensity training, sprints, soccer, training, education



5

Innehållsförteckning

1 Inledning .....................................................................................................................7

1.1 Syfte .....................................................................................................................9

1.2 Frågeställningar ....................................................................................................10

2 Kunskapsbakgrund .....................................................................................................11

2.1 Fotbollens förutsättningar ......................................................................................11

2.1.1 Definition av begreppet snabbhet inom fotbollen................................................11

2.1.2 En fotbollsspelares rörelsemönster och kravprofil...............................................14

2.2 Fysiologi .............................................................................................................19

2.2.1 Muskelfibrer ..................................................................................................19

2.2.2 Nervsystemet .................................................................................................21

2.2.3 Energiförsörjning ...........................................................................................22

2.3 Träningseffekter ...................................................................................................25

2.3.1 Styrketränings inverkan på den prestationsförmågan...........................................26

2.3.2 Styrketränings påverkan på uthålligheten ..........................................................27

2.3.3 Viloperiodens betydelse för snabbhetsträningen .................................................27

2.4 Genomförande av snabbhetsträning ........................................................................29

2.5 Svenska Fotbollförbundets tränarutbildning .............................................................31

3 Metod .......................................................................................................................34

3.1 Intervjuurval ........................................................................................................36

3.2 Etiska överväganden .............................................................................................36

3.3 Analysmetod........................................................................................................38

4 Resultat .....................................................................................................................40

4.1 Bengt och Peter ....................................................................................................40



6

4.2 Sten ....................................................................................................................42

4.3 Bo ......................................................................................................................43

4.4 Lars....................................................................................................................44

5 Diskussion .................................................................................................................47

5.1 Förhållande mellan arbete och vila..........................................................................48

5.2 Snabbhetsträningens placering, utförande och fysiologiska betydelse..........................49

5.3 Träningsfrekvens och kontinuitet............................................................................50

5.4 Utbildning ...........................................................................................................51

5.5 Avslutning ...........................................................................................................52

5.6 Vidareforskning ...................................................................................................52

Referenser ....................................................................................................................54

Bilaga 1 – Övningsexempel för funktionell snabbhetsträning ..............................................57

Bilaga 2 – Svenska Fotbollförbundets tränarutbildning ......................................................61



7

1 Inledning

De flesta fotbollsintresserade idag vittnar om ett snabbare spel än tidigare, med fler

dueller och allt mindre tid för den bollförande spelaren. Det blir logiskt att påstå att det

intensivare spelet ställer högre krav på den enskilde spelaren att agera snabbt. Många

situationer idag avgörs också man mot man vilket innebär att den bäst lämpade spelaren

för situationen vinner duellen. Många av dessa situationer är av explosiv karaktär, t.ex.

när två spelare tävlar om att komma först till bollen eller när en anfallare utmanar sin

back i ett dribblingsmoment. Det kanske till och med är möjligt att hårddra

resonemanget och att påstå att de avgörande momenten under en fotbollsmatch, på ett

eller annat sätt, är av explosiv snabbhetskaraktär. Individuella prestationer så somnickar, vändningar, tacklingar, ryck förbi motståndaren eller snabbheten att komma

först till bollen och få den under kontroll är alla potentiella matchvinnande rörelser i

dagens fotboll. De flesta mål föranleds av en explosiv handling. Undantagen är de

individuella misstagen som leder till mål och fasta situationer som går direkt i mål så

som straffar och frisparkar. Fotbollen är givetvis mer komplicerad än att en urskiljning

av en utvald egenskap kan förklara skillnaden mellan bättre och sämre lag. De taktiska

och tekniska färdigheterna har länge diskuterats i stor omfattning inom fotbollsrörelsen.Den fysiologiska ansträngningen i fotboll har oftast generaliserats och lagt grunden till

ett träningsupplägg där tyngdpunkten lagts vid den aeroba uthållighetsförmågan som då

framförallt tränats under en så kallad ”uppbyggnadsperiod” i inledningen av säsongen,

för att sedan läggas åt sidan när det regelbundna matchspelet börjar. En trend som har

växt fram under senare år i svensk elitfotboll är att ta hjälp från utomstående experter

för att utveckla den fysiologiska träningen. Ett exempel är Malmö FF som idag har ett

samarbete med Carolina Klüfts friidrottstränare, Agne Bergwall. Betydelsen av ochkomplexiteten med fotbollens fysiologiska krav uppmärksammas allt mer och i

europeiska storklubbar kan vi idag se tränarstaber med många fystränare som var och en

ansvarar för sitt specialområde. Toppklubbarnas noggrannhet på träningsfältet verkar

utgöra en viktig faktor till deras prestationer.

De bästa lagen fortsätter att öka deras fysiologiska kapacitet, medan de sämre rankade

lagen har liknande värden som för 30 år sedan (Stölen, m.fl., 2005, p. 503, författarens

översättning).



8

Genom att följa fotbollsspelares rörelsemönster och handlingar under matchspel är det

möjligt att formulera en kravprofil över hur en spelare bör vara tränad för att möta de

krav han/hon ställs inför. Som exempel kan ges att en fotbollsspelare förflyttar sig med

hjälp av högintensitetslöpning så lite som 11 % av den totala matchtiden (Balsom, 2007,

Hoff & Helgerud, 2004, Mohr m.fl, 2003, Stölen m.fl, 2005, Wistlöff m.fl, 2004). Detta

kan anses vara en väldigt liten del av matchen, men om det tas i beaktning att de

högintensiva löpningarna ofta är väldigt korta och varar endast några få sekunder så

skapas det en förståelse för att det utförs väldigt många löpningar av den här karaktären

under en match. Om dessa moment, som tidigare diskuterats, dessutom kan vara

matchavgörande borde det finnas anledning att fokusera mer på det här området. En

teori är att om det genom träning är möjligt att öka antalet högintensiva löpningar i

matchsituation och samtidigt öka kvalitén i dem är det möjligt att öka de

matchavgörande momenten till förmån för det egna laget. En förutsättning för detta

argument är att en spelares andra kvalitéer inte blir lidande på grund av en

träningsfokusering mot de högintensiva momenten.

En fotbollsspelares totala status är beroende av tekniska, taktiska och fysiska färdigheter

(ibland inkluderas även psykologiska/sociala färdigheter). Dessa färdigheter, i

bollsporter över lag, är aldrig isolerade från varandra vilket innebär att en bra

bollspelare besitter goda egenskaper inom alla färdigheterna. En del kan sedan anses

vara mer eller mindre bra inom olika områden. En uttalat teknisk spelare kan t.ex. vara

beroende av en god taktisk förmåga för att utföra sina tekniska rörelser vid rätt tillfälle

(och plats) på planen. Dessutom är goda fysiska färdigheter förmodligen en

förutsättning för att kunna utföra de tekniska momenten (Balsom, 2007). De fysiska

färdigheterna kan också ses som grunden till allt fotbollsspel. Den som inte har

kapacitet att utföra ett intensivt intervallarbete som fotboll innebär, har antagligen ingen

nytta av bra taktiska och tekniska färdigheter.

Var och en av ovan nämnda färdigheter kan i sin tur delas in i underkategorier. De

fysiologiska färdigheterna handlar främst om två motpoler; uthållighet och snabbhet.

Grunden för prestationer inom dessa områden utgörs av hjärt- kärlsystemets och

musklernas kapacitet kombinerat med samspelet med nervsystemet (Helgerud m.fl,

2001). Dessa komponenter bestäms först och främst av genetiska faktorer, men kan i



9

hög grad utvecklas genom träning (Balsom, 2007). Den fysiologiska

prestationsförmågan är beroende av kön, ålder och mognad och är påverkbar av yttre

faktorer så som omgivning och kost. För att utveckla de för idrotten viktiga fysiska

komponenterna är det viktigt att följa specificitetsprincipen, dvs. träna det man vill bli

bra på. En stor del av den fysiologiska träningen i bollidrotter bör genomföras med boll

för att utveckla de specifika muskelgrupper som används i bollsporter. Dessutom

utvecklas de tekniska och taktiska förmågorna under matchlika förhållanden och kanske

viktigast är att fysisk träning engagerar spelare mer eftersom träning med boll är mer

motiverande än träning utan boll (Michalsik & Bangsbo, 2004).

Den här studiens syfte är att undersöka fotbollsspelares rörelsemönster och kravprofil

för att analysera betydelsen av explosivitets- och snabbhetsträning. Efterhand är det

intressant att analysera vilken prioritering den här typen av träning har i svenska

elittränares träningsupplägg och om de är medvetna om hur träningen bör bedrivas.

Intentionen är att analysera träningsområdet utifrån tre perspektiv. 1) Vilka råd ger den

vetenskapliga litteraturen för snabbhets- och explosivitetsträning och hur värdesätts den

här typen av träning? 2) Hur stor del av tränarutbildningen fokuserar på snabbhets- och

explosivitetsträning? 3) Hur ser svenska elitfotbollstränare på snabbhets- och

explosivitetsträning och hur mycket kunskap har de om hur sådan träning bör bedrivas?

En jämförelse mellan de olika perspektiven möjliggör en diskussion över huruvida

forskningens resultat når ut till tränarkåren och om de tar till sig den kunskap som

skrivs.

1.1 SyfteSyftet med studien är att undersöka svenska fotbollsspelares rörelsemönster och

kravprofil för att analysera betydelsen av explosivitets- och snabbhetsträning och

dessutom analysera prioriteten och värdet av den här träningen i den vetenskapliga

litteraturen, i tränarutbildningen och i praktiken.



10

1.2 Frågeställningar

Vilken betydelse har explosivitets- och snabbhetsträning i de vetenskapliga

forskningsstudier som genomförts?

Hur mycket snabbhets- och explosivitetsträning ingår i tränarutbildningen och vilken

prioritet har den här typen av träning?

Hur bedriver svenska elitfotbollslag sin snabbhetsträning och vilken kunskap besitter

tränarna inom området?



11

2 Kunskapsbakgrund

För att kunna möjliggöra en diskussion kring intervjupersonernas svar angående

explosivitets- och snabbhetsträning i svensk elitfotboll kommer det i det här kapitlet

presenteras fyra perspektiv på begreppet snabbhet och relation mellan snabbhet och

fotboll. Det första perspektivet, Fotbollens förutsättningar , ger en definitionsförklaring

över det övergripande begreppet och sätter det i relation till fotbollsspelares

rörelsemönster. I det andra perspektivet, Fysiologi, kommer snabbhetsbegreppet

konkretiseras utifrån de fysiologiska egenskaper som utgör förutsättningar för att

utveckla snabbhet i fotboll. Det tredje perspektivet, Träningseffekter , redovisar resultat

från relevanta forskningsstudier. Det sista perspektivet, Svenska Fotbollförbundetstränarutbildning , möjliggör en mätning över den omfattning som snabbhetsträning får

ur utbildningssynpunkt.

2.1 Fotbollens förutsättningar

Begreppet snabbhet beskrivs ofta som snabbast möjliga förflyttning av ett föremål från

en punkt till en annan. I idrott är det dock skilda saker som kännetecknar snabba

utövare. För att ge en innebörd till begreppet snabbhet och en förståelse över hur det

kommer att behandlas i det här arbetet är det relevant att ruta in området. Det är också

av intresse att se hur en fotbollsspelares rörelsemönster ser ut för att om möjligt kunna

utkristallisera en kravprofil över de egenskaper som en fotbollsspelare bör besitta.

2.1.1 Definition av begreppet snabbhet inom fotbollenSnabbhet är en komplicerad grundegenskap som är beroende av såväl nerv- och

muskelfunktioner som hävstångsförhållanden och tillgång till energi. Med snabbhet

menas i allmänhet musklernas förmåga att skapa största möjliga acceleration

(acceleration = hastighetsförändring per tidsenhet m/s2; Vilberg, 1997). Tre faktorer är

avgörande för att bestämma begreppet snabbhet: Reaktionstid, rörelsetid och responstid .

Reaktionstiden är tiden det tar mellan det att stimuli ges till det första tecknet på rörelse.

Rörelsetiden är tiden som går från det första tecknet på rörelse tills den specifika



12

rörelsen avslutas och responstiden är summan av reaktionstiden och rörelsetiden

(Vilberg, 1997). Att uppfatta och värdera situationer och därefter fatta snabba beslut

som kräver omedelbar handling. I t.ex. kampsporter handlar snabbhet om att kunna

utveckla stor kraft så snabbt som möjligt i komplicerade rörelsemönster medan det i

bollidrotter som fotboll primärt handlar om att i ständiga riktningsförändringar så snabbt

som möjligt uppnå högsta maximala löphastighet. Balsom (2007) beskriver sex

huvudfaktorer som är avgörande för hur snabb en spelare är – ärftliga, fysiska, psykiska,

tekniska, taktiska faktorer samt spelarens nuvarande träningsstatus.

De ärftliga egenskaperna så som kroppslängd, benlängd, massa samt musklernas

hävstångsförhållanden kan påverka personers förmåga att utveckla snabbhet. Den

genetiska egenskapen som förmodligen mest påverkar snabbheten är vilken typ av

muskelfibrer som dominerar i de nedre extremiteterna, dvs. fördelningen mellan snabba

och långsamma muskelfibrer (utförligare förklarat senare). De ärftliga förutsättningarna

är svåra att påverka med träning men kan dock vara bra att medvetandegöra då ett

individuellt träningsschema skall formas (Balsom, 2007).

De fysiska faktorerna så som explosiv styrka, snabbhetsstyrka och rörlighet är väldigt

påverkbara av träning (Balsom, 2007). Den fysiska aspekten för snabbhetsträningkommer att diskuteras utförligare längre fram.

De psykologiska faktorerna skall inte underskattas inom området för snabbhet i

bollsporter. Aspekter så som koncentration, motivation och vilja är egenskaper som med

rätt tillämpad träning i kombination med framförallt de fysiska faktorerna är väldigt

viktiga, och då inte minst i träningssituationerna. Hög koncentration och motivation

leder till att de fysiska övningarna utförs rätt och att optimal träningseffekt uppnås

(Balsom, 2007).

Med de tekniska faktorerna menar Balsom (2007) den koordination som krävs för att

utföra korta ryck med rätt löpteknik. Rätt tekniskt utförande i en maximal löpning leder

till en mindre ansträngning vilket ökar sannolikheten för att kunna utföra fler maximala

löpningar under en match.

De taktiska faktorerna berör den individuella spelförståelsen/speluppfattningen och

tajmingen och skall i högsta grad inkluderas som en förutsättning för fotbollsspecifik



13

snabbhet. Den taktiskt skicklige kan i större utsträckning löpa vid rätt tidpunkt och i rätt

riktning vilket ökar chanserna för henne/honom att ta sig först till bollen (Balsom,

2007).

Med nuvarande träningsstatus menas den enskilde spelarens aktuella förmåga att kunna

prestera optimalt. För stor träningsmängd eller felaktigt träningsinnehåll kan t.ex. leda

till överträning. Dåliga kostvanor kan påverka en spelares snabbhet negativt, framförallt

i slutet av en match då energin börjar ta slut. Givetvis påverkar också det allmänna

hälsoläget förmågan till snabbhet. En spelare som inte är frisk kan inte tillgodogöra sig

snabbhetsträning på ett optimalt sätt och inte heller prestera maximalt under en match

(Balsom, 2007, Wilmore & Costill, 2004).

Syftet med snabbhetsträning är:

• Att förbättra (eller bibehålla) kroppens förmåga att reagera snabbt och att snabbt

utveckla kraft vid maximalt arbete.

• Att förbättra (eller bibehålla) musklernas förmåga att snabbt utveckla energi.

• Att förbättra (eller bibehålla) kroppens förmåga att uppnå så hög arbetsintensitet

som möjligt.

Syftet för snabbhetsträning i bollidrotter är dessutom:

• Att förbättra (eller bibehålla) förmågan att snabbt uppfatta spelrelevanta

situationer (uppfatta).

• Att förbättra (eller bibehålla) förmågan att handla snabbt (bedöma – besluta).

• Att förbättra (eller bibehålla) förmågan att reagera snabbt och att snabbt utveckla

energi och kraft vid maximalt arbete.

(Michalsik & Bangsbo, 2004)

Det här arbetet fokuserar framförallt på den explosiva snabbheten med arbetsperioder

som inte överstiger 10 sekunder eftersom det inte är möjligt att upprätthålla en maximal

insats om durationen ökar. Snabbhet i den här bemärkelsen berör främst det anaeroba

alaktasida systemet med energiframställning från framförallt nedbrytningen av det



14

högenergirika ämnet kreatinfosfat (PCr) (Michalsik & Bangsbo, 2004). Eftersom fotboll

är en idrott med ett komplicerat rörelsemönster där intensiteten i rörelserna varierar från

stillastående till medelintensiv jogging och kraftiga maxlöp kan det ibland vara av vikt

att behandla ett större ämnesområde eftersom den explosiva snabbheten och dess

fysiologiska karaktär är svår att isolera. Definitionen av explosivitet beskrivs i den här

studien som ett enskilt moment, t.ex. frånskjut eller upphopp. Snabbhet handlar om en

serie av upprepade sekvenser av en rörelse, t.ex. de första tio stegen under en

acceleration. I enstaka fall kommer även så kallad snabbhetsuthållighet att beskrivas då

det kan vara väsentligt för att skapa en uppfattning om begreppet snabbhet.

Snabbhetsuthållighet handlar primärt om energiframställning genom det anaeroba,

laktacida systemet där ATP (adenosintrifosfat) återbildas genom spjälkning av

glykogen/glukos samtidigt som det produceras mjölksyra i musklerna (Michalsik &

Bangsbo, 2004).

2.1.2 En fotbollsspelares rörelsemönster och kravprofil

Fotbollsspelares rörelsemönster är relativt noga kartlagda genom detaljerade

vetenskapliga analyser av spelares aktiviteter under match. Dessa analyser genomförs

oftast genom videoupptagning av varje enskild spelare med efterföljande analys där

rörelser delas upp i olika kategorier.

En manlig elitspelare förflyttar sig mellan 9-14 km per match (Hoff, 2004, Mohr m.fl,

2003, Stölen m.fl., 2005, Wistlöff m.fl., 2004, Edwards m.fl., 2003), målvakter ungefär

4 km (Bangsbo, 2007, Stölen m.fl, 2005). En mätning av danska och svenska elitspelare

visade att utespelarna i undersökningen, som behandlade 52 analyser, genomförde en

distans på i genomsnitt 10,8 km (Balsom, 2007). En studie av danska

damelitfotbollsspelare visade att rörelsemönstret i dam- och herrfotboll är mycket likt.

Damfotbollsspelare förflyttar sig i genomsnitt 10,3 km under en match (Krustrup, m.fl,

2004). När en jämförelse skall göras mellan två spelare är det viktigt att poängtera att

kraven på spelarna kan vara olika. På grund av olika positioner i laget eller olika

taktiska direktiv kan olika spelares rörelseschema skilja sig åt. Även om två spelare

förflyttar sig lika långt under en match så kan de fysiska kraven på energiåtgång skilja



15

sig relativt mycket. Flera studier har visat att en elitspelare löper längre sträckor i hög

fart jämfört med en spelare från lägre divisioner, även om den totala distansen är i stort

sett lika (Balsom, 2007, Bangsbo m.fl, 2005). Andra studier har dock visat att elitspelare

även förflyttar sig längre sträckor under match (Reilly, 2004, Mohr m.fl, 2003, Stölen

m.fl, 2005). Det mesta av matchtiden använder en spelare till att stå stilla, gå, jogga eller

löpa med låg intensitet. Den största delen av all förflyttning sker med låg intensitet för

att skaffa bra utgångspositioner inför matchavgörande moment med hög intensitet. Den

effektiva speltiden under en 90-minutersmatch är ca 60 minuter och olika spelare är

aktiva under olika tillfällen. Den ungefärliga tid som spelas med hög intensitet på

elitnivå är mellan 30 och 40 minuter (Balsom, 2007). Den enskilda fotbollsspelaren

förflyttar sig med hjälp av högintensitetslöpning så lite som upp till 11 % av den totala

matchtiden (Balsom, 2007, Hoff & Helgerud, 2004, Mohr m.fl, 2003, Stölen m.fl, 2005,

Wistlöff m.fl, 2004). Detta innebär ett ryck eller rush ungefär var 90:e sekund (Hoff &

Helgerud, 2004, Stölen m.fl, 2005). De högintensiva fartmomenten är nämligen väldigt

många men korta. För det mesta handlar det om 2-4 sekunders intensiva ryck på ungefär

15 meter (Balsom, 2007, Hoff & Helgerud, 2004, Rienzi m.fl, 2000). Balsom (2007)

skriver att den övre gränsen för ett ryck är 5-6 sekunder eller ca 40 meter men att dessa

ryck förekommer relativt sällan. Valquers m.fl (1998) studier på brasilianskafotbollsspelare från 1998 visar att 96 % av alla högintensiva rusher under en match är

kortare än 30 meter och 49 % är kortare än 10 meter. Det är alltså korta intensiva ryck

som är det dominerande högintensiva arbete om man bortser från korta explosiva

handlingar så som tacklingar, nickar och dribblingar. En fransk studie (Cometti m.fl,

2001; ref i Stölen, 2005) som jämförde elitspelare och amatörspelare visade att

elitspelarna hade betydligt snabbare tider på 10 meters sprinter. Tider som omvandlat i

sträcka utgjorde ett försprång på 1 meter efter 10 meters löpning vilket kan visa sig betydelsefullt i de avgörande situationerna på en fotbollsplan. Forskning har också visat

att andelen högintensiva löpningar oftast är bundna till kortare perioder och att det efter

en intensiv period kommer en femminutersperiod som är betydligt mindre intensiv

(Mohr m.fl., 2003). Spelarna behöver alltså återhämta sig för att återigen klara

högintensivt arbete.

En intressant jämförelse av löpdistans hos enskilda spelare mellan en matchs första och

andra halvlek visar att löpdistansen hos fotbollsspelare på elitnivå minskar i andra



16

halvlek. Framförallt är det möjligt att se en klar skillnad mellan sprintdistans i de olika

halvlekarna (se fig. 1). Forskningen visar en signifikant skillnad mellan sprintdistans

hos elitspelare jämfört med spelare på lägre nivå. Dessutom påvisar forskningen en

signifikant skillnad mellan den sista 15-minutersintervallen och de fyra första. Mentala

faktorer så som matchresultat i halvtid kan ha en inverkan på att löpdistansen minskar i

andra halvlek, t.ex. om ett lag leder med flera mål finns indikationer på att tempot

sjunker i andra halvlek. Mohr m.fl. (2003) har visat att utmattning eller temporär trötthet

sker i tre skeden av en match. 1) efter korta intensiva perioder i båda halvlekarna, 2) i

den inledande perioden av andra halvleken och 3) i slutet av matcherna. Den temporära

tröttheten i början av andra halvleken verkar bero på att temperaturen i musklerna

sjunkit under viloperioden och att musklerna då behöver värmas upp igen innan de kan

prestera optimalt. Utmattningen i slutet av matcherna kan bero på låga glykogenvärden i

muskelfibrerna och/eller uttorkning på grund av ett för lågt vätskeintag.



17

Balsom (2007) sammanfattar en jämförelse mellan spelare i olika divisioner med

följande:

•

Att spelarna genomför ungefär samma distans oavsett division (till en vissgräns).

• Att spelare från högre divisioner löper mer med hög intensitet och mindre med

låg intensitet än spelare från lägre divisioner.

• Att spelare från högre divisioner oftare ändrar tempo än spelare från lägre

divisioner.

Mittfältsspelarna tenderar att springa betydligt längre än både backar och anfallsspelare,

som ligger på i stort sett samma nivå (Balsom, 2007). Det är dock diskutabelt om

resultatet av löpdistanser beror på att mittfältspositionen i sig kräver ett stort löparbete

eller att det till mittfältspositionerna valts spelartyper som kan springa mycket. Även om

skillnaderna inte är så stora när man fokuserar på högintensiv löpning så visar resultat

att mittfältsspelaren joggar och löper lätt i högre utsträckning än backlinjespelaren och

anfallaren (Balsom, 2007). Spelarnas roller utvecklas dock hela tiden och Mohr m.fl

(2003) visar på att ytterbackarna i modern fotboll utför mer än dubbelt så långa rusher som innerbackar och är tillsammans med anfallarna de som utför längst rusher under en

match. Mohr m.fl (2003) belyste vid en undersökning avbytarnas potentiella betydelse.

Det visade sig vid en jämförelse av spelare som spelade hela matcher och avbytare att

andelen högintensiva löpningar under matchernas sista 15 minuter var 25 % fler bland

avbytarna. Avbytarna utförde dessutom 63 % fler sprinter än övriga spelare under de

sista 15 minuterna (se fig. 2 på nästa sida).

Figur 1. Sprintdistans i 15-minuters intervaller för elitspelare (■) och spelare på lägre

nivå (□). *Signifikant skillnad (P<0.05) mellan elitspelare och spelare från lägre nivå.¤Signifikant skillnad (P<0.05) från de första fyra 15-minuters perioderna av matchen

(figuren, med upphovsmännens tillåtelse, återgiven efter Mohr, m.fl., 2003, p. 524).Författarens översättning.



18

Som tidigare nämnts inverkar givetvis ett lags spelsätt på spelarnas rörelsemönster och

deras totala löpdistans. T.ex. har ett lags taktiska organisation betydelse. Antalet

mittfältare varierar från 3 till 5, en del tränare vill att deras anfallare tar ett stort

defensivt ansvar och att ytterbackarna skall delta mycket i det offensiva spelet.

Samtidigt har givetvis också motståndarlagets spelsystem en inverkan på olika spelares

rörelsemönster. Yttre betingelser så som temperatur, regn och hård vind har också visat

sig spela in på rörelsemönster. T.ex. förflyttar sig en spelare betydligt kortare sträckor

under extrema klimatförhållanden så som stark sommarvärme eller matcher på hög höjd

(Balsom, 2007).

Figur 2. Högintensiv löpning och sprinter under de sista 15 minuterna av en match för

elitspelare som spelat hela matchen (■) och elitspelande avbytare (□) +Signifikant

skillnad (P<0.05) mellan avbytare och spelare som spelat hela matchen (figuren

återgiven, med upphovsmännens tillåtelse, efter Mohr, m.fl., 2003, p. 525).

Författarens översättning.



19

2.2 Fysiologi

En förutsättning för att analysera en egenskap så som snabbhet är att ta del av de

fysiologiska förutsättningar som snabbhetsprestationer kräver. En inblick i hur människokroppen fungerar är ett användbart verktyg då eventuella förbättringar i

snabbhet vill nås. I den här delen kommer muskelfibrernas och nervsystemets betydelse

för snabbhetsförmågan att diskuteras. Dessutom kommer det att beskrivas vad som

krävs av kroppen ur energisynpunkt för att kunna utföra en maximal ansträngning så

som en snabb rush.

2.2.1 Muskelfibrer

Kroppens muskler delas in i tre olika kategorier; hjärtmuskulatur, glatt muskulatur (som

sköter en rad automatiska rörelser i blodådror, inälvor osv.) och skelettmuskulatur.

Skelettmuskulaturen är de muskler som gör det möjligt för oss att röra oss och utöva

idrott och är därför mest relevant i denna studie. Det finns mer än 300 skelettmuskler i

kroppen, av varierande storlek och funktion, och de styrs av viljan (Balsom, 2007,

Carlsson, 2006, Michalsik & Bangsbo, 2004, Vilberg, 1997). Varje muskel är uppbyggd

av 10 000 till 500 000 muskelfibrer. Dessa fibrer är mellan 0,01 och 0,1 mm tjocka och

upp till 30 cm långa. Varje muskel omges av en hinna, så kallad muskelfacia och mellan

muskelfibrerna finns bindväv, blodkärl (kapillärer), nerver, fett och vätska (Balsom,

2007, Wilmore & Costill, 2004). Det är muskelfibern som har förmågan att dra ihop sig

och därmed utföra en kontraktion i muskeln. En muskelfiber innehåller en mängd

mitokondrier som kan beskrivas som cellens viktigaste ”energifabriker”. Fett och

glykogen som används för energiframställning finns lagrat i cellvätskan och i

muskelfibrerna finns också ett lager av de energirika ämnena ATP och Kreatinfosfat

(PCr) (Vilberg, 1997). I muskelns ytterändar fäster facians senor till skelettet på varsin

sida av en led vilket möjliggör en kontraktion.

Det finns olika typer av muskelfibrer och de delas i huvudsak upp i två kategorier. De

med låg kontraktionshastighet har fått namnet långsamma, typ I eller röda fibrer

(Balsom, 2007, Vilberg, 1997). Ibland används det engelska namnet slow-twitch eller

ST-fibrer (Michalsik & Bangsbo, 2004, Wilmore & Costill, 2004). De med hög



20

kontraktionshastighet kallas snabba, typ II eller vita fibrer (fast-twitch, FT-fibrer). De

snabba typ II fibrerna kan i sin tur delas in i typ IIa och typ IIb grupper (Michalsik &

Bangsbo, 2004, Balsom, 2007 Vilberg, 1997). Fibergrupperna har fått sina namn från

det arbete de föredrar att utföra. De långsamma fibrerna utvecklar kraft förhållandevis

långsamt men kan i gengäld arbeta en längre tid utan att tröttas ut i någon större

omfattning. Kapillärtätheten runt fibrerna är stor och antalet mitokondrier högt. De

långsamma fibrerna innehåller en stor mängd myoglobin som binder syre i muskeln.

Myoglobinet ger de långsamma fibrerna sin kännetecknande röda färg (Michalsik &

Bangsbo, 2004). Dessa muskelfibrer ansvarar för muskelkontraktionen under

lågintensivt arbete och måttligt tungt arbete t.ex. när en spelare promenerar eller joggar

på plan.

De snabba fibrerna är ca 3-4 gånger snabbare på att utveckla kraft än de långsamma

fibrerna (Balsom, 2007). Michalsik och Bangsbo (2004) skriver att de snabbaste, typ IIb

fibrerna kontraherar 10 gånger snabbare än de långsamma typ I fibrerna. Gemensamt

för typ II fibrerna är att de har en väldigt liten uthållighet och kapillärtätheten, antalet

mitokondrier och myoglobininnehållet är lågt. Eftersom de därför inte kan försörja sig

på den aeroba energiförsörjningen har de i gengäld en större anaerob arbetskapacitet

(Michalsik & Bangsbo, 2004). De snabba fibrerna aktiveras under högintensivt arbete

där stora krafter utvecklas, t.ex. när en fotbollsspelare accelererar, gör snabba

inbromsningar och ryck. De snabba fibrerna medverkar också vid mycket snabba

korrigerande rörelser (Balsom, 2007).

Genom arvsanlag föds människor med olika stora andelar av de olika

muskelfibertyperna. Fibertypfördelningen kan också variera väldigt mycket från person

till person i förhållande till hur aktiva de är. Hos långdistanslöpare finner man i regel enstörre andel långsamma fibrer i benmuskulaturen eftersom idrottsgrenen ställer höga

krav på en god uthållighet. Sprinters däremot, har större andel snabba muskelfibrer då

deras prestation baseras på förmågan att utveckla stor kraft under en kort tid. En

muskelfiber som ständigt utsätts för ett visst sorts arbete kommer nämligen sakta att

förändras för att anta de egenskaper som lämpar sig för de krav som den utsätts för. Det

saknas dock bevis för att typ IIa fibrerna kan omvandlas till typ I fibrer (Michalsik &

Bangsbo, 2004).



21

2.2.2 Nervsystemet

Samtliga rörelser som människor gör kontrolleras och bestäms av nervsystemet. För att

kunna prestera i idrottsgrenar måste kroppens rörelser vara koordinerade och korrekta

både vad gäller styrka och riktning och de ska utföras vid exakt rätt tidpunkt.

Nervsystemets styrning av detta är en mycket komplicerad process som här inte

kommer beskrivas i detalj. Nervsystemet består av två delar; det centrala nervsystemet

(CNS) och det perifera nervsystemet (PNS). Den viljestyrda rörelsen startar i hjärnan

som en föreställning om hur rörelseuppgiften skall utföras. Med hänsyn till kraft,

riktning, och hastighet av rörelsen gör hjärnan beräkningar som leder till att elektriskanervimpulser sänds ut. Impulserna löper genom nervtrådar via det centrala nervsystemet

till ryggmärgen och sedan ut till de muskelfibrer som hjärnan bestämt sig för att

aktivera. När en muskelfiber får en elektrisk impuls från en ansluten nerv drar sig

muskelfibern samman. Genom att öka eller minska antalet aktiverade nervceller i

ryggmärgen reglerar hjärnan muskelkraften. Ju fler impulser som sänds från hjärnan,

desto fler muskelfibrer drar sig samman och desto kraftigare blir sammandragningen

(Michalsik & Bangsbo, 2004, Balsom, 2007, Vilberg, 1997).

En nervcell och de muskelfibrer som den har kontakt med kallas tillsammans för en

motorisk enhet. Alla muskelfibrer i en motorisk enhet är av samma typ, dvs. typ I, IIa

eller IIb (se avsnittet om muskelfibrer). Antalet muskelfibrer i en motorisk enhet

varierar däremot. Muskler med få fibrer per motorisk enhet ger bättre möjlighet till

finkoordinering medan muskler med många fibrer per motorisk enhet används för

grövre och kraftfullare rörelser (Michalsik & Bangsbo, 2004, Balsom, 2007). Som

exempel kan en motorisk enhet som styr de stora musklerna i låret ha nervtrådar till ett

par tusen fibrer medan en motorisk enhet som styr finare rörelser som fingrarna, ögonen

och tungan har nervtrådar som endast har kontakt med 8-10 muskelfibrer (Vilberg,

1997). En motorisk enhet fungerar utifrån ”allt eller inget-principen” dvs. att man

antingen får kontraktion i alla muskelfibrerna i enheten eller inte i någon (Balsom,

2007). För att åstadkomma en kontraktion måste den elektriska impulsen från nervcellen

nå över en viss bestämd nivå som kallas tröskelvärdet. Långsamma muskelfibrer har

lägre tröskelvärde än snabba och kontraheras därför vid lägre arbetsintensitet. En



22

motorisk enhet med snabba muskelfibrer uppnår maximal spänning snabbare och

utvecklar större kraft eftersom fler muskelfibrer kan bidra med spänning till den totala

kraftinsatsen. Skillnaden i tröskelvärde bestämmer vilka muskelfibrer som används vid

arbete. Vid lågintensivt arbete, t.ex. gång, aktiveras endast få fibrer eftersom det inte

krävs så stor kraft. Det mesta av kraften skapas därför av de långsamma muskelfibrerna.

När behovet av kraft ökar vid högre arbetsintensiteter, t.ex. vid löpning i måttligt tempo,

kopplas de snabba typ IIa fibrerna in och deras kraftutveckling adderas till den totala

muskelkraften. Vid maximalt arbete, t.ex. snabba ruscher aktiveras även de snabbaste

typ IIb fibrerna som har de största motoriska enheterna Michalsik & Bangsbo, 2004).

Genom träning är det möjligt att synkronisera flera motoriska enheter så att större kraft

kan utvecklas snabbare (Wilmore & Costill, 2004) även om den största effekten på

nervsystemet i förhållande till kraftutveckling är förmågan att rekrytera fler

muskelgrupper för att utföra den önskade aktiviteten (Stölen m.fl., 2005). Komplexa

signaler skickas hela tiden från hjärnan till muskler som ska utföra en rörelse. Samtidigt

tar hjärnan hela tiden emot en mängd information om hur kroppens olika delar förhåller

sig till varandra. En rörelse i en fotbollsspecifik matchsituation är en väldigt

komplicerad interaktion av olika muskler, där var och en av musklerna utför sin

speciella uppgift. Genom att bedriva mycket fotbollsspecifik träning kan rörelser somtränas automatiseras. Detta betyder att rörelsen memoreras i hjärnan som vid en

liknande situation med exakthet kan utföra samma rörelse igen utan att var medveten

om det. En person som spelat mycket fotboll har automatiserat flertalet rörelser t.ex.

skott- och passningsrörelser eller hela finter. Att automatisera olika rörelsemönster är

önskvärt och bakgrunden för den fysiologiska teknikträningen. Träning av nervsystemet

och därmed koordinationsförmågan är av stor betydelse för fotbollsspelare i alla åldrar

även om en person möjligen är något mer mottaglig för sådan sorts träning några år föreoch under puberteten (Balsom, 2007).

2.2.3 Energiförsörjning

För att kunna utföra en rörelse krävs det att muskler aktiveras. Aktiveringen sker som

tidigare nämnts genom nervimpulser från hjärnan till den arbetande muskeln. För att

muskeln skall kunna utföra den, av hjärnan, efterfrågade handlingen måste energi



23

tillföras. Denna energi kommer från en fosfatförening vid namn adenosintrifosfat

(ATP). ATP är det enda bränsle som muskeln direkt kan använda för muskelarbete.

Fosfatföreningen har en komplicerad kemisk struktur där det som är intressant i

energiframställningssyfte är bindningarna mellan de tre fosfatgrupperna. Vid

nedbrytning bryts bindningen mellan de två sista fosfatgrupperna och stora mängder

energi frigörs varvid adenosindifosfat (ADP) och en fri fosfatgrupp bildas. Energin

använder sedan muskelfibrerna för att dra sig samman (Vilberg, 1997). Eftersom ATP

är en stor och tung molekyl så finns den bara i en liten mängd i kroppen och måste

därför hela tiden återbildas med hjälp av den energi som bildas då andra ämnen så som

fett, kolhydrater och proteiner bryts ner (Vilberg, 1997). Möjligheten att kunna använda

de mycket energirika ämnena till att lagra energi är en stor fördel, annars skulle

människan väga betydligt mer. Vid arbete med maximal intensitet skulle ATP-förråden

ta slut inom loppet av några sekunder (Vilberg, 1997, Michalsik & Bangsbo, 2004,

Wilmore & Costil, 2004). På grund av de små mängderna ATP i musklerna måste ATP

återbildas med samma hastighet som det bryts ned (vid fortlöpande arbete). Detta görs

genom att en fosfatgrupp förenas med den relativt energifattiga molekylen ADP.

ATP! ADP + P + energi

ADP + P! ATP

Det finns fyra olika system för att återuppbygga ATP:

• ATP-PCr (kreatinfosfatspjälkning)

• Kolhydratspjälkning (anaerob glykolys)

•

Kolhydratförbränning (aerob glykolys)

• Fettförbränning (aerob process)

ATP-PCr systemet

Det minst komplicerade energisystemet kallas ATP-PCr systemet efter de två

komponenterna (ATP och PCr) som ingår i reaktionen. Utöver ATP innehåller nämligen



24

cellerna ytterligare en högenergirik fosfatmolekyl. Denna molekyl kallas PCr eller

kreatinfosfat och finns i en större utsträckning än ATP i kroppen. Till skillnad från

ATP-molekylen så kan energi som utvinns från nedbrytningen av kreatinfosfat inte

användas direkt till muskelaktivitet. Istället hjälper den här molekylen till att återbilda

ATP och hålla en relativt konstant ATP-mängd. Återbildningen av ATP från

kreatinfosfat sker genom att ett enzym verkar på kreatinfosfatmolekylen så att den delar

upp sig i kreatin (Cr) och fosfat (P). Energin som utvinns vid delningen av kreatinfosfat

används för att koppla en fri fosfatgrupp till ADP och på så vis återbilda ATP (Wilmore

& Costil, 2004). Detta är en mycket snabb process som fungerar utan syretillförsel och

utan mjölksyra som restprodukt, det är alltså en anaerob, alaktasid process.

Kreatinfosfatlagrena i musklerna räcker dock inte mer än till energi för 4-10 sekunders

maximalt arbete (Vilberg, 1997).

PCr + ADP! Cr + ATP

När muskeln slutar arbeta byggs kreatinfosfat upp igen genom att kreatin och fosfat på

nytt binds samman. Energi till den här uppbyggnaden hämtas åter från nedbrytning av

ATP.

Muskeln har förmåga att lagra kreatin och ATP, som vid nerbrytning kan ge energi till

arbete i 5-15 sekunder. Under de första sekunderna vid snabba intensiva rörelser som

t.ex. rusher, snabba hastighetsförändringar och hopp hålls ATP-nivån relativt konstant

genom nedbrytning av PCr (Wilmore & Costil, 2004). Om aktiviteten fortskrider måste

energi tillföras genom något av de andra energisystemen. När kreatinfosfatförråden är

tomma krävs flera minuters vila eller lätt arbete för att återställa dem helt (Vilberg,

1997). Hälften av den mängd som brutits ned kan dock återbyggas inom ca 30 sek

(Balsom, 2007). Tränade fotbollsspelare har på grund av större muskelmassa en större

mängd kreatinfosfat lagrad i sina muskler jämfört med otränade personer. Den totala

mängden, men inte koncentrationen, av kreatinfosfat kan ökas genom att typ II-fibrerna

ökar i storlek när man tränar. Därmed ökar möjligheten att arbeta maximalt i samband

med upprepade rusher (Balsom, 2007). Den maximala anaeroba effekten representerar

den högsta hastighet, vid vilken anaerob energi kan frigöras och kan i praktiken ha

avgörande betydelse i lopp med maximal intensitet på korta distanser eller rusher från

försvar till anfall i fotboll (Michalsik & Bangsbo, 2004).



25

Nedbrytningen av kreatinfosfat är mycket snabb och de anaeroba processerna kan, till

skillnad från de aeroba, producera större mängder ATP per tidsenhet. Detta är en stor

fördel när det behövs produceras stora energimängder på kort tid. Däremot är

kapaciteten att arbeta länge väldigt begränsad när det gäller de anaeroba processerna.

Det bör dock tilläggas att det alltid pågår flera energiprocesser samtidigt, framförallt i

bollidrotter där intensiteten hela tiden varierar från att stå stilla till maximal intensitet

(Michalsik & Bangsbo, 2004).

2.3 Träningseffekter

Helgerud m.fl (2001) har i tidigare forskning visat att elitsatsande norska

juniorfotbollsspelare med väl utvecklad aerob förmåga förflyttar sig en längre sträcka än

jämnåriga, mindre tränade ungdomar. Dessutom visade deras forskning på att de aerobt

vältränade juniorerna kunde hålla en högre intensitet, kunde utföra fler rusher och var

mer involverade i spelet genom fler bollberöringar än andra. Denna undersökning

bekräftade betydelsen av en god aerob förmåga för en prestation i fotboll.

När man diskuterar begreppet neurologisk adaption är det en rad faktorer man syftar på:synkronisering av motoriska enheter, synkronisering av fler muskelgrupper, ökad

nervimpulsfrekvens, ökad reflexpotential och rekrytering av fler motoriska enheter. En

del av utvecklingen hos en kontinuerligt styrketränande person är dess förmåga att

rekrytera fler synergistmuskler att samarbeta med agonistmuskeln. Genom hård

styrketräning är det möjligt att öka antalet nervimpulser till de arbetande musklerna och

på så vis få dessa muskler att i ett tidigare skede rekrytera de snabba muskelfibrerna.

Vid explosiv träning sänks också de snabba muskelfibrernas tröskelvärde vilket leder till att de kan rekryteras i ett än tidigare skede i rörelsen. Neurologiska förbättringar är

av de här anledningarna betydelsefullt för både den maximala styrkan och snabbheten

och därmed en intressant faktor för en framgångsrik fotbollsprestation (Stölen m.fl.,

2005).



26

2.3.1 Styrketränings inverkan på den prestationsförmågan

Vid en undersökning av Wistlöff m.fl. (2004) studerades korrelationen mellan benstyrka

och förmågan till explosiva aktiviteter så som rusher och hopp. Studiens ingångstes var

att man genom styrketräning kan förbättra den maximala styrkan som i sin tur är en av

förutsättningarna för effektutveckling. Effektutveckling i det här sammanhanget är att

producera så mycket kraft som möjligt så snabbt som möjligt, dvs. den sträcka som man

kan flytta en vikt på under kortast tid.

Längd x Vikt = Effekt (W)

Tid

Genom att mäta den maximala styrkan i benböj, tiden för 30-meters sprinter och den

uppnådda höjden i vertikal hopphöjd på en grupp elitfotbollsspelare kunde det

konstateras att det fanns en statistisk signifikant relation mellan maximal benstyrka,

sprint- och hoppförmåga. Framförallt visade studien att man genom ett explosivt

träningsprogram kan öka accelerationsförmågan på 30 meter betydligt. Träningen

genomfördes främst med få repetitioner med maximal belastning och hög hastighet i

den koncentriska frånskjutsfasen. Träningsprogrammet som endast innehöll fem

repetitioner, två gånger i veckan, under en åtta veckors period visade stor ökning i 1RM

(en repetition max) hos alla i testgruppen (Wistlöff m.fl., 2004). Genom att öka

kraftutvecklingen i muskelkontraktionen i de ”rätta” muskelgrupperna, ökas också

accelerationen och hastigheten i fotbollsrelaterade förmågor så som korta sprinter,

hastighetsförändringar och snabba vändningar. I träningssyfte har det slagits fast två

principer som är gällande för maximal neurologisk anpassning för explosivitet. Den

första principen är att träna de snabba motoriska enheterna som utvecklar störst kraft.

Detta görs genom att arbeta med tungt motstånd (85-95 % av en 1RM). Den andra principen är att även träna med ett snabbt utförande i kontraktionsfasen (Hoff, 2004).

Den här träningen har visat sig ha en mycket god effekt på den fotbollsrelevanta sprint

och hopp förmågan utan att inverka på kroppsmassan (Hoff & Helgerud, 2003). Hoff

och Helgerud (2003) visade på dessa vinster i explosiv styrketräning genom en analys

av två fotbollslag som fick genomföra ett träningsprogram i benböj (90 grader i

knäleden) som bestod av fyra serier med få repetitioner (4-5) med uppmaningen att

fokusera på snabb kraftutveckling under den koncentriska frånskjutsfasen i övningen.



27

Dessa övningar visade en kraftig ökning av 1RM, likaså visade testgruppen tydliga

förbättringar i 10 meters sprintövningar och hoppförmåga. Deras slutsats konstruerades

till en rekommendation för hur styrketräning bäst bör bedrivas för att öka sprint och

hopp förmågan hos fotbollsspelare på elitnivå. Receptet lyder på fyra set med fyra

repetitioner med betoning på maximal kraftutveckling under den koncentriska

frånskjutsfasen och en ökning av motstånd vid varje nytt träningstillfälle (Hoff, 2004).

2.3.2 Styrketränings påverkan på uthålligheten

Få studier har undersökt effekterna av styrketräning i förhållande till den aeroba

uthållighetsförmågan. Ett vanligt argument säger att styrketräning ökar kroppsvikten

och därför bör även uthållighetsförmågan påverkas negativt eftersom det leder till att en

större massa måste förflyttas. Även om det ligger ett förnuftigt resonemang bakom den

här teorin så verkar det finnas en del fakta som tyder på andra resultat. Det bör nämligen

skiljas på styrketräning som ökar den fysiska massan genom muskelhypertrofi och

styrketräning som stimulerar de neurologiska effekterna. Två forskningar har visat att

den aeroba förmågan inte påverkas negativt genom relevant explosiv styrketräning som

beskrivits ovan. Både Wislöffs m.fl (2004) och Hoffs (2004) studier visar att

styrketräning med syfte att förbättra den neurologiska rekryteringen snarare kan ha

positiva effekter även på uthållighetsförmågan. Maximal styrketräning har visat sig

reducera arbetspåfrestningen, som visar sig genom minskad syrekostnad i

uthållighetstester. Dessutom har det visat sig att maximal styrketräning i benböj har

positiva effekter för löpekonomin (Hoff, 2004).

2.3.3 Viloperiodens betydelse för snabbhetsträningen

Vilan är en väsentlig bit av snabbhetsträningen då det är under den här tiden som

musklerna återhämtar sig och energidepåerna återuppbyggs. Efter 15-20 meters

maximal löpning är 30 sekunders vila oftast tillräcklig för återhämtning. Vid längre

sträckor bör återhämtningstiden vara längre och efter ca 5 upprepningar bör en längre

viloperiod på ungefär 5 minuter läggas in (Balsom, 2007). Om den aktive inte hunnit



28

återhämta sig helt blir varken koordinationen, rekryteringen av rätt och tillräckligt

många muskelfibrer eller nervsystemets samspel med muskulaturen maximal.

Balsom m.fl. (1992; ref i Balsom, 2007) har gjort en vetenskaplig undersökning sommätte hur olika långa viloperioder påverkade snabbheten vid upprepade ryck på 15, 30

och 40 meter. Vid fem olika tillfällen testades försöksgruppen och mellan varje

testtillfälle skiljde det minst fem dagar. Försöket utfördes under standardiserade

förhållanden och tiden mättes med fotoceller vid flygande start (1 meter), vilket innebär

att reaktionstiden utesluts som faktor. Försökspersonerna sprang en total distans på 600

meter per testtillfälle på följande sätt (se fig. 3):

Test 1: 15 x 40 meter med 30 sekunders vila mellan varje ryck.





Figur 3. Prestationsförmåga vid upprepade ryck i förhållande till viloperiod

(tabell, med upphovsmannens och förlagets tillåtelse, återgiven efter Balsom,2007, s. 198).



29

Som framgår av testresultaten minskar prestationsförmågan mycket lite vid test 2, 3 och

5. Vid test 1 med en kort mellanliggande vila så minskar däremot prestationsförmågan

tydligt redan efter tredje rycket. Vid kortare ryck på t.ex. 15 meter (ca 2,5 sekunder)

kommer huvuddelen av den energi som produceras från det snabba alaktasida

energisystemet ATP-PCr. Produktionen av mjölksyra är relativt liten och kroppen

hinner återskapa högenergifosfaterna till det här energisystemet under en 30 sekunders

viloperiod. Vid längre ryck produceras mer mjölksyra vilket inverkar negativt på de

arbetande musklerna och då behövs mer än 30 sekunders vila för att återigen kunna

utföra ett ryck med högsta fart som ger optimal träningseffekt. Det som händer vid för

kort vila är att det inte finns tillräckligt med tid för kroppen att återställa efterfrågad

mängd högenergifosfat till ATP-PCr systemet och att allt mer mjölksyra lagras i

musklerna vilket resulterar i nedsatt prestation (Balsom, 2007, Wilmore & Costill,

2004). Undersökningen visade att prestationsförmågan vid upprepade sprinterlopp i

stort sett kan bibehållas, om viloperioden är längre än 10 gånger arbetsperiodernas

längd. Ju längre arbetsperiod (sprinterdistans), desto större bör förhållandet mellan

arbets- och viloperiod vara. Snabbhetsträning bör alltid utföras med en viloperiod som

är minst 10 gånger så lång som arbetsperioden för att vara effektiv (Michalsik &

Bangsbo, 2004).

2.4 Genomförande av snabbhetsträning

Om man vill optimera förbättringen av snabbheten krävs ett helt individuellt

träningsprogram utformat utefter de förutsättningar den enskilda spelaren besitter och

vilka kvalitéer som avses att förbättras. Även om tyngdpunkten bör ligga på den delen

av träningen som spelaren mest behöver förbättra så bör ett individuellt träningsschema

omfatta en kombination av flera olika anpassade träningsformer för

snabbhetsförbättring, så som: styrketräning, koordinationsträning och snabbhetsträning

med och utan boll. Individuella träningsanpassningar för snabbhet är ganska komplexa

och oftast mest tillgängliga på elitnivå. Snabbhetsträning kan dock med fördel även

bedrivas i grupp och bör då göras så funktionell som möjligt med många övningar med

boll. Balsom (2007) menar att fotbollsspecifik snabbhet är fullt träningsbar med

matchlika övningar där man betonar vikten av att hela tiden vara först till bollen. Olika



30

typer av smålagsspel med lång vila efter ett antal utförda korta ryck kan t.ex. fungera

bra.

Några allmänna riktlinjer för att få så effektiv snabbhetsträning som möjligt:

• Det får inte vara för många upprepningar i varje träningsserie.

• Spelarna måste få tillräckligt med vila så att musklerna och energisystemen

hinner återhämta sig innan nästa ryck

• Snabbhetsträningen bör/ska vara placerad tidigt i träningspasset när spelarnas

muskler är fräscha.

• Spelarna ska vara ordentligt uppvärmda innan alla form av snabbhetsträning

genomförs.

• Spelarna måste prestera max vid varje ryck.

• Spelarna skall vara motiverade och helst förstå vad snabbhetsträning innebär.

Den sista punkten är väldigt viktig, men eventuellt mindre prioriterad i praktiken, för att

få ut maximal effekt av snabbhetsträningen. Eftersom all form av explosivitetsträning är

psykiskt påfrestande då den aktive hela tiden måste prestera max är det väsentligt att de

aktiva är införstådda med behovet och fördelarna med den här formen av träning.

Fotbollsspecifik snabbhetsträning kan delas in i två huvudområden: funktionell

snabbhetsträning som sker med boll och formell snabbhetsträning, som i sin tur kan

delas in i koordinationsträning samt ryck utan boll, med ökat eller minskat motstånd.

Den funktionella snabbhetsträningen med boll bör betraktas som den vikigaste och

därför prioriteras (Balsom, 2007). Detta då alla inslag i så kallad fotbollssnabbhet så

som speluppfattning och funktionell reaktionstid tränas samtidigt. Den formella

snabbhetsträningen har dessutom den nackdelen att rörelserna bara till viss del liknar de

som förekommer under match, då en fotbollsspelare i regel byter riktning vid varje ryck,

beroende på var bollen hamnar och var motståndarna befinner sig. Det gäller att aktivera

de nödvändiga musklerna i rätt koordination. Funktionell snabbhetsträning innehåller

med fördel riktningsförändringar och start och stopp moment. Rycken bör också startas

med en fotbollssignal, t.ex. när ett pass slås eller när en annan spelare rör sig. Samtidigt



31

skall inte funktionell snabbhetsträning göras för komplicerad så att fokus försvinner från

de explosiva momenten. Balsom (2007) har givit några konkreta övningsexempel på hur

fotbollsspecifik snabbhetsträning kan bedrivas (se bilaga 1).

2.5 Svenska Fotbollförbundets tränarutbildning

Den svenska tränarutbildningen under Svenska Fotbollförbundets regi är nyligen

omarbetad. Den är inte längre uppdelad i senior- och ungdomskurser. Idag genomför

alla fotbollstränare samma utbildning som består av tre delar (se bilaga 2.). Den första

nivån som i sin tur är indelad i bas-nivå 1 och bas-nivå 2 genomförs av respektive

distriktsförbund. Den första nivån är en så kallad basutbildning. Bas-nivå 1 inleds av en

avsparksdag där man under 8 timmar går igenom barn och ungdomars utveckling, hur

ett ledarskap skall förhållas till dem samma och om Svenska Fotbollförbundets riktlinjer

för barn- och ungdomsfotboll. Därefter genomförs dagskurser som övergriper ledarskap,

spelförståelse, teknik och träningslära/målvaktsspel. Träningslära och målvaktsspel

delar alltså kursdag vilket innebär en halvdag (4 timmar) inom varje område. På skånska

fotbollsförbundets hemsida förklaras att innehållet för kursens träningslära på bas-nivå 1

innebär att den är barn- och ungdomsinriktad, att den går genom grunderna för fysisk

aktivitet, koordinationsträning och motorisk kontroll samt riktlinjer för en allsidig fysisk

träning. Bas-nivå 2 har en identisk utformnings som bas-nivå 1 fast med en större

omfattning. De fyra utbildningsområdena genomförs nu under två heldagar vardera.

Träningsläran har här också fått lite större plats. Tillsammans med målvaktsträning

utgör de två heldagar där träningsläran tillägnas 1,5 av dessa. Utöver de ämnena som

även tas upp i bas-nivå 1 får de blivande tränarna här lära sig om kost och hälsa samt

akut skadebehandling. Efter genomförd bas-nivå utbildning måste två säsongers

tränarpraktik utföras innan en så kallad diplomkurs kan genomföras. Diplomkursen på

bas-nivå är 4 dagar (32 timmar) och innehåller tillämpning av samtliga

kunskapsområden med inriktning barn- och ungdomsfotboll (Skånes Fotbollsförbund,

2008).

Efter utförd diplomkurs på bas-nivå och en säsongs tränarpraktik på som lägst 15-årslag

kan aktuella tränare söka så kallad Avancerad kurs, som motsvarar Svenska



32

Fotbollförbundets nu omarbetade Steg 3-kurs. Avancerad kurs motsvarar också Uefas

Advance course/Diploma. Samtliga avancerade kurser arrangeras numera på Bosöns

Idrottsinstitut. Utbildningen omfattar 17 kursdagar fördelat på fyra separata

utbildningstillfällen. Som kontrast kan det vara väsentligt att jämföra dess 17 dagar med

de sju dagar som Steg 3-utbildningen tidigare bestod av. Vid de tre inledande

delkurserna ligger tonvikten på ren kunskapsöverföring i form av lärarledd teori och

praktik och liksom vid basutbildningen utgör följande ämnesområden huvudrubrikerna:

• Ledarskap (3 dagar)

• Spelförståelse (3 dagar)

• Teknik (3 dagar)

• Träningslära (2 dagar)

• Målvaktsträning (1 dag)

Under rubriken ”Träningslära” ingår nio delmoment: Fotbollens kravprofil,

fotbollsfysiologi, konditionsträning, styrketräning, snabbhetsträning, rörlighetsträning,

träningsplanering, kost & vätska samt akut skadebehandling (Svenska Fotbollförbundet,

2008).

Som avslutande moment, efter dessa tolv dagar, ligger själva examenstillfället som

kallas ”Diplomkurs Avancerad”. Här är avsikten att tränarna ska få särskilt utrymme att

tillämpa de kunskaper man fått under kursen, vilket sker genom olika uppgifter inom

samtliga ämnesområden. Diplomkursen är på fem dagar och kursdeltagarna (tränarna)

får här individuell feedback och omdömen – godkänd eller ej godkänd. Utöver de

praktiska redovisningarna ingår också ett teoretiskt kunskapsprov. Svenska

Fotbollförbundet (2008) förklarar att genom förbudet utbildade riksinstruktörer ansvarar

för utbildningen tillsammans med stöd av viss expertis inom främst träningslära

(fysiologi) och målvaktsträning.

För tillfället pågår arbetet med innehållet på nya Pro-utbildningen som Svenska

Fotbollförbundet hoppas kunna dra igång under hösten 2008. Urban Hammar (2008)

som är riksinstruktör på Svenska Fotbollförbundet säger att utbildningen kommer att



33

innehålla flera delkurser över två års tid och att den bland annat kommer innehålla en

fysiologikurs på 7,5 poäng som sannolikt kommer genomföras i samarbete med GIH i

Stockholm.

Urban Hammar (2008) förklarar att träningslära har en allmän inriktning under Bas-

utbildningen som sträcker sig över 17 dagar. Han menar att träningsläran inte tar så stor

plats där och att det som främst lärs ut är grundprinciperna för fysisk träning för barn

och ungdomar. Han berättar vidare att det på Avancerad nivå finns en mer grundlig

idrottsfysiologisk approach till fotbollen och där snabbhet är ett av avsnitten som

behandlas. Den kurslitteratur som främst behandlas i träningslära är Paul Balsoms bok

Fotbollens träningslära (2007). Boken sträcker sig över 13 kapitel och 277 sidor,

exklusive inledning. Snabbhetsträning har fått ett eget kapitel, Fotbollsspecifik

snabbhetsträning , och utgör tillsammans med Styrketräning för fotbollsspelare och

Fotbollsspecifik uthållighetsträning (kapitlen om Uppvärmning och Rörlighet har här

bortsetts)ett avsnitt om hur praktisk fotbollsträning bör bedrivas. Kapitlet om

snabbhetsträning tar upp 26 sidor medan de två andra, ovan nämnda, kapitlen tar upp 38

respektive 44 sidor (Balsom, 2007).



34

3 Metod

Utifrån ämnesval och strukturering av den tilltänkta studien kändes det logiskt att arbeta

utifrån ett deduktivt arbetssätt, dvs. att utifrån de allmänna principer som råder och

befintliga teorier som framställts, dra slutsatser om enskilda företeelser. I en deduktiv

undersökning bestämmer befintlig teori vilken information som samlas in. Fördelen

med en deduktiv undersökning är att processen i mindre grad tenderar att färgas av den

enskilde forskarens subjektiva uppfattningar. En risk kan vara att de befintliga teorier

och modeller som undersökningen tar sin utgångspunkt i speglar forskningen så att inte

nya upptäckter görs (Patel & Davidson, 2003). Den här studien planerades utifrån en

relativt smal tidsrymd, varvid en deduktiv ansats kändes befogad. Dessutom fann jag enhel del tidigare forskning inom området som stöd för min undersökning och som

underlag till min analys.

Efterforskningen rörande den svenska tränarutbildningen blev kluven då syftet med

arbetet var att studera vad som är gällande i dagsläge medan de genomförda

intervjuerna medförde ett intresse över att se till den äldre utbildningsstrukturen för att

om möjligt kunna utvärdera intervjusvaren. Efter lite övervägning föll sig den aktuella

tränarutbildningen mest intressant då den förmodligen kommer att utgöra basen för en

tränares kunskapsbank ett tag framöver. Den tidigare tränarutbildningen har istället

används som reflektion i diskussionen över intervjupersonernas svar.

Beroende på syftesformuleringen och frågeställningarna kändes observationer eller

intervjuer som lämpliga forskningsmetoder. Om en mer utpräglad frågeställning som

riktat sig mot hur träningen verkligen ser ut i olika svenska fotbollsklubbar hade valts,

så hade observationer under gällande träningar varit det mest lämpliga. Istället har detför mig varit mer intressant att ta reda på hur olika tränare beskriver att de bedriver sin

träning, utifrån vilken kunskap de baserar sitt träningsupplägg och vilket kunnande de

besitter inom området snabbhets- och explosivitetsträning. I det här fallet föll sig

intervjuer som en mer passande forskningsmetodik.

Intervjuerna har genomförts på manliga elitfotbollstränare. Då bakgrundslitteraturen

främst baserats på forskningsresultat rörande manliga spelare föreföll sig en

intervjustudie på tränare för manliga lag mest relevant. Detta möjliggjorde en analys av



35

intervjusvaren i relation till tidigare publicerad forskning inom området. Att alla

intervjupersonerna var manliga har sin logiska förklaring i att alla svenska lag i de två

högsta serierna tränas av män.

Intervjuerna i den här studien har genomförts på svenska herrfotbollstränare med en

kvalitativ inriktning. De var standardiserade i den bemärkelsen att alla intervjuerna

bedrevs utifrån ett och samma mönster, ett par ämnesområden var bestämda på förhand

men en öppen diskussion tilläts då jag ansåg att det var ett bra sätt att få

intervjupersonerna att analysera sin egen träningsfilosofi och själva få reflektera över

sitt träningsupplägg. För att i yttersta mån få fram intervjupersonernas kunskap hölls en

ganska lågmäld profil där jag istället för att rätta till eventuella faktafelaktigeter valde

att försöka få intervjupersonen att utveckla sitt svar än mer. Eftersom målet inte ligger i

att framställa några enskilda tränare som bättre eller sämre förebilder så har alla namn i

de genomförda intervjuerna hållits konfidentiella, något som intervjupersonerna

underrättades med då första kontakten togs. Intervjuerna varierade väldigt mycket i tid,

från ca 15 minuter till 40 minuter för den längsta. Detta främst på grund av att försöka

undvika styrning av intervjuerna för mycket och intervjupersonerna tilläts istället i

många fall prata på tills en naturlig paus infann sig. Denna fria intervjumetod gav

väldigt utförlig fakta då intervjupersonen ibland självmant i sin monolog kom in på

ämnesområden som var intressanta för studien. I en intervju med en huvudtränare,

infann sig efter uppskattningsvis halva intervjun även den assisterande tränaren. Vid det

här tillfället involverades även han i intervjun med följden att en spännande dialog

mellan huvudtränaren och assisterande tränaren infann sig.

För att strukturera den kvalitativa analysen har Miles och Hubermans (1994; ref i

Gratton & Jones, 2004) guide över tre steg som forskaren bör rätta sig efter följts. Detförsta som gjordes under datainsamlingen var att reducera informationen. Efter varje

genomförd intervju lyssnade jag på inspelningsmaterialet och skrev ner korta notiser

med det mest intressanta som kommit fram. Jag omkodade sedan namnen så att de

skulle hållas konfidentiella och strukturerade upp likheter och olikheter mellan de olika

intervjuerna. I det tredje skedet analyserades informationen för att upptäcka eventuella

mönster så att slutsatser kunde träda fram.



36

3.1 Intervjuurval

På grund av tid och resurser begränsades urvalet till tränare som var bosatta i södra

Götaland. Möjligheten med telefonintervjuer för att nå fler i ett bredare geografisktområde övervägdes men efter ett övervägande ansågs tillräckligt många och tillräckligt

relevanta tränare kunna nås även med den begränsningen som gjordes. Alternativet med

telefonintervjuer övervägdes men utifrån erfarenhet får de en lägre trovärdighet och

dessutom skall värdet av ett personligt möte inte underskattas. Eftersom målet var att

studera tränare på hög svensk elitnivå begränsades urvalet till tränare för som lägst

Superettanlag. Intension var också att diskutera och problematisera explosivitets- och

snabbhetsområdet.

I ett initialt skede togs kontakt, via e-mail, med fem stycken huvudtränare för

fotbollsföreningar i Superettan och Allsvenskan. Efter en vecka var en intervjuperson

inbokad. För att nå de andra använde jag telefon, i den mån det var möjligt att få tag på

deras telefonnummer. I annat fall togs kontakten via de respektive föreningarnas kansli-,

eller kontorsnummer. I två föreningar var huvudtränaren inte tillgänglig för någon

intervju varvid den assisterande tränaren kontaktades. I ett fall gav upprepade

telefonsamtal endast svar från telefonsvararen och mailkontakten uteblev helt. För attupprätthålla en konfidentiell behandling av intervjupersonernas identitet görs valet att

inte beskriva urvalet utförligare.

3.2 Etiska överväganden

Med all form av undersökning medföljer ett visst ansvar. Det finns en del regler som

forskningen måste följa. Den här studien har tagit del av Hassmén och Hassméns (2008)

två perspektiv som etik inom forskningen diskuteras utifrån. Det första utgår från

forskarens agerande, hederlighet och integritet och kallas för forskaretik. Det andra

perspektivet kallas forskningsetik och rör hur undersökningsdeltagarna och andra som

berörs av forskningen skyddas mot olämplig påverkan. Det första perspektivet rör

primärt den som utför forskningen medan det andra handlar om etiken gentemot de som

ställer upp i forskningens tjänst. Forskningsetiken baserar sig på de grundläggande

rättigheter som varje person i vårt land har och som i forskningssammanhang innebär att



37

man har rätt att skyddas mot skada, förödmjukelse, kränkande behandling och annat

obehag. Detta ställer forskaren inför åtminstone fyra krav när material från

uppgiftslämnare eller försökspersoner skall samlas in:

• Öppenhet

• Självbestämmande för de medverkande

• Konfidentiell behandling av forskningsmaterialet

• Autonomi beträffande forskningsmaterialets användning

(Hartman, 2003)

Det första kravet innebär att forskaren i varje situation som kan vara av känslig natur

måste informera de berörda om sin verksamhet och erhålla samtycke från

uppgiftslämnarna eller undersökningsdeltagarna. Det andra kravet står för frivilligheten

i undersökningen och att deltagarna har rätt att bestämma de villkor de deltar på. Kravet

på konfidentiell behandling av forskningsmaterialet har diskuterats tidigare och innebär

att uppgifter om undersökningspersoner, -grupper eller organisationer behandlas och

bevaras så att inga obehöriga kan ta del av dem. Autonomikravet innebär att det

insamlade forskningsmaterialet endast får användas till vad undersökningspersonerna

blivit informerade om (Hartman, 2003). Intervjupersonerna i den här studien har blivit

kontaktade och behandlade utifrån de krav som Hartman arbetat fram. Vid första

kontakt med intervjupersonerna informerades de om studiens syfte, en fråga om de var

villiga att ställa upp ställdes och de informerades om den konfidentiella behandlingen av

intervjumaterialet.

Intervjupersonerna har i den mån det går omkodats så att deras identiteter inte skall vara

möjliga att urskilja i texten. Deras rätt att vara konfidentiella i studien är viktig och skall

inte undervärderas. För läsaren är det också viktigt att förstå intervjupersonernas

position i den här studien. Deras medverkan är inte för att möjliggöra en individanalys

av enskilda tränare där deras kunskap (eller brist på kunskap) hängs ut för att avgöra

kvalitén inom deras arbetsområde. Istället skall intervjupersonerna ses som ett redskap

eller en komponent som möjliggör en analys i ett större perspektiv där fokus är att

analysera ett träningsområde utifrån flera angripningssätt. Tillåtelse att använda de

tabeller som redovisas i arbetet har fåtts genom godkännande av upphovsmännen via e-

mail.



38

3.3 Analysmetod

Min ingångssyn för den här studien har varit att förstå funktionen av snabbhetsträning

utifrån tre perspektiv; Forskningens, Utbildningens och det Praktiska utförandets

perspektiv. För att konkretisera och visualisera den analysmetod som står till grund för

den här studien har en modell (Figur 4) skapats.

Modellen skall ses som en kunskapsstege där information rimligen skapas genom

forskning, där utbildningen fungerar som länk och där det praktiska utförandet speglar

den kunskapsinhämtning som skett under vägen. Figuren delger också ett förhållande

mellan de olika områdena där kunskapsinhämtning sker i båda riktningarna. Figur 4a

beskriver ett nutida tillstånd medan figur 4b visar en progression mot ett önskvärt

tillstånd mellan de olika områdena där ett närmre samarbete gör det möjligt för

forskningens senaste resultat att genom t.ex. ett utbildningsforum snabbt nå ut för

praktisk tillämpning i träningsmiljön. Ett kortare avstånd mellan de olika områdena

möjliggör en snabbare och mer effektiv utveckling. Genom modellen ges ett bildligt

Figur 4 Modell för analysmetod. F = Forskning, U = Utbildning och

P = Praktiskt utförande. a) synen på den nuvarande

informationsstegen. b) ett närmre förhållande mellan områdena för

att påskynda informationsutbytet.



39

exempel på hur en förbättring av det den praktiska träningen är beroende av en

kunskapsinhämtning i två steg.

Modellen används tillsammans med tre kriterier för granskning av intervjusvaren sommall för att nå svaren på frågorna som ställdes inledningsvis.

• Det första kriteriet är med utgångspunkt från Balsoms tabell Prestationsförmåga

vid upprepade ryck i förhållande till viloperiod (se Figur 3) en analys av

intervjupersonernas kunskaper kring förhållandet mellan arbete och vila under

snabbhetsträning.

• Det andra kriteriet berör intervjupersonernas kunskap om snabbhetsträningens

placering under träningspasset.

• Det tredje perspektivet behandlar intervjupersonernas kunskap angående

frekvensen och kontinuiteten av snabbhetsträning.



40

4 Resultat

Tränarintervjuerna är utförda i tränarnas respektive miljöer, inspelade med diktafon,

därefter sammanfattade till text. Alla tränarnas namn är omkodade och deras

tränarbakgrund är aningen generaliserade för att hålla dem konfidentiella. Lag- och

föreningsnamn nämns inte alls.

4.1 Bengt och Peter

Bengt har utbildat sig genom Svenska Fotbollförbundet, steg tre (av fyra). Den senaste

utbildningsperioden avslutade han för sex-sju år tillbaka. Hans tränarkarriär sträcker sig

drygt 10 år tillbaka i tiden och han har under de 6 senaste åren tränat lag i de högsta

serierna. Som spelare gjorde han ett 50-tal allsvenska matcher. Efter knappt halva

intervjun närvarar även Bengts assisterande tränare Peter vid intervjun.

Laget som Bengt ansvarar för tränar aldrig mindre än 4 pass i veckan plus match.

Ungefär 2 gånger i veckan tränar de isolerad snabbhetsträning med pinnar.

Träningsformen beskriver Bengt som en generell explosivitetsträning i slalombana för alla spelarna. Han berättar att en de genomför övningen efter en inledande uppvärmning

och att de brukar kombinera explosivitetsträning med någon lättare passningsövning där

de delar gruppen på hälften. Bengt ger ett exempel på en explosivitetsövning där

spelarna löper slalom mellan 5 pinnar och sedan över en repstege som ligger på marken,

där spelarna ska trampa ner i varje mellanrum. Övningsmomentet varar i ungerfär 10-15

sekunder med 30 sekunders vila och de upprepar den ca 5-8 gånger med betoning på

många och snabba fotnedsättningar. Bengt förklarar att det är maximal intensitet somgäller och att de utöver den explosiva förmågan även tränar motorik och smidighet i den

här övningen.

Under försäsongen bedriver Bengt ingen explosiv träning alls. Här riktar de istället in

sig på de långsamma musklerna och konditionsförmågan genom långdistanslöpning

(lågintensitetsträning). Bengt tror inte att hans träningsupplägg skiljer särskilt mycket

från internationella proffsklubbar. Han ger också ett exempel från en annan närliggande

förening och säger att de bedriver samma övningar där.



41

Bengt säger att det inte har någon effekt att träna snabbhet/explosivitet i slutet av

träningarna. Såhär säger han om saken:

Att göra det i slutet av en träning är lite förkastligt. Då har du så pass trötta kroppar, så

då tar du inte in explosiviteten som ska göra musklerna explosiva. Då tar man inte in

det riktigt ordentligt. Det ska ge någonting också. Så det är bäst och göra det i början

(Bengt, 2008).

Bengt genomför inte någon form av snabbhetstester eller mätningar på spelarna

fysiska status. Han anser inte att mätningar av sådant slag är särskilt viktiga

och han litar då hellre på sin förmåga att se på spelarna hur de ser ut i

träningssituationer. Han säger också att han går lite på ryggradskänsla när han

lägger in snabbhetsövningar. Att det går snabbt, allt som behövs är att man

placerar ut några pinnar, att det bara tar 5-6 minuter och att det går att

kombinera med andra övningar. Bengts assisterande tränare Peter har tidigare

erfarenheter från en annan förening av mätningar på snabbhetsförmågan på 10,

20 och 30 meter. Han menar att träningen som han och Bengt bedriver inte är

perfekt men att den i alla fall är rätt. Båda tränarna menar att de får vara rädda

om den tiden de har sina spelare i träning och att det då är en övervägning av

hur mycket av de olika egenskaperna som ska tränas. Dessutom anser Bengt att

de flesta av spelarna, som han har i träning, har så pass mycket erfarenhet att

de nästan är färdigutbildade. Peter förklarar att de inte tar någon extern hjälp

för att träna den fysiska förmågan men att han har mött ”sånna” och på så vis

samlat på sig en hel del kunskap. Han säger också att det kanske inte är

nödvändigt att söka någon hjälp för den här biten eftersom det är

fotbollsspecifika egenskaper som de söker hos sina spelare. Spelarna har

istället möjlighet att bedriva styrketräning på deras fritid. Bengt säger att

killarna på elitnivå kan sin kropp så de tränar på eget initiativ utefter det som

de själv anser att de behöver, det är deras skyldighet.



42

4.2 Sten

Sten har genomfört alla Svenska Fotbollförbundets stegkurser och blev klar med den

sista 1985. 2005 genomförde han även en utbildning i Uefas regi, så kallad Uefa professional level. Sten har varit träna sedan 1982 och har varit ansvarig tränare för sju

lag på elitnivå i Norden.

På frågan om vad som kan inkluderas i begreppet ”snabb fotbollsspelare” radar Sten

upp en hel del komponenter. Han beskriver att det kan handla om att vara explosiv på

korta sträckor, snabb under förflyttningar i sidled, bakåt eller i sicksack och/eller ha ett

utpräglat fotbollsstänk.

Stens lag tränar 6 pass i veckan under en normal träningsvecka (match varje söndag).

De genomför snabbhets och explosivitetsmoment under minst 2 träningspass i veckan

och eventuellt ett styrkepass. En fystränare bedriver en viss mängd explosiv

styrketräning.

Sten berättar att han i sin träningsplanering försöker inkludera flera generella

snabbhetsövningar vilket innebär korta sprint i olika riktningar och sträckor och då inte

så mycket rakt fram. I Stens lag tränar de snabbhetsförmågan genom övningar medmaximal intensitet mellan koner och över på marken liggande stegar. De arbetar också

en del med olika steglängder, så kallade ”kvicka fötter” och fyrstegsstart. Fyrstegsstart

innebär att spelaren startar i en bredbent position där han sedan så snabbt som möjligt

skall upp i maxfart på fyra steg. Sten genomför inga tester på sitt nuvarande lag men har

tidigare erfarenhet av ganska grundliga utvärderingar på upphopp och snabbhet över 10,

20 och 30 meter. På frågan om de någon gång arbetar explosivt med boll, svarar han att

de emellanåt genomför intervallöpningar med boll och dribblingsövningar. Det de dåsträvar efter är att ha ett kort rappt steg i början för att komma först till bollen.

Sten anser att snabbhetsförmågan bör tränas regelbundet i dagens fotboll eftersom i

elitfotbollen inte finns plats för några långsamma spelare. Han anser att snabba,

explosiva förflyttningar är avgörande och att långsamma spelare inte hänger med. Sten

tar även upp den explosiva egenskapen som en förmåga som är viktig i scoutingfasen

för nya spelare.



43

Sten kommer ihåg att det fanns en fysiologibit i tränarutbildningen men att den inte var

så omfattande. Han poängterar dock att den svenska tränarutbildningen är omarbetad

sedan dess och att det förmodligen kommer handla än mer om snabbhet i framtiden.

Sten prenumererar själv på en idrottslig tidsskrift och läser ibland intressanta artiklar

som han kommer över. För övrigt berättar han att det är upp till honom själv att

vidareutveckla och vidareutbilda sig. Han tror att unga, nyutbildade har mer kött på

benen och att han i större utsträckning får lita på specialister som hjälper honom med

specialträningen.

4.3 Bo

Bo är assisterande tränare. Han har genomgått de fyra stegkurserna via Svenska

Fotbollförbundet och var färdig 2002. Bo har sedan dess dels arbetat med elit- och

talangutveckling för ett av de stora svenska fotbollslagen och dels varit heltidsanställd

tränare under 4 år.

Bo förklarar att den här säsongen har blivit lite speciell. Eftersom det i år är ett extralångt uppehåll på grund av EM-slutspelet så har matchschemat varit lite intensivare än

vanligt. Därför har fokus främst legat på återhämtningsträning och taktiska

speldispositioner inför match. Bo förklarar att de under en vanlig vecka (match varje

söndag) är träningslediga tre dagar innan match och att de annars genomför ett pass om

dagen, ibland två. Fotbollspassen planeras antingen som lågintensiva, medelintensiva

eller högintensiva. Under uppbyggnadsträningen tränar de knappt explosivt

överhuvudtaget. Ca 4 veckor innan säsongsstart övergår sedan den tyngre löpträningen

åt lättare explosivare sprintträning.

På frågan om vad som kännetecknar en snabb fotbollsspelare berättar Bo om några olika

förmågor. Han pratar om explosiv löpsnabbhet under 0-15 meter och att spelare kan

vara snabba med eller utan boll. Han beskriver också att han anser att explosiviteten hos

fotbollsspelare handlar om just utväxlingen upp till 15 meter och att

uppfattningsförmågan om vad som händer på plan också är en snabbhet. I Bos lag



44

genomför man regelbundet tester, så kallad fysprofil, för att mäta de fysiska

egenskaperna hos sina spelare och utvärderar träningen.

Bo förklarar att de inte genomför någon fotbollsspecifik snabbhetsträning med boll(syftar då på ovan nämnda definition med sprinter upp till 15 meter) och att de har

fystränare som sköter all form av explosivitets- och snabbhetsträning. Efter lite

eftertanke berättar Bo att de ibland genomför en övning där han som tränare kastar ut en

boll som två spelare åt gången får jaga efter, där den som är först till bollen får försöka

göra mål. För övrigt menar han att han och hans tränarkollega främst håller i

snabbhetsuthålligheten där han berättar att det handlar om att tåla mjölksyra under

längre intensivare perioder med kortare vila.

Bo menar att varje tränare, efter genomförd tränarutbildning, själv får ansvara för att

hålla sig uppdaterad och att han gör det genom att gå på föreläsningar och prenumerera

på idrottsspecifika tidsskrifter. Han berättar samtidigt hur de i hans förening lämnar

över ett stort ansvar på de fystränare som föreningen har samarbete med men att han har

ett övergripande ansvar att fysträningen överensstämmer med fotbollsträningen. På

frågan hur explosivitet tränas i klubben svarar han att den typen av träning främst

genomförs av fystränarna och att det då t.ex. handlar om explosiv styrketräning ochriktningsförändringar efter hopp.

Bo menar att snabbheten blir en allt viktigare egenskap hos fotbollsspelare. Han syftar

då på att bollen spelas snabbare idag och med färre tillslag vilket gör att spelet blir

snabbare och kräver mer av individerna. Hans analys är att alla spelarna i dagens

internationella fotboll redan är snabba och att det inte skiljer sig särskilt mycket i

snabbhet mellan spelare. Bo ger ett exempel där han beskriver att hans uppfattning är att

många av mittbackarna är lika snabba som Lionel Messi.

4.4 Lars

Lars är assisterande tränare för ett lag i en av de högsta serierna i Sverige. Han har

genomfört Svenska Fotbollförbundets fyra stegkurser och har även genomfört Uefas

professional level. Det fjärde steget i den svenska tränarutbildningen genomförde han



45

1996 och Uefas professional level slutfördes år 2000. Lars började sin tränarkarriär

under sent 1980-tal, har tränat lag i de högsta serierna i över 10 år. Han har också själv

fungerat som instruktör och utbildat andra tränare på steg 4 nivå.

Under en vanlig träningsvecka med match varje söndag ser träningsupplägget ut på

följande vis: Måndag – rehabträning. Tisdag (två pass) – ett fotbollspass och ett

individuellt anpassat fotbollspass med skadeförebyggande styrketräning. Onsdag –

ledigt. Torsdag (två pass) – liknande tisdagens träning, eventuellt med fokusering på

fasta situationer istället. Fredag och Lördag – intensivare träning på fredagen och för

övrigt speltaktiska direktioner inför match.

Under ett normalt träningspass (2 timmar) genomförs först en uppvärmning med

koncentrerad löpning utan boll. Sedan bedrivs någon form av koordinationsträning. Lars

beskriver det här träningsmomentet som reaktionsträning med fokus på fotarbetet, t.ex.

löpning över 8 häckar med snabba fotisättningar som följs upp med en acceleration på

ca 15 meter. Härefter genomförs isolerad passningsteknik i någon form varpå något

funktionellt spelmoment så som anfall, försvar eller omställningsspel tränas. Spel på

varierande stor plan avslutar träningspasset.

Lars vill i uppfattningen av en snabb fotbollsspelare blanda in två begrepp. Han menar

att en spelare som är snabb på korta sträckor (4-5 meter) är kvick medan en snabb

spelare är snabb på sträckor upp emot 30-40 meter med eller utan boll. Han vill också

inkludera speluppfattningsförmågan som en avgörande komponent för en snabb

fotbollsspelare, i den bemärkelsen att en spelare som läser spelet bra kan tjäna ett par

meter genom att börja sin löpning tidigare.

Lars lag genomför relativt lite specifik snabbhetsträning under uppbyggnadsträningen(december-mars). Tonvikt på snabbhetsträning lägger de istället veckorna inför

säsongsstart och kontinuerligt under säsongen för att upprätthålla förmågan. Gärna nära

matchdagen för att stimulera reaktionsförmågan.

När Lars beskriver vad för övningar hans lag genomför för att träna snabbheten berättar

han främst om övningar med häckar och koner eller rena sprinter på 10-30 meter. Hans

beskrivning av övningarna med häckar och koner är att de hålls främst för att stimulera

så kallade ”kvicka fötter” (snabba fotisättningar, författarens anmärkning). På frågan om



46

de genomför mer fotbollsspecifik snabbhetsövning får Lars tänka efter lite längre men

beskriver sedan en övning där en anfallande spelare börjar med boll och driver mot mål

för att avsluta med en jagande motståndare, som har börjat fem meter bakom, i ryggen.

Lars berättar att han under en tidigare träningssektion mest genomfört

snabbhetsövningar på 50-60 meter med 90 sekunders vila men att de nu tränar mer

frekventa upprepningar med kortare sträckor. Spelarna får ofta löpa 3 och 3, en sträcka

på 30 meter. När de första 3 kommer ”i mål” börjar nästa 3 löpa. Vilotiden brukar då

hamna på 30-40 sekunder.

Lars beskriver att träning handlar om kompromisser och en balansgång för att träningen

skall bli allsidig och bra. I Lars lag genomförs inga tester på snabbhetsförmågan. Han

och hans tränarkollega anser att de genom sin rutin kan se och känna av hur deras

spelare känner sig. De sköter all fysträning själv utom den skadeförebyggande

styrketräningen samt rehabiliteringsträningen som sjukgymnasten sköter.

På frågan om hur man som tränare skaffar sig information angående träningsupplägg

efter att man läst den sista delen av tränarutbildningen svarar Lars att det är ett problem.

Han berättar hur steg fyrautbildningen i Sverige till viss del är en spegling av en

tränares tränar- och ledarkunskap men poängterar samtidigt att kunskapsinlärningensker ytterligare något år tidigare. Självkritiskt berättar Lars att hans fysiologikunskaper

inom fotbollen är 13-14 år gamla. Lars berättar att erfarenhetsutbyte med andra tränare

är den främsta nyckeln till uppdatering idag, samt till viss del den litteratur han själv

väljer att läsa. Han säger att han har haft tur som haft förmånen att arbeta i lite större

organisationer där duktiga personer så som fystränare osv. betydd en hel del för hans

erfarenhetsutbyte.

Avslutningsvis anser Lars att snabbhetsförmågan hos fotbollsspelar får en allt större

betydelse och att mindre snabba spelare är mer ”handikappade” idag än för 30 år sedan.

Han vet inte om man utvecklar snabbhetsförmågan tillräckligt mycket i träningen idag

men framhäver samtidigt att det är svårt eftersom det hela tiden handlar om att

kompromissa mellan att träna olika specifika egenskaper som alla är viktiga för

fotbollsspelarna.



47

5 Diskussion

När det i den här studien diskuteras och argumenteras kring explosivitets- och

snabbhetsträning inom fotbollen ska den aeroba förmågan inte underskattas.

Fotbollsspelare med god aerob förmåga har nämligen visat sig kunna utföra fler rusher

under en match och är även involverade i situationer med boll oftare. En bra

grundkondition verkar således vara en förutsättning för att som spelare kunna få

användning av sin snabbhet mer ofta (Hoff & Helgerud, 2004). Detta visar sig inte

minst genom en närmre titt på forskningsresultat i en jämförelse mellan löpsträckor i

första och andra halvlek. Den visar bl.a. att det utförs betydligt färre sprinter under

andra halvek och i synnerhet under de sista 15 minuterna i andra halvlek. De lag som är bättre tränade borde logiskt sett ha bättre förutsättningar att vinna matcher. De lag som

dessutom är bra explosivt tränade och har förmåga att uträtta snabba rusher under de

sista minuterna borde relativt sett ha en större chans att göra mål under den här

tidsperioden och på så vis avgöra jämna matcher. Vid en diskussion angående

jämförelser i första och andra halvlek ter det också sig viktigt att argumentera kring

avbytarnas avgörande betydelse. En undersökning visar att spelare som blivit inbytta

under match utför 63 % fler sprinter än övriga spelare under de sista 15 minuterna avmatchen (Mohr m.fl., 2003). Detta är en viktig kunskap som eventuellt skulle kunna

utnyttjas än mer av fotbollstränare. Den här mängden fler rusher under de sista 15

minuterna bör bidra till fler möjligheter att skapa målchanser. Ett antagande om att de

spelare som spelat hela matchen inte heller har möjlighet till samma intensitet i sina

rusher skapar en klar fördel för den inbytte spelaren. Exempelvis två välkända

fotbollsstjärnor som utnyttjat den här fördelen effektivt är Ole Gunnar Solskjær som

under sin aktiva karriär i Manchester United hade ryktet att vara världens bästa

avbytare, då han gjorde de flesta av sina mål efter att ha blivit inbytt. En annan

historiskt händelse som bekräftar den ”pigge” inhopparens fördel gentemot aningen

tröttare motståndare som spelat hela matchen är EM-finalen 1996 då Tyskland låg under

med 1-0 mot Tjeckien när anfallaren Oliver Bierhoff byts in och avgör matchen med två

mål (varav ett i förlängningen). Dessa två exempel ger en tydlig bild över avbytarnas

betydelse för utgången av en match, och då framförallt när de gäller inbytta anfallare.

Anfallarna arbetar nämligen i den offensiva zonen där målen görs och där de explosiva



48

individuella handlingarna får störst betydelse. En studie visar att anfallare och

försvarare löper mer högintensivt än mittfältare som i sin tur förflyttar sig längre

sträckor.

Explosiviteten och då också snabbheten kan bevisligen ökas väsentligt genom

funktionell träning. T.ex. har relevant styrketräning visat sig ha en bra effekt för

snabbhetsförmågan. Däremot verkar forskningen vara överrens om att de största

vinsterna i snabbhet går att få genom funktionell snabbhetsträning i fotbollsspecifika

matchsituationer.

Diskussionen av den här studien grundar sig på den modell som framställts under

metoddelen (se Figur 4). Modellen fungerar som verktyg för att förstå funktionen av

snabbhetsträning utifrån de tre perspektiven; Forskning, Utbildning och det Praktiska

utförandet. De kriterier som beskrivs i kapitel 3.3 Analysmetod ligger till grund för

följande analys och argumentation kring de intervjusvar som redovisas i kapitel 4,

Tränarintervjuer .

5.1 Förhållande mellan arbete och vila

Paul Balsom (2007) har i en tidigare redovisad studie visat viloperiodens betydelse för

prestationsförmågan vid sprinter med maximal intensitet (se fig. 3). Studien visar att det

vid korta löpsträckor räcker med en relativt kort viloperiod och att det då är möjligt att

utföra många rusher. Om löpsträckan ökar, behöver även viloperioden ökas och färre

sprinter bör utföras. Figur 3 visar att det optimala ur snabbhetsträningssynpunkt är om

relationen mellan arbete och vila förhåller sig som 15 meters sprint med 30 sekunders

vila, vilket då möjliggör att nästintill maximal intensitet kan upprätthållas vid samtliga

upprepningar.

Intervjusvaren visar att samtliga tränare verkar ha en ganska bra uppfattning om

förhållandet mellan arbete och vila för att få ut maximal kvalité under sprintlöpningar.

Bo kan inte riktigt svara på frågan då han hänvisar nästan all träning av explosiv

karaktär till föreningens fystränare. Hans beskrivning av snabbhetsträning tyder ändå på

att han har en god kunskap om viloperiodens betydelse. Det som är lite anmärkningsvärt



49

är att ingen av tränarna exakt kan svara på vilket förhållande mellan arbete och vila som

är optimalt. Istället verkar de formulera sina svar utefter en uppskattning av hur länge

spelarna i deras eget lag brukar få vila. De verkar snarare reflektera över den egna

träningen som måttstock istället för att relatera viloperiodens längd till tidigare

kunskapsinhämtning. Detta skulle kunna tolkas till att tränarna teoretiskt inte vet hur

stor relationen mellan arbete och vila skall vara utan snarare relaterar till erfarenhet.

5.2 Snabbhetsträningens placering, utförande och fysiologiska

betydelseSamtliga tränare i undersökningen är väl medvetna om att snabbhetsträning bör bedrivas

under träningspassets inledande fas efter uppvärmning så som forskningen på området

anger (Balsom, 2007). Deras övningsval för snabbhetsträning skiljer sig inte särskilt

mycket åt. Alla tränare utom Bo (som hänvisar till fystränarna) beskriver övningsformer

där spelarna så snabbt som möjligt med maximal intensitet skall ta sig runt koner/pinnar

eller över repstegar som ligger plant på marken. Samtliga poängterar orden ”kvicka

fötter” i samband med den här träningsformen, man vill stimulera mångafotnedsättningar. När tränarna beskriver sina träningsformer för snabbhetsträning är det

ingen som redogör för någon övning som involverar en boll. Först efter att en följdfråga

angående mer fotbollsspecifika övningar med boll ställs, ger tränarna exempel på

sådana. Både forskningen och kurslitteraturen till tränarutbildningen belyser vikten av

funktionella fotbollsspecifika träningsmetoder med boll. Ändå verkar det fortfarande

vara underprioriterat i praktiken. Bengt ger ett exempel på att det förmodligen är lättare

att utforma övningar utan boll när han säger att snabbhetsövningar är snabbt och lätt attgenomföra, det tar bara några minuter och det enda som behövs är några pinnar.

Ingen av intervjuerna innehåller någon särskilt avancerad fysiologisk termologi. Även

om en del tränare har god uppfattning om hur snabbhetsträning skall bedrivas och när

sådan träning är mest lämplig att utföra så har de relativt svårt att precisera den

fysiologiska utvecklingen som träningsformen ger. Bengt ger ett bra exempel för hur

tränarna beskriver ämnet då han inte kan definiera träningen påverkar spelarna

fysiologiskt utan refererar till ”det” när han beskriver varför snabbhetsträning inte skall



50

bedrivas i slutet av en träning. Den fysiologiska anpassningen gällande t.ex.

muskelfibrer, nervsystem och energisystem nämns inte i någon av intervjuerna.

5.3 Träningsfrekvens och kontinuitet

Ungefär två gånger i veckan uppger tränarna att de utför någon form av

snabbhetsträning. Som ovan nämnt tror jag att de då främst handlar om isolerad

snabbhetsträning i banor mellan koner/pinnar och över stegar. Förmodligen ingår det

fler former av snabbhetsträning i träningspassen även om de inte preciseras som sådana.

En avslutningsövning med maximal intensitet kan t.ex. vara en övning som genomförs

men inte kategoriseras som specifik snabbhetsövning. Tre av de fyra intervjupersonerna

uppger dock att spelarna även genomför explosiv styrketräning ett par gånger i veckan.

Forskningsresultat visar att förmågan att utveckla kraft är en färskvara som

kontinuerligt måste stimuleras för att förmågan inte skall försämras (Wilmore & Costill,

2004). Träningsfrekvensen som intervjupersonerna här berättar om är tillräcklig för att

underhålla snabbhetsförmågan men den bör ökas om man vill uppnå en förbättring

(Wilmore & Costill, 2004). Det ingår förmodligen explosiva moment i den

fotbollsspecifika träningen men eftersom tränarna förklarar att koncentrationen främst

ligger på uthållighetsträning så bör det rimligtvis vara befogat att tolka detta som att en

betydelsefull förbättring av snabbheten förhindras. Alla tränare utom Sten säger

nämligen att de inte kör någon form av snabbhetsträning överhuvudtaget under

försäsongen (uppbyggnadsträningen). Detta kan vara väldigt negativt för den explosiva

förmågan då t.ex. muskelfibrer som ständigt utsätts för ett visst sorts arbete sakta

kommer förändras för att anta de egenskaper som motsvarar de krav som de utsätts för.

Den korta perioden precis innan säsongsstart, då intervjupersonerna säger att de

fokuserar mer på den explosiva förmågan är relativt kort i jämförelse med den tid under

försäsongen som ingen explosiv träning överhuvudtaget bedrivs. Den förväntade

ökningen i snabbhetsförmåga blir inte så stor som den blivit om den stimulerats

kontinuerligt. När den explosiva förmågan dessutom snarare underhålls än utvecklas

under säsong är det logiskt att säga att svenska fotbollsspelare inte är så explosiva som

de skulle kunna vara. Återigen bör det göras en restriktion vad gäller

intervjupersonernas uttalande om snabbhetsträning. Eftersom de främst ser den här



51

formen av träning som en isolerad träning utan boll har de förmodligen inte heller

reflekterat över hur mycket explosivt matchspel som de genomför under försäsongen,

när de förklarade att de inte bedrev någon snabbhetsträning överhuvudtaget under

försäsongen.

5.4 Utbildning

Tre av de fyra intervjupersonerna har genomgått Svenska Fotbollförbundets samtliga

stegkurser. Två stycken har dessutom genomförts Uefas professional level. Det som är

gemensamt för samtliga tränare är att det är relativt lång tid sedan deras sista

utbildningsperiod inom Svenska Fotbollförbundet. Lars berättar t.ex. självkritiskt att

hans fysiologikunskaper, som han fått via tränarutbildningen, är 13-14 år gamla. Flera

tränare beskriver erfarenhetsutbyte som en viktig del för att utveckla sin egen träning.

Sten menar att nyutbildade tränare förmodligen har mer kött på benen och att han i

större utsträckning får lita på specialister som hjälper honom med specialträning. En

risk med delegerat ansvar för olika träningsområden inom fotbollen har visat sig ganska

tydlig i den här studien. Det uppstår ett problem när det gäller snabbhetsträningen.

Forskningsresultat visar att förbättringar kan nås genom isolerad snabbhetsträning i t.ex.

sprintövningar eller genom relevant styrketräning men att det mest optimala är att träna

snabbhetsförmågan i fotbollsspecifika situationer med boll (Balsom, 2007, Michalsik &

Bangsbo, 2004). En del tränare verkar inte vara medvetna om vinsterna med den här

träningen och förlitar sig därför på den traditionella snabbhetsträningen utan boll vilket

förmodligen leder till en begränsad förbättring i de fotbollsrelevanta situationerna.

Det faktum att Paul Balsom har ägnat ett helt kapitel om snabbhetsträning i sin bok Fotbollens Träningslära (2007), som utgör basen för undervisningen om träningslära i

Svenska Fotbollförbundets tränarutbildning, borde betyda att den här träningsformen är

högre prioriterad idag än tidigare. Urban Hammar (2008) förklarar att träningslära har

en allmän inriktning under Bas-utbildningen som sträcker sig över 17 dagar. Han menar

att träningsläran inte tar så stor plats där och att det som främst lärs ut är

grundprinciperna för fysisk träning för barn och ungdomar. Även under Avancerad-kurs

är avsnittet om träningslära relativt kort. Två av tolv utbildningsdagar behandlar



52

träningslära där snabbhetsträning är ett av nio delmoment. Under förutsättning att dessa

delmoment får lika mycket utrymme innebär det knappt två timmars föreläsning om

snabbhetsträning vilket bör ses som väldigt lite då det kräver en viss mängd av

fysiologisk förståelse.

5.5 Avslutning

Jag anser att det finns en del aspekter som vore aktuellt att arbeta för att förbättra. Bl.a.

behöver avståndet mellan Utbildningsperspektivet och det Praktiska utförandet (se Figur

4) minskas. Min åsikt är att kommunikationen och samarbetet mellan dessa två

perspektiv måste förbättras för att i förlängningen öka medvetandet hos tränarna och på

så vis öka kvalitén i träningen, vilket skulle vara svensk fotboll till nytta. För tillfället

verkar forskningsområdet och utbildningsområdet stå varandra ganska nära. Ett exempel

på det är Balsoms bok, Fotbollens Träningslära (2007), som relativt nyligen är utgiven

och som angående snabbhetsträning belyser de senaste forskningsrönen väl.

Problematiken ligger som jag ser det (och som ovan nämnts) i kommunikationen mellan

utbildning och de aktiva tränarna, där det inte finns någon naturlig uppdatering efter den

sista stegkursen inom Svenska Fotbollförbundets ramar.

Även om det finns idrottsinriktade publikationer som skildrar de senaste

forskningsresultaten inom träningslära m.m. verkar det finnas ett behov för tränare att få

forskningsresultaten anpassade till fotboll genom t.ex. någon form av utbildningsråd.

Eftersom Svenska Fotbollförbundets tränarutbildning är relativt kort och intensiv vore

det rimligt att vidareutbilda de ”färdigutbildade” tränarna kontinuerligt genom någon

form av kunskapsuppdateringar.

5.6 Vidareforskning

En utförligare studie som behandlar aktiva tränares behov av någon form av

kunskapsuppdatering efter utförd tränarutbildning tycker jag verkar intressant. Min

studie visar ett möjligt behov men utförligare undersökning borde göras för att stärka

hypotesen.



53

En annan intressant studie skulle kunna vara en kunskapsanalys på svenska

fotbollstränare. T.ex. skulle en jämförelse mellan tränarnas kunskaper om

träningsformer och beskrivningar av syftet med deras träningspass relateras till deras

praktiska genomförande av träningspasset. På så vis skulle det framgå om träningen

verkligen omfattar det som den syftar till att göra.

Genom en longitudinell undersökning hade det varit spännande att följa samma tränares

träningsupplägg under flera år med olika lag. Detta skulle kunna relateras till huruvida

tränarna tar till sig av den senaste forskningen eller om de utvecklar sitt sätt att vara

tränare endast med utgångspunkt från praktiken och den kulturen som finns i fotbollen

och olika föreningar. Om de reflekterar över sin egen träning och ändrar upplägget över

tid eller om man kan hitta mönster i hur samma tränare bedriver sin träning över tid.



54

Referenser

Balsom, P (2007). Fotbollens träningslära. Malmö: Svenska FotbollFörlaget AB

Bangsbo, J, Mohr, M, Krustrup, P (2006). Physical and metabolic demands of training

and match-play in the elite football player. Journal of Sports Sciences. 2006; 24(7):

665-674.

Carlsson, C (2006). Muskeln i fokus – forskningsnytt & träningsråd från 50

idrottsexperter. Stockholm: SISU Idrottsböcker

Edwards, AM, Macfadyen, AM, Clark, N (2003). Test performance indicators from a

single soccer specific fitness test differentiate between highly trained and recreationally

active soccer players. Journal of Sports Medicine and Physical Fitness. 2003; 43: 14-20

Gratton, C & Jones, I (2004). Research methods for sport studies. London: Routledge.

Hartman, S (2003). Skrivhandledning för examensarbeten och rapporter. Falun:

ScandBook AB.

Hassmén, N & Hassmén, P (2008). Idrottsvetenskapliga forskningsmetoder. Stockholm:SISU Idrottsböcker.

Helgerud, J, Engen, LC, Wislöff, U (2001) Aerobic endurance training improves soccer

performance. Medicine & Science in Sports & Exercise. 2001; 33: 1925-31.

Hoff J & Helgerud, J (2003). Football (soccer): New developments in physical training

research. Trondheim: NTNU.

Hoff, J (2004). Training and testing physical capacities for elite soccer players. Journal

of Sports Sciences. 2005; 23(6) 573-582.

Hoff, J & Helgerud, J (2004). Endurance and strength training for soccer players –

physiological considerations. British Journal of Sports Medicine 2004; 34(3): 165-180.

Krustrup, P, Mohr, M, Ellingsgaard, H, Bangsbo, J (2004). Physical demands during an

elite female soccer game: Importance of training status. Medicine & Science in Sports &

Exercise: 2005; 37(7): 1242-1248.



55

Major, J & Svendsen, T M (1997). Koordination och teknikträning. I: Annerstedt, C &

Gjerset, A (red.) Idrottens träningslära. Farsta: SISU Idrottsböcker.

Michalsik, L & Bangsbo, J (2004). Aerob och anaerob träning. Stockholm: SISUIdrottsböcker

Mohr, M, Krustrup, P, Bangsbo, J (2003). Match performance of highstandard soccer

players with special reference to development of fatigue. Journal of Sport Sciences

2003; 21(7): 519-28.

Patel, R & Davidson, B (2003). Forskningsmetodikens grunder – Att planera,

genomföra och rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur.

Reilly, T (2004) An ergonomics model of the soccer training process. Journal of Sports

Sciences. 2005; 23(6): 561-572.

Rienzi, E, Drust, B, Reilly, T, Carter, J. E. L, Martin, A (2000). Investigation of

anthropometric and work-rate profiles of elite South American international soccer

players. Journal of Sports Medicine and Physical Fitness. 2000; 40: 162-9.

Stölen, T, Chamari, K, Castagna, C, Wistlöff, U (2005). Physiology of soccer – anupdate. British Journal of Sports Medicine 2005; 35(6): 501-536.

Valquer, W, Barros, TL, Sant’anna, M (1998). High intensity motion pattern analyses of

Brazilian elite soccer players. IV world congress of notational analysis of sport. 1998;

80: 23-27.

Vilberg, A (1997). Allmän idrottsfysiologi och anatomi. I: Annerstedt, C & Gjerset, A

(red.) Idrottens träningslära. Farsta: SISU Idrottsböcker.

Wilmore, J & Costill, D (2004). Physiology of sport and exercise third edition. Hong

Kong: Human Kinetics.

Wistlöff, U, Castagna, C, Helgerud, J, Jones, R, Hoff, J (2004). Strong correlation of

maximal squat strength with sprint performance and vertical jump height in elite soccer

players. British Journal of Sports Medicine. 2004; 38: 285-288.



56

Elektroniska referenser

Skånes Fotbollsförbund (Tränarutbildning 2008. Tillgänglig: 2008-05-27,

www.skaneboll.se

Svenska Fotbollförbundet, Stefan Hjelmberg (2008-01-22). Fakta om nya A-

utbildningen för tränare. Tillgänglig: 2008-05-27,

www.svenskfotboll.se/t2u.aspx?p=201123&x=1&a=1119960

Personlig kommunikation

Andreasson, Tommy (2008-06-09) Svenska Fotbollsförlaget AB

Balsom, Paul (2008-06-05) Idrottsfysiolog & författare

Bangsbo, Jens (2008-05-31) Professor , University of Copenhagen, Department of

Exercise and Sport Sciences

Hammar, Urban (2008-05-26) Riksinstruktör, Svenska Fotbollförbundet



57

Figur 5. Översikt för Övning 1:

Snabbhetsträning (figuren återgiven

efter Balsom, 2007, s. 202).

Bilaga 1 – Övningsexempel för funktionell

snabbhetsträning

Alla övningarna avser att träna funktionell, fotbollsspecifik snabbhet.

Övning 1: Snabbhetsträning.

Arbetstid: 3-6 sekunder, 20-40 meter.

Vila: Ca 10 gånger arbetstiden.

Antal upprepningar: 5-10 på varje sträcka.

Belastning: Max fart.

Organisation: Planstorlek enligt figur 1. 3-5

spelare vid varje kon.

Anvisningar: X1 spelar boll som X2 med

maximal löpning försöker hinna i kapp.

Mottagning av bollen sker i rörelse. X2 lämnar över bollen till X3 och ställer sig sist i ledet vid

den konen. X1 ställer sig sist i ledet vid den kon

som X2 lämnat. X3 spelar samtidigt bollen som

X4 ska försöka hinna ikapp.

Variationer: Spelaren som skall hinna ikapp bollen kan starta felvänd. Spelaren som

skall hinna ikapp bollen kan försöka att ”bryta” bollbanan med en glidtackling (om

underlaget är lämpligt).

Instruktioner: Se till att vilotiden blir tillräckligt lång hela tiden och bryt eventuellt för

en längre vila om övningen håller på mer än 10 upprepningar. Övningen bör också

genomföras efter uppvärmning och tidigt i träningspasset. Var noga med att poängtera

för spelarna att det är maxlöpningar som gäller och att passningen hellre får vara för

brant (så att den sprintande mottagaren inte hinner ikapp den) än att den är för löst

slagen.



58


”Passa och spring (figuren återgiven

efter Balsom, 2007, s. 205).

Den här övningen tränar med fördel den funktionella fotbollsspecifika snabbheten.

Startsignalen sker genom att en medspelare tar emot en passning varpå man börjar sin

löpning för att få bollen på djupet. Rusherna är hela tiden med maxintensitet och

samtidigt som explosiv löpkraft utvecklas så tränas de balanserande och stödjande

musklerna som behövs när benen springer åt ett håll medan blicken är riktad mot bollen.

Väsentliga riktningsförändringar i löpningen kommer också ske för att anpassa den

utifrån var passningen hamnar.

Övning 2: ”Passa och spring”

Arbetstid: 2-4 sekunders maxlöpningar, 10-20

meter.


Antal upprepningar: 10-20 stycken.

Belastning: Maxfart vid utvalda löpningar

(sträcka A & B). Jogging vid sista löpsträckan

(C).

Organisation: Övningen kan med fördel drivas

som en stafett där en spelare startar ute på banan

(X2) och övriga på ett led vid startpunkten (X1).

10-20 meter mellan de två konor som utgör

första löpsträckan och ca 2 meter till nästa kon.

Två grupper om 4-8 spelare tävlar mot varandra.

Anvisningar: X1 passar till X2 (A) som stoppar

bollen vid sin kon och förflyttar sig till nästa

kon. X1 löper efter sin passning i maxfart till

bollen och passar den i sidled till X2 som i sin tur passar bollen till X3 och jobbar sedan

lugnt ner och ställer sig sist.



59


”Kolonn” (figuren återgiven efter Balsom, 2007, s. 204).

Instruktioner: Om övningen drivs som en stafett brukar det inte vara särskilt svårt att

motivera spelarna att göra maxlöpningar. Poängtering kan istället göras på att spelarna

skall vara noga med att passningarna är hårt slagna, går längs med marken och till rätt

adress. När X2 har slagit sin sista passning kan hon/han jogga lugnt tillbaka och ställa

sig sist. Den här löpningen ingår i viloperioden och det är viktigt att den bedrivs

långsamt.

I den här övningen används explosiva starter med ett nytt startstimuli. Den egna

passningen utgör starten vilket ställer krav på att spelaren är avslappnad i

passningsmomentet för att kunna utföra en optimal passning och sedan att spelaren

snabbt ställer om och accelererar till maxlöpning. Även i inbromsningsmomentet är det

viktigt att spelaren snabbt kommer ner i tempo och blir avslappnad i kroppen för att

kunna leverera ytterligare en bra passning, den här gången i sidled.

Övning 3: ”Kolonn”

Arbetstid: 2-4 sekunder, 10-20 meter maxfart

med boll. 2-4 sekunder, 10-20 meter utan boll.


Antal upprepningar: 10-20 stycken

Belastning: Maxfart första sträckan med boll

och maxfart tillbaka utan boll.

Organisation: Två led med 4-8 personer i

varje led, med ett mellanrum på 10-20 meter

mellan leden.

Anvisningar: Spelarna ställer sig upp på två led

med mellan 10-20 meters mellanrum. X1 driver bollen så fort som möjligt mot X2. X1

gör en överlämning till X2 som direkt börjar driva i högsta fart mot X3. Samtidigt vänder

X1 om och försöker komma ikapp X2. X2 gör en överlämning till X3 och försöker sen

komma ikapp densamme.



60

Variationer: Man kan tillåta spelaren som försöker komma ikapp att bryta bollen,

förutsatt att han vid överlämningen hamnar bakom den nye bollhållaren. En annan

variant är att spelaren som försöker komma ikapp måste springa baklänges (utan att

försöka bryta bollen).

Instruktioner: Det är mycket viktigt att vilan blir tillräckligt lång för spelarna som står

och väntar i kolonnen. Det bör poängteras att spelaren med boll ska dribbla den hela

vägen till mötande spelare så att det inte sker en lång passning varvid tempot stannas

upp.

Vid den här övningen används återigen ett nytt startstimuli, när spelaren tar emot bollen

startar maxlöpningen. Den här gången sker också maxlöpningen med boll vilket

involverar fler stabiliserande och balanserande muskler. Riktnings- och

rörelseförändringar kommer att ske för att hålla bollen på rätt kurs mot medspelaren.

Den här övningen involverar dessutom en 180 graders vändning där spelaren är

beroende av en snabb inbromsning och att återigen kunna trycka ifrån och accelerera

löpningen.



61

Bilaga 2 – Svenska Fotbollförbundets

tränarutbildning

Documents

Crepin, Fredrik - Snabbhet - ett avgörande moment