Fokus på lika rättigheter

Dela meden tidning från diakonia • nummer 4-2007

gynnar kvinnorna i sam hället. Dessa faktorer bidrar gemen-samt till att göra kvinnor lite mer utsatta, lite mer fattiga och lite mer utarbetade.

Om problematiken i grund och botten har samma rot system – mäns överordning och kvinnors underordning och stereotypa könsroller – borde det också betyda att vi kan dra lärdom av varandra för att utmana och för-ändra systemet – oavsett om vi lever i ett rikt eller fattigt land. Både kvinnor och män ska ha friheten att utveckla sig själva och göra egna val, utan att begränsas av stereotypa och stela köns-roller.

En nyckel till ett förändrat synsätt är att män blir aktiva i arbetet för att öka jämställdheten. Som biståndsorganisation har Diakonia fokus på mäns engagemang i jämställdhetsarbetet i de länder där vi fi nns och arbetar. Ett exempel på det arbetet fi nns i reportaget från Colombia. Ett annat exempel berättar vi om i reportaget från det ockuperade palestinska territoriet och paraplyorganisationen WATC där unga kvinnor och män får utbildning i demokrati, med-borgarskap och jämställdhet.

Detta är en utmaning i många sammanhang. Som vår land-representant i Nicaragua, Moisés Moraga, påpekar i sin krönika, fi nns det många exempel på hur Jesus bröt med sitt samhälles traditionella könsroller och pekade ut en annan riktning. För sin tid – och vår.

Männen behövs i arbetet för jämställdhet

Innehåll ”Jag är fast i den här stan” ......................................................... 3

Att våga ifrågasätta sin manlighet ...............................6

Lagförslag – viktigt steg .......................................................... 11

Jämställdhet ger frihet ................................................................. 12

Gästkrönika ................................................................................................... 14

Hotad men hoppfull ........................................................................15

Tror jag .................................................................................................................19

Nyheter och notiser ....................................................................... 20

Insamling .......................................................................................................... 22

Information och nyheter från Redaktör Viktoria Myrén • Projektledare Erika Bergman • Ansvarig utgivare Bo Forsberg

Adress Starrbäcksgatan 11, 172 99 Sundbyberg • Plusgiro 90 33 04-4 (för gåvor) • 40 33 04-9 (för material) • Telefon 08-453 69 00 • Telefax 08-453 69 29

E-post diakonia@diakonia.se • Webbplats www.diakonia.se Diakonia är en kristen biståndsorganisation som tillsammans med lokala partner arbetar för en varaktig

förändring för de mest utsatta människorna i världen. • Tryck Sörmlands Grafi ska, på miljövänligt papper • Form Unna Design • Dela med utkommer

under 2007 med fyra nummer och distribueras till Diakonias understödjare • Dela med publiceras med ekonomiskt stöd från Sida, som dock inte har medverkat vid utformningen

av materialet. • ISSN-nr: 0281-4404 • Första sidan: Laila Kharoufeh har precis tagit studenten från en kristen skola i den palestinska staden Beit Jala. Hon är en tjej full av

ambitioner och har alltid velat läsa vidare på universitetet. Men muren som nu ringar in staden har gjort hennes planer omöjliga att förverkliga. Foto: Maria Steén/Moment.

”Kan tjejer verkligen spela elgitarr?” Sexåriga Elina reagerar på TV-inslaget som visar en kvinnlig elgitarrist, och mamma Susanne får en klump i halsen. ”Vad är det egentligen för kvinnosyn mina döttrar får sig till livs?” säger hon upprört till mig när hon berät-tar om händelsen.

Den frågan, om vilken syn vi har på vad som är typiskt manligt eller kvinnligt, arbetar Carlos Iván García med. I Dela med berättar vi i det här numret om de kurser som tar upp och bearbetar frågan om manlighet som Diakonias partner i Colombia genomgår. Vilka bilder vi ger våra barn är en relevant fråga att ställa såväl i Sverige som i Colombia, och i alla länder och samhällen.

Jämställdhet är ett av Diakonias prioriterade ämnen. Utgångs-punkten i det arbetet är mäns och kvinnors lika värde och rät-tigheter. I många av de fattiga delar av världen där vi fi nns och våra partner jobbar innebär bristen på jämställdhet skriande fattigdom och bottenlös utsatthet i samhället, på arbetet och i hemmet. Kvinnors utsatthet gör dem ännu mer sårbara för alla de omständigheter som fattiga människor tvingas leva under. Det visar inte minst det faktum att 70 procent av världens fattigaste är kvinnor. Det mest drastiska uttrycket för denna könsmaktordning är mäns våld mot kvinnor. Vi vet att vi på allvar måste jobba med frågan om jämställdhet för att kunna utrota fattigdomen och få en hållbar utveckling som inkluderar män och kvinnor på lika villkor.

Även här brottas vi med problemet att mäns och kvinnors arbete bedöms vara olika värdefullt – trots att Sverige är en av de stater som toppar den internationella statistiken i fråga om jämställdhet. Våld mot kvinnor är ett stort problem trots ständiga utfästelser om att vi ska göra mer och bättre insatser. Liksom en fördelning av ansvar för hemmet, familjen och barnen som miss-

2 Dela med

Dela med 3

”Jag är fast i den här stan”

Unga tjejer kontrolleras och bevakas noga. Deras fysiska rörelsefrihet är starkt begränsad. De får inte vara

ute efter klockan sju på kvällen och absolut inte resa på egen hand. Men tjejernas liv begränsas också av

ryktesspridning. Det kan räcka med att bara prata med en kille för att få sitt rykte förstört.

– Förutom muren och intifadan har jag min underbara kultur som inte tillåter mig att göra någonting. Allt

jag kan göra är att gifta mig, laga mat och föda barn, säger Laila Kharoufeh.

Det är en strålande försommardag. Utifrån ser det ut som en vanlig, lycklig examensceremoni. Men

bilden är bedräglig. Framtiden ligger inte öppen för dessa studenter, särskilt inte för tjejerna.

Laila Kharoufeh, 18 år, bor i den kristna palestinska staden Beit Jala utanför Jerusalem. Staden

är snart helt inringad av muren.

– Min dröm är att läsa internationella relationer på universitetet i Bir Zeit på Västbanken. Men

nu kan jag inte längre ta mig dit. Och som ung tjej kan jag inte fl ytta hemifrån. Jag är instängd

i den här stan, säger hon.

T E X T : K A R I N T I D E S T R Ö M

F O TO : M A R I A S T E É N / M O M E N T

4 Dela med

Muren har skurit av många palestinska samhällen inte bara från Israel utan också från varandra. Staden Beit Jala ligger

bara någon mil från Jerusalem, men det tar många timmar att ta sig fram och tillbaka. Palestinierna måste köa i timtal

vid vägspärrarna. Lailas mamma, som jobbar som städerska i Jerusalem, lämnar hemmet klockan fem varje morgon och

kommer tillbaka först efter att det blivit mörkt.

– Jag träffar aldrig min mamma längre. Förut brukade vi sitta och prata på kvällarna. Vi var bästa vänner. Nu känner

jag mig ensam, säger Laila Kharoufeh.

Under examensceremonin på den kristna skolan Talitha Kumi får Laila ta emot en utmärkelse för att hon varit en god

kamrat. Hon har gott om vänner, ler och skrattar för det mesta. Men inuti är hon ledsen.

– Jag har väntat på den här dagen så länge. Jag har haft så mycket drömmar. Nu har jag tagit min examen. Halva mitt

liv har gått, jag är snart en vuxen kvinna. Och jag känner mig så besviken. Jag har inte sett eller gjort någonting. Och

framtiden ser mörk ut, det blir bara värre och värre för varje dag, säger hon.

Studentfesten på kvällen blir ett väl-

kommet avbrott i den dystra varda-

gen. Det festas och dansas till sent

på natten. För en stund glömmer Laila

Kharoufeh bort sina bekymmer.

– Människorna här har slutat le.

Det är så orättvist. Vi är inte terroris-

ter, vi är fredliga människor. Jag hop-

pas att det en dag blir fred. Det är vad

vi alla väntar på, säger hon.

Dela med 5

människor om deras rättigheter. Ilsa är en av Diakonias 19 partnerorganisationer i Colombia, och alla har fått gå en kurs om maskulinitet.

KAN INTE KRAMASSyftet med kursen är att ifrågasätta machoidealet och hjälpa männen att utveckla andra sidor av sin identitet. De teoretiska övningarna är ofta enkla, där är de fl esta överens. Men när man kommer till praktiska övningar blir det kärvt. Det kan vara till synes små saker som att kramas. För många män är det vansinnigt svårt att krama en annan man. Axlarna åker upp och hela kroppen stelnar. De ser ut som statyer och en del vägrar först att vara med.

– Jag ska inte säga att jag tyckte att det var helt lätt, men jag tror att jag har lättare än många att kramas, säger Jorge.

Han sitter lugnt tillbakalutad i en fåtölj vid fönstret. TV:n står på och det ena barnprogram-met avlöser det andra. Ana Lucía plockar kuddar från soffan och lägger i en hög på golvet och Pilár sitter i soffan och nickar igenkännande. De fl esta colombianska män kramar aldrig andra män. Förutom när de har druckit.

– Min pappa kramar aldrig mina bröder, men han kramar mig, säger Pilár.

– I sju-åttaårsåldern slutar pojkar att pussa sin pappa. Men pappan fortsätter att pussa döttrarna, och mamman pussar både söner och döttrar. Det är faktiskt märkligt, säger hon.

Enligt Carlos Iván García, som håller i kurserna i

En man gråter inte. Han är stark,

viril, aggressiv och står självklart över

kvinnan. Så ser det traditionella macho-

idealet i Latinamerika ut. Men det fi nns

de som aktivt tar avstånd från machis-

mon. Genom maskulinitetskurser får

60-åriga män gråta för första gången i

sitt liv och ”supermachos” kan visa sig

sårbara.

T E X T : L E N A H A N S S O N

F O TO : J U L I Á N L I N E R O S

– Vi måste bryta med machokulturen – inte bara för kvinnornas skull utan för vår egen skull. Det säger Jorge Carvajal, som har gått Diakonias kurs om maskulinitet i Colombia.

Han bor med sin fru Pilár Romero och tvååriga dottern Ana Lucía i ett trevligt medelklassområde i huvudstaden Bogotá. Entrén till det illgula huset täcks av metallstängsel och en bister vakt öppnar en liten, liten lucka i stängslet när jag närmar mig.

MORD OCH KIDNAPPNINGARSom på de fl esta håll i staden oroar sig folk för säkerheten. Kriminaliteten är utbredd och Colombia är ett av de länder som drabbats hårdast i världen av mord och kidnappningar. Bara mel-lan januari och juli i år har över 10 000 människor mördats och minst 263 människor har kidnappats. Och trots att Bogotá är förhållandevis säkert är de fl esta försiktiga.

Jorges och Pilárs lägenhet ligger högst upp, den är liten men charmig. Från taket har man en strålande utsikt över staden och de maffi ga bergen i öster.

Familjen Carvajal är ingen vanlig colombiansk familj. De delar nämligen lika på ansvaret för hem och barn. För Jorge är det en självklarhet att städa, stryka, laga mat och bada Ana Lucía.

– Jorge är ovanlig. Mina kompisar tycker att han är fantastisk, säger Pilár. De önskar sig också en man som inte är macho.

Jorge leder organisationen Ilsa, som bedriver forskning i juridik och utbildar fattiga och utsatta

Att våga ifrågasätta sin manlighet

– Om kvinnorna vill bryta könsmönstren måste

de göra det med oss män. Vi måste ju också vara

med! säger Jorge Carvajal. Här med dottern

Ana Lucía (på nästa uppslag även med frun Pilár

Romero).

6 Dela med

8 Dela med

maskulinitet, har männen ofta ett komplicerat för-hållande till sina kropp och sitt känsloliv.

– Vi har haft män i 60-årsåldern som på kursen gråter för första gången i sitt liv. Och de känner en stor lättnad, säger han. De har burit så mycket inom sig.

Genus och jämställdhet låter för många som en kvinnofråga.

– Men om kvinnorna vill bryta könsmönstren måste de göra det med oss män, säger Jorge.

Han tycker att kursen har stärkt honom i hans mansroll. Och han tror att insikterna på sikt kan leda till en förändring i samhället och bidra till ett bättre liv för de mest utsatta människorna. Det handlar om strukturer som måste ändras på alla nivåer.

– Kurserna är oerhört viktiga, säger han. Inte bara på ett personligt plan utan också profes-sionellt. Nu har vi åtminstone börjat prata om maskulinitet inom organisationen, även om det fortfarande är svårt att omsätta ämnet i praktisk verksamhet.

BARA FÖR HOMOSEXUELLA?För temat är kontroversiellt. Många män tycker att det känns larvigt och oväsentligt – och mest är en fråga för homosexuella, för vilken ”normal” man ifrågasätter sin manlighet? Och en del kvin-nor tycker att männen nu är inne och klampar på ett område som är deras. ”Männen försöker göra sig till offer – trots att de egentligen är förövarna” heter det.

– Det tycker jag är ett tokigt resonemang, säger Carlos Iván García. Jag är också feminist! Men jag är övertygad om att man måste jobba med både män och kvinnor. Det är inte effektivt att skuld-belägga männen för att de är män.

Maskulinitetskurserna handlar inte bara om att kvinnorna ska få det bättre. Männen måste känna att de har något att vinna. Det kan vara att få kontakt med sina känslor, kunna umgås med sina barn eller förbättra relationen med sin partner.

MÄN DÖDAR MÄNColombia är ett våldsamt samhälle och män drab-bas hårt av andra mäns våld.

– Många mord grundar sig i machismo, säger Carlos Iván García. Det kan räcka att två män tittar på varandra på krogen och ska bevisa vem som är mest macho. Och det slutar med att någon dör. Våldet och de många morden är en förklaring till att medellivslängden för män är lägre än i andra länder på samma utvecklingsnivå. I Colombia är 90 procent av alla som dödas män. Inbördeskriget mellan regeringsstyrkor, gerillor och paramilitär skördar färre dödsoffer än den ”vanliga krimina-liteten”. Men de väpnade gruppernas traditionella

Dela med 9

10 Dela med

riktiga namn vill han inte publicera av säkerhets-skäl.

Han lyckades övertyga sin fru, som han övergett tio år tidigare, att komma till Bogotá med dött-rarna för att skapa ett nytt, civilt liv. Men det var inte lätt.

– Jag var en supermacho. Okänslig. Inget be-rörde mig. Jag såg kvinnor som objekt, brydde mig inte om vad de sa och hade ingen större förståelse för min frus behov.

KRÄVDE ABSOLUT LYDNADFreddy var befälhavare i Farc och van att kräva ab-solut lydnad och perfektion. Hemma funkade det inte. Det blev kaos.

– Jag visste att jag fysiskt var far till mina tre döttrar, men jag visste också att jag hade övergett dem och deras mor när de bäst behövde mig. Jag visste inte hur jag skulle närma mig dem känslo-mässigt.

Lösningen blev krogen. Freddy drack mycket och blev våldsam. När han gick ut och spelade bil-jard räckte det att någon tittade på honom så blev det bråk. Han slog sin fru och sina barn. Skrek och gormade hemma.

– Jag klarade inte livet i det civila. Jag blev både psykiskt och fysiskt sjuk och åkte in och ut på sjuk-huset. Jag gick hos fl era psykologer och jag trodde att jag skulle dö.

Så när Freddy fi ck ett erbjudande att gå med i en nybildad väpnad grupp var han nära att ta steget tillbaka till kriget. Han ser kursen i mas-kulinitet som en del av räddningen. Han började refl ektera över sin roll och insåg att relationerna i

värderingar och militära strukturer bidrar till att stärka machoidealet i hela samhället. Det gör också den omfattande organiserade brottslighe-ten, med kopplingar till knarkhandeln. Råbarkade machomän med vapen och makt skapar enorma rikedomar och erövrar vackra fl ickor. Därigenom vinner de erkännande och status.

TRE MILJONER PÅ FLYKTKriget har en rad tragiska effekter. En av dem är det stora antalet internfl yktningar. Närmare tre miljo-ner människor beräknas vara på fl ykt inom lan-det. För män med machovärderingar innebär det en särskild problematik. Kvinnorna fortsätter att ha huvudansvaret för hemmet och familjen, men mannen har ofta svårt att skaffa jobb och kan inte uppfylla sin manliga plikt; att försörja familjen. För honom är en riktig man ute och jobbar eller träffar vänner, men nu har han ingetdera. Istället sitter han hemma och ger order, eller går ut till någon bar där han inte känner någon och super sig full.

För de män som deltagit i kriget och valt att lägga ner sina vapen handlar det också om att inte längre synas. De är vana vid att vara den tuffe mannen, med vapen i hand, som folk fruktar och lyder. Nu är de ingen.

– Det är verkligen traumatiskt för dem, säger Javier Omar Ruiz, som hållit i maskulinitetskurser för avmobiliserade gerillamän och paramilitärer.

Enligt honom är det nödvändigt att få de här männen att fundera över sin syn på manlighet, annars blir de ett hot mot samhället.

”Freddy” krigade för gerillagruppen Farc i sju år innan han deserterade. Freddy var hans alias, hans

hemmet måste vårdas och att barn inte uppfostras på samma sätt som soldater.

– Jag har ändrat mig mycket, tack vare kursen. Jag har blivit känslig och sårbar. Det viktigaste jag har lärt mig är att ett hem och barn kräver mycket tid och kärlek.

Målet nu är att skapa ett hem där alla respek-terar varandra och att döttrarna får en utbildning. Freddy själv ska börja studera juridik.

– Om Gud ger mig fortsatt god hälsa så tror jag att jag kan vara en duktig jurist när jag är 42 år. Helst skulle jag vilja jobba för att hjälpa ensam-stående mödrar. De har det svårt och jag känner starkt för dem.

BARNEN PÅVERKASEnligt Carlos Iván García som hållit i Diakonias kurser om maskulinitet är det vanligt att delta-garna ändrar sitt sätt att uppfostra barnen. Söner och döttrar måste hjälpa till lika mycket hemma, och om tonårssonen får gå ut med kompisarna så får dottern det också. Många har också slutat att säga ”pojkar gråter inte”, ”pojkar hör inte hemma i köket”, och utsätta pojkarna för olika mandoms-prov.

Men om mannen ändrar sig så är hans omgiv-ning fortfarande kvar i samma föreställningar om vem han borde vara. Många får utstå glåpord, både från män och kvinnor.

Vad vinner då Jorge på att inte vara macho? Svaret kommer snabbt.

– Se här, säger han och slår ut med armen. Och där sitter Ana Lucía och Pilár.

– Jag mår bra, vi mår bra. Vi har ett harmoniskt liv.

Diakonia i Colombia

Diakonia har arbetat i Colombia sedan 1975. Från början var fokus för arbetet att stärka människors ekonomiska och sociala rättighe-ter. Med åren har allt mer av arbetet kommit att fokusera på stärkandet av jämställdhet och kvinnors situation i det colombianska samhället.

Diakonias program i Colombia har målet att öka kvinnornas delaktighet i partner-organsationerna, minska våldet mot kvinnor och öka kvinnors infl ytande i samhället. En viktig del i detta arbete är att förändra ste-reotypa bilder av män och kvinnor. Som ett led i detta erbjuder Diakonias partner kurser i maskulinitet som utmanar de traditionella uppfattningarna om vad som är manligt.

– Det viktigaste jag har lärt mig är att ett hem och barn kräver mycket tid och kärlek, säger Freddy.

Dela med 11

Inbördeskriget påverkar Colombias kvinnor på olika sätt. Enligt fl era rapporter använder de stri-dande grupperna våldtäkter som hämnd och kvin-nor utsätts för tvångsaborter, massvåldtäkter och gisslantagande. Men bara ett fåtal övergrepp an-mäls. Sexuellt våld anses tillhöra den privata sfären och har hittills inte diskuterats särskilt öppet. De som ändå anmäler möts ofta av en oförstående och skuldbeläggande attityd: Varför gjorde du inte motstånd? Varför var du klädd så där? En del av de kvinnor som anmält att de blivit våldtagna av paramilitärer har uttryckligen bett myndigheterna att hålla det hemligt. I vissa fall för att de är rädda att deras män eller söner får reda på vad som hänt och tar rättvisan i egna händer.

INTERNFLYKTINGAR HAR DET SVÅRTDe kvinnor som är på fl ykt inom landet drabbas hårt av machokulturen. De har fortfarande huvud-ansvaret för familjen och hemmet, men nu under svårare omständigheter. Ofta får kvinnorna ta på sig försörjningsansvaret. De kan till exempel få jobb som hemhjälp, men många hamnar i prosti-tution. Dessutom tvingas de kanske ta hand om mannen, som i många fall bryter ihop när han inte längre klarar att leva upp till traditionella mans-ideal. (se tidigare artikel)

NY LAG MOT VÅLDKvinnomisshandel i hemmet är utbrett och enligt myndigheterna anmäls bara runt fem procent av av alla fall. Förra året tog Diakonias partnerorgani-sation Sisma Mujer initiativ till en ny lag om våld mot kvinnor. Man lyckades genom skickligt lobby-arbete och ett brett samarbete få kvinnorna i kon-gressen att ställa sig bakom idéen, oberoende av partitillhörighet. Det var en enorm framgång i ett

politiskt polariserat klimat. Lagförslaget mals nu genom kongressen och har vattnats ur på vägen, men Sisma Mujer ser ändå arbetet som ett viktigt steg framåt.

En kontroversiell punkt rör rätten till abort. I synnerhet kristna grupperingar motsätter sig all legalisering av abort. Något som upprör Sisma Mujer, som arbetar hårt för rätten till abort.

VÅLDTAGEN 11-ÅRING FICK ABORTFörra året beslutade konstitutionsdomstolen att tillåta abort när kvinnans liv eller hälsa är i fara, när fostret är så missbildat att det inte är livsdugligt, eller när kvinnan utsatts för våldtäkt. Hur undan-tagsfallen ska tolkas är dock inte riktigt klart. Den första lagliga aborten i landet utfördes förra som-maren på en 11-årig fl icka som fl era gånger hade våldtagits av sin styvfar. Fallet väckte stor debatt i medierna.

MÄNNEN MÅSTE ÄNDRA SIG MESTLagstiftningen är inte dålig när det gäller jämlikhet och kvinnors rättigheter, men det är stor skillnad mellan teori och verklighet.

– I det här landet behöver vi verkligen jobba hårt med jämställdheten. De patriarkala struk-turerna är väldigt starka, säger Karín Rodriguez på Diakonias kontor. Och det räcker inte att bara jobba med kvinnor. För det är männen som måste ändra sig mest.

Claudia Mejía på kvinnoorganisationen Sisma Mujer tror också att det är bra att man jobbar med männen och deras maskulinitet. Men hon ser också en risk att mannens ansvar relativiseras när man sätter fokus på maskuliniteten.

– Männen har ett ansvar, individuellt och kollektivt, säger hon.

Machokulturen drabbar kvinnor och

homosexuella hårt. Två av tre colom-

bianska kvinnor har enligt FN-organet

UNDP utsatts för sexuellt, fysiskt eller

psykiskt våld. Det kommer också rap-

porter om att våldtäkter används som

vapen i kriget.

T E X T : L E N A H A N S S O N

F O TO : J U L I Á N L I N E R O S

Lagförslag – viktigt steg

Fru José Beltran (mitten) deltar i en rådgivande work-

shop i Bosa, söder om Bógota, för mödrar från familjer

som befi nner sig i en utsatt situation.

12 Dela med

– Jag var så mycket mer trångsynt förut. Jag hade en traditionell syn på kvinnor, men den utbildning vi har fått här har hjälpt mig att ändra uppfattning. Nu ser jag kvinnor som jämlika och har förstått att de, om de får sina rättigheter uppfyllda, bidrar lika mycket som män, säger Ahmad Daghlas.

Vi träffar honom på WATC, Women Affairs Tech-nical Committé i Ramallah, tillsammans med Ieza Karaja, Ramzy Hasan och Missadeh Ihmaid.

WATC samlar en mängd organisationer som jobbar med jämställdhet under sitt paraply. Det innebär också en mängd olika aktiviteter. Den här lördagen är det bland annat två workshops på gång för unga kvinnor i Ramallah med omkring-liggande byar.

I ett rum diskuterar 26 unga kvinnor jämställd-het, hur de palestinska lagarna påverkar dem och hur kvinnor och män använder sin tid.

TAR STÖRST ANSVARTjejerna Ieza Karaja och Missadeh Ihmaid har också smugit sig in för att delta. Kvinnorna i grup-pen kommer precis som dem från någon av byarna som omger Ramallah och snart är alla involverade i samtalen. Den höga ljudnivån bryts av en koncen-trerad tystnad när de får i uppgift att skriva ner vad de gör under en dag. Sedan uppmanas alla att på samma sätt skriva ner sina mäns eller bröders dagsschema. Med ens blir det väldigt tydligt att kvinnorna tar det absolut största ansvaret för fa-miljen och hemmet.

– Uppgiften har två syften, berättar ledaren och juristen Rafeef Mujahed. Dels att synligöra

att kvinnor också arbetar och gör en viktig insats i familjen, dels att visa hur ojämnt ansvaret för familjen och hemsysslorna är fördelade.

Det är startskottet till ett samtal om att kvin-norna – i minst lika stor utsträckning som männen – är viktiga för det palestinska samhället och dess utveckling.

Ieza Karaja, Ahmad Daghlas, Ramzy Hasan och Missadeh Ihmaid har alla fyra själva varit delta-gare i många av de workshops som WATC är med och arrangerar och i dag arbetar de som frivilliga ledare.

Att de deltagit i workshops för både tjejer och killar gör dem till undantag i det palestinska sam-hället. Till och med för WATC, som arbetar för att integrera kvinnor i alla delar av samhället, är det ingen självklarhet att ha mixade grupper. Det är bara i städerna Ramallah och Qualqiliya som det är möjligt, på andra platser i det palestinska territo-riet skulle det vara alldeles för kontroversiellt.

VIKTIGA ERFARENHETERMen mixade grupper och utbytet det har innebu-rit betyder mycket för de här unga männen och kvinnorna.

Ieza Karaja och Missadeh Ihmaid konstaterar att de nu vågar ta för sig och inte är lika försiktiga med att ställa krav på sin omgivning.

– Jag gör mitt bästa för att visa min familj och människorna i byn jag kommer från att kvinnor har intressen, utbildning, intellekt och bär på viktiga erfarenheter som hjälper till att utveckla vårt sam-hälle, berättar Ieza Karaja.

De är vänner, har gemensamma intres-

sen och idéer. Men det är en utmanande

vänskap. Att tjejer och killar har ge-

mensamma projekt är ingen vanlig syn i

det palestinska samhället. Men för Ieza

Karaja, Ahmad Daghlas, Ramzy Hasan

och Missadeh Ihmaid är det självklart

att se varandra som jämlikar.

T E X T O C H F O TO : E R I K A B E R G M A N

Jämställdhet ger frihet

Dela med 13Dela med 13

riet att ha identitetshandlingar. Alla palestinier ska ha handlingar som säger att de har rätt att leva i antingen Gaza, Västbanken eller i Östra Jerusalem. Restriktionerna är stora. Det är nästan omöjligt att fl ytta från Gaza till Västbanken eller från Väst-banken till Östra Jerusalem, och rörelsefriheten är starkt begränsad. För personer utan id-handlingar är hindren oöverstigliga. De kan inte lämna den by eller stad de bor i eftersom de inte tillåts komma tillbaka för att de inte kan styrka att det är hem-orten de återvänder till.

SATSAR PÅ TEATERDet är också den verklighet både Ahmad Daghlas och Ramzy Hasan lever med. Det blir svårt att få ett jobb och livet blir oerhört begränsat. Men de försöker att använda den frihet i tanken som de upplever att de fått genom WATC:s arbete. Ramzy Hasan satsar på teater, Ahmad Daghlas fotografe-rar och är en av ledarna i en konstgrupp för barn. Han var med och startade den, men idag leds arbetet av den mest kompetenta i gruppen – den enda kvinnan, berättar han och ler.

I dag studerar fl er kvinnor på universitet, fl er kvinnor bidrar till familjens försörjning och föräld-rar börjar ändra uppfattning om hur döttrarnas liv ska se ut.

– Jag tror fl er har förstått att kvinnor har mycket att bidra med och därför behöver bli mer delaktiga i samhället, säger Missadeh Ihmaid.

I hennes fall har det gett resultat. Idag tycker hon att hennes föräldrar litar på henne och ger henne friheten att välja bort slöjan, att göra de resor hon behöver göra i området på egen hand och engagera sig i ett arbete för att på olika sätt göra livet i hembyn bättre.

– De har sett hur övertygad jag är, och de har sett att jag trots mina studier inte väljer att fl ytta utan i stället har valt att engagera mig i en frivil-ligorganisation som arbetar för att göra vårt liv i byn bättre, säger Ieza Karaja.

Just detta med förtroende är viktigt, påpekar både hon och Missadeh Ihmaid.

– Mina föräldrar litar på mig på ett helt nytt sätt, och jag tror det har att göra med att jag lärt mig att kommunicera mycket bättre. Nu berättar jag vad jag vill, och jag känner också att jag blir lyssnad till, förklarar Missadeh Ihmaid.

Det som lade grunden för henne och de andra var att de övade sig i kommunikation och blev upp-muntrade att säga vad de tyckte.

– Det är inte bara en fråga om vad man sade på utbildningarna, utan lika mycket om hur vi gjorde det, berättar Ahmad Daghlas.

– Vi är ju i grunden människor med lika värde. Det handlar bara om att man måste upptäcka det och börja agera så, fyller Ramzy Hasan i.

Det gemensamma arbetet med en utställning bidrog till att svetsa samman gruppen. Uppgiften var att belysa vilken stor betydelse det har för män och kvinnor i det ockuperade palestinska territo-

Utbildar unga

i ledarskap

Paraplyorganisationen Women’s Affairs Tech-nical Committee, WATC, bildades 1992 för att ge stöd till och inkludera jämställhets-frågor och kvinnors rättigheter i den freds-process som då pågick mellan Israel och palestinierna. Efter att den palestinska myn-digheten bildades 1994 har WATC fortsatt arbeta för jämställdhet i det palestinska sam-hället genom att driva frågan om ökat kvinn-ligt politiska deltagande, för en ändring av könsdiskriminerande lagstiftning och genom folkbildning på nationell och lokal nivå.

Samarbetet med Diakonia har haft som mål att utbilda unga kvinnor och män i ledarskap och för ett ökat engagemang i det palestinska samhällets utveckling. Demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet har varit grund-läggande inslag i utbildningen.

Ieza Karaja, i mitten, är en av WATC fl itiga deltagare. Hon har gått på de fl esta workshop som organisationen arrangerat och är en av de frivilligt engagerade ledarna.

Idag arbetar hon för en frivilligorganisation i Ramallah och är djupt involverad i ett arbete för att förbättra livet i sin hemby.

14 Dela med

Johanna Olaison, medlem i Diakonias aktivistgrupp i Uppsala

Det var förstås mig han pratade med, före-ståndaren för den gigantiska loppmarknaden vi just anlänt till för att jobba på en dag. Alla andra hade redan fått sina uppgifter och nu vände han sig till mig, dagens enda tjej, och frågade om jag var bra på kaffe.

Jag som inte ens gillar kaffe.– Vi behöver nämligen någon som tar hand

om kaféet. Där måste man hålla många bollar i luften och det brukar ju tjejer vara bra på!

Jag blev så arg att jag ville gråta. Tycker du kanske att det är konstigt? Det

enda han gjorde var ju att gå på sin erfarenhet, som uppenbarligen var att fl er killar spillt hett kaffe på besökarna än tjejer.

Jag ska genast klargöra vad som gjorde mig

arg så vi kan gå vidare sedan: jag vill bli be-handlad utifrån vem jag är, inte vilket kön jag har. Därför blev jag arg. Dessutom hade jag velat stå vid möblerna, men det var visst karl-göra.

Så där stod jag och sålde kakor. Efter en liten stund kom föreståndaren själv förbi och frå-gade hur det gick här då.

– Alldeles för bra, svarade jag. Men min plan är att tappa kakfat i golvet och spilla kaffe hej vilt så att du kan få dina fördomar om killar och tjejer krossade.

På hans min förstod jag att han kanske sna-rare hade väntat sig ”Tack, bra”. Efter kort tve-kan upplyste han dock om att han inte tyckte att han hade så många fördomar; att tjejer är bättre på kaffe var snarare fakta än fördom. Jag frågade om det inte kunde vara så att tjejer blir bra på kaffe för att de alltid hamnar i det himla kaféet och får öva sig mer än killar? (Jag var fortfarande lite arg.) Och vips så var vi inne i en mycket intressant diskussion om hur köns-roller skapas!

Återigen funderar jag på vad du tycker. Tyck-er du att tjejer och killar är bra på olika saker?

Om ja, är det för att de är födda sådana, eller kan det möjligen vara för att de förväntas vara bra på vissa saker och därför ofta blir det? Och är det här något du och jag har makt över, kan-ske till och med ansvar för?

Kanske har jag redan avslöjat mig, men här kommer min åsikt: vi har både makt och an-svar för vad som anses vara tjej- och killgrejer. Och i ärlighetens namn är jag inte särskilt nöjd med hur uppdelning tycks se ut just nu. Några exempel:

• Kvinnoyrken – känns igen på att de har låg status trots att samhället skulle stanna utan dem. Orskakar ofta förslitningsskador.• Killskor – är ofta gjorda för att främja

rörelsefrihet, inte tvärtom. Tycks dessutom vara designade med ändamålet att värma och sitta på plats, vilket gör dem möjliga att använda. • Manslöner – karaktäriseras av att de är höga utan att det kan sägas ha en hundraprocentig relation till arbetsbördan. • Filmkvinnokaraktärer – de som aldrig för his-torien framåt eller tar initiativ. Är dekorativa och säger ständigt saker som ”Hjälp!” och ”Oh my god!”. Får sällan agera hjälte.

Jag vet. Mönstret som framträder är kasst. Det verkar som att jag på grund av mitt kön är dömd till förslitningsskador, obekväma skor, låg lön, ointressanta fi lmroller och kaffeservering. Eller som sagt, kanske går det att ändra på?

I loppmarknadens café stod nämligen jag och föreståndaren och enades om att vi har makten att förändra könsrollerna så att de som gillar kaffe får greja med kaffe och de som gillar möbler kan få greja med möbler, oavsett kön. Jag var inte alls lika arg längre och nästa gång jag kommer dit, tror jag att jag slipper kakorna.

”Och du är väl bra på kaffe?”

G Ä S T K R Ö N I K A

Hotad men hoppfullDe senaste åtta-nio åren har den politiska situa-tionen för Diakonias partnerorganisation OFP va-rit mycket svår med våld och hot om våld som en del av vardagen. Nyligen överfölls Yolanda Becerra i sitt hem och hotades till livet av beväpnade män som gav henne 48 timmar att lämna området på.

I mitten på november i år tilldelades OFP Per Anger-priset 2007 för sina humanitära och demo-kratifrämjande insatser.

Hon säger att Per Anger-priset och det stöd som priset innebär, kommer vid en extra viktig tidpunkt.

– Det räddar nästan livet på oss, säger Yolanda Becerra med ett skratt.

Colombia är ett land drabbat av konfl ikter och krig. I vissa delar av landet rör det sig om femtio år av konfl ikter och de senaste åren har dessa präg-lats av paramilitärens närvaro.

– Konfl ikten som pågår i Colombia handlar i grund och botten om en orättvis fördelning av lan-

dets rikedomar. Och konfl ikten har utvecklats i de områden som är rikast i landet, inte bara ekono-miskt utan också strategiskt rikast. I bakgrunden fi nns även ett stort intresse från multinationella och transnationella företag av våra tillgångar.

TVINGAR FRAM MOTSTÅNDYolanda Becerra berättar att för OFP är det tydligt att paramilitarismen skapades som en statlig stra-tegi. Målet har varit att beslagta mark, passivisera människor, privatisera deras tillgångar, och framför allt – se till att den lokala självständigheten går förlorad genom de jätteprojekt man dragit igång i området.

– Det här leder till stor fattigdom i lokalsam-hällena, och hårdast drabbas kvinnorna. Det har också tvingat kvinnorna att göra motstånd, att synliggöra det som händer och samtidigt inge hopp.

Men att det är en statlig strategi, är Yolanda

Att diskutera jämställdhet i ett så sargat

land som Colombia är nästan hopplöst,

konstaterar Yolanda Becerra, ordföran-

de i kvinnoorganisationen Organización

Feminina Popular, OFP.

– Den största svårigheten är att hålla

sig vid liv, mitt i en verklighet som hand-

lar om död, säger hon.

T E X T : V I K TO R I A M Y R É N

F O TO : M E L K E R D A H L S T R A N D

Yolanda Becerra, ordförande i organisationen OFP som nyligen tilldelades Per Anger-priset. ”För att i en hotfull miljö oförtrutet trotsa vapenmakt och stärka de röster som

riskerar att tystas”. Diakonia har samarbetat med OFP sedan 1995.

Dela med 15

16 Dela med

Morena Herrera

Morena arbetar för organisationen FUNDE i El Salvador, en paraplyorganisation för femi-nistiska organisationer. Hon besökte nyligen Stockholm i samband med människorätts-dagarna.

Vilken är den viktigaste frågan för att öka jämställdheten?– I El Salvador har vi ett allvarligt problem när det gäller sexuella- och reproduktiva rättigheter. För tio år sedan ändrades lagen och nu har kvinnor inte ens rätt till abort när graviditeten hotar kvinnans hälsa. Det behövs också åtgärder för att främja kvin-nors politiska deltagande, liksom skatteför-ändringar för att fi nansiera projekt för ökad jämställdhet mellan män och kvinnor.Vilka framgångar har ni uppnått när det gäller jämställdhet?– Vi genomförde en undersökning som identifi erade 527 lokala kvinnoorganisa-tioner, med kvinnor som anstränger sig för att förändra sin verklighet. Det är en av de viktigaste framgångarna, att vi har gjort kvinnor mer medvetna om sin situation. Hur de uppfattar sig själva och deras relation till männen har förändrats. Vi tror att bristen på jämställdhet mellan könen ligger till grund för många av problemen i El Salvador.

Sedan fredsavtalen 1992 har FUNDE arbetat för att inkludera kvinnorna och stödja åtgärder som kan synliggöra jäm-ställdhet som en viktig faktor för ökad demokrati. De har bland annat arbetat med lagförslag gällande brottsoffer och våld mot kvinnor.

Trots detta arbete ökar bristen på jämställdhet, liksom våldet i samhället.

Funde är en av Diakonias partner i El Salvador.

Dela med 17

– Mitt i denna verklighet, fortsätter vi kvinnor att tro att lösningen på konfl ikten måste vara en politisk lösning. Vad som krävs är en förhandlings-process, men det måste vara en förhandling där det civila samhället kan delta och agera. Och ge-nom denna förhandling måste vi nå fram till rätt-visa, gottgörelse och sanning. En sanning som gör att historien inte upprepar sig.

RÄTTEN ATT ANDASVilken är den viktigaste frågan för att uppnå jäm-ställdhet i Colombia?

– När vi talar om jämställdhet mellan könen i ett fattigt land, ett land som bryter mot de mänsk-liga rättigheterna, så är jämställdhet en fråga för det sociala, politiska och ekonomiska livet. För i vårt land går det ibland så långt att kampen bara handlar om rätten att andas och ge mat till våra barn.

Hon poängterar att OFP är en kvinnoorganisa-tion som arbetar hela dagarna med kvinnor.

– Men ibland kan inte vi tänka på jämställdhet såsom varandes politiska individer, utan vi måste tänka på jämställdhet såsom mammor, fruar, vän-ner, älskarinnor och döttrar. Vi kvinnor förlorar på grund av den hårda verklighet som vi lever i. Kvinnorna måste fokusera på hur man ska laga sitt barns skor så att det kan gå till skolan, eller hur man ska kunna ordna mat till sina barn för att kylskåpet är tomt.

– Det är en så hård verklighet att kvinnan som en politisk individ går förlorad. Men när vi pra-tar om kvinnors situation, så tror jag att det fi nns en fundamental svårighet som har att göra med kulturen. Den patriarkala och militära kulturen gör

Becerra övertygad om. Hon ger ett exempel från regionen Magdalena Medio som hon kommer ifrån. Hon säger att där är de kvinnorna som ofta har varit synliga när det har varit som svårast. Det är kvinnorna som har gett sig ut och letat efter sina försvunna anhöriga, sina döda. Och när dessa kvinnor gjorde en anmälan hos den lokale åkla-garen, då hade paramilitären redan en kopia av samma anmälan i handen.

– Den sista paramilitära gruppen avmobilisera-des (avväpnades) förra året i Magdalena Medio, men paramilitären har fortfarande total kontroll över den illegitima ekonimin; handeln med bensin och narkotika. Man har också total social kontroll i kvarteren, och nu behöver man inte längre döda människor varje dag, för när man talar så vet folk vem det är som talar.

Yolanda Becerra vill inte kalla avmobiliseringen för en fredsprocess, hon säger att man inte har kommit åt de militära strukturerna i de paramilitära grupperna, det enda som egentligen har föränd-rats är namnen. För folket är det samma grupper men med nya namn.

Och inom det juridiska ramverk som tagits fram för att avmobilisera paramilitären, inom ramen för de rättsprocesserna, har de paramilitära ledarna utnyttjat de så kallade öppna hearings man har haft, till att peka ut försvarare av mänskliga rät-tigheter, snarare än att berätta sanningen om vad som hände under alla de år då människor mas-sakrerades och försvann.

I stället för att vara ett forum där paramilitära ledare ber om försoning så har det blivit ett forum där dessa ledare rättfärdigar sitt våld med att man försvarade landet.

Yolanda Becerra, tillsammans med sin mamma Laura

Vega. ”Min mamma är en symbol för motståndet i

landet, det är därför hon är här med mig” säger

Yolanda Becerra.

”Den patriarkala och militära kulturen gör arbetet för att försvara eller erövra dessa grundläggande rättigheter så mycket svårare.”

18 Dela med

till politiska individer medan offren har förvand-lats till skyldiga. Brottsoffren har inte fått något erkännande och det är ett stort problem. Målet för vårt arbete är att förändra detta.

Basen för OFP:s arbete fi nns i staden Barran-cabermeja med omnejd, ett område som varit ett starkt fäste för såväl vänstergerillan ELN som för Colombias största gerillagrupp FARC. I syfte att driva bort gerillan tog paramilitären under 1990-talet kontroll över staden, men OFP har konsekvent vägrat samarbeta med de paramilitära grupperna trots att medlemmar av OFP har förklarats vara ”militära mål” och fl era har mördats.

Hur påverkas du av det våld och de dödshot du nyligen utsattes för?

– Det påverkar på olika sätt, psykosocialt, för att det genererar skräck och rädsla. Desutom stig-matiseras vårt arbete och kvinnorna känner att om de organiserar sig kan de dö, vilket påverkar gräsrötternas engagemang. Även min familj på-verkas, liksom tilliten till våra institutioner och till demokratin.

Inte bara Yolanda, utan även hennes syster – som också arbetar med mänskliga rättigheter – har hotats till livet.

VI BEHÖVER STÖDVad behöver OFP i sitt arbete för att kunna fort-sätta?

– Vi behöver stöd från det internationella sam-fundet och från våra nationella institutioner. Och politiska garantier så att vi kan opponera oss, vara politiska individer och stärka vår organisation och vårt arbete.

Vad är det som gör att ni orkar kämpa vidare?– Det handlar om kärleken till livet, löftet till

livet. Inte bara för oss, det gäller även kvinnorna ute i byarna. Vi lever i en mycket hård verklighet, men vad som inte har dödats är hoppet. De har dödat våra familjer och mycket annat, men inte hoppet, hoppet om det land vi drömmer om, säger Yolanda, kramar tag i sin mammas arm och frågar henne:

– Var hittar vi kraften?– Genom att be till Gud, svarar hennes mor.– Jag tror att tron på oss själva är en viktig del,

säger Yolanda.

arbetet för att försvara eller erövra dessa grund-läggande rättigheter så mycket svårare.

Yolanda Becerra säger att i Colombia utgår regeringsstyret från kriget och från männen. Det är ett faktum som försvårar jämställdhetsarbetet, trots att det har gjorts vissa framsteg i vardagen.

– Varje dag är det fl er kvinnor som känner till sina rättigheter och varje dag är det fl er kvinnor som vill få återupprättelse.

SYMBOLER FÖR HOPPOFP bildades 1972 med ett soppkök för att avhjäl-pa hungern i de fattigaste områdena. I dag arbetar man för mänskliga rättigheter med alltifrån tortyr och kvinnomisshandel till sociala och ekonomiska rättigheter. Kvinnornas historia i OFP, är en historia som handlar om motstånd för att stärka, försvara och kräva tillgång till de mänskliga rättigheterna, säger Yolana Becerra. Det är ett arbete som har förändrat kvinnornas roll, som har förvandlat dem till offer men också till symboler för det hopp och motstånd som fi nns i landet.

Vilket är det största framsteg ni har gjort som organisation?

– Det största framsteget skulle vara att vi kvin-nor blev synliggjorda, återupprättade och erkända som politiska individer; att vi fi ck ett erkännande av att allt kvinnor gör är politiskt. Det andra skulle vara att vi lade beslag på verktygen för att anmäla övergrepp. Det fi nns nämligen problem när det gäller kvinnors rättigheter, både i hemmet och det offentliga livet, och det är att det ses på som ett privat problem inom äktenskapet eller husets väg-gar om du blir slagen. Men den framgång vi nått är att vi har lyckats få kvinnorna att se det som ett socialt och politiskt problem och därför ett pro-blem som staten måste hantera.

Vilket är det största hindret i ert arbete?– Förföljelsen av den politiska oppositionen

och kvinnoorganisationerna. Den största svårig-heten är att hålla sig vid liv, mitt i en verklighet som handlar om död.

Just nu kämpar OFP som kvinnoorganisation för att återupprätta offren.

– I Colombia, är det mördarna som har fått ett erkännande, som ges möjlighet att reparera landet, som äger sanningen. De har förvandlats

”De har dödat våra familjer och mycket annat, men inte hoppet, hoppet om det land vi drömmer om.”

Bettina Valdez

Bettina arbetar för organisationen Comisedh i Peru, en människorättsorganisa-tion som grundades för 28 år sedan. Under människorättsdagarna i Stockholm med-verkade hon (och Morena) i ett seminarum om kvinnors roll och situation i postkonfl ikt- och konfl iktländer.

Vilken är den viktigaste frågan för att öka jämställdheten?– I Peru måste samhället ta hänsyn till att det är stor skillnad mellan landsbygd och stad. I städerna fi nns större möjligheter för kvinnor när det gäller tillgång till utbildning, politiskt deltagande och arbete. Problemen är mycket större på landsbygden. Staten borde engagera sig i landsbygden, där män och kvinnor delar på det ekonomiska ansva-ret, men inte på det politiska deltagandet.Vilka framgångar har ni uppnått när det gäller jämställdhet?– Comisedh har utbildat många kvinnor i mänskliga rättigheter, framför allt kvinnor från landsbygden. Samtidigt har vi arbe-tat med att stärka kvinnoorganisationer och deras roll i samhället. En annan viktig framgång är att vi har kartlagt de behov och förslag som kvinnor uttryckt när det gäller hur de kan gottgöras det lidande som de utsattes för under inbördeskriget, inte bara ekonomiskt utan även på andra sätt. Vi har fört fram dessa kvinnors förslag till Sanningskommissionen och vi har stora förhoppningar om att man tar hänsyn till åsikterna i arbetet för att stärka freden.

Comisedh arbetar med att försvara och stärka de mänskliga rättigheterna. Som en röd tråd genom allt Comisedh gör, löper arbetet för kvinnor som utsattes för sexuellt våld under inbördeskriget. Organisationen är medlem i MR-nätverket CNDDHH som Diakonia stödjer.

Dela med 19

T R O R J A GMoisés Moraga, Diakonias landrepresentant i Managua, Nicaragua

Jag tror att religionen (i mitt fall den kristna tron) har blivit utnyttjad för att stärka patriar-kala machoideal. En djupare och friare nytolk-ning av religionen kan ge oss nya verktyg för kampen mot ojämlika maktrelationer mellan kvinnor och män.

Jag förvånas varje gång jag läser evangeliet, av hur Jesus etablerade en helt annan relation till kvinnorna än vad andra män eller religiösa ledare gjorde på den tiden. Jesus integrerade kvinnorna i sin grupp, han försvarade dem mot den religiösa konservatismen och försökte visa på en ny tro. Han förde fram kvinnorna som ledare och han skämdes inte över att etablera en nära vänskap med dem.

Mitt hemland Nicaraguas kulturella mönster är starkt genomsyrade av den imaginära reli-giositeten. Fram tills nu har denna religiositet utnyttjats för att bekräfta mannens makt över kvinnan och legitimera våldet mot kvinnorna. För att underkuva dem och tvinga dem att vara männens tjänare och för att begränsa deras so-ciala roll till den privata sfären.

Många bibelpredikanter lyfter till exempel fram stycket i skapelseberättelsen (kapitel 2: 22), där kvinnan skapas utifrån ett av mannens revben, som bevis för att hon intar en andra-plats efter mannen. Samma argument fi nner de i Första Moseboken 2:18: ”Det är inte gott att mannen är ensam. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som anstår honom”. Senare i Nya Testamentet använder de sig av lärjungen Paulus argument om mannens överhöghet över kvinnan för att åter slå fast kvinnans under-lägsna ställning (Första Korintierbrevet 11).

Bibelcitaten ovan kan förklaras inom ramen för det patriarkala judiska kulturen där kvin-nans underlägsenhet uppfattas som naturlig.

Bibelns författare var män som inte undan-togs från detta kulturella infl ytande. Det fi nns dock i samma bibeltext stycken som försvarar kvinnans värdighet och hennes ”fullbordan” av mänskligheten. Första skapelseberättelsen (Första Moseboken 1:27) förkunnar till exem-pel att ”Gud skapade människan till sin av-bild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem”. I det här stycket fi nns ingen ordningsföljd, ingen i för-sta hand eller i andra. Dessutom fi nns här ett mirakel: Guds avbild fi nns i samma grad i man-nen och kvinnan, det vill säga, båda könen har den, närvarande, och kan leva i fullkomlighet i Guds avbild. Det existerar inga överlägsna eller underlägsna avbilder av samma Gud.

Slutligen, och med en mer samtida betydelse, Jesus relation till kvinnorna gick emot alla de judiska traditionerna på den tiden. När Jesus möter den kvinnnliga samariten, den otrogna kvinnan, den sjuka, krokryggiga kvinnan, vän-nerna Maria och Marta, hans logistiska och fi -nansiella arbetslag Juana och Susana, har de alla en så viktig roll i Jesus liv att det inte är någon tvekan om kvinnans nya huvudroll i den kristna tron. Lägg därtill att hans relationer inte grundas på den ”makt” som personerna i fråga har, utan på deras förmåga att ”älska” och ”tjäna” (Matteus 20: 26 och 27).

Jag är övertygad om att männen kan utveckla ett nytt sätt att tolka Bibeln med ett jämställt och feministiskt perspektiv. Trots den rådande patriarkala bibeltolkningen, fi nns det i denna bok tillräckligt med historiska bevis och argu-mentation för att stärka jämställdheten mellan kvinnor och män. Att förändra förtryckets paradigm till ett kärlekens paradigm. Det är en möjlighet som vi inte kan låta gå förlorad.

Jesus försvarade kvinnorna

Nu fortsätter tsunamiutställningen, som har till syfte att låta barn och ungdomar berätta om den enorma fl odvåg som julen 2004 slog tillvaron i spillror för människor över hela världen, såväl i Sri Lanka och Indonesien som i Sverige. Den 26 december till 27 april pågår utställningen ”Efter tsunamin”, som första gången öppnade på års-dagen av katastrofen och innehåller bland annat berättelser från nio barn och ungdomar i åldrarna 10–19 år. Två av dem kommer från Sverige, övriga från Indien, Sri Lanka, Thailand och Indonesien. Målet med utställningen är att den ska ”stärka

20 Dela med

N Y H E T E R & N O T I S E R

Regeringens budget för 2008 visar att regering-en fortsätter att urholka biståndet. Totalt avsätts drygt 32 miljarder inom den så kallade bistånds-ramen till bistånd, vilket motsvarar en procent av Sveriges inkomster. Samtidigt kommer drygt 2,5 miljarder av dessa gå till fl yktingmottagning, och 500 miljoner till skuldavskrivningar.

Biståndsbudgeten visade också att anslaget som förmedlas till enskilda organisationer mins-

unga människors känsla för solidaritet i ett globalt perspektiv”.

”Efter tsunamin” är ett samarbete mellan Dia-konia, Rädda Barnen, Riksutställningar, Östasia-tiska museet och Etnografi ska museet. Den har turnerat i Sverige sedan öppnandet och återvän-der nu till Etnografi ska museet i Stockholm där den först visades.

Det kommer också att hållas seminarier och olika typer av program i samband med utställ-ningen, besök www.diakonia.se för ytterligare information.

”Efter tsunamin” visas i Stockholm

Elvaåriga Michael från Indien förlorade sitt hem, sin mamma och två bröder i tsunamin. Nu bor han hos sin mormor.

Rapport avslöjar brutal verklighet i Burma

En ny rapport från Diakonias samarbetspart-ner Thailand Burma Border Consortium (TBBC) rapporterar om den burmesiska juntans övergrepp mot människor i östra Burma.

De uppmärksammade fredliga demonstratio-nerna i Burmas huvudstad Rangoon visade en brutal verklighet. I östra Burma har den brutalite-ten pågått under lång tid, berättade Jack Dunford, TBBC:s generalsekreterare nyligen under ett Sverigebesök.

Rapporten visar att situationen idag är värre än 2005, då en likadan kartläggning gjordes.

– Matförråd och människors levebröd förstörs ständigt, och ingen straffas för brotten, berättar Jack Dunford.

Idag har 76 000 människor i östra Burma tving-ats lämna sina hem för att försöka undkomma över-grepp och den väpnade konfl ikt som pågår. 3 000 byar har förstörts eller tvångsförfl yttats i området mellan åren 1996 och 2006. Under 2007 tillkom ytterligare 167 byar. Minst en halv miljon männis-kor lever idag som internfl yktingar.

Många burmeser fl yr undan förtrycket i Burma. De fl es-

ta hamnar i fl yktingläger längs gränsen mellan Thailand

och Burma, där TBBC är verksamma. Idag fi nns 156 000

fl yktingar i lägren.

FO

TO

: M

AR

GA

RE

TA

KO

LTA

I

kar med en liten del, cirka 50 miljoner kronor från nästan 1,3 miljarder till 1,25 miljarder.

– Det viktiga arbetet att öka kvaliteten i biståndet går inte ihop med regeringens beslut att urholka biståndet med drygt tre miljarder kronor, pengar som går till fl yktingmottagning och skuld-avskrivningar. Sverige har resurser att fi nansiera det på annat sätt, säger Diakonias generalsekre-terare Bo Forsberg.

Regeringen fortsätter urholka biståndet

FO

TO

: M

AR

KU

S M

AR

CE

TIC

N Y H E T E R & N O T I S E R

Skapelsefeber temat på Rätt Vis Helg 2007

Den 23 till 25 november samlades unga som vill engagera sig för rättvisa och miljö i Linköping för en helg med föreläs-ningar, workshops och aktioner. Nafi sa D´souza från Indien inledde hel-gen med en föreläsning

om hur klimatförändringarna drabbar människor som lever i fattigdom. Under lördagen fördjupade sig deltagarna i allt från ekoteologi och rena kläder till påverkan och fotografi . Allt för att bli bättre på att skapa en rättvis och hållbar värld.

Arrangörer av Rätt Vis Helg 2007 var SBUF, SMU, Svenska kyrkans unga, Kriss och Diakonia i samarbete med Bilda.

U L F F R Ö D I N

Dela med 21

Diakonia samarbetar med Lidingö folkhögskola i utbildningen MUL, Mission, Utveckling, Lärande som pågår under en termin och sätter fokus på globala frågor, kyrkornas internationella relatio-ner och bistånd. Förutom att Diakonias anställda håller i stora delar av undervisningen ingår också en fem veckor lång resa, i år gick den till de båda Kongorepublikerna.

– Resan var väldigt spännande. Sättet som de lever på i Kongo är annorlunda. Det gick inte att ana, man måste verkligen se det själv. Jag kommer aldrig att glömma glädjen i Kongo, var vi än kom så var det glädje som mötte oss. Det var skönt att kunna sprida glädje samtidigt som vi fi ck glädje, berättar Sandra Nilsson.

Vad tycker du att vi som bor i Sverige kan göra för att bidra till en bättre situation i Kongo?

– Den frågan är svår. Man kan ju handla rätt-visemärkt. Det pågår många projekt i Kongo och man kan bidra till dem. Men jag tror inte att det fi nns ett svar, en enkel lösning på den frågan.

Är du ung och funderar på vad du ska göra nästa höst?

Varför inte söka till MUL-kursen? På www.lhuc.se/fhsk.html kommer det snart upp information om kursen som startar nästa höst.

Första resan till Kongo

FO

TO

: JO

SE

FIN

RO

SE

NG

RE

N

Svenskar beredda att agera för fattiga

76 procent av svenskarna är beredda att själva göra något för att bidra till att halvera fattigdo-men i världen. 15 procent är troligen inte eller inte alls beredda att göra något och övriga kan inte ta ställning. Det visar en Sifoundersökning som Sida lät göra i höstas för att undesöka svenskarnas kunskap om millenniemålen.

Den stora majoriteten av de tillfrågade, 64 procent, kan tänka sig att bidra med pengar, 14 procent är beredda att ändra sin livsstil och cirka 10 procent uppger att de är villiga att enga-gera sig ideellt i något frivilligarbete.

Det största engagemanget att göra något själv för att millenniemålen ska uppnås fi nns i ålders-gruppen 30 till 64 år, framför allt bland dem som är mellan 30 och 49 år. Äldre och yngre är mindre villiga att agera, och i åldersgruppen 15–29 år har viljan att engagera sig minskat från 87 till 73 procent.

Samma undersökning visar också att en av fem svenskar tror det är möjligt att uppnå millennie-målet att halvera fattigdomen till år 2015.

Sandra Nilsson.

Ett stort tack …

… till alla er som var med och på olika sätt bidrog till insamlingen Världens Barn 2007.

Cirka 30 000 enga-gerade människor gick med insamlingsbössor under fredagen och lördagen den 12–13 oktober. Tillsammans samlade de in nästan 40 mil-joner kronor.

Prognosen för hela Världens Barn-kampanjen 2007 är 97 miljoner insamlade kronor. Kampanjen pågår ju hela året ut och spräcker vi 100 miljo-nersgränsen så är Världens Barn 2007 den största insamlingskampanjen i Sverige på väldigt, väldigt länge.

Tack vare ert otroliga arbete i kampanjen får Diakonia pengar som kommer att gå till vårt lång-siktiga arbete för att barn och ungdomar ska kunna leva ett värdigt liv. Främst går pengarna 2007 till vårt barnlitteraturprojekt i Palestina. Du kan läsa mer om projektet på www.diakonia.se

Vi fortsätter att fi nnas med i Världens Barn-kam-panjen även 2008. Så ladda batterierna redan nu för nästa års insamlingskampanj.

Man kan diskutera i evighet om människors lik-heter och olikheter och vad de bottnar i. Oavsett vad vi tycker, är det viktigt att alltid framhålla allas lika värde och att ha modet att avslöja när sam-hället eller vår gemenskap inte bemöter alla med samma respekt.

Jämställdhet innebär bland annat att kvinnor och män ska ha rätt till samma lön för lika arbete, ges samma chans till utbildning och tillgång till makt. För att underlätta omständigheterna till det-ta behöver staten ta ansvar för att ge samma för-utsättningar till både kvinnor och män men vi alla behöver också vara observanta på hur vi tänker och beter oss. Sverige påstås ofta vara världens mest jämställda land men det fi nns många tillfällen där

Utmaningar är viktiga

Annika Magnussoninsamlingsansvarig

annika.magnusson@diakonia.se

Sofi a Svenssoninsamlingsansvarig/

förändringsfadder

sofi a.svensson@diakonia.se

I N S A M L I N G PG 90 33 04-4

22 Dela med

gamla stereotyper lurar runt hörnet. För Diakonia är det viktigt att ständigt utmana oss själva. Att vi är ”Människor som förändrar världen” innebär inte att det bara gäller människor i andra länder utan lika mycket oss själva. Alla människor har ansvar för sitt liv och sin omgivning. Och glädjen fi nns när möjligheten fi nns att förändra något till det bättre. På Diakonia har vi förmånen att stödja ca 400 organisationer i olika delar av världen som alla gör sitt yttersta för att människor ska få sam-ma möjligheter och rättigheter – både män och kvinnor. Tack för att du stödjer detta arbete.

Annika Magnusson

Vykort till förändringsfaddrarna

Alldeles nyligen fi ck 4 000 av Diakonias givare ett vykort med en bild på John från Kenya i sin brevlåda. Detta var starten på ett nytt utseende och en ny form av information till några av våra mest trogna givare – förändringsfaddrarna. Olika vykort kommer att skickas några gånger per år. Med korten vill Diakonia varje gång berätta om en människa, hennes liv och situation. En liten del av berättelsen fi nns på vykortet. Berättelsen fortsätter på en egen sida på Diakonias webbplats: diakonia.se/fadder. Där fi nns även annan information som vi tror är intressant för förändringsfaddrarna.

Diakonia utvecklar kampanjarbetet 2008

Tidigare år har Diakonia haft en årlig vårkampanj med olika teman. Det har arrangerats några så kallade nedslag i olika församlingar runt om i lan-det. Det har varit mycket uppskattat och vi vill nu utveckla detta koncept.

2008 års kampanj kommer att ha temat hiv/aids kopplat till handelsfrågor, skuldavskrivningar och bistånd. Hur alla dessa tre frågor påverkar arbetet med hivprevention och hjälp till de drab-bade på olika sätt i världen. I fokus kommer Thai-land, Zambia och Honduras att vara för att visa hur deras kamp mot hiv/aids påverkas av globala avtal. Vi visar också hur våra samarbetspartner arbetar med hiv/aids i respektive länder.

Kampanjen kommer att sträcka sig över hela året och vi uppmuntrar församlingar och andra intresserade att arrangera en kväll, helg eller vecka och arbeta med frågorna. Det kommer att fi nnas material tillgängligt i slutet av februari. Diakonia kommer gärna och hjälper till i arrangemanget.

Kontakta petter.jakobsson@diakonia.se, Tel: 08-453 69 32.

I N S A M L I N G

InsamlingsbarometerInsamlat januari–november 2007

Dela med 23

Mål 200717 miljoner

Totalt hittills15,8 miljoner

Återstår1,2 miljoner

Förändringsfaddrar 5,7 milj

Privatpersoner 3 milj

Minnes-och högtidsgåvor 1,1 milj

Testamenten 2,6 milj

Fondsparande 1,6 milj

Församlingsgåvor 1 milj

Företag och föreningar 0,8 milj

Stöd Burma med ett sms

Genom att smsa ”fb ditt namn” till 72550 skänker du 20 kronor till arbetet för mänskliga rättigheter i Burma, och vänder samtidigt på en liten bild i ett stort fotocollage på www.friaburma.nu. De små bilderna kommer tillsammans att bilda ett helt eget motiv från Burma. Alla donationer som kommer in från kampanjen skänks vidare till Diakonia och vårt arbete inom Thailand Burma Border Consortium (TBBC). TBBC arbetar med stöd till fl yktingar, in-ternfl yktingar och dokumenterar även brott mot mänskliga rättigheter i Östra Burma (gränsen till Thailand).

Webbplatsen är ett ideellt initiativ av en grupp privatpersoner och ska fungera som en manifes-tation och insamling för ett fritt och demokratiskt Burma. Diakonia vill rikta ett varmt tack till initia-tivtagarna Björn Edman, Gustav Rengby, Emil Löf-quist och Arash Pournouri. Generöst sparande

Börja spara i Banco och låt två procent av fon-dens värde gå till Diakonia. Diakonia är ansluten till Bancos Samaritfond och av de sparare som idag är anslutna till denna fond får vi drygt 1,5 miljoner per år. Ta chansen att börja spara till dig själv men låt det präglas av generositet. Fyll i bro-schyren som fi nns med i tidningen och få papper hemskickat till dig så kan sparandet börja. Ditt sparande gör det möjligt för människor runt om i världen att få förbättrade livsvillkor.

Diakonias givarservice

Om du har frågor om gåvor, autogiro, minnes- eller hyllningsgåvor, adressändringar m.m. är du välkommen att kontakta vår givarservice.Telefon: 08-453 69 31E-post: gavor@diakonia.seÖppettider: Kl 8–15

Den svenska regeringen har beslutat att avsluta biståndet till ett

antal länder. Det kommer att drabba fl era av våra samarbetspart-

ner som idag får det svenska biståndet via Diakonia.

Deras behov av stöd till bland annat demokrati och jämställdhet

har inte minskat. Därför behöver vi – och framförallt världens

fattiga – dig extra mycket.

Du kan ge gåvor via vårt plusgiro. Som julklapp till dig själv och

Diakonias arbete kan du även bli förändringsfadder. Du ger då

månatliga gåvor via autogiro som går till alla de människor som

får del av Diakonias stöd. Om du redan är förändringsfadder kan

din julklapp bli en höjd månadsgåva.

Diakonia behöver dig!

Tillsammans förändrar vi världen.

Förändra världen! Ge din julgåva till Diakonia

Ge en gåva! Pg 90 33 04-4

Bli förändringsfadder! www.diakonia.se

Hav

al H

amed

Edo, 12

år, K

urd

ista

n. Fo

to: A

nth

ony

Legg.