det händer lite i Veddige...historisk litteratur men också mycket från gamla tidningsartiklar och berättad muntlig tradition. Det är alltså inget vetenskapligt dokument. Jag

REKLAM FÖR VEDDIGE SKÖNA MAJ VÄLKOMMEN SOL, VIND OCH VATTEN

Skönt skvaller BREV FRÅN BRASILIEN 2 SNÖMÖGEL PÅ POTATISÅKER 10.000 I STIPENDIUM

S A M H Ä L L S M A G A S I N F Ö R F O L K E T R U N T V I S K A N N U M M E R 2 6 • 2 0 0 6 / 2 • Å R G Å N G 7 P R I S : 1 0 K R

sidan 2 | ViSKA! 2006/1

bokhylla

11.290:-

matgrupp från

5990:-

��

��

��3-sits soffa

7.790:-

��

��

��

��

��

� � � � � � � �

��

��

��

Tel 0340-66 60 40 www.varbergssparbank.se

En riktig bankmed hemmaplan

i Veddige!

ViSKA! 2006/1 | sidan 3

ViSKA! INNEHÅLL:TACK TILL:

ViSKA! Magasinets redaktion

har bett Vägverkets

projektledare Christer

Johansson att informera kort

om vad som kommer att hända

närmast i våra ”vägfrågor”.

Här ger han svar kort:

”Angående projekteringen väg 4 så har vi skjutit litet på tidplanen. De markägare-sammanträden som preliminärt skulle hål-lits i maj/juni hålls nu troligen i september.

Att vi skjuter på mötena beror bland annat på osäkerhet kring utformningen av Kapmans-vägen/idrottsplatsen och kring frågan om hur den gamla soptippen skall hanteras.

Vi har under april-maj varit ute och träff at några av de mest berörda markägarna längs den tänkta vägsträckningen. Är det någon ytterligare som har frågor eller funderingar så ta kontakt med oss på Vägverket. Annars träff ar vi väl er på markägaremötena som är öppna möten för alla intresserade. Annons kommer att sättas in i bl.a. HN.

När det gäller tidplanen för byggandet av vägen så är det fortfarande väldigt osäkert när vi kan komma igång men vi inriktar plane-ring mot en byggstart under 2008. Det kan dock bli så att projektet delas upp i två etap-per: delen förbi Veddige och delen vid Järlöv.

Vilken av dessa delar som i så fall byggs först är osäkert.

Det som kommer att hända närmast nu i sommar är att Riksantikvarieämbetet skall göra arkeologiska förundersökningar av några fornlämningar på sträckan. Detta är en fort-sättning på den utredning som gjordes förra året. En rapport från den arkeologiska utred-ningen fi nns på nätet med följande adress: http://www.raa.se/uv/publikationer/rappor-ter/rapporter_vast.htm

Angående ombyggnaden av Syllingevä-gen (väg 850) så kommer den snart att öppnas för trafi k (troligen i början av juli).”

Christ er Johanssonchrist [email protected]

det händer lite i Veddige

Kolla! Den har delat på sig!Om några veckor har vi fått en ny väg förbi Veddige.

D E T H Ä N D E R L I T E I V E D D I G E

DET HÄNDER LITE I VEDDIGE 3

REKLAM FÖR VEDDIGE 4

BOSSES HISTORISKA HÖRNA 7

SKÖNA MAJ VÄLKOMMEN 10

SOL, VIND OCH VATTEN 11

SKÖNT SKVALLER 12

GÄNGET I GRUSGROPEN #16 14

BREV FRÅN BRASILIEN 2 18

SNÖMÖGEL PÅ POTATISÅKER 20

10.000 I STIPENDIUM 21

DEROME PIZZERIAEKLÖWS SUPERMARKETELEKTRO EMANUELESON PAC ABHEMKÖP VEDDIGEJ-O BYGG BOMILJÖ ABLISBETH HARALDSSON, MALMÖLENA OCH HANS OLSSONMÖBELHÖRNETPEBE PRODUKTER ABSTRÄNGBETONGTRIVAS VARBERGVARBERGS BOSTADVARBERGS SPARBANKVARBERGSORTENS ELKRAFT EK.FÖR.VEDDIGE ÅKERI ABVISKADALENS FÖRSÄKRINGSBOLAGVÄXTBODEN VEDDIGE

ViSKA! ges ut av VeddigeVisionen, och distribueras gratis till hushåll i Veddige. Lösnummer säljes på Statoil. Pris: 10 kr.

Ansvarig utgivare: Michael Enberg.

Distribution: Egen.

Redaktion: Arne Eriksson 0340-305 85, fax: 0340-303 09Bo Emanuelsson 0340-302 55, [email protected] Olsson 0340-302 90, [email protected] Enberg 0340-381 44, [email protected] Olah 0340-649790, [email protected]

Adress:ViSKA! c/o O.L.S.A. Viskastigen 46 , 430 20 Veddigetel: 0340-64 97 90, fax: 0340-64 97 91,mobil: 0703-74 22 55, e-mail: [email protected]

Omslag: Reklam för Veddige. Foto: Sandor Olah

Tryck: Geson, upplaga: 4000 ex. Papper: Svanenmärkt.

NÄSTA NUMMER: 19 SEPTEMBER 2006Manusstopp 4 september 2006. Alla inlägg är välkomna.

DONATION: BG 5113-7859Inbetalas till VeddigeVisonens bankgirokonto.Betalningsmottagare: VeddigeVisionen


REKLAM FÖR VEDDIGE

Text & Bilder: Sandor Olah

omslagsbilden: här gör man

reklam för Veddige

EFTER DET LYCKADE SAMMANTRÄDET med Var-bergs Kommuns representanter den 28 febru-ari blev vi* uppringda av Tomas Lindén, kom-munutvecklare. Han och hans kollegor var imponerade av vårt engagemang för Veddige och presenterade snabbt sin idé om en upp-följning. Varbergs Kommun i samarbete med Sjuhärad planerade en reklamkampanj för bygderna – med inriktning; göteborgsborna. Hans fråga gällde: vill vi vara med och skicka en representant?

VALET FÖLL PÅ MIG – med uteslutningsmeto-den.

NATURLIGTVIS visste vi väldigt lite om hur det hela ska fortlöpa och framförallt vad vi får ut av det. Undertecknad åkte till Borås på ”utbildning” den 5 maj. Utbildningen ägde

rum i reklambyrån Meckas lokaler. Mecka var anlitad av Sjuhärads kommuner för att göra en reklamkampanj för bygden – kampanjen baserades på byråns tidigare liknande projekt som var beställd av Borås kommun.

SYFTET – i båda fallen – att framhäva för-delarna med att bo på landet – i vårt fall Ved-dige. Man raggar helt enkelt unga familjer som bor i Göteborgs centrum med barn upp till 6 år för att väcka intresse för våra trakter.

REKLAMKAMPANJEN bestod av helsidesan-nonser i Göteborgs största tidningar, stora utomhusaffi scher, direkreklam till 2000 utvalda göteborgare (läs ovan) och slutligen en ”skattjakt” i Slottsskogen med vinjetten: ”Vinn en tomt i Slottskogen”. Med hjälp av en heldags poängpromenad lottades ut 5 tomter

i Sjuhärad. Varberg (och Veddige) har inte ställt några tomter till förfogande – för att vi inte har några…

DÄR STOD VI I ENVIST REGN den 2 maj i Slott-skogen, Tomas Lindén, undertecknad och några andra kommunrepresentanter, gjorde reklam för kommunen – och jag för Veddige. Vi fi ck svara på många nyfi kna frågor från göteborgare som trots det riktigt dåliga vädret representerades i stort antal – tack för det.

SÅ, SER DU EN VILSEN, frågvis göteborgare utanför din port, bjud gärna in och ta hand om honom.

Han kan bli din nästa granne.

Sandor Olah* vi som blev uppringda: Hans Olsson och Sandor Olah.

Flickan har inte mycket med artikeln att göra. Hon med några hundra andra, råkade passera förbi vår st ation av en helt annan anledning. Det var uppehåll och jag tog ett kort – hellre det än våra sura miner…

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��


omslagsbilden: här gör man

reklam för Veddige

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Mina berättelser bygger på uppgifter från historisk litteratur men också mycket från gamla tidningsartiklar och berättad muntlig tradition. Det är alltså inget vetenskapligt dokument. Jag hoppas komma sanningen så nära som möjligt. Om någon har bevis, för att jag har skrivit något som är felaktigt, är jag tacksam för påpekande, så att jag kan rätta dessa felaktigheter i kommande tidningar. Ring mig, Bo Emanuelsson (tel: 302 55) om Du har något intressant att berätta.


Bosses historiska hörnaBosses historiska hörna

TILLBAKA TILL 1650-TALET.Mina historiska berättelser har tidigare

mest handlat om Halland under dansk tid. I de tre sista tidningarna har jag berättat lite om Sveriges historia under 500- och 600-talet, för att vi skall förstå lite av det nya, som nu händer i vårt landskap. På 650-talet börjar Veddige på allvar komma med i historien.

Genom freden i Brömsebro 645 blev vi svenskar. Jag har tidigare berättat en del om, hur det var att bli svensk. Vi skulle ju egent-ligen bara vara svenskar i 30 år, varför danska lagar i stort gällde under de första åren. 658 blev vi svenskar ”på riktigt”.

Bönderna hade det ganska bra i det nya landet. De lyckades förhandla bort utskriv-ningar till armén. Många av de danska adels-männen sålde sina gårdar i Halland. En del stannade kvar och fi ck svenskt medborgar-skap efter att ha avlagt trohetsed till drottning Kristina.

Borgarna har vi inte talat så mycket om. De få borgare, som bodde i våra städer på den tiden, anpassade sig raskt till de nya för-ordningarna och de nya herrarna. Köpmän har alltid varit bra på att vända kappan efter vinden. Bäst var de i Halmstad, där man begärde att få verka efter svenska lagar. Detta belönades av Axel Oxenstierna med att Halmstad för en tid blev Hallands enda stad med stapelrättigheter. En stapelstad var en stad med rätt till handel med utlandet. Detta var inget, som gladde de bönder i Värö och Onsala, som också var skeppare och hade fartyg ute på havet. Efter en tid fi ck dock även Varberg bli stapelstad. Tidigare hade Varberg

varit den största och mest betydande staden i Halland. Genom köpmännen i Halmstads anpassningsförmåga börjar denna stad ta över som den ledande staden i länet.

PRÄSTERNA.Vid försvenskningen av Halland var präs-

terskapet en viktig faktor. Under de 30 ”för-pantningsåren” skulle dansk kyrkolag gälla i landskapet. Det visade sig snart bli en makt-kamp mellan å ena sidan allmogen i försam-lingarna och den svenska staten, som försökte påverka tillsättandet av kyrkoherdar. När man tillsatte ny kyrkoherde, skulle de sökande till tjänsten ha utbildats i Sverige. Det var viktigt att få dem att predika på svenska. I orostider var kyrkoherden en viktig maktfaktor.

De danska prästerna, som fanns här 645, fi ck stanna kvar i sin församling. De beor-drades predika på svenska, vilket förstås inte alltid efterlevdes. Nya präster skulle ha utbil-dats i Göteborg eller Uppsala. Det var först när hallänningarna började skicka sina söner till Göteborg för utbildning, som vi började få svenska präster. Försvenskningen tog därför ganska lång tid att utföra. När Skånska kriget bröt ut 676 fanns det fortfarande gott om danskvänliga präster kvar i de halländska kyrkorna.

Det gjordes några undantag från ovan-stående relaterade regler, när präster tillsat-tes. Det kunde bero på olika anledningar. Man känner till två präster, som var födda i Danmark, men som efter 645 fi ck prästtjänst i Halland. Den ene var Hans Fredriksson Hjort, som hade stort förtroende hos svenska myndigheter. Han var född i det danska Skåne, men fadern var hallänning. Hans farfar hade varit präst i Halmstad. Om den andre har Sven Larsson berättat i sin bok När hallänningarna blev svenskar. Denne präst hamnade så småningom i Veddiges historia, varför jag här berättar lite av hans levnadsö-den.

JÖRGEN LAURIDZEN FRISIUS.Söndagen den 3 juli 652 var det stor

dramatik i Breareds kyrka. Efter gudstjäns-ten gick prosten Jens Andersön från Veinge

fram till altaret, vände sig mot församlingen och bad de sju utvalda sockenmännen att gå ut på kyrkbacken för rådslag, om vem som skulle bli församlingens nye kyrkoherde. Den tidigare prästen var död, och nu skulle en ny utses.

Enligt Brömsebrofreden skulle dansk lag tillämpas. När en ny kyrkoherde skulle väljas, skulle församlingen utse sju av de äldste och mest aktade männen i socknen som sina för-troendemän. Dessa skulle tillsammans med prosten i häradet utse ny sockenpräst.

Enligt dansk lag skulle den, som för-samlingen valde till kyrkoherde, examineras av biskopen, för att man skulle få garantier för att den valde var lämplig. Därefter skulle han tillsättas av lensmanden, en motsvarighet till den svenske landshövdingen. I Danmark var det alltså den världsliga makten, kungens representant, som formellt godkände tillsätt-ningen. I Sverige var det biskopen.

Brearedsborna fruktade nu, att det skulle bli en svensk tillsättning med biskopen som den bestämmande.

Det fanns två kandidater. Den ene hette Håkan Jönsson. Man vet inte så mycket om honom och hans meriter, men han var tydli-gen välkänd i Breared. Den andre var Jörgen Lauridzen Frisius, som kanske var mer ökänd i församlingen. Han var dansk. Frisius hade varit kyrkoherde i en församling på Själland. Han hade blivit osams med myndigheterna, avsats och fl ytt till Sverige. Här hade han blivit lovad ett pastorat i någon av de erövrade provinserna. Frisius var i brearedsborna per-spektiv en överlöpare och en förrädare, som man inte ville ha till kyrkoherde.

När de sju denna söndag lämnade kyrkan för att rådgöra ute på kyrkbacken, inträff ade något mycket ovanligt. Hela församlingen reste sig och ropade, att det redan var till-räckligt diskuterat. ”Håkan! Håkan! Det blir Håkan!”

Församlingen misstänkte, att de skulle förlora sin lagliga rätt att tillsätta kyrkoherde, vilket orsakade detta tumult, som senare togs upp i domstol. Man litade inte på prosten Jens, som tydligen var den, som kom dit med Frisius som kandidat.

Bosses historiska hörna


Bosses historiska hörnaDe sju förtroendevalda och ytterligare fyra

utsedda män for till Halmstad för att träff a guvernören Caspar Otto Sperling, vilket inte lyckades. De gjorde en ny uppvaktning, men fi ck inte guvernörens stöd. De kallade då på eget bevåg Håkan Jönsson till prästtjänsten. Denne började dock bli rädd och tveksam, varför han drog tillbaka sin kandidatur. Han tyckte inte, att valet gått rätt till. Eventuellt hade han utsatts för påtryckningar från sina överordnade.

Därmed var saken klar. Jörgen Lauridzen Frisius utnämndes till kyrkoherde i Breared, och församlingens val hade kringgåtts.

Lokalsamhällets allmoge hade tagit upp kampen mot en central myndighets strävan att kringgå dess rätt. Prosten försökte som de nya herrarnas representant att göra försam-lingsbornas gamla och lagliga valrätt till ett meningslöst spel för gallerierna.

Tillsättandet av präster var långt fram i tiden ett bekymmer. Karl XI undanröjde på 680-talet de sista resterna av folkligt infl y-tande över prästtillsättningarna. Han tog själv över kontrollen. Pastoraten blev nu regala.

JÖRGEN FRISIUS I BREARED OCH VEDDIGEJörgen Frisius stannade sjutton år i Brea-

red. Förhållandet till församlingen var inte helt friktionsfritt. År 666 fi ck biskopen medla i en tvist om prästtiondet. Brearedsborna anklagade sin kyrkoherde för att ha tagit ut för högt tionde. När de vägrade betala, hade han vid sju tillfällen dragit dem inför tinget.

Biskopen vädjade till församlingen om förlikning, eftersom Frisius under sina sju år ”Warit fl ijtig och oförsumlig i sitt kall och Embete.” Först sedan församlingen lovats ekonomisk gottgörelse, gick de med på en uppgörelse.

År 669 var Frisius åter ute i nytt blåsvä-der. Han blev av biskop Klingius avsatt från sin tjänst för att ha spritt irrläror. Det visade sig senare, att dessa anklagelser var falska. Han fi ck därför upprättelse, då Kungl. Maj:t tilldelade honom en kyrkoherdetjänst i Ved-dige.

Någon svenskvän blev Jörgen Frisius aldrig. På den punkten kunde för-

B O S S E S H I S T O R I S K A H Ö R N A

författare: Bo Emanuelsson

Gällareds församling fi ck en av de först a svenskfödde präst erna, Lars Halgerus, utmänd redan 1651. Hans porträtt fi nns nu i kyrkans sakrist ia.Ur boken: ”När hallänningarna blev svenskar” av Sven Larsson.


samlingsborna känna sig lugna. Tvärtom försvarade han de danska sedvänjorna vid gudstjänsten och använde givetvis sitt danska modersmål livet ut. Detta blev ytterst besvä-rande för honom under slutet av hans liv, då den strikta försvenskningspolitiken inte längre tolererade sådana avvikelser.

År 679 anklagades han för att ha använt danska ceremonier och dansk brudpredikan, då han vigde sin dotter med befallningsman-nen Erik Memsen. Han skall också ha låtit sin andre svärson, kaplanen Olof Kjerrulf, predika på danska.

Ärendet överlämnades till Domkapitlet i Göteborg, dit både Kjerrulf och Frisius kalla-des för att ta emot varningar. Frisius fick dock sitta kvar i Veddige prästgård fram till sin död 690. Möjligen medverkade hans nyvunna släktskap med den svensklojale befallnings-

mannen till att man såg mellan fingrarna på den gamle danskprästens förvillerser.

I Göteborgs Stifts Herdaminne kallar man Jörgen Lauridzen Frisius för Göran Larsson Friis. Denne efterträdde i Veddige kyrkoherde Michel Johannis Faurius, som avled 669. Vid visitationen 667 hade denne fått stort beröm, då han predikade ute på kyr-kogården. Ungdomen hade infunnit sig i stor myckenhet och visat sig vara väl undervisade. Den ende, som besvärat sig över Faurius, var bonden A. Torsson i Bjurum. Han var arg för att Faurius hade vägrat ta hans hustru ”i kyrkio”. Han hade dessutom kallat Torsson vid öknamn.

JÖRGEN FRISIUS OCH FAMILJEN MEMSENI ViSKA! Nr 9 och 0 har jag tidigare

berättat om familjen Memsen. Här kommer

ett litet sammandrag av detta. Addick Memsen var en holländare, som under det trettioåriga kriget anslöt sig till den svenska armén. Han följde i flera år med den av gikt plågade gene-ralen, Lennart Torstensson. Enligt sägen var det den urstarke Memsen, som fick lyfta upp Torstensson på hästen. När Torstensson efter kriget blev guvernör över Värmland, Väster-götland och Halland, följde Addick Memsen med honom. Torstensson beordrade Memsen att bygga den nya bron vid Ås kloster. Det blev nu Nyebro. Addick Memsen bodde under dessa år i Färjestaden, som Nyebro kallades. Han innehade också lönebostället Ambjörntorp i Värö.

Bron lär ha varit färdig 669. Det är samma år som Frisius blir avskedad i Breared. Denna församling låg i Simlångsdalen. Fri-sius blev kyrkoherde i Veddige antingen 669

I Hallands allra sydligaste socken, Östra Karup, var Peder Hansen kyrkoherde då landskapet blev svenskt. I sockenkyrkan finns en målning där han och hans hustru knäböjer vid Kristi korsHan bär den karakteristiska runda pipkragen som tillhörde den danska prästdräkten.Ur boken: ”När hallänningarna blev svenskar” av Sven Larsson.


Vi bygger broar – ett bildreportageFör ett år sen prydde den ViSKA! Magasinets omslag med sin kaotiska tillvaro. Nu är

den återhämtat sig för allas trevnad. Det handlar om Järlövs-bron. Alla som bor andra sidan åa tackar för detta. Och vi tackar Lena Karlsson för bilderna.

eller 670. Carl XI:s fullmakt är daterad först den 5/5 67.

Det var Jörgen Frisius´ son Lars, som sammanvigde Jörgens dotter Anna med befallningsmannen Eric Memsen, en son till Addick Memsen. Vigseln utfördes med danska ceremonier i Veddige prästgård och med dansk brudpredikan. Dessutom hade man även låtit Jörgens måg, Olof Kjerrulf, predika på danska.

Eric Memsen hade fått storhetsvansinne. Han försökte genom köp av gårdar förvandla Ambjörntorp till fi deikommiss. Jörgen Frisius hade ställt upp med borgen, vilket senare kom att bli mycket olyckligt för den stackars präs-ten.

Jörgen Frisius var gift med Regina Forman, som efter hans död 688, kom att bli omgift med Andreas Gothenius, kyrkoherde i Veddige från 689.

ÄVEN BRÅK I VEDDIGE.Efter det att Jörgen Frisius avlidit,

utnämnde Carl XI Olof Borelius till kyrko-herde i Veddige år 688. Här är dock försam-lingen i samarbete med biskopen i strid med kungen. De vill till kyrkoherde ha Andreas Jonae Gothenius. Främsta skälet var nog, att Gothenius lovat ”conservera” Frisius´ änka, Regina Forman, som på grund av Erik Mem-sens aff ärer blivit utfattig. Det vill säga, att han lovat gifta sig med änkan och därigenom befriat församlingen för framtida understöd.

Andreas Gothenius hade studerat i Upp-sala. Han hade verkat som vice komminister hos sin far i Värö under 4 år.

Biskopen och församlingen lyckades upp-häva kungens beslut. Borelius fi ck fl ytta till Surteby. Andreas Gothenius blev kyrkoherde i Veddige 689. Han avled den 3/8 730. Hans hustru Regina Frisius avled långt tidigare. De hade dock fått en dotter Marta Gothenia, som gifte sig med näste kyrkoherde i Veddige, Andreas Liedberg, en borgarson från Varberg.

Det hade även i Värö varit en stormig tid, när Andreas Gothenius´ far tillsattes. Fadern, som hette Jonas Bengtsson Gothenius och var svensk, hade motarbetats av Addick Memsen, som ville ha en dansk präst, vilket var något underligt, då Memsen var en lojal Sverigevän. När Regina Frisius, född Forman gifte sig med Andreas Gothenius, var det Jonas Bengtsson Gothenius, som var vigselförrättare.

I nästa nummer av ViSKA! skall jag berätta lite om, hur Björkholm förvandlas till säteri. Vi skall också försöka sammanfatta Daniels Schlegels betydelse i Veddiges histo-ria. Jag hoppas också få med lite om den nye kungen, Karl X Gustaf.


Veddige Kyrkokör skulle sjunga

vårsånger i ”Prästens Trädgård”

efter familjegudstjänsten

söndagen den 30 april. Lite

varstans i byn blickade vi upp

mot en mulen himmel och

undrade ”Blir det sång eller blir

det regn?”. När jag passerade

prästgården på väg till kyrkan

såg jag att där var utställt stolar

på gräset… så kanske ändå.

Men i kyrkan förstod jag att inte ens Eva vågade lita helt på Vår Herre när det gällde vädret. Vi framförde vårt program från kyrktrappan. Termometern visade på +8 grader och himlen höll tätt medan vi sjöng ”Vintern rasat”, ”Våren kommer nu med fröjd”, ”Sköna maj”, ”All värl-den, nu sig gläder” och för att hylla vår kung Karl XI Gustaf avslutade vi med ”Du gamla, Du fria”. Det var ju hans 60-årsdag! Men, kanske skulle det passat bättre med ”Kungssången”! Vi menade i alla fall väl och han får väl ändå aldrig ens veta att vi sjöng för honom.

Efteråt bjöds vi på kaffe inne i kyrkan, med goda kakor. ”Dumlegömmor” kallas dem och många av oss har också fått receptet. Mums!

Förr i tiden sjöng vi vid elden på den gamla potatisåkern vid kyrkan, men nu finns där istället

en fin kyrkogård, som kören förresten var med och invigde. Men under mina ”körår” har jag ändå varit med om några såna evenemang. T ex när en pälsklädd Margreth dirigerade sin vinter-klädda vårsjungande kör, som nästan hackade tänder. År 2000 däremot var det nästan för varmt med shorts och linne i den 25-26 gradiga vårkväl-len. En annan gång stod vi på ett lastbilssläp och hostade och nedanför oss kunde vi knappt skönja Margreth i röken från brasan när vårvindar friska låg på från det hållet.

Så kom då ”Sköna maj” även i år, och då fick vi verkligen skåda ”En vänlig grön-skas rika dräkt”! Första halvan av maj var det solsken varenda dag och allting slog ut och hjärtat sjöng och tog glada skutt.

Den 4 maj begav kören sig till Videbo för att sjunga i ”Börjes Trädgård”. En ljuvlig kväll, 7 grader och solsken. Vilken trädgård! Full av blommor och pensionärer. Bror Börjesson (kallad Börje) lägger hela sin själ och en väldig massa jobb här år efter år. Han har efter många år på Kanarieöarna bosatt sig på Videbo. En oerhört pigg 9-åring som kan allt om blommor och bjuder oss andra att njuta av det. Här finns allt! Påsk-pingst-och-andra-liljor, tulpaner förstås i olika modeller och färger. Börje visade mig en låda med strån… det var lejongap, färdiga att skolas ut. Ett sånt pillegöra!

Det sägs att Börje var i verkligt dåligt skick när han flyttade till Videbo, men nu är han lika blomstrande som den trädgård han skapat. Det är verkligen en fröjd att få sjunga här, och efteråt överräckte Börje en vacker blombukett till Mar-greth. Blandade blommor från Börjes Trädgård. Kan det bli bättre?

Jag kan naturligtvis inte undgå att tänka tillbaka på Videbos ”barndom”. Det var väl 967 i april som jag och min pappa var på vis-ning av det nya fina ålderdomshemmet. Vid den tiden arbetade jag på en långvårdsavdel-ning på Skene lasarett. 30 patienter på 8 rum i en korridor. På Videbo var det plats för 42 pensionärer i lika många rum i sex korridorer. Jag har alltid haft lätt för att irra bort mig, så jag bestämde mig för att ”Här skulle jag aldrig vilja jobba!”.

Men! Året därpå sökte jag ändå en tjänst för jag skulle gifta mig i november och bosätta mig i Veddige. Den augusti 968 började jag arbeta på Videbo och en av mina nya arbetskamrater, Margaretha, följde med mig runt för att jag skulle få hälsa på dom boende. Då vi kom in till August tog jag i hand och hälsade, ”God dag, jag heter Inger och jag ska börja arbeta här.”. ”Nämen” sa August ”Ända ifrå Indien och hit för å sköta oss.” Han hörde lite dåligt, men han blev ju ändå glad.

Jag blev kvar på Videbo i 30 år! Då, när jag var ung, blev man kallad ”hoppjerka” om man bytte jobb ofta. Nu för tiden tycker man sna-rare att dom som går på samma jobb i 3 år inte har några ambitio-ner…

Efter Videbo har jag nu hunnit med nästan 8 år på Kastanjen. I alla fall 7 tills jag blev sjuk i höstas. Någon

hoppjerka är jag inte och där är bara 8 boende i varsitt rum i en korridor. Efter Videbos senaste ombyggnad irrar jag bort mig varje gång jag är där. Nu stundar sommarens soliga dagar, i år får jag hålla mig i skug-gan eller klä mig i t-shirt och halsscarf eftersom jag nu får strålbehandling mot min bröstcancer. 33 behandlingar som väl är klara sista juni. Håret har börjat växa ut igen men det är fortfarande ett jobbigt kapitel. Det är ”bara” att acceptera situationen och jag är långt ifrån ensam.

Sköna maj välkommen

Veddige K yrkokör ska sjunga vårsånger på Videbo

Börje tackar Margreth med en bukett blommor

S K Ö N A M A J V Ä L K O M M E N

text & bild: Inger Eklöv


Det var en helt underbar

konsert. Vi fyllde hela

kyrkan. Folk kom utsocknes

ifrån för att höra toner från

Ted Gärdestad. Hjärtan

fylldes med glädje och

ögonen med tårar. Det tog

slut för fort, vi hade gärna

sjungit några låtar till.

Söndagen den 4 juni avslutade Veddiges Kyrkokör sin termin med musikgudstjänst. Vi sjöng låtar från Ted Gärdestad och Ken-

neth Gärdestad tonsatta av Bernt Bengtsson. Marie Johansson sjöng ”Äntligen på väg” ack-ompanjerad av basfi ol och dragspel.

Kenneth Gärdestad pratade om Ted och sitt liv tillsammans med en

oförglömlig värme.Tack alla ni musiker som har ställt upp

och kompade vår sång, tack Margreth Börjes-son för att du tar oss, amatörer till sådana höjder.

Vi vill göra fl er sådana! Jag lovar, jag ska vara med på alla övningar…

Sköna maj välkommen

Sol,vindochvatten

Kenneth Gärdest ad

Sol, vind och vatten – och tårar när vi sjöng den melodin.

Marie Johansson – du är underbar.

S O L , V I N D O C H V AT T E N

text: Lena Karlsson och Sandor Olah


Alla har hört rykten. Ingen vet säkert. Är det sant att ett

Rehab Center har öppnat i Veddige?

Har PeBe sålts? Hur många blir nu arbetslösa?

Vad händer i det gamla Cementgjuteriets lokaler?

Och vem är det som nu äger Karlsson?

För att spränga osäkerheten har vi gjort ett reportage sight-seeing i vår by. Hans Olsson, som nu har lite mer tid än tidigare och jag, undertecknad åkte runt för att jaga på beslutsfattare på några av Veddiges före-tag, där vi visste att förändring har skett. Först hamnade vi på

Pebe Produkter AB.När vår bil stannade utanför PeBes

lokaler passade vi på att beundra Doles nya bussar som stod vackert uppställda på parker-ingsplatsen utanför. Det är underbart att se att alla dessa moderna bussar fi nns här hos Veddige Buss. En utveckling för företaget som man kan bara gratulera till. Under tiden vi dräglade över dessa skönheter kom Bengt Sjögren, VD för PeBe, ut för att hälsa – och stilla sin nyfi kenhet.

Han bjöd på kaff e och vi satte oss utanför entrén för att avnjuta fi kat i den härliga som-marvärmen. Vi hann knappt presentera vår idé när SSP (Sveriges Snabbaste Pensionär) for in, Bo Emanuelsson, med några kartor under armen. Han berättade glatt att han har nu kommit över de första ritningarna som kom-munens planeringskontor börjat skissa, om området bakom den nya brandstationen. Där kan man se ritningar på gator, vägar, daghem

och seniorboende. Tilltalande område kan man säga. Bosse for iväg lika fort som han kom. Han ville inte ha kaff e för att som ha sa ”jag har så mycket att göra innan jag trillar av så jag hinner inte…”.

Då var det här med PeBe. Bengt berättade att försäljningen var länge planerat. Ägarna, Bengt, Pelle och Håkan har länge bestämt att när tillfälle ges och företaget har vuxit sig stark nog så skulle de sälja. Och på den vägen är det att Gunnar Bark som startade bl a Autoliv, har köpt PeBe. Företaget kommer att fortsätta i samma anda som tidigare, men de kan utvecklas till en distributionscentrum för Gunnar Barks övriga företag som är bla a: Calix, Autoform och Klippan Safety. För Pelle, Håkan och Bengt känns denna grupp tryggt för PeBes framtid. Tack för kaff et. Nästa gång virvlade vi in till Veddiges nya

Rehab Center.Som de kallas i folkmun. I före detta

föreningsbankens lokaler trivs nu tillsam-mans Salong Mona-Lisa, damernas nya till-hål för frisyrmakeri, Annikas fotvård, för alla oss som inte längre når sina fötter, samt Ellis akupressur en lite mer fl ummig vård för hela kroppen-själen, inspirerad från bl a gamla kinesiska läkekonster. När Hans och jag tittar in första gång, har vi lite otur, vi hittar bara Elli på plats och vi vill ju så gärna prata med alla tre. Bestämmer oss för möte på torsdag, som jag senare höll på att glömma men lyck-ades komma i tid ändå. Det gjorde inte Elli – och anledningen var att hon på väg till Ved-dige skaff ade fi kabröd till journalisters ank-omst till ära… (åh, tänkte jag, de vet nog inte hur bråttom jag har).

Annika Svensson är veddigebo sen länge men har haft sin fotvårdsmottagning i Var-berg och där delade hon lokal med en annan.

När Mona-Lisa frågade henne om hon hade lust att dela lokal med henne svarade hon ja med glädje. Hon erbjuder klassiskt fotvård. Mona-Lisa behöver knappt någon presenta-tion. Många kommer nog ihåg henne, hon hade frisörsalong i Veddige för arton år sedan. Nu fl yttade hon hem igen från de Kungsäter-ska-skogarna och stormtrivs (det ser man på henne) tillsammans med sina klienter.

Medan jag frågade ut Annika och Mona, lurade Elli in mig till sin salong och innan jag visste ordet av satt jag i en fåtölj med fötterna i en elektrisk fotbad, i vänsterhanden kaff e, i högern kaka. Fotbadet heter AquaDetox och med hjälp av salt vattenbad och lite elektricitet (prova inte det hemma för jessu namn!) dras ut slaggprodukter från kroppen. Beroende på hur man lever och mår, förändras vattnet under behandlingen. Mitt fotvatten blev till ett tjockt, mörkt gegga… Akupressuren fi ck mig att slappna av så att jag hällde kaff et i min mobil. Jag ska nog tillbaks dit fl era gånger när jag hinner. Jag rekommenderar faktiskt en heldag hos alla damerna – efteråt känner man sig säkert tio år yngre (inget för tioåringar, men det fattar ni väl).

Äntligen fi ck vi tag på Martin Söderberg ägare av

Idala Markprodukternu stationerad i gamla Cementgjuteriets

lokaler. Så vi åkte dit. Idala Markprodukter har funnits länge och de växer snabbt – berät-tade Martin – från att de ha varit 4 man för bara några år sedan är de nu 4 som sköter planering, distribution och stensättning främst åt privatpersoner.

– Fastighetens värde ökar dramatiskt med en vackert anlagd trädgård eller snygg sten-sättning utanför garaget. Därför satsar många

Skönt skvaller

jag har så mycket

att göra innan jag

trillar av så jag hinner inte

S K Ö N T S K V A L L E R

text &bild: Sandor Olah

Vad händer i det gamla Cementgjuteriet Skönt Vad händer i det gamla CementgjuterietOch vem är det som nu äger KarlssOch vem är det som nu äger KarlssOch vem är det som nu äger Karl on?sson?ss

Skönt


och fl er och fl er på sten i stället för grus – säger Martin. Han är ensam om att ha en produkt där han förenar granitens vackra yta och pre-cision samt bra ekonomi för kunden. Vi tog en rundtur på gården, tittade på tillverkning och såg på efterbehandlingen. I den lilla fabriken kan han producera markstenar för en halv million kronor – om dagen. Och bra att veta för oss veddigebor: vi behöver aldrig mer jaga billiga markstenar någon annanstans. Idala Markprodukter saluför allt i marksten och lite till. Från betongringar till grekisk dekora-tionssten fi nns här allt att köpa. Inspirations-broschyr fi nns att hämta på kontoret.

Från att öka fastighetens värde till att försäkra allt man har. Vår nästa stopp var hos

Dina Försäkringar,före detta Sockenbolagen. Tomas Ström

lokal ombud, efter 26 år i tjänst pensionerar sig och lämnar över försäkringsstafetten till den 46-årige Boris Johansson. Boris bor i Torpa med sin fru och tre barn och har jobbat tidigare på Länsförsäkringar. Han ska nu följa Tomas ett år i sitt arbete, träff a kunder, bekanta sig med lokala egenheter mm. Viska-dalens Försäkringsbyrå har god ekonomi och det är Tomas stolt över. ”Inte minst för att vi är duktiga på att jaga hundralappar” säger han, och tillägger ”men när vi hör brandbilen strax bakom husknuten rycka ut blir man lätt skakis – då ser man millioner rulla iväg”. Boris gillar cykling (likt Tomas) samt tennis med andra ”old boys”. Boris, välkommen till Veddige.

StatoilStandard Oil, Esso eller bara ”macken” som

så många kallar har också bytt ägare. Efter 26 år bakom disken lämnar nu Hans och Lena Olsson Statoil-macken till Lars och Lotta Th orén. De ska driva macken med sonen Jimmy och tidigare anställda. När vi hälsar på, kikar jag nyfi ket på Hans reaktioner, men nej, jag ser inga tårar i hans ögon. Efter 26 års slit känns det mer än rätt att få göra någonting annat. Lars (kalla honom Lasse så blir det inte svårt från Hasse…) är 46 år (bästa årsmodellen), har jobbat som resande säljare ser nu med glädje fram emot att jobba i Veddige. Han har tidigare bott i Veddige så det är många han känner igen. Nu bor familjen i Tvååker. Lars, Lotta och Jimmy; välkomna till Veddige!

Vad har då Lena och Hans att säga? ”Vi tackar alla kära vänner och trogna kunder för de gångna åren. Det har varit ett nöje att arbeta mitt i byn åt alla trevliga människor. Vi hoppas på att Lars med familj kommer att trivas här, de är redan väl mottagna av kunderna”. Vi önskar dem allt gott!

Jag lämnade Verktygsboden, VB-center, ullared2.se, tjock-svart-tejp-två.se, allas vår

Karlssonsist i min besökslista. Delvis för att genom

mitt samarbete med företaget vet jag en del själv utan att fråga. Jag nämnde till Benny Anders-son, VD för Karlsson i Sverige AB att jag ska hämta inspiration från det PM som fi nns att läsa på hemsidan för att berätta för veddigeborna om Karlsson. ”Skriv nu bara gott om oss, Sandor” löd uppmaningen. Hja, jag vet inte vad annat skulle jag kunna skriva om ett företag som har växt i exemplariskt takt från enmansföretag i Handelsföreningens källare, till varuhuskedja, med målsättning om tre-fyra nyetableringar om året? ”Från och med den 28 april 2006 blir Amplico Kapital störste ägare i Karlsson, en av Sveriges snabbast växande lågpriskedjor med var-uhus på sju orter i Sverige. Genom en omstruk-turering av Karlssons kapitalsituation stärks det egna kapitalet med 37 Mkr och kassan tillförs 43 Mkr” står i pressmeddelanden. Aff ärsmodel-len, ”den amerikanska modellen”, är ovanlig i Sverige och bygger på ett koncept av partnerskap med leverantörerna där produkterna betalas när de säljs i butikerna. Därtill strävar Karlsson mot att varuhusens kostnader skall vara 00 procent rörliga. ”Karlsson är ett spännande företag som har en aff ärsmodell med betydande framtids-potential. Tack vare den kapitalförstärkning som vi medverkar i får företaget rejäla resurser att utveckla denna och förverkliga ambitionen att bli rikstäckande. Ledningen kommer att kunna koncentrera sig på den operativa driften och optimera kvalitet och kvantitet för att nå mål och plan”, säger Mikael Olsson, Amplico Kapital.

”Det är bara att gratulera. Så får vi, föreningsmänniskor hoppas på att vi kan hälsa Karlsson åter som en av de största och starkaste sponsorerna av lokal föreningsliv” säger Sandor Olah redaktör i ViSKA! magasinet.

Härmed slutar vår resa genom framgång-srika veddigeföretag. Ingen nämnd ingen glömd. Synpunkter till [email protected].

Sandor Olah

Skönt skvaller

jag har så mycket

att göra innan jag

trillar av så jag hinner inte

Skönt Skönt


Minnen från 1940-talet av Bo Emanuelsson.

16

GRUSGROPENgänget i

BJÖRKHOLMSVÄGEN.Jag berättade i förra numret av Viska lite

om det kvarter, som ligger mellan gatorna Viskastigen, Sandalsvägen, Nygatan och Björkholmsvägen. Vi skall hålla oss kvar i detta kvarter även i denna tidning.

Björkholmsvägen väcker vissa minnen. Det var ju där, som jag och mina bröder växte upp. Vår far byggde villan 93 och även det uthus, där han hade sin fi rma. Det är inte den gula eller orangefärgade byggnaden, som står där idag. Det var en enkel träbyggnad, i vilken det från väster inräknat inrymdes utedass, vedbod, lager för elmaterial och ett garage. Senare tillkom även ett fristående garage. Vårt hem låg norr om det kvarter, jag ovan nämnt.

Björkholmsvägen hette inte så på den tiden. Det var en vanlig landsväg, som gick till Frillesås, varför gatan oftast kallades Fril-lesåsvägen. Det var länge en grusväg med små diken på vardera sidan. På sommaren rök det fruktansvärt vid denna väg. Vi hade vinbärsbuskar utmed gatan. Det gick bara att använda vinbären på den sidan, som inte låg mot vägen. Nuvarande vägen till Frille-sås, Kullavägen vid Statoil, tillkom mycket senare.

Vår gata var det stora ströget för männis-kor, som kom från Kulla, Björkholm, Källs-mossen och Frillesås. Här vandrade många lustiga typer förbi. Det var ”Räva-Frans” på en trehjulig cykel, och det var ”Rälige-Petter”, som bodde som inhyse hos Frans. Han var inte vacker att skåda. Vid ett slagsmål hade någon med kniv stuckit sönder hans ena öga, där det nu var ett hål, ur vilket det ständigt rann vätska. Ibland kom den dubbelvikta ”Ormakärringen”. Hon gick med överkrop-pen böjd i 90 graders vinkel mot resten av kroppen. Det sades, att hon som barn blivit skrämd av en orm. Eller var det kanske hennes mor, som fått en skräckupplevelse, när hon var havande?

Men där kom också andra människor. På söndagarna kom kyrkfolket. Då kom Herman i Planterhagen iförd lång svart rock. Han gick med riktiga sjumila kliv. Tio meter bakom honom småsprang hans hustru med små snabba steg.

När något liktåg skulle passera, fi ck vi skaff a granris, som höggs sönder i små bitar

och ströddes på vägen utanför vår infart. Det tror jag man gjorde även, om det var ganska okända personer, som skulle begravas.

OLYCKOR PÅ BJÖRKHOLMSVÄGEN.Vi fi ck också uppleva en del små olyckor

på Björkholmsvägen. De, som stannat i vårt minne, är väl kanske mest de, som var lite lustbetonade. Av någon anledning inträff ade alltid dessa, när vår mor kommenderat ut mig och min bror Ove för att skaka mattor.

Den första olyckan inträff ade en kväll, när det var beckmörkt. PM:s gatubelysning höll inte idag erforderliga luxvärden för godkänd vägbelysning. En stolpe med en vanlig 00W glödlampa stod i hörnet vid Nygatan. Nästa stolpe var uppe vid ”Stalla-Johans”. Mellan dessa ljuspunkter var det helt svart.

Nu stod vi där under vår privata ytter-lampa och skakade mattorna. Plötsligt hörde vi smattret från något motorfordon, som kom uppe vid ”Toréns”. Vi kände snart igen ljudet. Det kom från en så kallad påhängsmotor. En cykel med påhängsmotor var ett billigare alternativ till de första mopederna. Då den ganska tunga motorn hängde på ena sidan av bakhjulet, fi ck man balansera tyngden genom att skjuta ut ändan åt andra sidan.

Ljudet stegrades, då föraren hade klarat nittiograderskurvan vid ”Stalla-Johans”. Vi anade, att det var ”Plåt-Nicklas”, som kom. Han var en av de personer i vårt grannskap, som ägde ett sådant fordon. Han hette för-stås något helt annat. Hans namn var Hil-ding Andersson. Han hade en gång kommit till Veddige och övertagit Johan Anderssons smedja, som låg nere i hörnet Viskastigen-Björkholmsvägen.

Efter några år sålde Hilding sin smedja till Edvin Johansson från Istorp, som byggde om smedjan till reparationsverkstad för både cyklar och bilar. Hilding och hans familj fl yt-tade till Varberg.

Nu hade Hilding Andersson gjort come-back i Veddige, nu som plåtslagare. Hilding och hans bröder var oerhört skickliga hant-verkare. Tyvärr gick en del av inkomsterna till ölkonsumtion. ”Plåt-Nicklas” hade nu fl yttat in hos ”Långe-Johan” i Månsagårds gamla manbyggnad. ”Långe-Johan” hjälpte folk med olika grävningsarbeten. Ibland arbetade

G Ä N G E T I G R U S G R O P E N # 16

författare: Bo Emanuelsson

Två kreaturshandlare Johan Emanuelsson och Johan Johansson.

”Slaktar-Johan” och hans familj framför ett nybyggt Hättorp.


han på byggen. Han tackade inte heller nej till en flaska öl.

Tydligen var det så denna kväll, att de båda kompisarna hade delat några ”bärs”. De var inga storsupare men tålde inte så mycket. Hilding skulle sannolikt ut och leverera sina under dagen tillverkade rännor. Varför han gav sig ut med sin leverans i detta höst-mörker är en gåta. Kanske behövde han få in pengar.

Rännorna hade Hilding surrat fast i cykelns stång. Han hade hela leveran-sen mellan benen. Det var fortfarande vänstertrafik. Hilding började närma sig byggmästare Ivar Anderssons staket. Staketet bestod av en murad sockel och murade pelare, mellan vilka det hängde träkonstruktioner.

Ove och jag stod där och skakade våra mattor. Kanske var det en fredags-kväll. På fredagarna brukade vår mor städa huset. Plötsligt överröstades motor-ljudet av ett förfärligt plåtskrammel. Vi släppte mattorna och sprang ut för att se, vad det var, som hänt. Hilding hängde dubbelvikt över Ivar Anderssons staket. Han var omgiven av en lätt ölstank. I en kombination av promille och dålig belys-ning hade Hilding råkat köra ner i diket. Fordonet fortsatte en bra bit utefter sta-ketet, innan det blev tvärstopp. Det his-keliga oväsendet uppstod, när rännorna skrapade mot staketet. Man kunde inte längre kalla dem rännor. Stuprännorna var helt platta.

Vi lyfte upp gubben och fick honom att återvända med sin leverans. I det skick denna nu var, hade den knappast inbringat några pengar. Kunden fick nog räkna med viss leveransförsening. Det var med ett litet leende på läpparna vi återvände till den ganska trå-kiga mattskakningen.

HÄTTORP OCH ”SLAKTAR-JOHAN”.Alldeles nedanför vårt hem låg gården

”Hättorp” i hörnet av nuvarande Nygatan och Björkholmsvägen. I förra numret berät-tade jag, att Alfred Johanssons broder, Johan

Johansson, köpte ungefär halva Porsma-hemmanet. Alfred och Johan var bröder till Herder Johansson i Ramstorp. Johan Johans-son byggde nu upp en liten bondgård mitt i samhället. Det var inte så konstigt. När han köper marken 93, finns det knappast något, som kan kallas samhälle. De, som byggde här,

kom ofta från bondgårdar. De anpassade sina uthus så, att de kunde ha en julgris och lite höns. Självhushållningens tid var inte helt förbi. Folk hade inte hunnit bli allergiska mot djur. Nu får man inte bygga ett bostadshus närmare en ponnyhäst än 250 m.

Johan Johansson gick under namnet ”Slaktar-Johan”. Han var bonde på en liten gård med ett par kor, några grisar och lite höns, men han var framför allt kreaturshand-lare liksom min farfar Johan Emanuelsson. De gjorde nog en del affärer med varandra.

Bland annat köpte min farfar vår tomt av Johan Johansson.

Varför försvann ”Slaktar-Johan” från Ved-dige? Troligen var även han liksom min farfar och många andra inblandad i det som skedde på fastigheten Ramslätt nedanför. ”Linne-Svensson”, som arbetat på linneindustri i

Kungsäter, hade nu flyttat hit. Han och hans stora familj bodde nu i fastigheten Karlsro i hörnet Nygatan-Sandalsvägen.

”Linne-Svensson” och Alfred Johans-son startade nu företaget Hallands Lin-neindustri-Bolag, Johansson & Co. Jag har deras brevpapper. De hade rikstelefon Veddige 5. På brevpappret stod också: Tillverkning och Försäljning af Linne- & Bomullsväfnader i Parti. Det verkar vid senare försäljningen av fastigheten, som om riksdagsmannen J.A. Johansson var en av delägarna.

Denna rörelse växte snabbt, och det gick nog ganska bra, så länge man lycka-des få tag i varor. Vid slutet av Första Världskriget ersattes produkterna av surrogat. Kragar och skjortbröst var av papper. Det tog några år, innan Europa hämtade sig efter detta förödande krig. När man kom fram emot 922, började kuranta och billigare varor strömma in. Stora lager med dyra surrogatvaror blev värdelösa. Det drabbade inte bara Lin-nebolaget. Veddige Nya Handelsförening var nära konkurs. Flera mindre handlare fick kasta in handduken.

Under uppbyggnadsperioden behövde Linnebolaget kapital. Kapital lånade man

i banken mot säker personlig borgen. Det var nog många, som hade skrivit på en sådan bor-gensförbindelse.

År 922 började det knaka ordentligt i bolaget. Det ledde snart till konkurs. På den tiden var det en skam att behöva gå i konkurs. Ledningen i Linnebolaget kunde knappast hjälpa, att det gick åt skogen. De var inte ute efter att lura folk. Problemet var, att de mötte tider i den ekonomiska världen, som ingen tidigare upplevt. Det var inte bara affärsmän-

Plötsligt överröstades

motorljudet av ett förfärligt

plåtskrammel. Vi släppte mat-

torna och sprang ut för att se,

vad det var, som hänt. Hilding

hängde dubbelvikt över Ivar

Anderssons staket. Han var

omgiven av en lätt ölstank. I

en kombination av promille

och dålig belysning hade Hil-

ding råkat köra ner i diket.

Linnebolagets brevpapper


nen, som råkade illa ut. De, som till höga priser med lånade pengar hade köpt bondgår-dar, fi ck nu se sina värden dala.

Det berättas, att Alfred Johansson var verkligt bekymrad för utvecklingen. Han gick till sin bror Herder och berättade, att han inte hade kunnat sova på fl era nätter. Herder var nog en av förlorarna. Hans kommentar: ”Du har sövet länge nokk”, blev knappast någon tröst i eländet.

Från Veddige försvann nu Alfred Johans-son, hans bror Johan Johanson och Anders Svensson, ”Linne-Svensson”, liksom en del anställd personal.

Min farfar var visst en av förlorarna. Han lyckades dock köpa ut Linnebolagets åttacy-lindriga personbil av fabrikatet Dixi, vilket förstås gladde min far, som hade körkort Nr 66 i Halland. Linnebolagets bil var nog en av de första i Veddige. Körkortet hade han fått efter en uppkörning i Veddige i augusti 99. Kontrollanten satt på trappan till det hus, som senare skulle bli Ivar Nilséns aff är. Min far körde förbi på vägen några gånger, och så var det hela klart.

Alfred Johansson och hans familj fl yttade redan 922 till Skara. Senare slog de sig ner i Varberg, där dottern gifte sig med konsul Jobsson. De blev föräldrar till den kända sim-merskan Kate Jobsson. År 923 fl yttar Ander Svensson till Borås med sin stora familj på personer. Några år senare fl yttar även ”Slak-tar-Johan” och hans familj till Borås. Han brukade dyka upp på torget i Borås, där han

under Andra Världskriget saluförde ägg och höns.

Jag hoppas, att jag senare kan återkomma till gården Hättorp och dess näste ägare.

Fastigheten Ramslätt hade tydligen avstyckats och köpts av Linnebolaget. Den köps från Linnebolagets konkursbo den 8/4 924 av mäklaren Erik Karlsson från Istorp. Denne köpte senare också Gerlachska huset i Varberg. Alfred Johansson och Anders Svens-son tvingades också i personlig konkurs. Erik Karlsson köpte nästan allt inklusive Anders Svenssons fastighet Karlsro.

Den 9/ 924 säljer Erik Karlsson fastig-heten Ramslätt till systrarna Sara, Tora och Tyra Mattsson. Det var också en fj ärde syster, som hette Ebba Viktoria. Hon och Sara skrevs in i Veddige i början av 925 som handlare från Lysekil i Bohuslän. Året därpå kom också systrarna Tora och Tyra från Lysekil. De hade nog tänkt att driva aff ären på Ramslätt, men nu hade konkurrensen hårdnat. Ivar Nilsén hade också startat upp sin aff är. Sven Engberg hade tagit över rodret i Veddige Nya Handels-förening. Systrarna gick snart över till café-rörelse.

När man håller på med historia, måste man ha lite tur. Många hade nämnt namnet ”Linne-Svensson”. Ingen visste något om honom. En dag satt jag och pratade med Jan Florén, VD på Elektro-Emanuel och min efterträdare. Han berättade, att han tillfäl-ligt bodde i en sommarstuga på Årnäshalvön. Stugan hade varit ett torp i Kleva i Veddige.

Hans far hade köpt den av Sven Engbergs svärmor en gång under Andra Världskriget, då det var förbjudet att använda nytt virke för att bygga fritidshus. Delägare i stugan var också några bröder Svensson, som förresten hade bott här i Veddige en tid. ”Det kan väl inte vara Linne-Svenssons” söner, frågade jag? Janne svarade, att han skulle ringa Sven Svens-son, som fortfarande var i livet och bodde i Fritsla. Jo då! Han var ”Linne-Svenssons” son. Jag fi ck telefonnumret. Nästa dag satt Sven och hans hustru på vår altan och drack kaff e. Jag fi ck hela historien och ett antal kort samt Anders Svenssons pass, som han hade, när han reste till Danmark för inköp. Att syssla med historia är som att lägga puzzel. Man hittar en bit då och då.

Jag hoppas kunna berätta mer om dessa dynamiska personer en annan gång i annan form.

TILLBAKA TILL SANDAL.Förra gången skrev jag om några personer,

som har bott i Sandal. Ju mer man skriver, ju mer får man veta. Efter förra VISKA-tid-ningens utgivning kom ”Stamrins-Bertil” och berättade för mig, att han och hans familj en tid bodde i Sandal. Fadern, Johan Andersson, hade haft en arrendegård i Gunnestorp. När arrendet gick ut 930, fl yttade man in i ”Kaff e-Hannas” hus i Sandal. Hanna var då död. Här föddes en lillebror Rune, som dock avled i en kombination av barnastma och tandslag den 5 mars 93. Då hade familjen fl yttat över gården

Anders och Hedda Svensson med de nio barnen.


och bodde hos ”Låk-Anna”. Familjen fl yttade strax efter till en ny arrendegård i Stråvalla.

Johan Andersson och hans familj fi ck lämna lägenheten i ”Kaff e-Hannas” hus, då den behövdes av en annan invandrare. Karl Karlsson hade nu köpt Ramslätt, men han hade inte tillträde till sin lägenhet, innan hyresgästen kunde fl ytta till annan byggnad, varför familjen fi ck bo här en tid.

NYA INNEVÅNARE I SANDAL.Vi fl yttar oss framåt lite i tiden. År 934

anlände Gunnar Vallentin Sandqvist med hustru och en dotter Siv till Sandal. Han fl yt-tade in i ”Kaff e-Hannas” hus. Familjen kom från Gustav Vasa församling i Stockholm. När vi blev bekanta med Sandqvist någon gång i början av 940-talet, tyckte vi, att han var en medelålders man. Han var född 907 och alltså bara lite över trettio år gammal. Han var gift med en dotter till Britta Lena på Rosenfred. ”Britta Lenes Johan” var kyrkvaktmästare. Orgeltrampare Johan är en av de gubbar, man minns. Ju äldre bröderna Emanuelsson blev, ju svårare hade vår mor att få oss ur sängen på söndagsmorgonen, då vi skulle upp och gå till högmässan i kyrkan. Sena som vi ofta var, fi ck vi ta plats på läktaren. Behåll-ningen av hela högmässan var att sitta och titta på ”Britta Lenes Johan”, när han åkte upp och ner på tramporna till kyrkorgelns blåsbälg.

Sandqvist hade visst arbetat i Stockholm som kypare och servitör. Folket i storstäderna hade det svårt under trettiota-let. Man hade inte råd att sitta på restaurang. Sand-qvist hade troligen drab-bats av arbetslösheten.

I Veddige försökte han försörja sig som gårdfarihandlare. Han hade nog vissa försänk-ningar i Borås, där han köpte upp textilier, som han packade ner i en stor resväska. Med resväskan på cykelns pakethållare for Gunnar Sandqvist ut till bondgårdarna för at saluföra sina pro-dukter.

Det fi nns en historia om en sådan färd till Fageråkra. Sandqvist hade betat av stäl-lena i Drared och Fageråkra och var nu på väg genom Telnebacka mot Kullagård. Vid ”Sväs-Johans” fi ck ha se en hästskjuts fram-för sig. Hästen gick i sakta mak mitt i vägen. Vagnen var lastad med säckar, innehållande säd, som skulle malas i Kullagårds kvarn. På kuskbocken satt ”Karl i Ry” i djup medita-tion. Plötsligt väcks han ur sina drömmar. Han hör någon vid sidan av vagnen, som

skriker: ”Kan Du inte fl ytta Dig bondjävul, så man kan komma förbi?” Så kunde man inte tilltala Karl Svensson i Ry. Nu blev det fart på Karl och på hästen och på Sandqvist. I vild fart rundade gårdfarihandlaren med sin stora väska eken vid Kullagård. Hästen var strax bakom, nosande honom i nacken. Med nöd och näppe hann den vilt cyklande Sand-qvist runda Kullagårds magasinsbyggnad, där ”Karl i Ry” fi ck börja inbromsningen för att kunna stanna vid kvarnen.

PÅSKSMÄLLEN.Det var nu påskafton någon gång i början

på 940-talet. Det kan ha varit 942. Att samla ris till påskbrasan var tradition men ganska jobbigt. Tråkigast var det, när vi inte lyckades få eld på det våta riset.

Det roligaste med påskafton var förstås att skjuta av smällarna. Vi hade inte mycket pengar och inte många smällare. Det var ett antal -öres Ryska smällare, som small, när man slängde dem i asfalten. Sedan hade vi 5-öres och 0-öres, som fi ck tändas på en stubintråd. Några små raketer hade vi också inköpt. Och så fanns det ”Hoppetossor”, som hoppade omkring, när man tände på dem.

Tillsammans blev det ett litet fyrverkeri. Det var inte alls i jämfö-relse med dagens stora fyrverkeripjäser.

Den här kvällen var det dock lite extra. Skrothandlare Elmgren hade fl yttat in i Sand-stens hus i Sandal år 94. Han hade en foster-son, som hette Helge Elmgren. Han kallades alltid Ferdinand av någon anledning. Jag tro, att det var han, som hade kommit över kleno-den – en 90-öres bomb. Vi var fulla av beund-ran, när vi stod och tittade på den rörformade projektilen.

Vårt förråd av små smällare var nu slut. En dåre från Källsmossen hade kastat en smällare, som exploderade intill ”Röd-Rävens” ena öga

och lätt skadade detta. ”Röd-Räven” var vårt namn på den rödhårige Sven Velander. Det skulle vara förenat med livsfara eller åtmins-tone ett kok stryk, att använda det namnet, när han var i närheten. Sven Velander var ofta ihop med ”Leverkorven”, som hette Levi Jons-son. De var lite äldre än vi andra och ingav stor respekt.

Vi stod där nu och betraktade den stora bomben. Vi ville inte bara höra en hög knall. Bomben måste orsaka någon skada också. Den måste användas på något ställe, där man kunde se stor sprängverkan. Det kom fram olika förslag. Till slut fällde någon det för-lösande ordet. Bomben skulle placeras under ”Låk-Annas” trätrappa.

Vi hade hört talas om, att ”Låk-Anna” var livsfarlig. En gång hade ”Arvid i Kregården” och ”Lille-Karl” varit där för att utföra någon sorts fuff ens. Anna hade upptäckt dem på ett tidigt stadium och jagat dem över gården med en yxa i högsta hugg.

Det var sådan spänning vi ville ha. Jag minns inte, vem den djärve var, som smög fram och försiktigt lyfte på trätrappan så pass mycket, att han lyckades peta in bomben. Troligen var det Ferdinand. Vi andra låg i sluttningen ner mot Sanderssons hus.

Vi hade nu fått åskå-dare. Ingen gjorde något för att köra bort oss. Gunnar Sandqvist hade kommit ut på sin köks-trappa på andra sidan gården mitt emot ”Låk-Annas” hus. Han var som vanligt välklädd. Han hade svarta byxor och svart väst, vit skjorta och slips men ingen kavaj. Han riktigt tjöt av glädje, när han anade, vad som nu skulle hända.

Plötsligt kom Ferdi-nand springande mot oss. Några sekunder senare hördes en oerhörd smäll. ”Låk-Annas” trappa var en

halvmeter uppe i luften och vände, innan den lade sig till-

rätta igen. Sandqvist applåderade våldsamt. Och sedan låg han dubbelvikt av skratt.

Nu blev det fart på ”Låk-Anna”. Vi blev något besvikna, när vi såg, att hon kom ut utan yxa i handen. Det tog inte många minu-ter, innan fj ärdingsman Ivar Andersson var på plats. Hela högen stod där och fi ck som van-ligt en kollektiv utskällning. Det var nämli-gen ingen som visste, vem det var, som tänt på denna bomb. Trappan rättades till. Den hade faktiskt klarat sig bra. För oss var påskfi randet slut. Vi hade dock fått ett minne för livet. Och kom inte och säg att mobbing är ett modernt påfund. Det har nog funnits i alla tider.

Anders Svenssons pass.


Hej! Här kommer ett nytt brev från vårt liv i Brasilien. Det är roligt att vara pensionär! För tre år sedan gick jag i pension trots att jag hade planerat att arbeta fl era år till. I dag är det ju så att man själv får best ämma när man ska gå i pension (mellan 61 år och 69 år). Jag var knappt 62 år när jag best ämde mig för att börja mitt nya liv. Och det har jag inte ångrat, trots att jag oroade mig för att jag skulle längta tillbaka till mitt arbete som lärare i matematik och NO. Men vi, min man Erik och jag, hade best ämt oss för att fl ytta till Brasilien, efter att ha varit här på en charterresa. Jag tänkte att någon gång måst e man ju gå i pension och varför inte göra det när man fortfarande är frisk och dessutom har ett st ort projekt på gång. För ett st ort projekt är det att göra sig av med alla materiella tillgångar och fl ytta till en helt annan världsdel på andra sidan ekvatorn, lära sig ett nytt språk och kultur.

Nu är vi här, har skaff at hus och kämpar med språket, som går bättre och bättre.

Vi har lärt oss mycket t.ex. att här är vi inte anonyma. Det är en ny erfarenhet att alla runt omkring oss känner igen oss. Vi ser ju inte precis ut som brasilianare.

Kulturen är en annan här än vad vi är vana vid. Utseendet betyder mycket. Minst en

gång i veckan är det normalt att man besöker en salong, vilket innebär att man får manikyr, pedikyr och skötsel av håret. Apropå håret så bör man som kvinna låta håret växa, annars tror de att man är homosexuell. Om man dessutom inte har hål i öronen så är de över-tygade om att så är fallet. Nyfödda fl ickor får hål i öronen redan på BB.

En annan sak som är typisk här, är att det är status att ha tandställning, även vuxna kvinnor. Det visar att man har råd att kosta på sig lite lyxig tandvård. Tandläkarbesök är billiga och bra här jämfört med Sverige. En vanlig lagning kostar hos en ”folktandläkare” ungefär 50 svenska kronor. Det är klart att det fi nns dyrare privattandläkare med tjusiga

väntrum också och de kostar naturligtvis mer.

I Sverige är det numera normalt att varje barn har ett eget rum. Här tränger fl era gene-rationer ihop sig i små hus med små rum och liten tomt. Det är praktiskt och ekonomiskt, den äldre generationen hjälper till med barn-passning och hemmets skötsel och man är

Hej! Här kommer ett nytt brev från vårt liv i Brasilien. Det är roligt att vara pensionär! För tre år sedan gick jag i pension trots att jag hade planerat att arbeta fl era år till. I dag är det ju så att man själv får best ämma när man ska gå i pension (mellan 61 år och 69 år). Jag var knappt 62 år när jag best ämde mig för att börja mitt nya liv. Och det har jag inte ångrat, trots att jag oroade mig för att jag skulle längta tillbaka till mitt arbete som lärare i matematik och NO. Men vi, min man Erik och jag, hade best ämt oss för att fl ytta till Brasilien, efter att ha varit här på en charterresa. Jag tänkte att någon gång måst e man ju gå i pension och varför inte göra det när man fortfarande är frisk och dessutom har ett st ort projekt på gång. För ett st ort projekt är det att göra sig av med alla materiella tillgångar och fl ytta till en helt annan världsdel på andra sidan ekvatorn, lära sig ett nytt språk och





Hej! Här kommer ett nytt brev från vårt liv i Brasilien. Det är roligt att vara pensionär! För tre år sedan gick jag i pension trots att jag hade planerat att arbeta fl era år till. I dag är det ju så att man själv får best ämma när man ska gå i pension (mellan 61 år och 69 år). Jag var knappt 62 år när jag best ämde mig för att börja mitt nya liv. Och det har jag inte ångrat, trots att jag oroade mig för att jag skulle längta tillbaka till mitt arbete som lärare i matematik och NO. Men vi, min man Erik och jag, hade best ämt oss för att fl ytta till Brasilien, efter att ha varit här på en charterresa. Jag tänkte att någon gång måst e man ju gå i pension och varför inte göra det när man fortfarande är frisk och dessutom har ett st ort projekt på gång. För ett st ort projekt är det att göra sig av med alla materiella tillgångar och fl ytta till en helt annan världsdel på andra sidan ekvatorn, lära sig ett nytt språk och kultur.





brev från Brasilien 2

B R E V F R Å N B R A S I L I E N 2

text och bild: Alva Ingegerd Salomonsson


flera som delar på bos t ad skos tna-den. Det är ju också så att här kan man vistas ute hela året. Efter-som biltrafiken är liten i de inhemska kvarte-ren, så kan barnen leka på gatan. Stranden är också ett ställe att tillbringa sin fritid på. Här spelar man fotboll och tränar capoeira, som är

en sorts kamp- eller akrobatdans. Man ser ofta pojkar träna frivolter och liknande. Denna dans uppkom under slavtiden och användes av slavarna i kampen mot förtrycket.

Man kan fråga sig vad vi gör hela dagarna. Ja, under turistsäsongen arbetar vi med fram-för allt skandinaviska turister. Denna håller på från november till i mitten på april. Bra-

silianarnas industrisemester infaller under januari. Vi har ju omvända årstider här efter-som vi bor på andra sidan halvklotet. Andra europeiska länder såsom Holland, Portugal, Italien och Spanien har charterresor hit året

runt, eftersom det är behagligt klimat hela tiden.

Vi arbetar i ett företag som heter Viking Tour och som arrangerar utflykter. Det är en ung man, Anders Jakobsson från Uddevalla, som startade det år 2000, när den europe-iska turismen just hade startat. Idag har Viking Tour störst utbud av utflykter här i

Ponta Negra. Tala om svensk före-

tagsamhet! Våra uppgifter är dels att prata med turisterna på stranden och berätta om Viking Tour, dels att vara guide (Erik) på en del utflykter och att sälja turer på kontoret (jag). Vi har också ekonomiska intressen i företaget. Vi stortrivs

med det, även om det ibland kan bli lite väl mycket arbete under högsäsongen. Men nu är vi lediga och när ni läser detta är vi i Sverige och hälsar på släkt och vänner. Kanske nästa brev kommer att handla om hur det är att som utlandssvensk komma tillbaka till fosterlan-det.Alva Ingegerd Salomonsson

Jag skickar tre bilder: alla tre är från ett besök hos en ung kvinna som har startat manikyr och pedikyr i hemmet. I huset bor Mormor, Morfar, man och hustru samt ett barn. Huset är ungefär 60 kvadratmeter stort. Den första bilden visar hur jag blir omskött, den andra hur kvinnan gladeligen ler och visar att hon har förhållandevis gott ställt. Det tredje fotot föreställer Mormor, Morfar och

barnbarnet. Alla tre brukar sitta med på verandan och se på när mamman utför sitt arbete. Jag brukar få mig en pratstund.

bör man som kvinna låta håret växa, annars tror de

att man är homosexuell

brev från Brasilien 2


En lång vinter brukar vara

detsamma som en sen

vår, men jag tror att alla

fotbollsälskare håller med om

att i år har det varit ”extra allt”

SOM GRÄDDE på moset lades dessutom ner slangar till en värmepump så att delar av A-planen mer såg ut som en potatisåker än en fotbollsplan. Snömögel gjorde dessutom att delar av gräsmattorna ser ut som rollistan till en Lars Norén pjäs.

Vi har därför tvingats till omdispone-ringar av planerna och det har understundom varit lite rörigt, men jag vill här och nu passa på att tacka all ledare och aktiva för att ni, som jag upplever det, har ställt upp utan att klaga.

VÅR MÅLSÄTTNING är och har varit att ha så

fi na och bra planer som möjligt under HELA säsongen.

Ett stort tack också till vaktmästarna som verkligen ställt upp för Veddige Bk.

DEN STORA FRÅGAN för Veddige Bk annars är just planerna för planerna?

Jo, som bekant skall trafi ken ledas förbi Veddige samhälle utmed Viskan, och för varje ny plan och karta som visats upp har vägen krupit närmare och närmare våra planer för att i senaste/sista? / planen fördärva både b-planen och grusplanen.

NU ÄR JAG HELT KLART PART i målet men måste ändå fundera över varför man inte skulle kunna få plats med både väg och idrottsplats, det har man ju fått i alla tidigare planer? Det kan väl aldrig vara så att man av rädsla för kostnader vältrar över dessa på andra, och den som till slut står där med ”Svarte Petter” är Veddige Bk?

NEJ, SÅ ÄR DET NATURLIGTVIS INTE. Både Väg-verk, länsstyrelse och kommunen vet vilken betydelse en idrottsförening har för ett sam-

hälle och dess ungdomar. Det samlade värdet på ideella ledarinsatser inom fritidssektorn i Varbergs kommun är värd ca 65 miljoner kronor och motsvarar över 200 kommunala heltidstjänster. Med det i bagaget hoppas vi att vi skall lyckas komma till en lösning som alla kan acceptera, men det brådskar, snart skall den första av tre infarter till Veddige börja byggas, synd bara om det blir på bekost-nad av en idrottsplats.

I ÖVRIGT SÅ RULLAR DET PÅ hos ”den gamla damen”.

Bra insatser varvas med mindre lyckade, men det är precis som det skall vara, ingen kan vara på topp hela tiden.

Det gäller bara att vara ödmjuk i fram-gången och revanchsugen i motgången, det är det som är idrott.

LYCKA TILL MED MATCHER och träningar, känn er stolta över vad ni presterar och känn er stolta över att vara med i Veddige Bk.

Michael Enberg

rapport från Veddige BK:

snömögelpå potatisåkerEn lång vinter brukar vara fi na och bra planer som möjligt under HELA hälle och dess ungdomar. Det samlade värdet En lång vinter brukar vara fi na och bra planer som möjligt under HELA hälle och dess ungdomar. Det samlade värdet

S N Ö M Ö G E L PÅ P O TAT I S Å K E R

text & bild: Michael Enberg


��

��

��

��

10.000 i stipendiumPå Nationaldagen den 6/6 fi ck Ingemar Ingvarsson ta emot ett stipendium på 10.000 kronor från Varbergs Sparbanks Stiftelse, för sitt enga-

gerade arbete i Veddige Brottarklubb.Så här kan man läsa på diplomen: ”Varbergs Sparbank instiftade vid sitt 125 års jubileum 1961 en stiftelse för utdelning av stipendier för

personer inom Sparbankens verksamhetsområde, som på ett förtjänstfullt sätt och på frivillig grund agerar inom ungdomsverksamheten inom områden som icke obligatoriskt fullgörs av samhälleliga organ såsom understödjande av fritidssysselsättningar, utövning av musik, idrott, scouting och annat dylikt friluftsliv med ideell anknytning”.

Grattis, Ingemar!

rapport från Veddige BK:

snömögelpå potatisåker


För dig som ställer höga krav

Telefon 0340 – 69 75 00www.varbergsbostad.se

� � � � � � � � �

� � � � � � � � � � � � � � � � � � � �

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

��

Vår kunskap = Din trygghet.Det tjänar du på!

VEDDIGE VARBERG KUNGSBACKA KINNA

VARBERGSORTENSELKRAFT

VEDDIGE 0340-64 64 00

Din lokala elleverantör!

Våra annonspriser:

8000:-

4000:-

2000:-

1000:-

250:-500:-

250:-

Priser utan moms. Individuell prissättning tillåts. Ring för avtal.


��

��

Specialtransportertel. 0340-306 10fax. 0340-304 84

ww

w.v

eddig

e-a

keri

.se

TRIVSELOMTANKEOCH PERSONLIGSERVICEÄR VÅRT MOTTOnär det gäller mindre lokaler eller

lägenheter ring oss:

tel: 0340-387 00

��

��

��

��

��

��

��

�

��

��

��

��

��

��

��

�

��

��

��

��

��

��

��

��

Documents

det händer lite i Veddige...historisk litteratur men också mycket från gamla tidningsartiklar och berättad muntlig tradition. Det är alltså inget vetenskapligt dokument. Jag