Beteckning: HRV:C09:32

Institutionen för humaniora och samhällsvetenskap

Divination En jämförande studie av divination i europeiska religioner

Maria Nyström Juni 2009

C-uppsats, 15 högskolepoäng Religionsvetenskap

Religionsvetenskap med inriktning mot historiska perspektiv C Handledare: Mayvor Ekberg

Abstrakt

Denna uppsats är en studie i divination som användes i fornnordisk, samisk, irländsk-keltisk,

grekisk och romersk religion. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka om det finns något

som kan sägas vara typiskt inom den fornnordiska divinationsformen. De teman jag

koncentrerat mig på för att besvara dessa frågor är status, roll, genus, metod och plats. De

metoder jag använt mig av är deskriptiv och komparativ litteraturstudie. Dessutom tillämpas

hermeneutisk metod. Resultatet visar att det som kan sägas vara typiskt för den fornnordiska

divinationen är att völvorna hade högre status än sejdmännen, manliga völvor. Något annat

som är typiskt och som kan ha ett samband med völvans högre status är den stav hon bär som

därför kan tolkas som en maktsymbol.

Det finns paralleller till den fornnordiska divinationen i alla de religioner som tas upp i denna

uppsats, dock verkar de flesta likheterna finnas i den keltiska och den samiska religionen

gällande utförandet av divinationen och divinatörernas roller.

Nyckelord: Völva, divination, fornnordisk religion, genus

Innehållsförteckning

1 Inledning............................................................. 1

1.1 Syfte och frågeställningar ......................................... 2

1.2 Metod........................................................................ 2

1.3 Urval, material och källkritik ...................................... 3

1.4 Avgränsning.............................................................. 5

1.5 Disposition ................................................................ 5

2 Definitioner av begreppet divination ............... 7

3 Kontakter mellan kulturerna............................. 9

3.1 Möjligheterna till kulturutbyte .................................... 9

4 Religionernas divinationsformer ................... 11

4.1 Den fornnordiska religionen.................................... 11

4.2 Samisk religion ....................................................... 16

4.3 Irländsk-keltisk religion ........................................... 20

4.4 Grekisk religion ....................................................... 23

4.5 Romersk religion..................................................... 26

5 Jämförande analys.......................................... 30

6 Källförteckning ................................................ 34

1

1. Inledning

Denna uppsats var tänkt att handla om völvor, som var spåkvinnor och trollkvinnor i den

fornnordiska religionen samt om nåjden i den samiska religionen, vars uppgifter har likheter

med völvan. Uppsatsen började egentligen med en tentamensfråga som innebar att diskutera

om det var möjligt att se några likheter och skillnader mellan nåjder och völvor. Jag fick svårt

att släppa frågan då jag ville ha en större och djupare bild än vad jag vid tentamenstillfället

fått fram. Nåjden och völvan var två skilda kultpersoner i två skilda religioner, religioner som

levde invid varandra. Detta gjorde att jag började fundera över om det ena var ett lån från den

andra eller om det handlade om två likartade fenomen som fått influenser från den andra. I

litteraturen till studierna togs likheter upp med de grekiska oraklen och de romerska sibyllorna

angående völvorna, vilket gjorde att jag även började söka i keltisk religion efter fler liknande

spåmän och spåkvinnor och inkluderade dessa tre i uppsatsen. Detta slutade med att uppsatsen

blev till en studie i divination i ett urval av europeiska religioner.

Det jag finner intressant är att det är möjligt att säga att de historiska källorna, så långt tillbaka

de kan nå, visar att det över hela världen och inom de flesta religioner funnits en mängd

metoder och tekniker som människan använt sig av för att få religiös kunskap eller kunskap

om vad som ska ske i framtiden, om gudarnas vilja med världen och om orsaker till olyckor

som drabbar människan och världen. I dag kan vi se divinationskonsten i användandet av

tarotkort inom och kanske även utanför, de nya religiösa rörelserna. Olav Hammer (1997)

menar som religionshistoriker att New Age-rörelsen gärna föreställer sig att korten har sitt

ursprung i faraonernas Egypten eller någon annan gammal högkultur. Själv menar han i sin

diskussion om spådomskonsten att de första tarotkorten tillverkades i Italien 1428 och att det

är först på 1500-talet som det tillverkades kort som liknar de som används idag. En annan sak

som jag också finner intressant är att de fornnordiska runorna har kommit att användas som

divinationsmetod. Hammer (1997) pekar här på den österrikiska magikern Guido von List

som i början av 1900-talet menade att guden Oden delgav människan runorna för att hon

skulle förstå den kosmiska ordningen och genom diverse magi nå framgång, hälsa och ett

långt liv. Men att använda runor som modern divinationsmetod menar Hammer (1997) är

något helt annat än de handlingar som utspelade sig i den fornnordiska tiden.

Men innehållet i denna uppsats är inte inriktat på den moderna människans spådomskonst och

sökande efter mystisk och magi. Istället handlar den om hur divinationen har använts, hur den

sågs av sin samtid och om det gemensamma och särskiljande inom olika religioners

divinationskonst. Den centrala frågan är vad det var som präglade den fornnordiska

divinationen och varför den fornnordiska divinationen hade dessa särpräglingar.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att undersöka om det finns något som kan sägas vara typiskt

inom den fornnordiska divinationsformen i jämförelse med andra religioners divination. För

att nå detta syfte blir följande frågor centrala:

På vilket sätt utövades divination i den fornnordiska religionen?

På vilket sätt utövades divination i den samiska, grekiska, romerska och den irländsk –

keltiska religionen?

Vilka likheter och skillnader finns mellan divinationsformen och divinationens

utförande i den fornnordiska religionen i jämförelse med den samiska, grekiska,

romerska och irländsk-keltisk religionen?

1.2 Metod

Sælid Gilhus och Mikaelsson framhåller i boken Nya perspektiv på religion (2003) att

religionsvetenskap är ett jämförande studium och dessutom att det är ett tvärkulturellt

studium. De visar i detta sammanhang på religionsvetenskapen fader, Max Müller, som menat

att den som känner en känner ingen. Jag kan alltså förvänta mig att få en större inblick i

förståelsen för den fornnordiska divinationen och völvorna genom de likheter och skillnader

som min undersökning visar mellan denna religionsform och andra europeiska religioner. De

metoder som används i denna uppsats är därför en deskriptiv och komparativ litteraturstudie.

Dessutom tillämpas hermeneutisk metod. Denna innebär enligt Burk (1992) att försöka förstå

språket i en text, textens syfte, författaren och situationen som texten har uppkommit i. En

viktig del i den hermeneutiska metoden, som tolkning och analysmetod, är förståelse och

inlevelse. Det handlar dock inte om empati utan om att försöka sätta sig in i textens och

texternas upphovskultur och därmed kulturens tankesätt, sociala och politiska miljö.

Kulturantropologen Clifford Geertz har använt sig av hermeneutiskt perspektiv och

2

rekommenderat en analysmetod som han kallar för ”thick description”. Denna innebär att

handlingar och beteenden i en annan kultur tolkas genom att sätta in dem i de tankestrukturer

och begreppsstrukturer som kan ses vara giltigt i den studerande kulturen. Det viktiga är att

förstå strukturer i en kultur som för en utomstående kan ses som främmande och oförklarliga.

Jag har valt att låta mitt jämförande studie utgå ifrån den fornnordiska religionen. Enligt den

religionshistoriska forskningen föredras kvinnliga völvor framför manliga völvor, vilka

samtidigt syns ha en lägre status än de kvinnliga. I min analys av texterna har jag koncentrerat

mig på begreppen status, roll, genus, plats och metod som de viktigaste teman för att kunna

besvara syftets frågeställningar.

1.3 Urval, material och källkritik

De böcker som jag främst använt mig av för fornnordisk religion är dessa.

Näsström, Britt-Marie: Fornskandinavisk religion. Näsström är professor i

religionshistoria vid Göteborgs universitet.

Ström, Folke: Nordisk hedendom. Tro och sed i förkristen tid. Det enda jag lyckats få

fram är att han är docent.

Steinsland, Gro: Fornnordisk religion. Gro är professor i religionshistoria vid Oslo

universitet.

Vad det gäller källor om den samiska religionen har jag använt mig av texter skrivna under

1600-talet, eftersom det är då som texter om den samiska religionen först uppkommer i större

utsträckning.

Av de texter skrivna från 1600-talet angående de samiska nåjderna har jag i huvudsak använt

mig av följande författare:

Graan, Olaus: Relation Eller En Fullkomblig Beskrifning om Lapparnas Vrsprung.

Graan var kyrkoherde i Piteå 1656 till 1689 där han gjorde tjänsteresor till Piteå och

Luleå fjällen. Hans text är lik Samuel Rheens både i framställning och fakta. Dock

innehåller den självständiga avsnitt.

3

Lundius, Nicolaus: Descriptio Lapponiae. Lundius texter är en av de mer värdefulla,

då han var av samisk börd, men var prästson. Han visar dock inblickar som bara kan

ges ur från en inre krets. Han beskriver Umeå och Luleå lappmark. Han växte

troligtvis upp i Kvikkjokksområdet och tros ha gått i skola i Lycksele.

Niurenius, Olaus Petri: Lappland eller beskrivning över den nordiska trakt, som

lapparna bebo i de avlägsnaste delarne av Skandien eller Sverge. Niurenius var

kyrkoherde i Umeå 1619 till 1645 där han ofta beblandade sig med samerna.

Rheen, Samuel Edvardi: En kortt Relation om Lapparnes Lefvarne och Sedher. Rheen

var från Piteå och blev predikant i Jokkmokk 1666-1671.

Mebius, Hans bok Bissie, studier om samisk religion har även den används. Mebius är

inte från 1600-talet. Utan hans bok är från 2007. Mebius använder sig mycket av andra

författare än de som jag nämnt, vilket ger ett större perspektiv.

Gällande keltisk religion är det dessa böcker som jag använt mig mest av:

Ó hÓgáin, Dáthí: The Sacred Isle. Belief and Religion in Pre-christian Ireland. Dáthi

är Associate Professor of Folklore at University College Dublin.

Hamilton, Claire: Tales of the Celtic Bards. Har en MA in the Bardic Tradition in

Ireland from Bristol University och är medlem i OBOD.1 Denna bok behandlar dock

den religion som utövades förr.

När det gäller grekisk religion och sibyllorna i romersk religion har jag främst använt mig av:

Bloch, Raymond: Spådom under antiken. Har jag använt mig av för både romersk och

grekisk religion. Den har även används till att definiera begreppet divination.

Lincoln, Bruce: Theorizing myth kapitel Plutarch´s Sibyl har endast används till

avsnittet om den romerska religionen.

Näsström, Britt-Marie: Forntida religioner. Denna har använts till avsnitten om både

grekisk och romersk religion.

Eliade, Mircea (huvudredaktör): The Encyklopedia of Religion, har används främst för

fakta om Fortuna och sibyllor. Den har även varit ett komplement i definieringen av

begreppet divination.2

1 Order of Bards, Ovates and Druids. 2 Fakta om det keltiska otherworld eller sidh och fairys kommer även från The Encyklopedia of Religion.

4

Problemet med de fornnordiska källorna som kunskapen om fornnordisk religion är främst

baserad på är att källorna skrevs ned efter att Norden blivit kristnat. Därmed är det inte någon

förstahands källa skriven i sin egen religiösa kontext.

De samiska källorna från 1600-talet är att alla är skrivna av kyrkans män och deras eget

intryck av religionen var att det var avgudadyrkan. Vilket kan ha lett till missförstånd av

bland annat nåjdernas funktion.

När det gäller källorna om den keltiska divinationen kommer det skriftliga materialet från

grekiska och romerska författare. Enligt Ceasar, som var vän med en gallisk druid, skrev inte

druiderna ned sina läror för att de inte ville att lärorna hamnade i fel händer och att druiderna

ansåg att det var nyttigt att träna minnet. Flera av de latinska författarna misstänks för att ha

överdrivit sina berättelser om bland annat människooffer för att få kelter att framstå på ett

dåligt sätt. Anledningen till detta var att genom chockerande och dramatiska framställningar

om kelterna blev erövringen av dessa länder rättfärdigat i läsarnas ögon. Arkeologiska

undersökningar har dock hittat bevis för att druiderna kan ha utfört människooffer. Bland

annat har en grotta i England funnits med skelett från 150 människor som verkar ha dödats

med ett slag mot huvudet. Dessa offer dateras till den tid då romarna anföll England.

1.4 Avgränsning

Geografiskt har jag avgränsat mig till Europa och Medelhavsområdet. Jag håller mig till de

klassiska religionerna, i den meningen att inga nya religiösa rörelser som till exempel wicca,

modern asatro eller modern schamanism kommer att behandlas. Vad gäller den keltiska

religionen och valet av just den som utövades på Irland, kommer detta av att det materialet jag

fann behandlade denna region.

1.5 Disposition

Jag har disponerat uppsatsen så att jag först definierar begreppet divination. Därefter

undersöks möjligheter till kulturutbyte emellan de religioner som undersöks i denna uppsats. I

de följande fyra avsnitten behandlas religionerna. Jag följer samma mönster för varje religion.

Först presenteras kultpersonerna och därefter gudar som förknippas med divination och ödet.

5

Som avslutning kommer ett avsnitt om andra former av spådomskonst som fornskandinaverna

utövade.

6

2. Definitioner av begreppet divination

Enligt Nationalencyklopedin är divination konsten att avslöja dold kunskap med hjälp av

medel som saknar empirisk anknytning till den kunskap som söks. Syftet kan vara att till

exempel förutsäga framtida händelser, diagnostisera sjukdomar eller förklara olyckshändelser.

(http://www.ne.se/kort/divination)

Enligt Näsström (2002) finns divination i alla kulturer, vari divinationens funktion är att vara

ett medium för att kontrollera tillvaron. Utövandet varierar dock i olika samhällen. Det som

avses med divination enligt Bloch (1998) är alla former av spådomskonst eller förutsägelser

om framtiden och innefattar även frågor om varför historien blivit såsom den blivit. Det är

alltså gudarnas vilja som utreds gällande dåtid, nutid och framtid. Genom divination försöker

människor hitta sätt att undvika katastrofer och om detta nu redan skett så används

divinationen för att hitta orsaker eller syndabockar. Bloch (1998) menar också att det finns två

typer av divination. Den ena är så kallad induktiv divination. Med den menas att företeelser i

naturen, tecken eller omen, tolkas på ett symboliskt sätt. Ett exempel på induktiv divination är

tolkning av inälvor. Den andra är psykisk divination, i vilken en troende, en präst eller hans

representant tar emot gudomlig inspiration efter förberedelser i enlighet med stränga regler,

som har skiftat efter plats och tidpunkt. I de fall där det handlar om att få kontakt med eller på

olika sätt uppfyllas av en orakelgud är det främst kvinnor i olika civilisationer som uppfattats

ha varit mer mottagliga.

Enligt Zuesse (1987) finns det tre definitioner av divination: 1 Intuitiv divination, där

divinatören ”vet” eller ”ser” nutiden eller framtiden. Exempel på detta är gurus och helgon. 2

Possession divination, där andeväsen sägs kommunicera via divinatören. Exempel på detta är

divination genom glossalia; som är den vanligaste formen av possession divination och

innebär en besatthet där mediumets medvetande om sig själv och omvärlden finns kvar. Ett

annat exempel är Divination genom full mediumism eller Oraculär trans, där medvetandet om

sig själv och omvärlden försvinner, andeväsendet sägs ta över helt. 3 Wisdom divination, i

vilken divinatören avkodar opersonliga mönster i den materiella världen. Exempel på detta är

astrologi, avläsning av händer och inälvor.

Samma typ av divination kan betraktas på olika sätt i olika kulturer. Det stadium av upphöjt

medvetande som i en kultur kan ses som djup visdom, kan i en annan kultur ses som besatthet

7

av andar. Under influens av sådana tolkningar kan en divinatör låta sig själv glida in i en djup

mediumistisk trans eller tvärtom sträva spirituellt mot en starkare klarhet.

8

3 Kontakter mellan kulturer

3.1 Möjligheterna till kulturutbyte

Enligt Steinsland (2005) kan den fornnordiska och den samiska kulturen ses som

självständiga enheter som i hundratals år levde intill varandra i relativt fredlig kulturkontakt.

Det finns skillnader i bland annat språk, yrken, mattraditioner, kläder, könsroller,

gudsföreställningar, kosmologi och synen på döden. Steinsland menar också att vi bör tänka

på att det kan ha skett en ömsesidig påverkan emellan dessa två, men att ett fenomen ändå inte

behöver förklaras som ett lån från en annan kultur på grund av detta.

I arkeologiska utgrävningar och studier av hällristningar från bronsåldern i Sydskandinavien

har det observerats att det funnits kontakter mellan sydskandinaver och Medelhavsområdet.

Detta kan ses i konstföremål och vapen som är mycket lika sydliga motsvarigheter. I

hällristningar på Gotland finns bilder som är identiska med bilder som avbildats på samtida

italiensk keramik och annat material i östra Medelhavsområdet. Skepp som avbildats i

hällristningar har identifierats som grekiska, romerska, egyptiska och nordafrikanska skepp.

Dessa hällristningar som föreställer skepp av utländska modeller finns i Bohuslän. Även

myter hemmahörandes i andra religioner kan ses i hällristningarna. Hundratals bildsviter i

hällristningarna har tolkats föreställa Olympens gudar och i en hällristning från Bohuslän har

man även funnit en återgivning av en irländsk historia ur CuChulainns sagocykel om hur

männen i Ulster fick en förbannelse över sig. Denna historia skrevs ned i Irland under 600-

talet men den kan ha funnits som muntlig tradition långt tidigare.

Vilka det var som reste till vilka är osäkert, men orsaken till kontakten var troligtvis handel.

De varor det rörde sig om var slavar, päls och bärnsten. Bärnsten var en viktig handelsvara i

Medelhavsområdet; Tutankhamun begravdes med en bärnsten placerad över hjärtat och i

Mykene har stora halskragar av bärnsten påträffats i de rikaste gravarna. Bärnsten ansågs som

magisk och användes till smycken. Moderna analyser har konstaterat att bärnstenarna kom

från Östersjön.

Under tidig järnålder minskade Medelhavsområdets inflytande och religiösa influenser kom

troligtvis från det keltiska området i Centraleuropa. På Öland har en borg förklarats vara

byggd efter romersk förebild. Vilket visar att kontakter med romare troligtvis förekommit.

9

Senare under vikingatiden återupptogs kontakten med Medelhavsområdet. Vikingarna

kontrollerade även i väst delar av England, Skottland, Irland, Frankrike. De bodde eller

härjade även längs Spanska kusten och norra Italien. De hade även områden österut emot

Ryssland.

Enligt Steinsland (2007) är den grundläggande teorin inom den indoeuropeiska komparativa

strukturalismen att språkligt släktskap även innebär släktskap med kulturen i övrigt. Större

delen av Europa och delar av Asien hör samman språkhistoriskt och benämns som den

indoeuropeiska språkfamiljen. De språk i Europa som inte hör till denna familj är bland annat

finska, samiska, estniska och ungerska. Georges Dumézil som hör hemma inom

strukturalismen, fokuserar på relationen mellan mytologi och samhälle. Hans teoretiska

modell har namnet trefunktionsmodellen. Denna går ut på att både gudarna och samhället är

uppdelad i tre funktioner som är desamma i både gudavärlden och samhället. Den första

funktionen är härskar- och prästfunktionen till vilka gudar som handhar lag och magi hör. Den

andra är krigarfunktionen till vilka gudar som handhar krig och kamp hör. Den tredje är

fiskar- och bondefunktionen till vilka gudar som handhar näringssidan och produktivitet hör.

Grunden för Dumézils argument är att det finns ett inre sammanhang mellan de

indoeuropeiska folkgruppernas myter och strukturen i det sätt på vilket deras samhällen är

uppbyggda. Till exempel menar Dumézil att Oden uppkom i den indoeuropeiska forntiden.

Han pekar på att de indiska gudarna Rudra och Varuna båda har likheter med Oden. Rudra är

liksom Oden fasansfull och demonisk och Varuna är en enögdmagiker som kan ändra gestalt

och har kopplingar med de döda.

10

4 Religionernas divinationsformer

4.1 Den fornnordiska religionen

Völvor

Enligt Nationalencyklopedin (1996) är ”völva” en av flera benämningar på en i både

fornnordisk mytologi och isländska sagor förekommande kvinna som kan utöva sejd eller

annan trolldom mot betalning.

Att kunna sejda enligt Ström (2005) krävde en utvecklad teknik som baserades på erfarenhet

och professionell förmåga. Sejdens kraft utgick ifrån föreställningen om att själen hade en

fjärrverkande förmåga och att själen kunde frigöra sig från kroppen, materialiseras och sätta

den agerandes vilja i verket. I sin vidaste betydelse är sejd en teknik som användes för att få

kunskap om framtiden eller att ändra villkoren för framtiden, det vill säga att påverka

händelser i den nära framtiden. Sejd är den form av divination som utövades av völvorna.

Sejden hade en negativ och positiv sida, vilket Näsström (2002) återger; då sejd kunde

användas både för att skada och för att hjälpa andra människor. Egil Skallagrimson blev utsatt

för sejd och kunde inte sitta i lugn och ro på grund av denna3 och sejd kunde även skapa

stormar som orsakade skeppsbrott. Till den positiva sidan av sejden hörde att völvan var

gudarnas språkrör som förmedlade gudarnas röster och den framtidsskådande funktionen, som

till exempel hur årsväxten och freden skulle te sig. Ett annat exempel på positiv sejdutövande

är Sundafyllir, som kunde fylla sunden med fisk när skörden slagit fel. Hennes son kallades

Völu-Sveinn vilket pekar på att hon var völva.

Enligt Näsström (2002) skildras völvorna i litteraturen som vandrande sierskor som uppträdde

i hemmen eller helgedomar. Nästan alltid är hon en äldre kvinna. Att se in i framtiden, som

völvorna gjorde, ansågs vara en nyttig egenskap för kvinnor. Det var de kvinnor som var

bättre på detta som blev völvor. I ett citat som Steinsland (2005) återger från Erik den rödes

saga berättas om völvan Porbiorgs besök hos en bonde på Grönland någon gång under 1000-

talet. I berättelsen, som nedtecknades på 1200-talet, ges en beskrivning av völvans kläder.

Över sig hade hon en blå, med remmar sammanhållen mantel, som var besatt med stenar ända ned

till flikarna. Om halsen hade hon glaspärlor och på huvudet en svart lammskinnshuva, som var

fodrad med vitt kattskinn. I handen hade hon en stav försedd med en knapp. Denna stav var prydd

3 Exakt vad det var som gjorde att han inte kunde ha lugn och ro framgår inte.

11

med mässing och besatt med stenar upptill, runtomkring knappen. Omkring midjan hade hon ett

av fnöskesvamp gjort (eller försett) bälte, på vilken hängde en stor skinnpung. I denna förvarade

hon de trolldomsmedel hon behövde för utövandet av sin konst. På fötterna hade hon ludna

kalvskinnsskor med långa och starka remmar, vilkas ändar sutto stora mässingskulor. På händerna

hade hon kattskinnshandskar, som invändigt voro vita och ludna. (s 347)

Då völvan utförde divinationen, eller sejd av operativ art, det vill säga sejd som påverkade

den verkliga världen, satt völvan uppe på en slags plattform som kallades sejdhäll. Denna

skulle vara högt placerad och Näsström (2002) antar att det skulle likna en kulle, hög eller ett

berg. En stav tillhörde också völvans redskap, vilket nämns i citatet. Ordet völva betyder

dessutom stavbärerska. Stavens funktion kan ha varit att fungera som färdmedel, det vill säga

att völvans själ red på den. En annan teori är att staven var en maktsymbol. Att völvorna

verkligen använde sig av stavar styrks av kvinnogravar från vikingatiden vari märkliga stavar

funnits. I Lokes träta nämns det att völvor slog på trummor. Dock finns det bara denna källa

som säger att völvor använde trummor, vilket gör att det är osäkert om trummor verkligen

användes av völvor.

Enligt Näsström (2002) är de flesta völvorna skildrade på ett negativt sätt. De verkade ha en

dunkel social ställning samtidigt som de verkar ha varit både fruktade och respekterade.

Nämnvärd är eddadikten Völuspá, som betyder ”Völvans spådom”. I denna berättar en

anonym kvinna om världens skapelse, nuet och den tid som kommer i och med Balders död.

Troligtvis är det Oden som talar genom hennes mun. Dikten finns bevarad i två skrifter Codex

Regius och Hauksbók. Dessa två källor överensstämmer i hög grad, förutom att några verser

har olika placering i mitten av de båda verken.

Ibland behövde den sejdande hjälp av olika sånger för att kunna förmedla gudens röst. De

som sjöng kunde vara en kör som satt omkring sejdhällen och den sejdande. En sejdsång

benämns som vardlokkur. Ordet är sammansatt av orden för ”ande” och ”lockande”. Vad

denna ande var är osäkert, men en teori är att det handlade om att den sejdandes själ frigjordes

från kroppen. Dag Strömbäck, som enligt Ström (2005), är den främste företrädaren av denna

teori, menar därför att sejden i den fornnordiska religionen har influerats av samisk religion.

En annan teori är att det är hjälpandar, det vill säga något naturväsen som bistod den

sejdandes själ, vilket var en vanlig föreställning bland de asiatiska schamanerna. Näsström

(2002) har en liknande teori. Hon menar att den sorts ande som avses är den så kallade

12

vården. En vård var en kopia av en persons själ som kunde skiljas från kroppen och att det var

dessa som berättade spådomen via völvan. Alla dessa teorier visar på ett släktskap med de

föreställningar som fanns bland samerna.

I Erik den rödes saga berättas också om hur det gick till när völvan Porbiorg sejdade.4 Det var

nödår och Porbiorg bjöds hem till den förnämsta bonden i bygden för att ge folket besked om

hur länge problemen skulle besvära dem. Efter att ha ätit mat bestående av gröt av getmjölk

och hjärtan av alla slags djur som fanns tillgängliga, frågar bonden om när han skulle få svar

på den fråga hon bjudits in för att besvara. Hennes svar var att hon inte kunde svara förrän

nästa morgon och hon sov över hos dem. Att Porbiorg åt hjärtan av djur kan vara av betydelse

då förtärande av hjärtan i fornskandinaviska myter resulterar i att den ätande fick hjärtats

ägares kunskap eller egenskaper. I det följande citatet beskriver Steinland (2005) ur Erik den

rödes saga hur Porbiorg gick tillväga för att få svar på hur länge nödåret skulle bestå.

Men mot följande dags afton blevo de anstalter vidtagna, som tarvades för att utföra sejden. Hon

bad, att man skulle skaffa de kvinnor, som kunde den magiska sång, som krävdes för sejdens

utövande, och som kallades Vardlokkur… Härvid svarade Gudridr: jag är varken trollkunnig eller

någon spåkvinna, men min fostermor Halldis lärde mig dock på Island den trollsång, som hon

kallade Vardlokkur… Kvinnorna slogo nu en ring omkring sejdhällen, på vilken Porbiorg satt. Nu

sjöng Gudridr… Spåkvinnan tackade henne för sången och sade, att många av de väsen, som eljest

velat vända sig ifrån dem och icke visa någon lydnad, nu sökt sig dit, då de tyckt att sången varit

vacker. ”Nu kan jag”, sade spåkvinnan, ”lätteligen se många ting, som förut voro dolda för både

mig och andra. Jag kan säga det, att detta nödår icke skall vara längre än i vinter; med våren skall

allt bliva bättre… (Steinsland 2005 s 348)

Efter detta berättar hon för Gudridr om hennes goda lycka i framtiden och alla som hade

frågor fick dessa tjänstvilligt besvarade av völvan och allt hon sade blev sanning med

undantag för några mindre saker. Völvan hämtades senare av en man från en annan gård till

vilken de begav sig.

Sejdmännen å sin sida framställs enbart som negativa. De betraktades med förakt och sågs

som omanliga och perversa. Oden som utövade sejd kom inte undan han heller. I Lokes träta

påpekar Loke Odens sejdande och kallar honom för vitka, och säger att han anser att Oden

utfört perversa gärningar i och med att han sejdat. Vitka var ett nedsättande ord för sejdmän

4 Det är för övrigt samma völva vars utstyrsel beskrevs tidigare i uppsatsen.

13

och var en synonym för sejdberende, ordet berende betyder i sin tur en kos slida. Sejdmän

anklagades även för att vara homosexuella, vilket var något allvarligt att anklaga någon för.

Ergi är ett annat återkommande skällsord, vilket är ett ord för den passiva rollen i ett

homosexuellt förhållande, vilket sågs som mer negativ än den dominanta rollen. Ergi är även

uttrycket för män som gör en överträdelse av könsrollerna. Om en man gjorde detta, konkret

eller symboliskt, drog han enligt Steinsland (2007) skam över både sig själv och sin släkt. Ära

var något viktigt i den fornnordiska religionen eftersom moralsynen styrdes av ett ära/skam

system. Exempel på hur synen på sejdmän var är Rögnvald Rättelben, son till Kung Harald

Hårfager. Rögnvald var en ledande sejdman som brändes inne tillsammans med åttio andra

sejdmän av sin egen far Kung Harald. En annan person som gick ut hårt mot sejdmännen var

Olav Tryggvason, som brände och dränkte sejdmän i samband med att han kristnade Norge.

Oden och Freja

Historikern Snorre Sturlason, som levde på 1200 – talet, berättar om de egenskaper Oden

ägde tack vare sejd i ett citat återgivet av Näsström (2002):

”Oden kunde och utövade själv den konst som ger mest makt och kallas för sejd. Därför kunde

han veta mäns öden och se det som kunde hända och dessutom döda män eller skada dem eller

vålla dem olycka. Han kunde också beröva män förståndet eller kraften och ge den till andra. Men

att bedriva denna trolldom följs av så mycket omanlighet och därför lärde man gydjorna5 denna

idrott.” (Näsström 2002 s. 239)

I Balders drömmar uppväcker Oden en död völva för att få kunskap om framtiden. Vilken

gudom det är som talar via hennes mun är osäkert, eftersom Oden är den i detta fall som ber

om information från henne. I detta fall är det därför sannolikt inte Oden som völvan får sin

information ifrån, vilket anses vara fallet i Völuspa. Folke Ströms (2005) teori ät att det fanns

en föreställning om ett starkt samband mellan döden och visdom. Att den verkliga visdomen

om kosmos gåtor inte hör till de levandes värld, utan kommer från underjorden och dödens

rike. En jätte säger i en Eddadikt att han fått sin stora kunskap genom att han rest genom alla

underjordens och dödens världar. Att de döda var en metod till kunskap syns också i att Oden

uppväckte även hängda för att få veta deras hemligheter. Ströms teori ger en möjlig förklaring

till varför Oden använder sig av en död völva och varifrån hennes kunskap kommer ifrån.

5 Prästinnor.

14

Enligt Näsström (2002) var det inte Oden som fulländat bemästrade sejden utan Freja. Hon

använde sig av sejd för att få sin vilja igenom och för att kunna se in i framtiden. Både

Näsström (2002), Steinsland (2007) och Ström (2005) framhåller att det var Freja som hade

lärt sejdkonsten till Oden.

Näsström (2002) har en teori om att Freja var en manifestation av idealkvinnan för

fornskandinaverna. Till bilden av idealkvinnan hör hennes egenskaper som magiker. Grekiska

och romerska historieskrivare betonade att de germanska stammarna hade en positiv syn på

sierskor och diverse former av divination. Magiska kunskaper ansågs vara viktiga och dessa

hörde till kvinnornas sfär. I Lokes träta uppdagas det dock att Frejas sejdkunskaper inte sågs

som enbart positiva, eftersom Loke kallar Freja för trollkvinna och fylld av all slags ondska.

Lokes träta är en berättelse där Loke talar inför den samlade gudaskaran där han påpekar och

beskyller gudarna, en efter en, för diverse skamliga handlingar.

Ödet och dess väsen

Ödet var förbundet med själva livsgnistan och själen. De första människorna i den

fornnordiska tron, Ask och Embla, fick sina ödeslotter i och med att de besjälades.

Människornas öde är resultatet av gudomlig aktivitet, någonting som kommer utifrån och har

grunder och orsaker utanför människan själv. I och med att ödet bestämdes utanför

människans kontroll var det ingen ide att kämpa mot ödet. Detta kommer till uttryck i

berättelser där personer vägrat att tro på en spådom, eller försökt förhindra den, men att den

ändå blev sann tillslut. Raudvere (2003) menar dock att människan ändå gavs tillfällen till att

utveckla strategier, trots att allas öden sades vara givna.

Det var nornorna som bestämde över människornas ödeslott. De framställs ofta som grymma

ingen kunde undgå deras domar. Nornorna bestämmer över det goda och det onda, för mig

har de bestämt ett stort lidande, lyder en runskrift som Ström (2005, s202) återger. Den

mörka framställningen, som nornorna oftast fick, antas av Ström (2005) bero på hur livet i

allmänhet gestaltade sig. Nornorna höll till vid Yggdrasils fot där de spann människors öden i

en ödestråd. I Völuspa spann de inte, utan de ristade in ödet i en träskiva. Nornorna ansågs

även utöva makt vid barnafödsel. Om allt gick bra för mamman och barnet fick nornorna ett

tackoffer. Nornornas namn i Völuspa var Urd, Skuld och Verdandi, Ström (2005) och

15

Näsström (2002) menar att det bara är Urd som är den ursprungliga och genuina ödesmakten.

De tre nornorna är en sen konstruktion, utifrån Urd som den ursprungliga gudinnan.

Valkyriorna var kvinnliga väsen som valde ut vilka det var som skulle dö på slagfältet, men

de var även uppassare till döda krigare i Valhall. En av de tre nornorna, Skuld, dyker upp som

valkyrienamn i andra sammanhang.

Andra former av divination i den fornskandinaviska religionen

Fornskandinaverna använde sig inte bara av sejd utan de utövade även andra

divinationsformer. Näsström (2002) beskriver att de spådde genom att studera fåglar: Dess

läten och flykt, var ett alternativ till sejd när fornskandinaver ville ha kunskap om framtiden. I

källorna finns berättelser om fåglar som gett information. Snorre Sturlason berättar om Kung

Dag som förstod fågelsång och brukade be om råd hos en sparv. Adam av Bremen berättar om

Olav Tryggvason som hade förtroende för spådomar, framförallt de spådomar som kom från

fåglar. Därav fick han smeknamnet Kråkben. Ett annat sätt att spå var att använda sig av

lotter. Dessa bestod av små kvistar eller träbitar som det hade ristats in tecken på. Dessa

ströddes eller kastades sedan ut över en tygbit och beroende på hur de föll kunde de tolka hur

framtiden skulle te sig. En variant av detta användes när Island koloniserades. Då

kolonisatörerna ville ha gudarnas råd om en bra boplats, var det vanligt att de kastade de

helgade högsätesstolparna överbord för att se vart dessa flöt iland. Drömmar sågs även som

uppenbarelser av framtiden. I till exempel Njals saga berättas det att Gunnar på Lidarne

drömde att vargar var på väg mot hans gård. Detta tolkade han så att han skulle bli anfallen av

fiender. Att vakna i en mardröm ansågs som illavarslande medan att vakna i en god dröm

ansågs som gynnsamt.

4.2 Samisk religion

Nåjden

Inom forskning, som enligt Thomas P. Larsson (2000) oftast inriktar sig på själsresan och det

förändrade medvetandetillståndet, brukar nåjden betecknas som en schaman. Nåjdens främsta

funktion var att tjänstgöra som en förmedlande länk mellan människan och den övernaturliga

världen. Kvinnliga nåjder verkar inte ha förekommit men de var inte utestängda eller passiva i

16

riterna utan hade en roll som medhjälpare. Nåjden verkar ha varit en auktoritet och bärare av

traditionsarvet. Mebius (2007) visar att Hans Skanke ansåg att nåjden var den rituelle

experten och vägledaren i de större offerceremonierna. Nåjden var respekterad av samerna

och de underordnade sig honom. Nåjden använde sig av en speciell trumma för att utföra sina

spirituella uppgifter. Trumman var enligt Rheen (1983) gjord av gran, tall eller björk. Ett

skinn drogs över trumman och på skinnet målades symboliska figurer med albarkssaft. Dessa

figurer föreställer naturfenomen, gudar och djur. Som visare användes en knippa med

mässingsringar. Orsaken till att visaren, som genom trumslagen skulle peka på de symboliska

tecknen, var av mässing är att mässing ansågs ha en magisk kraft, en skyddande förmåga mot

ont. Enligt både Samuel Rheen (1983) och Olaus Graan (1983) hade trumman fyra

användningsområden. Det första användningsområdet var att få vetskap om hur det står till

andra orter. Den andra var att spå om olycka, hälsa och ohälsa. Den tredje var att bota

sjukdomar. Den fjärde för att få vetskap om vilken av gudarna som de borde offra till. I

Graans (1983) text framgår det att det först och främst är vid botande av sjukdomar som de

tillkallar en spåman. När ritualer skulle utföras var det en sak för hela byn och de klädde sig i

sina bästa kläder och smyckade sig, detta gällde framförallt kvinnorna.

Mebius (2007) visar att Jens Kildal i sitt möte med samerna funnit att nåjden är en person som

utför divination med hjälp av en trumma eller andra redskap. Dessutom att nåjden använder

sig av skydds- och hjälpandar. Dessa hjälper honom att göra sina själsresor, men användes

även för att bota sjuka och skada människor.

Rheens, Graans och Niurenius (1983) beskrivningar av hur och till vad trumman användes till

överensstämmer i mycket med varandra dock finns några skiljaktigheter. De visar att då

samerna ville ha information om hur det stod till på andra orter tog de en knippa

mässingsringar och lade den på trumman. De lade knippan mer exakt på solens figur som var

ett av de avmålade tecknen på trumman. Nåjden slår sedan på trumman med en hammare

samtidigt som han sjunger, jojkar, med hög röst. Han sjunger dock inte ensam utan män och

kvinnor som samlats sjunger med honom. Männen sjunger med en högre stämma medan

kvinnorna sjunger med en lägre. I sången nämner de namnet på den ort som de vill ha vetskap

om. Efter att nåjden slagit på trumman en längre tid faller han ned medvetslös. Männen och

kvinnorna fortsätter att sjunga under medvetslösheten. Enligt Niurenius (1983) får inte

”trollkarlen”, som Niurenius kallar honom, röras under medvetslösheten, om det skulle hända

skulle han inte kunna vakna till liv igen. Då nåjden vaknat påminner de honom om vad hans

17

ärende var. Varpå trumslagaren berättar om hur det står till på den andra orten. Graan (1983)

säger att ett grytlock kunde substituera för trumman.

Att spå om framtiden gjordes på ett annat sätt: Knippet med mässingsringar lades på solens

figur och nåjden slog på trumman så att knippet började röra på sig. Om knippet rör sig

medurs betyder det tur och god hälsa, både för människor och för djur. Om knippet rörde sig

moturs runt ett visst djur som avbildats på trumman, betyder det att de kommer att ha tur i

jakten efter dessa. Om knippet inte rörde sig medurs betydde det otur.

När de ville veta vilken gud de skulle offra till gjorde de på liknande sätt, men ett hår från den

ren som skulle offras knöts fast i en mässingsring som lades på trumman. Den gud som ringen

stannade på när de slog på trumman var den gud de skulle offra till.

Beskrivningarna av Rheen, Graan och Niurenius då någon blev sjuk och behövde botas är i

stort sett samstämmiga. Nåjden slog på trumman på vilken man hade lagt knippan med

mässingsringar. Medan han trummar sjunger de närvarande; männen med högre stämma,

kvinnorna med lägre. Nåjden kunde då varsebli om sjukdomen berodde på naturliga orsaker

eller om det handlade om förtrollning. Den sjuke måste lova att offra en rentjur, oxe eller

något annat djur till någon gud. Lundius (1983) version är annorlunda. Enligt honom slaktar

den sjuke den finaste av sina renar till gudarna redan vid nåjdens ankomst. Efter detta börjar

nåjden spela på trumman och faller sedan ned medvetslös. Efter att han har legat en timma

börjar de närvarande att sjunga och nåjden vaknar då och slår en stund sakta på trumman.

Efter detta berättar nåjden att hans hjälpande/andar fört hans ande till ett folk som bor under

jorden och dessa har en sak som tillhör den sjuke, till exempel hans/hennes mössa, sko eller

handske. Är nåjden stark nog att kunna få igen det som blivit fört till underjorden blir den

sjuke frisk. Mebius (2007) berättar dock att enligt Jens Kildal är det inte ett ting utan den

sjukes själ som hamnat i dödsriket, dit nåjden reser och förhandlar med dödsgudinnan.

Nicolaus Lundius (1983) skriver i Descriptio Lapponie att alla samer har trolltrummor men

alla har inte hjälpandar. Hjälpandarna, kallad sueie på samiska,6 kunde vara småfolk, olika

djur; så som fiskar, fåglar, örnar eller drakar. Dessa småfolk beskrivs vara en aln långa.

Antalet andar en nåjd kunde ha varierade mellan tre till nio stycken. De som inte kunde se

6 Hjälpandarnas namn varierar i de olika källorna.

18

eller höra hjälpandarna utan endast kommunicera med dem via trumman, var enligt Lundius

inte så mäktiga. De kunde via trummans visare, mässingsknippet, ändå få vetskap om sådant

som kommer att hända och vilka djur de kommer att fånga. Den som har hjälpandar och den

som är förnämst i denna konst kallar de för fjällherre eller fjällkonung. Hjälpandar behövdes,

enligt Lundius, för att få veta hur det är på andra orter, hela sjuka, profetera och skada andra.

Hjälpandarna var även till hjälp vid färder över forsar och för att hitta gömt arvgods. De

kunde dessutom uppenbara kunskap i drömmar.

Lundius visar även att kvinnor hade ”spådoms anda”, det vill säga att de utövade divination.

Men dessa hade ingen hjälpande, utan de använde sig av ”spådoms ord”. Dessa ord kallades

på samiska för kwepckas. I Rheens (1983) beskrivning av trummorna visar det sig att vuxna

kvinnor inte fick ”komma wijdh” trumman. När de flyttade från ett ställe till ett annat

fraktades trumman sist av en man. Om en vuxen kvinna skulle färdas på samma väg som

trumman innan tre dagars förlopp, skulle kvinnan strax dö eller råka ut för något ont. Om

kvinnan gav en mässingsring till trummans prydnad eller knippe av mässingsringar verkar det

som om faran skulle vara över för henne.

Även Isaac Olsen (Mebius 2007) visar att kvinnan kan ha haft en speciell roll i den samiska

divinationen. Han menar att det är en kvinna som sjunger då nåjden är medvetslös. Hennes

uppgift var att återföra nåjden till livet. När nåjden vaknar sjunger han sång vari han tackar

henne. Som vi kan se i det tidigare avsnittet om trummans användande sjöng kvinnor med

kören då riter utfördes.

Andra former av divination i den samiska religionen

Enligt Lundius (1983) hängde samerna upp en yxa med ett band över skaftet i kåtan och sedan

talade samen med yxan som började röra på sig och dit skaftet pekade skulle samen ge sig för

att fälla jaktbyten. De brukade även göra samma sak med en sten.

19

4.3 Irländsk-keltisk religion

De irländsk-keltiska druiderna och siarpoeterna

Bland kelterna fanns det enligt Ó hÓgain (1999) tre grupper som utövade divination. Bardi,

vátes och druides, alla dessa var högt aktade. Ó hÓgain visar att dessa fick benämningarna

file, fáidh och druí på Irland.

Druid var det begrepp som användes för den grupp som fungerade som magiker, gruppen

fáidh var profeter och file betecknar en grupp av poeter med siargåva. Alla tre grupper, file,

fáidh och druí, syns även ha fungerat som domare och kungar sökte ofta deras råd. Deras

åsikter angående sådant som hälsa och jordbruk ansågs mycket viktiga.

Enligt traditionen hade poeten mystiska kunskaper och deras ord i de skrivna texterna ansågs

ha magiska krafter. Druiderna, som var högst i rang av de tre, förrättade ceremonier inför

gudarna, skötte privata och officiella offer och avgjorde tvister i religiösa frågor. De förmågor

som källorna ofta tillskriver druider är profeterande och divination. En annan av deras

förmågor sades vara hamnskifte, det vill säga förmågan att byta skepnad, vilket vi vet att även

Oden kunde göra. Dessutom hörde även botande av sjukdomar till druidernas uppgifter.

Druiderna troddes även, enligt Ó hÓgain (1999), kunna skapa stormar, bränder och åska för

att bekämpa fiender. File, som var poeter och siare använde sig av förtrollningar när de till

exempel fick uppgiften att hämta tillbaka stulen boskap. Både file och druiders ord, såsom

beröm och satir, ansågs kunna bringa tur och otur. Både Ó hÓgain (1999) och Hamilton

(2003) beskriver att rim och rytm ansågs inneha magiska krafter. I de flesta av de irländska

berättelserna om detta är det file som utför detta. De irländska källorna berättar oftast om

satiren. Om satiren var rättfärdig kunde personen som satiren var riktad emot få utslag, bli

sjuk eller dö.

Imbas forosnai var en divinations teknik som irländska file använde för att få inspiration och

vetskap om framtiden. Imbas var namnet på den allvetande kunskap som siarna sades inneha.

Hur imbas forosnai gick till finns beskrivet i Cormacs glossary. Detta skrevs omkring 900-

talet av en kristen person som var kritisk till imbas forosnai. K. Meyer gjorde en översättning

av detta i Archaeological Review volym 1 som publicerades 1888:

20

The Imbas Forosnai sets forth whatever seems good to the seer (file) and what he desires to make known. It is done thus. The seer chews a piece of the red flesh of a pig, or a dog, or a cat, and then places it on a flagstone7 behind the door. He sings an incantation over it, offers it to the false gods, and then calls them to him. And he leaves them not on the next day, and chants then on his two hands, and again calls his false gods to him, lest they should disturb his sleep. And he puts his two hands over his two cheeks till he falls asleep. And they watch by him lest no one overturn him and disturb him till everything he wants to know is revealed to him, to the end of nine days, or of twice or thrice that time, or, however long he was judged at the offering. (http://www.geocities.com)

Ò hÒgain påpekar att denna citerade text har likheter med andra tidiga redogörelser om hand-

ritualer och uppenbarelser i drömmar. Ó hÓgain (1999) påpekar även att sambandet mellan

kontakt med den andra världen, eller den övernaturliga världen och författande liksom

utförandet av imbas forosnai visar sig i att de skedde i mörker.

I The Great Cattleraid of Cooley, från CuChulainns sagocykel, uppträder den kvinnliga

profeten och poeten Fedelm från ”the sidh”, det vill säga den övernaturliga världen, för att

genom sin spådomskonst hjälpa Drottning Mebd. Fedelm beskrivs vara en livegen vacker

jungfru i giftasvuxen ålder med tre pupiller i varje öga. Hon säger sig också vara av Drottning

Mebds folk. Sin spådomskonst som kallas filidect har hon lärt sig i England. Mebd frågar om

hon kan imbas forosnai och om hon kan se hur ett krig ska gå. Fedelm svarar att hon kan

detta. Ó hÓgain (1999) beskriver detta som att hon väver när hon utför denna divination.

Hamilton (2003) skriver att harpor användes av barder och att harpor ansågs innehålla magisk

musik. Denna magiska musik hade tre former av olika, mycket starka effekter på åhöraren; en

gjorde personen bitter, det andra gjorde lyssnaren lycklig och den sista gjorde så att personen

blev sömnig.

Vad gäller genus är banfhile den kvinnliga benämningen för file och bandruí den kvinnliga

benämningen för druid. I den irländska litteraturen är dessa kvinnor återkommande, vilket kan

tolkas som att de inte var ovanliga i samhället. I den miljö som CuChulainns sagocykel

utspelar sig i är dessutom imbas forosnai en kvinnosyssla. Den irländska traditionen är dock

tystlåten om kvinnliga poeter. Den lägger oftast fokus på kvinnornas satirer och att de ansågs

farliga.

7 En stenhäll, stenplatta.

21

Gudar

Sídh är, som jag nämnde, namnet för den övernaturliga världen och sídhs betydelse på

engelska är ”Fairy or otherworld hill”. Denna beskrivs som en mindre kulle vari övernaturliga

väsen sades leva. Ursprungsordet för sídh är ”boning för de döda”. Det fanns, enligt Ó

hÓgain, en del förvirring mellan de dödas värld och den mytiska världen i den religiösa

tankevärlden hos kelterna. Sídh kunde dock även finnas under havet, under marken, på öar

eller hus som försvinner lika snabbt som de dykt upp. Den övernaturliga världen sades vara en

fantastisk värld som fanns sida vid sida med den vanliga världen och det finns berättelser om

både människor och sídh varelser som besöker varandras världar.

Gudinnan Danu, eller Mor-Ríoghain som hon även kallas, var en modergudinna som

representerade jorden och floder. Hon var dessutom modern till en hel ras gudar, som kallades

Tuatha de Danann, vilket betyder folket av gudinnan Danu. Danu hade även en viktig

funktion som krigsgudinna och blev i denna funktion uppdelad i tre skepnader. Neamhaim,

Fea och Badhbh den första ger varningar om strid, den andra sporrar sin favoriserade sida och

den tredje skriar över slagfältet under striden i form av en svart kråka. Triplikationen av henne

överensstämmer med Matronae trion och andra modergudinnor som framställs Brittiska och

kontinentala bildframställningar. Matronae var gudinnor med anknytning till moderskap och

fruktbarhet. De representerade även födelse, liv och död. En annan flodgudinna Bóinn, som

tros vara densamma som Danu, har en koppling till divination. Hennes bostad är en Sídh vid

källan till en flod. Vid denna fanns en brunn omgiven av nio hasselnötsträd. Dessa

hasselnötter innehöll imbas, den allvetande kunskapen. Eftersom nötterna föll ned i vattnet

kunde en person bli poet genom att dricka ur denna flod under juni månad. Även dagg som

utsatts för solsken kunde göra en person till poet, i detta fall var det solen och inte daggen i

sig själv som var viktig. Den gudom som verkar ha varit av störst betydelse för divination var

gudinnan Edar som det refereras till som poeternas amma. Denna gudinna var kvinnan av

poesi och den gudinna som siarpoeterna avgudade och som framträdde framför poeterna när

de komponerade.

Ödesväsen

Fairys kan åtminstone språkligt spåras tillbaka till en ödesfunktion. Ordet fairy tros ha sitt

ursprung i det latinska ordet fata vilket i sin tur associeras med moirerna.

22

Andra former av divination hos kelterna

Ó hÓgain (1999) nämner att enligt Diodorus Siculus utförde kelterna människooffer med

vilka de förutsåg framtiden. Detta gick till så att offrens inälvor tolkades och när det handlade

om viktiga frågor högg de en man ovanför mellangärdet och observerade sedan lemmarnas

kramper och hur blodet flöt. De använde sig även av att studera fåglars flykt för divination.

4.4 Grekiska religion

Oraklet i Delfi

Den roll som den psykiska diviantionen hade i Grekland enligt Bloch (1998) speglas i

översättningarna av deras benämningar för denna typ av spådom. En siande spåman, profet

eller lekman kallades för mantis, vilket kommer från det ord som betyder ”vara hänförd”,

speciellt av gudomlig inspiration. Ett annat ord, härlett ur roten theos; enthousiadzein betyder

att vara inspirerad av en gud eller vara fylld av entusiasm. Spåmän, profeter, orakel och

sibyllor hade en viktig del i den grekiska religionen, varav Oraklet i Delfi var det mest

berömda. Delfi var en stad med en kultplats åt guden Apollon där Oraklet fanns. Rom

skickade till och med en delegation till Oraklet i Delfi för att få råd då de hotades av

Hannibal, Kartagos fältherre. Apollon hade många funktioner varav en var siarnas

beskyddare.

Bloch (1998) visar att orakelhelgedomar byggdes vid sprickor, grottor och källor då grekerna

såg håligheter i jorden som ett möjligt sätt att få kontakt med den andra sidan. Oraklet i Delfi

är inget undantag, utan detta var beläget i en underjordisk sal, som en av flera orakelgrottor.

Den mytologiska bakgrunden till att jorden kunde ge människor siarkraft var att jordens

gudinna Gaia var den första sierskan. Tidigare hade Delfi varit en kultplats åt flera gudar där

Gaia hade varit den gudom av störst betydelse. Troligtvis var Dionysos också en viktig gudom

tidigare i Delfi men till skillnad från Gaia fortgick dyrkan av Dionysos i Delfi även efter

Apollons övertagande av platsen. I mytologin skildras övertagandet av Delfi med att Apollon

dödar ormen Python i Delfi.

I Oraklet i Delfi utfördes divinationen av Apollons prästinna som kallades Pythia. Hon sades

även enligt Näsström (2003) vara Apollons brud. Bloch (1998) uppger att Pythia inte var

23

ensam i Delfi. Vid sin sida hade hon ett prästkollegium som hade det största ansvaret för

ceremonin. Prästkollegiet existens berodde på att prästerna som verkade i Greklands olika

tempel inte kunde handha de obligatoriska uppgifterna ensamma. Två grupper specialister

arbetade tillsammans med prästerna. Den ena gruppen hade namnet profeterna, de var

biträdande präster. De hade inte någon divinatorisk uppgift som namnet antyder, då profetes

direkt översatt betyder uttolkare. Den andra gruppen hade namnet Hosioi som var fullt renade

personer, deras antal var fem. Hosioi biträdde profeterna med att kontrollera de inledande

riterna och rådfrågningen av Pythia. Offerceremonierna som skedde innan rådfrågningen var

viktiga. Om offerceremonin inte lyckades skulle inte rådfrågningen förflyta normalt. De som

ville ha Pythias tjänster måste därför genomgå riter och ge offergåvor. Det vanligaste offret

var en get som stänktes med kallt vatten. Rös den skulle personen i fråga gå vidare och

rådfråga guden. Alla som skulle träda fram inför guden var även tvungna att genomgå en

noggrann rening. Då fler offer och gåvor behövdes för att få svar på frågorna blev delfiborna

anklagade för att vara giriga. Oraklet brukade från början bara vara i funktion en gång om året

men senare utökades tiden till en gång i månaden. Det finns en teori om att oraklet gjorde

uppehåll under de tre vintermånader som Apollon lämnade människorna, under denna tid

dominerade Dionysos templet. De dagar då oraklet var i funktion var det många som kom,

vilket gjorde att ett turordningssystem skapades. Delfiborna gick före de andra grekerna och

greker gick före icke-greker. Staden Delfi kunde även dela ut privilegium, vilka var mycket

eftersträvade, till personer eller städer.

Pythia utvaldes av Apollon, förmedlat via hans prästerskap. Hur den utvalda kvinnan blev

Pythia beskrivs av Bloch (1998) genom ett citat av Plutarchos som verkade i prästkollegiet

under 100-talet:

Pythia härstammar från en av traktens hederligaste och mest respektabla familjer, en släkt med

oklanderlig vandel. Men då hon fostras hos fattiga bönder nedstiger hon till den profetiska platsen

utan den ringaste konstnärlighet, kunskap eller begåvning. På samma sätt som en ung kvinna,

enligt Xenophon, inte får ha sett eller hört något förrän hon träffar sin make, är Pythias oerfarenhet

och okunnighet närmast fullständig, och det är minsann med en jungfrulig själ som hon närmar sig

guden. (s 23f)

Pythia gick även hon igenom en rit innan hon utförde divinationen. Hon renades på morgonen

i källan Kastalia, därefter gick genom Apollontemplet till orakelplatsen manteion, även

benämnd som adyton eller chresterion. Denna var en underjordisk sal där, förutom trefoten

24

där Pythia satt, fanns andra föremål som guldstatyn av Apollo och Dionysos grav. Trefoten

var, enligt vissa antika texter, placerad på en öppning i marken där ett övernaturligt luftdrag

pneuma kom upp. Pythia, sittandes på trefoten uppfylldes av ångan och föll i trans. Hon

uttalade då ord, skrik och ljud som en uttolkare översatte till begripliga svar på rim.8 Pythia

ska dock inte, enligt Näsström (2003), ha uppträtt häftigt utan hade ett lugnt samlat intryck

och uppförde sig med värdighet men Näsström nämner att en gång skulle Pythia dock ha

uppträtt mycket aggressivt. Hon visar på Plutharchos, som berättar att en gång vägrade

profeterna acceptera faktumet att geten inte rös då den fick kalltvatten över sig. De

uppmanade Pythia att profetera trotts att geten inte ryst. Pythia blev då aggressiv i sin trans, så

aggressiv att profeterna blev tvungna att fly. Pythian själv dog tre dagar efter händelsen.

Ödet i den grekiska religionen

Anledningen till att grekerna utförde divination var att de villa få exakt och långsiktig

kunskap om framtiden. Enligt Bloch (1998) var det avgörande faktumet för att divinationen

kunde utföras, vilket skedde genom gudarnas välvilja, tanken att dåtiden, nutiden och

framtiden var förutbestämd av ödet. De som styrde över människornas liv var de tre moirerna,

döttrar till Zeus. Namnet moirerna kommer från att de personifierade moira, vilket var ordet

för varje människas öde. Moirernas arbetsfördelning mellan varandra såg ut på detta vis: Den

första spann människornas livstråd, den andra måttade upp längden och den tredje klippte av

tråden. De representerade alltså födelse, liv och död. Huruvida Zeus var moirernas ledsagare

eller ej är tvetydigt. Zeus anses inte ha haft någon makt över ödet men grekerna försökte med

tiden upphöja honom till Moirernas överhuvud. Detta kommer till uttryck då Apollon säger

sig uttala Zeus dolda vilja till människorna via oraklen. En annan gudinna med ödesfunktion

var Tyche som var slumpens gudinna. Hon ansågs både som olycksbringande och som en god

beskyddare. Hon framställs ofta med krona, spira och ymnighetshorn9 men även med olika

symboler för osäkerhet.

8 Egenskaperna som den Delfiska pneuman hade var inte unik i sina egenskaper utan pneumas på andra platser

var liknande. 9 Ett ihåligt horn innehållandes bland annat frukt eller mynt.

25

Andra former av divination i Grekland

När det gällde induktiv divination hade grekerna enligt Bloch (1998) ett antal sätt att få

kunskap om framtiden. Fåglars flykt, läten och hållning ansågs som förebud. Vissa gudar

hade speciella fågelarter som hjälp för att förmedla sina budskap. Zeus hade örnen, Apollon

duvhöken och korp. Andra induktiva divinationer var att uppsnappa ord som sagts till andra

personer, där den lyssnande kunde tolka orden som goda eller dåliga tecken. Att studera

inälvor av offerdjur var en annan divinationsteknik som grekerna använde sig av.

Lottdragning utfördes också av dem på ett antal olika sätt. Föremålen som användes som

lotter kunde vara stenar, bönor, pilar, käppar eller tärningar som gav positiva eller negativa

svar; dessa lotter kunde hällas ut på ett bord, kastas i en källa eller bara plockas upp med

händerna. Metallspeglar användes av grekerna på ett sätt som liknade nutida spågummors

användning av kristallkulor. Divinatören såg på spegeln och tolkade de bilder som tog form i

spegeln. Det enklaste och vanligaste divinations sättet var att tyda i drömmar. I Oropos

tolkade präster mediets drömmar som han haft efter att ha gått igenom reningsriter och sovit

insvept i en offrad vädurs päls. I Asklepios, läkekonstens gud och Apollons sons, tempel sov

den sjuke, även här efter att ha genomgått reningsriter, i ett speciellt sovrum. Den sovande

fick i drömmen kunskap av en gud om vad som behövde göras eller så blev den sjuke botad

direkt.

4.5 Romersk religion

Sibyllorna i den romerska religionen

Divination var någonting viktigt för romarna då de trodde att motgångar skedde för att de

negligerat gudarna och framgång var resultatet av att de följde den gudomliga viljan.

Divination användes därför för att ta reda på vad den gudomliga viljan var.

I Rom användes de sibyllinska böckerna som inte ska blandas ihop med de judisk-kristna

Oracula sibyllina som skrevs omkring 100 f.kr.-100 kr och innehöll redan inträffade

spådomar, som till exempel Jesus födelse. Romarna hade stor aktning för de sibyllinska

böckerna och de profetior som dessa böcker innehöll. Bloch (1998) framhåller att enligt

traditionen om de sibyllinska böckerna hade en etruskisk kung köpt tre böcker som innehöll

profetior av Sibyllan från Cumae. Dessa förvarades i Jupitertemplet där de vaktades och

26

konsulterades av en kommission vars antal från början var två men med åren blev de femton.

Kulten utövades på ett grekiskt sätt. Bloch menar vidare att på grund av skepsisen mot

psykisk divination skedde konsultation med omtänksamhet. Varifrån böckerna kom är inte

känt men vad man vet dök de upp under 500-talet f.kr. Tyvärr brann dessa böcker upp 85 f.kr.

i eldsvådan på Capitolium. Därför skickades expeditioner ut till olika delar av Italien,

Grekland och Mindre Asien som påstods ha sibylliska profetior i sin ägo. När dessa granskats

och sammanställts lät Augustus förvara dem i Apollontemplet på Palatien. Böckerna ansågs

ruva på hemligheter som skulle göra en världsmakt av Rom, vilket gjorde att de blev väl

omhändertagna fram till kristnandet.

De sibyllinska böckerna hade influenser från Grekland, vilka blev än starkare efter de puniska

krigen under 200-talet f.kr. Detta grekiska inflytande visar sig i en så kallad soningsåtgärd

som utfördes 437 f.kr. som hade tydliga likheter i en grekisk rit. De första direktiven i

böckerna var är för övrigt soningsåtgärder som skulle utfördas när onda järtecken uppträdde.

Järtecken var sällsynta fenomen som via gudarnas vrede visade att stadens fred med gudarna

var bruten, vilket kunde hota Roms existens. Exempel på järtecken var sol- och

månförmörkelser, meteorer, gråtande statyer, epidemier och missbildade djur och människor.

Böckerna kunde även rekommendera att romarna skulle dyrka ickeromerska gudar, som

hellenska gudar. Detta ledde till att guden Asklepios togs in i den romerska sfären i och med

en härjande epidemi. De som hade sista ordet om huruvida böckernas rekommendationer

skulle följas eller ej var senaten.

Sibyllor, vars antal varierade, var namnet på självständiga kvinnliga profeter från Grekland.

Dessa var till hälften mytologiska och till hälften historiska personer. Till skillnad från Pythia

reste sibyllorna omkring. Grekiskt inflytande påverkade Romarnas religion och siarkonsten

var inget undantag. I och med den hellenistiska tiden fick orakelsvar av grekisk typ

trovärdighet och började ses som giltiga sibyllinska uppenbarelser, dock ansågs psykisk

divination fortfarande som något som skulle användas med försiktighet. Sibyllors svar kunde

till och med censureras av senaten. Oraklet i Delfi drabbades för övrigt aldrig av någon

censur.

Näsström (2003) visar att i Syditalien i staden Cumae, hade en sibylla i en grotta där hon

förkunnade Apollons ord. Denna grotta, som visade sig vara mer en valvgång än en grotta,

grävdes ut år 1927. I denna grotta, eller valvgång, fanns hålor täckta med luckor som tros ha

27

gett en akustisk effekt när sibyllan talade. Sibyllan lär även ha renat sig genom ett bad, liksom

Pythia, innan hon utförde divinationen.

Phlegon av Tralles skrev i sitt verk om långlivade människor, Peri makrobion, om den

Eritreanska sibyllan som sades ha blivit tusen år gammal. I denna som diskuteras av Lincoln,

(1999) citerar han en dikt där sibyllan efter att ha beklagat sig över sitt utdragna liv och

förutsagt sin död, berättar om vad som kommer hända med hennes kropp.

… Then my soul, once it flies in the air

And mingles with breath, will send premonitory sayings

Entwined in dense riddles in mortals´ ears.

My body will lie shamefully unburried

On mother earth, for no mortal will sprinkle dirt on it

Or hide it in a tomb. Down the broad paths of the ground

My black blood will run, and will dry up in time.

From that, sprouts of many kinds will shoot up,

Which, when eaten by grazing animals, will sink to their livers

And show the plans of immortals in prophecies.

And winged birds, if they taste my flesh

Will convey true prophecy to mortals. (s 164)

Det som beskrivs enligt Lincoln är den mytiska tillkomsten av olika typer av induktiv

divination, själen och hennes andetag beblandas och blir till illavarslande ord som avslöjar

gudarnas vilja för dem som vet hur detta kan uppfångas. Hennes kött äts av fåglar, vilket

resulterar i spådom via fåglar som tagits upp tidigare. Hennes blod blir näring åt plantor som

blir föda till gräsätare och hamnar i deras levrar, vilket blir grunden för spådom via tolkning

av levrar.

Ödet i dem romerska religionen

På grund av det grekiska inflytandet i den romerska religionen togs även de tre moirerna över

av romarna men kallades där för de tre parcerna. Deras namn var Nona som spann, Decumana

som mätte trådens längd och Morta som klippte av den. En annan gudinna med ödesfunktion

var Fortuna, vars namn betyder tur, även hon var inspirerad av en Grekisk gudinna: Tyche.

Oftast framställs Fortuna som hållandes ett roder och ett ymnighetshorn. Fortuna ansågs mer

som en välgörare än som ett hot och hade även makt över fertilitet. Fortuna var speciellt

28

populär bland de lägre samhällsklasserna som till exempel slavarna. Däremot användes hon

även av kejsare som kopplade samman henne med dem själva i kejserliga tempel, exempel på

detta är Fortuna Augusta.

Andra former av divination i Romersk religion

Romarna var inte särskilt intresserade av psykisk divination enligt Bloch (1998) ansåg att de

såg företeelsen att en gud tar en människa i besittning var någonting ovanligt, svårt att uppnå

och till och med någonting farligt för staten. Istället var det induktiv divination10 som romarna

använde sig av. Till exempel lade de stor vikt vid spådomar som framkom via tolkade av

fåglar, deras flykt och läten. Bloch finner att alla civilisationer har sett fåglar som gudarnas

budbärare men att indoeuropeiska folk har lagt mer vikt vid fågelspådomar. Även greker,

kelter och fornskandinaver använde sig av detta. Som vi kunde se i avsnittet om de sibyllinska

böckerna spelade järtecken också en stor roll.

10 Vad som skiljer induktiv- och psykisk divination finns beskrivet i Definition av begreppet divination i denna

uppsats.

29

5 Jämförande analys

Status, genus och roll

Vad gäller status varierade detta hos de olika divinatörerna. Vi kan se att nåjderna, druiderna,

file och Oraklet i Delfi hade en hög status medan völvorna, sibyllorna hade en mer tvetydig

status. Völvorna verkar ha varit både fruktade och respekterade av sin samtid och romarna var

skeptiska mot psykisk divination, vilket var vad sibyllorna utförde, utan förlitade sig därmed

mer till bland annat järtecken. Romarna hade dock respekt för de sibyllinska böckerna och

enligt mytologin var en sibylla ursprunget till bland annat spådom via fåglar som romarna

hade förtroende för.

Statusen var dock annorlunda beroende på vilket kön som divinatören hade i den keltiska och

fornnordiska religionen. De kvinnliga divinatörerna banfhile och bandruí var inte lika

respekterade som sina manliga motsvarigheter men tros dock ha varit vanliga samhället. I den

fornnordiska religionen är det tvärtom; sejdmännen hade en lägre status än vad völvorna hade.

Vilket jag finner intressant och den förklaring jag funnit till sejdmännens dåliga ställning är

Steinslands teori: Att de gjorde en överträdelse av könsrollerna, vilket ansågs skamligt och

detta i ett samhälle där ära och skam fungerade som moraliskt system. Därmed blev män som

utförde sejd, en kvinnosyssla, sedda med oblida ögon. När det gäller den samiska religionen

verkar det inte ha funnits kvinnliga nåjder men kvinnor var inte utestängda från divinationen

utan fungerade som assistent till nåjden. Sibyllorna å sin sida verkar inte ha haft någon manlig

motsvarighet. Oraklet i Delfi är intressant då det skedde ett samspel mellan två divinatörer:

Pythia utförde den psykiska divinationen men det var inte hon som tolkade och slutligen

förmedlade meddelandet utan uttolkaren som, vad jag förstår, var en man.

Ett anmärkningsvärt faktum, i samband med genus, var att majoriteten av de gudomar som

hade hand om spådom eller ödet var kvinnor. Exempelvis Freja, nornorna, moirerna, Gaia,

Edar och Fortuna. Av de manliga gudar som hade dessa funktioner har vi Oden, Zeus och

Apollo. Odens sejdande resulterade dock med att han hånades och han hade lärt sig sejda av

Freja och Zeus som moirernas överhuvud var en senare tanke. Något annat intressant,

gällande ödet i religionerna, är att ödet manifesteras som en väv eller tråd. Vi kan se att

nornorna, moirerna och parcerna spann en livstråd och att den irländska Fedelm använde sig

av ett vävinstrument för att profetera. Samerna är ett undantag, för dem har jag tyvärr inte

30

lyckats hitta vare sig någon ödesgud eller ödessyn, vilket inte behöver betyda att de inte hade

dessa. En förklaring till att det inte fanns kvinnliga divinatörer i den samiska religionen kan

vara att de inte kommer från en annan språkfamilj än den indoeuropeiska språkfamiljen och

har därmed inte samma kulturarv som de resterande religionerna som tagits upp.

Vad gäller de roller divinatörerna innehade hade alla divinatörer som jag tagit upp rollen att

förutse framtiden. Nåjderna och druiderna var även den religiösa auktoriteten och ansågs

kunna bota sjukdomar. Det finns en del likheter i rollerna hos de irländsk-keltiska

divinatörerna och de fornskandinaviska völvorna. File och völvorna ansågs via magi kunna

förbättra förhållandet för livsmedelsproduktionen som att fylla sund med fisk eller hitta

boskap, druidernas åsikter om jordbruket ansågs dessutom som viktiga. Völvorna verkar dock

inte ha varit en auktoritet gällande jordbruket, vad jag förstår meddelade dessa endast

jordbrukets framtida utsikter via divinationen. File, nåjderna och völvorna hade för övrigt

även gemensamt att de båda ansågs kunna skada andra via sin konst. Både druiderna och

völvorna kunde även skapa stormar. Druiderna och file hade dock även en juridisk funktion

som inte völvorna hade.

Plats och metod

Platsen där divinationen skedde var dessa: Völvorna utförde divination i hemmen men

eftersom Snorre nämner att prästinnor använde sejd tror jag att sejd kan ha utövats i tempel

eller någon annan kultplats. Exakt var nåjderna utförde divination har jag inte hittat någon

information om. Detsamma gäller Imbas forosnai. Oraklet i Delfi och sibyllorna utförde

divination i grottor. Grekiska orakel var i allmänhet placerade i grottor.

Alla divinationer som undersökts använder flera medel. Sibyllorna och Oraklet i Delfi

använde sig båda av rituell rening och grottor. Med tanke på att sibyllorna var profeter från

grekland anser jag att är det möjligt att sibyllorna hade fler metoder gemensamt med Oraklet i

Delfi. De andra medel som Oraklet i Delfi hade, än de som nyss nämnts, var en get vars

reaktion på kallvatten avgjorde huruvida en person skulle rådfråga oraklet eller inte. Pythia

satt under divinationen på en trefot placerad över en spricka så att hon kunde andas in ett

övernaturligt luftdrag, pneuma, som steg ifrån sprickan och satte Pythia i trans. Under transen

uttalade inte Pythia sammanhängande meningar utan ord, skrik och ljud som en uttolkare

översatte. Oraklet var dessutom bara i funktion vissa dagar. Vad gäller völvor, nåjder, file och

druider har dessa ett antal saker gemensamt. Alla använder sig av sång, fast i völvornas och

31

nåjdernas fall var det andra personer än divinatörerna som sjöng. Nåjderna använde sig av

trummor, file använde sig av harpor och völvor använde sig kanske av trummor. Ett

vävningsinstrument kan även ha använts i samband med imbas forosnai, vilket utfördes i

mörker, vilket är en metod. Nåjder använde sig av en mässingsknippa som visare på trumman

som hade bilder målade på trumskinnet. Samerna trodde att mässing hade en beskyddande

kraft, vilket är intressant med tanke på att völvan Porbiorg hade en mässingsknapp på sin stav.

Staven kan för övrigt ha varit ett metod för völvan. Om mässingen var av en del av völvans

utrustning skulle detta vara en parallell till nåjden, men jag har tyvärr inte hittat någon fler

källa som nämner något om ett mässingsföremål på en völvestav. Både völvorna och nåjderna

fick även hjälp av andar under sin divination. Om völvans själ lämnade kroppen skulle detta

kunna vara en till parallell till nåjden och göra deras metoder mycket lika varandra. Vid imbas

forosnai tuggade den divinatören på en köttbit och völvan Porbiorg åt hjärtan från olika djur.

Detta kan vara en parallell mellan dessa divinationer. Ätandet av djurhjärtan hade för övrigt

en speciell betydelse i den fornnordiska religionen: Eftersom personer som åt hjärtan i myter

fick hjärtats ägares egenskaper/kunskaper, är det möjligt att völvor åt hjärtan för att få kraft

eller kunskap för divinationen. Völvan satt även på en sejdhäll då hon utförde divination.

Denna kan sägas vara en parallell till Oraklet i Delfis trefot men jag tror även att det kan

finnas en parallell till den keltiska religionen med tanke på Näsströms teori om att sejdhällen

skulle likna en kulle eller ett högt berg. Kelterna ansåg att den övernaturliga världen fanns i

kullar, sídh, vilket blir intressant i och med Näsströms teori. Skulle kullar och berg kunna ha

varit en metod för völvan som gjorde att hon kom lättare kunde sejda? Det är möjligt. Det är

dock även möjligt att sejdhällen inte har någon koppling till sídh och att den sejdhällens

funktion var att völvan skulle sitta upphöjt under sin divination.

Diskussion

De religioners divinationsformer som är mest lik den fornnordiska tycker jag är den samiska

och den keltiska. Nåjderna och druiderna/file använde sig av metoder som är mer völvans

metoder än vad Oraklet i Delfi och sibyllorna gjorde. Divinatörerna i de irländsk-keltiska och

fornskandinaviska religionerna hade dessutom en del likheter angående deras roller. Dock

skiljde sig statusen mellan män och kvinnor som divinatör annorlunda i religionerna. Vad

likheterna till den keltiska och den samiska divinationen beror på kan vara att dessa kulturer

geografiskt sett var närmare fornskandinaverna vilket underlättade kommunikationer dem

emellan och underlättade därmed även kulturutbyte. Vi vet till exempel att fornskandinaverna

kom i kontakt med den irländsk-keltiska sagovärlden via den hällristning som berättar en

32

episod ur CuChulainns sagocykel. Fedelm, som utför imbas forosnai, är även hon ifrån

CuChulainns sagocykel. Visserligen finns det hällristningar som föreställer grekiska myter

men faktumet att den irländsk-keltiska och samiska divinationen verkar ha mer gemensamt

med den fornskandinaviska divinationen än vad den grekiska och romerska divinationen står

kvar. Samerna och fornskandinaverna levde nära inpå varandra och i en relativ fred, vilket gör

att kulturutbyte dem emellan är fullt möjligt och som vi sett finns det en hel del likheter i

utförandet av sejd och nåjdens divination.

Det som völvan hade som ingen av de andra divinatörerna verkade inneha är staven, vars

funktion kan ha varit en maktsymbol eller ett färdmedel för völvans själ när hon sejdade. En

annan sak som verkar vara typiskt för sejd är att sejdmännen hade en sådan låg status. Vi har

sett att i de andra religionerna fanns det manliga divinatörer som nåjderna, druiderna och

prästerna i Oropos, vilka inte hade låg status. Visserligen verkar män ha kunnat utföra andra

typer av divination i den fornnordiska religionen men sejden verkar ha varit ett

kvinnoområde. Varför sejd var ett kvinnoområde är svårt att fastställa. Som vi kan se var

kvinnliga divinatörer och kvinnliga gudomar som handhade öde eller spådom vanliga i de

religioner med indoeuropeiskt ursprung som tagits upp här. Bloch nämner även att kvinnor

sågs som mer mottagliga för psykisk divination i olika civilisationer. Här tror jag att vi kan se

en anledning till varför sejd blev ett kvinnoområde i den fornnordiska religionen. Genom att

völvan har högre status än sejdmännen så skulle det vara intressant att studera den

fornnordiska divinationen ur ett genus perspektiv, speciellt då völvan också har staven som

kan tolkas som maktsymbol.

Vad gäller övriga former av divination så har vi sett att alla religionerna, med undantag av den

samiska, använde sig av spådom via fåglar. Denna skillnad kan, återigen, bero på att samerna

hör till en annan språkfamilj än den indoeuropeiska till vilken de andra hör.

33

Källor

Litterära källor

Burk, Peter, History and Social Theory, Cambridge, 1992

Bloch, Raymond, Spådom under antiken, Alhamra Förlag AB, 1998

Eliade, Mac Cana, The Encyklopedia of Religion 13, Macmillian publishing company, 1987

Eliade, Momigliano, Newall, The Encyklopedia of Religion 5, Macmillian publishing

company, 1987

Eliade, Momigliano, The Encyklopedia of Religion 12, Macmillian publishing company, 1987

Eliade, Zuesse, The Encyclopedia of Religion 4, Macmillian publishing company, 1987

Engström, Christer, Nationalencyklopedin 20, Bra Böcker AB, 1996

Engström, Christer, Nationalencyklopedin 18, Bra Böcker AB, 1995

Graan, Lundius, Niurenius, Rheen, Toraneus, Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige,

Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 1983

Hamilton, Claire, Tales of the Celtic Bards, O Books, 2003

Hammer, Olav, På spaning efter helheten NEW AGE en ny folktro? Wahlström & Widstrand,

1997

Saelid Gilhus, Mikaelsson, Nya perspektiv på religionen, Natur och Kultur, 2003

Larsson, Baudou, Boken om Sveriges historia, Bokförlaget Forum, 1999

Larsson, P, Thomas, Shamaner. Essäer om religiösa mästare, Nya Doxa, 2000

34

Lincoln, Bruce, Theorizing myth. Narrative, Ideology, and Scholarship, The university of

Chicago, 1999

Mebius Hans, Bissie, studier om samisk religion, Jengel Förlag AB, 2007

Näsström, Britt-Marie, Blot: Tro och offer i det förkristna Norden, Nordstedts Förlag, 2002

Näsström, Britt-Marie, Fornskandinavisk religion, Studentlitteratur, 2002

Näsström, Britt-Marie, Forntida religioner, Studentlitteratur, 2003

Ó hÓgáin, Dáthí, The Sacred Isle. Belief and Religion in Pre-christian Ireland, The Boydell

Press, The Collins Press 1999.

Raudvere, Catharina, Kunskap och insikt i norrön tradition – mytologi, riter och

trolldomsritualer, Nordic Academic Press, 2003

Ross, Anne, Keltiska sagor och myter från druiderna till kung Arthur, Legenda AB, 1990

Steinsland, Gro, Fornnordisk religion, Natur och Kultur, 2007

Ström, Folke, Nordisk hedendom. Tro och sed i förkristen tid, akademiförlaget i Göteborg,

2005

Swahn, Jan-Öjvind, Bra böckers lexikon 15, Bra Böcker AB, 1987

Swahn, Jan-Öjvind, Bra böckers lexikon 18, Bra Böcker AB, 1988

Internetsidor

http://www.geocities.com/Athens/Delphi/4715/imbasforosnai.html

http://www.geocities.com/Athens/Delphi/4715/imbasforosnai2.html

http://adminstaff.vassar.edu/sttaylor/Cooley/Foretelling.html

35

36

http://www.ne.se/kort/divination

http://www.boydell.co.uk/51157475.HTM

http://news.nationalgeographic.com/news/2009/03/090320-druids-sacrifice-

cannibalism_2.html

Dokumentärfilm

Agaton, Mikael, Stenristarna, Sveriges television AB, 2005