Edlund slutrapp del 1 v-11 transkriberat\Edlund slutrapp del 1 v-11.docx Så påstods skemat för bevakningen se ut vid krigets början. Emellertid märkte man snart att fullt så

$Page 1: Edlund slutrapp del 1 v-11 transkriberat\Edlund slutrapp del 1 v-11.docx Så påstods skemat för bevakningen se ut vid krigets början. Emellertid märkte man snart att fullt så$
2013-01-04

N. D. Edlunds slutrapport

~ 76 ~

C:\Users\HP\Documents\Lars\Rysk-japanska kriget\Edlund\Transkriberingar\Edlund slutrapp transkriberat\Edlund slutrapp del 1 v-11.docx

i så fall först under 2.dygnet och endast till ½ ranson, som jämte 6 liter vatten utportionerades hvar 6.timme. Från och med 3.dygnet öfvergick man så småningom till full ranson. Dylika hästar ställdes alltid med hufvudet i tågets riktning och ej för nära lokomotivet. För öfrigt kunde iakttagas, att särskildt transportens första del genom vagnarnes skakning och lokomotivets stötar utöfvade en menlig inverkan på det allmänna hälsotillståndet, som visade sig i darrande ben, hängande hufvud, halfslutna ögon, gäspningar och särskildt vid svindelanfall benägenhet att sätta sig på bakdelen. De hästar som stodo med hufvudet i tågets riktning ledo märkbart mindre än öfriga, som ofta plågades af svindel. Därför visade sig ock förmånligast att om möjligt låta hästen hvarje dag växla plats i detta hänseende. Märkvärdigt nog ansåg man förr det vara bäst för hästen att stå baklänges, då bakbenen skulle medgifva en fjädrande eftergift vid lokomotivets stötar, som ofta voro hårda nog.

Vid affärden utdelades till hvarje skvadron ett rikligt tilltaget förråd af flätade halmmattor att använda som strö under hästarne. Genom dålig skötsel förbrukades emellertid dessa rätt snart. Hade man sparat på dem i början och använt vanlig halm inom Ryssland och vestra Sibirien, skulle man öster om Bajkal, där dylikt strö ej längre stod att få, kunnat börja använda halmmattorna som en reserv. Nu fingo hästarne under senare delen af färden reda sig helt och hållet utan strö.

Lymfatiska, öfvergödda och nervösa djur ledo mest. Lugna, väl tränade djur i åldern mellan 6 och 7 år ledo minst.

För att minska olägenheterna af transporten var det anbefallt att dagligen vid den längre måltidsrasten utföra och rasta hästarne. Härvid visade det sig fördelaktigt att endast leda dem under

20-30 minuter och sedan binda dem i öppna stall, då de kunde skötas, vattnas och utfodras samt hade tillfälle att ligga ned och sträcka benen ifrån sig. Vidare förordades en rastdag så ofta som möjligt, helst hvarannan eller hvar 3.dag. Vid dessa tillfällen skulle vagnarne noggrant rengöras, hvarvid den bakre delen af golfvet skulle besträckas med terpentinolja för desinficering.

Emellertid ställde sig många hinder i vägen såväl för rastdagarne som dagsrasterna. De förra återkommo vanligen blott hvar 14.dag, då det ju var nödvändigt att påskynda transporten. De senare återkommo ofta på en olämplig tid af dygnet. Äfven om det var fullt dagsljus och lämplig väderlek, voro mången gång utfartsvägarne stängda af vagnar, som hopade sig å alla spår. Och slutligen ledsnade man på besväret och försvarade sig med att hästarnes ben sleto allt för ondt vid nedstigningen å de små branta bryggorna.

Att ofvannämnda åtgärder för skonade af hästarnes krafter betänkligt försummades vid en del förband var jag själf i tillfälle att iakktaga. Äfven rykten, som är oundgängligen nödvändig ur renlighetssynpunkt såväl för hästens trefnad som för att genom sin massage i någon mån ersätta den bristande rörelsen, sköttes ingalunda tillfreds-ställande. Och när rastedagen kom, och hästarne fördes ut, hände det ofta, att den under öppen himmel inredda stallplatsen så småningom genom van-vård förvandlats till ett illaluktande kärr. Det var förvånande, att hästarne under sådana omständigheter stodo profvet så väl, som de ändå gjorde. Visserligen förlorade de i genomsnitt 10-20 kgr i vikt, ådrogo sig mångahanda skavanker, särskildt skrapsår och ansvällda ben, men efter några dagar syntes de åter vara i full kondition. Det 52.dragon-regementet, som var det bäst skötta af alla kavalleriregementen därute, hade under sin 34 dagars transport endast

2013-01-04


~ 77 ~


haft 2 rastedagar och under vägen lämnat efter 17 hästar i döda eller svårt sjuka, särskildt i kolik, förstoppning och vattusot.

Urlastningen

Urlastningen gick vanligen mycket långsamt beroende på de bristfälliga anordningar, som träffats för densamma.34 På den stora slutstationen Ljaojan hade man, som redan nämnts, egentligen endast 1 lastkaj och den af otillräcklig längd. Under sista tiden utvidgades den visserligen så småningom till full tåglängd, men genom opraktiska anordningar och dålig byggnad och smala nedfarter hämmade den likväl urlastningens raska bedrifvande. Det visade sig dessutom nödvändigt att bygga 2 kajer, en för trupptågen och en 34

Bilaga 28

för godstågen. Den senare hade man just fått färdig när Ljaojan utrymdes. Vid Mukden voro förhållandena hela tiden ännu sämre. De tider, som uppnåddes, voro ock därefter, vexlande från en till

flere timmar för hvarje tågnummer.

Men man ansåg sig också hafva god tid och sökte aldrig forcera arbetet. Det var därför ej heller underligt, att det sällan hände att man i enlighet med föreskrift-erna oförtöfvadt efter verkställd urlastning ut-rymde stationsområdet. Tvärtom hände, att man ej blott kunde stanna kvar å platsen öfver natten, utan äfven å själva lastkajen lemna godsupplag, som hindrade efterföljande afdelningars arbete i mycket hög grad.

Liksom vid ilastningen före-kommer äfven urlastning utan kaj. Inom stationsområdet, i spår-ets plan, användas äfven då de små

landgångarne för hästar och fordon, under det att manskapet får hoppa ned; utom stationen till mark lägre än själfva spåret begagnar man sig af nedfarter å räls för hästar och fordon samt liten brygga för manskap. Liksom vid ilastningen lägges bryggan från en midtelvagn om flere öppna stå tillsammans, och bordplankorna ned-fällas mellan vagnarne, så att fordonen kunna föras öfver från den ena till den adra för att med rep firas ned för den utlagda rälsen. Då det vid dylik urlastning vanligen gällde att använda tiden på bästa sätt, blef följden, att det vanligen gick raskare, än då man disponerade lastkaj.

Lastkajen vid Ljaojan

Urlastning vid Mukden å järnvägsskenor

2013-01-04


~ 78 ~


De tider som härför beräknades var för ett:

Infanteritåg 40 min. Kavalleritåg 40 min. – 1 tim. Artilleritåg 1 tim. 20 min.

Dessa tider torde dock få anses som minimum.

Sedan tåget utrymts, aflemnades alla inventarier enligt förteckning till ”äldste konduktören” å stn.

Banans skydd Till banans skydd hade man i

första hand de ordinära banvakterna, 1 för hvar 2.-5.km. I ostasien tillhörde dessa samtliga järnvägstrupperna.

Emellertid ansåg man den långa linien vara i behof af starkare skydd mot såväl yttre som inre fiender. På grund häraf fördelades reservtrupper längs hela linien från det inre af Ryssland ända bort till krigsskådeplatsen, där bevak-ningen öfvertogs af gränsvakten. I Ryssland och Sibirien var det egentligen endast broar och konstbyggnader, som bevakades, till en början af ett mindre antal poster från 2-10 man allt efter dess storlek och betydelse. Men i mån af att oron inom landet ökades, var man äfven tvungen att så småningom öka antalet poster till minst dubbla antalet.

De större broarne skyddades genom befästningar, som gjordes allt starkare, ju närmare man kom krigsskådeplatsen. Under vintern sågades rännor i isen på båda sidor om bron, och innanför rännorna anlades ståltrådsnät, längs hvilket posterna patrullerade.

Och ej nog härmed! Man ansåg sig slutligen nödsakad att bevaka hvarje tåg särskildt, stundom t.o.m. trupptågen.

Straxt innan en större bro skulle passeras, stannade tåget. En kontingent om 10-30 man steg upp och fördelades

på vagnarne för att tillse, att ingen af passagerarne steg ut på plattformerna eller ens uppehöll sig i toaletten. Sen bron passerats stannade tåget åter, och vakten steg af.

Å krigsskådeplatsen, där man alltifrån järnvägens anläggning lefvat i ett mer eller mindre öppet krigstillstånd med kineserna, var bevakningen helt och hållet öfverlämnad åt gränsvaktens 4 brigader på omkring 20 000 man. Linien var indelad i 4 brigaddistrikt och 8 liniedetaschementsområden. Utom nödiga reserver i starka fästnings-liknande kaserner af tegel vid vederbörande hufvudstationer bevaka-des hvarje större bro eller tunnel af större detaschement af alla vapen på ända upp till 500 à 1000 man i väl befästa ställningar, som vanligen beherskade båda ändarne af bron eller tunneln. För öfrigt indelades järnvägen i bevakningsområden om 60-100 km med bevakningstrupp vexlande efter områdets vikt och betydelse, men i regeln utgörande 1 bat. infanteri, 1 skdr. kavalleri och några kanoner af gammal modell.

Vid hvarje station eller mötesspår fans ett blockhus med sluten gård. Dylika blockhus rymmande 1 pluton infanteri, 1 tropp kavalleri eller mer funnos äfven ute på linien, så att afståndet mellan dem vanligen utgjorde 7-10 km. Deras allmänna utseende var ett större hus med boningsrum och kök för befäl och en del af truppen, ett förrådshus med kasernrum för återstoden af manskapet i vinkel mot förstnämnda boningshus och slutligen ett stall med manskapskök midt emot detta. Samtliga byggnader äro envåningshus af tegel, förenade sins-emellan med vall och graf, så att där bildades en sluten gård med brunn i ett af hörnen. Där man vid anläggningen haft mera tid, hade man istället för vallen omgifvit gården med en 3-4 m hög tegelstensmur med skottgluggar 2 m högt öfver kringliggande mark, och med

2013-01-04


~ 79 ~


2 flankerande diagonalt placerade torn. Officershus, kasern och magasin voro dessutom genom täckta gångar förenade sinsemellan och med tornen. Blockhusen

voro i regel belägna på 30 m afstånd från linien och midt emot stn. Planbilden hade vanligen detta utseende:

Midt emellan blockhusen placerades sedan ofta nog infanteriposteringar om 10-20 man och blef sålunda afståndet från blockhusen till dessa endast 3-5 km. Hvarhelst en fiende anföll banan skulle han senast inom en kvart till en halftimma kunna mötas af starkare afdelningar som efter hand förstärktes från närmaste reserv.

Bevakningen af mellanliggande sträckor indelades i 3 rayoner, den

1., sjäfva linien, som bevakades med banvakter, dubbelposter vid hvarje bro och af infanteripatrull om 2-4 man längs spåret; den 2., intill 4 km från järnvägen, bevakades af poster och patruller (af infanteri och kavalleri) af växlande styrka; och slutligen den 3. intill 30 km från linien bevakades genom kavalleripatruller.

En skematisk bild af bevakningen inom ett kompaniområde om 25 km skulle sålunda bli:

2013-01-04


~ 80 ~


Så påstods skemat för bevakningen se ut vid krigets början. Emellertid märkte man snart att fullt så manstark behöfde den ej göras, och man indrog så småningom en ej obetydlig del af gränsvakten till tjänstgöring vid armén. Troligen uppgick bevakningsstyrkan under krigets senare del ej till hälften af hvad härofvan beräknats.

Tjänsten var synnerligen ansträngande men sköttes i det stora hela med önskvärd framgång. Alla japanernas och kinesernas försök i mindre skala mot linien misslyckades vanligen fullkomligt. Till en början var man ej så vaksam och den 2.maj lyckades sålunda 2 japaner och 2 kineser smyga sig fram till en mindre bro, 200 km söder om Ljaojan, nedskjuta posten och utföra sprängningen. Denna var dock ej svårare, än att trafiken efter 2 dagar åter var i full gång. Äfven försöken i större skala hade föga bättre lycka. T.o.m. den beryktade framgångsrika sprängningen af en bro söder om Gunsjulin straxt före slaget vid Mukden var ej värre, än att trafiken efter några timmars afbrott åter kunde fortsätta på den nödtorftigt reparerade bron.

Förstöring af järnvägar Med den stora betydelse som

järnvägen hade i detta krig, var det naturligt, att dess förstöring för fienden skulle vara af största vikt. Förstöringsarbeten förekommo sålunda

såväl å de delar af banan man såg sig tvungen att lemna i fiendens hand vid återtåget, som i fiendens rygg å de delar där han ånyo ordnat trafiken. I förra fallet gjordes arbetet stundom grundligt nog ehuru visst icke alltid i den utsträckning man skulle ha väntat. I senare fallet åter inskränkte sig det hela till åtskilliga mer eller

mindre misslyckade försök.

Man gör skarp skillnad mellan en mindre skadegörelse å en bana för att endast en kortare tid afbryta trafiken, då man hoppas att senare själf kunna använda samma linie och en grundligare förstöring, då det gäller att i så stor utsträckning som möjligt, för en tid af 1-3 månader göra det omöjligt för fienden att begagna sig af densamma.

I förra fallet inskränker man sig till att undanföra den rullande materielen, förstöra stationsanordningarne och några lättare konstbyggnader här och där å linien.

I senare fallet anser man erfordeligt att förstöra 2-3 större broar, viadukter eller tunnlar, eller om dylika större konstbyggnader ej finnes, 10-20 mindre broar eller några hundra km bana.

När det gäller att förstöra banan, väljer man platsen förnämligast i kurvor, invid sjöar, floder och träsk där det är lätt att dölja materielen genom att sänka den eller gräva ner densamma. Arbetet utsträcktes endast ett par 10-tal m å hvarje ställe och med mellanrum om 200-1000m.

Förstöringen utföres såväl genom verktyg som genom dynamit, vanligen genom båda i förening. Utom den reglementerade utrustningen med bärbara verktyg och sprängämnen

Blockhus af enklare modell

2013-01-04


~ 81 ~


medförde hvarje kavalleriregemente ett mindre antal bräckjärn (längd något öfver 1 m) amerikanska mutterskrufvar, egghammare och lätta släggor, 3-4 kgr i vikt.

Dessutom använde man vid stationerna och banvaktarkurerna befintliga ganska stora upplagen af verktyg.

Man beräknar, att 60-80 man på 1 timma kan rifva upp 1 km banlängd. Truppen indelas i 6 afdelningar om 6-20 man hvar med sin speciella uppgift, och de utförde arbetet både väl och fort.

Då fienden vanligen noga bevakade de större konstbyggnaderna, kan det vara förenadt med stora svårigheter att komma åt dessa med öppet våld. Under sådana förhållanden kan det mången gång vara fördelaktigare att genom smygpatruller nattetid söka åstadkumma urspårrningar af tåg på öppen linie. Bland de medel som i detta syfte voro anbefallda att användas förtäna att anföras:

1) Att nattetid, då skenorna genom afkylningen krympa, slå träkilar eller spikar in mellan skenändarne i skarfvarne och på detta sett, när skenorna under dagens lopp i solskenet utvidga sig, åstadkomma en utbuktning i spåret; 2) Att sätta hästskor på skensträngen;

3) Att utfylla med grus eller småsten öppningen mellan skena och skyddsskena vid vägöfvergångar o.d. 4) Att lösa några slipers från rälsen, gräfva ut och draga undan dem, under det skensträngen lemnas orubbad kvar,

hvarpå de gjorda utgräf-ningarne utfyllas och maskeras.

Blott undantagsvis tillgriper man dynamit för själfva liniens förstörande. Endast om arbete med verktyg afbrytes eller hindras af fienden blir man nödsakad att tillgripa sprängmedel. Dessa sparas i regel för konstbyggnader och stations-anordningars förstörande.

Utom den reglementerade utrustningen med sprängämnen hade vanligen vid ett kavalleriregementes sappörkommando hvar 3.man som patrullförare vid lifremmen 2 väskor af hvilka den större innehöll 2 vanliga dynamitpatroner och den mindre 2 tändladdningar med tillhörande långsamt brinnande stubin.

Fick nu kommandot i uppdrag att afbryta järnvägen på en viss sträcka, skulle man enligt instruktionen framrycka till en punkt på 500-1000 m afstånd från linien, dela upp sig i småpatruller om 3 man som ryckte fram med en 200 m luckor till 200 m afstånd, där man satt af och lämnade hästarne till 3.man; till fots smögo sig sedan de öfriga fram att på 3-5 minuter utföra sett värf. Härvid kunde naturligtvis 2 eller 3 patruller förena sig om någon mindre bro eller dylikt.

Härvid beräknades för en skenskarf, en vexel eller skenkorsning 2 patroner. Lika mycket beräknades för förstöring af ett lokomotiv, där ångpannan ansågs vara den känsligaste delen, liksom reservoaren å tendern. Öfriga vagnar, som ej kunnat undanföras

(Bildtext saknas)

2013-01-04


~ 82 ~


förstördes på liknande sätt, endast om man hade öfverflöd på sprängämnen.

Vid förstöring af broar ansågs det tillräckligt med en afskärning, om brons eller mellanstyckets längd var mindre än 10 m. Var längden större lades laddningar i 2 afskärningar, alltid närmast stöden, där konstruktionen är svagast.

Gällde det att hastigast möjligt förstöra en större bro, disponerade hvarje kavalleriregemente i sin reglementsenliga utrustning på 6 lådor om 25-32 kgr pyroxidin , medel att spränga 3 mellanstycken.

Härvid placeras hela lådan i samma skick, som den medföres å packdjuren, som laddning. Hvarje mellanstycke förses med 2 laddningar fastbundna i närheten af stöden vid den nedre balkgördeln. Verksammare ansågs dock att med 4 laddningar placerade vid både den öfvre och nedre balkgördeln grundligt förstöra ett mellanstycke genom liknande placering, som i första fallet. Enligt beräkning bör allt kunna

vara gjordt på ½ timme.

Emellertid visade det sig i praktiken, att saken icke var så enkel, som man trott. Under hela kriget lyckades ryssarne endast utförs de sprängningar ordentligt, som anordnades af ingeniörtrupperna på en del af de större broarne, innan man lemnade dem i fiendens händer vid reträtten. Icke ens alla dessa förstördes. I flere fall nöjde man sig äfven härvid endast med att antända trävirket, slipers och vandring, lemnande det andra fullkomligt oskadadt. Så var t.ex. fallet med broarne vid Ulige och Siutchangau, och det fastän man under slaget vid Schache för 2.gången hade dem i sina händer.

De företag åter, som man vid olika tillfällen riktade mot fiendens förbindelser, och de försök, som härvid gjordes att afbryta järnvägslinien, misslyckades i regel fullkomligt.

För dylika företag fordras mer kallblodighet, än man kan beräkna hos vanliga genomsnittsmänniskor. Det enda medel, som i någon mån kan ersätta

Bron vid Ulige, lemnad åt fienden efter bränning af trävirket

2013-01-04


~ 83 ~


bristen, är trägen öfning i fredstid, och detta hade man fösummat. Visserligen hade man vid hvarje regemente det s.k. ”sappörkommandot”, sammansatt af skvadronernas ”pionierafmarscher”, men äfven dessas fackutbildning var synnerligen bristfällig, särskildt vid kosackregementena. Och som alltid med specialister, var äfven här afgången större, än man kunnat beräkna, och ersättningen fick tagas bland de icke fackutbildade. Följden var, att man kom illa rustad till uppgiften, äfven om man i regel hade fördubblad sprängutredning.

Såväl soldater som officerare hade bra liten kunskap om hvad som borde göras. Särskildt kunde man lägga märke till det menliga inflytandet af den öfverdrifna föreställningen, soldaterna hade om faran att handskas med dynamit. Så hade man t.ex. vid framryckningen mot Inkau järnvägs-station natten till den 12.januari 190435 uppdelat innehållet i 7 lådor å 32 kgr dynamit på det sammanslagna sappörkommandot. Under marschen möttes man af eldgifning från stationen, men den svaga japanska styrkan drog sig snart tillbaka. När man nu skulle börja förstöringsarbetet, befanns det, att samtliga bärare bortkastat sin börda af fruktan för explosoin i händelse en förlupen kula skulle träffat densamma.

Vid ett annat tillfälle, natten till den 6.juni 1904 behöfde ett detachement om 1 sappörkommando om 60 man och 2 sotujer kosacker för en marsch på 11 km i lätt framkomlig terräng utan någon afsevärd svårighet hvad orienteringen beträffar en tid af mer än 4 timmar, och när man slutligen i dagningen var framme i närheten af målet ansåg man risken för stor och anträdde i god ordning återtåget med oförrättadt ärende.

35

Med all sannolikhet felskrivet årtal av

Edlund. Det borde rimligen stå 1905.

Äfven vid de få tillfällen, då man verkligen kommit fram och utfört sprängningen med efter rapporten att döma det bästa resultat, synes detta enligt underrättelser från japanskt håll ingalunda hafva varit bättre än det ofvan anförda af japanerns sprängning af bron i närheten af Gunschulin.

För att skydda en linie mot dylika företag behöfver man sålunda icke ovilkorligen några större styrkor.

Af vikt är däremot att i god tid blifva underrättad om hvarje företag mot linien. Att nattetid å den hotade sträckan förse lokomotiven med ljuskastare torde vara ett godt sätt att förebygga urspårningen på grund af mindre skadegörelse å linien.

Hvad mer omfattande förstöring af linien beträffar, så torde enligt erfarenheterna från detta krig risken vara betydligt mindre än man hittills i allmänhet föreställt sig.

Hade man disponerat ett rikare telegraf- och telefonnät och sålunda kunnat lägga bevakningsafdelningarne längre ut, ansåg man, att under pågående trupptransporter ensamt dessa borde vara nog att skydda linien mot yttre fiender.

Andra förstörelsearbeten I detta samband bör kanske

anföras en del andra förstörelsearbeten som förekommo under kriget.

Afbrytande af telegrafledningar gjordes vanligen helt öppet genom nedhuggande af stolparne eller af-dragande af tråden genom rep hvarpå längre stycken af tråden undanskaffades.

I förening med denna gröfre metod användes äfven understundom anbringande af dolda fel å ställen där dylika voro svåra att upptäcka. Detta skedde antingen genom att med en fin koppar- eller nysilvertråd förena de olika

2013-01-04


~ 84 ~


trådarne sinnsemellan, eller ock anbrakte man i någon spricka på stolpen en jordledning af grof koppartråd.

Andra sätt, som finns anförda i ryska handböcker, äro: 1) att linda tråden med ett fint och starkt hampsnöre om 0.7m längd, afklippa mellanliggande tråd och böja dess ändar tillbaka åt båda håll om snöret för att hindra detta att glida af, 2) att sönderslå isolatorerna eller 3) redan i fredstid inreda en stolpe genom inläggning af jordledning som vid behof inne i isolatorn sättes i förbindelse med tråden.

Förråd af lifsmedel, bönkakor, säd och mjöl såg man sig ofta nödsakad att bränna. Hade man tillgång till fotogen eller andra lätt brännbara ämnen var det jämförelsevis en lätt sak, men vanligen lyckades man blott ofullständigt härutinnan trots användande af beckkransar och andra reglementerade medel. Denna svårighet att få förråden att brinna gaf understundom anledning till ledsamma efterräkningar med intendenturtjänstemännen.

Så hade t.ex. vid XVII.kåren under slaget vid Schache en dylik vid den första reträtten från Ulige antändt sitt förråd och gifvit sig iväg. Men ledsamt nog slocknade elden af sig själf, och som reträtten ej gick tillräckligt långt, blef man i tillfälle att konstatera att han i sin rapport betänkligt räknat fel beträffande förlustens storlek.

Bättre lyckades man vanligen, då det gällde att bränna kläder, skodon o.d.

Ganska ofta förekom det äfven, att man brände såväl enskilda fordon som hela trängkolonner, hvilka ej kunde undanföras. Så hade man t.ex. vid 3.fördelningens träng af 2.linien under slaget vid Ljaojan disponerat hästarne på annat håll och blef på denna grund tvungen att bränna så godt som hela kolonnen. (se artilleribefälhafvarens rapport.)

Mera sällan förekom det, att man måste förstöra vapen och ammunition. I flere rapporter omtalas, att man äfven härvid tillgripit elden, hvilket dock i detta senare fall alltid är förenadt med en viss risk. Reglementet förordar att om möjligt dränka dylika förråd i vatten.

Decauvillebanor

Organisation

På grund af bristande organisation af kår- och arméträngen har man på de sista 10 åren i Ryssland egnat mycken uppmärksamhet åt utvecklingen af organiserande af fältbanor för underlättande af fälthärens förseende med förnödenheter af alla slag.

Organisationen hålles hemlig. Enligt de upplysningar, som lemnades mig af ett par officerare, särskildt kapten Berderefskij, som hade ledningen af annläggningarne vid Ljaojan, beräknas för hvarje armé en fältpark. Denna skulle bestå af 3 kompanier ingeniörstrupp och 16 transportkompanier, hvartill kommo nödiga bevakningstrupper för linie- och stationsanordningar.

De tekniska kompanierna afsåges:

det.1. till parktjänst, att sköta den rullande materielen och förråden; det 2. till trafiktjänst, att leda rörelsen å linien som tågstations- och telegrafpersonal; samt det 3. som förgångstrupp vid anläggande af själfva linien och dess underhåll.

De 16 transportkompanierna utgöra arbetstrupp vid liniens byggande och vidmakthållande samt fyller behofvet af ”betjänte” kuskar, bromsare, hand-räckning, konvoj, tågvakt o.d. Kompaniet består af 5 officerare och 250 man indelade i 4 plutoner. Som skyddstrupp beräknar man 1 kavalleriregemente (?) hvilket dock torde tagas ur kosackernas 2.uppbåd. Dess uppgift skulle vara att ej blott sköta den utsträckta bevakningen, utan äfven att sköta parkens hästar. Man

2013-01-04


~ 85 ~


har nämligen hittils i regel inskränkt sig till att använda hästar som dragkraft. Ute i Mandsjuriet fann man det dock vara vida bättre att använda mulåsnor, som genast från början visade sig betydligt lugnare och i längden uthålligare än därvarande små hästar.

Parken sades i regel disponera en uppsättning af icke mindre än 3000 vagnar och en utredning för 6 stationer och en linie om 106,7 km (100 verst) längd.

I ett tåg kunde sammansättas ända till 200 vagnar. Till hvarje tåg afdelades 1 transportkompani, så att hvarje pluton finge en afdelning af tåget. Längs linien beräknas per dag 4 tåg i rörelse i hvardera riktningen, och skulle på detta sätt samtliga förnödenheter kunna framföras för minst 4 kårer. Farten beräknades till 1 km på 3 min. för tomma

vagnar och 6-10 min. för lastade på jämn mark.

Rullande materiel

Småvagnarne utgöras af 4-hjuliga dressiner af 2 olika typer, vägande omkring 115kgr (7 pud). De sammansättas 2 och 2, som hjulpar i en boggievagn, å hvars pivoter hvilar den stora vagnens golfplan. De sålunda sammansatta vagnarne äro i regel öppna. Dock finnas äfven slutna dylika för speciella ändamål, bland hvilka särskildt märktes stationsvagnar med telefonutredning. De stora vagnarne lasta 960 kgr å den äldre modellen och 1640 kgr å den nyare. Mellan de båda hjulen å hvardera sidan sitter en kraftigt verkande broms. Hästarne anspännas i draglinor å hvardera sidan om vagnens framplan.

Rälstyper finnas af 7 olika modeller. Vanligast är den Daubergska

Fältbanevagnar lastade med ”spårstycken”.

2013-01-04


~ 86 ~


med en del mindre ändringar af Jalovetskij. Den utgör dubbel skenlängd om 1,5 m förenade i ena änden af ett smalt tvärjärn och i andra af en tjärad bräda, eller för bergstrakter och hård mark ett plattjärn med nedböjd skarp kant för bättre fäste. För sammankopplingen är i den ena ändan anbragt en genom skenans lif gående bult, om hvilken underifrån påhakas en i den andra ändan anbrakt krok. Spårvidden är 0,75 m. Fotografien visar vagnarnes utseende lastade med spårstycken, 36 å hvarje vagn.

Banan

Spårstyckena utläggas ofta direkt på marken och kan man på detta sätt framdraga linien 15 km i dygnet. Har man god tid bygger man en ordentlig vägbana med 0,6 m hög ballast och bana för dragdjuren å båda sidor samt 0,5 m djupa diken.

För byggande af dylik bana beräknar man 5 km om dagen. En mindre 10 m lång bro tog 5 dagar.

Meningen var att från Ljaojan anlägga en dylik bana i sydostlig riktning ned mot Fynchuantsjen. I slutet af juni började materielen anlända, men tillförseln gick långsamt och först i slutet af juli kunde man på allvar gripa sig an med arbetet.

Fältbanestation

Planen var att straxt söder om Ljaojans järnvägsstn, anlägga en stor omlastningsstn i förening med proviant-upplag under bar himmel. (se bilaga 28.) Man lade ut 3 urlastningsspår från järnvägsbron för direkt omlastning å mellanspår af fältbanetyp. För ömtåligare gods fans en täckt lastkaj, 100 m lång, som dock aldrig hann blifva färdig. Själfva etappmagasinet skulle utgöras af upplag i rektangelform å 8x20 m sida i 6 grupper om 4 dylika upplag i bredd och 11 i djup med längsgående mellanspår,

som löpte in å själfva fältbanestationen i dess båda ändar.

Stationsbyggnaderna skulle ut-göras af 3 bredvid hvarandra liggande lätta envåningshus, 8x25 m, för stationspersonal, expedition och lasarett, ett kök, en materialbod och stallar samt kaserner för 700 man arbetare och 1 kompani ingeniörtrupp. Dessa kaserner voro af enklaste slag: en träställning, klädd med gaoljanhalm och täckt med ett tunt lager af lera. De beräknades hvar och en för 80 man; byggdes på 6 dagar.

Själfva stationen skulle utgöras af hufvudspår, vexelspår och reservspår samt tågmagasin för uppställning af tomtåg och vagnsortering.

Spårnät

Denna anläggning, som under augusti bedrefs med full fart och en arbetsstyrka om 500 kineser, hann dock aldrig blifva färdig. Afsikten var att på detta sätt tillföra ”östdetachementet” dess förnödenheter, i händelse man skulle hafva börjat en framryckning. När man den 27.augusti blef tvungen att draga sig tillbaka på ljaojan, hade linien hunnit fram mot Sauche. Samtidigt hade man emellertid börjat en liknande anläggning från Jantajs stn fram mot bergskedjan å Tajtsyches norra strand för att dels på detta sätt framföra det tunga artilleriet upp på bergskammen i lutningar, som på sina ställen öfverstego 15°, dels för att längs linierna framföra lifsmedel och ammunition för den händelse man här skulle få upptaga en allvarligare strid. Denna anläggning kom ej heller till någon egentlig användning och hann ej vid återtåget undanföras eller ens förstöras, utan föll till största delen i fiendens händer.

Efter slaget vid Schache började ny materiel att anlända till Mukden, och söder om floden Chunche anlades från Sujatuns stn ett rikt förgrenadt nät ända fram till de främsta linierna,

2013-01-04


~ 87 ~


hufvudsakligen för framförande af ammunition, särskildt till det grofva artilleriet. Dessa linier kommo ock till användning under slagen vid Sandepu och Mukden, då de äfven användes till returfrakt af sårade. Som hufvudetapper användes dock de nyanlagda förgrening-arne af den stora järnvägen. För att gifva en föreställning om kombinationen af de olika slagen af järnvägar med lands- och kolonnvägar under denna period af kriget bifogas bilaga 31. Den ostkinesiska järnvägen med slutpunkt i Sujatun har fått 2 hufvudgrenar vesterut 25 km till Dachantajsy och österut till Fuschun 45 km. Från knutpunkter å den stora järnvägen utgå sedan de mindre fältbanorna i hufvudsakligen 3 grupper. Den 1. från Sujatun med en sammanlagd längd af 35 km, den 2. Från Gudiasa 15 km, och den 3., som ej synes å skissen, från Fuschun i 2 paralella linier mot sydost tillsammans omkring 40 km. Den sammanlagda längden fältbanor, som byggdes till och gick förlorad i slaget vid Mukden, utgjorde omkring 100 km. Något samband mellan respektive fältbanor och de sammanstädes anlagda kolonnvägarne synes ej alls till. Detta torde bero på att de anlades hvar för sig, oberoende af hvarandra, af olika myndigheter, som gärna kritiserade hvarandra, men ogärna samarbetade. Och att båda kunde ha skäl för sin kritik måste medges. Någon planmässighet i vare sig det ena eller andra systemet är det svårt att upptäcka.

På grund af bristen på vagnar kunde man icke tänka på någon regelmässig transport af alla förnödenheter på dessa fältbanor. Den beräkning som låg till grund för deras anläggning var sålunda hufvudsakligen att kunna bereda trupperna och särskildt artilleriet en snabb och riklig ammunitionsersättning. Den stora förbrukningen hade man känt olägenheterna af både i slagen vid Ljaojan och Schache. Nu hade tillkommit en stor mängd grofva pjäser, och man

fruktade, att här de vanliga ammunitionskolonnerna skulle visa sig alldeles otillräckliga. Detta syfte faller också bäst i ögonen, där hufvudmassan af det tunga artilleriet var placeradt, nämligen vid Sujatun. Här går också fältbanan längs efter fronten. Den isolerade grenen till Tjaoche hade till ändamål att förse fortlinien med sitt behof. Vid de båda andra är denna grundtanke mindre framträdande. Behofvet var ock här ej så stort, det gällde endast att framflytta ammunitionen 1-2 km.

I sin helhet kan man säga, att fältbanornas anläggning i detta fall erindrar om motsvarande åtgärder i fästningskriget. De bära prägel af den genomgående tanken på ett kvarstannande i samma ställning för en längre tid. Den teori man uppgjort vid anskaffandet af materielen var dock att öka arméns rörlighet. Detta kom återigen aldrig i tillfälle att visas.

Den snabba anläggningen kom ingalunda till sin rätt och kunde ej heller göra det, då materielen endast långsamt och i små portioner anlände. Det snabba brytandet af linien och återsamlandet af materialen, som man hoppats på och ständigt talade om, lyckades man ej åstadkomma, trots att tiden nog borde hafva räckt till.

De ryska fältbanornas organisation fick sålunda i detta krig föga tillfälle att visa, hvad den duger till. Operationernas otroliga långsamhet och deras skarpa begränsning till den omedelbara närheten af ostkinesiska järnvägen gjorde ock, att bristerna i den stora trängens organisation och sålunda äfven behofvet af dylika förmedlande linier ej så skarpt framträdde. Men detta utesluter ej möjligheten, att i ett annat krig på en annan krigsskådeplats kunna komma att spela en stor rol.

2013-01-04


~ 88 ~


Vapenslagens taktiska

uppträdande

Förläggning

Bostadsförhållanden

De långa uppehållen i operationerna gjorde, att förläggnings-frågan kom att spela en stor rol. Som redan nämnts är Mandsjuriet i många hänseenden ett af jordens rikaste länder, och landets förmåga att underhålla trupper lemnar alla de beräkningar man sett uppgjorda i militära facktidskrifter långt bakom sig. Men inkvarterings-förmågan stod ej i proportion däremot.

Saken är den, att trots landets rikedomar dess innevånare genom konsekvent utsugning af kejserliga embetsmän och organiserade röfvare lefva i stort armod. Såväl i följd häraf som på grund af den stora bristen på bränsle tränger den kinesiska landtbefolkningen ihop sig så tätt som möjligt i bostäderna. Hufvudtypernas utseende och konstruktion fram-går af bilaga 4, sid. 226-230. Att i en bondgård finna i samma rum på samma ”kan” eller ”kang” (stenbrits) inhysta 5-10 familjer med riklig afkomma är ingenting sällsynt. Smutsen och ohyran voro i regel i proportion därefter. I de större byarne, hvars invånarantal kunna uppgå till flere tusen, funnos dock äfven många förmögna hus, hvilka med förkärlek uppsöktes af de högre staberna och äfven gåfvo anledning till bittra strider mellan olika befälhafvare om företrädesrätten.

Man gjorde sig ej besvär med några onödiga ceremonier gentemot invånarne i det ”neutrala” landet. Ansåg man huset beboeligt, fingo dess invånare utan vidare utrymma

det samma och efter någon städning försmåddes dessa kvarter ingalunda af vare sig officerare eller trupp, särskildt sedan nattkylan snart nog började göra sig kännbar. Men då antalet ju var jämförelsevis begränsadt, blef följden, att kvarteren måste göras mycket vid-sträckta.

I fälttjänstreglementet skiljer man skarpt på bivack, kvarter och kvarterbivack med noggranna föreskrifter för olika förfarande vid förläggningens intagande. Dessa före-skrifter brydde man sig dock sällan om att efterlefva.

Bivackering

Till en början sökte man att i gemensamma bivacker sammanhålla de trupper, som voro i närmare beröring med fienden. När jag i Maj månad gjorde ett besök vid östdetachementet vid Ljandjasau, lågo 2 af dess infanteri-regementen, 2 batterier och 3 sotujer

Infanteribivack

Artilleribivack

2013-01-04


~ 89 ~


kosacker samtliga i tältbivack, sammanträngda inom en knapp □ km. Detta var s.k. trång bivackering, där mellan linierna af bivackerande trupper endast lemnades 60 x afstånd och derars träng samlades för sig bakom den eftersta linien.

Sedermera, då man märkte, huru liten faran af ett öfverraskande anfall verkligen var, blef vidsträckt bivakering regel, då hvarje truppdel behåller sin träng, och afståndet mellan linierna ökas till 150 x à 200 x.

I båda fallen kan hvarje truppdel för sig intaga bivacken i linie eller kolonn. De olika formerna samt måtten i front och djup framgå ur bilagan 32. Tältdelarne äro kvadratiska af grå segelduk. Vanligen sammanfogades 4 tältdelar till ett åstält, öppet å båda kortsidorna och rymmande 6 man, hvarigenom 2 tältdelar disponerades som underlag. Då nätterna blefvo kallare, sammanfogades flere tältdelar till ett enda längre åstält, hvarvid man äfven sökte täcka för kortsidorna.

Kavalleriet var ej utrustadt med skyddstält.

Kvarter

Äfven kvarteren indelas i vidsträckta och trånga kvarter. Förläggningen bör ej göras vidare, än att kåren kan sammandragas på 1 dag:

Utrymmet beräknas vanligen:

Trupp Kvarter vidsträckta. trånga. Infanteri rgt. 450 gårdar 90 gårdar kavalleri rgt. 180 ” 35 ” batteri 40 ” 8 ” fördelning 2 120 ” 400 ” armékår 5 000 ” 1000 ”

Vidsträckta kvarter förekommo egentligen endast under krigets första månader för de trupper, som höllos tillbaka i trakten af Ljaojan. Trånga

kvarter förekommo endast undantagsvis, då omständigheterna medgåfvo dylik förläggning.

Kvarterbivack

I de flesta fall var förläggningen kvarterbivack, där tältena eller jordhyddorna voro hufvudsak och endast staberna och mindre afdelningar togo de kinesiska bostäderna i anspråk.

Förläggningens intagande

Befälhafvaren bestämmer i god tid platsen och fördelningen af utrymmet mellan underafdelningarne samt ger order om framsändande af ”kvarterièrer”. Dessa utgöras vid bivackering af 1 man, flaggbäraren, per kompani och skvadron, samt 2 fyrverkare per batteri under befäl af beridna officerare, 1 från hvarje regemente. Vid kvartersförläggning afdelas 1 underofficer och 4 man från hvarje kompani, skvadron eller batteri. Kvarterièrerna sluta till förtruppen, och framkomna till vederbörlig plats fördelas utrymmet i enlighet med kår- eller fördelningschefens bestämmelser af en officer ur dennes stab. De olika truppdelarnes områden indelas och utflaggas under ledning af vederbörande officer, som sedan rider truppen till mötes och för den till anvisad plats. Allt efter som afdelningarne framkomma skola de sedan intaga sin förläggning utan att först behöfva göra några onödiga tidsödande uppmarscher.

I verkligheten såg det naturligtvis helt annorlunda ut. Vanligen underlät befälhafvaren att gifva någon detaljerad föreskrift om förläggningen. Redan bristen på kartor, åtminstonde nogranna sådana, var tillräcklig att förklara denna underlåtenhet. Stundom framsändes dock en officer ur staben att fördela utrymmet, men ofta lemnades det åt afdelningscheferna att framsända sina inkvarteringsafdelingar på eget initiativ. Man tyckte vanligen att utrymmet var stort nog ändå.

2013-01-04


~ 90 ~


Inkvarteringsafdelningarne gjordes betydligt starkare än föreskrifterna medgifva, både för att kunna uppdrifva boskap o.d. samt ingifva andra dylika afdelningar nödig respekt. Det blef nämligen ofta en skarp täflan om platsen, och det gällde att kunna hålla sig kvar. På detta sätt hände det ock, att en högre befälhafvare måste använda maktspråk för att få bort en lägre med sin stab, som redan inkvarterat sig i byn. Men en lägre befälhafvare var däremot maktlös gentemot en högre, äfven om hans rätt till platsen var aldrig så klar. Så fingo t.ex. den 18.oktober 3. och 35.fördelningarne lemna byn Dajaneltun i X.kårkvarterets våld, ehuru den låg inom XVII.kårens område. Först 2 månader senare, när X.kåren kommenderades ut på högra flanken, fick 35.fördelningens stab åter sin rätta plats inom eget område.

Vid andra tillfällen kunde det hända, att ehuru reglementet bestämdt förbjuder dylik ändring, hela förläggningen fick göras om, när generalen kom fram, utan att man alltid kunde kalla förändringen en förbättring. Så lät t.ex. general Rennenkampf sin kvavallerifördelning, som den 6.juni gått i bivack i närheten af Guandji, bryta upp

och marschera ännu ett par km för att slutligen slå läger på en öppen slätt som beherskades från de buskklädda höjderna på andra sidan en liten flod. Då man ej brydde sig om att utsända någon bevakning åt detta håll blef man ock på kvällen alarmerad af japanska patruller, som började skjuta till måls på dem som gått ned till floden för att bada.

Eljest förekommo i ryska reglementet samma föreskrifter för läget af en bivack som i alla andra arméer, och särskildt påmindes trupperna upprepade gånger såväl i armé- som kårorder (t.ex. XVII.kårens af den 20.9.1904) om nödvändigheten af att förlägga dem defilerade mot insyn. Men den ryska sorglösheten förblef sig lik i detta som i andra hänseenden, allra helst som man här i regel icke fick omedelbar känning af det farliga i en mer öppen förläggning.

Egendomligheter för rysk

förläggning

Egendomligheter för den ryska förläggningen äro:

1. Kvartersflaggor Alla högre staber utmärkas genom

flaggor af något mer än 1 m bredd och nära 2 m längd.

Hyttläger för ett inf. regemente. I förgrunden ett batteri.

2013-01-04


~ 91 ~


Armékvarteret: svart med orangefärgade längsgående strimmor af 6 cm bredd, Kårkvarteret: hvit, Kåratrilleristab: röd, Infanterifördelning: grön, Skyttebrigad: hallonfärgad, Kavallerifördelning: gul, Kosackfördelning: blå.

2. Vakter

Det stora antalet vakter med en mängd poster af olika slag, som ofta nog utsättes så, att man har svårt att förstå ändamålet. Särskildt hade högre befälhafvare en bevakning, som man i de flesta andra länder torde anse öfverflödig. Undantag funnos visserligen, men de tjänade blott till att framhäfva regeln. Man kunde förstå; att fruktan för attentat och vanan från hemlandet med dess osäkra förhållanden och opålitliga element gåfvo anledning till detta slöseri. Men dels gjorde själfva placeringen af posterna och dels den liknöjdhet, hvarmed tjänsten sköttes, att skyddet blef bra illusoriskt.

Vid ståthållarens tåg i Mukden stodo 9 poster, vid storfurst Boris tåg i Ljaojan 6, och vid Kuropatkins 8, de flesta dubbla. Ibland kunde dessa visa ett stort nit att hejda alla obehöriga från att passera, vid andra tillfällen åter släpptes alla, t.o.m. kineser utan anmärkning igenom linien.

3. Patruller

Utom poster utsända dessa vakter äfven patruller att genomströfva trakten närmast bivacken. Artilleriet, som lägges bakom de andra truppslagen, utsänder inga patruller.

4. Stående bevakning vid hvarje

truppförband

Ofvannämnda poster och patruller afdelas från de yttre och inre vakterna. Men dessutom förekommer ofta en fullkomligt ordnad ”stående bevakning” med fältvakter och posteringar eller åtminstone en regulier postlinie rundt

om eller i halfcirkel åt den fientliga sidan af bivacken, trots att framförvarande afdelningar egentligen skulle svara för det helas skydd. Så t.ex. hade man i slutet af september 1904 att passera icke mindre än 8 postlinier, om man skulle söderifrån längs mandarinvägen rida in till Mukden. Utom poster afdelas äfven starka patruller. Dessa hafva att afpatrullera omkringliggande mark ända fram till närmaste kvarterområde. (se bilaga 33.) Detta märkvärdiga förhållande berodde delvis på misstro till framförvarande afdelningars vaksamhet. Något inverkade väl äfven fruktan för ”chunchuserna”. Men egentliga orsaken torde man få söka i det förhållandet, att reglementet omnämner en dylik själfständig bevakning vid bakre afdelningar för vissa fall, och att den allmänna känslan af osäkerhet under vissa perioder af kriget gjorde ett dylikt förfarande till regel. Det anbefalldes ock upprepade gånger på order t.ex. vid XVII.kåren af den 24.9.190436. Emellertid visade sig metoden näppeligen lyckligt vald. Särskildt under reträtterna, då truppernas nervositet var högt uppdrifven, var faran af dylika mång-dubbla postlinier mycket stor och gaf mer än en gång anledning till ihärdig skottvexling med egna trupper.

5. Daghafvande afdelning

För att i första hand möta ett fientligt anfall afdelades en ”daghafvande afdelning”. Dess styrka och samman-sättning bestämmes efter graden af sannolikhet för ett öfverfall. Enligt reglementet bestämmes den till 1/4-1/6 af styrkan vid avantgardet, vid bakom-liggande trupper åter högst 1/10. Men under kriget visade sig äfven här en bestämd benägenhet attt öfverskrida dessa gränser, och i nyssnämda order af den 24.9.1904 bestämmes styrkan till minst ¼.

36

Bilaga 33.

2013-01-04


~ 92 ~


6. Stridsberedskap

Vid de afdelningar, som ligga närmast fienden förlägges den daghafvande afdelningen främst och bestrider den yttre bevakningen, stundom äfven den inre. Afdelningens stridsberedskap beror på faran af öfverfall, och bestämmes af veder-börande befälhafvare, dock böra skyddstälten få uppslås och hälften af styrkan få hvila. Erfarenheten visade, att de vanliga försiktighetsåtgärderna att hålla manskapet vakna, hästarne sadlade eller påselade ingalunda äro be-tryggande, men däremot i hög grad anstränga truppen och i längden betydligt minska dess stridsduglighet. General Mischtschenko sade mig, att dylika allt för stränga regler vanligen hafva till påföljd att de ej vederbörligen efterlefvas och sålunda i själfva verket i hög grad riskera det helas trygghet. Han fordrarde därför af alla sina underbefälhafvare, att de icke skulle göra några onödiga inskränkningar i manskapets och hästarnes natthvila, men däremot koncentrera sin uppmärksam-het på själfva posternas vaksamhet. Med de ökade afstånd, som öfverallt blifvit en följd af de moderna eldvapnens utsträckta verkningsområde, vore risken af en öfverraskning nu mindre än förr.

Det sades också allmänt inom armén, att hvilka fel Mischtschenko än hade som kavallerigeneral, när han skötte bevakningen kunde man åtminstone känna sig trygg.

7. Samlingspunkter

I början af kriget höll man ännu mycket på bestämmande af samlings-punkter. Nattetid skulle dessa utmärkas genom upptändande af stora bål. Att man på detta sätt äfven beredde fienden en utmärkt ledning för ett anfall, förbisåg man. Olägenheten häraf framträdde ej heller, då öfverraskande anfall på kvarteren ytterst sällan förekommo.

I allmänhet förlades samlings-punkten så långt fram som möjligt, för att ingen skulle behöfva göra onödiga tillbakamarscher. Emellertid visade sig den offensiva karaktären i en dylik samling ej stå i öfverensstämmelse med det passiva uppträdandet i stort, och säkert är, att denna omständighet särskildt bidrog till att byn Sykvantun, och höjden norr därom så lätt föllo i japanernas händer vid Kurokis anfall natten till den 2.sept. under slaget vid Ljaojan.

Sedermera började man taga detta utseende af samlingspunkt mera lätt-sinnigt, liksom äfven öfvandet af nattliga allarmeringar under de långa stille-stånden i operationerna betänkligt försummades. En och annan kår utgjorde dock ett framstående undantag i detta hänseende framför de öfriga, beroende på dess befälhafvares kraft och energie.

Särskildt var jag i tillfälle att på närmare håll iakttaga I.brigaden af 1.ostsibiriska skyttefördelningen som ett framstående undantag från den allmänna regeln. Vid ett tillfälle lät sålunda öfverste Lesch under ett stort dryckes-slag allarmera hela brigaden. Den 1.bataljonen var samlad på 15 min, den 2. på 30 min. Trots de stora afstånden 2-3 km var hela brigaden med 2 batterier och 1 kulsprutekompani samladt på 1 tim. och 20 min.

Anslagstaflor

Bland de åtgärder, som visserligen äro föreskrifna i reglementen och äfven upprepades i order (t.ex. arméorder nr 9548), hörde föreskriften att vägvisare och namntaflor skulle utsättas vid alla vägskäl och byar, liksom äfven att alla truppers förläggningsorter skulle ut-märkas på samma sätt ända ned till regementet.

På många håll gjorde man dock icke ens det blygsammaste försök att efterkomma dessa mycket praktiska

2013-01-04


~ 93 ~


föreskrifter. Så var t.ex. fallet vid XVII.kåren. Undantag gåfvos dock t.ex. V.kåren, där där man åtminstone till en början uppsatte en hel del namntaflor. Dylika åtgärder äro i ryska armén mer af nöden än på andra håll, ty ytterst sällan träffar man någon som kan gifva riktiga upplysningar, om det så rör sig om egen befälhafvares eller truppförbands förläggning.

Äfven häruti gafs dock undantag som t.ex. V. och VI.sibiriska kårerna m.fl.

Hygieniska åtgärder

Likaså försummades trots upprepade föreskrifter nödiga hygieniska åtgärder. Äfven om t.ex. latriner understundom anlades, användes de mången gång ej hvarken af officerare eller manskap. Tydligen hade man en alltför liten kännedom om hygienens stora betydelse, och sådant kan ej ersättas genom order. Under vintern betydde det mindre, men under sommaren med dess tropiska värme var faran ganska stor. Det förekom t.o.m. att man genom utsatta poster måste hindra manskapet från att släcka sin törst med det mokrobmättade vattnet i stinkande gölar vid vägen.

Jordhyddor

Under den kallare årstiden måste man genom uppkastande af jordhyddor söka skaffa sig ett bättre skydd, än tälten kunde erbjuda. Nattkylan kunde nämligen understundom sjunka ända till -30°C.

Genom trägen öfning vid de täta omflyttningarne nådde trupperna en stor färdighet att uppföra dylika jordhyddor.

Bilagan 34 ger en före-ställning om de vanligaste typerna.

Den enklaste formen utgjorde endast en grop 0.4m djup och 3 eller 5 m bred (se

Vanliga jordhyddor med synlig spis och

skorsten.

T.h. Stall.

Något nedgräfd jordbarack

2013-01-04


~ 94 ~


bild 1 och 2.) för respektive 1 eller 2 led. Längs ena långsidan i förra eller längs midten i senare fallet gräfde man sedan en djupare gång 1 m bred och 0.4 m djup. Längden beräknades efter 0.7 m per karl. Ofvanpå denna grop restes nu takställningen, som täcktes med halmmattor, gaoljan och jord. Lättast och snabbast byggdes hyddan för dubbla led, då här behofvet af ytterväggar var det minsta möjliga. Hyddan för ett enkelt led behöfde alltid någon långvägg för att få tillräcklig höjd i gången utefter britsen, men lämpade sig särskildt i back-sluttningar eller eljest, då det gällde att krypa nära intill ett skydd mot fientlig eld, sålunda särskildt i de främre linierna och i forten.

Hade man godt om tid, inredde man sig med större omsorg (se bild 3) i hyddor som togo många dagar i anspråk. Men den enklaste typen kunde godt uppkastas på några timmar, om materialerna funnos på platsen.

Största svårigheten var att finna virke till taket, allrahelst som snart nog allt trävirke i de kinesiska husens takställningar var förbrukadt å vida sträckor inom arméns operations-område. Trädplanteringarne vid byarne och å begrafningsplatserna togos därför i anspråk så långt de räckte. Af det soltorkade tegel i boningshuset byggdes sedan spislar, och man förstod att göra det ganska trefligt åt sig med de små medel, som stodo till buds. Enligt arméorder nr (?)37 skulle hvarje hydda om möjligt förses med pappersfönster åt solsidan och ventiler för luftvexling.

37

Här verkar E lämnat ett tomt utrymme

för att senare ange numret på arméordern.

Troligen har han glömt gå tillbaka och

komplettera.

I regel byggdes en hydda för en half pluton, 20-30 man, hade man tid och virke togos de i större skala för en hel pluton eller ända till 1 kompani. Ja, vid de större centralpunkterna för armén, särskildt Mukden kunde man få se sjukhus och kaserner uppfördas för 200-500 man (se bild 4).

Lägren utstakades i regel med stor regelbundenhet efter samma norm som för bivacken, endast att alla mått blefvo vederbörligen ökade. För soldaternas trefnad anordnades vid vissa kårer t.ex. den redan nämnda I.sibiriska kåren

mathallar, och klubblokaler, där ”muntrationsaftnar” tid efter annan arrangerades. Dessutom sökte man vid de flesta regementen bereda manskapet tillfälle till den ryska soldatens traditionella ångbad. Härvid förstod man att med små medel åstadkomma öfverraskande goda resultat.

För att gifva en föreställning om de närmare detaljerna af förläggningen bifogas några bilagor. De 3 första visa prof å truppernas egna öfvertryck-sblanketter.

Bilagan 35 visar 3.fördelningens II.brigads förläggning i november 1904 i främsta linien vid Linsjinpu i omedelbar beröring med fienden. Fronten var 2 km eller, om 2 bat. af 14.fördelningen medräknas, 3 km, djupet till brigad-kvarteret 4 km.

Eldsvåda i jordhyddorna

2013-01-04


~ 95 ~


Denna förläggning har sitt särskilda intresse därför att Linsjinpu var den punkt, där de fientliga linierna kommo hvarandra närmast. Under 1/3 år lågo här ryssar och japaner här på endast ett par hundra m. aftsånd från

hvarandra. Regementena i främre linien intogo en gruppering med 500-1200 m. front och 2-4000 m. djup, och brigaderna aflöste hvarandra hvar 3.vecka. De 2 bataljonerna af 14.fördelningen framsändes ur III.kåren i arméreserven endast för att få sitt elddop och aflöstes hvar 4.natt.

Bilagan 36 visar hela 3.fördelningens förläggning vid samma tid; fronten som ofvan 3 km., djupet till fördelnings-kvarteret 7 km. och till kårstabens kvarter 11 km.

Bilagan 37 visar XVII.kårens förläggning med bevakning i september 1904, då afståndet till fienden var stort och kavalleri framsändts framför fronten; djupet är här från främsta infanteripostlinien till kårkvar-teret 22 km, eller jämt dubbelt mot förra fallet. V.sibiriska kåren å vestra fronten och X.kåren i frontlinien ingå äfven i den s.k. hufvudställningen.

Bilagan 38 visar IV. Och VI.sibiriska, I. och X.europ. kårernas samt Putilofska detache-mentets förläggning i november 1904. Den visar ock ett prof å den egendomliga blandning af för-banden, som så ofta utmärkte den ryska förläggningen särskildt i främsta linien.

Kårernas förläggnings-områden vexla mella 25 och 50 □ km eller i medeltal något mer än 1 □ km på 1000 man. Det Putilofska

detachementet af omkring 1 fördelnings styrka i sin fram-

skjutna ställning har en något trängre förläggning eller omkring 10 □ km. Fronten är i medeltal per kår 4 km, djupet 10 km. Den I.sibiriska kåren, som endast delvis fått rum på skissen, hade på grund af sin tillbakadragna ställning en

Kosackernas gaoljantält

Gaoljanhydda för halftropp. 2-ledig

placering

Jordhyddor i främre linien i skydd af

lervallar

2013-01-04


~ 96 ~


betydligt större front och därigenom äfven mer än dubbelt så stort förläggningsområde, som någon af de andra kårerna.

Af bilagan framgår att man vid förläggningen tagit föga hänsyn till vägnätet, hvarken det ursprungliga eller det sedermera af trupperna anlagda. Detta berodde dock mer på de underordnades godtyckliga omflytt-ningar än bristande plan från ledningens sida. Till en början, innan förläggnings-ortens tillgångar voro fullkomligt uttömda, hade man noga fixerat de olika kårernas ”rayoner”, men sedan bortföllo alla bestämda gränser af sig själfva.

Vanligen uppgjordes i hektograferadt öfvertryck en skiss, ”schema”, öfver förläggningen jämte en ”förteckning” öfver trupp-erna. Svårigheterna att afläsa en dylik framgå nogsamt af bilagan 37, som dessutom visar ett litet prof på de inkonsekvenser i beteck-ningssättet och rena felaktigheter, som pläga utmärka de flesta ryska handlingar. Man behöfver endast jämföra listan å ena sidan med skissen å den andra.

I den senare står t.ex. N.10 angifven som befintlig i Mukden, men å den förra i byn Sachepu, 20 km längre söderut. Dessutom äro hela förband bortglömda som t.ex. I.9., hvilket borde stått under N.12- o.s.v.

Af dessa bilagor framgår ock i någon mån den tydliga tendensen till allt vidare förläggning af alla trupper, äfven de å främsta linien. De tyngdpunkter, som härvid gjorde sig gällande, voro af flere slag. I främsta

rummet gjorde sig gällande den så38 småningom allt större tryggheten mot fiendtliga öfverfall. Dessa voro nämligen ytterst sällsynta och kröntes i regeln ej med särskild framgång. Man skyddade sig mot dessa bäst genom flere linier af stormhinder och befästningar, särskildt slutna verk med ständiga garnisoner. Sedan gjorde det moderna artilleriets stora skottvidder det önskvärdt att förlägga de trupper, som skulle åtnjuta

38

I orginalet saknas ordet ”så” men borde

rimligen varit där för att skapa flyt i texten.

Sannolikt ett slarvfel av Edlund som jag här

rättat till.

Jordhydda för en tropp. 1-ledig placering

Jordhydda i främre linien i skydd af

husen

2013-01-04


~ 97 ~


en högre grad af trygghet och fullkomligare hvila, 2-4 km längre tillbaka, äfven om de utgjorde närmaste reserv till 1.stridsliniens trupper.

De högre staberna med den allmänna reserven åter, som ville känna sig säkra t.o.m. för det fiendtliga possitions- och belägringsartilleriet lade sig ända till 5 à 7 km eller ännu längre bakom främsta linien. Man ansåg sig ändå kunna hinna fram tids nog. Härigenom blef man ock i tillfälle att bättre tillgodose egen och truppernas bekvämlighet. De ryska staberna äro stora apparater, som behöfva godt utrymme, och envar ville disponera sin egen by för att åtminstone hafva några hus beboeliga för generaler och stabsofficerare. Och äfven trupperna behöfde utrymme: visserligen höllos förbanden samlade inom de regelbundet utstakade hyttlägren, men för att få virke till dessa och ved till bränsle hade man endast att tillgå de glesa trädgrupperna inom byarne och vid deras begrafningsplatser, hvarjämte vattentill-gången var ytterst begränsad så att man fick noga tillvarataga de inom området befintliga brunnarne.

Man blef slutligen så van att på detta sätt hafva god tid på sig och godt om rum, att man t.o.m. under slaget vid Mukden på många håll vid större truppförflyttningar lät trupperna genast börja anordna åt sig dylika hyttläger, hvilka redan 2.dagen voro användbara. På detta sätt kunde man alltid i någon mån skydda sig för nattkylan, och då man vanligen äfven under själva slagets gång kunde få ligga på samma plats i 1-2 veckor sparades naturligen på detta sätt i hög grad truppens krafter.

Stående bevakning Den stående bevakningen skall

enligt fälttjänstreglementet skötas af infanteriet, dock med tilldelande af kavalleri till en styrka af 1 tropp - 1 skvadron per bataljon. På grund af de

långa uppehållen i operationerna fann man det dock fördelaktigast, att låta kavalleriet själfständigt deltaga i bevakningen på stora delar af fronten, där man ej låg i alltför nära kontakt med fienden. För att underlätta dess tjänsgöring fann man det fördelaktigt att tilldela detsamma något infanteri, från 2 komp. till en bataljon per kavalleri-fördelning. Enligt reglementet bör vidare ej artilleri i vanliga fall tilldelas bevakningstrupperna, men i praktiken blef detta däremot regel. Härvid sönderplottrades ofta batterierna på ett sätt, som väckte lifvlig opposition från artilleribefälhafvarnes sida (se general Gribunins 2.rapport.)

Bevakningstjänstens öfvande i fredstid är mycket försummad. På grund häraf är också kännedomen om reglementets föreskrifter ringa och bevakningen ordnades vanligen mycket afvikande från dessa efter mera gammalmodiga förebilder. Enligt reglementet skall order för bevakningens ordnande utfärdas i ordern för förläggningen; om så ej sker blir det avantgardeschefen, som ordnar bevak-ningen. Som redan mämnts förekom egentligen aldrig någon sådan order för förläggningen, och blef sålunda i regel avantgardeschefen äfven befälhafvare för den stående bevakningen.

Någon föregående rekognosering förekom sällan. Stundom ingrep fördelnings- och brigadchefen eller ännu oftare stabschefen direkt bestämmande t.o.m. posternas plats. Inträffade flere förband på samma plats ordnade hvar för sig bevakningen, hvarvid postlinierna lika ofta kunde öfverskjuta hvarandra, som stora luckor uppkomma. Så var t.ex. fallet vid framkomsten till Sajonatsy den 17.6.1904, då transbajk. Kosack-fördelningens stabschef öfverste Rossijskij ordnade sin bevakning mot öster och infanteridetachementets (I.23) stabschef, öfverstelöjtnant Gurkosin mot

2013-01-04


~ 98 ~


söder, hvarvid hufvudvägen mot sydost blef utan bevakning.

Ordnande af bevakningen enligt

fälttjänstreglementet

Grundläggande synpunkten är att ”bevakningstruppen”, förposten, håller en framskjuten ställning i förhållande till bakomvarande hufvudställning. Ända-målet är att kunna afvisa mindre fiendtliga afdelningar och uppehålla större dylika, tills hufvudstyrkan hinner besätta sin ställning. Reglementet gifver inga närmare bestämmelser hvarken för styrkan eller grupperingen af bevakningen. Detta lemnas i hufvudsak åt vederbörande befälhafvares omdöme.

Af de på olika håll spridda antydningarne och sifferuppgift-erna jämförda med ett ”exempel” bland bilagorna får man en allmän bild, som rätt mycket liknar vår egen stående bevakning. En bataljonsförpost framskjutes med sin hufvudstyrka 2-3 km framför bakomvarande avantgardes hufvud-styrka.

Bevakningsområdet indelas i ”grupper” vanligen 2, hvilka enligt reglementet få en front af 1.5-2 km för ett kompani eller 3-4 km för en skvadron.

Förpostkompanierna fram-sändas efter hufvudvägarne och bevaka sig med fältvakter. Afståndet från dessa till för-postens hufvud-styrka utgör ”t.ex. 2 km.”

Reglementet talar om, att kompaniet indelas i högst 4 fältvakter af minst 1 plutons storlek, af hvilka 1 kallas hufvudfältvakt och förlägges omkring ½ km bakom de öfvriga. Enligt det förra reglementet kunde dock äfven denna läggas i linie med de öfvriga. Som framgår af bilagorna 39 och 40 sker så ännu i många fall. Enligt föreskrift bör den ligga vid

hufvudvägen, hvilket dock ingalunda alltid sker och äfven var af mindre betydelse i ett land, där alla vägar ofta voro lika dåliga och fria skottfält obegränsade.

Poster

Alla poster äro i regel underbefälsposter. Vanligen afdelas 3-4 dylika i postlinien, hvarjämte ofta en dylik lägges som gevärspost nära fältvakten. Fältvaktsbefälhafvaren skall själf utsätta posterna börjande från ena flygeln. Denna tämligen opraktiska föreskrift brydde man sig ofta ej om att

följa utan afsände samtidigt alla posterna till en viss afskärning för att sedan närmare bestämma platsen. Ej ens detta gjordes alltid af plutonchefen person-ligen. Han skall äfven svara för att posterna känna sitt nummer och instruktion. Vid en inspektion, som chefen för II.brig. 3.förd. gjorde längs

En vanlig underbefälspost

Mottagningsposten vid stora

Mandarinvägen

2013-01-04


~ 99 ~


postlinien vid Sachepu, kunde icke en enda post besvara generalens enkla frågor om nummer o.d. på ett tillfredsställande sätt.

Posterna utsättas 300-400x (210-280 m) från fältvakten, vid kavalleriet ända till 500 m framför den samma. Hvar och en utgöres af minst 5 man, befälhafvaren inberäknad, förut endast 4, men tendensen är att ytterligare öka antalet. En man står på post (tsjasovaj). Några steg bakom posten står 2. man (podtsjasok) tjänstgörande som reserv- och rapportkarl; 10-25 steg längre tillbaka ligger postens slutna del.

Reglementet föreskrifver en så vidt möjligt dold uppställning, men lägger dock hufvudvikten på god utsikt åt alla håll. Man har därför ock på trupperna ännu kvar den gamla metoden att ställa posten fullt upprätt synlig från alla håll, som ock framgår af bifogade foto-grafier. Delvis kan nog äfven reglementet hafva sin del i denna bristfälliga använd-ning af terrängen. Där föreskrifves nämligen, att posten vid fältvaktens slutna del skall från sin plats kunna se större delen af fältvaktens poster. Detta möter naturligtvis stora svårigheter och för att underlätta saken arrangerar man post-linien därefter. En annan medverkande faktor är den bristfälliga tilliten till manskapet. Ställdes posten så doldt, att han ej kände sig uppmärksammad både från sidorna och bakifrån fruktar man, att han skulle smita sin väg eller insomna. Därför ställer man honom helst som på en presenterbricka, synlig åt alla håll. Af bilderna synes afven att 2.man vanligen lemnar sin plats och drager sig

tillbaka till postens slutna del, som för öfvrigt sällan bryr sig om att taga beteckning.

Under sådana förhållanden urartar systemet till endast en linie enkelposter. Anledningen till det egen-domliga sättet att skilja på dubbel-postens båda män är dels att hindra dem

från att prata med hvarandra, dels att spara krafterna genom arbetets fördelning. Man anser nämligen att posten ej får aftaga packningen, men att 2.man kan få göra detta.

Enligt reglementet kan en kavalleripost utsättas till häst, i verkligheten torde en dylik utsättning näppeligen hafva förekommit. Afsutten post åter skall liksom 2.man lemna sin häst vid postens slutna del. Vanligen utsattes dock kavalleriets poster fullkomligt lika som infanteriets, och

Kosack-post

Detascherad postering

2013-01-04


~ 100 ~


hästarne lemnades vid fältvaktens slutna del, om ej afståndet var alltför stort.

En särskild egendomlighet för det ryska reglementet är föreskriften, att postlinien ej behöfver vara samman-hängande. Hvarje befälhafvare har rätt att bestämma om postlinien skall vara sammanhängande eller ej. Någon närmare definition af hvad, som menas härmed, lemnas ej. I reglementet finns en skiss öfver bevakningen, där luckorna mellan posterna vexla mellan ½ och 1 km, men som där ej angifves närmare postliniens art, synes man å de flesta håll anse den som ej sammanhängande, där sålunda bevakningen af mellanliggande sträckor skötes genom patruller. Emellertid fann man snart en dylik bevakning gifva alltför liten trygghet åt bakomvarande trupper. En följd af denna föreskrift är, att hvarje truppdel bevakar sig själfständigt och följden häraf åter blir, att särskildt nattetid skottvexling ofta uppstår mellan närliggande afdelningar. Emellertid skyllde man naturligtvis hvarje gång på japanerna, som om nätterna sades smyga sig in genom luckorna i postlinien. Därför upprepades gång efter annan i orderna, att postlinien skulle vara ”obruten”. Det är nog troligt, att ordern understundom åtlyddes, åtminstonde för någon dag, man man återgick alltid till det gamla systemet om någon tid. Detta kan ju synas egendomligt, men står i full öfverenstämmelse med den ryska naturen. Nu medverkade dock alldeles särskildt det sätt, på hvilket man tolkade begreppet, ”en obruten postlinie”. Man ansåg nämligen, att i en dylik luckorna mellan posterna ej fingo öfverskrida 100-200x. På detta sätt åtgick till postlinien en så stor styrka, att man ej gärna kunde täcka hela fronten med en sammanhängande kedja. Man nöjde sig med en ”obruten linie” för hvarje avantgarde och luckorna mellan dessa täcktes med kavalleri.

Nattetid insättas ”tilläggsposter” antingen mellan dagsposterna eller förlängande flygeln. Stundom kunna ock viktigare poster fördubblas, så att man får verkliga dubbelposter.

Patruller

Patruller utgöras af spanings-patruller och förbindelsepatruller.

Spaningspatrullerna utgöras af 2-5 man, af hvilka 2 alltid följas åt, befälhafvaren och 1 man, öfvriga gå hvar för sig på nödiga afstånd enligt befälhafvarens bestämmande. Särskildt vid kavalleriet gjordes de ofta starkare. En egendomlighet för de ryska förhållandena är att i ordern patrullens väg alltid skall noga bestämmas. Man lemna aldrig befälhafvaren full frihet i sina rörelser. Det går ända därhän, att man mången gång (se t.ex. bilaga 41) tror sig kunna bestämma banan cirkelformig med bestämda mötespunkter för patruller i båda riktningarne.

Förbindelsepatrullerna skola ut-göra endast 2 man, som följas åt. Äfven här visade sig dock en gifven böjelse att öka styrkan. Dessa patruller skola dels svara för förbindelsen med närmste bevakningsafdelningar dels äfven visitera posterna. De böra helst vara beridna hvarför alltid några ryttare böra vara tilldelade hvarje fältvakt, något, som dock visst icke alltid var fallet. Af de i bilaga 40 förekommande fältvakterna var ingen försedd med ryttare. Dylika funnos dock vid kompanireserven i byn Sache, vid förpostens slutna del, samt å högra flanken af infanteripostlinien, där 2 skvadroner af K.51 svarade för mellanrummet till förposten vid järnvägen och vid komp. 4. I.12.

Någon patrullering till förposten vid Chuanschan brydde man sig ej om.

I och för visitering af posterna föreskrifves, att patrullen skall söka närma sig dessa doldt för att kunna kontrollera deras vaksamhet. Med