En viktig affär Står Ni i begrepp att sälja eller köpa fastighet kontakta

SPARBANKERNAS FASTIGHETSBYRÅ Köpmangaran 11-13, Kumla - Tel. 019/75-490

Man gåT till llfijks -det lönaTs;

J U LKLAPPSTI PS!

PHILIPS AR 060 Kassettradio med MV och FM. Nät- och batteridrift. Auto­matisk inspelning. Inbyggd elektret-mikrofon

National RC-lOO Extremt tystgående klockra­dio med elektronisk tidanvis­ning. Väcker med radio­eller kvitter Repeterar väckningen

348:- 298:-

ony TC 188 Dynamik med Dolby: 63 dB Svaj: 0,20 o o

Frekvensomf: 30- 14000 Hz Frontmatad. Ferrit o. Fer­rit-ton huvuden .

National RS 612 Dynamik med Dolby: 66 dB Svaj: 0,25 o ~ Frekvensomf: 40- 14000 Hz Prisvärd frontmatad nyhet.

1195:- 895:-

~ Hagendalsv. 7 Kumla Tel 019-70591 ...... ~

V ÄLJ gardinerna hos

KUMLA KYRKA

Från bokbordet

säljes

kyrkan

Torget Tel. 70446

KUMLA KYRKOR en volym i serien Sveriges kyrkor

Den mest utförliga skriften om kyrkorna

Kumla församling från medeltiden till vå r tid.

Vykort med motiv från kyrkan

Där finns också aktuell uppbyggelselitte ratur, grammo­fonskivor samt lösnummer av Vår kyrka m m

Bokbordet är t illgängligt hela den tid kyrkan hålles öppen

KUMLA JULBLAD -i8 arg. Utgi)'are: Nils Helander 1977

Den stora gåvan Iu/betrakteIJe aJ ' kaptm Birgiua Färnsten

"Ty idag har en Frälsare blivit född åt Eder i Davids stad, och han är Messias, Herren. " Luk. 2: 11

"Ater en julhelg är inne, världen kring krubban böjd, firar Du jul i Ditt sinne, äger Du Betlehems fröjd ?"

Så besjunger en sångförfattare den helg, som vi nu firar, och orden manar till eftertanke. Vad innebär julen och tiden omkring den för oss? Ja, det kanske kan vara beroende av vilka förhållanden vi lever i och vilken syn vi har på en sådan här helg. Den inställning vi fått till julen och julfirandet har ofta grundlagts i vår barndom. För de flesta av oss är den väl en högtid fylld av ljus, glädje, gemenskap, minnen och traditioner och så naturligtvis julgåvorna. Vi blir inför julen förväntansfulla, vänliga, generösa och givmilda. Vad är det då vi ger varann ifråga om gåvor? Ja, det

beror väl också i ganska hög grad på vilka förhållanden vi lever i. En del människor ger dyrbara och ofta lyxbe­tonade gåvor, vilket resulterar i att fordringarna trappas upp undan för undan, och där givandets glädje på något sätt försvinner. Andra ger mindre gåvor, men de är valda med personlig omsorg och omtanke, och det skänker glädje åt både givaren och mottagaren. Jag minns med tacksamhet min barndoms jular. Vilken

högtid det var, och vilken förväntan jag kände! Tänk, när granen, som pappa varit i skogen och valt ut, bars in i salen, som vardagsrummet kallades på den tiden. Vad det doftade gott! Det luktade jul! Så togs lådan med alla julgranssakerna ner från vinden, och därifrån hämtades också den gamla julbocken av halm, som år efter år stod på vakt vid vår gran. När granen sedan var klädd, gjorde mamma någonting som var väldigt viktigt. Hon tog in en ganska stor tvättkorg. I den skulle julklapparna läggas. Vår förväntan var alltid stor. Skulle korgen fyllas också i år? En sak var vi dock säkra på. När julaftonen var inne skulle det finnas gåvor i den, granna paket i olika format och storlekar, och de allra flesta med adress till oss barn. Vad gav då våra föräldrar oss till jul? Jo, först och främst var det saker som de visste att vi behövde, nyttiga ting, som kom väl t ill användning. Det var väl inte alltid så spännande med de "mjuka paketen", som kanske innehöll raggsockor och vantar, en ylletröja eller något liknande, men det var sådant som vi sedan var glada över att ha . Vi behövde dem.

Men mor och far gjorde alltid julen speciellt festlig genom att ge någonting av det där kanske onyttiga men eftertraktade, som funnits med på våra önskelistor. Där fanns boken jag önskat, eller leksaksbilen som mina bröder så gärna ville ha och kanske det där sällskaps­spelet, som vi tyckte det skulle vara så roligt att få . De ville bereda oss glädje, och våra julhelger var också alltid ljusa och glada. Jag har så ofta tänkt på det där, att mamma och pappa

gav oss barn vad de visste vi behövde. När Gud i sin rika kärlek och sin omsorg om människor­

na gav sin Stora Gåva, så gav Han oss det som vi be­hövde. Han gav oss en Frälsare. En mänsklighet, som genom olydnad vandrat sin egen

väg och kommit bort ifrån Gud ut i mörker, synd och död, nåddes av budskapet: "Idag har en Frälsare blivit född åt Eder . . . " En Frälsare som genom sin försonaregärning skulle åter­förena oss med Gud för att vi skulle få leva i gemen­skap med Honom och vandra i ljus på den väg som leder till Livet. Vilken gåva! En gåva given åt alla utan undantag.

Villkoret för att vi skall få del av den är att vi öppnar våra hjärtan och i tro tar emot. Var och en som vill får alltså tillägna sig den. I de här dagarna möts vi på nytt av budskapet om att

Gud givit oss sin enfödde Son, och att Han kommer till vår frälsning sänd. För att julen skall bli verkligt värdefull för oss måste vi erkänna vårt behov av Guds gåva. Det kan vi göra genom att i stillhet och med öppna sinnen dröja inför Frälsaren och säga de enkla orden: "Dig Jesus vi behöva ." Då skall vi få göra den erfarenheten att mottagandet av gåvan resulterar i att vi fylls med glädje, vi upplever frid i vårt inre och vi får börja vandringen i ljuset. Kan vi då annat än utbrista: "Tack Gud för din out-

sägligt rika gåva!" D

l

YNGVE NORD

Fogdar, frälseinspectorer och förvaltare vid Säbylunds herrgård 1657 -1963

Har man förmånen att bo och arbeta på en gammal anrik herrgård blir man obönhörligen intresserad av gårdens historia och för de personer som bott och verkat där. Ägarelängden är oftast utforskad och förtecknad och vid Säbylund går den tillbaka till 1380-talet. Mig intresserade det också att t a reda på vilka mina före­trädare som förvaltare varit genom tiderna. Genom värde­full hjälp av ambassadören friherre K. G. Lagerfelt och genom förmånen att ha tillgång till gamla arrende­kontrakt, anteckningar och tidningsurklipp m.m. av f.d . universitetsbibliotekarien greve Eugene Lewenhaupt har jag något så när lyckats kartlägga förvaltarlängden un­der den tid Säbylund har varit fideikommiss. Ganska snart kom jag underfund med att även huvudgården under de fyra första fideikommissariernas tid varit ut­arrenderad, troligen beroende på att dessa fideikommis­sarier voro kvinnor och på den tiden var yrkena mer könsbundna än i våra dagar. Arrendatorerna, som ofta var släktingar till ägarna, var också ägarna behjälpliga med förvaltningen av hela godset, genom att företräda dem vid olika förrättningar, ombesörja utarrendering av en mångfald utgårdar, planera och verkställa byggna­tioner och ansvara för skötseln av egendomens skogar. Sedan, när fideikommisslotten kom att tillfalla manliga ättlingar av släkten von Essen, blev förvaltartjänsten mer "renodlad" igen utan något arrendeförhållande. Naturligt nog önskar man få vetskap om företrädare ännu längre bakåt i tiden, före Säbylund blev fidei­kommiss. Då blir det genast svårare, enär man endast har mantalslängder från l700-talet och knapphändiga anteckningar att tillgå. Inga fotografier eller porträtt­målningar finns heller från den tiden och att komma bakåt till 1300-talet är nog praktiskt taget omöjligt. Då jag nu tecknar ner några kortfattade uppgifter och data om de olika befattningshavarna har jag efter deras namn, inom parentes, angett samtida ägare och fideikom­missarier, för att om möjligt göra helhetsbilden något mer överskådlig. Siffran, före namnet på ägarna, anger ordningsföljden såsom fideikommissarie.

Fogdar och frälseinspectorer Landtbofogde Jacob Lennartsson Ekander (ägare Gör­wel Posse) nämnd 1657. Hans maka hette Kerstin Jöns­dotter Storff. De hade sin bostad vid Ekenäs, troligen i

nuvarande jaktstugan. Deras son Lennart fick studera och blev häradshövding i Södermanland. Han adlades år 1708 till Ekfelt. Namnet Ekfelt tog han som minne av födelsehemmet Ekenäs. Frälseinspector Lars Persson Hedin (ägare Barbro Cruus

af Gudhem) nämnd 1699-1710. Han var en bondson från Hidinge i Norrbyås socken. En son till honom studerade till präst och blev kyrkoherde i Kräcklinge församling. Från denne kyrkoherde härstammar politi­kern Sven Adolf Hedin, skådespelaren Svante Hedin och upptäcktsresanden Sven Anders Hedin. Fogde Jöns Beckius nämnd 1718-1719 (ägare Barbro

Cruus af Gudhem) Inspector Sven Nordberg nämnd 1726-1728 (ägare

Brita Lewenhaupt) Inspector Lars Blidberg nämnd 1734-1764 (ägare Anna­

Maria Cederhielm) Gårdsfogde Eric Persson nämnd 1768-1770 (ägare

Thure Gyllenspets) Gårdsfogde Lars Wretsäll nämnd 1770 (ägare Thure

Gyllenspets) Gårdsfogde Nordmark nämnd 1775-1776 (ägare Thure

Gyllenspets) Inspector Eric Qvarnström nämnd 1785-1798 (ägare

Hedvig M. Gyllenspets). Qvarnström var gift med Brita Djurström. Makarna är begravda på Kumla kyrkogård och deras vackra gravvård återfinnes strax intill försam­lingssalens norra gavel och ingång.

Förvaltarna Bruksdisponenten Claes Frietzsky (ägare Thure Gyllen­spets) född den 25/1 1727 på Alkvetterns bruk död 9/10 1803 på Säbylund. Claes Frietzsky förblev ogift och är begravd på Kumla kyrkogård. Han förvaltade Säbylund under åren 1779-1803 åt sin svåger majoren Thure Gyllenspets och sin syster Hedvig Margareta Gyllenspets född Frietzsky från Sörby i Norrbyås socken. I samråd med Claes Frietzsky lät grevinnan Gyllenspets (hennes make avled 1782) uppföra den nuvarande huvudbygg­naden på Säbylund åren 1781-1787 och på inrådan av sin broder upprättade hon den 7 augusti 1786 testamente och stiftade Säbylunds Fideikommiss till förmån för ättlingar efter friherre Fredrik Ulric von Essen på Kavlås

Arets JULKLAPPSBOK för alla kumlabor

Gamla Kumlabilder Utgiven av KB Kumla tryckeri. Säljes hos Kumla bokhandel , HF:s bokhandel m. fl.

2

Claes Frietzsky Nils Silfverschiöld

i Västergötland. Till den första fideikommissarien utsågs en dotter till Ulric von Essen fröken Charlotta Elisa­beth von Essen sedermera gift 1802 med friherre Nils Silfverschiöld av Koberg. Claes Frietzsky hade tidigare varit bruksdisponent på Storfors Bruk och riksdagsman under Kung Gustaf lII:s regeringstid. Han var en trogen anhängare av Mösspartiet, vilkas grundsatser han om­fattade av fullaste övertygelse och han blev känd för sin stora redbarhet . Han var också en omtyckt kommu­nalman och ivrare för sparsamhet, enkelhet och foster­landskärlek. På Säbylund anlade han bl.a. den engelska parken år 1800 och hans bibliotek på Säbylund är av oskattbart värde.

Friherre Nils Silfverschiöld (ägare fideikommissarie L Charlotta Elisabeth von Essen g.m. Nils Silfverschiöld). Silfverschiöld föddes i Västergötland år 1753 och avled i Örebro år 1813. Han var gift första gången med Anna Margareta Alströmer (död 1793) och andra gången med Charlotta Elisabeth von Essen, Säbylunds första fidei­kommissarie. De dog barnlösa och är begravda på Kumla kyrkogård under en vacker gravvård av marmor med inskription författad av dåvarande kyrkoherden i Kumla, Frans Mikael Franzen. Kyrkoherdefamiljen var makarna Silfverschiölds personliga vänner och vistades gärna och ofta på Säbylund. Nils Silfverschiöld ägde många gods såsom Koberg, Håberg och Främmestad i Västergötland och Hammar och Kvinnersta i Askers socken, Närke. Sedan 1803 ägnade han sig emellertid mest åt förvaltning och skötsel av sin makås gård Säbylund och han var en ivrig förespråkare för reglering av Hjälmarens vatten­stånd och berörda markers torrläggning. Han ansåg att de huvudsakligaste hindren för jordbrukets utveckling i denna provins, näst jordbrukarnas egen håglöshet, var sambruket och vattenuppdämningarna. Silfverschiöld lät göra avvägningar och provdikningar på Mosjön och Ekeby mosse men fick själv inte uppleva den stora sjösänkningen av Hjälmaren i slutet av 1800-talet. Detta blev förunnat hans bägge dottersöner i första giftet, kaptenen A. Coyet på Nynäs och friherre G. Djurklou på Sörby, att utföra och de var de drivande krafterna inom företaget.

Axel Lewenhaupt Gerhard De Geer

Silfverschiöld var en av instiftarna till Örebro läns Hushållningssällskap den 22/1 1803 och dess ordförande åren 1805-1806. Han var också riksdagsman åren 1789-1812. Kung Carl XIV Johan besökte Säbylund en gång på makarna Silfverschiölds tid. Ar 1803 lät Silfver­schiöld anlägga ny utfart från gården den s.k. Säbylunds­allen. Gårdens tidigare utfart var över Torp och Norra Mos, en omväg om resan skulle ställas till Örebro. Markerna här voro mycket sanka varför vägen fick an­läggas på rustbädd av timmer och gärdsel. Inte mindre än åtta broar byggdes varav den största över Kumlaån. Alarna fick sedan planteras i laggkärl, för att jorden skulle hålla sig kvar kring rötterna i den vattensjuka marken. Greve Axel Lewenhaupt (ägare fideikommissarie 2.

Gustava von Essen g. Lewenhaupt och fideikommissarie 3. Charlotta Lewenhaupt.) Han var född 2/7 1796 och avled i Uppsala 1/11 1863,

gift med Eugenie Caroline Oxenstierna född von Essen år 1844. Makarna hade 3 barn. Axel Lewenhaupt förvaltade Säbylund åt sin moder och

senare åt sin syster under åren 1822-1844, då han ingick äktenskap och flyttade till Uppsala. Han var en framstående lantbrukare och kommunalman. Vidare var han i många år Hushållningssällskapets sekreterare och var en av stiftarna av Orebro Enskilda Bank och senare Mälarprovinsernas Bank. Av Kumla socken­stämma år 1827 blev han utnämnd till hedersledamot i byggnadsdirektionen för byggandet av Kumla nya kyrka (invigd 6/9 1835 av biskop Thyselius). Hedersledamot­skapet innebar bl.a. att med mycken möda skaffa fram pengar till kyrkobygget. Friherre Gerhard De Geer af Finspång (ägare fidei ­

kommissarie 3. Charlotta Lewenhaupt och 4. Eugenie Lewenhaupt född von Essen.) Han var född 25/ 10 1819 på Finspång och avled 13/1

1876 på Säbylund. Grav!;tenen, ett kors, återfinnes på Kumla kyrkogård. 1848 ingick han äktenskap med Ebba Lidman, Linköping. Makarna fick 11 barn. G. De Geer arrenderade huvudgården på Säbylund åren

1844-1876 och var dessutom samtida ägarna behjälplig

Album, Skrivunderlägg, Gästböcker, Brevpapper, Almanackor, Jultidn ingar, Julkort med Kumlamotiv

I(UMLA BOI(HANDEL Telefon 70056

BOKEN - bästa gåvan

KUMLA VANDRINGAR med teckn. av Tore Lundbo rg. Intressant och roande! (10 :- ink!. moms)

3

med förekommande förvaltningsuppgifter för godsets räkning. Han var en synnerligen duglig lantbrukare och framstående personlighet. Han var också en av på­skyndarna till Mosjöns torrläggning. Norra flygeln på Säbylund (förvaltarbostaden) fick sin övre inredning på hans tid. Byggnadsstilen blev då något förvanskad med frontespis åt söder, väster och norr, men detta var tro­ligen nödvändigt för att han skulle få tillräckligt med rum till sin stora familj och till sitt tjänstefolk . Ar 1855 flyttades länets lantbruksskola från Riseberga till Säby­lund och G. De Geer blev då skolans föreståndare. Skolan upphörde emellertid redan år 1858. Gerhard De Geer hade också en mångfald av förtroendeuppdrag. Han var bl.a. Hushållningssällskapets vice ordförande .

Friherre Fabian De Geer (ägare fideikommissarie 4. Eugenie Lewenhaupt född von Essen.) Fabian De Geer föddes på Säbylund 28/4 1850 och avled

i Stockholm 1934. Han ingick äktenskap år 1887 med sin kusin Agate Wachtmeister af Johanneshus i Blekinge. Makarna fick 5 barn.

Fabian De Geer fullföljde faderns arrendekontrakt vid Säbylund åren 1876-1878 och arrenderade även Ullavi gård i Närkes Kil åren 1874-1890. Liksom fadern biträdde han gårdens ägarinna med förvaltningsuppdrag för godsets räkning. Efter arrendeperiodens slut blev han bruksdisponent vid Hasselfors Bruk AB åren 1886-1907 och 1906 utnämnd till landshövding i Skaraborgs län. Han kvarstod dock som styrelseledamot i Hasselfors bolagsstyrelse till sin död 1934. Fabian De Geer hade många förtroendeuppdrag bl.a. var han ordförande i Svenska Mosskulturföreningen, ledamot av Örebro läns landsting, Hushållningssällskapets arbetsutskott och ledamot av Riksdagens l:a kammare åren 1912-1916. Han var känd som en stor personlighet och skicklig lantbrukare och på hans initiativ uppläts mark år 1900 vid Hasselfors till Mosskulturföreningens ängsodlings­försök på högmosse.

Greve Hans Axel Lewenhaupt (ägare fideikommissarie 4. Eugenie Lewenhaupt född von Essen.) Han var född 8/9 1847 på Eka egendom i Uppland och

avled på Säbylund 19/11 1882 endast 35 år gammal. Han är begravd på Kumla kyrkogård. Den 1/9 1874 ingick han äktenskap med Mariana Loise Augusta von Eckerman, Edeby Säteri i Södermanland. Makarna hade inga barn. Axel Lewenhaupt var äldste sonen till fideikommissarien

Eugenie Lewenhaupt i hennes andra gifte med greve Axel Lewenhaupt (tidigare omnämnd som förvaltare på Säbylund 1822-1844.) Genom sin, mänskligt att döma, för tidiga bortgång blev han inte fideikommissarie utan fideikommisslotten gick till hans broder Eugene Lewen­haupt. Axel Lewenhaupt studerade vid Ulltuna där han blev agronom 1872. Han arrenderade sedan Eka i Upp­land 1873-1878 och därefter Säbylund 1878 till sin död 1882. Han hjälpte dessutom sin moder med förvaltningen av godsets angelägenheter. Utöver sitt stora intresse för gårdens skötsel togs hans tid i anspråk för diverse för-

troendeuppdrag och han var bl.a. ledamot av direktionen iHjälmarens sjösänkningsbolag.

Förvaltare Helmer Normelli (ägare fideikommissarie 4. Eugenie Lewenhaupt född von Essen och 5. Eugene Lewenhaupt.) Helmer Normelli föddes den 9/51852 i Slaka församling

i Östergötland och avled år 1903 i Södermanland. Han ingick äktenskap med Axel Lewenhaupts änka, Mariana Loise Augusta Lewenhaupt född von Eckerman den 15/ 12 1886 och makarna fick 3 barn. Normelli arrenderade Säbylund åren 1882- 1896 och

biträdde under denna tid fideikommissarien med för­valtning av egendomen. Han var en duktig lantbrukare och hade även en del kommunala uppdrag i Kumla. Ar 1895 i september månad tog herrskapet Normelli emot Kung Oskar II vid ett besök på Säbylund i samband med en stor manöver på Sannahed. De många flaggstängerna och de vackra dekorationerna med den pampiga äre­porten ute på gårdsplanen har skickligt fotograferats av Kungl. Hoffotografen Bernh. Hakelier, Örebro.

Hela familjen N ormelli utflyttade den 6/11 1895 till Husby-Rekarne församling i Södermanland och på våren den 5-7 mars 1896 höll de auktion på Säbylund. Auktionsförrättare var bröderna Lars och Johan Anders­son i Södra Mos. Kumla.

Förvaltare Emil Mannerfelt (ägare fideikommissarie 5. Eugene Lewenhaupt.) Mannerfelt var född på Trestena gård 1857 och avled

1933. Han var gift med Juliana Lagerholm och de fick 2 barn . Makarnas grav återfinnes på Kumla kyrkogård.

Emil Mannerfelt var förvaltare på Säbylund åren 1896-1927 i 31 år. u brukade ägaren själv huvudgården Säbylund och Sätra samt utgårdarna Skallerud, Näsby och Ön, varför något arrendeförhållande ej förelåg utan Mannerfelt ägnade sig helt åt förvaltningen av godset. Han fick anskaffa inventarier till lantbruket och bygga upp ny mjölkkobesättning vid varje driftsenhet. Under hans tid på Säbylund byggdes de flesta ekonomi husen om på arrendegårdarna och han var också med om att bilda och starta Säbylunds Torfströ AB år 1906, där han innehade posten som verkställande direktör under alla åren . Många äldre i Kumla kommer nog fortfarande ihåg den

reslige förvaltaren. Han var klok och sparsam och höll själv räfst och ting med gårdens drängar, när de över­förfriskade på lördagskvällarna ställde till bråk med sko­makargesäller och lärlingar i Kumla. Det kunde gå ganska hett till vid sådana tillfällen. En lustig egenhet hade Mannerfelt också när någon

bjöd honom på snus, som han gärna intog genom näsan. Oftast stoppade han då efteråt ner snusdosan i den egna fickan och av hänsyn eller rädsla tordes de bjudande inte påpeka detta, utan på kvällen när förvaltaren kom hem kunde han ha ett flertal okända snusdosor i sina fickor och fick sedan ett fasligt sjå med att återställa dessa till de rätta ägarna.

DEN BÄSTA JULKLAPPEN - ett armbandsur från stjärnurmakaren

4

Presentartiklar i guld och silver Väggur, köksur i stor sortering

Reparationer utföres omsorgsfullt med garanti

BRINKS UR & GULD

Innehavare B. Augustsson Telefon 702 62 säljer kvalitet - k änner ansv ar - lämnar garanti

Emil Mannerfelt hade många förtroendeuppdrag i Kumla kommun och var bl.a. nämndeman.

Förvaltare Erik Hökerberg (ägare fideikommissarie 6. Carl von Essen och 7. K.G. Lagerfelt.) Erik Hökerberg var född 24/4 1897 vid Hörle Bruk i

Småland där fadern var förvaltare och han avled 30/10 1967 i Örebro. Hans gravvård återfinnes på Almby kyrko­gård . Han var gift med Karin Nilsson, Sörby, Örebro och de fick 3 barn. Erik Hökerberg var förvaltare på Säbylund i 36 år

under åren 1927-1963. Han var också hela tiden verk­ställande direktör i Säbylunds Torfströ AB. För de flesta invånarna i Kumla och länet var han en välkänd personlighet. Han var en skicklig lantbrukare och djur­man och fick uppleva och genomföra en enorm utveck­ling av jordbruket med en rationaliseringsintensitet av oanade mått från oxdrift till de mest komplicerade maskiner av olika slag.

forts från sid 13

enorma monumentet på att gå snett och spräcka hela festprogrammet. Mexikolinjens m/s Svaneholm förde detta unicum över havet, men i tullen i Wilmington var det på vippen att tullmännen skulle bromsa resan. Svenska ministern i Washington, Boström, kontaktades och så småningom kunde resan fortsätta. Det mest upp­märksammade i monumentet är skeppet "Calmare nyckel", så hette båten som förde lyckosökarna över Atlanten. Det hade varit oerhört roligt att hugga Mil­les skepp, berättade Palm för en journalist under fest­yrans dagar. Han nämnde också om alla vedermödorna, då han ur enorma stenblock av svart granit trollade fram både huvudfigurer och de många detaljerna. I mo­numentet finns Gustaf II Adolf med han var ju upphovs­man till den svenska kolonisationen i västerled, och Johan Printz, guvernör över "Nya Sverige" under kolonins stor­hetstid, men också indianer, som sålde land till svenskar­na. Allt som allt var det 42 ton granit som skeppades över. Carl Milles sa: "Per Palm är den gode mäster­huggaren, han har huggit i granit så i minste detalj priciöst som ett juvelarbete" . När det märkliga monu-

Erik H ökerberg

Förutom krävande förvaltningsuppgifter räckte hans tid och krafter till för ett flertal förtroendeuppdrag både inom kommunen och i jordbrukets föreningsrörelse. Han var bl.a. Hushållningssällskapets vice ordförande, ord­förande i Örebro läns Slakteriförening och häradsdomare för att nämna några av hans betydelsefulla uppdrag. Hökerberg tillhör mera nutiden, varför hans minnen blir en kommande tid förbehållet att skildra.

Ehuru alla dessa män måhända varit varandra olika, har de haft ett gemensamt, att biträda ägarna med alla omsorger om den gamla kära släktgården och att hålla ihop egendomen i de olika tidsepokerna med kännbara ekonomiska kriser och andra svårigheter, såsom felslagna skördar på grund av missväxt eller Mosjöns ständiga strävan att översvämma och återtaga torrlagd mark. De har fått göra, som en gammal klok bondmora från Södra Mos i Kumla en gång yttrade om lantbrukarens lott, "alltid fått ängslas och stura på molnen". D

mentet var färdigt på Palms atelje sa denne: "jag kommer att sakna framför allt skeppet, när det nu seglar iväg. Det kommer aldrig mer igen". Strax innan hade kung Gustav V och hela raden kungligheter varit och beskådat monumentet. Palm hade på ålderns höst en mängd minnen från sitt

liv att berätta, bl a om hur han högg indianhövdingarna Örnen, Björnen och Bävern för Delawaremonumentet i bitande sträng kyla i sin friluftsatelje. Rödskinnen måste tinas upp med rödsprit för att mästerhuggaren skulle få den rätta modelleringen i fjäderdräkten. Palm berättade också om den gången han placerade koppar­skrinet med en mängd dokument kring de svenska in­vandrarna i monumentets grundsten i Wilmington. Klangen av stål mot sten var som musik för denne frejdade son av Kumla. Han mindes också resor till Rommeröd i Skåne, där han efter långt letande hittade den svarta graniten som användes för Delawaremonu­mentet, men också förstås spänningen, när modellerna kom från den store Milles. Palm avled 1963. D

JULKLAPPEN ska' vara från

~~ Vi har massor av praktiska och nyttiga julklappar, som med självskrivenhet hör hemma på allas önskelista! H agendals-vägen 9 - Tel. 706 27

5

OLLE ERIKSSON

Kyrko landskap et

i Kutnla-I

Under senare år har vi i Kumla börjat tala om kyrkoland­skapet. Det hela började med församlingens kontakt med professor Erik Lundberg 1967. Det gällde en kon­sultation om hur man på bästa sätt skulle kunna bevara miljön kring Kumla kyrka, utvidga kyrkogården mm. Erik Lundberg var arkitekturhistoriker, byggnadsmin­

nesvårdare, trädgårds- och landskapsarkitekt i en person. De ideer han presenterade för Kumla har varit av grund­läggande betydelse för de beslut som senare fattats om den framtida utformningen av hela området kring Kumla kyrka.

Själva ordet kyrkolandskapet präglades av Torsten Ellwyn under någon av de många överläggningar som fördes i samband med arbetet med återuppbyggnaden av kyrkan. Vi talade tidigare om "kyrkomiljön" . Re­sultatet av konsultationen med Erik Lundberg blev att han fick uppdraget att rita trädgården vid nya kyrko­herdebostaden. Vidare angav han riktlinjerna för anlägg­ningen av kvarteret H. När vi talar om kyrkolandskapet avser vi hela den norra

delen av bebyggelsen i Kumla by från Yxhultsbanan fram till Änggatan med kyrka, kyrkogård, prästgård och kringliggande parkområde. Begreppet är vitt då det om­fattar såväl byggnader och anläggningar som träd och annan vegetation, alltså en helhetssy n på miljön kring denna centralpunkt i Kumlabygden. Begreppet kyrkolandskapet får ännu en dimension då

man finner att det har en historiskt dokumenterad grund. Här . har i många århundraden funnits kyrka, kyrko­och prästgård och området har helt präglats av kyrkans verksamhet. Ägandeförhållandena har även haft sin betydelse. Att

kyrkan ägt kyrkogården är helt naturligt och har ej heller ifrågasatts mer än vid ett tillfålle. Att kyrkan dessutom redan 1448 själv köpte en gård i byn - med gårdstomten troligtvis belägen mellan kyrkogården och prästgård­en - kan få betydelse i en framtid. Vidare finns där den prästgård, som sedan lång tid varit upplåten till boställe för kyrkoherden i Kumla. Alla dessa förhållanden är do­kumenterade. Det är en stor och krävande uppgift för Kumla för­

samling och pastorat att vårda detta oersättliga kultur­arv och i levande och oförstört skick överlämna det till kommande generationer.

Vårt vetande om den äldsta kyrkogården är mycket be­gränsat. Säkert är att här varit kyrkogård åtminstone så länge som här stått en kyrka eller från nOO-talet. En hög mur byggdes runt kyrkogården troligen på 1200-talet. I denna bogårdsmur fanns tre eller fyra portar med grindar eller dörrar inbyggda i mindre, tornförsedda stig­luckor. Muren var krönt av ett spånbeklätt tak. Kyrko­gårdens utsträckning framgår aven bevarad - odate­rad - karta troligtvis från omkring 1790. När muren revs är nu inte känt, men troligen har det skett sam­tidigt med att man började riva den gamla kyrkan eller 1828 eftersom man då utvidgade kyrkogården. En ny kyrkogårdsmur byggdes 1834. I samband härmed

skedde en betydande utökning av kyrkogården åt norr och väster. Förhållandet mellan den gamla och nya murens läge framgår av vidstående karta där den gamla kyrkans och kyrkogårdens läge lagts in på en i dag aktuell karta. Endast i söder sammanfaller de båda murarnas sträckning. Enligt en arbetsbeskrivning av byggmästaren Pehr Lundmark 1834 för kyrkogårds­murarna förefaller det som om hela muren byggts om. Om nyhuggen eller tidigare använd sten skulle användas framgår ej. Murens höjd anpassades efter nya kyrkans sockel. På utsidan skulle muren vara minst 2 alnar ovan mark, där detta ej var möjligt skulle marken schaktas bort så att höjden erhölls. Övre stenvarvet skulle läggas med sandsten. Vi kan konstatera att av­vikelser både beträffande höjden och stens orten på krönet har förekommit då muren byggdes. Beskrivningen ger ingen ledning om var muren skulle

byggas. Den anger endast att byggnadskommitten ej fattat beslut om hur murens nordöstra hörn skulle ut­formas, ty där skulle endast läggas en grund 1 aln djup tills vidare. Grindstolparna höggs i sandsten och detaljerade rit­

ningar med mått på dessa är bevarade. Grindarna till den södra ingången skänktes av Kumla

byamän, till den norra av Säbylund och till den västra av dåvarande komministern Jonas Ekendahl. Om dessa senare skrevs följande brev: " K. B. Nu har P beställt grindarna vid Boa bruk, sina nämligen. Han råder även dels för smedens skicklighets skull, som skall forfardiga dem, dels även for det låga prisets skull /omkring 20 el 24 Rdr mindre än vad som begärdes vid Garp­hyttan/ att låta samma smed göra de övriga. Smeden heter Köler och tituleras för Fabrikör, som säger, att han skall kunna lite bättre än andra smeder, som blott kallas Mästare, sköta sina tänger m m. Till midsommar bli de nu beställda grindarna färdiga . Ritningen är kvarlämnad -I skumrasket skrivet Torsdagskväln d . 4 juni 35 D.v Herm

Ekendal" I samband med att den nya kyrkogårdsmuren byggdes

företogs betydande uppfyllningar inne på kyrkogården. Till detta användes i stor utsträckning rivningsmassor från den gamla kyrkan. Den alle av almar som till 1969 stod utmed den södra gången torde liksom träden utmed den östra sidan ha varit planterade i samband med denna utvidgning av kyrkogården. Träden utmed den västra och norra sidan torde tillhöra en senare plantering. Den inre raden lindar och lindarna som stod

~vea.- BAGERI och KONDITORI Rekommenderar sina tillverkningar av

Tårtor, kaffebröd rn. rn.

6

Stationsgatan 2

Tel. 701 11 Specialite: Skorpor

Erkänt gott kaffe. Alltid färskt bröd

_-------.-. --- -- -_o -----

Kart bi lden är framställd genom sammanläggning av planen över kyrkogårdens utvidgning samt grundkartan för områdets stadsplaneläggning 1977. Den medeltida kyrkan med kastalen och likboden - på kartan markerade med mörkare fä rgton - och bogårdsmuren har kopierats in på den moderna kartan efter en odaterad karta från 1790-ta let. Den gamla vägens sträckn ing är markerad med mörkare fä rgton efter samma gamla karta . De olika kyrkogårdskvarterens beteckningar samt de år de togs i bruk fö r gravsättn ing har angivits. På de kvarter, som är använda mer än en gång, har första användningsåret markerats inom [ ]. Årtalet 1942 inom ram avser byggnadsåret för hela östra kyrkogården.

runt kyrkan fram till branden tillhör en ännu senare plantering. Huruvida det funnits några träd på den äldsta kyrko-

Specialaffär i GULD SILVER

TENN

gården är inte klarlagt. För detta talar kartan från 1790, där inga träd är redovisade inne på kyrkogården, men väl på intilliggande områden och därt ill mycket

AB Englunds Guldsmedsaffär

Hagendalsväg. 8 Kumla Tel. 703 01

7

Kumla kyrka från norr efter två gamla vykort avfotograferade Kumla kyrkoarkiv. Den övre bilden, foto Knut Brydolf, visar att den nedre norra kyrko­gården endast var inhängnad med ett enkelt staket. Träden på gamla norra och nedre norra kyrkogårdarna är nyligen planterade. På den andra bilden syns att träden vuxit upp. Kyrkogårdsmuren hade byggts till (1898) och ett stadigare staket hade satts upp framfor Fatt ig­stugans tomt.

detaljerat. För detta talar Grafströms-Afzelius och Le­wenhaupts vyer över Kumla gamla kyrka. Där redovisas ett trädbestånd i bildernas högra delar, men det går ej att avgöra huruvida träden står på kyrkogården eller utanför muren. Möjligt är även att konstnärerna av kompositionsskäl gett träden en något annorlunda pla­cering och annat omfång än vad de haft i verkligheten. För gravsättningar på dessa äldre kyrkogårdar användes

endast den del som låg söder om kyrkan. På dess norra sida begravdes endast självspillingar och andra utstötta. Detta måste ha inneburit en väldig överbeläggning på den använda delen av kyrkogården. Någon egentlig in­delning med bestämda gravplatser torde ej ha före ­kommit. Ett gammalt skick med att de olika familjerna eller gårdarna begravde sina döda på samma plats på kyrkogården - ättehagarna - kan spåras ännu om man

noga utreder gravsättningarna i vissa äldre familjegravar på södra kyrkogården. Ett intressant drag är att notera nämligen att familjerna på Säbylund alltid haft sina väl avgränsade gravplatser på kyrkogårdens sydvästra hörn. De äldre gravarna låg i detta läge på den gamla kyrko­gården och den nyare graven i samma läge på den utvid­gade kyrkogården. Huvudparten av gravsättningarna tor­de ha skett på ett sätt som närmast kan jämföras med senare system med linjegravar.

Hur allmänt bruket av gravstenar har varit är svårt att uttala sig om liksom när denna sed börjat uppträda. Troligtvis har bruket varit begränsat, men det kan vara gammalt. Aterfynden av gamla gravstenar inom kyrko­gårdsområdet är påtagligt få . Gissningsvis torde endast få gamla gravstenar ha använts till uppbyggnad av kyrkogårdsmuren från 1834. De gravhällar som nu finns i den lilla trappan öster om kyrkan kan komma från den gamla kyrkans golv då detta var upprivet då muren byggdes. Hur de enskilda gravarna var utformade med gravkulle och eventuell plantering etc vet vi inte något om med säkerhet. K var står ett ännu olöst problem nämligen hur de flöj lar av järn som senare återfunnits i kyrkogårdsmarken egentligen har använts_ Har de varit prydnader på kistlocken eller har de suttit på toppen av någon form av gravvårdar av trä? Fortsatta efterforskningar kan måhända ge svar på dessa frågor. Hur kyrkogården kommit att användas under senare

tid framgår av spridda notiser. I ett visitationsprotokoll 1897 antecknades att kyrkogården krävde utvidgning och att beslut därom redan vore fattat. Den nedre norra kyrkogården togs i bruk 1899. Den första gravkartan upprättades redan 1904 av

Gustaf Andersson. Till denna hör en gravlängd. Denna karta omfattar södra-norra och nedre norra kyrkogårdar­na. Ett antal numrerade gravplatser är markerade. De flesta på södra kyrkogården där dock innerdelarna av de båda kvarteren är omarkerade med undantag av några få gravar. Man följde främst huvudgångarna. På norra kyrkogården är endast en gravrad markerad i dess västra del samt vid norra gången och mittgången. På nedre norra kyrkogården är gravplatserna markerade på liknande sätt. Att det fanns en social skillnad på grav­platserna framgår av två fakta, dels att det endast var de besuttna som köpte gravplats - alltså en upp­låtelse med gravrätt. Linjegravar uppläts utan kostnad och saknar gravrätt . Vidare fastställdes priset för en dubbelgrav på södra kyrkogården till 50 kronor medan en på norra kyrkogården bara kostade 30 kronor. Dessa gamla upplåtelser skedde för all framtid. Beslut om att anskaffa och utfärda gravbrev fattades först 1912. Samma år 1912 upprättades en ny gravkarta av Arvid

Ericsson sedermera kyrkvärd. Nu indelades hela södra och norra kyrkogården i numrerade platser. Den tidigare indelningen av nedre norra kyrkogården slopades. Alla gravar fick nya nummer och en ny förteckning över gravar för upplåtelse upprättades.

I denna förteckning - som under lång tid gick under be­nämning gravbok - antecknades endast till vem grav­platsen upplåtits. Inga gravsättningar noterades och

NAR NI SKALL RESA - GOR DET BEKVAMT MED

F. N. WEIDERMANS BUSS AB Tel. 78025

Vi ordnar alla resor i moderna bussar

8

endast sällan när upplåtelsen skedde. De senare upp­gifterna har för de flesta åren kunnat återfinnas i veri­fikationerna till räkenskaperna. Om arbetet på dessa äldsta kyrkogårdar får vi veta något

i spridda notiser. I ett visitationsprotokoll 1722 antecknades att "Lik­

begravningar sker i rättan tid så att inte gudstjänsten försummas". Begravningarna ägde då troligen rum på söndagarna före gudstjänsten. Sockenstämmoprotokollet 25 juni 1826 talar om att ringning och gravöppning ut­fördes av Kumla byamän med Jonas Jansson i söder i samma by som ansvarig huvudman. Överenskommelsen var reglerad genom ettårigt kontrakt. Ersättningen ut­gick med 2 tunnor råg ur sockenmagasinet för ringningen och uttagna avgifter för gravöppningarna. Aret efter lämnas uppgifter om då gällande priser.

Ersättningen för ringningen till gudstjänsterna höjdes till 3 tunnor råg. Vid begravning erlades för helringning "eller för förmögnare lik" 3 rdr 36 sk bco. För halv­ringning såsom för "barn och fattiga" 1 Rdr 12 sk. Dock skulle "fattighjon av l:a och 2:a dassen" vara befriade från avgiften i detta avseende. Fattigkassan skulle "ej hädanefter betala ringning och gravöppning för några fattiglik." Detta betalades ur kyrkokassan. Priserna var 1828: "Grävning och ringning för större

lik 2 rdr bco för andra som förut 1 rdr 12 sk bco." Kistor till fattigbegravningar levererades av Olof Larsson i Kumla by. Går vi till kyrkans räkenskaper får vi där ytterligare

uppgifter om ersättningarna. De gravöppningar som be­talades ur kyrkokassan kostade 16 skilling per styck och vilka som skulle betalas av kassan bestämdes av kyrk­stämman. Räkenskaperna upptar kostnaderna för inköp av spadar

till likgrävarna. Inköpen skedde sällan, ungefär vart femte år, och då köptes ett par, tre spadar varje gång. Vad som kanske kan förvåna en sentida läsare i sam­manhanget är att man på kyrkogården hade så många järnstörar i förhållande till spadar och skovlar. För­klaringen torde ligga däri att man måste spetta loss jorden innan man kunde använda grävredskapen, som var av trä med en järnskoning längst ut på bladet. Med en sådan spade torde det ha varit nästan omöjligt att gräva direkt i jorden. Av inventeringarna framgår att utrustningen för kyrko­

gårdsarbetet endast bestått av sådana enkla handred­skap som ovan nämnts. Så sent som 1920 var det ett kyrkorådsärende att be­

sluta om att köpa in en hink med krok att användas av allmänheten vid vattning av gravar. Ämbetsberättelserna är en annan källa som ger spridda

upplysningar om kyrkogårdarna. År 1910 meddelas att trädgårdsmästare finns för sommarskötseln på kyrko­gården. Enligt vad prosten Häger skrev 1930 är "en del gravvårdar om ock icke vanprydande så dock mindre pryd­liga. " Kyrkostämmoprotokollen för tiden 1902-1938 ger flera

upplysningar om olika åtgärder rörande kyrkogården.

Utsikt från kyrktornet i Kumla mot norr. Bilden har publicerats två gånger tidigare i Kumla julblad (1949 och 1966). Det är nu konstaterat att bilden är tagen en tisdag 1898. Detta har kunnat fastläggas därför att den visar ett kreatursmöte, som hölls andra helgfria tisdagen i varje månad, samt att arbeten med att bygga till kyrkogårdsmuren och schakta på vägen framfor kyrkan pågår. Sluträkningen på arbetena finns i Kumla kyrkoarkiv. C J Söderlind kvitterade då för sig och sina kamrater 2699:40 den 2 november 1898 "for arbeten vid kyrkogårdens utvidgning och avplaning av backen väster om kyrkan och påfyllning av landsvägen." Det vita huset i mitten är Fattigstugan och bakom den skymtar Finkan. Marknaden hölls pä Trekanten där kreatur och folk samlades. Till vänster skymtar några gubbar som skjuter skottkärror samt sten som körs fram till kyrkogårdsmuren. Den aFldra bilden är tagen på precis samma sätt i september 1977 och visar kyrkogårdens och det intilliggande områdets utseende i dag. Foto forf.

1907 skulle hela den nedre norra kyrkogården läggas om och användas till allmänna gravplatser. Det gällde då såväl den västra som östra delen jämte den norra listen på gränsen till fattighusets trädgård och tomt. 1911 lades en stentrottoar utmed västra sidan av kyrko­

gården. Frågan om en vattenledning från samhället till kyrko­

gården och prästgården väcktes redan 1914, men den

o L O V I(AR L S S O N S CYI(ELAFF ÄR~ I(UMLA

Hörnet Drottninggatan-Mossbanegatan

Tel. 70476

Specialaffären för cyklar

REPARA TIONER utföres omsorgsfullt

9

En ny bild av ett gammalt motiv. Kumla prästgård och Församlings­salen samt en del av södra kyrkogården från kyrktornets södra lucka. Foto förf.

beslutades inte förrän 1921 då man anvisade 5000 kronor för ändamålet. Ar 1914 väcktes förslag om att man skulle köpa en

likvagn, som skulle hyras ut för 5 kronor var gång. Stämman avslog förslaget med en utförlig motivering om att en sådan anordning "skulle skapa klasskillnader" vidare påpekade man "den stora vådan av att använda vanliga bondhästar för en dylik vagn" . Fri ringning med båda klockorna infördes från 1915. Man hade redan börjat vidta förberedelser för anlägg­

ning aven ny kyrkogård då landet efter första världs­kriget drabbades av spanska sjukan som förorsakade en väldig ökning av dödsfallen.

Ar 1917 förelåg ett förslag av länsträdgårdsmästaren O F Holmsten till den västra kyrkogården. Detta förslag hade föregåtts aven utredning om förläggning av den nya kyrkogården. Man föreslog först ett område från prästgårdsparkens nordöstra hörn med rak linje utefter nuvarande gamla och nya kyrkogårdens östra sida samt

större delen av trädgården vid fattighuset . Marken be­skrevs då vara torr och lämplig för ändamålet. I maj 1916 förelåg ett utlåtande om förslaget. Då hade man funnit området vattensjukt (?). I stället föreslog man att kyrkogården skulle anläggas på Klockarejorden väster om vägen. Stämman fattade "nästan enhälligt" beslut om att anlägga kyrkogården enligt detta alternativ. I december 1917 behandlades Holmstens förslag till

kyrkogård då med en beräknad anläggningskostnad av 7000 kronor. I avgäld till klockaren för minskat boställe skulle betalas 9 hl råg årligen efter markegångstaxans pris. En stor del av kostnaden för den västra kyrko­gården föll på stenmuren som omger den på tre sidor. Församlingen köpte själv in erforderlig sten från C A Johansson. Denne kunde tydligen ej klara ekonomin på denna leverans, ty han begärde vid två tillfällen ökad betalning för leveransen vilket stämman avslog. Arbetet med muren utfördes av J A Olsson, Göta Nr 4 för 6 kr/m2 • Den västra kyrkogården blev i alla fall färdig och invigdes 1919. I juli 1922 erhöll kyrkvärdarna i uppdrag att låta ut­

arbeta gravkarta samt att kartlägga gångarna i grav­linjerna. Detta beslut upprepas av någon anledning i januari 1923. Nästa stora kyrkogårdsbeslut fattades av kyrkostämman

i maj 1928 då avgifterna reglerades - ett beslut som kom att tillämpas i nära fyra decennier framöver. Upplåtelse av gravplats för all framtid kostade 75 kronor för enkel­grav och 150 kronor för dubbelgrav och skötsel aven sådan grav kostade 1000 kronor.

För upplåtelse på 50 år var priserna 50 respektive 100 kronor samt för skötsel "minst 600 kronor". Det lilla ordet "minst" kom snart att falla bort i praktiken och de betalningar man erlade för gravskötsel blev 600 res­pektive 1 000 kronor. I mitten av 1930-talet började man ånyo förbereda en

utvidgning av kyrkogården. Från början arbetade man med två alternativ. Dels ett område norr om västra kyrkogården. Alltså där Malmens idrottsplats nu ligger. Detta fann man snart olämpligt enär det var surt och marken som ägdes av Karl Larsson ansågs dyr vartill kom kostnader för att flytta stenmuren. Det andra al­ternativet innebar ett område öster och norr om de gamla kyrkogårdarna. Alltså ungefär det område som man tidi­gare förkastat . N u tillstyrktes detta förslag av läns­arkitekten Ebbe Borg, som kom att bli mannen bakom den nya östra kyrkogården. Vägen till en färdig kyrkogård här kom att bli lång.

Det första hindret som dök upp var då K . Byggnads­styrelsen, som skulle granska förslaget till utvidgning, infordrade äganderättsbevis till den avsedda marken . Det var inte så helt lätt. För att göra en lång historia kort får vi gå tillbaka

till laga skiftet av Kumla by 1854. I detta förtecknades på vanligt sätt vart hemmans ägor jämte mark som avsattes för byns samfällda behov. I detta speciella fall kom några ägofigurer , som sedan gammalt använts för socknens gemensamma behov att hamna i förteckning-

Både AMATÖRER och PROFFS

anlitar HAGENDALSVÄGEN 7 - 692 00 KUMLA . Tel. 019170844

10

en över byns samfällda mark. Det gällde dels kyrkvallen kring kyrkogården samt fattigstugetomten och den gamla kyrkogården (!). Då tog församlingen kontakt med bya­männen får att få en uppgörelse till stånd innebärande att denna mark som sedan urminnes tid nyttjats för hela socknens gemensamma behov formellt skulle över­låtas på församlingen. Detta vägrade nu byamännen till en början och hävdade sin ägorätt till marken. Senare gav man med sig så pass att man ville sälja marken till församlingen. Alltså sälja bl a kyrkogården till försam­lingen(!). Förhandlingarna i frågan blev både långvariga och besvärliga. Församlingen fåreträddes i dessa av Gustaf Samuelsson, Axel Olsson i Vissberga, Erik Höker­berg och Tage Tapper jämte kyrkovärden Arvid Ericsson i olika avsnitt av den segdragna frågan. Byamännens agerande bör man nog dra en tystnadens slöja över. Först sedan deras juridiska ombud avgett sitt omfattande utlåtande, som visade det orimliga i deras ställnings­tagande gav man efter. Det hela slutade med att får­samlingen för en köpeskilling av 1 000 kronor köpte ägo­figurerna 212-13-14-15-16-17 enligt laga skifteskartan efter överenskommelse den 5 juni 1941. De figurer som låg inom Kumla socken sammanlades till fastigheten Kyrkogården 1:1 och de som låg inom staden blev till två stadsägor. Församlingen erhöll lagfart på dessa fastig­heter den 17 oktober 1962. Den stora kyrkogårdsutvidgningen kom så igång och

entreprenör för anläggningsarbetena var August Eriksson i Sickelsta och hans anbudssumma 90 149:50. Yxhults stenhuggeri AB, levererade kalksten med montering får 20375 kronor. Den stora granittrappan levererades av Hans Hammarkvist i Påskallavik får 4 155 kronor och Gottfrid Velin byggde det nya bårhuset för 11 950 kronor. Nästa kyrkogårdsarbete som utfårdes var anläggningen

av kvarteret H på gamla fattighusets tomt. Idegivare var Erik Lundberg, men detaljritningarna utarbetades av hans tidigare elev Jerk Alton.

Redskapshus på västra kyrkogården . En liten oansenlig byggnad med påtagliga arkitektoniska förtjänster. I både stil och Hirg helt anpassad till Kumla kyrka. Foto förf.

För julinköpen rekom menderas

Gravkapellet på östra kyrkogården. Byggt 1941. Den lika opraktiska som fula byggnadens framtida öde är i dag ännu ej bestämt. Foto förf.

Vad som därefter ägt rum är att två äldre områden nämligen huvudparten av nedre norra kyrkogården - nu kvarter L - samt den sydöstra delen av västra kyrkogården lagts om och ånyo tagits i bruk får grav­sättningar. Dessa arbeten har skett i egen regi.

Härtill kommer nu den stora utvidgningen, som avser en nära nog fördubbling av kyrkogårdens totala yta och som kommer att sträcka sig öster och söder om den be­fintliga kyrkogården och parken vid prästgården. Detta förslag är utarbetat av landskapsarkitekten Lennart Lundqvist Uppsala. Arbetet skall drivas så att anlägg­ningen är färdig att tas i bruk i september 1978. I detta förslag ingår även personal- och ekonomibyggnader får kyrkogårdens behov. Dessa byggnader är ritade av Jerk Alton arkitektkontor. I denna stora etapp ingår även byggnad av ett system för automatisk bevattning av hela kyrkogården med anlitande aven egen vattentäkt, som anläggs på Kyrkskolans tomt. De tankegångar som här styrt församlingens beslut

baseras i sina bärande delar på de intentioner, som Erik Lundberg gav uttryck för då han konsulterades om kyrkolandskapet i Kumla. Till de andra viktiga delarna i beskrivningen av kyrko­

landskapet nämligen Kumla prästgård med tillhörande park och trädgård får jag kanske tillfälle att återkomma senare.

KÄLLOR Kumla kyrkoarkiv (delvis i ULA) Sockenstämmoprotokoll 1797-Kyrkorådsprotokoll 1817-Räkenskaper 1664-Övriga handlingar om kyrka o prästgård - inklusive kartor.

Strängnäs domkapitels arkiv Kumla E III

Samzelius: Kumla kyrkas räkenskapsbok 1421- 1590, Uppsala 1946

Bonnier-Ullen: Kumla kyrkor, Sthlm 1976 Bildmaterial: Kumla kyrkoarkiv, Kumla Julblad samt fOrfattaren D

Clarys Garn & Handarbeten A III i garn och handarbeten Telefon 702 06

11

ALLAN THYBELL

Kumlabon P. A. Palm högg "Calmare nyckel" och fick lovord av

president Roosevelt "Mäster Palm" blev han kallad, ban vakts pojken från Hörsta i Kumla, och det är om honom jag vill berätta i denna artikel. Det finns f ö en särskild anledning att påminna om den mannens livsverk just i år, det är nämligen jämnt 90 år sedan han foddes - den 22 oktober 1887. Per August Palm var hans fullständiga namn och han var son till banvakten vid Kumla-Yxhults järnväg, P. J. Palm och dennes maka; fadern blev senare ban­mästare. Per August Palm var inte mer än 12 år gammal, då han kom i stenhuggarlära vid Yxhult. Från det Car­l€mska foretaget gick sedan hans väg ut i stora världen och han mötte vad det led både presidenter och kungar. Palm högg alltså i sten och det var på den vägen han gjorde sitt stora lyckokast. Annars brukar som bekant uttrycket "att hugga i sten" beteckna något förklenande, något en människa misslyckas med. För Palm däremot låg framgången här i världen just i konsten att hantera mejsel, hammare och borr. Resultatet av hans stora kunnande att forma den hårda graniten kan man beskåda på många platser här i landet, ja, också i Amerika . Palms mest uppmärksammade arbete var Carl Milles Delawaremonument som restes i Wilmington i staten Delaware på Amerikas ostkust. Monumentet minner om de första svenskarnas landstigning på Amerikas jord. Det var en stor dag för Palm, då han fick uppdraget att forma bl a "Calmare nyckel, drömmens skepp", på vilket de första emigranterna for . Ja, också hela bild­berättelsen i granit över våra landsmäns äventyrliga upp­levelser, så som Carl Milles hade framställt den på skiss.

Venströms byst framför Tekniska läroverket Efter lärotiden vid Yxhult flyttade den blivande mäster­huggaren till Örebro. Tidigt visade banvaktspojken från Kumla lejonklon och det dröjde inte länge förrän hans arbetsgivare i Örebro anfortrodde honom att hugga porträttbysten av ingenjören och uppfinnaren Jonas Ven­ström. Palm högg den gången i marmor och bysten restes på planen framfor Tekniska läroverket i Örebro. Efter några år i Örebro var Palm med och valde ut de bästa bland marmorblocken vid Ekebergsgruvan i Glansham­mar, marmorn man var ute efter var avsedd for ut­smyckningen av Dramatiska teatern i Stockholm, vars nybyggnad invigdes 1908. När marmortransporten gick

till Kungl. huvudstaden följde Palm med for att på ort och ställe forma dekorativa mönster på den byggnad, som rymmer vår nationalscen. Vid den tiden uppfordes också Nordiska museets lokaler och även här var kumla­bon med och visade sina talanger. Det var likadant, när Tekniska högskolans nybyggnad färdigställdes.

Per August Palm under arbete i verkstaden.

Folkets Hus TEATER - FILM - LOKALER FOR MOTEN

KUMLA

RING 750 79

12

REKOMMENDERAS för bröllop, middagar

och samkväm i trivsam miljö

Han formade stora konstnärers tankar. Allt detta bäddade för en fortsatt seriös insats för denne närking. Palm började tidigt egen verksamhet och skaffade sig atelje å Katarinavägen 46 i Stockholm. Det var här han framöver skulle forma med borr, ham­mare och mejsel stora konstnärers tankar. Den ena hedersamma beställningen efter den andra nådde Palm, som högg åt bl a Ivar Johnsson, Arvid Backlund, Stig Blomberg och Nils Sjögren. Sålunda svarade Palm för Nordenskiöldsmonumentet (Ivar Johnsson), en obelisk med porträttskulpturer av bl.a. Nordenskiöld och dennes medresenär Louis Parlander i anlutning till det 20 meter höga monumentet, rest utanför Riksmuseet. Arkitekten Nikodemus Tessin d.y. trollade Palm fram ur ett granitblock som i förväg var inmurat i Tekniska hög­skolans byggnad. I Göteborg vittnar minnesvården över Vitalis Norström om Palms konstskicklighet och han högg också minnesvården över Erik Axel Karlfeldt på Folkärna kyrkogård. Bauerstenen i Jönköping är också ett verk av Palm (Karl Hultström) . Ur den hårda graniten

Utställningen vid Söder Mälarstrand i Stockholm av gipsmodellen till Delawaremonumentet. Första dagen av utställningen var reserverad for kungahuset och på bilden syns bl a kung Gustav V och drott­ning Ingrid.

Kumlafrakt AB

Per August Palm och Gustav V diskuterar Delawaremonumentets modell vid utställningen vid Söder Mälarstrand i Stockholm.

träder sagofantasiens trollgubbe fram men också förstås prinsessan. Folkungabrunnen i Linköping är en annan av Palms stora bedrifter, här hugger han åt Carl Milles. På bildsvit intill bildsvit runt brunnen på stadens torg kan man beskåda folkungarna. Milles anknyter här till bestämda medeltida förebilder - Maria i rosengård och handelsskepp över blanka hav, men också det dystra: digerdöden. Detta mäktiga konstverk invigdes i decem­ber 1927, för jämnt 50 år sedan. Så kunde man fort­sätta och berätta om Palms många arbeten: Tycho Brahe-monumentet på Ven, Louis De Geer-monumentet i Norrköping, Sankt Kristoffer och barnet, (Katarina församlingshem i Stockholm) Arbetets ära i Eskilstuna, Polhemsstatyn i Göteborg samt inte minst porträtt­bysten i ekebergsmarmor av direktören Carl August Carlen, Yxhult, det företag, där Palm alltså började.

Till minnet av "drömmens skepp" Det allra mest betydelsefulla Palm skapat är förstås Carl Milles Delaware-monument, tillkommet för att mar­kera 300-årsminnet av den första svenska invandringen till USA. Monumentet restes i Wilmington vid Dela­warefloden och avtäcktes den 27 juni 1938 av president Roosevelt. Presidenten kom till Wilmington i sin lust­jakt Potomac och farkosten ankrade just vid den his­toriskt ryktbara landstigningsklippan (alltså där de första svenskarna steg i land 1638). "Du gamla du fria", ja, också "Värmlandsvisan" gick för högtryck i de dagarna hos de många landsmännen som mött upp. Emigrant­sverige firade triumfer. Mitt i allt ståhejet gick den före detta kumlabon omkring och myste och tyckte tydligen att allt var gott. Troligen var den dagen i Wilmington den lyckligaste i hans liv, för han fick hälsa på den amerikanske presidenten, som också hade lovord att komma med. Så blev det handslag med dåvarande svenska kronprinsparet. Förresten höll transporten av det

forts på sid 5

Telefon 701 16, 711 51 Dagliga körningar Kumla-Örebro

13

BERTIL ERICSSON

En kyrkokör med sekelgamla anor

Söndagen den 7 november 1948 firade Hardemo kyrko­kör jubileumskonsert i kyrkan. Man menade då, att den varit i verksamhet åtminstone 70 år. Kyrkoadjunkten Sten Persson, Kräcklinge, höll högtidstal. Församlingens kyrkoherde Bertil Ericsson hade sammanställt en historik och utdelade förtjänsttecken. Vid efterföljande samkväm i Kyrkskolan hyllningstalade folkskollärare David Ene­mar, Kumla, kantor Ejnar Lundqvist, Hallsberg, kantor Ragnar Thanderz, Längbro, överlärare Henning Tjust, Hallsberg, kyrkoherde C.-F. Bennet, Viby, kyrkoadjunkt S. Persson, kyrkoherde B. Ericsson, kantor Sigurd Regn­ström, Partille, f. hemmansägare Oskar Halldin, Harde­mo, fru Nanny Redelius, Råby och kantor Nils Nils­son, Hardemo.

Så har tiden runnit i väg. Det skulle med tanke på högtiden 1948 vara dags att nästa år begå sekelminnet. Men vid närmare efterforskning och efter verkställda utfrågningar har det med ganska stor visshet fastslagits, att kören börjat arbeta redan 1875. Enligt ovannämnde Oskar Halldin, Nählberg, ägde första framträdandet rum på sommaren detta år. Det skedde under anförande av hans fader, f. fältrnusikanten och förste klarinettisten vid Nerikes regemente Johan Halldin d.ä. från Ormesta. Initiativtagare var kyrkoherde C. J. Klingberg (1872-84). Skolrådets protokoll den 19 maj giver här ett visst stöd: "Ordf. föreslog, att om en söndagsskola och sång­förening komme att bildas i församlingen, skolsalen kunde få begagnas samt skolans skrivtavlor och kartor för be­hovet användas". Förslaget gillades, och kyrkostämman samma dag uttalade: "I skolrådet framställda förslag, att vid möjligen blivande söndagsskola och sångförening få begagna skolsalen samt skrivtavlor och kartor antogs". Tanken på en "sångförening" synes ha förverkligats. Man sjöng fyrstämmigt. Från denna första uppsättning kunna följande nämnas: Erik Halldin, Ormesta, syskonen Erik och Adolfina Andersson, Backa, syskonen Erik (god tenor) och Kristina Johansson, Berga samt bröderna Johan och Per Andersson (utmärkta basar), Berga.

Enligt uppgift har kören sjungit vid enstaka tillfällen. Johan Halldin d.ä. stod i ledningen ett par år. Kör­arbetet var sedan mindre , livligt en tid, tills G. O. Svaniund (1878-79) blev lärare vid Brändåsen och orga­nist. Han försvann emellertid snart nog till Amerika. Mera regelbundenhet inträdde, då Axel Ekendahl (1878-1910), verksam vid samma skola, övertog orga­nisttjänsten. Repertoaren blev påtagligt av andligt slag. Övningarna omramades av bön. Ibland förekom ock

bibelläsning. Man tycks ha samlats på lördagskvällarna. Ledaren, som var en riktig arbetsmänniska, lär ha skrivit alla noter. Han älskade ordning. Kören blev också en av de bästa på Närkes landsbygd. Den lät höra sig ej blott i den egna kyrkan utan även annorstädes, såsom i Kumla, Viby, Kräcklinge, Lerbäck och Laxå. Man sökte främja nykterhetssaken med bl a följande sång:

"Bort med det, som giver rus och förståndet dövar, friden för från våra hus och all fröjd berövar. Allt det onda plåna ut, mot vår ovän vaka-gör i dag ett fast beslut att ej spriten smaka."

Klockaren skulle enligt 1686 års kyrkolag lära försam­lingens barn "att läsa i bok". Hans tjänst uppehölls under många år av skolprästen. Men omsider begärde man en examinerad folkskollärare att bestrida denna syssla. I tävlan med A. Ekendahl valdes därtill Karl Emil Schill (1883-1915). Han förskaffade Hardemo hedersnamnet "en sjungande församling", givet av biskop U. L. Ullman, som vid besök 1898 anmärkte på psalmer­nas svårighetsgrad, men, när han erfor, hur vackert man sjöng, blev "mäkta förvånad". Den nye sånganföraren var mera fri än företrädaren. Det blev till stor del fosterländska hymner utom givetvis vid uppsjungningar i kyrkor och vid gravar. Tryckta noter användes först nu, men något anslag därtill förekom ej, liksom ej heller några körens egna festligheter, om man undan­tager någon utfärd t ex på sjön Tisaren. Övningarna voro i regel förlagda till sockenstugan men ibland också i kyrkan. En gång mot slutet av 1890-talet, då man höll på med insjungning av sv.ps. 60, "En jungfru födde ett barn i dag", frågade kantorn en åhörare, hur det lät. Svar: "Du får taga bort en alt". När frågan upprepades, fick ännu en alt försvinna. Tredje gången åtspord ut­brast den tålmodige lyssnaren: "Du får taga bort en till". Vid genmälet: "Då har jag ingen kvar", löd rep­liken: "Bed honom, att han inte gapar så". Den unge alten med den starka rösten blev sedermera en för­samlingens förtroendeman, som in i ålderns höst med glädje deltog i den unisona sången. Det har sagts om honom och hans maka, att de, sedan de lagt sig på kvällen, kunde sjunga psalmer. Barnen blevo ock in­tresserade sångare.

nBJÖRK! BYGGMATERIALAB

14

PI. 6116, Björka, 692 00 KUMLA Tel. 019/60690, 601 20

Välkomna till oss när det gäller

byggnadsmaterial

Hardemo kyrkokör på utflykt år 1915. Liggan· de i förgrunden körens ledare, folkskolläraren och kantorn Karl Emil SchiiI.

Vid denna tid var det, som ovan påpekats, ej ovanligt med särskilda nykterhetsrnöten. Man inbjöds att sjunga exempelvis i Hörsta skola och K. kyrka. På den senare platsen tilldrog sig en gång något sällsamt och besynner­ligt. Det var vid jultiden inemot sekelskiftet. Sångarna från Hardemo anmodades aven tjänstgörande präst att taga orgelläktaren i besittning. När kyrkans organist an­lände, blev han misslynt att behöva se, som han sade, "inkräktare" där. Kören begynte med "Bort med det, som giver rus och förståndet dövar", men stördes av oberäknade disparata toner från orgeln. När detta skedde även under andra sången, begärde dirigenten, att man skulle få sjunga från koret, vilket genast beviljades. "Dunkla äro mänskors öden .. . ". Slutet gott, allting gott. Hardemokören har oräkneliga gånger sjungit både i och

utanför kyrkans rum, från det medeltida tornet på Kristi himmelfärdsdag, på det sägenomspunna Sigtryggsberg Valborgsmässokvällen, vid lantbruksvecka i Ordens­huset, då självaste landshövding Karl Johan Bergström medverkade, för att ej nämna om alla resor till skilda delar av vårt land för deltagande i kyrkosångshögtider. Nämndeman Henning Andersson i Källtorp har varit

en stor tillgång för kören, både musikaliskt och sångligt. Hans sångarresor kunna ej räknas. Han tog vid efter kantor Schill, tills Vitus Virling (1917-21) trädde till efter några år. Efter denne fick H. Andersson rycka in ännu en gång för att avbytas av Sigurd Regnström (1921-35). Ny tjänstinnehavare blev Birger Alden (1936-40), men han ledde ej körsången. Det medförde ett tredje vikariat för den trygge odalmannen från Käll­torp. Kom så från Lillhärdal i Härjedalen Nils Nilsson (1940-63). Kören svetsades under dennes ledning allt-

mera samman. Medelålders och yngre korister trivdes väl med veterans ångare som den nämnde Henning Andersson, Arnolf Eriksson i Lanna, Valfrid Larsson i Lötåsen och Carl Sundström i Julsta. Kantor Nilsson, som var begåvad med en karakteristisk "kyrkröst", hade vid sin tjänsteutövning verksamt stöd av sin familj. I synnerhet vissa psalmer beledsagade han med sitt spel och sin sång på ett sådant sätt, att de blevo mycket levande. Efter hans avflyttning tjänstgjorde Ingegerd Harenius, Brändåsen, ett år, innan Martin Eriksson tog över. Denne stannade på sin post till 1971, då försam­lingens nuvarande skolkantor Bernt Bengtsson avlöste honom. Körmedlemmarna samlas villigt omkring sin nye ledare, som med skicklighet och ansvar fullgör sitt upp­drag. Kören tillönskas den stora nåden att få tjäna Herren med glädje. D

forts frän sid 42

kommunalfullmäktige under ett par perioder och hade dessutom ett flertal andra uppdrag på det lokala planet. När Oscar för några år sedan flyttade från gården i

Byrsta till en lägenhet i det centrala Kumla uttryckte han sin tacksamhet över att på ålderns dagar få bo i en så välordnad kommun. "Jag tror på en ljus framtid för vår kommun därför att vi har det så bra förspänt. Men vi har i många avseenden onekligen haft en hel del 'bondtur' ", tyckte han. Kumla julblad tackar Oscar Ericsson för visat intresse

under många år. D

Då Du går i BILKOPSTANKAR kom in till oss - titta

och prata. Du är alltid väl kommen hos

Stenevägen 39, KUMLA Tel. 713 00, 713 34

15

NILS HELANDER

Georg Magnusson - kumlaprästen som blev huvudperson i en roman

Han kom till mitt hem en höstkväll. Troligen var hans ärende att beställa någon trycksak. Under några snabbt svinnande kvällstimmar lyssnade min hustru och jag fascinerat till hans berättelse om många spännande upplevelser. Gästen var Georg Magnusson kyrkoherden i Kvistbro församling, som under året varit mycket om­talad som "Karneus", först i Berit Spongs roman "Bröder i Christo" och sedan i rescensioner av boken i tidningar landet runt. Vid kaffebordet tog han upp en cigarr, tittade på min

hustru: "Får jag lov?" Ett leende som svar, och snart kändes doften av god cigarr i det annars sällan tobaks­luktande hemmet.

"Karneus" berättade om sina ansträngningar att med en läkares hjälp - bildlikt - spränga hospitalsporten för en ämbetsbroder och få honom i tjänst igen. Likaså att genom sin påhittighet undanröja hotet om avsättning för en annan stackars kollega på närmare håll. Denne hade gjort ett besök hos Berit Spong i Sträng­

näs och för henne berättat om sin och ämbetsbroderns i grannförsamlingen förföljelse från ämbetsbröder. Han lämnade inte författarinnan förrän han fick hennes löfte att besöka Kvistbro prästgård. Ett avsnitt ur boken om besöket följer längre fram. Intressant var att lyssna till hur Georg och hans hustru

Greta tog emot den från hospitalet utskrivne som julens gäst i komministerhemmet i Kumla. Hur han ordnade ett sammanträffande mellan familjemedlemmarna "innanför Lerbäcksgränsen", medan Georg själv väntande vandrade omkring på skogsstigarna. När han önskade den stackars hustrun en välsignad jul, fick han det gripande svaret: "Vi har ingenting att fira jul med". Georg tömde då sin plånbok. Starka nerver behövde Georg ha i fortsättningen, och

det hade han, innan han nått upprättelse för båda sina skyddslingar. Avsnittet i berättelsen om mötet mellan chefen (prosten

Caleb Häger) och biskopen (den nu nära lOO-årige Gustaf Aul€m) var verkligen spännande att lyssna till. Med sin kända självsvåldighet hade Georg ordnat gudstjänster i skolorna efter jul med "julens gäst" som medverkande och även låtit denne biträda sig på sin expeditionstid. Förhören hade ingen inverkan på Georg. Han var så

16

AB B. S. K. M E K. (f d BRODERN A SANDBERG)

Grundad 1898

TELEFONER: Verkstaden . ... . . .. ... . 70113 Har~y Sandberg bostad .. 79349

Kyrkoherde Georg Magnusson

övertygad, att han utförde en Gudi behaglig gärning, att han hade sin Mästare på sin sida. Och med vänners bistånd - han hade en säker vänkrets - kunde han klara familjens behov till upprättelsen. Det nya året hade inte framskridit så långt förrän man åter fick se kommi­nisterns namn i predikoturerna. Georgs kollega i en församling söderut hade minst av

allt det ordningssinne, som måste finnas på en pastors­expedition. Det ansåg inte Georg var nog skäl för av­sättning. Hotet om en möjligen förestående sådan hade nästan brutit ner ämbetsbrodern. Framförallt var det illa ställt med hans nerver. Det skulle bli inspektion. Någon dag innan beslöt

Georg att med hjälp av sitt skrivbiträde i Kvistbro och en av sina söner försöka att i någon mån ordna papperen. Under arbetet härmed kom en av de blivande granskarna på besök. På frågan var de båda främlingarna var ifrån, fick han till svar: Från länsstyrelsen. Snart nog var han försvunnen och någon inspektion blev det inte.

När Georg slutat berättelsen om sina ovanliga upp­levelser log han belåtet och hans stora ögon lyste.

Georg Magnusson var stockholmare, född 1897. Han blev student vid Karolinska läroverket i Örebro och präst­vigdes i Uppsala 1925. Samma år tillträdde han kyrko­adjunktstjänsten i Kumla. Efter komminister C. A. Biörklunds utnämning till kyrkoherde i Boo församling valdes Magnusson till dennes efterträdare. Valet blev ett av de livligaste prästval som hållits i församlingen. Med tanke på vad han uträttat under sina adjunktår var nog allmänna meningen, att det skulle bli en enig uppslut­ning kring hans namn. Trots detta blev det oväntad spänning vid valet. När Kumla Arbetarkommun beslöt

VERKSTAD - KUMLA

MEKANISKA ARBETEN AV ALLA SLAG. Plåtrundningsmaski. nen BSK i 4 typer. Bärgningskärran BSK. Järnkonstruktioner efter ritningar och förslag. Arborrning, Svarvning, Fräsning, Svetsning, Reparationer.

stödja hans val, ryktades det att Magnusson bekänt ~ärg och blivit socialdemokrat. Det var emellertid felaktigt. Sin politiska ställning avslöjade han inte och fick därför stöd från alla håll . Bl.a. ställde direktör Carlen yxhults­tåget till väljarnas förfogande på valdagen. Magnussons största intresse var kyrklig scoutverksam­

het. För denna blev han den oförtröttlige kämpen både som adjunkt och komminister. Vilken förmåga hade han inte att engagera ungdomarna för "Alltid redo". Täta var de olika scouthögtiderna i kyrkan och annorstädes. Riksbekant blev han kanske i scoutkretsar för sina "läger" lite överallt i landet. Från dessa kan den 90-årige kyrkovaktmästaren Oscar N~rlin berätta. I:Ian och Charles Arbin och flera andra blstod den energlske ledaren. Magnusson hade en fantastisk förmåga som insa~~are

till olika välgörande ändamål. Han hade samlat en saker grupp vänner, som stödde honom. Av de~na fick han bl a medel till instrument för scoutmuslkkåren, som skulle få så stor betydelse för musiklivet både inom och utom kyrkan . Det var inte bara till musikinstrument, som det gick åt

stora slantar för hans vängrupp. Han besjälades nämligen aven stark social medkänsla och hade så lätt att bistå en församlingsbo eller någon annan i nöd. "Julfemman" tillkom på hans initiativ. Äran av att den organiserades i Kumla ville han dock tillskriva prostinnan Häger. Hon hade fått den unge prästmannens löfte att göra något för att bereda behövande församlingsbor julglädje. Med "Julfemman" engagerade han många av "kyrkans vänner" med försäljningen . Det blev sedermera även "enkronor". Själv bilade han flitigt omkring till lands­bygdens folk, där han kände sig välkommen. Under Magnussons Kumlatid återupptogs firandet av

Gustaf Adolfs-minnet. Även andra högtider slog han vakt om. Som ordets förkunnare var han allmänt omtyckt. Han

hade lätt att predika och lät inte sina många åtagan­den hindra förberedelse. Bland hans initiativ ingick även kursverksamhet. En

av kurserna behandlade skomakeriet. Till den fick han verkmästare Haag hos Ströms skofabrik som ledare . Under åren 1926-32 var Magnusson timlärare vid

Hallsbergs samrealskola. En tid var han stiftsadjunkt för värnpliktig ungdom i Närke. Efter tio komministerår i Kumla valdes han till kyrko­

herde i Kvistbro. Ett val, som jag vet, gladde honom mycket. Hans läggning var att få vara självrådande. Det fick vi erfara i Kumla, och det fick även Kvistbro­borna kännas vid, som framgår senare i min beskrivning. En sådan arbetskapacitet måste användas. Och användes gjorde den utan hänsyn till tid och hälsa. l Kvistbro väntade den omfattande restaurationen av

församlingskyrkan . Det tycks ha varit ett projekt, som särskilt intresserade honom. Det gjorde också utgivningen aven bok om kyrkans historia. Allt han företog sig blev så omfattande, att det blev tidsnöd. Så blev det även när det gällde kyrkorestaureringen. Målarna var ännu i arbete under återinvigningsdagens morgon .

Även pastoratets båda andra helgedomar, Mullhyttans kapell och Hasselfors kyrka blev restaurerade under Magnussons tjänsteår i Kvistbro. Ett projekt, som han var mycket stolt över, var för­

samlingsgården. När man kom och ville se kyrkan, för­summade han aldrig att även visa sitt av alla uppskatta­de församlingshem. Han vitsordades ofta för sitt initia­tiv att till den traditionella Gropafesten iordningställa Kyrkparken ner mot Svartån och avtäckandet aven minnesvård.

Vid de varje år återkommande förskrivningarna lät Magnusson i en del av de större byarna återinföra något som liknade de forna husförhören.

Som nämnts var en viss självrådighet ett utmärkande drag för Magnusson. Vid ett tillfälle råkade han t~ck vare detta ut för en del av sina församlingsbors mlSS­nöje. Han hade länge närt en önskan att göra valen till kyrkofullmäktige och kyrkoråd opolitiska. "1 kyrko­fullmäktige skall sitta folk, som är intresserade för kyrk­ligt arbete". Det blev hans vädjan till si~a församlin~s­bor. För att göra verklighet av denna sm uppfattmng startade han kyrkans valrörelse. Denna tog sig främst uttryck i att han med några "kyrkliga" upprättade två vallistor .' En med beteckningen "Kyrkans vänner" och en annan med "Kyrkans arbetarvänner" . Namnen på listorna var från alla partier med undantag av kommu­nisterna. På båda listorna stod namnet Georg Magnusson främst. En kväll blev jag uppringd aven av mina vänner i

Kvistbro som var förbittrad över kyrkoherdens själv­rådighet,' som han kallade Magnussons ställningstagande och som han menade åstadkommit stor splittring i för­samlingen. "Vad är det för en präst, som vi fått från Kumla?" frågade han. Jag räknade upp allt positivt, som Magnusson utfört i Kumla . "Ni skall nog bli nöjda med honom. Han vill ha någonting gjort och sparar sig inte. Skulle det bli kyrkoherdeval i Kumla inom en nära framtid, får ni nog inte behålla honom", blev mitt svar. Med de personliga resurser Magnusson förfogade över,

kunde inte utgången bli mer än en. Det blev ingen socialistmajoritet i kyrkofullmäktige längre. "Kyrkans vänner" och "Kyrkans arbetarvänner" vann med bred marginal.

Som tidigare nämnts infann sig en dag i författarinnan Berit Spongs bostad i Strängnäs Magnussons ämbets­broder och bad om ett samtal. Han rekommenderade också ett besök i prästgården i Kvistbro. Detta besök blev anledning till romanen "Bröder i Christo", som väckte en enorm uppmärksamhet i hela landet. Besöket skildrar författarinnan på följande sätt i romanen:

En måndagsmorgon, när till och med horisontens låga bergs­kedja tycktes sova i ett dröjande dis och luften smakade vår och regn, åkte vi upp mot Levinge vita adertonhundratals­kyrka på kullen . Ju närmare vi kom den, dess mer sjönk den ner i kyrkbyns klungor av hus och träd. Bakom oss i dälden lämnade vi den lilla grå medeltidskyrkan, som övergivits av dem alla och nu låg lika ensam som en sten i skogen. An gick drömmande och loj under de droppande, vindstilla snåren, från kullen liknade den en död kopparorm i skapnaden och färgen .

MUSIKINSTRUMENT Orglar, pianon, gitarrer, violiner, blockflöjter, klarinetter m m

BÖCKER

GRAMMOFONSKIVOR

KASSETTBAND

HF:s BOK & MUSIK Stationsgatan 18

KUMLA SKOLMUSIK

Noter m m från de kristna förlagen och mycket annat finner Du hos Telefon 019/814 00,81404

17

Allting var tyst, som om regnet sopat bort alla ljud, och motorn själv hade dämpats ned i den fuktmättade luften. Prästgården var stor och vit och pärlspontad. Knoppande

persiska syrener i kanten av den väldiga gårdsplanen tog i ring med den långa verandan, som själv var omgiven av täta kaprifolgardiner. Man såg en dörr stå öppen rakt in, det var nog bara att stiga på. Men just som vi parkerat bilen intill gräs­mattan och jag spände upp paraplyet mot droppet från almar­nas pinjetak, kom en man med snabba steg utmed grusgången och ropade välkommen. Jag kände igen rösten, sonor och ljus, och nu med ett inslag av den speciella hjärtlighet, som hör lant­gårdar till, passar på gårdsplaners öppna famn, under äre­vördiga träd, mot egna väggar. Kyrkoherde Karneus var av medellängd, axelbred och rak .

Han var tydligen i de åren, då grånaden och korpulensen satt in på allvar, men båda delarna bar han lätt och väl, och bara han kom en så nära, att man fångat blicken i ögonen, såg man, att han ännu var ung. Det var de ögon, som skämtsamt brukar kal­las "gustavianska", eftersom de möter oss från så många stång­piskeporträtt, de var stora, kupiga och med det adelsmärke över sig, som kanske ligger i själva infattningen, djup utan att vara trång och tillsammans med ögonlockets generösa skydd givan­de intrycket av dyrbarhet. Det var suveräna ögon, mörkblå och glänsande, ögon, som hade den egenheten, att om man såg dem vänliga, anade man, hur de skulle se ut i vrede, och om man såg dem upprörda, hur de skulle spegla ett solskenshumör. På det sättet fick man hela människan i dem på en gång. Ja, det kanske till sist var hemligheten med dem, att de var en män­niskas ögon, och som sådana såg de människor och talade till människor och hade makt över människor och tyckte om män­niskor. Böcker hade inte så mycket att göra med dem, om man inte måste säga, att hela livet för dem var en bok. Vi var i så fall som ett nytt blad, och lästa skulle vi bli, det kändes redan alldeles tydligt. Han räckte oss handen, han bad oss stiga in och gick själv

före. Först när jag såg honom på ryggen, lade jag märke till hans klädsel, en smårutig blazer, där skjortkragen låg utbredd på schillermaner, och byxor och skor, som bar märken aven tidig morgonpromenad i regnet. Han var barhuvad, men på verandabänken låg hans hatt och han tog den och vände sig om. "Innan vi går in, måste jag visa er något. Annars blir det nog

inte av. Lantpräster som jag har namn om sig att vara talträng­da, eller hur? Och när jag börjar tala om mina äventyr, så slutar jag inte i första taget."

"Inte trodde jag, att präster hade några äventyr", sade jag och skrattade.

"Äventyr, det hade jag nog haft, var jag än blivit ställd i världen, men nu ägnar jag mig helt åt mitt prästerliga även­tyr", svarade han på samma sätt. "Och däri innefattar jag också min bygdegård, och det var den jag ville visa ." "Skönt att röra på benen ett slag", sade min make, och så

gick vi. Bygdegården låg bara ett par hundra meter från präst­gårdens trädgårdsstaket, det var en hel liten bondgård med mangårdsbyggning, flyglar och bodar och en brunn med ämbar och krok. De gamla mörka tegeltaken glittrade till i en solglimt, och det var, som om gården gett oss ett leende ögonkast. "Ja, den här har jag fått ihop med lock och pock", sade kyr­

koherden. "Nu står den här, och nu är alla nöjda. Här är mu­seiflygeln, och i den andra har vi kaffestugan. Vår fina gillesal ligger i stora mittenhuset." Och medan vi passerade förbi gamla ekstockar och flintlåsgevär och smörkärnor och stubbestolar och hundratals andra redskap och prydnadsföremål, berättade han om sitt äventyr med bygdegården. "Nu är jag stolt, men förut var jag mest arg och ledsen - åhja, litet stridsglad också, förstås", tillade han, och jag svarade sanningsenligt: "Javisst, det syns minsann på kyrkoherden ."

Kom in till oss~

vi har jultårtan för er

Vi hade stannat vid en gammal Karl XII:s bibel med ärgiga spännen och råttgnagda hörn. Bredvid den låg i en låda med glaslock något svart och hopskrumpet, som såg ut som en torr trädrot, det var kluvet i ena änden, och den andra var om­bunden med en rund, röd lapp, surrad på samma sätt som en fingertuta. "Det där", sade kyrkoherden, "är en Spirtus, en alruna, funnen i ett lönnfack i en gammal dragkista från ett skogstorp häruppe. Men ovanpå dragkistan kan jag gott före­ställa mig att den där bibeln har legat. Ni vet vad en Spirtus är, eller hur?" Vi nickade, vi hade hört talas om alrunan, som grävdes upp

under galgen och kunde bli ett djävulens skickebud och en orättfången hjälp i nöden.

"Pol och motpol", sade min man. "Ja, jag menar, att mellan dem måste ju ha funnits ett kraftfält", förklarade han, ty som "naturvetare" var han van att alltid vara tvungen att förklara sitt bildspråk, när det någon gång förekom .

"Gud och djävulen på teologiskt språk", översatte kyrko­herden, "Hur många människor liknar inte den där torparn och har skaffat sig en Spirtus längst ned i lådan att ta till vid behov, om det inte går med rätta medel!" "Prästerna också?" sade jag. Han brydde sig inte om min impertinenta fråga. "En Spirtus,

det var makten, det", sade han för sig själv, "ingreppet i andras liv, så som man själv ville ha det." "Och bibeln lades ovanpå som skylt för den, som kom in

genom dörren" , sade jag. "Han var rädd av sig, den där tor­paren - trefaldigt rädd: för Gud, för djävulen och för män­niskor." "I våra dagar är det ofta bara fruktan för människor, som

står kvar, men dem fruktar vi alla", sade min man. "Inte jag! " utropade kyrkoherde Karneus, och hans ögon

skiftade. "En präst får inte frukta människor, då är han ingen präst!" Det kändes, som om vi snuddat vid vårt egentliga sam­talsämne, som om han tänkt på komminister Strandberg och den andre han talat om. Och plötsligt tycktes han ha förlorat intresset för dessa mu­

seala ting. Vi gjorde en hastig rond runt den sista kammaren med textilier och sockendräkter, och efter en titt i gillesalen skyndade vi undan en ny regnskur in på prästgårdens veranda och bjöds stiga upp i förmaket.

"Se, här har vi kaffebrickan dukad av osynliga händer!" ut­ropade kyrkoherden och steg fram i det stora, vackra rummet, som hade alla sina sittmöbler täckta av ljusa skyddsöverdrag och enris insatt i den öppna spiseln. "Jag måste vara både värd och värdinna i dag, för min fru är bortrest på en vecka. Hon tar sig alltid semester, så fort syföreningsauktionen är över och husmodersföreningen haft sin vårfest. Det är en noga inpassad vecka."

Ja, just sådan var han, den forne Kumlakomministern. Berit Spong har skildrat honom "på kornet." Kanslichef Tage Tapper har bidragit med en kopia av

ett brev från Georg Magnusson som var närslutet ett kyrkorådsprotokoll från den 24 februari 1938. Det lyder: "Till Kumla Kyrkoråd, Kumla. Med anledning av hitsänt protokollsutdrag av 30/12 1937 § 2 får jag härmed meddela följande: 1. Komminister N. Erlandson, Hammar, har aldrig, enligt mig

av sjukhusmyndighet lämnad upplysning, av sjukhuslärare ansetts i behov av sjukhusvård. I augusti mån. 1936 stran­dade hans utskrivning från sjukhuset på grund av ekono­miska skäl. Den 8/10 1937 erhöll Erlandson telegrafiskt meddelande om omedelbar utskrivning men kunde av eko-

SÖRGÅRDENS KONDITORI Köpmangatan 26, Kumla T el. 70401

Servering av gO tt kaffe JULMARZIP AN A V EGEN TILL VERKNING

18

Ett av Georg Magnussons stora intressen var den kyrkliga scoutverksamheten. Här ses han som andre man från höger vid en scoututflykt.

nomiska skäl ej lämna sjukhuset. Den 8 december samma år kom Erlandson till Kumla och ägde vid sin ankomst kr 2:50. Intill nedanskrivna dag har han sedan varit för sin för­sörjning hänvisad till barmhärtiga medmänniskors hjälp.

2. Erhöll undertecknad i början av december 1937 statlig sjuk­husmyndighets uppdrag att vara Erlandsons övervakare med den instruktionen, att bereda honom sysselsättning inom det prästerliga verksamhetsfåltet. Över hans predikningar och övrig sysselsättning m m har

jag att månatligen avgiva rapport till statlig sjukhusmyndig­het.

3. Komminister N. Erlandsons själstillstånd är i alla avseenden fullt tillfredsställande.

4. Såsom övervakare är jag mycket tacksam för all den hjälp myndigheter och enskilda givit mig vid utövande av denna grannlaga och svåra uppgift. Hemställes att ovanstående för­klaring bifogas Kumla Kyrkoråds protokoll över samman­träde den 30/12 1937. Kumla den 12 januari 1938

Högaktningsfullt Georg Magnusson

Komminister"

Brevet talar sitt tydliga språk, om vad en prästman kan få utstå, när han kommit i onåd hos sin överordnade. I bokhandlare Algot Dohlwitz' 1959 utgivna, av Tage Tapper redigerade bok, "Böckernas Kumla" har med­tagits ett avsnitt ur "Bröder i Christo" , som är verkligt gripande. Det gäller E:s sena kvällsvandring på Kumla­vägen till komministergården. "Han hade gått raskt för

•

att inte frysa - vintermössa och galoscher hade han inte fått med sig - i sin tunna överrock. Än en gång bytte han hand, än en gång tog han sig en åkarbrasa, ty nagelspräcken kom fingrarna att bulta som av tandvärk och bli stela och kraftlösa .. . " Det hade varit hårda uppgörelser mellan den eljest

försynte prosten Häger och hans stridbare komminister, som hade handlat utan att konferera i en känslig för­samlingsfråga. Det var inte rätt av komministern att låta sin påstådda sinnessjuka ämbetsbroder få predika i skollokalerna i socknen eller låta honom arbeta på pas­torsexpeditionen, handlingar som biskop Aulen i Sträng­näs skarpt fördömde . Stridens vågor ebbade ut . Häger och hans komminister

blev goda vänner igen . Samarbetet blev som förr. Magnusson blev alltmer fåstad vid sin församling och

församlingsborna vid honom. De hade alla förstått, att de hade en präst, som inte backade för uppgifter, om de krävde än så mycket tid och kraft. Under ett 30-tal år hade Magnusson haft för vana att

ett par marsveckor dra till fjälls. Tillsammans med sin gode vän Georg Granberg, kyrkoherde iFunäsdalen, verkade han som fältpräst . Under en veckolång skidfärd 1964 från Handöl insjuknade han under uppehållet på Sylarnas fjällstation, och avled där. En känd kvistbrobo har omtalat för mig, att minnet av

Georg lever kvar, aktat och ärat. Man har alltmer över­tygats om att den outtröttlige kyrkoherden offrade all sin tid och kraft för sin församlings väl. D

19

TAGE TAPPER

Finska barnhellllllet - ett kapitel om frivilligt samhällsarbete

När man nämner Finska barnhemmet fOr äldre Kumla­bor svarar de "Javisst, minns vi det". Men liksom allt annat som ligger några årtionden tillbaka i tiden är det svårt att minnas exakt. Namn försvinner. Händelserna blandas med varandra och tidsföljden är ibland svår att urskilja i den ström av minnen som väller fram. De skriftliga dokumenten är få, många som var engagerade är döda och en del av papperen är inte heller bevarade.

Här skall i alla fall göras ett försök att av pussel­bitarna från några knapphändiga protokoll, en bunt veri­fikationer och spridda personliga minnen försöka samman­foga en bild av de insatser för finska barn som kan sammanfattas i rubrikens ord. Kumla Röda Kors-krets styrelse (kretsen var på den

tiden gemensam för staden och landskommunen) dis­kuterade frågan på sitt styrelsemöte den 7 januari 1942. Som bekant befann sig ju Finland i krig med Sovjet­unionen sedan sommaren 1941; det s.k. fortsättnings­kriget.

Efter att ha behandlat ärendet om Riksinsamlingen till Finland står fOljande i protokollet:

Da - liksom i alla tider - var sand det barnen gärna lekte i och med. Nutidens fina lekredskap fick de finska barnen - och även de svenska - klara sig utan. Solsken och glädje var det i allafall.

Fabriken på Grevgatan, som blev barnhem. På nedervåningen matsal och kök, en trappa upp sovrum, tvättrum och personalbostäder i gamla kontoret, vars fönster syns på gaveln. Högst upp lekrum. I uthuset av­träde och förråd .

"Inom styrelsen diskuterades härefter frågan, huruvida kretsen icke borde ställa sig i spetsen fcir anordnande av ett tillfälligt hem åt finska barn. Man enades om att söka få ihop medel till 25 barn och skulle kretsen stå som garant för det hela. En kommitte tillsattes, nämligen fruarna Hulda Claesson, Greta Emberg, Karin Hökerberg, pastor J.A. Rickardt och grosshandlare Joel Andersson, som erhöll i uppdrag att ordna med insam­ling av medel, förhyrning av lämplig lokal, anställande av personal och allt arbete i övrigt, som kan komma att uppstå i och med barnhemmets iordningställande. Styrelsen skulle givetvis bistå kommitten, när så er­fordrades. " Vid nästa styrelsesammanträde, redan den 20 januari

1942, meddelade ordföranden (fru Ulla Franklin) "att Dr Erland Franklin utlovat, att kostnadsfritt åtaga sig läkarvården å det av kretsen planerade finska barn­hemmet." Vidare meddelade Joel Andersson att han lyckats få tag

i lämplig lokal för barnhemmet, nämligen Klingbergs f d skofabrik. "Sedan medlemmar ur styrelsen på ort och ställe förvissat sig om, att fabriken mycket väl skulle kunna användas för nämnt ändamål, enades man att gå med på begärd hyra 200 kronor per månad." Redan efter fyra dagar samlades styrelsen åter och upp­

drog åt sekreteraren (fru Rut Söderlind) att till läns­styrelsen i Örebro län avlåta en skrivelse med begäran om att få inrätta barnhemmet och samtidigt lämna svar på en del frågor som ställts i samband med en PM från länsstyrelsen. Den 11 februari 1942 behandlades en skrivelse från

Hjälpkommitten för Finlands barn som frågade om kretsen var villig att mottaga tuberkulösa eller sjuka barn på det planerade barnhemmet. Förste provinsial­läkaren i länet dr Silfversparre hade avrått och kretsen beslöt att endast mottaga klena barn. Därefter nämner protokollet ingenting om barnhemmet

fcirrän på majsammanträdet, då man säger att barn~n

Kumlabor på norr!

Er butik är ICA TRUMPETEN HANDLA RATT

P ARKERA LA TT MOSSBANEGATAN 76 TEL. 784 01 - 700 55

20

De vuxna är Valborg Jansson, senare hemvårdarinna i Odensbacken RutLithell~. gift Asp, fö~eståndarinna, och Inga-Britt Ljungberg, gift Ced~r, bltrade. Barnen I ovre raden heter Sonja, Roger, Sol vig, Leo och JMyrki. I nedre raden Vappu, Solvig, Stig, okänd, Matti, Marjatta och

ary.

kunde få vara gäster hos medlemmarna på deras res­pektive sommarställen. Det var något som flera med­lemmar tydligen gärna engagerade sig i. En hel del av dem som intervjuats om Finska barnhemmet har berättat jus~ om de barn de haft som sina gäster. Tydligt är i varje fall att barnhemmet vid den här tiden börjat sin verksamhet, även om protokollen tiger om saken. Men kretsen hade mycket annat att göra, såsom att sticka strumpor till armen, att stödja hemvärnet, göra baby­utstyrslar, samla in frukt till Norrland, hjälpa barn som behövde komma till Skrekarhyttans barnkoloni anordna kurser i barnavård och mycket annat. ' Det dröjde ända till 13 april 1944 innan man ånyo tog

ett beslu~ om. barnhemmet då fru Emberg fick i upp­drag att lOrdnmgställa 60 lakan till Finska barnhemmet. Vid årsmötet den 22 februari 1946 beslutade Röda Kors­

kretsen "att det Finska barnhemmet, som varit i verk­sa~het i. fyra år under kretsens regi, från och med den 1 Januan 1946 övertages av föreningen Rädda barnen." De 6 000 kronor man hade i behållning skulle användas till inköp aven röntgenapparat till ett barnsjukhus i Finland . . Sa~tidigt meddelades att man under årens lopp samlat m CIrka 100 000 kronor till barnhemmet varav cirka 76000 enbart i Kumla . Därmed var ärendet avslutat för Röda korsets del. Men ohur var det på hemmet? Hur såg det ut? Var låg

det nagonstans? Hur många barn fanns där? Vilka arbetade där? Hur fick man inventarier och medel till det? Här börjar "pusslet" av olika minnesbitar. Man höll som sagt till i f d Klingbergs skofabrik vid

Grevgatan. På nedre våningen var det matsal och kök och så småningom även ett sovrum för de äldre flickorna. I öve~våningen fanns det sovrum avbalkade med väggar, som mte gick ända upp i tak. "Som kalvkättar" har en av personalen berättat. Ett utrymme var avbalkat som tvättrum, dvs där fanns en bänk med handfat och en

Annes SI(IVCENTER Köpmangatan 22, KUMLA - Telefon 71008

hylla med tandborstglas. I den våningen fanns också det gamla fabrikskontoret, som var apterat som personal­bostäder. Uppe på vinden inreddes så småningom ett lekrum. Med moderniteterna var det si och så. Kylskåp var inte

att tänka på. I farstun stod ett isskåp, som Alltjänst kom och fyllde is i en gång i veckan. Värmeledning fanns med panna i källaren. T.o.m. stora starka karlar tyckte att den flicka som eldade var modig som tordes gå dit ned när de stora råttorna hoppade kring benen. För råttor fanns det. Närmaste grannen hade en stor sophög på gården och där fann råttorna den mat de behövde för att bli stora och feta . Stadens hälsovårds­inspektör ordnade så att sophögen kom bort och sen ?lev det inte så mycket råttor längre. Tvättstuga fanns lI~te. Den. fick man låna hos Klingbergs. Och naturligt­~IS fanns mget badrum. När barnen skulle badas en gång l veckan, värmde man vatten i Klingbergs tvättstuga och bar det i hinkar upp till tvättrummet på andra våningen där man badade barnen i ett stort träkar. Wc fanns inte · heller. Det var ett avträde i uthuset och för de små barnen fick man springa ut med pottor och tömma. Ett par gånger fick man evakuera barnen för att röka huset för vägglöss. En gång bodde man då i Hagaskolan och lagade mat i skolköket. Inte heller golven var särskilt lättstädade. Det var trägolv som skurades och fernissades ibland. Trots dessa obekväma villkor bakade man allt själva, tvättade allt själva och sydde och lagade. Man fick slita och arbeta. Flera av dem som berättat

om livet på barnhemmet, har talat om att barnen - som ju var klena - ofta var sjuka. En gång hade tolv barn mässlingen samtidigt. En annan gång hade flera av dem kikhosta . Det gick långa tider då personalen inte fick sova ostört en enda natt. Men det var en väldi~ uppslutning kring hemmet. Man

kom ofta med gåvor. Aven inventarierna samlades ihop på det sättet. Kumlafamiljer med uppväxta barn skänkte barnsängar och sängkläder därtill. Pastor Rickardt och grosshandlare Andersson stod flera dagar och målade om barnsängar av alla möjliga modeller. Pastor Rickardt var också en outtröttlig tiggare. En hel rad Kumla­firmor ställde upp och betalade månatliga bidrag. I

Barnhemmets sista föreståndarinna fröken Ester Karlsson, med sin spe: cielle skyddsling, Tarmo, som hon sedermera adopterade.

SPECIALAVDELNING FOR INSPELAD MUSIK Stor sortering i stora och små skivor, inspelade och oinspelade kasetter, tillbehör

21

NILS HELANDER

När Sveriges största saftfabrik fanns i Hallsberg

En av de mest framträdande företagarna i början av 1900-talet i Hallsberg var Fritz Hartman. Han var född 1862 i Hammarby vid Järleån öster om Nora. Fadern var skollärare men tjänstgjorde även som läkare efter att ha studerat medicin. Han nödgades tyvärr avbryta dessa studier på grund av bristande ekonomiska resurser.

Fritz Hartmans farfar var botanist och provinsialläkare, först i Eskilstuna och senare i Gävle. Han utgav bland annat verket "Hartmans flora" . Det herbarium, som låg till grund för denna flora, inköptes 1882 av friherre Oscar Dickson, Göteborg, som överlämnade det som gåva till Uppsala universitet.

verifikationerna hittar vi inbetalningar från ett 35-tal olika företagare och enskilda. Under 1944 kom även bi­drag från Hjälpkommitten för Finlands barn. Bidragen fortsatte under 1945 då man fick bidrag för 19 respek­tive 22 barn . Dessa bidrag fortsatte även under första kvartalet 1946. I mars 1944 tycks det ha funnits 24 barn på hemmet. De här åren i början av 1940-talet hade vi ransonering

här i Sverige, liksom i praktiskt taget alla andra länder. Man köpte till barnhemmet mycket fisk och grönsaker. Kanin förekom inte så sällan och ibland kupongfria bakelser när man skulle ha det festligt. Man köpte mjölk direkt från mejeriet (som lämnade litet rabatt), man handlade i Säbylunds trädgård som också lämnade litet billigare och handlade i övrigt mycket hos Resia, som hade låga priser. När det gällde kläder skänkte Kumla­borna urvuxna barnkläder och Joel Andersson skänkte åtskilliga par skor. Till att börja med hade man tolv barn på hemmet, de

flesta under skolåldern. Då var föreståndarinna, biträde och kokerska anställda, med extrahjälp vid t ex tvätt. Senare, då barnantalet fördubblades, blev det ytterligare ett biträde. De barn som var i skolåldern fick gå i Haga­skolan, som var närmast. Flera har berättat om att när barnen var ute och lekte

Fritz och Sigrid Hartman

Fritz Hartman visade tidigt affärstalanger och han berättade bl a att han som skolpojke fångade stora kräftor, som han rodde över Norasjön med och sålde i Nora för fem öre tjoget. I fjortonårsåldern kom han till Fosselius & Bergöös affär i Kumla, där han träffade gross­handlare Adolf Bergöö från Hallsberg . Hos honom började han sedan som andre man vid knappt mer än 15 års ålder. Året var 1877. Bergöö fann snart att han fått en duktig medhjälpare, som han fick stort förtroende för. När han 1889 överlät affären till sonen Per blev Hartman prokurist i firman. Vid sidan av sitt delägarskap öppnade Hartman läske-

och ett flygplan hördes, sprang de och gömde sig, så som de var lärda hemma i Finland. Det tog lång tid för dem att förstå att i Sverige fälldes inga bomber. Men, frågar kanske någon, var det bara besvärligheter.

Nej visst inte. En av personalen har berättat att på julafton var det så roligt att hon inte ville åka hem till sitt föräldrahem. Röda korset hade skaffat dit stora mjölk­flaskor fulla med frukt och gotter. Föreståndarinnans bror - Robert Lithell - var jultomte och det var dans kring granen och alla hade så innerligt roligt. Från februari 1942 till april 1946 varade detta hjälp­

arbete till vårt grannland. De flesta barnen återvände till Finland, några . få stannade i Sverige. Flera av barnen har återvänt för att visa sina anhöriga den plats där de upplevde några lyckliga månader av sin barndom. N u, många år efteråt, har Finlandsbarnens omhänder­

tagande i Sverige kritiserats hårt. Det får aldrig hända mer, sägs det. Det är naturligtvis möjligt att man i framtiden i en liknande situation handlar annorlunda. Var tid har sitt sätt att lösa sina problem. Det här var 1940-talets sätt. De som har berättat minnen är Rut Asp, Inga-Britt

Ceder, Kerstin Danielsson, Ann-Louis Edhammer, Greta Emberg, Ulla Franklin, Karin Fredell, Valborg Jansson, John Karlsson och några till. O

.Julbordets läckerheter

22

KöPER NI MED FöRDEL HOS OSS

Förstklassiga varor - låga pnser och dessutom god service

n SKOL VKGEN - TELEFON 784 00

drycksfabrik i källarlokalerna i den 1892 uppförda Östra realskolan. Från dessa lokaler levererades läskedrycker bl a med järnväg inom en vid räjong kring Hallsberg. Storkunder hade firman inte minst i Norrköping. Till marketenteriet i Sannahed gick det täta hästskjutsar med "läsk". Åtgången var givetvis enorm så länge det fanns både husarer och infanterister på "Hea" . Efter en tid upptog Hartman även safttillverkning i

lokalerna. Det dröjde därför inte länge förrän dessa visade sig vara för små. 1906 stod en ny tvåvåningsfabrik färdig. Nu fanns det goda utrymmen. På vinden spikades emballage och källaren användes för lagring. Vid fabriken hade också byggts ett särskilt lagerhus med källare. Under några år var den Hartmanska saftfabriken störst

i landet. Fabrikationen omfattade då även marmelad­tillverkning. 1901 deltog Hartman i en utställning i Gävle, där han

träffade sin blivande maka, 18-åriga Sigrid, som förestod Rörstrands monter på utställningen. Samma år lämnade Hartman den Bergööska firman för

att helt ägna sig åt sin egen fabrikation. Vid första världskrigets utbrott 1914 hade han på­

börjat uppförandet aven villa i Tisarbaden, som hette Sommarudden. Ritningen hade utförts av makan Sigrid, som där tänkt driva pensionat, om något oförutsett skulle hända firman. Under kriget drabbades den Hartmanska firman av stora

svårigheter. Bl.a. kapade engelsmännen en neutral båt och lade beslag på förskottsbetalda varor får över 200000 kronor. Dessutom beviljade Hushållskommissionen en alltför liten tilldelning av socker. Det såg dock ut att reda upp sig, men hösten 1918 dog hustru Sigrid i spanska sjukan vid endast nyss fyllda 35 år. Detta hårda slag tog helt kraften ur Hartman för lång tid. Helt återställd blev han aldrig. Dock kunde han år 1922 komplettera sin tillverkning

med karamellfabrikation och i samband därmed upp-

Släkten Hartman på trappan till villan. Främst Fritz Hartman med fyra barn . Bakom fr.v. Alma Pettersson, professor Hartman och Ingrid Pettersson.

Allt för bygget hos

Hartmans saft-, läskedrycks- och karamellfabrik i Hallsberg.

förde han en mindre affär på Östra Storgatan, där fröken Lisa (Elisabeth) Lindh blev godistant. Följderna av förlusterna under kriget gjorde att Hartman

1924 tvingades begära ackord. Tillverkningen fortsatte nu i mindre skala för att 1933 helt upphöra. Tiden närmast före och efter seklets början var Hart­

man en av förgrundsgestalterna i köpingen. Han var bl.a. nämndeman, ledamot i de flesta styrelser och nämnder och han medverkade i bildandet aven flitigt anlitad musikgrupp. Fritz Hartman avled 1939. Fru Sigrid Hartman var en drivande kraft på många

områden. Under kriget organiserade hon utspisning på de invalidtåg, som i Svenska Röda Korsets regi passerade Hallsberg. Tyvärr blev hennes levnad, som ovan nämnts, kort. Ovanstående uppgifter har lämnats utgivaren av Hartmans äldste son, som också heter Fritz i förnamn. Han har även berättat följande minnen från barnaåren:

Drottning Viktorias besök i Hallsberg 20 augusti 1915 får inspektion av tyska invalidtåg. Fr.v. fru Sigrid Hartman, apotekare Lindquist, landshövding Karl Johan Bergström, Adolf Samzelius, drottningen, Margot Thermaenius, disp Fredrik Thermaenius och friherre Rålamb.

KUMLA BYGGVAROR AB TRAVAROR OCH OVRIGT BYGGMATERIAL

ETT BYGGMA VANERN-FORETAG - TEL 70945 En central för byggmaterial

23

GUNNEL HELANDER

Bondkvartetten och lTIusiklivet • Hardelllo 1

Valfrid Larsson i Lötåsen berättar minnen

Snön låg ännu djup i dikena den vårdag då min svärfar Nils Helander och jag bilade den gamla vägen förbi Skyberga, Hardemo kyrka och vidare till en röd stuga, som ligger längs vägen mot Brändåsen. Här bodde Valfrid Larsson, som vi länge planerat att besöka. Krokusen blommade redan i rabatterna runt stugan och björkarnas knoppar skiftade i lila i sluttningen ned mot slätten och Valfrid berättade att han trivdes bra i stugan, dit han flyttade då sonen Arne gifte sig och övertog gården i Lötåsen. Röda Korsets, senare kommunens, mattjänst fungerade fint, snälla släktingar och vänner hjälpte honom med litet av varje och själv var han inte främ­mande för sysslorna i hemmet. Det var två gamla vänner med mångårigt medlemskap i både hembygdsföreningen och kyrkobröderna som möttes och talade minnen, Val­frid berättade om sitt liv, vi drack kaffe och som en liten eftergift fick jag diska och det planerade förmiddags-

En av mina första minnesbilder från barndomsåren, härrör från den första skoltiden, Min mor och jag sitter i trappan mellan övre och nedre hallen, under det att den blivande läsförmågan, rad för rad, präntas in i mitt ovilliga huvud. Att vi satt på ett hårt trappsteg, berodde säkert på, att trapphuset var det ljusaste stället i hela huset, med ett stort fönster över hela trapphusets bredd. Utanför kacklade hönsen i en rymlig hönsgård, och

blicken for nog oftare till dem, än till bokstäverna i läse­boken. Det var säkert ett påfrestande arbete, att bi­bringa mig den nödvändiga läsekonsten. Det dröjde inte så länge, förrän far och mor kom på

den lysande idlm, att sända mig till en moster i Gävle som var småskollärarinna. Där bodde också min mormor och morfar.

Att min moster överlevde denna pers, som varade ett par år, bevisar att det fanns verkligt segt virke i henne. Som tur var förekom det på den tiden någonting som heter rotting. Denna tingest fanns i alla klassrum och användes rätt flitigt. Så småningom gick de två åren i småskolan, och min

kära moster drog nog mången suck av lättnad, när

Valfrid Larsson i Lötåsen

besöket hade plötsligt blivit ett heldagsbesök. Två månader senare stod Valfrid Larssons dödsannons i tid­ningen. Vår första visit i Lötåsen, som skulle ha följts av flera, blev tyvärr också den enda. Valfrid Larsson var född iLötåsen, Näibergs by år

1888 och växte upp i en stor familj med åtta barn. Fadern, som hette Lars Johan, var född på Per Gunnars­gården i Lanna by. På 1840-talet skiftades gården ut från byn och alla husen revs och sattes upp igen i Löt­åsen. Val frids mor hette Emma och kom från Hidingsta. I den stora familjen gick det livligt till. Särskilt vid

jularna träffades släkten. Valfri d kom ihåg att kalasen

hennes systerson placerades i första folkskolan, som det hette på den tiden. De två första åren i folkskolan tillbringade jag också

i Gävle. Min mormor och morfar fick början till ett kraftigt tilltagande grått hår. Det var säkert härliga perioder för dem, när sommar- och vinterlov tog sin början och de kunde följa mig till tåget som gick söderut till far och mor i Hallsberg. Stackars mamma som nu fick mig på halsen. Hon hade ytterligare tre telningar, som alla var yngre, två pojkar och en flicka. Det var visst första jullovet från småskolan, som någon

därhemma läste i en indianbok för min två år yngre bror och mig. Vi fick höra talas om målade indianer med hemska ansikten och mörkt stripigt hår. Vi övertalade nu vår tre år gamla syster, att hon borde

bli lik en hemsk indian. Under den procedur, som nu följde, satt lillasyster alldeles stilla, medan hennes äldre bröder hjälptes åt att efter bästa förmåga göra henne så lik en hemsk indian som möjligt. Att vi lyckats i våra föresatser bevisades av det förskräckliga skrik, som kom från hembiträdets strupe, när hon som första person

forts på sid 33

SKODON EN GROS

EKMAN HAGLUND· AB TELEFON: VÄXEL 792 JO

24

vanligtvis hölls i ett stort rum som sträckte sig tvärs över hela husets bredd i övervåningen. Det spelades dragspel och lek och dans var vanliga nöjen. Julgrans­plundringar och ungdomsbjudningar avlöste varandra och Valfrid fick ofta skjutsa sina tre äldre systrar till kalasen i trakten. Helgerna föregicks naturligtvis av mycket arbete. Då

det var slakt hjälpte alla familjemedlemmar till och det arbetades till både 12 och 1 på natten. Allt skulle tas till vara. Till grannar som inte hade egna djur bars det smakbitar. Grannarna hade man för övrigt livlig kontakt med året om. Hos skräddarfamiljen Nils Erik Persson var Valfrid lika ofta som han var hemma. Lotta, skräddarens hustru, bakade de härligaste pepparkakor. Till timmerman Erik Persson, som på äldre dar blivit handskmakare, gick Valfrid med mjölk flera gånger i veckan. Nästan alla familjer hade många barn och murare Lindkvists fru, som var barnmorska, hade fullt upp med arbete. De bodde i ett hus nära Hardemo kyrka. När det var dags för skolgång fick Valfri d vandra till

Brändåsens skola, där hans lärare hette Axel Ekendahl. Omkring sekelskiftet skedde konfirmationen i Hardemo kyrka och den hade foregåtts av undervisning i präst­gården. Konfirmationsprästen hette Frans August Brinck. Längre fram studerade Valfrid en vinter vid Kävesta Folkhögskola, men sedan blev det arbete på gården . Det ansågs som helt självklart att Valfrid skulle fortsätta att bruka gården efter sin far . Han var ju ende sonen, sedan en två år yngre bror dött efter det att båda pojkarna haft mässlingen på sommaren 1901. Att det fanns sex flickor i familjen räknades inte på den tiden. Ett avbrott i arbetet på gården fick Valfrid göra det

Fem hardemomusikanter 1910. Fr.v. Filip Lind­ström , Arnold Eriksson, Karl Johansson, Edvin HammarIund och Valfrid Larsson.

Gården Lötåsen i Näibergs by

året han exercerade vid Al i Stockholm. Genom en re­kommendation från fanjunkare Ernst Melin fick Valfrid provspela for en musikdirektör Arnoldsson och blev an­tagen som trumpetare. En annan av de sökande blev inte antagen, när han måste tala om att det enda instrument han trakterade var gitarr. I Valfrids uppgifter vid Al ingick att blåsa revelj redan klockan halv fem på morgonen, så det var bra att han hade tidiga vanor med sig hemifrån. Halv tio på kvällen blåstes tapto och däremellan gällde det att hålla rätt på de olika mat­signalerna. Det var en rolig tid vid Al och Valfrid fick många vänner för livet. Han mindes ännu den här grå vårdagen, sade han, hur festligt det kändes när han drog på sig de fina söndagsstövlarna, som han beställt hos en

Hagendalsvägen 5 NVVELIUS Telefon 70023, 705 00

Plastmattor - Tapeter. moderna mönster - Tape.väv

Allt för inom- och utomhusmålning

25

skomakare i Vrets torp. Vardagsstövlarna hade han köpt i affåren i Graneiund, men de passade inte så bra, utan fick lämnas tillbaka.

Valfrid Larsson, som var både sång- och musikbegåvad, hade tidigt kommit med i flera orkestrar och körer. Han var med då Hardemo Blåbandsforening reorganisera­des i Eneby bönhus 1902. En av de mest aktiva var ordföranden i logen i Åsbro, Johan Thelin i Marieberg vid Tälle, farbror till handlare Thelin i Götabro. Musik­livet inom foreningen var redan från starten livligt och Valfrid deltog naturligtvis.

1906 bildades ett musiksällskap och i det blev Val­frid en aktiv medlem. Musiksällskapet hade åtta med­lemmar däribland Karl Engberg, ordforande i blåbands­föreningen, som var trumslagare, skräddare Karl Johans­son blåste bas och Valfrid Larsson basun. Den forste ledaren var en sergeant Lind. Han skrev själv alla noter och varje söndagseftermiddag tränades det i Brändåsens skola. Senare blev handelsföreståndare Karl Sigge ledare innan han flyttade till Kumla och öppnade egen affär vid N. Kungsvägen. En sommar lockade Sigge med Valfrid i Kumla Blåbandsförenings orkester. Varje onsdagskväll cyklade han in till stationssamhället för att delta i övningarna. Ofta drog de ut sent på kvällen och då fick han sova över hos Karl Sigge till nästa morgon. Valfrid mindes att den sommaren ordnades en utfärd runt Hjälmaren med fabrikör Karl Nilsson som reseledare. Det var i bilarnas barndom och det blev åtskilliga stopp innan utflyktsdeltagarna var tillbaka i Kumla. Knut Bergman var med och körde sin lastbil, som klarade färden rätt bra.

Blåbandsforeningen i Hardemo förde i början av 20-talet en tynande tillvaro. 1921 hölls ett möte där det bestämdes att Logen NTO skulle få överta Blåbands­foreningens byggnadskassa, där Valfri d då var kassör. Under några år var Valfrid med i en sånggrupp, som

kallade sig Bondkvartetten. De sjöng vid lantbruksmöten och andra tillställningar runt om i länet och var ett tag riktigt populära. En kusin till Valfrid, den fem år äldre tenoren Arnold Eriksson, var med i kvartetten. En annan medlem var Ivar Larsson i Hjortsberga. I kyrkokören var Valfrid Larsson med i femtiofem år,

men till kyrkvärdstjänsten tackade han nej. Kantor Karl Emil Schill var ledare for kören, när Valfrid startade sångarbanan 1915. När kantorstjänsten var vakant vika­rierade basen Henning Andersson i Källtorp som ledare. Deltagarantalet växlade, men vanligtvis infann sig ett femtontal personer när det var övning. Man forvånas över att Valfrid Larsson kunde hinna

med alla sina fritidsintressen och ändå vara bonde på heltid. Han förklarade det helt anspråkslöst med att han under årens lopp hade haft god hjälp av sin familj och många duktiga medhjälpare på gården. Många stannade så länge att de fick medalj. Ofta började de som unga pojkar och när de så småningom gifte sig tog de en statarplats. En del hade också möjlighet att skaffa egna gårdar. En dräng som slutade hos Valfrid for 26 år sedan brukade under alla år besöka honom regelbundet. Inget dåligt betyg för en arbetsgivare! D

~ -SJ Lantmännen

En gammel grunn

Ja gick genom hagar å fåglar di kvittra. Dä va tidigt på möern å daggpäler glittra. Ja vart trötter i bena å hök mej e stunn på en gammal mossiger stugegrunn.

Rätt som ja satt där å pusta i sola, så stag där e' gumma som skjuten ur jola. Gu möre - sa' gumma - ja kan si du sitter å tittar på stuga mi.

- Nåå, va säjer du um na? Kan du säja ett al um nytta ja gjorde på denr:w jarl. Du vet hur dä ä', en styr å en ställer, ja slet här från möern tess långt etter kväller.

Gubben strök me' mens ungar va' små. Ja tappa alri sugen, ja träla för två. När ungar vart stora så ga ' di sej ut, men ja mola å träla precis som förut.

Här kan du si va dä vart åv allt färle - ett röse mä sten å ett hopaväxt gärle. Kan du titta å' leta å' säja um dä finns någe kvar dä' ä' nytta mä'?

Ja glös å' ja titta men vart ja än vände mä' skallen så va' dä ' samma elände, bara tistlar å stenar å törnbuskasnår. Etter slite fanns inte dä minsta spår.

Ja kunne inge säja. Ja vart sittanes stum. Gumma ho sucka å vände sej um. Då vart dä' ett pip å ett vingavin för i törnrosabusken flög e' sparvhona in.

Ja gne' te busken å ställde mej glo' å skrek åt gumma: "- Här har di bo!" När du satte hit busken så gjorde du nytta, här kan ungar i ro få kytta.

För um räven försöker komma i busken, så får han le nosa bra nog stucken. - Tack - sa gumma, nu tar ja fälle mitt husalye på annat ställe.

Mä' ens va ho borte, ja satt där å glös i tomma lufta - dä' va' som ja frös. Så kan dä' gå um en vylar e' stunn på en gammel mossiger stugegrunn.

Anna Andersson

ÖREBRO LANTMÄN FÖRENING UPA Filial i Kumla Magasinsgatan 6-8

FODERMEDEL - GODSELMEDEL - KALK - SPANNMÄL

UTSKDEN - FROER - MASKINER -

Telefoner: 701 77, 705 87 DRIVMEDEL - ELDNINGSOLJOR M. M.

26

ARNE SANDBERG

65 tned o ar Kutnla scoutkår

Baden Powells "Scouting for boys" utkom med sex häften i januari månad 1908 och därmed var lavinen igång. Den 13 september 1909 skrev författaren Gustaf Hell­ström en artikel i Dagens Nyheter om den engelska scoutverksamheten. Samma år läste gymnastikläraren Ebbe Liberath "Scouting for boys" och blev helt fångslad av dess innehåll, varför han provade ideerna på pojkar­na i sin skola. Någon tid därefter ville en bokförläggare att Liberath skulle översätta en bra bok till svenska och då han fick höra att det gällde "Scouting for boys" åtog han sej uppdraget och den utkom i början av 1910. Upplagan på 10000 ex slutsåldes på tio dagar. Intresset i landet var enormt. Sommaren 1910 började en löjtnant Rosen, som var

placerad på regementet i Sannahed, det första försöket i Kumlatrakten med scouting. Detta slog inte så väl ut, kanske beroende på det militära inslaget. När däremot, överläraren Erik Ekdahl gjorde om försöket 1911 lyckades det bättre. Sveriges Scoutförbund bildades 1912 och eftersom det

först detta år blev riktig fart på scoutarbetet i Kumla räknar vi det året som vårt födelseår. Verksamheten i Kumla började med små utfårder, där man övade enligt instruktionsbok med att t ex semaforera, slå knopar och att göra upp eld i naturen. Denna sommar höll även kåren sitt första läger vid Åsbro, varvid för­läggningen ordnades i en lada. Maten lagades av läger­chefen Ekdahl i en kokgrop. Under vintertid bedrevs också scouting i Kumla. Någon

lokal fanns icke utan scouterna fick hållas i den mest naturliga lokalen - Guds fria natur. Pojkarna hade icke råd att skaffa sej några cyklar så de gick ut till sina övningar. Bl.a. gjordes en vandring till Hultsjön för att pojkarna skulle få åka skridskor. Vid en bandupptagning i samband med kårens 60-årsjubileum 1972 berättar den då 73-årige Nils Sandström, som varit med vid starten hur de tjänade ihop till enkla saker som de hade nytta av i verksamheten genom att vid den för de flesta Kumlabor kända Skottvallen plocka bly, som de försålde till Ur-Olle för 10-12 öre kilot. Hade de tur kunde de få ihop ca 8 kilo på en dag. Sommaren 1913 förlades lägret till Fårön i Tisaren.

Vanliga tält fanns inte utan pojkarna förlades i tält

Kumla scoutkårs äldsta bevarade fotografi. Stående fr.v. Nils Sand­ström, Charles Arbin, Ake Biörk och Erik Ekdahl. Sittande fr.v. John Hellsten, Ruben Akerblorn, Erik Karlsson, Josef Lundholm och Elis Akerblom.

förfårdigade av tjärpapp. Matlagningen sköttes på upp­murade spisar och som lägerchef fungerade Ture Petters­son.

Sedan kom första världskriget och ledarna var tvungna lämna sina pojkar och tjäna kronan. A v den orsaken tynade Kumla kyrkliga scoutkår bort. Innan kriget hade scouterna genom att vinna en tävling

i förbundsregi vunnit en kanot. Då kårarbetet lades ned såldes båten till privatpersoner. En sommardag 1918 var tre pojkar ute med kanoten på Tisaren, trots att det blåste halv storm. Kanoten slog runt och en av pojkarna drunknade. En bit in på 1920-talet återupptogs scoutarbetet i

Kumla, och detta skedde genom att några pojkar till­skrivit Ebbe Liberath, som då var förbunds chef, om sitt intresse. Liberath skrev till Charles Arbin och uppmana­de honom upptaga scoutarbetet i Kumla. Det gjorde han men fortfarande fanns ingen lokal. Fram på höstsidan fick de genom Erik Ekdahls försorg använda en korridor i Fylsta skola. Kåren hade ont om pengar för inköp av material,

men genom kyrkliga ungdomskretsens försorg fick de möjlighet att tjäna några kronor till verksamheten.

1925 kom så kyrkoadjunkt Georg Magnusson till Kumla. Han började med pojkarbete i kyrklig regi och efter några år blev även han intresserad av scoutarbete och gick över till denna verksamhet. Därigenom kom Kumla kyrkliga scoutkår verkligen på fötter. Magnusson var en driftig ledare och mycket duktig att tigga pengar, så att resurserna ökade. Lokal ställdes till förfogande dels i församlingssalen och dels i gamla ålderdomshemmet. Fler ledare kom till och bland dessa kan nämnas Oskar Norlin och Stig Englund. En musikkår bildades av fab-

GP:s SYMASKINER & BARNVAGNAR Köpmangatan 27, Kumla - Tel. 71660 Bost. Tel. 758 16

NY A ELNA SYMASKINER

Beg. el. symaskiner - Nya och beg. barnvagnar - Garanti. Service. Avbet. Byte Affärstider: 10-18, kvällsöppet fred. kl. 19.00 Lördag 9-13

27

Från Kullalägret 1931. T.v. Georg Magnusson och t. h. Tallbo-Anders­son. För farsta gången är Kumlascouternas mascot, en sko, med på ett läger. Den är i storlek 85, tillverkad av Gustav Sohlman och följer fortfarande kåren .

rikör Axel Andersson, vilken bedrev ett intensivt arbete. Musikkåren bestod av ett 25-tal pojkar och deras fram­trädanden rönte verkligen uppskattning i många sam­manhang, inte minst på de stora rikslägren bl a Kulla­lägret 1931. Så småningom separerade en del av musi­kanterna och bildade en egen musikkår under namnet Kumlapojkarna, numera Kumla-Hallsbergs musikkår. Utfärder med cykel anordnades och längst av dessa var

l1:0g den s k Norrlandsturn€m. Pojkarna tog tåget till Östersund, därifrån åkte de per cykel till Åre och Tänn­forsen och utmed Ådalen till Härnösand, där de fick v.ara med och uppvakta Prins Gustaf Adolf och hjälpa Östersundsscouterna vid stora ryttartävlingar. Färden gick vidare utmed kusten till Sundsvall, Gävle och hem, allt som allt en färd på ca 100 mil. En annan cykel­tur sträckte sig runt Vättern med besök på Visingsö och Smålands Taberg. Vintertid åktes tåg till Latorps­bruk och därifrån skidade man till Garphyttan. Över­nattning skedde i skolan och skidfärder gjordes i Kils­bergen. Det som hittills sagts är delvis hämtat ur den 50-års historik, som numera bortgångne Charles Arbin utarbetat och där hans egna anteckningar, årsberättelser o s v legat till grund. Då Georg Magnusson under 1940-talet avflyttade från

Kumla övertogs kårchefsjobbet av kyrkoherde Jönsson. 1945 kom jag och min vaktmästarkollega Lennart

Andersson med i scouterna. Förmodligen för att David Berglund, som var anställd som folkskollärare i Järsjö skola, där vi var elever, dessutom var verksam som scout­ledare. Detta gjorde att vi blev nyfikna på scouting och beslöt oss för att prova på. Kåren hade då en lokal i Fylsta skolas skyddsrum,

spännande inredd och dekorerad, tyckte vi. Tyvärr är mycket litet bevarat av den inredningen. John Norlander berättade många år senare att han svarat för den konst~ närliga utformningen. David Berglund var en entusiastisk ledare som höll ångan så uppe, att vi med jämna mellan-

rum fick veva in frisk luft med en handdriven frisk­luftsfläkt. ~.nar~ blev vi en patrull från landsbygden omkring

RosaVI och Sannahed. I gamla arresten i Sannahed fick vi hålla våra patrullmöten. Den lilla finkan vi använde var utrustad med torrdass, men saknade uppvärmnings­anordning, så under kalla 40-talsvintrar blandade vi röd­sprit och sågspån i en hink och tuttade på, så vi kunde vara där ett par timmar. I mitten av 50-talet började kåren expandera. Verksam­

het bedrevs då i Brånsta skola, Sannahed, Hällabrottet och Kumla. Kumla landskommuns barnavårdsnämnd bi­drog med att ställa en egen samlingsplats - en scout­stuga - i parken intill ålderdomshemmet, till scouternas förfogande. ~tugan hade tidigare tillhört militärmyndig­heterna ?ch mköpts av nämnden och reparerats upp på ett trevhgt och ändamålsenligt sätt. Den fyllde en stor u'ppg.~ft und~r många år, men när ledar bristen gjorde SIg gallande l Sannahed och regelbunden verksamhet ej kunde bedrivas där, ansåg Kumla kommun att den fyllde en större uppgift vid motorstadion och flyttades dit för att utnyttjas av andra föreningar . ' Under detta årtionde bildades ett scoutfrämjande i

Kumla under ordförandeskap av kyrkoadjunkt P O Pers­son. Dess främsta målsättning var att skaffa kåren en eg~n ,:tflyktstug~, vilket resulterade i att Sveaborg ca 1,5 ~ll fran Kumla l Askersunds kommun, år 1959 inköptes for 13500 kronor. Ett starkt minne har jag av när vi på. hemresa~, . efter att ha besett stugan, satte oss på WIenerkondis l Hallsberg och funderade på hur vi skulle klara den årliga amorteringen på 1000 kronor. Genom basarer, lotterier o s v kunde stugan betalas långt tidiga­re än vi tänkt oss och dessutom genomfördes en upprust­ning på frivillig väg för att den skulle bli ändamålsenlig. En stor förändring för kåren skedde vid årsskiftet

1960- 61 då Kumla kyrkliga flickscoutkår och Kumla kyrkliga scoutkår sammanslogs under kårens nuvarande namn: Kumla scoutkår. Scoutarbetet fortsatte som tidi-

En dräktparad från kårens 6O-årsjubileum. Fr.v. David Berglund Anna-Greta Eriksson och Rolf Gustavsson. '

Välkommen till Hagendalsvägen 20 och se vad vi har i MÖBLER och MATTOR

Zarelius MÖBLER_ Måndagsöppet t ill k lockan 20.00 Grundad 1898 - Telefon 700 64

28

Kumlascouter på 3-dagarshajk den 1-3 maj 1970 samlade i ett vindskydd. Den gången firade man 10-årsjubileum av dessa hajker och i mitten med basker syns en av initiativtagarna, Lennart Andersson. Längst till vänster Claes-Uno Larsson, som varit med på samtliga 17 hajker och tredje man från vänster är Arne Sandberg, mångårig kårordförande i Kumla scoutkår.

gare med pojkar och flickor i skilda avdelningar, men under en gemensam kårstyreise. 1961 tillträdde jag posten som kårordförande, ett uppdrag som kom att vara i tretton år, de hitintills mest spännande och stimuleran­de åren i mitt liv. Duktiga ledare förde fram kåren till att 1962 omfatta 125 aktiva medlemmar. Nya vägar provades för att visa .att scouting är till för alla åldrar. Offentligt Valborgsmässofirande i scoutstugan, bilrallyn och inte minst vår traditionella hösttävling, som fort­farande samlar mycket folk, är några av begreppen. Ett otroligt scoutarbete genomfördes 1965 vid scout­

stugan, då ett nio meter högt torn byggdes och restes helt utan maskinell kraft, sammanhållet endast med surrningar och utan en spik. Detta har av säkerhetsskäl nu rivits, en del av virket användes till att bygga ett fast timrat vindskydd. De som besteg detta torn, har sina namn på ett skinn i scoutstugan. Där finns också en oljemålning av tornet utförd av Kumlakonstnären och scoutpappan Sven Johansson. En tradition som Kumla scoutkår slagit vakt om är de

s k 3-dagarshajkerna. Initiativtagare till dessa var Len­nart Andersson och Håkan Vidlund. I år genomfördes hajken för sjuttonde året i följd. Hittills har över 200 scouter deltagit i denna vildmarksskola ofta temabunden. I fjol var uppgiften att "utforska bergsbruket i Lerbäcks bergslag under 1800-talet". 10 guldmärken för tio års deltagande har utdelats och Claes-Uno Larsson har del­tagit samtliga gånger.

1968 genomfördes den av Svenska scoutförbundet be­slutade programrevisionen i Kumla scoutkår. Efter ett nära nog oförändrat program i 50 år ansågs tiden mogen för nya ideer. Nya åldersindelningar följde. Förutvarande

vargungar och blåvingar kallas numera miniorscouter, sedan följer juniorscouter, scouter och seniorscouter. Flickor och pojkar tillsammans i samma program och klassproven i scouterna avskaffades med motiveringen att viljan snarare än förmågan skall vara avgörande.

Det finns fem grundstenar som scoutrörelsen vilar på. Friluftsliv och natur, det praktiska handlandet, inter­nationell förståelse, patrullsystemet - den lilla gruppen, och lag och löfte. De fyra första grundstenarna har säkert fler organisationer på sitt program, men då handlar det inte om scouting. Först när lag och löfte kommer med då är det scouting. I löftet lovar man helt enkelt att efter bästa förmåga följa scoutlagen.

1974 tillträdde så Örjan Persson som kårordförande, kanske var han landets yngsta, men med stora förut­sättningar och under de tre år han fungerat har det visat sig vara ett rätt val.

I dag har Kumla scoutkår en fullt utbyggd verksamhet med ca 80 medlemmar. Vi kunde säkert vara flera om vi fått behålla de ca 30 ledare som under årens lopp lämnat oss och sökt sin utkomst på annan ort. Men vi skall inte klaga, vi som har två lokaler, scoutstuga och hän­givna ledare som oavlönade ställer upp i alla väder. Det skulle förresten inte gå annars. Scoutverksamheten är förhållandevis dyr, inte minst när det gäller lägerut­rustning och lokalhyror och underhållet av scoutstugan tar också sin del. Då är det roligt när tio scoutledare ställer upp med varsin semestervecka, betalande sina egna lägeravgifter och med glädje genomförde den gångna sommarens läger "Stenbäcken -77", som ett trettiotal av kårens ungdomar bevistade. D

Synundersökning - Glasögon - Kontaktlinser

OPTIKER R. Med av Socialstyrelsen leg. optiker

Ostra Storgatan 2, HALLSBERG 0582/118 37

SUNDBERG AB

Vattugatan 1, KUMLA 0,19/79590

29

WALTER HOLMSTRÖM

Om John Norlander och konsten i KUlllla under 1950-talet

Juli 1977 var en bedrövlig månad ur väderlekssynpunkt med regn och rusk; En dag när det för ovanlighetens skull sken upp, fick jag ett kärt besök av mångårige vännen Nils Helander, som besökte min Julisalong. Han var trots sina 87 år i full färd med förberedelserna med årets Kumla Julblad. Han bad mig att skriva lite om vår gemensamma vän John Norlander, som under året har lämnat vår krets. När jag minns John, gör jag det med glädje, och minnena är många. J ohn N orlander var för oss som sysslade med konst en

inspirerande kraftkälla med huvudet fullt med ideer och uppslag. Hans mångsidighet och personliga inställning till människorna gjorde, att han hade lätt att nå dem. John kallades ibland för konstnär, men jag tror inte

han var odelat road eller smickrad av detta trots att han skapade konstverk av olika slag. Det sista uppdraget som konstnär var förmodligen utsmyckningen i Folkets Hus och akvarellen "Skomakare möter danska vikingar", som överlämnades till Frederiksunds kommun. Tidigare hade han utsmyckat Malmens skola, där han var lärare, med den kubistiska flickan i tegelväggen, som väl kan be­tecknas som en djupliggande relief. Kommunens emblem, som alla känner till , med de kors­

lagda skomakarhammarna är också av hans hand. Om man nu inte vill kalla folkskollärare John Norlander för konstnär, så var han dock en mycket intressant artist. Hans snabbtecknarkunnande var allom bekant och han ställde gärna upp. Att göra människorna glada var helt naturligt för honom. I många år försåg han Kumla Julblad med sina snabba

teckningar. Den sista med åtföljande artikel "På den soliga sidan" kom i 1975 års Julblad. John Norlander var för oss konstutövare i Kumla av

oerhört stort värde. Jag erinrar mig den stora satsningen 1954, när han arrangerade konstutställningen i Gille­salen på Köpmangatan, med Kumla Konst- och Park­nämnd som garant och då han även kunde förmå giganten Carlo Derket, vid Nationalmuseum att presentera den­samma. Vid ett annat tillfälle hade John lånat "Bernts Bullbuss" , som vi döpte konditor Bernt Anderssons bröd-

John Norlander

bil till. I den kuskade vi runt i Närke med en s.k. Vandringsutställning. Laxå, Hällabrottet, Hardemo med flera platser fick den äran. Utställningen doftade alltid nygräddade bullar. John satte igång och vi fullföljde. Några år efteråt hade Kumla besök aven grupp värm­

landsmålare, som ställde ut i Malmens skola. Utställarna var nu mycket kända Stig Olsson, Harry Moberg, Hans Kajtorp, Einar Persson, Niklas Göran med flera. Utställ­ningen var kanske den bästa Kumla har haft. Så här efteråt kan man väl minnas hur John blev

kallsvettig, när han en morgon kom till skolan och fann, att barnen hade " lekt omkull" en gipsmodell föreställan ­de en kvinna. Bitarna låg kringströdda och många fatta­des. John satte genast igång och reparerade den. På kvällen stod skulpturen åter på plats. Jag tror inte vännen Niklas märkte någon skillnad, när han återfick modellen . Vem erinrar sig inte när John ordnade med utställningen

"Vi som icke målar" på Stadshotellet, som blev en stor publiksucce. Var det inte Tage Tapper, som målade en stor duk i mörkröd färg , och på den stora ytan fanns en liten svart punkt? Tavlan hette "Fluga på laggårds­vägg" . Många andra roligheter fanns att beskåda. John Norlander kallade vid ett tillfälle den konstintres­

serade allmänheten till ett möte i Gillesalen för bildandet aven konstförening. Intresset var det inget fel på. Kumla konstförening bildades och man lät trycka årskort. Så mycket längre tror jag inte man kom. Man hade fina ambitioner, men klubben självdog. John hade redan nya ideer på gång, som rörde något annat, och vi övergivna förmådde inte så mycket. Vi var inte mogna att sköta föreningen utan hans medverkan. Dessutom hade han mycket arbete med sitt kära Barnens dag och Åsakolonin, som slukade honom med hull och hår.

Som avslutning vill jag tacka försynen, att jag fick lära känna denna fantastiska människa - med den vackra

Åk till BRÄNDÅSENS HANDEL

30

Lanthandeln som finns där den behövs LIVSMEDEL - PRESENTARTIKLAR - ] JtRNVAROR

BRÄNDÅSENS HANDEL Tel. 05 82/23053

OLLE LINDSTRÖM

Bortgången medarbetare

John Norlander är död. Pingstens Kumla-Festival blev det sista arrangemanget for Kumla Barnens Dag som fick bära den gamle generalens signatur. Makter som bestämmer över liv och död regisserade avfärden till det okända helt perfekt. Åtta timmar efter det festivalen var över och överledaren blivit förvissad om att ännu en sommars verksamhet på hans kära Kumlagården var säkerställd gick han bort. Han som själv svarat fOr regin i så många sammanhang och så länge, kunde inte ha önskat sig en annan hädanfärd när det nu ändå var dags. Med John NorIanders bortgång har Kumla fOr­lorat sin sista profil. Han var lika färgstark i sina handlingar och i sitt sätt att vara som de alster han så ofta åstadkom med pensel och färgpenna. Han ogillade det gråa, det allt utslätande som alltmer ligger i tiden. Om det var han som hade fel och andra rätt får fram­tiden utvisa. Liksom i många andra sammanhang reflek­terar man inte gärna över det självklaras existens och betydelse fOrrän det en dag är borta ... John Norlander

rösten - som kunde prata över en konstutställninK så att det lät som en hel predikan. Jag vet att alla vi, som sysslar med konst och var med när det begav sig, känner en kolossal tomhet efter vännen och välgöraren John Norlander. Han har skapat en fin konstkultur i Kumla. Att han blev Kumla kommuns kulturstipendiat for några år sedan, berodde inte enbart på hans jätte­skapelse Barnens dag och Åsakolonin, utan även for hans stora insatser for konsten i Kumla. Vi har många fina minnen efter Dig käre John. D

Kumlakonstnärema tar en hängningspaus i Gillesalen 1954. Från vänster Astrid Lundborg, som bjöd på en välsmakande lunch, Inga Berg, som gapar stort över frallan, Walter Holmström, då skägglös, skottar i sig, T ore Lundborg tittar på fotografen , Folke Skoghäll agerar elegant och Anders Hellsten ser fundersam ut.

Köp julklapparna . l

hann, om man räknar levnadsår, bli en gammal man. I sinnet forblev han in i det sista oförändrat ung. Den enda generation han kände sig främmande med var hans egen. Lika angelägen som den gång for drygt 35 år sedan när han reste runt på västkusten för att hitta den rätta platsen att uppföra Kumlagården på, lika intensivt förberedde han nu for det 31:a verksamhetsåret i Åsa. Han skulle för övrigt på tisdagsmorgonen ha gjort sällskap med en skolklass, som reste till Kumlagården for en lägervecka men hann inte till avreseplatsen innan sanden i hans timglas runnit ur. Om några veckor väntar den egentliga sommargårdsvistelsen. Den blir av program­enligt. Men for forsta gången på 31 år utan Kumla­gårdens skapare. Generationer av Kumlabarn minns John Norlander med glädje, även om de nu känner sorg och saknad. Det är alla de kullar som haft honom som lärare, men också flera tusen som fått tillbringa sköna sommarveckor i Åsa. Hans medarbetare i Barnens Dag kände förlamningens grepp när budskapet om deras gene­rals bortgång spreds på tisdagen. Ett kvarts dygn tidigare hade han verkat mitt ibland dem, optimistisk, glad och faktiskt planerande för nästa års festligheter som då firar 35-årsjubileum. Det förr eller senare ofrånko~liga hade inträffat, men det kändes ändå helt ofattbart. Aven om Kumlagården och Barnens Dag är John NorIanders kvarlämnade monument och livsverk finns så mycket annat att säga en sorgens dag som denna. Intresserad av och ständigt villig att ställa upp för allt som jagar tristessen på dörren engagerade han sig i det mesta. Självklart var han charterrnedlem när Kumla Lions club bildades. Han var där den självskrivne arrangören och organisatören, reklammakaren och mycket annat när det drog ihop sig till marknader och andra insamlingstill­ställningar. När föreningsledare av olika slag kom och bad om hjälp fick de den hjälp John Norlander mäktade ge. Det kunde gälla foreningsaffischer, klubbemblem eller bara ideer. Han är också mannen bakom forbundsdi­plom, utsmyckningar av samlingslokaler och mycket annat i den stilen. Det veterligen allra sista stora konst­närliga arbetet blev fondväggen i Husaren. Ur mängden foreningsengagemang kan nämnas Skogskarlarnas klubb, Föreningen N orden, med vilken han deltog på ett upp­märksammat sätt för några månader sedan i en vän­ortsresa till danska Frederikssund, och Barnens Dags riksförbund där hans åsikter alltid respekterades. Filate­lin låg honom också varmt om hjärtat. Hans frimärks­samling är imponerande inte minst tack vare att hans iderikedom även här fick flöda. Fast upplänning till börden och uppväxt i bl a Falköping och Hjo slog John Norlander snabbt rot i Kumla och måste betraktas som genuin närking. Han kom till Kumla som skollärare i mitten av 1930-talet och fortsatte bibringa Kumlabarnen bokliga men också-praktiska lärdomar till pensionering­en, ja egentligen långt efter denna eftersom han så sent som i år fortsatt vikariera for kollegor. John Norlartder hann bli 77 år av vilka han tillbringat ett 40-tal i Kumla och 30 somrar på sin kära Kumlagården. Hans minne skall leva betydligt längre. I Kumla och på Kumla­gården i Åsa. D

- I(UMLA JÄRN- & REDSI(APSHANDEL TRÄDGÅRDSGATAN l Tel. 70025, 703 25

31

NILS POUNCETIE

"Nu slocknade K umla-l juset"

I slutet på 20-talet började notiser dyka upp i tidningarna om en svensk boxare, som slog knock-out på löpande band i de amerikanska ringarna. På Idrottsbladet blev man intresserad och vädrade morgonluft, samt ordnade om så att han kom hem till Sverige. Nu visade det sig att den där boxaren var en Kumla­

pojke från Södra mos. Han hette John Eriksson eller Erik Larsa-John, som han gemenligen kallades efter traktens sed att koppla ihop sonens namn med faderns. Boxningsintresset fick givetvis ett uppsving både hem­

ma i Kumla liksom i det övriga Sverige, uppbackat av Idrottsbladet, som förmodligen såg en guldklimp i Johnny. En stor reklamkampanj sattes igång. Johnny intervjua­

des och berätt ade att han fått sina lärospån och träna­des av självaste Jack Johnsson, den legendariske färgade världsmästaren i tungvikt. På en helsida var hans rygg­tavla med spända muskler avbildad, och på en halv sida hans knutna högernäve. En match arrangerades mot en okänd tysk som hette

Egon Stief och som väl räknades bli en lagom uppvärm­ning inför större uppgifter. På den tiden var kvälls­tåget kl 10 den traditionella träffpunkten för samhällets ungdom i Kumla. Johnny kom hem till Kumla just på 10-tåget*), och om det i vanliga fall aldrig saknades folk på perrongen, så var ansamlingen den här kvällen kompakt. Djungeltelegrafen hade tydligen fungerat~ Det rådde en spänd förväntan och äntligen ångade tåget in. Om en stund kom Johnny ut och huvudet högre än allt folket armbågade han sig fram till utgången och därmed började första kapitlet i Kumlas hittills enda insats i den pro­fessionella boxningens tungviktshistoria. Hemma på ladugårdsbacken sattes träningslägret upp

och dit blev det snart folkvandring. En äldre bror

*) Han kom inte på kvällen utan med ett middagståg, då fabrikerna hade rast. Jag minns det med bestämdhet, ty med samma tåg kom professor Tor Andre, som skulle foreläsa i Kumla på kvällen. Som föreståndare hade jag i uppdrag att ta emot honom och anvisa hotell under besöket. Den blivande biskopen frågade skämtsamt, om han var föremålet for uppvaktningen av den stora folkmassan. När han fick veta , att nyfikenheten gällde en Kumlafodd amerikansk boxare, yttrade han något om att det inte var dåligt av det lilla Kumla att få ett så ovanligt besök.

Utgivaren.

"Kumla·Jätten" John Eriksson under träning

ordnade kön och sades ha blivit så i tagen, att han började bryta på engelska. Kumla hade på den tiden ett skapligt fotbollslag med

snudd på div II. För att hylla och hedra Johnny speciellt, fick han göra avspark vid en seriematch, såsom brukligt är i finare sammanhang, och efter matchens slut utbringades ett fyrfaldigt leve för honom. Så kom då matchdagen. Evenemanget gick av stapeln

på Cirkus i Stockholm och jag var med bland publiken. Jag hade två stycken i sällskap, den ene en yngre bror till Johnny, men vem den andre var har jag tyvärr glömt. Vi var entusiastiska till tusen, och något tvivel på seger för Johnny fanns inte. För att sätta en extra krydda på segerhyllningarna hade jag satt ihop en visa på melodin: "Det är grabben med choklad i", som just då var det stora örhänget. Texten löd som följer:

Johnny Eriksson, Kumlas store son, han som skurit lagrar i Amerika, upp till Eken kom för att klappa om såna som i boxning sig utmärka. Ja, det är grabben med choklad i, Kumla, kära Kumla mycket stolt du vara kan, så länge du har såna barn som han".

Han, som jag glömt namnet på var musiker och spelade banjo. Den hade han tagit med för att accompanjera

fiii;,ödin~ STENHUGGERI . S. Kungsvägen, Kumla, tel. 78538 Tillverkar G R A V V A R D A R Törngatan 12, Orebro, tel. 11 34 80 av röd, grå och svart granit Bostadstel. 712 98 och 70825

HUMANA PRISER

32

segersången. Nu blev det ingen segersång. I 4:de ronden låg Johnny utslagen på canvasen. Publiken är ett grymt djur. Fullständigt skoningslös när en förväntad segrare och eventuell idol sviker förhoppningarna. Då det började stå klart vartåt det hela lutade, började glåporden hagla. Rop som: "Ta fram högerkardan, Johnny!" "Visa vad J ack Johnsson lärt dig!" "Heja Idrottsbladet! " Blandat med buanden och visslingar. Idrottsbladet kom i ett föga avundsvärt dilemma. Tid­

ningen var ju ansvarig för tillställningen genom att först ta hit Johnny och sedan genom att okritiskt sätta igång en ohöljd reklam- och propagandakampanj, ytterst helt säkert av ekonomiskt intresse. Att det sedan inte fanns någon täckning bakom all propagandan, och att red­skapet, som hänsynslöst utnyttjades kunde skadas, rörde vederbörande inte i ryggen. Nu hade jag turen att komma ut ur Cirkus samtidigt

som Idrottsbladets redaktör Torsten Tegner och fick höra en intervju med honom om utgången av matchen. Där försvarade han Johnny och förklarade det hela som någon sorts psykisk kollaps, liknande vad han själv upplevt vid ett misslyckande under sin idrottsliga karriär. Därför var jag nyfiken på tidningens kommentarer till matchen. Där skrev emellertid T.T. något helt annat än det han sade utanför Cirkus. Den stackars Johnny mättes skäppan full och blev totalt

nedgjord. Med hela den stilistiska talang T.T. var mäktig, och den var som bekant av hög klass, vältrades hela skulden över på en redan hårt drabbad. På ett lumpet sätt försökte man rädda sitt eget skinn. Enligt min egen uppfattning var Johnny inte så dålig

boxare, som kunde tyckas efter den olyckliga matchen mot Stief. Han var till stor del offer för en oklok och hänsynslös exploatering, där ekonomiska intressen spela­de första fiolen. Dessutom skall han inte ha varit kurant vid matchen på grund aven varbildning i käken, som inte var läkt och som hade orsakat att träningen blivit eftersatt. Allting hade emellertid avancerat så långt, att spelet måste ha sin gång. Något uppskov var inte att tänka på. Reaktionen i Kumla blev givetvis dyster. Matchen var

så uppmärksammad, att den sändes i radio. Under ut­sändningen var det folktomt på gatorna i skomakar­staden.

En montör Runfors berättade om hur han upplevde slutfasen. Han hade en örebroare som inneboende. En stund efter det att knockouten var ett faktum, öpp­nades dörren sakta till hans lägenhet. Det var örebroaren som stack in huvudet med orden: "Nu slocknade Kumla­ljuset." Johnny gick kvar här hemma en tid, men for sedan

tillbaka till USA. Hans vidare öden vet jag just ing-et om, annat än att han tycks ha fortsatt med boxningen. Det kom nämligen en notis om att han gått en match

mot den dåvarande tungvikts mästaren Primo Carnera, men blivit utslagen i tredje ronden. Att stå tre ronder mot en sådan bjässe är väl ändå

inte så dåligt. D

J ohn Eriksson var son till lantbrukare Erik Larsson, Södra mos. Denne var mycket engagerad såväl kommunalt som kyrkligt, bl.a. mångårig ledamot av kommunalfullmäktige, kyrko- och skolrådet och var till sin död kyrkovärd. I unga år blev han medlem av blåbands­föreningen men tillhörde senare NTO och logen Natanael, i vars byggnadsförening han länge var en av de mera inflytelserika.

forts från sid 24

mötte syster Maja, som nöjd och belåten höll på att ta sig utför trappan, för att skrämma dem där nere.

Vad som sedan hände, har jag bara ett dunkelt minne av, men jag kommer ihåg, att vattnet i badbaljan som lillasyster placerades i, byttes många gånger. Det var visst också tal om, att klippa av allt håret men de tyckte till slut, att tösen hade för vackert hår. Hon fick i stället underkasta sig många och långa hårtvättningar. Min bror och jag tyckte nog synd om lillasyster, som

blev tvättad så ofta, för vi gjorde henne aldrig mer lik en hemsk indian. D

Borta ur stadsbilden

Pingstkyrkan, Skolvägen 6, riven 1975.

-JULKLAPPARNA ordnas lättast vid besök i

OP:s Bosättningsaffär TORGET, KUMLA Telefon 70761

Specialav delning för leksaker

33

GÖSTA ERIKSSON

Har det funnits ett kapell i Sånnersta?

Traditionen har länge talat om att det skulle ha funnits ett kapell i Örsta eller Sånnersta. En källa på Sånnersta­gärdena - Kapplakällan eller Kapellakällan - har orts­befolkningen kopplat samman med ett sådant medeltida kapell. Hembygdsforskaren Karl Östlund har i flera år gått och

funderat på detta och han har också strövat omkring i trakten kring källan och letat efter lämningar. Något hundratal meter norr om Örsta kulle (som egentligen heter Kolsberg och ligger i Sånnersta) ligger källan, men var låg kapellet? Utefter gärdesvägen ned till källan låg det stenblock,

som plöjts upp ur åkrarna och lagts åt sidan. Bland dessa fann Östlund flera fint huggna kalkstenshällar, som knappast kan ha kommit ut i åkern aven slump. På några av dem fann han också rester av vad som kan ha varit murbruk.

Sommaren 1977 gick Östlund och tittade på grödan i närheten av källan. På en fyrkant ute på åkern växte kornet lägre. Han märkte ut platsen och kom tillbaka på hösten när kornet var skuret. Med ett särskilt verk­tyg - ett smalt spett - kände han ett stycke ned i jorden. Och där - några decimeter under marken - där hörde han på klangen att det låg stenhällar. Några spadtag var allt som behövdes för att konstatera att plana tillhuggna kalkstenshällar låg i rader och rester av murbruk fanns på en 'del av dem. Karl Östlund har alltid haft liksom en inbyggd radar

när det gäller fornlämningar. Stenyxor och forngravar dras han till som aven magnet.

Så sent som på en karta från 1835 finns en fyrkant markerad ungefär på den plats där Östlund fann rester av stenmurar. Genom riksantikvariens ombud - Tage Tapper -

larmades länsmuseet och antikvarie Estrid Esbjörnsson har granskat platsen och gjort en kartskiss över läget. Som så ofta saknas medel för att omedelbart göra en utgrävning och det kan dröja många år till dess resurser

Englund & C:o E/tr. Tore Johansson

PLÅ TSLAGERI Ringvägen 18, Kurnla Tel. 70822

34

Hembygdsforskaren Karl Östlund tillsammans med antikvarie Estrid Esbjörnsson från Länsmuseet granskar de tillf1illigt blottade delarna av grundmurarna i Sånnersta. Går det att få fram pengar t ill en utgrävning?

finns för att låta en expert gräva igenom området och slutgiltigt fastställa vad för slags byggnad det kan vara.

Kapplakällan Källan har kallats Kapplakällan sedan långliga tider. Det är också den beteckning som står angiven på den ekonomiska kartan. Lantbrukare Martin Gustafsson i Sånnersta - som

arrenderar jorden av Nils Bokvist sedan många år ­minns torr året 1915. Han var då bara 5 år men minns hur man rensade upp källan och hur vattnet vällde fram så starkt att man hade svårt att fullfölja arbetet. Han minns också hur det blev sämre med vatten i början av 1960-talet då ledningarna till Hällabrottet drogs fram. Kanske vattenådern skars av då, menar han.

Gårdskapell För femton år sedan grävde man ut kapellet i Hörsta. Man kunde då konstatera att det var från nOO-talet. Precis som i Sånnersta låg grundmurarna kvar några

UT FOR ALLA SLAGS

PLÅTSLAGERIARBETEN

decimeter under markytan, som jämnats till för att tjänstgöra som skolgård. Om kapellet i Hörsta varit gårdskapell hela tiden vet

man inte så säkert. Det kan från början ha varit ett sådant men sedan övergått till att vara sockenkyrka i en tidigare sockenindelning med avsevärt mindre socknar. I den nyligen utkomna boken om Kumla kyrkor framföres denna teori . Flera sådana här mindre kapell och kyrkor finns det

lämningar av i Täby, Sörby, Granhammar m fl platser. Det kan naturligtvis finnas kapell på flera platser, som någon Karl Östlund ännu ej upptäckt. Att man inom Kumla kanske har mer än ett sådant

här gammalt medeltida kapell tyder på att här bodde burgna bondesläkter, som hade råd att bygga egna kyr­kor.

Är det ett kapell? Vad är det då som talar för att det verkligen är ett kapell som Karl Östlund funnit lämningarna efter? Ja, ingenting eller en hel del. Det beror på hur man ser det. Kapellakällan tyder på att det skall ha funnits ett

kapell intill. Och grundmurarna ligger några tiotal meter ifrån källan. Hällarna är fint tillhuggna och det talar för att det inte är grunden till ett vanligt uthus utan ett "finare" hus. Ett gravfålt ligger öster om platsen. Man vet också att det redan på medeltiden fanns rika och betrodda män inte bara i Sånnersta utan även i grannbyarna Brånsta och Örsta. Bland breven till Riseberga finns ett brev daterat till

den 9 september 1381 där Ingrid (Ingerd) Birgersdotter skänker Hagaby och Hörsta gård till Riseberga kloster. Bland "fastemännen" eller "Godhe maen" , som det hette på den tiden och som bevittnade handlingen var Gvdh­munder ij Bronasurn (Brånsta), Jon i Bronastum, Spi­ruir ij Sandastum (Sånnersta) , Laurens ij Sandastum och Germunder i Örixtum (Örsta).

Närheten till Kumla kyrka gör det tveksamt om det är ett kapell, men det kan ju å andra sidan vara en bygg­nad som är äldre än Kumla kyrka. Är det så finns det en naturlig förklaring till att kapellet försvunnit när kyrkan byggts.

Dikt och verklighet År 1732 utgav komminister Johan Göstaf Hallman en dikt som han uppgav vara medeltida och författad av biskopen Nicolaus Hermanni (Nils Hermansson, biskop i Lin­köping på 1300-talet). I den visan talas om Elisif som rövas bort ur ett kloster aven riddare och där får man läsa följande :

"De färdas så fram i fullo godt mak til Kumblabo Klöster de rida, De budo Herr Hugo i Klöstret war, Han ville dem tillsammans wia."

Hallman uppgav att visan utgivits efter en kopia gjord 1520 av franciskanermunken Laurentius Andrere. Jonas Samzelius har i Kumla kyrkas räkenskapsbok

(1945) relaterat denna dikt och även påvisat att det är en

Köp julblommorna hos

;... ... ,

Jag minns när man rensade "Kapplakällan" då jag var fem år, berättar lantbrukare Martin Gustafsson i Sånnersta. Vattnet vällde fram. Och han berättar om huggna stenar som han plöjt upp och lagt vid sidan om åkern.

förfalskning. Han skriver bl a: "Först år 1877 visade Richard Bergström obarmhärtigt upp, att Elisifs visa var ett falsarium av den i dylika, romantiska ting förfarne Hallman."

Författarna till Kumla kyrkor - Ann Catherine Bon­nier och Marian Ullen - ansluter sig helt till Sam­zelius uppfattning (1976) . I den skriften säger man också med hänvisning till Hörsta kapell att det "på grund av sin ringa storlek inte ha varit något kloster och det finns inte heller med i någon förteckning över svenska kloster." Vad som där sagts om kapellet i Hörsta torde också

gälla det eventuella kapellet i Sånnersta. Den som har sinne för romantiska fantasier kan naturligtvis - trots bevis om motsatsen - vilja fortsätta att tro på visan om Elisif och tro att det funnits ett kloster i Kumla. Men det torde ändå tillhöra fantasins värld. Men om en framtida utgrävning ger besked om att det funnits ett litet kapell i Sånnersta är detta ändå ett fynd som ger ännu litet mera av ljus över den dunkla medeltiden i Kumla . D

Pellerssons HANDELSTRÄDGÅRD KUMLA Fabriksgaran 45 Tel. 701 38

Kransar och buketter smakfullt och billigt Blommor i riklig sortering

35

GUNNEL HELANDER

"En fralllsträckt hand betyder mycket" säger åbytorpshandlaren Gunnar Rössberg

Värmlänning till börden, född i byn Skogen i Sillerud, ett par mil från Arjäng, har han trots snart trettio år i Närke behållit sin värmländska dialekt. "Hör folk att man är värmlänning är det ingen som förvånas, när man utan ceremonier går fram och pratar och kallar dem för du", säger åbytorpshandlaren Gunnar Rössberg. Och att prata med folk det är viktigt, när man är fylld av livs­glädje och tycker att dagen i dag är den bästa av alla dagar. I lantbrukarhemmet i Skogen växte Gunnar Rössberg

upp tillsammans med fyra syskon. Eftersom fadern dog då Gunnar var bara tre år fick han redan som helt liten delta i.~e sysslor som på den tiden förekom på en bond­gård. Annu tillämpades varannandagsskola, så att de lediga dagarna kunde helt ägnas åt arbetet på gården. Att köra till kvarnen fick Gunnar börja med när han

inte var stort större än de säckar som låg på lasset. Ibland stod säckar som var alldeles varma på kärran. De

Handlanden Gunnar Rössberg utanför sin affar i Abytorp.

Alltid till Eder tjänst

36

Gunnar Rössberg

var fyllda med havre som torkats i den stora, heta bak­ugnen och som nu skulle till kvarnen och malas till "skrätt" mjöl. Samma som vi idag köper i kartonger som det står havremust på. Det var härligt att ta ett av de varma kornen, bita till så att skalet ramlade av och känna den goda havresmaken. De kalvar som "inte skulle läggas på" såldes till resande

uppköpare. Det var ofta ett väldigt dividerande mellan mor i huset och uppköparna om det skulle betalas 6:­eller 6:50 för kalven. En av de yngre uppköparna, han hette Gunnar Godtman, sa alltid att till Gunnars mor betalade han jämt femtio öre mer för kalven än på andra ställen. Kanske bidrog det till att han så småningom fick bli måg i huset. I den varma ladugården lektes det kurragömma på vintrarna, medan mor mjölkade. En gång halkade Gunnar och slog huvudet i den hårda, murade väggen. Han vaknade upp på köksbordet hos en sjukvårdskunnig I$!anne, där han låg för att få ett sår i pannan hopsytt. Arret har han kvar ännu. I dag ser Gunnar Rössberg det gamla bondesamhällets

självhushåll som ett ideal för mänsklig samlevnad. Mjölk, smör, bröd och kött kunde gården producera, fisk tog man upp ur de närbelägna Östra eller Västra Silen och ved högg man i skogen, dels för eget bruk och dels för att få ihop de kontanter som behövdes. Aren 1930 till 1935 arbetade Gunnar ibland på granngårdarna och tjänade då två kronor om dagen.

Efter den obligatoriska skolgången gick Gunnar igenom Kristinehamns Praktiska Skola och fick sin första an­ställning i en lanthandel i Lindhult, Undenäs. Han trivdes bra och fick något år också sköta en filial i Bredebolet, Älgarås. Sedan lockade en föreståndare­~efattning i Götene hos den välkände Erik Rosen, vars fIrma finns kvar ännu idag. Gunnar flyttade emellertid 1942 tillbaka till Lindhult, för nu hade han träffat sin blivande fru, Asta Gustavsson från Skagabygget, och

Rössbergs SNABBKÖP Å B Y T o R P Tel. 019/73072

Platsen för förmånliga inköp såväl till julen som året runt

hennes far lantbrukaren Simon Gustavsson hade inköpt Lindhults handel. I sex år stannade Gunnar i svärfaderns affår, men 1948 öppnade han och hans fru affåren i Abytorp. Det fanns många affärer i Abytorp vid den här tiden.

Konsum hade en butik, Gunnar Gylin en annan, Lithells hade charkuteriaffär och mjölk- och brödbutik startades av Ture Johansson. Orten hade också en cykelaffår och Wigander handlade med skinn och hudar. Bank fanns det och samma år som Rössbergs byggde om affåren till länets första snabbköp, öppnades ett postkontor i fastig­heten. Det stort sker, sker tyst sa någon, när Abytorp en dag plötsligt kunde skryta med egen post. Nu är Rössbergs affår ensam kvar och kan nästa år fira

30-årsjubileum. Under årens lopp har Gunnar sålt åt­skilligt utöver det vanliga livsmedelssortimentet. En sommar demonstrerades och såldes kapitalvaror i ett stort tält på gården. Soptunnor har han också sålt och i sam­band med den försäljningen ordnades bortforsling av tunnor med innehåll till en av kommunen anvisad plats. Det här hände långt innan Kumla hade kommunal sop­hämtning. Sammanhållningen har varit god i Abytorp, tycker Gunnar. Under många år hämtade frivilliga en stor julgran i skogen och satte upp den centralt i samhället och föreningarna ordnade julfester tillsammans. Gunnar Rössberg har hunn'it vara aktiv i Köpmanna­

föreningen och i Byrsta Missionsförsamling. Redan under tiden i Lindhult gick han med i ortens Missionsförsam­ling. Modern hade varit med i samma frikyrkorörelse och visst kan det ha påverkat hans val av församling, men det hade också en praktisk orsak, eftersom Missions­församlingen var den enda frikyrkorörelse som fanns representerad i Lindhult. Men att vara aktiv församlingsmedlem räcker inte för

denne verksamme man. Små blomsterkort, försedda med bibelspråk, har blivit hans hjälp att nå medmänniskorna. "Att sträcka fram handen till en människa är något positivt. Vi lever i en tid då människorna längtar efter ett alternativ och då är det bra att få Guds Ord i handen", säger Gunnar. Han har alltid sina kort liggande i fickan, men delar inte ut dem helt planlöst. Kanske sitter han på en servering och känner plötsligt att nu vill han ge ett kort till grannen vid bordet intill. Nästan alltid blir det en pratstund och det är otaliga vänner som Gunnar fått på det sättet och som han sedan hållit kontakten med. Han gör också planerade resor för att dela ut kort. Ibland åker han många mil för att ge ett kort och tala med en människa som han tror skulle upp­skatta det. Vid jularna åker han till Hallsberg, går igenom tågen och ger jäktade resenärer en hälsning. N u ser Gunnar Rössberg fram emot att tillsammans

med hustrun Asta få dela ut blomsterkort med engelsk text, då den jumbojet lyfter, som skall föra dem till dottern Ann-Charlotte med familj, som under två år bor i Swaziland. Ann-Charlottes man, Per-Olov Axelsson, är arbetsledare vid en hälsostation som Helgelseförbundet bygger med stöd ifrån SIDA. Korten ligger redan fårdig­tryckta och väntar. På de här korten har Gunnar låtit trycka namn och adress, annars poängterar han att det

är budskapet och den utsträckta handen som är det viktiga, inte vem som utför handlingen. Det är viktigt att ta tillvara de små tillfållena och de finns varje dag. "De människor jag möter har så mycket att ge mig.

Ibland undrar man vad man egentligen har att erbjuda dem man tar kontakt med och då är det i stället de som ger", säger handlaren och blomsterkortutdelaren från Abytorp. D

Kumla kommuns kulturpris 1976

Holger Hultman

Kumla kommuns kulturpris, som instiftades 1971, och som nu utdelas för sjätte gången, har genom enhälligt beslut i kommunstyrelsen tilldelats ombudsman Holger Hultman med följande motivering:

"Holger Hultman har alltsedan sina unga år varit aktiv i kulturarbetet. Såsom bibliotekarie inom IOGT ver­kade han för spridande av god litteratur och medverka­de sedermera till att detta studiecirkelbibliotek inför­livades med folkbiblioteket . Under många år tillhörde han biblioteksstyrelsen och stödde helhjärtat den ut­veckling till ett mönsterbibliotek, som påbörjades under denna tid. Hans stora konstintresse är väl känt och han tog bl a initiativet till bildandet av konst- och park­nämnden i Kumla. Förtjänsten av att Arne Jones skulp­tur Kumlan kom på plats är till stor del hans. Under sin tid som ombudsman i HSB och verkställande leda­mot i stiftelsen Hyresbostäder har han medverkat till bostadsområdenas prydande med konst. Under många år var han ordförande i Kumla ABF -avdelning. Hultmans kraftfulla insats vid insamlingen till en konsertflygel till Folkets husinvigningen 1962 är väl känd. Alltsedan dess tillkomst har han varit ledamot i kommitten för Kumlabygdens historia och i mer än 20 år har han varit kommittens ordförande. I flera årgångar av Kumla jul­blad har han skildrat Kumla stads tidigare historia. Som amatörfilmare har han gjort en insats för att åt fram­tiden bevara nutida Kumlaliv. Under hans tid som drätselkammarens ordförande var han alltid beredd att lägga sitt ord för olika kulturella satsningar. Det var naturligt för honom att avsluta sin kommunala bana med en period som kulturnämndens ordförande."

Priset utdelades vid kommunfullmäktiges sista sam-manträde för året den 20 december 1976. D

•

I(UMLA BEGRAVNINGSBYRÅ

Telefon 70061, 75747

Bost. 71012. Sommarbostad 0582/401 34

Ombesörjer allt för såväl jordbegravning som

eldbegängelse. Begravningsbil tillhandahålles.

37

HUGO ERICSSON

Minnen från föreläsningar i Kutnla

Nu vill jag berätta några personliga minnen som Kumla Föreläsningsföreningen stått fadder åt. Anders Pallin är i Församlingssalen i kväll och berättar

om hur det är att bestiga Kebnekajse, Sveriges högsta berg, å så har han fina bilder. Vill du följa med? Det var far som frågade . Visst ville jag.

I god tid gav vi oss åstad, inte bara därför att Anders Pallin alltid drog fullt hus, utan också därför att de höst­blöta vägarna krävde en rundlig tid att forcera. Visst fanns det trottoar redan då på södra sidan av

Stenevägen. Den var utförd av trä, pålar och plank, började nånstans bortom Sandbergs och slutade vid järn­vägen, så det var inte lång bit vi hade nytta av den. Sen var det att plöja fram på den leriga vägen till Församlingssalen vid kyrkan.

Vi stampade av oss den värsta leran och trädde in. Där innanför dörren satt Zetterlöv och skötte affårerna. I dag stod det två ljus på hans bord. Ibland stod det bara ett. Det där har jag funderat över. Varför inte alltid två ljut;. Kunde det möjligen vara så, att när Zetterlöv väntade mycket folk tände han två ljus eljest blott ett? Belysningen i lokalen i övrigt var sparsam. Visserligen

hängde det två rader fotogenlampor med vita porslins­kupor i taket, men bara några av dem var tända, dock tillräckligt för att sprida ett varmt välkomnande ljus. Jag är skyldig Föreläsningsföreningen några kronor. Far

hade terminskort, som han visade, sen är pojken med, sa han. Då plirade Zetterlövs ögon när han såg på mej, nickade vänligt och släppte in mej gratis. Det var ju inte meningen, och jag kunde inte bocka och säga tack, det kunde ha observerats och väckt ont blod. Men nu gör jag det: tack Zetterlöv! Så började Ekdahl dona vid skioptikonapparaten. Ur

dess innandöme tog han fram något som liknade en blåslampa. Där fanns en skål, som han fyllde med sprit, det kändes tydligt på lukten, om man satt tillräckligt nära. Så tände han spriten och en blå låga slickade metall delarna ovanför skålen, och när de var tillräckligt varma så fotogenen förgasades, stängde Ekdahl en kran och pumpade försiktigt, lyskroppen, strumpan, tände och gav ett intensivt vitt ljus. Hela denna procedur följde mina barnaögon med stort

intresse. När spriten brunnit ut, sköt han in lampan i apparaten. Föreläsningen kunde börja.

En del av de vuxna snöt sig, andra bara harklade, medan lamporna släcktes och vi intog rättning framåt. Där stod Anders Pallin. "Mina damer och herrar. I kväll skola vi göra en vand­

ring till och bestigning av Sveriges högsta fjäll, Kebne­kaise" . (Det finns en topp i Sarek som är högre, men det visste man inte då.) Den första bilden var en karta över färdvägen, och med

en pekpinne orienterade han oss. Så stötte han pinnen i golvet som tecken, att Ekdahl skulle växla bild. Så var vi då på väg. Over fjällheden, vad över svåra jokkar och älvar, rodd över sjöar, övernattning i tält vid en pyrande lägereld med majestätiska fjälltoppar runt om. Plötsligt stod man vid foten av fjället. Uppstigningen började. Tro nu inte att Anders var själv

eller bara hade en kompis med sig. Nej, det var en hel expedition. När uppstigningen började hette det alltid, varesig det

var Kebnekaise eller Sylarne: Vi gingo i följande tåg­ordning. Vägvisaren först, så en bärare därpå Pallin och som avslutning ytterligare några bärare. Huruvida Pallin själv bar någon utrustning framkom aldrig klart,

Församlingssalen, överst, och atanael, underst, Kumla föreiäsnings· förenings två första ordinarie fcireläsningslokaler.

Den godaste JULKLAPPEN en chokladask

Tel. 70304 från FRUKTCENTRUM, specialaffären

38

KebnekajsefjälJen från Ladtjojaure.

däremot att han brukade vandringsstav. Vid svårare passager krokade sällskapet ihop sig med rep. Anders Pallin var en strålande berättare, och som både

Lapplands och Jämtlands fjällmarker då var orörda vild­marker, där ännu inga vägar fanns och inga sjöar upp­dämda till vattenmagasin, så var hans många fjällvand­ringar och toppbestigningar verkliga kraftprov.

Karl Erik Forslund, skald och hembygdsforskare, strövade även i våra vildmarker. Minnet av honom dröjer dock vid hans fantastiska föreläsningar om: "Med Dalälven från källorna till havet". Det var bebyggelsen längs älven, byarna och socknarna, han berättade om. Då älven är lång klarade han inte det på en kväll. Vi fick fara med honom i etapper, så det tog några år, innan vi nådde kusten. Vi fick även uppleva en dramatisk uppläsning. Han

som gjorde den hette Hjalmar, men efternamnet har jag tappat. Efter en timma tog han paus. Satte sig på en stol, tog fram en dosa och sniffade luktsalt, för det var väl inte snus, och så fortsatte han ytterligare en timma. Han plockade allt ur minnet, utan att staka på en enda bokstav, en strålande prestation.

Så småningom flyttades föreläsningarna till N atanael i norra hörnet av Kungsvägen-Hagendalsvägen. Lättare och mindre lerigt att ta sig dit. Och inte behövde far hålla en i handen längre. N u kunde jag fylla ark på ark med minnen därifrån,

men skall bara hugga några ur högen. Are Wrerland, Kruskaapostel, men även en gudabe­

nådad berättare med en flödande humor. Här två ämnen: "Svenskt folklynne" och "Känn dig själv!" Det var inte långt mellan skratten, när han gisslade

den svenska avundsjukan eller titelsjukan.

Har Ni julklappsbekymmer?

Liksom nu dånade godståg fram pa Jarnvägarna. Då dragna av kraftiga ånglok. Inbromsningen av tågsätten kunde inte ske från loken utan det sköttes av ett antal strategiskt utplacerade bromsare, som fick sina order från loket. Skötte inte bromsarna sitt jobb ordentligt, kunde det gå illa. Som det gjorde i Åsbro en gång. Förlåt, men det måste jag få berätta.

"Ettan" Karlsson var i tjänst på stationen. Han hade ett gäng gubbar kring sig, skulle köra tomvagnar ned till kajen . När Karlsson fick tid med dem sa han: "Hoppa upp nu så ska jag skicka ner er, men glöm inte bromsa, dra till ordentligt!" Jodå, det skulle ske. Så bar det iväg. Det är sju meters nivåskillnad mellan stationen och

Tisaren, så farten blev präktig. När de ränt genom kurvan vid infarten till kajen drog de till bromsarna, tyvärr utan effekt. De såg stoppbommen och sjön där bakom, som närmade sig snabbt, i ett ögonblick av dödsförakt hoppade de av och tumlade om på kajen. Vagnarna fortsatte herrelösa, slog undan stoppbommen och dråsade i sjön. Så gick någon tid. Återigen kom samma gubbar och

skulle ha vagnar. Då följde "Ettan" med. Han fick verk­ligen övertala gubbarna, innan de vågade äntra ombord. Så bar det iväg. Som förut . Farten ökade. "Ettan" kände sina bromsar och kunde

hantera dem, men när de ränt genom kurvan och gubbarna såg hur "Ettan" vevade utan att få något resultat, då vräkte de sig av. "Ettan" log, drog till sista biten av bromsen, vagnarna stannade på några meter . Karlsson såg undrande på gubbarna: "Varför hoppar ni av, skulle ni inte med ända fram?"

~ .. Järnhandeln med praktiska JULKLAPPAR för alla åldrar

FRÅGA SVARDS VERKTYG, HOBBYARTIKLAR

AFFli.REN MED VERKTYG SOM SPECIALITE

T elefon 70067, 71433 Sveavägen 8 FÖRST

39

När Karlsson berättade historien, då lyste spjuvern i ögonvrån.

Nu åter till Are Wrerland. En sån där bromsare skulle gifta sig och brudens föräldrar ordnade bröllopet. När de kom till inbjudningskorten till bröllopsgästerna hängde det upp sig. Bromsare. Inte kunde deras flicka gifta sig med en bromsare. Goda råd var dyra. Då löste ett ljus­huvud problemet, och flickan fick sin bromsare. På inbjudningskorten stod: Tåghastighetskontrollör. Det är bra när titeln verkligen talar om vad veder­

börande sysslar med. Den som i våra dagar sprider gift över markerna kunde med fördel titulera sig: Giftsprid­ningsentreprenör . Bland de oförglömliga föreläsarna intog Sten Berg­

man en oåtkomlig första plats. När han tog oss "Med hundsläde genom Kamtchakta" eller lät oss vara "Bland vildar på Nya Guinea" (då visade han oss livs levande paradisfåglar) var det högtidsstunder. Han kunde verk­ligen den svåra konsten att berätta så alla förstod, och med en stilla, varm humor och många spännande även­tyr trollband han sina åhörare. När han så framträdde i radio, blev han snabbt en av de populäraste föreläsare radion någonsin haft. J ag blev därför överraskad i en skolsal någonstans

långt bort i Östernärke, när jag fick se att han hade endast tolv åhörare. Efteråt, när jag ville beklaga före­ståndaren, kom överraskningen. När Sten Bergman var här för någon tid sedan var vi bara tio. En var sjuk och en var bortrest, nu var dom här. Vi är aldrig fler än tolv. Ahörarna har rätt att ställa frågor till föreläsaren, men

sitter där flera hundra är det ganska ogörligt. Men här, tio stycken. Fick ni något samtal med honom efteråt? O ja, vi satt kvar en dryg timma medan han berättade

om detaljer, som inte får rum i en föreläsning. Skriv upp att jag var avundsjuk på de tio. Bland föreläsare, som behandlade litterära ämnen, intog

Ture Nerman en framskjuten plats. Men så här kan det gå. En ung flicka, som läst hans fina kärleksdikter, liksom

de med socialt patos, skulle naturligtvis till Natanael när Ture kom. Efteråt frågade jag vad hon tyckte, och fick det oroväckande svaret: "Det hade varit bäst om jag stannat hemma. Den kvällen förstörde mycket för mej. " Hur så? "Jo, han saknade en tand i överkäken, och det är det

enda jag minns av Ture, och nu kommer väl det att hänga över mej när han kommer i radion också." Vi andra, som inte distraherades aven förlorad tand,

vi skulle gärna tagit Ture i famn. Det fanns dock en som var skickligare ändå, men som

aldrig utnyttjades av föreläsningsföreningen.Hinke Berge­gren.

Efter sitt paradnummer höll han alltid en litterär före­läsning, oftast något om Strindberg. När jag efter ett Hinkeframträdande i Kumla kom till

biblioteket för bokbyte, berättade Erik Ekdahl, att när

KEMPES KIOSK

han låg vid seminariet för sin utbildning, jag vill minnas det var i Strängnäs, kom Hinke till stan. Ekdahl och några av hans kamrater hedrade Hinke med sin närvaro. Den första delen, sa Ekdahl, var bara dravel, men när

han sedan behandlade Strindbergs Röda rummet, då gav vi honom absolution för det andra, ty maken till briljant föreläsning var vi överens om att vi aldrig hört. Och han var ju ingen dålig skådespelare heller. Jag tycker uttalandet ger en god karakteristik av de två

herrarna: Hinke som en god föreläsare, Ekdahl som, trots sin aversion mot Hinke i övrigt, förbehållslöst upp­skattade honom som litterär föreläsare. Mer än ett år senare var Hinke i Örebro, och jag for

in för att lyssna. Efteråt var ett enklare samkväm ordnat, så jag trängde mej på och fick tillfälle att berätta den där händelsen för Hinke. Snälla du, sa han, det där kommer jag ihåg. När jag kom i talarstolen och fick se de finklädda herrarna och förstod att de inte var vanliga jobbare, så tänkte jag att det skulle bli en demonstration mot mej. Men det blev det inte. Jo, något. Dom rörde inte ett finger när jag slutat om arbets­binas kärlek, men blev så mycket ivrigare efter Strind­berg. Så litet demonstration var det. Nu rättar vi till i ledet och finner då en herre som hette

E. Th. Walter. Han tog oss med till Heidelberg, den tyska lärdomsstaden. Det märkliga med denna föreläsare var hans bilder. Strålande färgbilder, i klass med, ja kanske överglänsande nutidens. Han handmålade alla sina bilder direkt på glaset och fick ett häpnadsväckande gott resultat.

1927 gjorde två unga flickor med en karl som st yr­paddel en kanotfärd genom Lappland. I ett litet arbete, Elsa Videblom: Med tält och kanot, har hon skildrat färden. De paddlade över Uddjaure och Hornavan och svängde in i Sädvajaure, men när de fick se Rånek­jokks skummande forsar tömmas i sjön, blev frestelsen stor. De tog i land. Där fanns redan ett par tält och flera trivsamma människor. Bland dem en ung författare. Han skulle vidare upp till Nasafjälls silvergruvor. Det var Albert Viksten. Endast sjukdom och död kunde ha hindrat en ett trava

till Natanael, när Viksten kom och berättade om Nasa­fjälls silvergruvor.

Vilka smådjävlar bolagsherrarna och deras pådrivare var gentemot lapparna. De beordrades att vintertid med sina renar frakta ned malmen till bebodda trakter. Om någon lapp försökte protestera mot en omänsklig behand­ling, gjorde man processen kort. Några hål genom isen på närmaste sjö, en lina om lappen och så halade man honom under isen från hål till hål, tills han slutade knorra. Vet ja om lapparna har glömt sådant? Harry Vester och jag hade kommit i delo med Ek­

dahl om amnesvalen till föreläsningarna. Vi ville ha mer rent kunskapsbetonade ämnen. Det vore att mota bort folket, menade Ekdahl. Vi får se, i vår då har vi tagit med en sådan föreläsning, nämligen om Goethes "Faust", Ni ska få se, då kommer det inte många själar. Nu var kvällen här. Under över alla under. Lokalen

vid Hagendalsvägen

Telefon 701 66

Försäljning av Frukt - Choklad -Konfekt och Glass

40

PRESENT KARTONGER i Choklad m. m. Tobaksvaror - Tidningar

GOTTHOLD ANDERSSON

När vi hade rallare i Rösavi

Ett arbetslag med rallare i Viaskogen som byggde dubbelspåret mellan Örebro och Hallsberg är 1917.

År 1917, när första världskriget varat i tre år, byggde SJ dubbelspår mellan Örebro och Hallsberg. Då kom rallare till Kumla men även till Rösavi kom en grupp för att bo hos bönderna och få sin kost där. Någon eko­nomisk ersättning från SJ utgick inte. Varje rallare fick själv ordna bostad och kost. Det var inte lätt, då det rådde brist på bådadera. J ag minns när en rallare kom till vårt hem och frågade

mor, om han kunde få köpa ett mål mat om dagen. Mor betraktade den magre rallaren och tyckte att han såg skötsam ut. Han hette Tell och mor välkomnade honom. Det dröjde inte länge förrän han bad att få två måltider om dagen. Mor ömmade för honom och gav efter även när det gällde ett matsäckspaket. Det var ju ransoneringstider. Även om vi, som hade s.k.

självhushåll, hade förmåner som de flesta inte hade, var det svårt att få brödkupongerna att räcka till. Min bror

var stinnkilad av folk , från golv till tak, till och med på estraden bakom föreläsaren satt det folk. Onaturligt.

Ni hade rätt, pojkar, ' sa Ekdahl, men nu var det vi som förvånade honom med att backa. Nej, nej , här måste finnas andra förklaringar.

ågra dar senare kom vi påt. K vällens föreläsare, som var kapten Ernst Liljedal,

hade genom en uppmärksammad insats i diskussionen om Sveriges försvar, ådragit sig många tidningsskribenters och revymakares misshag. I t ex Örebrorevyn sjöng man: "Ära tack och lov ske kapten Liljedal, nu ökar svenska hären bums med många tusental". Där hade vi orsaken. Nyfikenhet och skadeglädje är starka drifter. Men kapten Liljedals föreläsning om Goethes Faust

var briljant.

gjorde värnplikten vid skidlöparbataljonen i Boden och till honom brukade mor sända ett matpaket då och då. Eljest var den allmänna meningen att den som tjänte kung och fosterland hade det välbeställt med kosten. Men den var inte lika näringsrik som under normala tider. Bl.a. var potatisen mycket dålig. En dag fick vi besök av ett par bröder Skeppner från

Motala. De var telefonarbetare och anställda vid SJ. Bostad hade de fått i granngården, men någon kost var inte möjlig att få där . De båda bröderna lyckades övertala mor. Kostnaden var tre kronor per dag. Inklusive oss ' själva hade mor sex personer att skaffa mat till varje dag. Vår första matgäst, Tell, uttryckte ofta sin tacksamhet

för att han fått komma till vårt hem. Hans mor kom och hälsade på sin son ibland, och då fick mor ofta höra uppmuntrande ord. Tell var själv en kraftkarl och

Nu måste jag få ett slut på denna epistel. Får för­saka de många månadslånga folkhögskolekurserna och bara dröja ett ögonblick vid E. H. Thörnberg, som snurrade runt på podiet och ibland satt med ryggen åt åhörarna, och ändå fick oss att sitta som tända ljus och sluka hans samhällskunskap. Så måste Giovanni Lindeberg, Justus Elgeskog, Mår­

tensson få skymta och pappa Björling och hans pojkar skall få tillfälle sjunga en stump innan professor Sven Kjellström avslutar med ett violinsolo. Under den period jag här frammanat minnen från, har

Föreläsningsföreningen haft tre ansvariga föreståndare , nämligen: Erik Ekdahl, Charles Arbin och Nils Helander.

är jag får något gott brukar jag säga tack. Men vad förslår det här, det måste bli tack, tack, tusen tack. D

offset - boktryck Kb Kumla tryckeri

Telefon 708 81, 79620

41

NILS HELANDER

Bortgången medarbetare

"Oscar i Byrsta"

En marsdag 1977 gick Oscar Ericsson, "Oscar i Byrsta", ur tiden. Under en längre tid berikade han Kumla jul­blad med många intressanta uppgifter tack vare sitt goda minne och sitt kunnande om hembygden.

Oscar Ericsson var född i Byrsta 1892. Att ägna sig åt något annat än att likt fadern bli bonde funderade nog inte den unge Oscar på. Annars kunde han säkert med sin intill egens och sitt stora intresse för studier gjort värdefulla insatser på den lärda banan. Han blev tidigt hemmastadd med litteraturen. Det

gällde inte bara böcker om jordbruk, även om han var väl förtrogen med "jordbruksasposteln" P.J. Rösiös "Revolt", utan även historisk litteratur, romaner och poesi. När det efter andra världskriget blev frostiga tider

för det svenska jordbruket och debet och kredit inte ville gå ihop för vår modernäring, blev det väckelse­tider för lantbrukets folk. Man organiserade sig alltmer för att sätta kraft bakom sina krav. I dessa rörelser blev "Oscar i Byrsta" snart nog en röst som kom att höras långt utanför länets gränser. Han fick allt större

han berättade om sina starka kamrater i rallarlagen. Svanberg hette en av dem. Han blev känd vida om­kring i bygden för sina insatser vid en hotellbrand i Vretstorp. Svanberg ensam hade rest den stora brand­stegen med storändan upp. Tell berättade, att Svan­berg kunde ta en stor Oliverplog i handtagen och hålla den med raka armar. Det var ingen bland åskådarna som kunde göra detta, men Tell kunde hålla vår plog på liknande sätt. En lördagskväll kom Tell och hälsade på. Jag var en­

sam hemma. Mor hade ' gått till auktionen i Missions­huset. Jag skulle komma efter sedan jag hade klarat av kvällssysslorna. Tell var hungrig och frågade om jag hade någon matbit, som han kunde få köpa. Jag sa honom, att vi haft sill och potatis till kvällsmål och att det nog fanns något kvar. - Sill och potatis, utbrast han. Det har jag inte ätit på

flera år. - Vad har du då ätit? frågade jag. - Det har mest varit "rabbor" . Jag förstod att det var kålrötter. Det var en upplevelse

att se, vilken oerhörd aptit den matfriske rallaren hade. Sedan han gått gick jag till missionsauktionen. Det

o

Tre välkända jordbruksprofiler, fr .v. Vilhelm Carlsson, SkölIersta, Algot Nordin, Ervalla och Oscar Ericsson, Byrsta.

lust att informera och debattera och att skriva insändare till tidningar. Många tyckte nog att han stundom tog i för hårt, men han kunde inte vara annorlunda än han var. Han ville vara en väckarklocka, som oupphörligen drogs upp. När det visade sig att han fick genklang för sina ideer, blev han allt ivrigare. Men det kom så småningom tider då "Oscar i Byrsta" blev lugnare i sina debatter. Kanske insåg han att nu fick andra, de yngre, fortsätta det arbete som han begynt. Grovarbetet var gjort. Med framgång .

Oscar Ericsson hann inte bara med att ägna jord­brukets organisationer sitt intresse utan tillhörde även

fo rts på sid 15

var i regel besvärligt med ordningen vid dessa auktioner. Det kom drängar från gårdarna, mer eller mindre druckna, och ställde till oväsen utanför lokalen. Jag satte mig nere vid dörren. Där satt också två rallare. När de hörde bråket utanför lokalen, gick de ut till drängarna. Från min plats vid dörren hörde jag hur rallarna varnade dem. "Det är inte nog med att ni ställer till med efter­räkningar för er själva utan ni kan göra det för oss också. Fjärdingsman eller länsman kan komma. De kan tro, att det är vi rallare som ställt till med slagsmålet och stört auktionen. Och då kan vi få det svårt. Nu ska det vara tyst hädanefter. " Så lugnt som det sedan blev vid den auktionen minns

man inte att det varit vid någon försäljning. Kortet härintill visar arbetslaget i Viaskogen. Arbetet

var hårt utan maskinell kraft. Tell är nummer fyra från vänster på kortet. En bror till honom var lagbas och är troligen den som står till vänster om honom. Två av rallarna äktade var sin flicka och blev kvar i

Kumla. Två andra blev offer för spanska sjukan 1918. Julbladets utgivare har berättat för mig att även i muni­

cipalsamhället stannade flera av rallarna kvar och bilda­de familj. O

Arets JULKLAPPSBOK för alla kumlabor

Gamla Kumlabilder Utgiven av KB Kumla tryckeri. Säljes hos Kumla bokhandel, HF:s bokhandel m. fl.

42

INNEHÅLL

Sid.

Den stora gåvan. Julbetraktelse av kapten Birgitta Färnsten ..... . ... . . . . ........... .. ... . . . . . . .. l

Fogdar, frälseinspectorer och förvaltare vid Säby­lunds herrgård 1657-1963. Av förvaltare Yngve Nord . . .. . .. .. ... . . . .. .. . . .. . .. . . .. .. .. ... . . 2

Kyrkolandskapet i Kumla - J. Av kyrkokamrer Olle Eriksson .. .. .. ..... . .. . ... .. . .. . ..... .. . . . .. 6

Kumlabon P. A. Palm högg "Calmare nyckel" och fick lovord av president Roosevelt. Av kyrkoherde Allan Thybell ... .. . ................ .. . ... . . . 12

En kyrkokör med sekelgamla anor. Av kon-traktsprost Bertil Ericsson ....... ......... . . . 14

Georg Magnusson - kumlaprästen som blev huvud­person i en roman. Av boktryckare Nils Helander ...... . . . .. . ........ .. ........ . .... 16

Finska barnhemmet - ett kapitel frivilligt sam-hällsarbete. Av kanslichef Tage Tapper ...... . 20

När Sveriges största saftfabrik fanns i Hallsberg Av Nils Helander .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22

Bondkvartetten och musik livet i Hardemo. Valfrid Larsson i Lötåsen berättar minnen. Av fru Gunnel Helander ... .. . . .. .. . ..... .. . . ... ... . 24

En gammel grunn. Dikt av Anna Andersson . . . . . 26

65 år med Kumla scoutkår. Av skolvaktmästare Arne Sandberg . . . . ............ . .. . . . .. . . . . .. 27

Om John Norlander och konsten i Kumla på 1950-talet. Av konstnär Walter Holmström . . .. . . ... 30

Bortgången medarbetare. John Noriander. Av redak-tör Olle Lindström .. : .. . . . ... .... . ... . .. . ... 31

"Nu slocknade Kumla-ljuset". Av verkmästare Nils Pouncette . .... . .. . . ... ...... ... .. . . . . . . . . . . 32

Har det funnits ett kapell i Sånnersta ? Av redaktör Gösta Eriksson .... .... . ... ..... ......... .. . . 34

"En fram sträckt hand betyder mycket ", säger åby­torpshandlaren Gunnar Rössberg. Av Gunnel Helander ................. . ... . . .. . .. .. .. ... 36

Kumla kommuns kulturpris 1976. 37

Minnen från föreläsningar i Kumla. Av skofabriks-arbetare Hugo Eriksson ..... .......... . . ... .. 38

När vi hade rallare i Rösavi. Av lantbrukare Gott-hold Andersson .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41

Bortgången medarbetare. "Oscar i Byrsta ". Av Nils Helander .... . . . ................... .. ...... . 42

Ni vill väl köpa FARSKT bröd det har vi varje dag

~' """"'-l~ (~ ~~I,;",~ O>CbOO:~OOO>o

VÄ:STRA åGERIET KUMLA Tel. 79977

Specialtårtor : MONTE-CARLO, SPANSK MANDEL

Smörgåstårtor

En sammanslutning av elektriker

BOLAGET Trädgårdsgatan 3

Affären för

elköksutrustningar

och modern armatur

Telefon 754 70 VÄXEL

V A R O R med garanti

och service

• KUMLABYGDEN

Forntid - Nutid - Framtid Redigerad av Jonas L:son Samzelius

och Tage Tapper

Band I: BERG, JORD OCH SKOGAR A v Josef Eklund, Arvid Bergdahl och Sten Florin

* Band II : FORNTIDSLIV

Av Sune Lindqvist

* Band III: ORTNAMN OCH BEBYGGELSE­

HISTORIA A v Lars H ellberg

* Band IV: GÄRD, BY OCH SAMHALLE

Av David Hannerberg

DISTRIBUTION:

KUMLA BOKHANDEL

Gäller det

ARBETSHANDSKAR?

Efterfråga

INREG VARUMÄluc;t

Två märkesvaror av god kvalitet

- välkända sedan årtionden

Tillverkas av

HANDSKFABRIKS AB PAUL JOHANSSON

KUMLA Tel. 019/73073

Kumla biblioteks nya bokbtw

BIBLIOTEKET ÄR FULLT AV ••

BOCKER nya böcker och gamla böcker röda böcker blåa böcker vita böcker glada, roliga böcker

trista böcker sagoböcker bilderböcker semesterböcker lättlästa böcker svårlästa böcker efterlängtade böcker

- och DU får läsa allihop

Välkommen att låna - det är gratis

KUMLA BIBLIOTEK MED FILIALER ÖPPETHALLAN DETIDER : HUVUDBIBLIOTEK Folkets hus, Skolvägen 12, KUMLA (tel 70980 vx, efter kl 19 .0Q tel. 709 86) appet: Måndag-fredag kl 12- 20, lördagar kl 11- [4, sön dagar kl

1·6-1 8.

HALLABROTTET T aJJ ängens sko la (tel 724 13 ) appet: Måndag 17-2,0, torsdag 10-12, [7-2Q.

KVARNTORP Folkets hus appet: Tisd ag [7~19, torsdag 13.3-:}-15.30

SANNAHED Centrumhuset (tel 78630) appet: Måndag 17-20, tisdag [0- 12, fredag [0-12

ÄBYTORP Posthuset (tel 73-24[) appet: Måndag [8- 2'0, tisdag 18-20, fredag [0-[2

BARNBIBLIOTEKET I KUMLABY (Obs. Endast barn- och un " -domsbäcker) Kjcllingatan 20 (tel 709 g.:J \'X) " appet: Måndag 12-15, [6-[ 9, onsdag 12-[5, 16-[9, torsda"

[0- 12 "

BOKBUSSEN B.~kbussen o besöker r~gelbundet kommunens landsbygdsområden fordelat pa femton olika turer. Nårmare upplysnll1gar om bussen lämnas per tel 709 80 (vx)

SJUK· och VARDHEM . Vi gör regelbundna bokvagnsronder på Kumla Sjukhem , Solbacka och Sannahed ålderdomshem.

BOKEN KOMMER P: rsoncr, som är rörel sehindrade och alltså inte själva kan besöka nagot biblIOtek, kan få besök av bibliotekspersonal , SOm då lämnar och hämtar böcker . ärmare upplysningar Limnas per tel 709 SO (vx)

Borgs Motor AB ELVESTA, KUMLA Tel. 70481, 75423

Peugeot service

Reservdelar och tillbehör

@ Bensinstation ~ EL VESTA Tel. 75423

Försäljning av BÅTAR och BÅTMOTORER

Ring

ALL-TJÄNST

TRANSPORTTJÄNST AB vid behov av transporter

Sveavägen 24, Kumla

Tel. 71856, 718 82 bost . 722 82

För transporter

019/72070

KUMLA

Proiekterar I bygger och förvaltar

lägenheter i bostadsrätt och hyresrätt

i Kumla

Expedition:

Hagendalsvägen 20 - Telefon 792 05 växel

Expe d i t ionsti d er:

Måndag t . o. m. Fredag 10.00- 11.30

T orsdagar dessutom

AKTIEBOLAGET

13.30- 15 .00

16.00-1 8.00

OUtu MEKANISKA

SVAR VNINGA R

K O N STR UKT IO NER

Stenevägen 35 - T el. 71018

EL- OC H G AS SVE TSN I NG AR M. M.

Sparbanken hjälper dig med pengar till det du

önskar dig mest. När du står där med det du önskar dig mest - en bil till precis rätt pris, en våning med en överkomlig insats, en musikmaskin med lika många watt som volt. Då kan vi på Sparbanken hjälpa dig - om du är ute i tid. Det enda vi ber dig om, är en smula förutseende. Tala med oss innan du behöver pengarna, så skall vi se till att dina funderingar blir verklighet. Satsar du nu på ett Sparlånekonto hos oss, kan du låna upp till tre gånger så mycket som du sparat redan efter åtta månader.

ÖREBRO LÄNS SPARBANK KUMLA Oppet 9.30-18. Tel. Vx 75430

Lithells i SkölIersta, Europas största och modernaste specialfabrik för varmkorv. Här tillverkas bl. a. Uthells tre huvud produkter: Kumla Korv för detaljhandeln,

Sibylla Korv för gatuköken och Dinette Korv för storköken.

God Jul önskar

AB SOHLBERG & LITHELL

PRIS 9 KRONOR (moms inräknad) KOMMANDITBOLAGET KUMLA TRYCKERI 1977