AKADEMIN FÖR HÄLSA OCH ARBETSLIV Avdelningen för hälso- och vårdvetenskap

Intensivvårds- och anestesisjuksköterskors upplevelser av att vårda organdonator

Empirisk studie med kvalitativ ansats

Viktoria Hjern Janis Nicmanis

2019

Examensarbete, Avancerad nivå (yrkesexamen), 15 hp Omvårdnad

Specialistsjuksköterskeprogrammet, inriktning intensivvård Specialistsjuksköterskeprogrammet, inriktning anestesisjukvård

Examensarbete inom intensivvårdssjuksköterskans och anestesisjuksköterskans kunskapsområde

Handledare: Kati Knudsen Examinator: Marja-Leena Kristofferzon

Sammanfattning Bakgrund. Intensivvårds- och anestesisjuksköterskor har en viktig roll vid organdonation. Omvårdnadssituationen vid vård av donator utmanar deras professionella kompetens och påverkar dem känslomässigt vilket inverkar på upplevelser av att vårda organdonatorer. Tidigare studier visade att specialistsjuksköterskors attityder och förhållningssätt till organdonation påverkar donationsviljan hos befolkningen. Syfte. Syftet var att beskriva intensivvårds- och anestesisjuksköterskors upplevelser av att vårda en donator på intensivvårds- och operationsavdelning. Metod. Studien hade en deskriptiv design med en kvalitativ ansats. Fem intensivvårdssjuksköterskor och fem anestesisjuksköterskor från ett sjukhus i Mellansverige, med erfarenhet av organdonation, inkluderades. Data samlades in genom semi-strukturerade intervjuer. Intervjutexterna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Huvudresultat. Utifrån det insamlade materialet framträdde tre huvudkategorier och sju underkategorier. Huvudkategorierna var Professionell omvårdnad, Relationer till anhöriga och Samarbete mellan professioner. Specialistsjuksköterskor beskrev vårdandet av donator som en professionell utmaning där de behövde förhålla sig till att donatorn var dödförklarad samtidigt som kroppen behandlades med livsuppehållande insatser. Möten med anhöriga var utmanande och känslomässigt påfrestande. Att vårda yngre donatorer beskrevs som särskilt ansträngande. Samarbetet mellan avdelningarna och med operationsteamet upplevdes som positivt och givande. Återkoppling från det nationella donationscentrumet gjorde att arbetet med donationer kändes meningsfullt. Slutsats. Kommunikation med fokus på teamarbete och samarbete mellan professioner var en viktig faktor för professionellt vårdande. Kontinuerlig kunskap- och kompetensutveckling kring organdonation var av vikt för specialistsjuksköterskors professionella förhållningssätt. Nyckelord: anestesisjuksköterska, intensivvårdssjuksköterska, organdonation, upplevelser, vårdande

Abstract Background. Intensive care unit (ICU) nurses and reg. nurse anaesthetists have a major role in the organ donation process. When caring for organ donors ICU nurses and reg. nurse anaesthetists’ professional competence is challenged and they get emotionally distressed which affects their experiences of caring. Researchers have found that nurses’ attitudes and approaches towards organ donation are linked to populations’ willingness to donate organs. Aim. The aim of this study was to describe ICU nurses’ and reg. nurse anaesthetists’ experiences of caring for organ donors at one intensive care unit and one surgical unit. Method. The study had a descriptive design with a qualitative approach. Five ICU nurses and five reg. nurse anaesthetists who had earlier experience of organ donation were recruited from a hospital in Sweden. Semi-structured interviews were conducted. Qualitative content analysis of the interviews was performed. Result. Three main categories and seven subcategories merged from the data. The main categories were Professional care, Relations to relatives and Collaboration between professions. ICU nurses and reg. nurse anaesthetists described caring for organ donors as professionally challenging due to the fact that the donor was deceased meanwhile the body was given medical life-saving care. It was challenging and emotionally distressing to interact with the relatives. To care for younger donors was described as especially arduous. The collaboration between the units and with the surgery team was described as positive and rewarding. Feedback from the National Donation Centre gave nurses a feeling of fulfilling. Conclusion. An important aspect of professional care was communication with focus on teamwork and collaboration. Regular development of ICU nurses’ and reg. nurse anaesthetists’ skills and competence regarding organ donation had a major role in their professional approach. Keywords: Anaesthesia care, Intensive care, Organ donation, Experiences, Nursing

Innehållsförteckning 1. Introduktion .................................................................................................................. 1

1.1 Bakgrund ................................................................................................................ 1 1.2 Definitioner av organdonator.................................................................................. 2 1.3 Intensivvårds- och anestesisjuksköterskors roll vid organdonation ....................... 2 1.4 Upplevelse .............................................................................................................. 4 1.5 Teoretisk referensram ............................................................................................. 4 1.6 Problemformulering ............................................................................................... 5 1.7 Syfte ........................................................................................................................ 5

2. Metod ............................................................................................................................ 6 2.1 Design ..................................................................................................................... 6 2.2 Urvalsmetod och undersökningsgrupp ................................................................... 6 2.3 Datainsamlingsmetod ............................................................................................. 7 2.4 Tillvägagångssätt .................................................................................................... 7 2.5 Dataanalys .............................................................................................................. 8 2.6 Forskningsetiska överväganden .............................................................................. 9

3. Resultat ....................................................................................................................... 10 3.1 Professionell omvårdnad ...................................................................................... 11

3.1.1 Att vårda i väntan på hjärndödsdiagnostik .................................................... 11 3.1.2 Att vårda hjärndöd donator ............................................................................ 11 3.1.3 Att vårda donatorer i olika åldrar .................................................................. 13

3.2 Relationer till anhöriga ......................................................................................... 13 3.2.1 Att vara nära anhöriga ................................................................................... 13 3.2.2 Att hålla distans till anhöriga ......................................................................... 14

3.3 Samarbete mellan professioner ............................................................................. 14 3.3.1 Teamarbete .................................................................................................... 14 3.3.2 Återkoppling och debriefing .......................................................................... 15

4. Diskussion .................................................................................................................. 15 4.1 Huvudresultat ....................................................................................................... 15 4.2 Resultatdiskussion ................................................................................................ 16 4.3 Metoddiskussion ................................................................................................... 19 4.4 Kliniska implikationer för omvårdnad ................................................................. 21 4.5 Förslag till fortsatt forskning ................................................................................ 22 4.6 Slutsats .................................................................................................................. 22

5. Referenslista ............................................................................................................... 24

1

1. Introduktion

1.1 Bakgrund I samhällen och kulturer där det finns en överenskommelse om att ”en ny livscykel” är

möjlig genom att överlåta organ mellan kroppar, har system utvecklats för att

genomföra detta (Monforte-Royo & Roque 2012). Organdonation är en förutsättning för

transplantation och bygger på att det finns människor som är villiga att donera organ

efter sin död (Socialstyrelsen 2018a). Den 7 april 1964 genomfördes den första

njurtransplantationen i Sverige (Fehrman-Ekholm, Lennerling, Kvarnström, Rizell &

Olausson 2011). Organdonation och transplantation är numera etablerade metoder inom

svensk sjukvård som räddar liv och ökar livskvalitén för många människor. Svensk

sjukvård ska vara uppbyggd på ett sätt så att donatorer kan identifieras och på ett sätt

som främjar organdonationer (SOSFS 2009:30). Under 2017 uppmättes det högsta

antalet organdonatorer från avlidna personer hittills i Sverige, 188 personer blev

faktiska donatorer, det vill säga en donator vars organ har transplanterats. Från dessa

togs 690 organ tillvara. Transplanterade organ var njurar, lever, hjärta, bukspottskörtel

och tunntarmar (Socialstyrelsen 2018a; Vävnadsrådet 2018).

I Sverige kan invånare registrera sin inställning till att donera organ efter sin död i

donationsregistret (Socialstyrelsen 2018b). Det går att registrera olika alternativ såsom

donation av organ för transplantation och andra medicinska ändamål eller endast för

transplantation. Det går också att registrera ett icke samtycke till organdonation.

Uppgifter som tidigare har registrerats kan ändras eller tas bort av uppgiftslämnaren.

Donationsregistret är sekretessbelagt och alla som hanterar uppgifterna omfattas av

tystnadsplikt (Socialstyrelsen 2018b).

Trots ökade donationer och en hög donationsvilja hos befolkningen råder det brist på

organ, både i Sverige och övriga världen (Socialstyrelsen 2018a; Vävnadsrådet 2018).

För att vara aktuell som organdonator i Sverige ska patienten vårdas i respirator på

intensivvårdsavdelning och avlida av svår hjärnskada, så kallad, “donation after brain

death”, (DBD) (SOSFS 2005:10). I flera andra länder t.ex. Frankrike, Italien och

Spanien m.fl. är donation även möjlig då döden inträffar i samband med

cirkulationsstillestånd, “donation after circulatory death” (DCD). Vävnadsrådet och

Sveriges kommuner och landsting (SKL) utreder för närvarande ifall denna typ av

2

donation kan komma att aktualiseras även i Sverige (Vävnadsrådet 2018). Ett antal

litteraturöversikter har funnit att intensivvårds- och anestesisjuksköterskors attityder till

organdonation påverkade viljan att donera hos befolkningen (Flodén, Kelvered, Frid &

Backman 2006; Moghaddam, Pouresmaeili & Manzari 2018; Jawoniyi, Gormley,

McGleenan & Noble 2018).

1.2 Definitioner av organdonator Organdonationsprocessen innefattar tiden från att en möjlig donator uppmärksammas

till att organen är transplanterade och kontakten med närstående är avslutad (SOSFS

2009:30). Socialstyrelsen (2018a) definierar donatorer utifrån begreppen möjlig,

potentiell, lämplig, aktuell och faktisk donator. Möjlig donator avser en person med

nytillkommen hjärnskada som vårdas i respirator på intensivvårdsavdelning och som

med hög sannolikhet kommer att utveckla total hjärninfarkt. Potentiell donator kallas en

patient i väntan på att dödsfallet ska fastställas. Termen lämplig donator syftar till att

döden är fastställd och medgivande för donation gjorts samt att donatorn anses vara

medicinsk lämplig. Man benämner donatorer som aktuella när hudincision gjorts i syfte

att ta tillvara organ, och faktiska där minst ett organ har tagits till vara och

transplanterats. När termen donator används i kommande studie, avses potentiella,

lämpliga och aktuella donatorer då vård av dessa involverar både intensivvårds- och

anestesisjuksköterskor. Ett antal studier beskriver att det uppstår oklarheter kring

tolkning av hjärndödsbegreppet trots att professioner som berörs av organdonationer har

kunskap om definitioner av donator (Jawoniyi, Gormley, McGleenan & Noble 2018;

Moghaddam, Pouresmaeili & Manzari 2018; Monforte-Royo & Roque 2012).

1.3 Intensivvårds- och anestesisjuksköterskors roll vid organdonation Intensivvårdssjuksköterskor och anestesisjuksköterskor, som fortsättningsvis kommer

benämnas specialistsjuksköterskor då båda avses, har bl.a. som uppgift att upprätthålla

livsviktiga funktioner såsom cirkulation och respiration hos patienter med organsvikt.

Vidare ska specialistsjuksköterskan kunna identifiera, bedöma, övervaka, utföra och

utvärdera omvårdnadsåtgärder på ett värdigt sätt med respekt för patientens integritet

(Riksföreningen för anestesi och intensivvård 2012).

3

Omhändertagande av donator sker både på intensivvårdsavdelning och

operationsavdelning och syftar till att optimera och bevara funktioner för organ som ska

doneras. Principen för vård av donator är densamma som för alla intensivvårdspatienter

med skillnaden att patofysiologin ser annorlunda ut avseende bl.a. diures, metabolism,

temperatur och koagulation. Vid vård av donator på intensivvårdsavdelning följs

riktlinjer för vitalparametrar som eftersträvar att hålla organen i gott skick. Blodprover

tas kontinuerligt och vid vissa fall ges antiinflammatorisk behandling (Henriksson

2012).

Vid tid för operation förflyttas donatorn från intensivvårdsavdelning till operationssal

där anestesisjuksköterskan fortsätter med omvårdnadsåtgärder (Organisationen För

Organdonation i Mellansverige (OFO) 2018). Målsättningen är att pågående

intensivvård fortsätter utan avbrott både under transport och operation, för att säkra

bästa möjliga organfunktion. Anestesiologisk omvårdnad av en donator sker i stor

utsträckning under samma förutsättningar som en vanlig operation. Sedvanlig

monitorering utförs och i donationsmanualen återfinns specifika riktvärden för

vitalparametrar. Hemodynamisk omhändertagande följer vedertagna riktlinjer, med viss

anpassning till det specifika ingreppet (OFO 2018; Morse 2017).

I vårdandet av donator skapas relationer och möten där resurser tillvaratas. Vårdandet

karakteriseras av öppenhet, dialog och delaktighet. I begreppet vårdande innefattas även

vårdarens behov av stöd samt utveckling av personlig och etisk kompetens. Omvårdnad

på avancerad nivå kännetecknas av komplexa praktiska situationer. För att förstå och

förklara komplexa vårdsituationer behövs kunskap från flera olika ämnen och

vetenskapsområden. Omvårdnad på avancerad nivå innefattar praktisk omvårdnad av

patienter och närstående, styrning och utveckling av omvårdnad samt övergripande

policy-frågor (Edberg et al. 2013).

I studier om upplevelser av organdonation beskrivs situationen för

specialistsjuksköterskor som psykiskt utmattande och känslomässigt stressande. De

positiva känslor som fanns beskrivna var kopplade till att vara en del att rädda någon

annans liv (Gao, Plummer & Williams 2017; Hibbert 1995; Moghaddam, Manzari,

Heydari & Mohammadi 2018). Norska och svenska studier visade att

intensivvårdssjuksköterskor uppfattade situationen som psykologiskt och professionellt

4

utmanande. Omvårdnaden av donator sågs som tvetydig och motsägelsefull då patienten

i ett visst skede förklarades död samtidigt som kroppens funktioner hölls vid liv (Meyer,

Bjørk & Eide 2012; Flodén, Persson, Rizell, Sanner & Forsberg 2011). Tvetydighet har

beskrivits i flera studier i förhållande till att omvårdnadshandlingar utförs för att bevara

organ samtidigt som personen betraktas som avliden. Frågor om var livet börjar och

slutar samt vad det innebär att vara en människa aktualiserades. (Sadala & Mendes

2000; Monforte-Royo & Roque 2012; Orøy, Strømskag & Gjengedal 2015).

Specialistsjuksköterskor har en viktig roll i donationsfrämjande arbete genom att verka

för att möjliga donatorer identifieras. Deras kunskap och förståelse för organdonation är

avgörande för att kunna arbeta effektivt med att främja organdonation (Jawoniyi &

Gormley 2015).

1.4 Upplevelse Upplevelse definieras av Nationalencyklopedin (u.å.a) som att uppfatta och värdera på

ett känslomässigt plan och inte rationellt. Upplevelse är nära besläktat med ”att vara

medveten om”. I samma ögonblick som en person blir medveten om något, förändras

personens upplevelse av världen (Nationalencyklopedin u.å.b).

1.5 Teoretisk referensram

Omvårdnadsteoretikern Rosemarie Rizzo Parse (1992, 1997) definierar begreppen

människa och vårdande utifrån filosofiska hypoteser i “the human becoming theory” där

människan ses i relation till den omvärld hon befinner sig i. Parses hypoteser beskriver

omvårdnad som en process i ständig förändring där sjuksköterskor, vårdpersonal,

patienter och närstående är medskapare. Vårdandet handlar om närvaro och respekt för

människans fria vilja i alla situationer och en öppenhet för att lägen och tillstånd

förändras. Omvårdnad sker främst genom ömsesidiga relationer där levda erfarenheter

tas tillvara. För att en relation ska kunna uppstå krävs enligt Parse (1998) en verklig

närvaro som innefattar dimensioner av tystnad, samtal och varaktighet. Tyst närvaro

innebär att sjuksköterskan finns tillgänglig och intuitivt kan känna in patienters och

anhörigas behov eller icke behov av samtal. Den varaktiga närvaron handlar om

sjuksköterskors pågående reflektioner av upplevda händelser. Parses (1998) hypoteser

fördjupar frågeställningar kring vad omvårdnadshandlingar egentligen syftar till.

5

Specialistsjuksköterskors upplevelser av att vårda en donator kommer att belysas genom

några av hypoteserna som innefattas i “the human becoming theory”.

1.6 Problemformulering Transplantation av organ är en väl etablerad behandling inom svensk sjukvård. Trots

hög donationsvilja hos svenska folket råder det brist på organ, fler personer väntar på

transplantation än det finns donatorer. Organdonationer ställer krav på intensivvårds-

och anestesisjuksköterskors kompetens och professionalism. Att vårda en donator kan

innebära både etiska och känslomässiga utmaningar. Frågeställningar kring

specialistsjuksköterskors upplevelser av organdonationsprocesser har mer och mer

uppmärksammats de senaste tio åren i takt med att organtransplantationer ökat. Utifrån

funna artiklar framgår det att kunskapen kring intensivvårdssjuksköterskors upplevelser

av donationer och omvårdnad av möjliga och potentiella donatorer är väl dokumenterad.

Studier beskriver upplevelserna som utmanande både psykologiskt och etiskt men också

positiva i bemärkelsen av att processen syftar till att rädda liv. Det finns dock färre

studier som beskriver hur intensivvårds- och anestesisjuksköterskor upplever vårdande

av donator som dödförklarats. De studier som berör vårdandet beskriver en ambivalens

och tvetydighet i att vårda patienter som till synes har en levande kropp men ändå

dödförklarats. Specialistsjuksköterskor inom intensivvård och anestesi kommer att

beröras av donationer och transplantationer under yrkeslivet. Att beskriva upplevelser

av omvårdnad under dessa speciella omständigheter ökar kunskapen kring

organdonation och skapar möjligheter till etiska och existentiella reflektioner.

1.7 Syfte Syftet var att beskriva intensivvårds- och anestesisjuksköterskors upplevelser av att

vårda en donator på intensivvårds- och operationsavdelning.

6

2. Metod

2.1 Design Studien har en kvalitativ ansats och genomfördes med beskrivande design enligt Polit

och Beck (2016).

2.2 Urvalsmetod och undersökningsgrupp

Ändamålsenligt urval användes för att kunna beskriva specialistsjuksköterskors

upplevelser av organdonation, enligt Polit och Beck (2016). Inklusionskriterier var

specialistsjuksköterskor som hade erfarenhet av att vårda en organdonator. Kvinnliga

och manliga specialistsjuksköterskor med olika lång yrkeserfarenhet, från en

intensivvårdsavdelning och en operationsavdelning på ett sjukhus i Mellansverige,

inkluderades. Exklusionskriterium var specialistsjuksköterskor som vårdat möjliga och

potentiella donatorer där organdonation inte genomförts. Totalt elva

specialistsjuksköterskor tillfrågades, fem på intensivvårdsavdelning och sex på

operationsavdelning. Totalt tio valde att delta i studien frivilligt och en avböjde sitt

deltagande utan närmare förklaring, se tabell 1. Intervjuerna genomfördes mellan

december 2018 och januari 2019.

Tabell 1. Beskrivning av informanternas bakgrund och yrkeserfarenhet

Informanter, antal n = 10

Tillfrågade/bortfall 11/1

Medianålder (min-max) 53 (28-61)

Kön: kvinna/man 8/2

Median år som grundutbildad sjuksköterska, (min-max) 7 (2,5–14)

Median år som specialistsjuksköterska*, (min-max) 20,5 (0,5-32)

Median antal medverkande donationer, (min-max) 5 (1-20)

* intensivvårds- eller anestesisjuksköterska

Intensivvårdsavdelningen har fem bemannade vårdplatser och sammanlagt arbetar cirka

30 intensivvårdssjuksköterskor på avdelningen. På operationsavdelningen arbetar cirka

20 anestesisjuksköterskor. Det genomförs cirka 6000 elektiva och akuta operationer

7

årligen fördelat på sju operationssalar dagtid, två kvällstid och en nattetid. År 2018

genomfördes åtta organdonationer på sjukhuset. Intensivvårdssjuksköterskor vårdar

donatorn tills uttagning av organ kan ske på operationsavdelning, där

anestesisjuksköterskor tar vid och fortsätter vårda donatorn tills organen är uttagna.

2.3 Datainsamlingsmetod Data samlades in genom individuella semistrukturerade intervjuer (Graneheim &

Lundman 2004). Metoden valdes då författarna hade en tydlig huvudfrågeställning utan

givna svar (Polit & Beck 2016). Bakgrundsfrågor rörande informanternas ålder, antal

verksamma år som sjuksköterska och specialistsjuksköterska samt antal

organdonationer de deltagit i efterfrågades. En intervjuguide utvecklades utifrån

studiens syfte. Alla intervjuer startade med en öppen huvudfråga: Beskriv dina

upplevelser utifrån ett konkret fall då du vårdat en patient som var en aktuell

organdonator? och följdfrågor var: På vilket sätt...? Vad tänker du...? Kan du utveckla

tankarna kring...? Kan du berätta mer...? Hur menar du...? Hur kände du...?

Intervjuerna spelades in på både diktafon och en mobiltelefon för att säkerställa

ljudkvalitén och att ingen information gick förlorad.

2.4 Tillvägagångssätt Innan studien påbörjades skickades en förfrågan om att få genomföra studien till

verksamhetschefen för berörda kliniker. Efter godkännande från verksamhetschefen

kontaktade författarna vårdenhetscheferna på intensivvårds- och

operationsavdelningarna och informerade dem om studiens syfte, tillvägagångssätt samt

inklusions- och exklusionskriterier. Vårdenhetscheferna på intensivvårdsavdelningen

informerade personalen om studien på en arbetsplatsträff samt i veckobrev. På

operationsavdelningen informerade författarna om studien på en arbetsplatsträff.

Samtliga specialistsjuksköterskor fick information om studiens syfte och

tillvägagångssätt. En pilotintervju genomfördes med en intensivvårdssjuksköterska för

att se om intervjuguiden fungerade tillfredsställande. Då pilotintervjun svarade mot

syftet inkluderades den i studien. För att stärka studiens giltighet och tillförlitlighet

skickades ljudfilen och den transkriberade texten till författarnas handledare, som har

8

erfarenhet av kvalitativ metod, för granskning och återkoppling.

Specialistsjuksköterskorna valde plats och tid för intervjuerna. Samtliga intervjuer

genomfördes på arbetstid i avskilda rum i anslutning till arbetsplatserna. Intervjuernas

längd varierade mellan 14 och 32 minuter, medianlängd 18,5 minuter. Författarna

intervjuade fem informanter var och båda författarna deltog i sex av tio intervjuer.

Medförfattare fick i slutet av intervjun möjlighet att ställa följdfrågor för att förtydliga

det som blivit sagt.

2.5 Dataanalys De inspelade intervjuerna transkriberades ordagrant och texten analyserades med

induktiv kvalitativ innehållsanalys i enlighet med Graneheim och Lundman (2004).

Analyserna genomfördes textnära utifrån manifest innehåll. Med textnära avses att

synliggöra och analysera det uppenbara innehållet (Graneheim & Lundman 2004).

Intervjuerna lästes igenom flera gånger för att få en känsla för helheten.

Meningsenheter, som svarade på syftet identifierades enligt Graneheim och Lundman

(2004). Med meningsenheter avses ord eller meningar vars innebörd kan relateras till

syftet. Vidare kondenserades meningsenheterna genom att kortas ned med bibehållen

innebörd. De kondenserade meningsenheterna extraherades och skrevs sedan om till

koder. Flera koder med liknande innebörd grupperades i underkategorier, utifrån

likheter och skillnader. Inga data exkluderades på grund av avsaknad av lämplig

kategori. Huvudkategorierna bestod av flera underkategorier vars innehåll kunde

relateras till varandra, enligt Graneheim och Lundman (2004).

För att stärka studiens giltighet och tillförlitlighet intervjuade författarna samtliga

informanter och ställde samma frågor utifrån intervjuguiden (Graneheim & Lundman

2004). Texterna analyserades och diskuterades kontinuerligt med handledare och

studiekamrater för att nå konsensus och samsyn mellan uppkomna koder och kategorier.

Exempel på analysprocessen presenteras i tabell 2. Genom att beskriva analysprocessen

steg för steg samt presentera citat från meningsbärande enheter ökades studiens

tillförlitlighet (Graneheim & Lundman 2004).

9

Tabell 2. Exempel på analysprocessen från meningsbärande enhet till huvudkategori

Meningsbärande enhet Kondenserad text Kod Underkategori Huvudkategori

Och sen när dom tar beslutet att nu så stänger vi ner här. Och vi ska stänga ner alla maskinerna. Det är en märklig känsla men den är inte obehaglig eller obekväm. Att man liksom bara, det gör man ju aldrig annars, man stänger ju inte av narkosapparater liksom.

De tar beslutet att nu så stänger vi ner, vi ska stänga ner alla maskinerna. Det är en märklig känsla, man stänger aldrig av narkosapparater annars.

Märklig känsla att stänga av narkos- apparaten

Att vårda hjärndöd patient

Professionell omvårdnad

Det var jobbigt att se anhöriga//det var kanske bäst att vara tyst, vara där och finnas helt enkelt när de behövde något. Det kändes bra, nu är jag här för dem.

Jobbigt att möta anhöriga. Kändes bra att vara där för dem.

Att trösta anhöriga.

Att vara nära anhöriga

Relationer till anhöriga

Sen tycker jag att de är jättetrevliga, de [donationsteam] som kommer och det gör ju också att det blir så mycket bättre // det är väldigt positivt.

Det är positivt att donationsteam är trevliga

Positiv inställning till samarbeten

Teamarbete Samarbete mellan professioner

När det var klart, då satt vi [personalen] tillsammans efteråt. Det var bra, för alla fick säga vad de kände och tyckte. Då fann man i varandra tröst och samhörighet.

När det var klart, satt personalen tillsammans efteråt. Det var bra, man fann tröst och samhörighet.

Att debriefing tröstar

Debriefing och återkoppling

2.6 Forskningsetiska överväganden Forskningsetiska principer enligt Vetenskapsrådet (2017) berör krav på information,

samtycke, konfidentialitet och nyttjande. För att efterfölja informationskravet fick

informanterna en skriftlig och en muntlig beskrivning av studiens syfte och

tillvägagångssätt samt information om att deltagandet var frivilligt och att de när som

helst kunde avbryta sin medverkan utan närmare förklaring. Informanterna fick

skriftligen underteckna informerat samtycke innan intervjuernas start för att tillgodose

samtyckeskravet. Av hänsyn till konfidentialitetskravet kodades personuppgifter och

resultatet presenterades avidentifierat på gruppnivå (Vetenskapsrådet 2017). Behandling

av personuppgifter gjordes i enlighet med personuppgiftslagen (SFS 1998:204) för att

värna om informanternas integritet. Det inspelade materialet kodades och förvarades på

ett USB-minne i ett låst skåp, som endast författarna hade tillgång till. Data raderades

efter att studien publicerades i Digitala Vetenskapliga Arkivet, (DiVA), enligt

nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2017). Med rättviseprincipen i åtanke gavs samtliga

specialistsjuksköterskor som uppfyllde inklusionskriterierna möjlighet att tacka ja till

deltagande i studien (Sandman & Kjellström 2013).

10

Eftersom studien eventuellt kunde beröra svåra ämnen och påminna om känsliga

situationer fanns en risk att starka känslor och minnen väcktes hos informanterna.

Vårdenhetschefer på respektive avdelning var införstådda och kunde agera utifrån deras

beredskap för hantering av känslomässiga reaktioner ifall en sådan situation uppstod.

Nyttan med studien överväger risken genom att den kan bidra med ökad medvetenhet

och kunskap inom området som kan leda till förbättrad omvårdnad vid organdonation

(Vetenskapsrådet 2017).

Ansökan till forskningsetiska rådet på högskolan gjordes inte då studien ej behandlade

information om informanternas hälsa (Codex 2018).

3. Resultat

Analysen av specialistsjuksköterskornas upplevelser av att vårda en donator på

intensivvårds- och operationsavdelning resulterade i tre huvudkategorier: Professionell

omvårdnad, Relationer till anhöriga och Samarbete mellan professioner, se tabell 3.

Huvudkategorierna redovisas genom sju underkategorier och presenteras i löpande text.

Varje underkategori illustreras med citat i kursivt för att tydliggöra uppkomna

huvudkategorier. Koden inom parantes indikerar vilken intervju citatet är hämtat ifrån.

Tabell 3. Presentation av huvudkategorier och underkategorier

Huvudkategori Underkategorier

Professionell omvårdnad ● Att vårda i väntan på hjärndödsdiagnostik ● Att vårda hjärndöd patient ● Att vårda donatorer i olika åldrar

Relationer till anhöriga ● Att vara nära anhöriga ● Att hålla distans till anhöriga

Samarbete mellan professioner

● Teamarbete ● Debriefing och återkoppling

11

3.1 Professionell omvårdnad

3.1.1 Att vårda i väntan på hjärndödsdiagnostik

Tiden tills donatorn dödförklarats var påfrestande och tålamodskrävande för

intensivvårdssjuksköterskorna och beskrevs som frustrerande. De kände en anspänning

som kom av att de inte visste utgången, om patienten skulle bli donator eller inte.

Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att de såg tecken på inklämning innan läkarna

gjorde hjärndödsdiagnostik. Deras förhållningssätt under den här tiden var

professionellt och mänskligt med fortsatt fokus på att ta hand om patienten. När

donatorn hade dödförklarats och beslut om donation var taget, släppte anspänningen.

Anestesisjuksköterskornas väntan handlade främst om mental förberedelse inför att

donationsoperation kunde bli aktuellt.

”…det är väl det som egentligen är det jobbigaste, vänta på att nån ska klämma in liksom, innan vi faktiskt kan göra någonting…mer frustrerande att vänta när man vet att det kan vara någon som behöver de här organen…” (8 iva) ”Du vet att det alltid är ett långt pass och det är alltid utan någon avlösning. Vi fullföljer alltid samma personal igenom…så tar det 8 timmar eller 11 timmar så då är vi liksom kvar. Så man vet att man laddar lite grann för ett lååångt pass först.” (2 an)

3.1.2 Att vårda hjärndöd donator

Specialistsjuksköterskorna upplevde att omvårdnadssituationen efter

hjärndödsdiagnostik var fin och vördnadsfull. De berättade att de å ena sidan inte gjorde

någon skillnad i omvårdnaden av hjärndöd patient, men å andra sidan kändes det

annorlunda och konstigt att fortsätta vårda en patient som var död. Det var svårt att

uppfatta donatorn som död när den såg levande ut. De beskrev omvårdnadssituationen

som både paradoxal och märklig. Många av arbetsmomenten var samma som för andra

patienter vilket underlättade omvårdnaden och att vårda för att optimera organen kändes

självklart. De beskrev att den avlidne patienten vårdades respektfullt på ett humant och

vördnadsfullt sätt. Många hade svårt för att inte tala till donatorn och behövde aktivt

påminna sig själva om att patienten var död. Specialistsjuksköterskorna eftersträvade att

ha ett professionellt förhållningssätt genom att hitta balans mellan deltagande och

avståndstagande.

”... det blir en paradox, att samtidigt som man dödförklarar någon, så öser man på med jättemycket medicinska resurser…” (1 iva)

12

”...det får inte kännas som om man varit orespektfull mot den avlidne patienten, man vill känna att man gör det med vördnad tänker jag…” (2 an)

Specialistsjuksköterskorna beskrev vården av donator som en annorlunda situation

därför att syftet var att vårda en kropp och inte en person. Det upplevdes som att

förlänga livet på en död människa. För anestesisjuksköterskorna kändes det ovant att

patienterna inte skulle sövas eller väckas.

Specialistsjuksköterskorna beskrev vikten av att organdonatorer får lika bra vård som

andra patienter. De kände ansvar över att organen skulle vara i gott skick eftersom andra

patienter väntade på organen, vilket gjorde att de var extra fokuserade och förberedda

när de tog hand om organdonator. På operationssalen upplevdes en koncentrerad

tystnad och ett lugn. Både intensivvårds- och anestesisjuksköterskorna uttryckte en

rädsla för att göra fel och för att bli alltför känslomässigt berörda.

”… jag känner att jag måste vårda den här personen, fast den är död, lika väl, eftersom det är organen vi måste ta tillvara nu för att de ska kunna gå vidare till någon annan och vara i så bra skick som möjligt…” (9 an)

”Och det är det som man är mest rädd för, liksom, gud, tänk om jag gör nåt fel. Tänk om jag skulle missa något prov, tänk om jag skulle göra nåt som gör att hennes situation försämras och hon kan inte organdonera. Det känns som att man går på nålar hela tiden tills de har gått ner liksom och gett sina organ…” (7 iva)

Anestesisjuksköterskorna beskrev att det var ovant att stänga av respiratorn, som vid

andra operationer var livsuppehållande. Vid avstängningen uppfattade de donatorns död

som tydligare och mer konkret. Efter att respiratorn stängdes av och medicinpumpar

kopplades bort framträdde känslor av respekt och tacksamhet mot donatorn. Flera

anestesisjuksköterskor tänkte på organens mottagare och deras framtid under tiden som

de plockade bort slangar och städade undan. De beskrev att det kändes bättre om man

var positivt inställd till organdonation. I de fall då donatorn kom tillbaka till

intensivvårdsavdelningen upplevde intensivvårdssjuksköterskorna donatorns död

tydligare.

”Men det var väldigt tungt när man skulle, när det var klart och man stänger av maskiner och man liksom…. Då visste jag att han är borta liksom. Det visste jag ju redan innan men då var det mera, en konkret känsla, faktiskt.” (5 an)

”…och sen när de kommer tillbaka från op…de är ju inte levande, allt är bortkopplat, det är väldigt knepigt….” (7 iva)

13

3.1.3 Att vårda donatorer i olika åldrar Donatorns ålder var en faktor som påverkade specialistsjuksköterskorna känslomässigt

och de upplevde skillnader i att vårda en äldre donator jämfört med en yngre. Att vårda

en äldre donator kändes naturligare och var inte lika emotionellt belastande. Det var

jobbigt och psykiskt påfrestande att ta hand om yngre donator, särskilt om ens egna barn

var i samma ålder. Specialistsjuksköterskorna uttryckte en känsla av orättvisa när barn

drabbas av svåra hjärnskador och blev donatorer eftersom det var mer påtagligt att deras

liv just börjat. Det var svårare att kunna tänka att det skulle leda till något gott för andra

när de upplevde att situationen var så tragisk. Samtidigt påtalades det att omvårdnaden

under donationsprocessen gjordes med en känsla av försiktighet och vördnad utöver det

vanliga.

”Men först när man får höra att man ska ha en organdonation och man är med på det så blir man ju genast orolig över vilken ålder det är på donatorn.” (6 an)

”... när de är äldre, är det lättare. De har ändå levt ett liv. // …men en 14 årig kille, han har ju inte börjat livet, så det känns mer...” (8 iva)

3.2 Relationer till anhöriga

3.2.1 Att vara nära anhöriga

Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att det var svårt att möta närstående till en

donator. De påverkades av anhörigas gråt och ledsamhet och bar ibland med sig

anhörigas sorg även efter arbetet. Det var en utmaning att möta många närstående

samtidigt, men en bra relation till anhöriga underlättade. Det var besvärligt att se

anhörigas ovisshet, men intensivvårdssjuksköterskorna fanns där för dem, tröstade dem

och var beredda att göra allt de kunde för att underlätta deras situation. De betonade att

det var viktigt att ge anhöriga tid att bearbeta och få lov att vara i sorg.

Anestesisjuksköterskorna beskrev att anhöriga till donatorn fanns med i deras tankar

under och efter operation. De beskrev känslan av ett slags vemod gentemot närstående.

Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev svårigheter att visa för anhöriga att patienten var

död, eftersom den såg levande ut och fick fulla vårdinsatser. De betonade att tilltala

patienten efter hjärndödsdiagnostik kunde sända fel signaler till anhöriga. Samtidigt

beskrev de att det var lätt att glömma bort det.

14

”... man försöker verkligen göra allt för anhöriga, mamman sov här sista natten med honom i hans säng, för hon ville det.” (8 iva)

”Man ändrar sig ju inte men det är bara det att man måste ändra sig gentemot anhöriga...man måste bara komma ihåg att man får inte prata med den personen när den är död för det sänder ju otroligt knepiga signaler.” (3 iva)

3.2.2 Att hålla distans till anhöriga

En strategi, som underlättade för intensivvårdssjuksköterskorna vid möten med

anhöriga, var att hålla känslor inombords och inte visa utåt för anhöriga att de blev

påverkade av situationen. Anestesisjuksköterskorna berättade att de sällan träffade

anhöriga. Det upplevdes mindre stressigt när inte ledsna anhöriga var närvarande, när

man skulle hämta patienten. De såg helst att anhöriga inte skulle vara kvar på

intensivvårdsavdelningen när de skulle hämta donatorn. Känslan av att vara den som

kom för att ta deras kära ifrån dem kunde uppstå. Att inte möta anhöriga ansåg de vara

en fördel i deras profession men samtidigt tänkte de på anhöriga i samband med

omvårdnaden under operation.

”… det var viktigt när man kom, att anhöriga inte sitter där och ser att man tar med sig deras farmor eller mormor eller mamma eller pappa, att man blir de hemska då...man gör klart innan att när vi kommer så ska anhöriga ha gått därifrån liksom….” (6 an)

”Det är det som man kan räddas av en sådan gång, jag har inte träffat några anhöriga som har varit ledsna, man får ju bara en patient…” (10 an)

3.3 Samarbete mellan professioner

3.3.1 Teamarbete

Teamarbetet under organdonationsprocessen upplevdes som positivt och givande för

professionerna. Samarbetet med donationsteamet beskrevs som effektivt och förenklade

förberedelserna inför operation. Intensivvårds- och anestesisjuksköterskorna

uppskattade samarbetet med varandra och samarbete med donationsteamet.

Anestesisjuksköterskorna påtalade att det var viktigt att etablera en bra relation med

anestesiläkaren eftersom de båda är med under hela operationen.

”… man har väldigt mycket kontakt med donationsteamet, de ringer stup i kvarten och man ringer till dom om det uppstår någonting, så är det ju, det är en fantastiskt process, det är en otrolig dialog. Klaffar det så är det ofta fantastiskt” (4 iva)

15

”... när allting är klart, läkarna säger till oss, nu stänger vi av respiratorn, då går vi inte därifrån som narkospersonal utan då stannar vi… // … vi är ju ett team tillsammans...” (9 an)

3.3.2 Återkoppling och debriefing

Arbetet med organdonation upplevdes meningsfullt när specialistsjuksköterskorna fick

uppföljning från organdonationscentrum om vilka organ som har transplanterats och hur

mottagarnas mående var. Återkopplingen gav bekräftelse på att man gjort något bra, att

det var många liv som räddats.

Vid de tillfällen då specialistsjuksköterskorna hade haft debriefing kände de att det var

ett bra och betydelsefullt sätt att finna tröst och känna samhörighet efter organdonation.

”... vi har ju uppföljning kring det där, samtal, och tackbrev från organdonationscentrum, som beskriver att en fick din pancreas och mår och så , och en fick din njure och nån fick ditt hjärta och så vidare, det är ju nånting som är positivt, tycker jag i alla fall.” (1 iva)

”... sen brukar vi ju samlas en stund efter, vi som varit med, bara för att det känns bra” (5 an)

4. Diskussion

4.1 Huvudresultat Studiens syfte var att beskriva specialistsjuksköterskornas upplevelser av att vårda en

donator på intensivvårds- och operationsavdelning. Tre huvudkategorier framkom:

Professionell omvårdnad, Relationer till anhöriga och Samarbete mellan professioner.

Specialistsjuksköterskorna beskrev vårdandet av donator som en ambivalent situation

och en professionell utmaning, där de behövde förhålla sig till att donatorn var

dödförklarad samtidigt som de behandlade kroppen med livsuppehållande insatser.

Vördnad och respekt beskrevs som kärnan i omvårdnaden av organdonator. Möten med

anhöriga var utmanande och känslomässigt påfrestande. Att vårda yngre donatorer

beskrevs som särskilt ansträngande. Samarbetet mellan avdelningarna och med

operationsteamet upplevdes som positivt och givande. Återkoppling från det nationella

donationscentrumet gjorde att arbetet med donationer kändes meningsfullt.

16

4.2 Resultatdiskussion Resultaten från denna studie bekräftade tidigare forskningsresultat inom området

avseende upplevelser av ambivalens i vårdandet av organdonator på intensivvårds- och

operationsavdelning (Flodén, Persson, Rizell, Sanner & Forsberg 2011; Meyer, Bjørk &

Eide 2012; Pearson, Robertson-Malt, Walsh & Fritzgerald 2001; Regehr, Kjerulf,

Popova & Baker 2004). En tänkbar förklaring till upplevelser av ambivalens kan vara

att kunskapen om den fysiologiska delen av att vara hjärndöd baserades på logik

samtidigt som tidigare erfarenheter av döda människor baserades på känslor (Ronayne

2009). En anestesisjuksköterska i föreliggande studie uttryckte att det var inga problem

att intellektuellt förstå att donatorn var död, men det var först när respiratorn var

avstängd som hen helt tog in att patienten faktiskt var död. Ytterligare studier beskrev

att just växlingen mellan att vårda potentiella donatorer, lämpliga donatorer och

cirkulatoriskt döda donatorer kunde vara paradoxalt och konfliktfyllt för

specialistsjuksköterskor (D´Alessandro, Peltier & Phelps 2008; Moghaddam,

Pouresmaeili & Manzari 2018; Orøy, Strømskag & Gjengedal 2015). Resultaten från

föreliggande studie tycks överensstämma med annan forskning som beskrivit att

organdonatorns kropp utmanade den traditionella bilden av döden där kroppen är stilla,

blek och kall (Monforte-Royo & Roqué 2012; Ronayne 2009).

Studier från Sverige och Iran presenterade resultat som delvis ligger i linje med

föreliggande studies gällande upplevelser av stress och psykologisk påverkan i samband

med organdonation. Studierna beskrev att intensivvårdssjuksköterskor upplevde att det

var en börda att ta hand om donatorer och att de blev känslomässigt utarmade (Flodén et

al. 2011; Salehi, Kanani & Abedi 2013). Det som skilde sig i föreliggande studies

resultat var att specialistsjuksköterskorna här poängterade att det också kändes självklart

och rätt att vårda organdonator. Det fanns få studier som endast beskrev

anestesisjuksköterskors upplevelser, däremot fanns studier som beskrivit

operationssjuksköterskors upplevelser. De erfarenheter och upplevelser som framkom

beskrev en komplex och psykologiskt stressfylld situation (Gao, Plummer & Williams

2017; Regehr, Kjerulf, Popova & Baker 2004; Smith, Leslie & Wynaden 2015; Wang &

Lin 2009). Anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie beskrev likartade upplevelser

men underströk att det gick lugnt och stilla till under operation vilket påverkade dem på

ett positivt sätt.

17

Specialistsjuksköterskorna i föreliggande studie betonade att omvårdnaden gjordes

respektfullt och att man såg donatorskroppen som värdefull och unik. Liknande resultat

beskrevs av Forsberg et al. (2014), som menade att kärnan i mötet med donatorer består

av värdighet och respekt. Montforte-Royo och Roqué (2012) förklarade att vördnaden

och respekten inför donatorskroppen berodde på att kroppen fortfarande sågs som en del

av den avlidne personen.

En av hypoteserna i “the human becoming theory” är att människor skapar mening med

livet genom deltagande i varandras livsprocesser (Parse 1997, 1998).

Donationsförfaranden skulle kunna ses som livsprocesser där specialistsjuksköterskor,

närstående och donatorn deltar och skapar gemensamma upplevelser. Parse (1998)

beskriver vidare hur sjuksköterskan ansvarar för, medvetet eller omedvetet, vilken

betydelse en upplevelse ska tillskrivas. Upplevelser under en donationsprocess kan ses

som multidimensionella upplevelser, då uppfattningar om kroppen, döden och livet kan

betraktas ur flera synvinklar (Parse 1998).

Flodén, Berg och Forsberg (2011) beskrev att intensivvårdssjuksköterskor prioriterar att

ta hand om anhöriga, vid sidan av alla andra arbetsuppgifter. Det stämmer överens med

resultatet i denna studie där intensivvårdssjuksköterskorna var beredda att göra allt de

kunde för att underlätta för anhöriga. Specialistsjuksköterskorna i föreliggande studie

påtalade svårigheten att möta närstående och påverkades av deras ledsamhet, vilket är i

linje med vad Sadala och Mendes (2000) fann i sin studie.

Intensivvårdssjuksköterskor beskrev att det var svårt att visa för anhöriga att patienten

var död. Orøy et al. (2015) menade att det var extra svårt för anhöriga att farväl av

patienten när den såg levande ut. Anhöriga har uttryckt liknande upplevelser i flera

andra studier och menade att de hade velat bli informerade på ett mer ödmjukt sätt

(Hibbert 1995; Lloyd-Williams, Morton & Peters 2009; Manuel, Solberg & MacDonald

2010; Orøy, Strømskag & Gjengedal 2015). Anhöriga tyckte att de fick för lite

information och för lite tid att bearbeta den givna informationen (Sque, Long & Payne

2005 & Manzari et al. 2012). Intensivvårdssjuksköterskorna i föreliggande studie

18

påtalade vikten av att prata med och informera anhöriga genom hela processen på ett

begripligt sätt. Att finnas där för närstående beskrevs som en del av det professionella

vårdandet. Mills och Koulouglioti (2015) drar liknande slutsatser i sin litteraturöversikt

om stöd till donators anhöriga. De underströk att informationen till närstående bör

framföras empatiskt och med närvaro. I “the human becoming theory” (Parse 1998)

handlar verklig närvaro om att vara äkta och våga stanna kvar hos behövande.

Sjuksköterskan kommer in i närståendes värld som en främling, utan att känna till deras

tidigare livserfarenheter och världsuppfattningar. Genom att ha ett icke dömande sätt

eller på förhand benämna sakers tillstånd kan sjuksköterskans närvaro tillföra ett lugn

(Parse 1997). Författarna tolkar det som om verklig närvaro i den här synvinkeln

handlar om att finnas till för närstående på ett liknande sätt som

specialistsjuksköterskorna i föreliggande studie beskrivit.

Resultatet i föreliggande studie pekade mot att donatorns ålder var en faktor som

påverkade specialistsjuksköterskorna. Det var ett oväntat resultat då studiens syfte inte

var att undersöka hur ålder påverkade omvårdnad av donator. När det inträffade att ett

barn eller en yngre person blev donator väcktes många känslor hos

specialistsjuksköterskorna. Omvårdnad av yngre donatorer beskrevs av Ronayne (2008)

som svårhanterlig och sorglig, relaterat till den tragik som ofta ligger till grund för den

uppkomna situationen.

I föreliggande studie upplevde specialistsjuksköterskorna att det var bra samarbete

mellan intensivvårds- och operationsavdelningarna. De såg sig som en del i ett team

med känslan av att “detta gör vi tillsammans". Detta resultat styrker O’Daniel och

Rosenstein’ (2008) hypoteser om att framgångsrika samarbeten mellan professioner i

vården kännetecknas av effektiva team där man litar på och respekterar varandras

kompetenser. Rak och tydlig kommunikation mellan professioner tas upp i en studie av

Smith, Pope, Goodwin & Morts (2008) som en viktig faktor för gott samarbete. Det

överensstämmer med resultatet i föreliggande studie där det påtalades att

kommunikationen med donationskoordinatorn och samarbetet med operationsteamet var

väl fungerande. Man tyckte att det alltid var lätt att få kontakt och att frågeställningar

som uppstod kunde lösas på ett smidigt sätt. För att kunna arbeta med avancerad

omvårdnad är det betydelsefullt att specialistsjuksköterskor har god samarbetsförmåga

19

och förmågor att planera och kommunicera (Henriques Camelo & Pedreschi Chaves

2013).

Debriefing efter en organdonation upplevdes av specialistsjuksköterskorna i

föreliggande studie som någonting positivt som skapade samhörighet. Det kunde vara

ett samtal direkt efter operation som togs på eget bevåg eller en senarelagd träff med

kurator. Detta resultat överensstämmer med tidigare forskning som belyser att

debriefing ger förståelse för det upplevda samt ge psykologisk och känslomässigt stöd

som på sikt leder till ett bättre arbetsklimat (Healy & Tyrrell 2013; Huang 2012).

Återkopplingen som specialistsjuksköterskorna i föreliggande studie fick, i form av ett

brev från donationscentrum, där det beskrevs hur organen tagits tillvara, var en faktor

som gjorde att organdonation kändes meningsfullt. Sett genom omvårdnadsteoretikern

Parses (1998) glasögon är mening något som är föränderligt och skiftande beroende på

vilka situationer man befinner sig i. Det som kan tyckas meningslöst, kan i ett annat ljus

eller med nya erfarenheter bli meningsfullt. Specialistsjuksköterskornas upplevelser och

erfarenheter av organdonation återspeglade ett liknande tankesätt.

4.3 Metoddiskussion Studiens syfte var att beskriva specialistsjuksköterskors upplevelser av att vårda en

organdonator. En lämplig metod för att undersöka upplevelser är, enligt Polit och Beck

(2016), forskning med kvalitativ ansats, som innebär en strävan efter förståelse för

helheten. Kvalitativ innehållsanalys valdes för att beskriva specialistsjuksköterskors

upplevelser av att vårda, beskrivna med ord, en vanlig metod inom

omvårdnadsforskning. Intervjuer är vanligt förekommande inom kvalitativ metod.

(Lundman & Graneheim 2008). Kvalitativ innehållsanalys har kritiserats för att vara en

förenklad metod men används ändå i stor utsträckning inom omvårdnadsforskning på

grund av dess flexibilitet och möjlighet att få ut en djupare mening av innehållet (Elo &

Kyngäs 2008). Fenomenografisk metod hade kunnat passa bra till det valda ämnet, i

kombination med Parses omvårdnadsteori, för att diskutera uppfattningar och

erfarenheter enligt (Polit & Beck 2016). Författarna valde dock att fokusera på

upplevelser och kvalitativ innehållsanalys tillämpades.

20

Ändamålsenligt urval tillämpades i studien, för att uppnå en variation i informanternas

kön, ålder och yrkeserfarenhet. Variation i urvalet medför, enligt Polit och Beck (2016),

ett berikande och varierande resultat samt ökar studiens giltighet och överförbarhet. Av

tio informanter var åtta kvinnor och två män, vilket kan ses som en ojämn fördelning.

Samtidigt återspeglades den faktiska sammansättningen på avdelningen, vilket kan ha

påverkat resultatets trovärdighet. En medianålder på 53 år och olika

yrkeslivserfarenheter speglade en stor variation av upplevelser.

Potentiella informanter på intensivvårdsavdelningen fick vetskap om studien genom ett

veckobrev samt från vårdenhetschefer på en arbetsplatsträff. På operationsavdelningen,

där anestesisjuksköterskor i föreliggande studie arbetar, informerade författarna om

studien på en arbetsplatsträff. Det hade varit önskvärt att informera om studien på

samma sätt på båda avdelningarna, men på grund av tidsbrist var detta inte möjligt. En

styrka var att samtliga specialistsjuksköterskor fick information om studiens syfte och

tillvägagångssätt skriftligt och muntligt och hade således möjlighet att överväga

eventuellt deltagande.

Data samlades in genom individuella semistrukturerade intervjuer, vilket enligt

Graneheim och Lundman (2004) är gängse metod. En styrka var att datainsamlingen

skedde i dialog med handledaren, som har erfarenhet av kvalitativ metod. Intervjuerna

skedde i en trygg och avskild miljö, på informanternas arbetsplats, vald av

informanterna själva, enligt Polit och Beck (2016). Eftersom författarna hade begränsad

erfarenhet av individuella intervjuer, genomfördes en pilotintervju, för att säkerställa att

frågeguiden besvarade studiens syfte. Ljudfilen och den transkriberade texten skickades

till författarnas handledare, för granskning och återkoppling, för att stärka studiens

giltighet. Studien stärktes av att båda författarna var närvarande i de flesta intervjuer och

medförfattare fick möjlighet att ställa följdfrågor för att förtydliga det som blivit sagt.

Författarna valde induktiv ansats, vilket innebar att söka mönster i materialet och

analysera förutsättningslöst. Elo och Kyngäs (2008) föreslår induktiv ansats i studier där

kunskap om fenomenet som undersöks är begränsat. Fokus i analysprocessen var det

manifesta innehållet, vilket enligt Graneheim och Lundman (2004) innebär låg

tolkningsgrad av texten, till skillnad från det latenta. Fördelen med manifest

innehållsanalys var att författarnas egna uppfattningar och erfarenheter påverkade

21

resultatet i mindre utsträckning. Samtidigt finns det risk för att underliggande mening

har gått förlorad, enligt Lundman och Graneheim (2008). Det är svårt att avgöra i vilken

grad författarnas uppfattningar och erfarenheter har kunnat påverka resultatet av denna

studie.

Resultatens trovärdighet innefattar aspekter, som giltighet, tillförlitlighet och

överförbarhet (Graneheim & Lundman 2004). För att öka studiens giltighet strävade

författarna efter att på ett tydligt sätt beskriva urval, kontext och datainsamlingsmetod.

För att styrka tillförlitlighet har båda författarna läst och transkriberat samtliga

intervjuer, diskuterat i studiegruppen och varit lika delaktiga i dataanalysen, för att nå

konsensus, som enligt Lundman och Graneheim (2008) bidrar till ökad tillförlitlighet.

Analysprocessen har presenterats i en tabell för att ytterligare styrka tillförlitligheten i

föreliggande studie. För att öka överförbarheten, enligt Graneheim och Lundman

(2004), eftersträvade författarna att redogöra noggrant för kontexten där studien

genomfördes. Överförbarhet är slutligen upp till läsaren att avgöra. För att öka giltighet

och trovärdighet ytterligare, har resultatet i underkategorier illustrerats med citat från

informanterna.

För att säkerställa att genomförandet av studien följde forskningsetiska principer, enligt

Vetenskapsrådet (2017), har aspekter som, informationskravet, samtyckeskravet,

konfidentialitetskravet och nyttjandekravet, beaktats, vilket är en styrka.

Studien kunde eventuellt väcka starka känslor och minnen hos informanterna, vilket

enhetscheferna var införstådda med och beredda att hantera. Inga sådana situationer har

kommit till författarnas kännedom.

4.4 Kliniska implikationer för omvårdnad Specialistsjuksköterskorna i studien upplevde att organdonation var en annorlunda

situation där professionellt vårdande ställdes på sin spets. Flera aspekter såsom att vårda

värdigt, relationer till anhöriga och omvårdnad av yngre donatorer påverkade

upplevelserna. Det i studien framkomna resultatet tyder på att komplexa vårdsituationer,

såsom organdonation, påverkar specialistsjuksköterskorna på olika sätt. Utifrån studiens

resultat föreslås fortsatta samtal, reflektioner och diskussioner kring upplevelserna av att

22

medverka vid organdonation. En metod för att öka specialistsjuksköterskors kompetens

av att möta donatorers anhöriga skulle kunna vara att erbjuda specifik utbildning inom

detta område. Studiens resultat visade på positiva upplevelser av debriefing efter

avslutad donation. Författarna föreslår att rutinerna kring detta kan utvecklas vidare. På

sikt kan de föreslagna åtgärderna leda till att specialistsjuksköterskor känner sig

tryggare och mindre stressade när de vårdar donator.

4.5 Förslag till fortsatt forskning

Specialistsjuksköterskor har en viktig roll i donationsprocessen. I ett vidare perspektiv

behövs mer forskning för att belysa specialistsjuksköterskors erfarenheter, upplevelser

och attityder kring donation samt kartlägga behovet av stöd och utbildning. Det finns få

studier som belyser anestesisjuksköterskors upplevelser och erfarenheter av

organdonation. Det vore önskvärt med ytterligare forskning kring

anestesisjuksköterskors upplevelser samt forskning om hur donatorns ålder påverkar

upplevelserna av organdonation. Fler studier om betydelsen av återkoppling och

debriefing med fokus på organdonation skulle vara värdefullt.

En statlig utredning (SOU 2015:84) föreslår att organdonation efter att döden inträffat

till följd av cirkulationsstillestånd ska vara möjlig även i Sverige. Donationsprocessen

vid DCD skiljer sig fundamentalt från DBD och kommer att innebära nya utmaningar

för specialistsjuksköterskor. Både möjligheter till att donera och vården av donator

kommer att förändras och det är således viktigt att även inkludera DBD i framtida

forskning.

4.6 Slutsats Att vårda organdonator upplevdes som en annorlunda och ambivalent situation där

kommunikation med fokus på teamarbete och samarbete mellan professioner belystes

som en viktig faktor för professionellt vårdande. Utmaningar i omvårdnaden uppstod i

samband med att vårda en dödförklarad patient och i möten med anhöriga.

Intensivvårds- och operationsavdelningar har en viktig roll i att skapa förutsättningar för

samtal om organdonation som kan hjälpa intensivvård- och anestesisjuksköterskor att

23

möta utmaningar och känslomässiga påfrestningar. Kontinuerlig kunskap- och

kompetensutveckling kring organdonation är betydelsefullt för specialistsjuksköterskors

professionella förhållningssätt.

24

5. Referenslista

Codex (2018). Regler och riktlinjer för forskning.

http://www.codex.vr.se/manniska5.shtml [2019-04-17] D´Alessandro, A. M., Peltier, J.W. & Phelps, J.E. (2008). Understanding the antecedents

of the acceptance of donation after cardiac death by healthcare professionals. Critical Care Medicine, 36(4), ss. 1075-1081. doi:10.1097/CCM.0b013e3181691b2b

Edberg, A-K., Ehrenberg, A., Friberg, F., Wallin, L., Wijk, H. & Öhlén, J. (2013).

Introduktion. I Edberg, A-K., Ehrenberg, A., Friberg, F., Wallin, L., Wijk, H. & Öhlén, J. (red.) Omvårdnad på avancerad nivå: kärnkompetenser inom sjuksköterskans specialistområden. Lund: Studentlitteratur AB, ss. 15-27.

Elo, S. & Kyngäs, H. (2007). The qualitative content analysis process. Journal of

Advanced Nursing, 62(1), ss. 107–115. doi:10.1111/j.1365-2648.2007.04569.x Fehrman-Ekholm, I., Lennerling, A., Kvarnström, N., Rizell, M. & Olausson, M.

(2011). Very cost-effective--and the donors live long with good health. Läkartidningen, 48, ss. 2492. http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&AuthType=shib&db=edsswe&AN=edsswe.oai.services.scigloo.org.157926&lang=sv&site=eds-live&custid=s3912055

Flodén, A., Berg, M. & Forsberg, A. (2011). ICU nurses’ perceptions of responsibilities

and organisation in relation to organ donation—A phenomenographic study. Intensive & Critical Care Nursing, 27, ss. 305–316. doi:10.1016/j.iccn.2011.08.002

Flodén, A., Kelvered, M., Frid, I. & Backman, L. (2006). Causes why organ donation

was not carried out despite the deceased being positive to donation. Transplantation Proceedings, 38, ss. 2619–2621. doi:10.1016/j.transproceed.2006.07.031

Flodén, A., Persson, L.O., Rizell, M., Sanner, M. & Forsberg, A. (2011). Attitudes to

organ donation among Swedish ICU nurses. Journal of Clinical Nursing, 20, ss. 3183–3195. doi:10.1111/j.1365-2702.2011.03756.x

Forsberg, A., Flodén, A., Lennerling, A., Karlsson, V., Nilsson, M. & Fridh, I. (2014).

The core of after death care in relation to organ donation - A grounded theory study, Intensive and Critical Care Nursing, 30(5), ss. 275–282. doi:10.1016/j.iccn.2014.06.002.

Gao, W., Plummer, V. & Williams, A. (2017). Perioperative nurses attitudes towards

organ procurement: a systematic review. Journal of Clinical Nursing, 26(3–4), ss. 302–319. doi:10.1111/jocn.13386.

25

Graneheim, U. H. & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing

research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today, 24(2), ss. 105–112. doi:10.1016/j.nedt.2003.10.001

Healy, S. & Tyrrell, M. (2013). Importance of debriefing following critical incidents.

Emergency Nurse, 20(10), ss. 32–37. doi:10.7748/en2013.03.20.10.32.s8

Hibbert, M. (1995). Stressors experienced by nurses while caring for organ donors and their families. Heart and Lung - The Journal of Acute and Critical Care, 24(5), ss. 399–407. doi:10.1016/S0147-9563(05)80062-7

Henriksson, B-Å. (2012). Hjärndödsdiagnostik och organdonation. I Larsson, A. &

Rubertsson, S. (red.) Intensivvård. Stockholm: Liber AB, ss. 155-171. Henriques Camelo, S. H. & Pedreschi Chaves, L. D. (2013). Teamwork as a nursing

competence at Intensive Care Units. Investigación y Educación En Enfermería, 31(1), ss. 107-115. http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&AuthType=shib&db=edsbas&AN=edsbas.C8206B4A&lang=sv&site=eds-live

Huang, J. T. (2012). Be proactive as empowered? The role of trust one´s supervisor in

psychological empowerment, feedback seeking and job performance. Journal of Applied Social Psychology, 42, ss. 103-107. doi:10.1111/j.1559-1816.2012.01019.x

Jawoniyi, O. O. & Gormley, K. (2015). How critical care nurses’ roles and education

affect organ donation. British Journal of Nursing, 24(13), ss. 698–700. doi:10.12968/bjon.2015.24.13.698

Jawoniyi, O. O., Gormley, K., McGleenan, E. & Noble, H. R. (2018). Organ donation

and transplantation: Awareness and roles of healthcare professionals -A systematic literature review. Journal of Clinical Nursing, (5–6), ss. 726. doi:10.1111/jocn.14154

Lloyd-Williams, M., Morton, J. & Peters, S. (2009). The End-of-Life Care Experiences

of Relatives of Brain Dead Intensive Care Patients. Journal of Pain and Symptom Management, 37, ss. 659–664. doi:10.1016/j.jpainsymman.2008.04.013

Lundman, B. & Graneheim, U. H. (2008). Kvalitativ innehållsanalys. I Höglund-

Nielsen, B. & Granskär, M. (red.) Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård. Lund: Studentlitteratur, ss. 219-233.

Manuel, A., Solberg, S. & MacDonald, S. (2010). Organ donation experiences of family

members. Nephrology Nursing Journal : Journal of the American Nephrology Nurses’ Association, 37(3), ss. 229–236.

26

http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&AuthType=shib&db=edselc&AN=edselc.2-52.0-77955960121&lang=sv&site=eds-live&custid=s3912055

Manzari, ZS. Mohammadi, E., Heydari, A., Sharbaf, HR., Azizi, MJ. & Khaleghi, E.

(2012). Exploring Families experiences of an organ donation request after brain death. Nursing Ethics, 19(5), ss. 654-665. doi:10.1177/0969733011423410

Meyer, K., Bjørk, I. T. & Eide, H. (2012). Intensive care nurses perceptions of their

professional competence in the organ donor process: A national survey. Journal of Advanced Nursing, 68(1), ss. 104–115. doi:10.1111/j.1365-2648.2011.05721.x.

Mills, L. & Koulouglioti, C. (2015). How can nurses support relatives of dying patient

with the organ donation option? British Association of Critical Care Nurses, 21(4), ss. 214-224. doi:10.1111/nicc.12183

Moghaddam, H. Y., Manzari, Z. S., Heydari, A. & Mohammadi, E. (2018). Explaining

nurses’ experiences of caring for brain dead patients: a content analysis. Electronic Physician, 10(8), ss. 7205–7216. doi:10.19082/7205

Moghaddam, H. Y., Pouresmaeili, A. & Manzari, Z. S. (2018). Analysis of the reasons

for nurses’ confusion in relation to the concept of brain death from clinical and legal points of view. Electronic Physician, 10(5), ss. 6868–6876. doi:10.19082/6868

Monforte-Royo, C. & Roque, V. (2012). The organ donation process: a humanist

perspective based on the experience of nursing care. Nursing Philosophy, 13, ss. 295–301. doi:10.1111/j.1466-769X.2012.00544.x.

Morse, C. Y. (2017). An Overview of Anesthetic Management for the Brain-Dead

Donor and Organ Recovery. AANA Journal, 85(5), ss. 385–392. http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&AuthType=shib&db=afh&AN=125553526&lang=sv&site=eds-live

Nationalencyklopedin (u.å.a). Uppleva. Tillgänglig: Nationalencyklopedin. [2019-04-

10] Nationalencyklopedin (u.å.b). Medvetande. Tillgänglig: Nationalencyklopedin. [2019-

04-10] O’Daniel, M. & H. Rosenstein, A. (2008). Professional Communication and Team

Collaboration. I Hughes, R.G. (red.) Kapitel 33: Patient Safety and Quality: An Evidence-Based Handbook for Nurses. Rockville (MD): Agency for Healthcare Research and Quality (US). https://www.ncbi.nlm.nih.gov/books/NBK2651/

27

Organisationen För Organdonation i Mellansverige (OFO) (2018). Donationsmanualen. http://ofomellansverige.se/onewebmedia/Flik%207.1-5(7)vard%20av%20donator2018.pdf [2018-11-09]

Orøy, A., Strømskag, K. E. & Gjengedal, E. (2015). Do we treat individuals as patients

or as potential donors? A phenomenological study of healthcare professionals experiences. Nursing Ethics, 22(2), ss. 163–175. doi:10.1177/0969733014523170.

Parse, R.R. (1992). Human becoming: Parse´s Theory of nursing. Nursing Science

Quarterly, 5(1), ss. 35-42. doi:10.1177/089431849200500109 Parse. R.R. (1997). The Human Becoming Theory: The was, is, and will be. Nursing

Science Quarterly, 10(1), ss. 32-38. doi:10.1177/089431849701000111 Parse, R. R. (1998). The Human Becoming School of Thought. A perspective for Nurses

and Other Health Professionals. (2th ed.). California: Sage Publications, Inc. Polit, D. F. & Beck, C.T. (2016). Nursing research. Generating and assessing evidence

for nursing (10th ed.). Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins. Pearson, A., Robertson-Malt, S., Walsh, K. & Fritzgerald, M. (2001). Intensive care

nurses’ experiences of caring for brain dead organ donor patients. Journal of Clinical Nursing, (10), ss. 132–139. doi:10.1046/j.1365-2702.2001.00447.x

Regehr, A., Kjerulf, M., Popova, SR. & Baker, AJ. (2004). Trauma and tribulation: the

experiences and attitudes of operating room nurses working with organ donors. Journal of Clinical Nursing, 13(4), ss. 430–437. doi:10.1111/j.1365-2702.2004.00905.x

Riksföreningen för anestesi och intensivvård & svensk sjuksköterskeförening (2012).

Kompetensbeskrivning legitimerad sjuksköterska med specialistsjuksköterskeexamen med inriktning mot intensivvård. [broschyr]. https://www.aniva.se/kompetensbeskrivningar/

Ronayne, C. (2009). A phenomenological study to understand the experiences of nurses

with regard to brainstem death. Intensive and Critical Care Nursing, (25), ss. 90-98. doi:10.1016/j.iccn.2008.06.001

Sadala, M. L. A. & Mendes, H. W. B. (2000). Caring for organ donors: The intensive

care unit nurses’ view. Qualitative Health Research, 10(6), ss. 788–805. doi:10.1177/104973200129118822

28

Salehi, S., Kanani, T. & Abedi, H. (2013). Iranian nurses’ experiences of brain dead donors care in intensive care units: A phenomenological study. Iranian Journal of Nursing & Midwifery Research, 18(6), ss. 475–482. http://search.ebscohost.com/login.aspx?direct=true&AuthType=shib&db=afh&AN=125553526&lang=sv&site=eds-live

Sandman, L. & Kjellström, S. (2013). Etikboken: etik för vårdande yrken. (1. uppl.)

Lund: Studentlitteratur AB. SFS 1998:204. Personuppgiftslagen. Stockholm: Justitiedepartamentet. Smith, Z., Leslie, G. & Wynaden, D. (2015). Australian perioperative nurses

experiences of assisting in multi-organ procurement surgery: A grounded theory study. International Journal of Nursing Studies, 52(3), ss. 707-705. doi:10.1016/j.ijnurstu.2014.12.004

Smith, A. F., Pope, C., Goodwin, D. & Mort, M. (2008). Interprofessional handover and

patient safety in anaesthesia: observational study of handovers in the recovery room. British Journal Of Anaesthesia, 101(3), ss. 332–337. doi:10.1093/bja/aen168

Socialstyrelsen. (2018a). Organ- och vävnadsdonatorer i Sverige 2017. Stockholm:

Socialstyrelsen. Socialstyrelsen. (2018b). Donationsregistret.

https://www.socialstyrelsen.se/donationsregistret [2019-04-12] SOSFS 2005:10. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om kriterier för

bestämmande av människans död. Stockholm: Socialstyrelsen. SOSFS 2009:30. Socialstyrelsens föreskrifter om donation och tillvaratagande av

vävnader och celler. Stockholm: Socialstyrelsen. SOU 2015:84. Organdonation, en livsviktig verksamhet. Betänkande av Utredningen

om donations- och transplantationsfrågor. Stockholm: Statens offentliga utredningar Sque, M., Long, T. & Payne, S. (2005). Organ Donation: Key Factors Influencing

Families’ Decision-Making. Transplantation Proceedings, 37, ss. 543–546. doi:10.1016/j.transproceed.2004.11.038

Vetenskapsrådet. (2017). Forskningsetiska principer inom humanistisk-

samhällsvetenskaplig forskning. http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf [2019-04-17]

Vävnadsrådet. (2018). Organdonation efter cirkulationsstillestånd – en ny möjlighet. [broschyr]. http://vavnad.se/dcd-projektet/dokument/

29

Wang, Y-J. & Lin, C-Y. (2009). The experience of perioperative nurses involved in

organ procurement. The journal of Nursing Research, 17(4), ss. 278-285. doi:10.1097/JNR.0b013e3181c0038d