Jonasson Jonas Hundraaringen Som Klev Ut Genom Fonstret Och

7/21/2019 Jonasson Jonas Hundraaringen Som Klev Ut Genom Fonstret Och

1/391


2/391

hundraringen

som klev ut

genom fnstret

och f rsvann


3/391

jonas jonasson

Hundraringensom klev utgenom fnstret

och frsvann


4/391

Ls mer om Piratfrlagets bcker och frfattare p

www.piratforlaget.se

isbn tryckt utgva 978-91-642-0296-3

isbn e-bok 978-91-642-4140-5

Jonas Jonasson 2009

Utgiven av Piratfrlaget

Omslag: Eric Thunfors

E-boksproduktion: Elib AB, 2009


5/391

Ingen kunde trollbinda sin publik bttre n morfar dr han

satt p ljugarbnken, ltt framtlutad ver sin kpp och medmunnen full av snus. Nej men r det sant, morfar? sa vi hpna barnbarn. Di sm bara sjer d sm sanning, inte vr hra

p, svarade morfar.Den hr boken r till honom.

Jonas Jonasson

5


6/391


7/391

k a p it e l 1

Mndag 2 maj 2005

man kan tycka att han kunde ha bestmt sig tidigare

och att han kunde ha varit karl nog att meddela omgivning-en sitt beslut. Men Allan Karlsson hade aldrig grubblat frlnge kring saker och ting.

Allts hann inte tanken mer n f fste i den gamle man-nens huvud frrn han ppnade fnstret till sitt rum p fr-sta vningen p ldreboendet i srmlndska Malmkpingoch klev ut i rabatten.

Manvern tog emot och det var inte konstigt, fr Allanfyllde hundra r just denna dag. Det var mindre n en timmetills fdelsedagskalaset skulle bryta ut i ldreboendets all-rum. Sjlvaste kommunalrdet skulle vara dr. Och lokaltid-ningen. Och alla de andra gamlingarna. Och hela personal-styrkan, med folkilskna syster Alice i tten.

Det var bara huvudpersonen sjlv som inte tnkte dyka

upp.

7


8/391

k a p it e l 2

Mndag 2 maj 2005

allan karlsson stod och tvekade i den pensrabatt

som lpte lngs ldreboendets ena lngsida. Han bar brunkavaj till bruna byxor och p ftterna ett par bruna innetoff-lor. Han var inte ngot modelejon, men det r man sllan iden ldern. Han var p rymmen frn sitt eget fdelsedags-kalas och det r man ocks sllan i den ldern, inte minstdrfr att man sllan r i den ldern.

Allan funderade ver om han skulle gra sig besvret att

krypa tillbaka genom fnstret fr att hmta hatt och skor,men nr han knde att i alla fall plnboken fanns p plats iinnerfickan s lt han sig nja. Dessutom hade syster Alicevid upprepade tillfllen visat att hon hade ett sjtte sinne(var han n gmde sitt brnnvin s hittade hon det), och honkanske gick omkring dr inne nu och knde p sig att ngotlurt var p gng?

Bst att ge sig av medan tid var, tyckte Allan och klev medknakande knn ut ur rabatten. I plnboken hade han svitt hankunde minnas ngra hundralappar sparade och det var bra frdet skulle nog inte vara gratis att hlla sig undan frn folk.

S vred han p huvudet och tog en titt p det ldreboendehan till alldeles nyss trott skulle bli hans sista boning p jor-den. Och s sa han till sig sjlv att d fick han vl gra

ngon annan gng, ngon annanstans.

Hundraringen gav sig ivg i sina kissetofflor (det heter seftersom karlar i vermogen lder sllan nr lngre n till

8


9/391

skorna nr de kissar). Frst genom en park och s lngs ettppet flt dr det d och d hlls marknad i den annars sstillsamma kpingen. Efter ett par hundra meter gick Allanin bakom traktens stolta medeltidskyrka och slog sig ner pen bnk intill ngra gravstenar fr att vila sina knn. Kyrk-ligheten p trakten var inte strre n att Allan kunde rknamed att f vara i fred dr han satt. Han sg att han ironisktnog var rsbarn med en Henning Algotsson som lg understenen mitt emot dr Allan nu satt. Skillnaden mellan debda var bland annat den att Henning gett upp andan

sextioett r tidigare.Om Allan varit lagd t det hllet kanske han skulle haundrat vad Henning dtt av, bara trettionio r gammal. MenAllan lade sig inte i andras granden och ltanden, inte omdet kunde undvikas, och det kunde det fr det mesta.

I stllet tnkte han att han nog tnkt fel nr han suttit phemmet och tyckt att han lika grna kunde d bort frn allt-

ihop. Fr hur det n vrkte i kroppen, s mtte det ju varamycket mer intressant och lrorikt att vara p rymmenundan syster Alice n att ligga still tv meter under jord.

Drp reste sig fdelsedagsbarnet, trotsade sina mmandeknn, hlsade Henning Algotsson adj och fortsatte sin illaplanerade flykt.

Allan kryssade sig sderut ver kyrkogrden, tills en

stengrdsgrd kom i hans vg. Den var vl inte mer n enmeter hg, men Allan var hundraring, inte hjdhoppare. Pandra sidan vntade Malmkpings resecentrum och gam-lingen hade just frsttt att det var dit de skraltiga benen varp vg att fra honom. En gng, mnga r tidigare, hadeAllan korsat Himalaya. Det hade varit besvrligt. Allantnkte p det dr han nu stod framfr det sista hindret

mellan sig sjlv och resecentret. Han tnkte p det s inten-sivt att grdsgrden framfr hans gon krympte till nstaningenting. Och nr den var som allra minst krp Allan ver,lder och knn till trots.

9


10/391

I Malmkping r det sllan ngon trngsel och den hr soli-ga vrdagen var inget undantag. Allan hade nnu inte mtten enda mnniska sedan han i all hast bestmt sig fr att intedyka upp p sitt eget hundrarskalas. Resecentrets vntsalvar ocks nstan de nr Allan hasade in i sina tofflor. Menbara nstan. Mitt i salen stod tv rader med bnkar med ryg-garna mot varandra. Alla platserna var lediga. Till hgerfanns tv expeditionsluckor, den ena var stngd medan detbakom den andra satt en mager liten man med sm, rundaglasgon, glest, sidokammat hr och uniformsvst. Mannen

tittade med besvrad blick upp frn sin datorskrm nrAllan gjorde entr. Kanske tyckte han att det var ett vldigtspring den hr eftermiddagen; Allan hade just upptckt atthan inte var den ende resenren i salen. I ett hrn stod nm-ligen en spensligt byggd yngling med lngt, blont och flottigthr, spretigt skgg och jeansjacka med texten Never Againp ryggen.

Ynglingen var mnne inte lskunnig, fr han stod ochryckte i drren till handikapptoaletten, som om skyltenAvstngd i svart skrift p brandgul botten inte betyddengot.

Strax gick han i alla fall ver till toalettdrren intill, mendr var problemet ett annat. Tydligen ville inte ynglingenskiljas frn sin stora, gr resvska p hjul, det var bara det

att toaletten var fr liten fr dem bda. Allan insg att yng-lingen antingen skulle f lmna vskan utanfr medan hanutrttade sina behov, eller baxa in vskan och stanna utanfrsjlv.

Men Allan hade svrt att engagera sig i ynglingens bekym-mer. I stllet anstrngde han sig fr att lyfta s gott det gickp benen nr han med sm steg tog sig fram till den lille man-

nen i den ppna expeditionsluckan och hrde sig fr om detmjligtvis fanns ett allmnt kommunikationsmedel av ngotslag som avgick t ngot hll, vilket som helst, inom de nr-maste minuterna och vad det i s fall skulle kosta.

10


11/391

Den lille mannen sg trtt ut. Och han hade nog tappattrden ngonstans halvvgs in i Allans utlggning, fr efterngra sekunders betnketid sa han:

Och vart hade herrn tnkt sig att resan skulle fretas?Allan tog ny sats och pminde den lille mannen om att

han just ltit sjlva resmlet och fr den delen frdsttet varaunderordnat saker som a) tid fr avresa, och b) kostnad.

Den lille mannen var ter tyst i ngra sekunder medan hantittade ner i sina tabeller och lt Allans ord sjunka in.

Buss 202 avgr mot Strngns om tre minuter. Passar

det?Jo, det tyckte Allan att det kunde gra och blev p detinformerad om att bussen ifrga avgick frn hllplatsen raktutanfr terminaldrren och att det lmpligaste vore att lsabiljett direkt hos chauffren.

Allan undrade fr sig sjlv vad den lille mannen gjorde iluckan om han inte slde biljetter, men han sa inget. Den lil-

le mannen satt ju kanske och undrade samma sak. I stllettackade Allan fr hjlpen och frskte lyfta p den hatt hani hastigheten inte ftt med sig.

Hundraringen slog sig ner p en av de tv tomma bnk-raderna, ensam med sina funderingar. Det frdmda jubile-randet p hemmet skulle starta klockan tre, och dit var dettolv minuter. Nr som helst brjade de vl banka p drren

till Allans rum, och sedan skulle cirkusen vara igng.Jubilaren log fr sig sjlv dr han satt, samtidigt som han

i gonvrn upptckte att ngon nrmade sig. Det var denspensligt byggde ynglingen med lngt, blont och flottigt hr,spretigt skgg och jeansjacka med texten Never Again pryggen. Mnniskan var p vg rakt mot Allan, med sin storaresvska i slptg p fyra sm hjul. Allan insg att risken var

stor att han skulle behva konversera den lnghrige. Ochdet kunde vl g an, d skulle han ju f en inblick i hurdagens ungdom resonerade kring saker och ting.

Och dialog blev det, om n inte s avancerad. Ynglingen

11


12/391

stannade till ngra meter frn Allan, tycktes studera dengamle mannen en kort stund, och sa sedan:

Hrrudu.Allan svarade vnligt att han nskade en god eftermiddag

tillbaka, och s frgade han om det var ngot han kunde sttill tjnst med. Det var det. Ynglingen ville att Allan skullehlla ett ga p resvskan medan garen sjlv utrttade sinabehov p toaletten. Eller som ynglingen sa:

Jag mste skita.Allan sa snllt att han visserligen var gammal och skrplig

men att han hade synen i gott behll och att det inte lt allt-fr betungande att titta till den unge mannens vska. Dr-emot rekommenderade han den unge mannen att utrttasina behov med viss skyndsamhet eftersom Allan hade enbuss att passa.

Det dr sista hrde inte ynglingen, fr han var med snabbasteg p vg mot toaletten redan innan Allan hunnit svara frdigt.

Hundraringen hade aldrig varit den som retat sig p folk,om det fanns skl drtill eller inte, och han var heller inteupprrd ver den hr ynglingens oborstade stt. Dremotknde han ingen utprglad sympati fr ynglingen ifrga, ochdet hade nog sin betydelse fr det som strax skulle komma.

Det som hnde var nmligen att buss 202 rullade framutanfr terminalens entr, bara ngra sekunder efter det att

ynglingen stngt toalettdrren om sig. Allan tittade p bussenoch sedan p resvskan, sedan p bussen igen och sedan presvskan igen.

Den gr visst p hjul, sa han till sig sjlv. Och dr r ettband att dra i ocks.

Och s verraskade Allan sig sjlv med att fatta ett frman vl nd sga livsbejakande beslut.

Busschauffren var serviceinriktad och artig. Han hjlpteden gamle mannen med den stora resvskan ombord.

Allan tackade fr hjlpen och plockade fram sin plnbok

12


13/391

ur innerfickan p kavajen. Chauffren undrade om herrnmjligen skulle hela vgen till Strngns, medan Allan rk-nade igenom de samlade tillgngarna. Sexhundrafemtio kro-nor i sedlar och ngra mynt till det. Allan tnkte att det nogvar bst att hlla i slantarna s gott det gick s han lade uppen femtiolapp och frgade:

Hur lngt kommer jag p den hr, mnntro?Chauffren sa glatt att han nog var van vid folk som visste

vart de ville resa men inte vad det skulle kosta, men det hrvar ju alldeles tvrtom. Sedan tittade han i sin tabell och

meddelade att man fr fyrtiotta kronor kunde f flja medtill Byringe station.Det tyckte Allan blev bra. Han fick biljett och tv kronor i

vxelpengar i retur. Den nystulna vskan hade chauffrenstllt i bagageutrymmet bakom frarstet, Allan sjlv satte sigp frsta raden p hger sida. Drifrn kunde han se in genomfnstret till resecentrets vntsal. Toalettdrren var fortfarande

stngd nr busschauffren lade i en vxel och rullade ivg.Allan nskade fr ynglingens skull att han hade en skn stunddr inne, med tanke p den besvikelse som strax vntade.

Bussen mot Strngns var inte ett dugg verfull denna efter-middag. Nst lngst bak satt en medellders kvinna som sti-git p i Flen, i mitten en ung mamma som kmpat sig

ombord i Solberga med sina tv barn varav det ena i barn-vagn, och lngst fram en vldigt gammal man tillkommen iMalmkping.

Den sistnmnde satt just och undrade varfr han stulitden stora gr resvskan p fyra hjul. Kanske var det fr attdet gick att gra det? Och fr att garen var en drummel?Eller fr att vskan kanske innehll ett par skor och rent av

en hatt? Eller fr att den gamle mannen inte hade ngot attfrlora? Nej, Allan kunde inte ge sig sjlv besked. Nr livetgr p vertid r det ltt att ta sig friheter, tnkte han ochsatte sig ordentligt tillrtta.

13


14/391

Klockan slog tre och bussen passerade Bjrndammen.Allan konstaterade att han s lngt var njd med utveckling-en av dagen. S slt han gonen fr att ta sig en eftermid-dagslur.

I samma gonblick knackade syster Alice p drren tillrum 1 p ldreboendet i Malmkping. Hon knackade igenoch igen.

Dags att sluta krngla, Allan. Kommunalrdet och alli-hop har redan kommit. Hr du det? Du har vl inte tagit tillflaskan igen, Allan? Nu kommer du ut, Allan! Allan?

Ungefr samtidigt ppnades drren till Malmkpingsresecentrums fr tillfllet enda fungerande toalett. Ut klev eni dubbel bemrkelse lttad yngling. Han tog ngra steg motmitten av vntsalen medan han rttade till sitt blte med enahanden och drog den andra genom hret. S stannade hanupp, stirrade p de tv tomma bnkraderna och dreftersnabbt t frst hger, sedan vnster. Drp sa han hgt:

Vad nda in i helvetes jvlars satans frbannadeS kom han av sig innan han tog ny sats: Du ska d, gubbjvel. Jag ska bara hitta dig frst.

14


15/391

k a p it e l 3

Mndag 2 maj 2005

strax efter klockan tre p eftermiddagen den 2 maj

frsvann lugnet i Malmkping fr flera dagar framt. SysterAlice p ldreboendet blev orolig i stllet fr arg och plock-ade upp huvudnyckeln. Eftersom Allan inte gjort ngot fratt dlja sin flyktvg kunde man genast konstatera att fdel-sedagsbarnet klttrat ut genom fnstret. Dr hade han avspren att dma sttt och stampat en stund bland penserna,och sedan frsvunnit.

I kraft av sitt mbete knde kommunalrdet att han bordeta beflet. Han beordrade ivg personalen att leta i grupperom tv. Allan kunde ju inte vara lngt borta och gruppernaskulle fokusera p det absoluta nromrdet. En skickades tillparken, en till Systembolaget (dit syster Alice visste att Allanibland frirrade sig), en till vriga butiker lngs Storgatanoch en till hembygdsgrden p hjden. Sjlv skulle kommu-

nalrdet stanna p ldreboendet fr att hlla ett ga p degamlingar som nnu inte gtt upp i rk och fr att funderaut nsta steg. Och s sa han till sina skare att de skulle varalite diskreta; det behvde ju inte skapas publicitet kring denhr saken i ondan. I den allmnna rran tnkte inte kom-munalrdet p att en av de grupper han just skickat ut pjakt bestod av en lokaltidningsreporter och hennes fotograf.

* * *

Resecentret ingick inte i kommunalrdets primra skomr-

15


16/391

de. Dr hade andra sidan en enmannagrupp bestende aven mycket arg, spensligt byggd yngling med lngt, blont ochflottigt hr, spretigt skgg och jeansjacka med texten NeverAgain p ryggen redan gtt igenom alla stationens skryms-len. Eftersom varken gubbe eller vska sttt att finna stegadeynglingen bestmt fram till den lille mannen i den enda pp-na expeditionsluckan, i avsikt att skaffa sig information omgubbens eventuella resplaner.

Den lille mannen var visserligen trtt p sitt arbete, menhan hade sin yrkesstolthet i behll. Drfr frklarade han fr

den hgljudde ynglingen att bussterminalens resenrers inte-gritet inte var ngot man tullade p, och s tillade han stursktatt han inte p ngra villkors vis tnkte ge ynglingen ngoninformation av det slag denne uttryckt nskan om att f.

Ynglingen stod tyst en stund och tycktes verstta det denlille mannen just sagt till svenska. Drp frflyttade han sigfem meter t vnster, till den inte alltfr kraftiga expeditions-

drren. Han brydde sig inte om att kontrollera ifall den varlst. I stllet tog han sats och tryckte in drren med sinhgerknga s att flisorna yrde. Den lille mannen hann inteens lyfta den telefonlur han hade greppat fr att pkallahjlp innan han fann sig sjlv sprattlande i luften framfrynglingen, som hll den lille mannen i tv stadiga grepp, ett ivardera ra.

Jag kanske inte vet vad intigretetr fr nt, men jag ren jvel p att f folk att prata, sa ynglingen till den lillemannen innan han slppte ner honom med en duns i denlille mannens snurrstol.

S frklarade ynglingen vad han avsg att gra med denlille mannens knsorgan, med hjlp av hammare och spik,om den lille mannen inte gjorde honom till viljes. Beskriv-

ningen var s mlande att den lille mannen genast bestmdesig fr att bertta det han visste, nmligen att ldringenifrga sannolikt gett sig ivg i buss mot Strngns. Omldringen d tagit med sig ngon vska kunde den lille man-

16


17/391

nen inte sga, han var nmligen inte den som spionerade psina resenrer.

S tystnade den lille mannen fr att se hur njd ynglingenvar med det sagda och fann genast att han nog gjorde bst iatt ge ytterligare besked. Drfr berttade han att det lngsvgen mellan Malmkping och Strngns fanns tolv hll-platser och att ldringen frsts kunde kliva av p vilkensom helst av dem. En som skulle veta var busschauffren,och han var enligt tidtabell tillbaka i Malmkping klockan19.10 innevarande kvll, p bussens terfrd mot Flen.

Nu satte sig ynglingen ner intill den frskrckte lille man-nen med mmande ron. Mste tnka, sa han.Och s tnkte han. Han tnkte att han alldeles skert

skulle kunna ruska fram busschauffrens mobilnummer urden lille mannen, fr att sedan ringa chauffren och sga attldringens resvska i sjlva verket var stldgods. Men d

fanns frsts risken att busschauffren skulle koppla in poli-sen och det var inget ynglingen ville. Dessutom var det noginte s brttom egentligen, fr gubben verkade ruskigt gam-mal och hade han nu en resvska att slpa p skulle han helatiden behva frflytta sig med tg, buss eller taxi om han vil-le vidare frn stationen i Strngns. Drmed skulle han lm-na nya spr efter sig, det skulle alltid finnas ngon som hng-

ande i ronen ville bertta vart ldringen begett sig drnst.Ynglingen hade tilltro till sin frmga att vertala folk attbertta vad de visste.

Nr ynglingen tnkt frdigt bestmde han sig fr attinvnta bussen ifrga och mta dess chauffr, utan verdri-ven vnlighet.

Nr det beslutet var fattat reste sig ynglingen upp igen,

talade om fr den lille mannen vad som skulle hnda medhonom, hans fru, hans barn och hans hem om han berttadefr polisen eller ngon annan om det som just skett.

Den lille mannen hade varken fru eller barn, men han vil-

17


18/391

le vldigt grna nd ha bde ron och knsorgan i ngor-lunda behll. Allts lovade han p sin statliga jrnvgshederatt inte sga ett knyst till ngon.

Det lftet hll han sedan nda till nsta dag.

* * *

De utskickade tvmannagrupperna kom tillbaka till ldre-boendet och rapporterade sina iakttagelser. Eller snarareavsaknaden av desamma. Kommunalrdet ville instinktivt

inte koppla in polisen och han funderade som bst p vilkaalternativ han kunde komma p, nr lokaltidningsreporterndristade sig att frga:

Vad tnker kommunalrdet gra nu?Kommunalrdet var tyst i ngra sekunder, sedan sa han: Koppla in polisen, frsts.Gud, vad han hatade den fria pressen.

* * *

Allan vaknade av att chauffren knuffade vnligt p honomoch meddelade att de nu var framme vid Byringe station.Strax drp var chauffren i frd med att baxa ut resvskangenom frmre drren, med Allan i slptg.

Chauffren undrade om herrn klarade sig sjlv nu och detsa Allan att chauffren inte skulle vara orolig ver. S tackadeAllan fr hjlpen och vinkade adj nr bussen rullade ut priksvg 55 igen och fortsatte mot Strngns.

Eftermiddagssolen skymdes av de hga granarna runt omAllan, det brjade bli kyligt i den tunna kavajen och inne-tofflorna. Och ngot Byringe stod inte att finna, n mindre

dess station. Det var skog, skog och skog t tre hll. Och enliten grusvg in t hger.

Allan tnkte att det kanske fanns varma klder i den vs-ka han hastigt och lustigt ftt med sig. Men vskan var lst

18


19/391

och utan skruvmejsel eller annat verktyg var det hopplst attbryta sig in. terstod bara att rra p sig, fr dr lngslandsvgen kunde han ju inte st och frysa ihjl. Erfaren-heten sa honom att han vl inte skulle lyckas med det ens omhan frskte.

Resvskan hade ju ett band hgt upp p ena kortsidanoch om man drog i det s rullade vskan snllt med p sinasm hjul. Allan fljde grusvgen in i skogen med korta,hasande steg. Strax bakom honom skuttade vskan hit ochdit ver gruset.

Efter ett par hundra meter kom Allan fram till det han fr-stod var Byringe station ett nerlagt stationshus intill en all-deles vldigt nerlagd jrnvg.

Visst var han ett praktexemplar till hundraring, men nuhade det blivit vl mycket p kort tid. Allan satte sig presvskan fr att samla bde tankar och kraft.

Snett till vnster framfr honom stod det slitna, gula sta-

tionshuset i tv vningar, med alla fnstren p bottenvning-en igenspikade med ohyvlade brder. Snett till hger kundeman flja den nerlagda jrnvgen bort i fjrran, spikraktnnu djupare in i den skog dr Allan redan befann sig. Natu-ren hade nnu inte lyckats ta upp spret helt, men det ver-kade bara vara en frga om tid.

Perrongen i tr tycktes inte lngre sker att g p. Lngs

den yttersta plankan kunde man fortfarande se en mladtext: Betrd ej spret. Spret var ju ofarligt att betrda,tnkte Allan. Men vem med frstndet i behll skulle frivil-ligt betrda perrongen?

Svaret fick han omgende, fr i det gonblicket ppnadesden slitna drren till stationshuset, och en karl i sjuttiors-ldern med keps, rutig skjorta och svart skinnvst, bruna

gon och gr skggstubb klev med stadiga stvlar ut urhuset. Han litade uppenbarligen p att plankorna inte skullege vika och han hade all sin uppmrksamhet riktad motldringen framfr sig.

19


20/391

Kepsmannen stannade mitt p perrongen och sg lttfientlig ut. Men s var det som om han kom av sig, mjligenfr att han sg vilket skrpligt mnniskoexemplar det varsom trngt in p hans gor.

Allan satt dr han satt p den nystulna vskan, visste intevad han skulle sga och orkade nd inte sga det. Men hantittade stadigt p kepsmannen och invntade dennes frstadrag. Det kom ganska omedelbart, inte s hotfullt som detfrst verkat bli. Mer avvaktande.

Vem r du och vad gr du vid min perrong? sa keps-

mannen.Allan svarade inte; han kunde inte bestmma sig fr omhan mtte vn eller fiende. Men s tnkte han att det kundevara klokt att inte brka med den ende inom synhll somkunde tnkas slppa in Allan i vrmen innan kvllskylan all-deles tog ver. Drfr bestmde han sig fr att sga precissom det var.

S Allan berttade att han hette Allan, att han var ppricken hundra r och pigg fr sin lder, faktiskt s pass piggatt han nu var p rymmen frn hemmet, att han dessutomhunnit med att stjla en resvska frn en yngling som vid dethr laget skert inte var speciellt glad, samt att Allans knnfr stunden inte var i bsta form och att Allan bra grnaskulle nska att det var frdigpromenerat p ett tag.

Nr Allan var frdig med utlggningen tystnade han, sattkvar p vskan och invntade domslut.

Jas minsann, sa kepsgubben och log. En tjuv! Gubbtjuv, svarade Allan buttert.Mannen med kepsen skuttade vigt ner frn perrongen och

gick fram till hundraringen som fr att ta sig en nrmaretitt.

r du verkligen hundra r? sa han. D mste du varahungrig?

Allan frstod inte logiken i det dr, men hungrig var hanju. S han frgade vad som stod p menyn och om det mjli-

20


21/391

gen inte var som s att det kunde ing en sup.Kepsmannen strckte fram handen fr att presentera sig

som Julius Jonsson och fr att dra upp ldringen i stendestllning. Och s meddelade han att han sjlv skulle ta vs-kan t Allan, att det vankades lgstek om det kunde passa,och att det absolut skulle bli sup till det, s att det rckte tillbde kropp och knn.

Med stort besvr tog sig Allan upp p perrongen. Av vr-ken fick han veta att han levde.

Julius Jonsson hade inte haft ngon att samtala med p flerar, s mtet med gamlingen med resvskan var vlkommet.En sup frst i ena knet och sedan en i andra, fljt av ett parytterligare fr rygg och nacke och en till fr aptiten, gjordesammantaget stmningen lttpratad. Allan frgade vad

Julius frsrjde sig p och fick en hel berttelse till svar.Julius var fdd norrut, i Strmbacka inte lngt frn

Hudiksvall, som enda barnet till lantbrukarparet Anders ochElvina Jonsson. Han jobbade som drng p familjegrdenoch fick dagligen stryk av sin far som var av uppfattningenatt Julius inte dg ngonting till. Men det r Julius fylldetjugofem dog frst hans mor i krfta, vilket Julius srjde,och strax drp gick fadern ner sig i krret nr han frskterdda en kviga. Julius srjde ven den saken, fr han var fst

vid kvigan.Unge Julius hade ingen talang fr lantbrukarlivet (fadern

hade allts haft rtt i sak) och inte lust heller fr den delen.S han slde alltihop utom ngra hektar skog som han tyck-te kunde vara bra att ha p gamladar.

Sedan for han till Stockholm och slarvade p tv r bortalla sina pengar. D tervnde han till skogen.

Med viss iver gav sig Julius in i en budgivning om leveransav femtusen elstolpar till Hudiksvallstraktens Elektriska.Och eftersom Julius inte engagerade sig i detaljer som arbets-givaravgifter och omsttningsskatt och sdant s vann han

21


22/391

upphandlingen. Med hjlp av ett tiotal ungerska flyktingarlyckades han dessutom leverera stolparna i tid, och fick frdet mer pengar n han nstan trodde fanns.

S lngt var ju allt vl, men nu var det som s att Juliusvarit tvungen att fuska en skvtt, eftersom trden trots alltinte varit helt fullvuxna. Stolparna blev drfr en meter kor-tare n vad som bestllts, och det skulle vl ingen ha mrktom det inte varit fr att s gott som varje bonde just skaffatsig skrdetrska.

Hudiksvallstraktens Elektriska smllde p kort tid upp

stolparna kors och tvrs ver ker och ng p bygden, ochnr det blev skrdedags revs ledningarna p en och sammafrmiddag ner p tjugosex stllen av tjugotv olika men likanyinkpta skrdemaskiner. Hela detta hrn av Hlsinglandslandsbygd blev utan el i veckor, skrdar gick i st, mjlk-ningsmaskiner slutade fungera. Det drjde inte lnge innanbndernas vrede, som frst riktats mot Hudiksvallstraktens

Elektriska, nu i stllet styrdes in p unge Julius. Det var inte just d som begreppet glada Hudik upp-

fanns, det kan jag sga. Jag fick gmma mig p Stadshotelleti Sundsvall i sju mnader och sedan var pengarna slut igen.Ska vi ta oss en sup till? undrade Julius.

Det tyckte Allan att de skulle. lgsteken hade dessutomskljts ner med pilsner, och nu mdde Allan s rysligt bra att

han nstan brjade bli rdd fr dden.Julius fortsatte sin berttelse. Sedan han en dag blivit nst

intill verkrd av en traktor i centrala Sundsvall (krd av enbonde med mord i blick), frstod han att bygden inte skulleglmma hans lilla misstag n p ngra hundra r. S han byttelandsnde och hamnade i Mariefred dr han smtjuvade etttag innan han trttnade p stadslivet och lyckades komma

ver det nerlagda stationshuset i Byringe fr de tjugofem-tusen kronor han en natt hittat i kassaskpet p Gripsholmsvrdshus. Hr p stationen levde han nu i allt vsentligt pbidrag frn samhllet, olovlig jakt i grannens skog, begrn-

22


23/391

sad produktion och distribution av hembrnt, samt vidare-frsljning av sdant han kunde komma ver av grannarnasgodelar. Han var inte s populr i omgivningarna, bert-tade Julius och Allan svarade mellan tuggorna att det kundehan nstan frst.

Nr Julius ville att gubbarna skulle ta sig en sista supsom efterrtt svarade Allan att han alltid varit svag frefterrtter av det slaget, men att han allra frst behvde upp-ska en bekvmlighetsinrttning om en sdan mjligen kun-de finnas i huset. Julius reste sig upp, tnde lampan i taket

fr det brjade mrkna, och s pekade han och sa att detfanns en fungerande vattenklosett till hger om trappan ihallen, samt lovade ha nyupphllda snapsar redo nr Allankom tillbaka.

Allan hittade toaletten dr Julius sagt att den var. Hanstllde sig att kissa, och som vanligt ndde inte alla drop-parna nda fram. Ngra av dem landade mjukt p kissetoff-

lorna i stllet.Ngonstans halvvgs i processen hrde Allan hur ngon gick

i trappan. Frst tnkte Allan, det mste han erknna, att detkanske var Julius som gav sig av med Allans nystulna resvska.Men s tilltog ljudet. Ngon var p vg nerifrn och upp.

Allan insg d att risken var verhngande att stegen hanhrde utanfr drren tillhrde en spensligt byggd yngling

med lngt, blont och flottigt hr, spretigt skgg och jeans-jacka med texten Never Again p ryggen. Och, om det nuvar han, s var han nog inte god att tas med.

* * *

Bussen frn Strngns ankom Malmkpings resecentrum tre

minuter fre utsatt tid. Bussen var tom p passagerare ochchauffren hade tryckt till lite extra p gasen efter den senas-te hllplatsen fr att hinna ta sig ett bloss innan frden skul-le fortstta mot Flen.

23


24/391

Men chauffren hann inte mer n tnda sin cigarrett frr-n det uppenbarade sig en spensligt byggd yngling medlngt, blont och flottigt hr, spretigt skgg och jeansjackamed texten Never Again p ryggen. Det vill sga, texten pryggen sg inte chauffren just d, men den fanns dr likvl.

Ska du med mot Flen?Han frgade lite oskert, fr det var ngot med den unge

mannen som inte kndes rtt. Jag ska inte till Flen. Och det ska inte du heller, svarade

ynglingen.

Att g och vnta i fyra timmar p att bussen skulle kom-ma tillbaka hade blivit fr drygt fr det lilla tlamod yng-lingen kunnat uppbringa. Efter halva tiden hade han dess-utom kommit p att om han i stllet omedelbart lagt beslagp en bil, skulle han sjlv ha kunnat jaga ifatt bussen lngtfre Strngns.

Till rga p allt hade det nu brjat cirkulera polisbilar i

den lilla kpingen. Nr som helst skulle de vl drumla in iresecentret ocks, och brja frhra den lille mannen i expe-ditionsluckan om varfr han sg skrckslagen ut och omvarfr drren till hans expedition hngde p trekvart.

Ynglingen kunde fr vrigt inte begripa vad polisernagjorde dr. Hans chef i Never Again hade valt just Malm-kping som transaktionsplats av tre skl: fr det frsta nr-

heten till Stockholm, fr det andra de relativt sett goda kom-munikationerna och fr det tredje och viktigaste attlagens arm inte var lng nog att n dit. Det fanns kort sagtinga poliser i Malmkping.

Eller rttare sagt: det skulle inte finnas, men det vimladeju av dem! Ynglingen hade sett tv bilar och sammanlagtfyra konstaplar, ur hans perspektiv var det ett typiskt polis-

vimmel.Frst trodde ynglingen att poliserna var ute efter honom.

Men det frutsatte att den lille mannen skvallrat, och detkunde ynglingen med bestmdhet avfrda. I vntan p bus-

24


25/391

sen hade ynglingen inte haft s mycket annat fr sig n attbevaka den lille mannen, sl hans kontorstelefon i smuloroch pussla ihop expeditionsdrren s gott det gick.

Nr bussen ntligen kom och ynglingen noterade att denvar tom p resenrer, hade han genast beslutat att kidnappabde chauffr och buss.

Det tog bara tjugo sekunder att vertala busschauffrenatt vnda p bussen och ka norrut igen. Nstan personbs-ta, funderade ynglingen medan han slog sig ner p just denplats i bussen dr ldringen han nu jagade suttit tidigare

samma dag.Busschauffren skakade i kroppen av rdsla, men hll detvrsta borta med en lugnande cigarrett. Det rdde visserligenrkfrbud ombord, men den enda lag chauffren just d lyd-de under satt snett bakom honom i bussen och var spensligtbyggd, hade lngt, blont och flottigt hr, spretigt skgg ochen jeansjacka med texten Never Again p ryggen.

Under resan frhrde sig ynglingen om vart den ldrigevsktjuven tagit vgen. Chauffren sa att gubben klivit avvid en hllplats som hette Byringe station och att det nog varen ren slump att det blev just dr. Och s berttade chauffrenom det omvnda frfaringssttet med femtiolappen ochfrgan om hur lngt man kom p den.

Om Byringe station visste chauffren inte mycket, mer n

att det var sllan ngon klev av eller p vid hllplatsen ifr-ga. Men han trodde att det lg en nerlagd jrnvgsstation enbit in i skogen, drav namnet, och att Byringe by fannsngonstans i nrheten. Mycket lngre n s hade nogldringen inte tagit sig, gissade chauffren. Gubben var jugammal och vskan tung, ven om den gick p hjul.

Ynglingen blev genast mycket lugnare. Han hade avsttt

frn att ringa till chefen i Stockholm, fr chefen var en av def personer som kunde skrmma upp folk bttre n yngling-en sjlv, bara genom ord. Ynglingen ryste av obehag vid tan-ken p vad chefen skulle sga om att vskan kommit bort.

25


26/391

Bttre att lsa problemet frst och bertta sedan. Och nr nugubben inte kt hela vgen till Strngns och farit vidaredrifrn skulle vskan vara tillbaka hos ynglingen fortare nhan ett tag fruktat.

Hr borta r det, sa chauffren. Hr har vi Byringe sta-tions hllplats

Chauffren lttade p gasen och rullade sakta in till kan-ten. Skulle han d nu?

Nej, det skulle han inte, visade det sig. Men chauffrensmobiltelefon gick en snabb dd till mtes, under ynglingens

ena knga. Och en rad slktrelaterade ddshot smattrade urynglingens mun om det nu vore som s att chauffren skullef fr sig att kontakta polisen i stllet fr att vnda p bus-sen och fortstta resan mot Flen.

S klev ynglingen av och lt chauffr och buss lpa. Denstackars chauffren var s skrrad att han inte vgade vndabussen, utan fortsatte hela vgen till Strngns, parkerade

mitt p Trdgrdsgatan, gick i chock till baren p hotellDelia dr han i rask takt drack ur fyra glas whisky. Sedanbrjade han till bartenderns frskrckelse att grta. Efterytterligare tv whisky erbjd bartendern honom en telefonifall det var som s att han knde att det var ngon han villeringa. D tog busschauffrens grt ny fart och s ringdehan hem till sin sambo.

* * *

Ynglingen tyckte sig se spr i gruset p vgen efter resvskanp hjul. Det hr skulle snart vara avklarat. Och det var nogbst det, fr det brjade skymma.

Ibland nskade ynglingen att han varit lite mer plane-

rande. Nu slog det ju honom att han stod i en allt mrkareskog, strax skulle det vara becksvart. Vad skulle han grad?

Detta grubbleri avbrts tvrt nr han frst fick syn p ett

26


27/391

slitet, delvis igenbommat, gult hus lngst ner bortom detbackkrn ynglingen just passerat. Och nr ngon tnde enlampa p vervningen, mumlade ynglingen:

Nu har jag dig, gubbe.

* * *

Allan avslutade det han hll p med i frtid. S ppnade hanfrsiktigt toalettdrren och frskte hra vad som hnde ikket. Strax hade han ftt bekrftelse p det han inte ville.

Allan knde igen ynglingens rst, som rt till Julius Jonssonatt han skulle tala om var den andre gubbjveln befannsig.

Allan smg fram till kksdrren och det gick helt tyst i demjuka tofflorna. Ynglingen hade kopplat samma grepp om

Julius bda ron som han tidigare praktiserat p den lillemannen p resecentret i Malmkping. Medan han ruskade i

stackars Julius fortsatte han frhret om var Allan hll hus.Allan tyckte att ynglingen kunde ha njt sig med att ha ter-funnit vskan, den stod ju mitt p golvet. Julius grimaserademed hela ansiktet men gjorde ingen ansats att svara. Allantnkte att det var segt virke i den gamle trvaruhandlaren ochs inventerade han hallen efter lmpligt tillhygge. Bland br-ten fanns ett mindre antal tnkbara vapen: en kofot, en planka,

en burk insektsspray och ett paket rttgift. Allan fastnadefrst fr rttgiftet men kunde inte rkna ut hur han skulle f iynglingen en matsked eller tv. Kofoten var andra sidan frtung fr hundraringen, och insektssprayen nej, det ficknd bli plankan.

S greppade Allan sitt vapen ordentligt och var med fyrafr ldern sensationellt snabba steg framme bakom ryggen

p sitt tnkta offer.Ynglingen mtte ha anat att Allan var dr, fr just nr

gamlingen mttade sitt slag slppte ynglingen greppet omJulius Jonsson och snodde runt.

27


28/391

Han fick plankan rtt i pannan, stod kvar och stirrade i enknapp sekund innan han fll baklnges och slog huvudet ikanten av kksbordet.

Inget blod, inget stnande, ingenting. Han bara lg dr, numed gonen slutna.

Bra trff, sa Julius. Tack, sa Allan. Var har du den dr efterrtten du

lovade?

Allan och Julius slog sig ner vid kksbordet, med den lng-

hrige ynglingen sovande vid deras ftter. Julius hllde uppsuparna, gav det ena glaset till Allan och hissade sitt eget tillen skl. Allan mtte sklen.

Jahapp! sa Julius nr supen slunkit ner. Jag gissar att detdr r resvskans gare?

Frgan var mer ett konstaterande. Allan frstod att detvar dags fr honom att frklara ett och annat mer i detalj.

Inte fr att det fanns s mycket att frklara. Det mestasom hnt under dagen var svrbegripligt fr Allan. Men hanrepeterade i alla fall sjlva avvikandet frn hemmet, fortsattemed det slumpartade tillgreppet av resvskan p resecentret iMalmkping och farhgorna i bakhuvudet om att ynglingensom nu lg avsvimmad p golvet nog rtt snart skulle hinnaikapp honom. Och s bad han uppriktigt om frltelse fr

att Julius nu satt dr med rda och vrkande ron. Men dblev Julius nstan upprrd och menade att Allan minsanninte skulle sitta dr och be om urskt fr att det ntligenblivit lite drag i Julius Jonssons liv.

Julius var tillbaka i gott slag. Han tyckte det var p tidenatt de bda tog sig en titt i den dr resvskan. Nr Allanppekade att den var lst bad Julius honom att sluta prata

dumheter. Sedan nr har ett ls hindrat Julius Jonsson? sa Julius

Jonsson.Men allting hade sin tid, fortsatte han. Frst gllde det att

28


29/391

reda ut problemet p golvet. Det vore ju inte gott om yng-lingen gick och vaknade och fortsatte dr han varit innanhan slocknade.

Allan freslog att de skulle binda honom runt ett trdutanfr stationshuset, men Julius invnde att om ynglingendrifrn gapade tillrckligt hgt nr han vaknade skulle dethras till byn. Dr bodde visserligen inte lngre mer n enhandfull familjer kvar, men alla hade p delvis goda grunderett horn i sidan till Julius, och de skulle nog stlla sig p yng-lingens sida bara de fick chansen.

Julius id var bttre. Han hade innanfr kket ett isoleratfrysrum dr han frvarade sina tjuvfllda och uppstyckadelgar. Fr tillfllet var rummet lgfritt och avstngt. Julius vil-le inte ha p kylan i ondan fr den drog hiskeliga mngdermed strm. Visserligen hade Julius tjuvkopplat elen, det varGsta p Skogstorp som betalade, men det gllde att stjlasin strm med mtta om man ville behlla frmnen ver tid.

Allan besiktigade det avstngda frysrummet och fann attdet var en utmrkt hkteslokal, utan ngra ondiga bekvm-ligheter. Storleken p tv gnger tre meter var kanske ngotmer n ynglingen frtjnade, men det fanns ju ingen anled-ning att plga folk i ondan.

Gubbarna hjlptes t med att slpa ynglingen in i dettnkta hktet. Ynglingen stnade nr de satte honom p en

uppochnervnd lda i ena hrnet och lutade kroppen motvggen. Han var visst p vg att vakna. Bst att skynda utoch lsa drren ordentligt.

Sagt och gjort. Drp lyfte Julius upp resvskan p kks-bordet, tittade p lsanordningen, slickade av gaffeln hanjust haft till kvllens lgstek med potatis och dyrkade pngra sekunder upp lset. Sedan bjd han fram Allan till

sjlva ppnandet, med motiveringen att det ju var Allansstldgods.

Allt mitt r ditt, sa Allan. Vi delar lika p bytet, men omdr finns ett par skor i min storlek s tingar jag dem.

29


30/391

S lyfte Allan p locket. Det var det jvligaste, sa Allan. Det var det jvligaste, sa Julius. Slpp ut mig! hrdes frn frysrummet.

30


31/391

k a p it e l 4

19051929

allan emmanuel karlsson fddes den 2 maj 1905.

Dagen innan hade hans mor gtt i frsta maj-tget i Flen ochdemonstrerat fr kvinnlig rstrtt, tta timmars arbetsdagoch annat ouppneligt. Demonstrerandet hade i alla fall haftdet goda med sig att vrkarna satte igng och strax eftermidnatt fdde hon sin frste och ende son. Det skedde i torpeti Yxhult med hjlp av grannkrringen, som visserligen intevar speciellt talangfull som barnmorska men som nd hade

allmn status, eftersom hon en gng som nioring ftt nigainfr Karl XIV Johan som i sin tur varit kompis (nja) medNapoleon Bonaparte. Till grannkrringens frsvar msteocks sgas att barnet till kvinnan hon frlste uppnddevuxen lder, dessutom med rejl marginal.

Allan Karlssons far var av omtnksam och arg natur.Omtnksam var han med familjen, arg var han p samhllet

i allmnhet och p alla som kunde tnkas representera det-samma. Han var ocks illa sedd bland finare folk, inte minstsedan den dr gngen han stllt sig p torget i Flen och pro-pagerat fr nyttan med preventivmedel. Fr det fick han tiokronor i bter, plus att han sjlv aldrig mer behvde bekym-ra sig i mnet eftersom Allans mor i rena skammen infrdetilltrdesfrbud. Allan var d inne p sitt sjtte r och till-

rckligt gammal fr att be mor om mer ingende frklaring-ar till varfr faderns sng pltsligt flyttats till vedfrrdetutanfr kket, men fick inget annat svar n att han inte skul-le frga s mycket om det inte var som s att han ville ha en

31


32/391

hurring. Eftersom Allan likt alla barn i alla tider inte ville hangon hurring lt han saken bero.

Frn den dagen dk Allans far alltmer sllan upp i detegna hemmet. P dagarna sktte han hjlpligt sitt jobb pjrnvgen, p kvllarna diskuterade han socialismen pmten lite verallt, och var han sedan tillbringade ntternafick Allan aldrig ngon klarhet i.

Dremot tog fadern sitt ekonomiska ansvar. Strre delenav lnen verlmnades varje vecka till hustrun, nda tillsfadern en dag fick sparken sedan han nyttjat vld mot en

resenr som rkat meddela att han var p vg till Stockholmfr att tillsammans med tusentals andra uppvakta kungen pborggrden och betyga honom sin frsvarsvilja.

Frsvara dig mot den hr till att brja med, hade Allansfar sagt och skickat ivg en hger s att mannen for i backen.

I och med det omedelbara avskedet kunde Allans far intelngre frsrja sin familj. Det rykte han lyckats skaffa sig

som vldsman och preventivmedelsfresprkare gjorde attdet inte var lnt fr honom att ska andra jobb. terstodbara att invnta revolutionen, eller allra helst att skynda pdensamma, fr saker och ting gick ju s frdmt lngsamt.Allans far var resultatinriktad nr han satte den sidan till.Den svenska socialismen behvde en internationell frebild.Det var frst d det skulle kunna bli fart p allt och bli svet-

tigt om ronen fr grosshandlare Gustavsson och hans geli-kar.

Allts packade Allans far vskan och for till Ryssland fratt strta tsaren. Allans mor saknade frsts den uteblivnalnen frn jrnvgen, men var i vrigt njd med att makenlmnat inte bara trakten utan ocks landet.

Sedan familjefrsrjaren emigrerat ankom det p Allans

mor och p knappt tiorige Allan sjlv att se till att hllahushllsekonomin flytande. Modern lt flla torpets fjortonfullvuxna bjrktrd och sedan kapade och klv hon dem tillbrasved fr frsljning, medan Allan lyckades f ett uselt

32


33/391

betalt jobb som springpojke p Nitroglycerin AB:s produk-tionsfilial utanfr Flen.

I regelbundet kommande brev frn Sankt Petersburg (somstrax brjade heta Petrograd i stllet) kunde Allans mor medstigande frvning konstatera att Allans far efter en tid br-jade vackla i vertygelsen om socialismens vlsignelse.

I breven relaterade Allans far inte sllan till vnner ochbekanta ur Petrograds politiska etablissemang. Den som blevmest citerad var en man som hette Carl. Inte ngot specielltryskt namn, tyckte Allan, och inte blev det ryskare av att

Allans far i stllet kallade honom fr Fabbe, tminstone ibreven.Enligt Allans far drev Fabbe tesen att folk i allmnhet inte

begrep sitt eget bsta och att de behvde ngon att hlla ihanden. Drfr var autokratin verlgsen demokratin, slnge nationens bildade och ansvarsknnande samhllsskiktsg till att autokraten ifrga sktte sig. Ta bara en sdan sak

som att sju av tio bolsjeviker inte kan lsa, hade Fabbe fnyst.Vi kan vl inte lmna ver makten till en massa analfabeter?

I breven hem till familjen i Yxhult hade Allans far ndfrsvarat bolsjevikerna p just den punkten, fr familjenskulle bara veta hur det ryska alfabetet sg ut. Det var ju inteundra p om folk blev illitterata.

Vrre var det med hur bolsjevikerna betedde sig. Smutsiga

var de, och de drack vodka som rallarna gjorde dr hemma,de som lade rls kors och tvrs genom Srmland. Allans farhade alltid undrat hur rlsen kunde bli s raka med tanke pgraden av rallarnas intag av brnnvin, och han hade knt ettstyng av misstnksamhet varje gng svenska jrnvgsrlssvngde t endera hllet.

Med bolsjevikerna var det hur som helst minst lika illa.

Fabbe hade hvdat att socialismen skulle sluta med att allafrskte ha ihjl varandra nda tills det bara fanns en kvarsom bestmde. Bttre d att redan frn brjan luta sig mottsar Nikolaj, en bra och bildad man med visioner fr vrlden.

33


34/391

Fabbe visste p stt och vis vad han talade om, han haderent av trffat tsaren, dessutom mer n en gng. Fabbe hv-dade att Nikolaj II var genuint godhjrtad. Tsaren hade barahaft en massa otur s hr lngt i livet, men det kunde ju intevara hur lnge som helst? Missvxt och bolsjevikupprorhade stllt till det. Och s brjade tyskarna brka bara fratt tsaren nu mobiliserade. Men det gjorde han ju i freds-bevarande syfte. Det var vl inte tsaren som haft ihjl rke-hertigen och hans fru i Sarajevo? Eller vad?

S resonerade tydligen Fabbe, vem det nu var, och p

ngot vis fick han med sig Allans far i resonemanget. Allansfar knde dessutom sympati fr och samhrighet med detdr med tsarens omtalade otur. Sdant mste ju frr ellersenare vnda, fr svl ryska tsarer som fr vanligt, heder-ligt folk frn trakten kring Flen.

Ngra pengar skickade aldrig fadern frn Ryssland, menen gng efter ett par r kom ett paket med ett pskgg i

emalj som fadern sa att han vunnit p Harlequinspel av dendr ryske kamraten, som frutom att dricka, diskutera ochspela kort med Allans far inte sysslade med s mycket annatn att gra gg av det slaget.

Fadern sknkte Fabbes pskgg till sin kra hustru, sombara blev arg och sa att den frbaskade drummeln tminsto-ne kunde ha skickat ett riktigt gg s att familjen kunnat ta

sig mtt. Och s var modern p vippen att kasta presenten utgenom fnstret, innan hon besinnade sig. GrosshandlareGustavsson kunde kanske vara intresserad av att betala enslant, han skulle ju alltid frska vara mrkvrdig och mrk-vrdigt var just vad Allans mor tyckte att gget var.

Dm sedan om moderns frvning nr grosshandlareGustavsson efter tv dagars funderande bjd arton kronor

fr den dr Fabbes gg. Visserligen i form av rivna krediter,men nd.

Drefter hoppades modern p fler gg med posten, men istllet fick hon i fljande brev veta att tsarens generaler ver-

34


35/391

givit sin autokrat och att denne d fick avg. Allans far fr-bannade i brevet sin ggproducerande vn som i sambandmed det flytt till Schweiz. Sjlv skulle Allans far minsannstanna kvar och ta strid mot den uppkomling och pajas somnu tagit ver, han de kallade fr Lenin.

Fr Allans far hade det hela dessutom ftt en personligdimension eftersom Lenin rkade frbjuda allt privat gandeav mark just dagen efter det att Allans far frvrvat tolvkvadratmeter att odla svenska jordgubbar p. Markenkostade inte mer n fyra rubel, men mitt jordgubbsland

frstatligar man inte ostraffat, skrev Allans far i sitt allrasista brev hem till familjen. Och s avslutade han: Nu r detkrig!

Och nog var det krig alltid. I s gott som hela vrlden, dess-utom, och sedan flera r tillbaka. Det hade brutit ut strax efterdet att lille Allan ftt sitt springpojksjobb p NitroglycerinAB. Medan Allan lastade sina kartonger med dynamit lyss-

nade han p arbetarnas kommentarer kring vad som pgick.Han undrade hur de kunde veta s mycket, men framfr alltfrundrades han ver hur mycket elnde vuxna mn kundestlla till med. sterrike frklarade visst Serbien krig. Tysk-land frklarade Ryssland krig. Sedan tog Tyskland Luxem-burg p en eftermiddag innan de frklarade Frankrike krig. Pdet frklarade Storbritannien Tyskland krig och tyskarna sva-

rade med att frklara Belgien krig. D frklarade sterrikeRyssland krig, och Serbien frklarade Tyskland krig.

S dr hll de sedan p. Japanerna tillsttte, och amerika-nerna. Britterna intog Bagdad av ngon anledning, ochsedan Jerusalem. Grekerna och bulgarerna brjade krigamot varandra och s var det dags fr tsaren i Ryssland attabdikera, medan araberna intog Damaskus

Nu r det krig hade allts fadern hlsat. Strax drefterlt ngon av Lenins hantlangare avrtta tsar Nikolaj ochhela hans familj. Allan konstaterade att tsarens otur hllit isig.

35


36/391

Ytterligare ngra veckor senare skickade den svenskabeskickningen i Petrograd telegram till Yxhult och medde-lade att Allans far var dd. Egentligen ankom det inte pansvarig tjnsteman att utveckla saken nrmare, mjligenvar det som s att han inte kunde lta bli.

Enligt tjnstemannen hade i alla fall Allans far spikat uppett plank runt en jordpltt p tiofemton kvadratmeter ochproklamerat omrdet sjlvstndig republik. Allans far hadekallat sin lilla stat fr Det Riktiga Ryssland och sedan dtt idet tumult som uppstod d tv regeringssoldater kommit till

platsen fr att riva ner planket. Allans far hade d tagit tillknytnvarna i sin iver att skydda sitt lands grnser, och dethade varit strt omjligt fr de bda soldaterna att kommatill tals med honom. Till slut visste de ingen annan rd n attstta en kula mellan gonen p Allans far, s att de fickarbetsro.

Kunde du inte ha dtt p ett lite mindre enfaldigt stt?

sa Allans mor till telegrammet frn beskickningen.Hon hade inte rknat med att maken ngonsin skulle

komma hem igen, men p sista tiden hade hon nd brjathoppas, fr sjlv hade hon sina krnglande lungor och detvar inte ltt att hlla farten uppe i vedklyvandet. Allans morgav ifrn sig en rosslande suck och drmed hade hon srjtfrdigt. Hon meddelade Allan att sakernas tillstnd nu en

gng fr alla var som de var och att det framver skert skul-le bli som det blev. S rufsade hon sonen vnligt i hret innanhon gick ut fr att hugga mer ved.

Allan begrep inte riktigt vad modern menat med det dr.Men han frstod att fadern var dd, att modern hostadeblod och att kriget var slut. Sjlv var han vid tretton rslder en hejare p hur man fick det att smlla genom att

blanda nitroglycerin, cellulosanitrat, ammoniumnitrat,natriumnitrat, trmjl, dinitrotoluen och lite annat. Det bor-de man ju kunna f nytta av en dag, tnkte Allan och gick utfr att hjlpa mor med veden.

36


37/391

* * *

Tv r senare hade Allans mor hostat frdigt, och hon anslttill den eventuella himmel dr fadern redan befann sig. Ptrskeln till torpet stod i stllet en vresig grosshandlare ochtyckte att modern kunde ha betalat sina nya krediter p 8,40innan hon utan att meddela sig gick och dog. Allan hadedock inga planer p att gda Gustavsson mer n ndvndigt.

Den saken fr grosshandlaren ta med mor. Vill han lnaen spade?

Grosshandlaren var visserligen grosshandlare, men hanvar ocks klent byggd, till skillnad frn femtonrige Allan.Pojken var p vg att bli man, och var han bara hlften stokig som sin far s kunde han ju hitta p vad som helst,resonerade grosshandlare Gustavsson som ville vara med etttag till och rkna sina pengar. Drfr togs skulden aldrig merupp till diskussion.

Att modern ftt ihop flera hundra kronor i sparkapitalkunde unge Allan inte begripa. Pengarna fanns dr hur somhelst, och de rckte bde till moderns begravning och somstart till Firma Dynamit-Karlsson. Pojken var bara femton rnr modern gick bort, men Allan hade lrt sig det sombehvdes p Nitroglycerin AB.

Han experimenterade ocks friskt i grusgropen bakom

torpet; en gng s friskt att nrmaste grannens ko fick miss-fall tv kilometer bort. Men det fick aldrig Allan veta, frgrannen var precis som grosshandlare Gustavsson lite rddfr tokige Karlssons kanske lika tokige grabb.

Sitt intresse fr vad som hnde i Sverige och vrlden hadeAllan behllit frn tiden som springpojke. Minst en gng iveckan tog han cykeln till biblioteket i Flen fr att bli upp-

daterad p det senaste. Dr hnde det att han trffade debatt-ivriga ungdomar som alla hade det gemensamt att de villelocka med sig Allan i ngon politisk rrelse. Men lika intres-serad som Allan var av att f veta vad som var p gng, lika

37


38/391

ointresserad var han av att sjlv vara med och pverka.Allans uppvxt hade ju varit omtumlande, rent politiskt.

ena sidan var han av arbetarklass, ngot annat kunde manju inte sga om den som avslutar sin skolgng i niorsldernfr att ta jobb p industri. andra sidan respekterade hanminnet av sin far, och fadern hade under sitt alldeles fr kor-ta liv hunnit med att tycka det mesta. Han brjade t vn-ster, fortsatte med att hylla tsar Nikolaj II och rundade avtillvaron med en marktvist med Vladimir Iljitj Lenin.

Modern sin sida hade mellan sina hostattacker frban-

nat allt frn kungen till bolsjevikerna och dremellan bdeHjalmar Branting, grosshandlare Gustavsson och inteminst Allans egen far.

Allan sjlv var absolut ingen dumskalle. Han gick visser-ligen inte mer n tre r i skolan, men det var fullt tillrckligtfr att han skulle lra sig att lsa, skriva och rkna. De poli-tiskt s medvetna arbetskamraterna p Nitroglycerin AB

hade dessutom gjort honom nyfiken p vrlden.Det som till slut definitivt formade unge Allans livsfilosofi

var nd ngot som modern sagt i samband med att de togemot beskedet om faderns dd. Det tog visserligen ett taginnan det smlte in i sjlen p den unge mannen, men sedansatt det dr fr evigt:

Det r som det r och det blir som det blir.

I det ingick bland annat att man inte made sig. tminsto-ne inte om man hade skl att gra det. Som till exempel nrbeskedet om faderns dd kom till stugan i Yxhult. I enlighetmed familjetraditionen reagerade Allan med att hugga ved,om n extra lnge och under extra mycket tystnad. Eller nrmodern sedan gick samma vg och hon bars ut till den vn-tande likvagnen utanfr huset. D stod Allan kvar i kket

och fljde skdespelet genom ett fnster. Och s sa han tysts att bara han sjlv hrde det:

Hej d, mor.Drmed hade han vnt kapitel i livet.

38


39/391

* * *

Allan stretade p med sin dynamitfirma och byggde undertjugotalets frsta r upp en frsvarlig kundkrets runt om iSrmland. P lrdagskvllarna, nr hans jmnriga begavsig till logdans, satt Allan kvar hemma och komponeradenya formler fr att utveckla kvaliteten p sin dynamit. Ochnr sndagen kom gick han till grusgropen och provsprng-de. Dock inte mellan elva och ett, det hade han till sist fttlova prsten i Yxhult, mot att denne inte klagade fr mycket

ver Allans frnvaro i kyrkan.Allan trivdes gott i sitt eget sllskap och det var nog bra,fr han hade det egentligen ganska ensamt. Att han inteanslt sig till arbetarrrelsen gjorde att han fraktades i desocialistiska kretsarna, samtidigt som han var alldeles frmycket arbetare och son till sin egen far fr att beredas platsi ngon borgerlig salong. I dessa satt dessutom grosshand-

lare Gustavsson och han ville fr sitt liv inte beblanda sigmed den karlssonska snorvalpen. Tnk bara en sdan saksom att grabben snappade upp vad Gustavsson ftt fr detdr gget han en gng kpt av Allans mor fr s gott somingenting och som han nu slt vidare till en diplomat i Stock-holm. Tack vare den affren hade grosshandlare Gustavssonblivit traktens tredje stolte gare av en automobil.

Den dr hndelsen hade varit tursam. Men nu varade integrosshandlare Gustavssons lycka lika lnge som han sjlvskulle ha nskat. En sndag i augusti 1925, efter gudstjn-sten, begav han sig ivg p en biltur, mest fr att visa upp sig.Oturligt nog fr honom sjlv rkade han vlja vgen frbiAllan Karlsson i Yxhult. I svngen utanfr Allans torp mtteGustavsson ha blivit nervs (eller om Gud eller frsynen p

ngot stt styr hndelserna), fr vxelspaken krnglade frhonom och hur det nu var for Gustavsson och automobilenrakt in i grusgropen bakom torpet, i stllet fr i en svaghgersvng drifrn. Det hade vl varit illa nog fr Gustavs-

39


40/391

son att behva betrda Allans mark och frklara sig, menvrre skulle det bli, fr just nr Gustavsson lyckats f stoppp sin skenande automobil utfrde Allan sndagens frstaprovsprngning.

Sjlv lg Allan hopkrupen bakom dasset utan att vare sigse eller hra. Att ngot gtt p tok frstod han frst nr hantervnde till grusgropen fr att vrdera sprngningen. Drlg grosshandlarens automobil utspridd ver halva gropen,och hr och dr ocks delar av grosshandlaren sjlv.

Nrmast boningshuset hade grosshandlarens huvud lan-

dat, mjukt p en pltt med grs. Dr lg det och stirrade medtom blick ut mot frdelsen. Vad hade du i min grusgrop att gra? frgade Allan.Grosshandlaren svarade inte.

* * *

Under de nrmaste fyra ren fick Allan gott om tid till attlsa och frkovra sig i samhllsutvecklingen. Han sprradesgenast in ven om det inte var helt ltt att reda ut fr vad.Smningom drogs i alla fall Allans far in i det hela, den gam-le samhllsomstrtaren. Det skedde nr en ung och hungriglrjunge till rasbiologen professor Bernhard Lundborg iUppsala bestmde sig fr att gra karrir p Allan. Efter

diverse turer hamnade Allan i Lundborgs klor och blev straxtvngssteriliserad p eugenisk och social indikation, detvill sga att Allan nog var lite efterbliven och att det hur somhelst fanns fr mycket av hans far i honom fr att statenskulle kunna tillta ytterligare reproduktion av slktenKarlsson.

Det dr med steriliseringen strde inte Allan, han tycktetvrtom att han blev bra mottagen p professor Lundborgsklinik. Dr fick han d och d svara p frgor om allt mj-ligt, bland annat om vilka behov han hade av att sprnga

40


41/391

saker och folk i luften och om det svitt han visste fannsngot negerblod i honom. P det svarade Allan att han sgen viss skillnad mellan saker och folk nr det gllde gldjenmed att brnna av en dynamitladdning. Att klyva en sten pmitten om den rkade vara i ens vg, det kunde knnas bra.Om det i stllet fr en sten handlade om en mnniska tyckteAllan att det kunde rcka med att be vederbrande flytta psig. Tyckte inte professor Lundborg det ocks?

Men Bernhard Lundborg var inte den som i frsta tagetgav sig in i filosofiska diskussioner med sina patienter, utan

upprepade i stllet frgan om negerblodet. Allan svarade attdet inte var s gott att veta, men att hans bda frldrar varitlika bleka i hyn som han sjlv, om professorn nu kunde njasig med det som svar? Och s tillade Allan att han hemsktgrna skulle vilja se en neger p riktigt om professorn tillventyrs hade ngon sdan p lager?

Professor Lundborg och hans assistenter svarade inte p

Allans motfrgor, men de antecknade och hummade ochsedan lmnade de Allan i fred, ibland i flera dagar i strck.Dessa dagar gnade Allan t allt mjligt lsande. Dagstid-ningar frsts, men ocks litteratur frn sjukhusbiblioteketvars omfng var betydande. Lgg till det tre ml mat omdagen, inomhustoalett och eget rum. Allan trivdes gott somtvngsomhndertagen. Stmningen hade bara en enda gng

blivit lite trkig, och det var nr Allan nyfiket frgat profes-sor Lundborg om vad det var som var s farligt med att varaneger eller jude. Fr en gngs skull svarade inte professornmed att tiga, utan rt ifrn att herr Karlsson skulle skta sittoch inte lgga sig i andras. Situationen hade pmint litegrand om den dr gngen mnga r tidigare d Allans morhotat med en hurring.

ren gick och det blev allt glesare mellan frhren medAllan. S tillsatte riksdagen en utredning om sterilisering avi biologiskt avseende mindervrdiga och nr rapportenkom gav den professor Lundborg ett sdant uppsving i verk-

41


42/391

samheten att Allans sng pltsligt behvdes av ngon annan.P frsommaren 1929 frklarades drfr Allan terrehabili-terad i samhllet och skickades ut p gatan, med fickpengars att det med nd och nppe rckte till tget till Flen. Densista milen till Yxhult fick han g, men det tyckte inte Allangjorde ngot. Efter fyra r bakom ls och bom behvde hanstrcka p benen.

42


43/391

k a p it e l 5

Mndag 2 maj 2005

lokaltidningen var snabbt ute p sin hemsida med

nyheten om den gamle mannen som gtt upp i rk p sinhundrarsdag. Eftersom tidningens reporter var undernrdnr det gllde riktiga nyheter frn bygden hade hon rkat ftill ngon mening om att det inte gick att utesluta kidnapp-ning. Hundraringen var enligt vittnen klar i huvudet ochhade knappast gtt vilse.

Att frsvinna p sin hundrarsdag r ju lite extra. Lokal-

radion hakade strax p lokaltidningen, detta fljt av riks-radion, TT, text-tv, rikstidningarnas hemsidor och eftermid-dagens och kvllens tv-nyheter.

Polisen i Flen tordes inte annat n att lmna ver rendettill lnskriminalen, som skickade tv radiobilar plus en kri-minalkommissarie Aronsson i civila klder. Dessa fick straxsllskap av diverse reportageteam fr att hjlpa till att vnda

uppochner p trakten. Medieuppbdet gav i sin tur lns-polismstaren anledning att leda arbetet p plats och kanskefngas p bild av ngon kamera.

Det inledande polisarbetet bestod av att radiobilarna kr-de kors och tvrs genom kpingen, medan kriminalarenfretog frhr med folk p hemmet. Kommunalrdet hadedremot kt hem till Flen och stngt av alla telefoner. Det

kunde aldrig fra ngot gott med sig att bli inblandad i enotacksam ldrings frsvinnande, resonerade han.

Det kom ocks in ngra spridda tips: allt frn att Allansynts cyklande i Katrineholm till att han kat och varit

43


44/391

otrevlig p apotek i Nykping. Men dessa och liknande iakt-tagelser kunde av olika skl avfrdas. Till exempel r detomjligt att vistas i Katrineholm samtidigt som man bevis-ligen ter lunch p sitt rum p hemmet i Malmkping.

Lnspolismstaren sg till att organisera skallgngskedjormed hjlp av ett hundratal frivilliga frn trakten, och hanblev uppriktigt frvnad nr detta inte gav ngot resultat.Dittills hade han nmligen varit ganska sker p att dethandlade om ett vanligt demensfrsvinnande, trots vittnes-uppgifterna om ldringens goda vigr.

Utredningen kom inledningsvis ingenstans, inte frrn denfrn Eskilstuna rekvirerade polishunden anlnde vid halv-ttatiden p kvllen. Hunden sniffade en kort stund pAllans ftlj och p de upptrampade fotspren bland pens-erna utanfr fnstret innan den drog ivg mot parken ochvidare ut p andra sidan, ver gatan, in p medeltidskyrkansomrde, ver stengrdsgrden och inte gjorde halt frrn

utanfr vntsalen till Malmkpings resecentrum.Drren till vntsalen var lst. Av Srmlandstrafikens expe-

ditr i Flen fick polisen veta att resecentret bommade igenklockan 19.30 p vardagskvllarna, nr expeditrens kollegai Malmkping slutade fr dagen. Men, tillade expeditren,om polisen absolut inte kunde vnta till dagen drp s gickdet vl att gra hembesk hos kollegan i Malmkping. Han

hette Ronny Hulth och fanns nog i telefonkatalogen.Medan lnspolismstaren stod framfr kamerorna utan-

fr ldreboendet och frkunnade att man behvde allmn-hetens hjlp med fortsatt skallgng under kvllen och natteneftersom hundraringen var ltt kldd och mjligen frvir-rad, s kte kriminalkommissarie Gran Aronsson hem tillRonny Hulth och ringde p. Hunden hade ju tydligt indike-

rat att ldringen tagit sig in i vntsalen p resecentret, ochexpeditr Hulth borde kunna sga om den gamle rent avlmnat Malmkping per buss.

Men Ronny Hulth ppnade inte drren. Han satt i sin

44


45/391

sngkammare med nerdragna persienner, kramande sin katt. G din vg, viskade Ronny Hulth mot ytterdrren. G

din vg. G!Och det gjorde kriminalkommissarien till sist. Dels trodde

han det hans chef redan tycktes veta, nmligen att ldringenirrade omkring i nrheten, dels tnkte han att om gubbennd hade satt sig p en buss s gick det ju ingen nd phonom. Den dr Ronny Hulth var vl hos ngon flamma,kan tnka. Morgondagens frsta tgrd fick bli att ska upphonom p jobbet. Om ldringen inte hade dykt upp till dess.

* * *

Klockan 21.02 tog lnskommunikationscentralen i Eskils-tuna emot ett samtal:

Jo, jag heter Bertil Karlgren och jag ringer jag ringer min frus vgnar kan man sga. Eller ja Jo min fru, Gerda

Karlgren, har varit i Flen i ngra dar och hlsat p vr dotteroch hennes man. Dom ska ha en liten och s det blir ju all-tid en del att pyssla med om man sger. Men s i dag var detdags att ka hem och hon tog, Gerda allts, Gerda tog dentidiga eftermiddagsbussen hem igen, och det var i dag allts,och bussen gr ju via Malmkping, vi bor hr i Strngns

Ja det hr r kanske ingenting, frun tycker inte det, men vi

hrde ju p radion om en frsvunnen hundraring. Ni kanskeredan har hittat honom? Inte det? Jo, frun sger att det var enhiskeligt gammal man som klev p bussen i Malmkping ochhan hade en stor resvska med sig som om han skulle resalngt. Frun satt dr bak och den gamle satt dr fram s honsg vl inte s noga och hon hrde ju inte vad den gamle ochchauffren pratade om. Vad sa du, Gerda? Jo, Gerda sger

att hon r nd inte en sn som lyssnar ver axeln Men ialla fall s var det konstiga Ja konstiga eller jo den

gamle han steg av redan halvvgs till Strngns, han ktebara ngra mil med sin stora vska. Och han sg vldigt gam-

45


46/391

mal ut det gjorde han visst. N, Gerda vet inte vad hllplat-sen heter det var liksom mitt i skogen halvvgs nnstans.Mellan Malmkping och Strngns allts.

Samtalet bandades, skrevs ut och faxades till den utsndekriminalkommissariens hotell i Malmkping.

46


47/391

k a p it e l 6

Mndag 2 maj tisdag 3 maj 2005

resvskan var fylld till kanten med femhundrakro-

norssedlar i buntar. Julius gjorde ett snabbt verslag. Tiorader p bredden, fem p hjden. Femton buntar i varje sta-pel skert femtiotusen

Trettiosju och en halv miljon om jag har rknat rtt, saJulius.

Det r pengar det med, sa Allan. Slpp ut mig era jvlar, hojtade ynglingen frn frysrum-

met.Ynglingen fortsatte att leva rvare; han skrek och spar-

kade och skrek igen. Allan och Julius behvde samla tan-karna infr den verraskande utvecklingen, men det gickinte i allt ovsen. Till sist tyckte Allan att det var dags attkyla ner ynglingen lite, och s satte han p frysflkten.

Det tog inte mnga sekunder fr ynglingen att mrka att

hans situation hade frvrrats. Han tystnade fr att frskatnka klart. Att tnka klart var inte s ltt fr ynglingen tillvardags, och nu hade han dessutom sprngande huvudvrk.

Efter ngra minuters grubblande hade han i alla fallbestmt sig fr att han inte skulle kunna hota eller sparka sigut ur situationen. terstod att kalla p hjlp utifrn. ter-stod att ringa chefen. Tanken var hemsk. Men alternativet

sg ut att kunna bli ngot nnu vrre.Ynglingen tvekade i ytterligare ngon minut, medan kylan

trngde p. Till sist tog han fram mobiltelefonen.Ingen tckning.

47


48/391

* * *

Kvllen blev natt och natten blev morgon. Allan slog uppgonen, men knde inte igen sig. Hade han gtt och dtt ismnen till sist i alla fall?

En hurtig mansrst hlsade honom god morgon och med-delade att han hade tv nyheter att frmedla, en god och endlig. Vilken ville Allan hra frst?

Allra frst ville Allan frst var han befann sig och varfr.Det vrkte i knna, allts levde han nog trots allt. Men hade

han inte och tog han sedan inte och var det Julius hanhette?Bitarna fll p plats, Allan var vaken. Han lg p en

madrass p golvet i Julius sngkammare, Julius stod i drr-ppningen till hallen och han upprepade sin frga. VilleAllan ha den goda eller den dliga nyheten frst?

Den goda, sa Allan. Den dliga kan du hoppa ver.

Okej, tyckte Julius och meddelade att den goda nyhetenvar att frukosten stod framdukad ute i kket. Det var kaffe,smrgs med lgstek och grannens gg.

Tnk att Allan skulle f uppleva en frukost till i livet utangrt! Det var sannerligen en god nyhet. Nr han satt sig nervid kksbordet knde han att han rent av var mogen att hraden dliga nyheten trots allt.

Den dliga nyheten, sa Julius och snkte rsten enaning. Den dliga nyheten r att vi i fyllan och villan i grglmde att stnga av flkten i frysrummet.

Och? sa Allan. Och han dr inne r rtt dd av sig nu.Allan kliade sig bekymrat i nacken innan han bestmde

sig fr att inte lta detta slarv frmrka dagen.

Det var illa, sa han. Men jag mste sga att du har lyck-ats perfekt med ggen, inte fr hrda och inte fr lsa.

* * *

48


49/391

Kriminalkommissarie Aronsson vaknade vid ttatiden pmorgonen och mrkte att han var p dligt humr. Att enldring gr bort sig, med eller utan avsikt, borde inte vara ettfall fr ngon med kommissariens kvaliteter.

Aronsson duschade, kldde p sig och gick ner till frukos-ten p bottenplanet p hotell Plevnagrden. P vgen mttehan receptionisten som gav honom det fax som kommitstrax efter det att receptionen stngt kvllen innan.

En timme senare hade kommissarie Aronsson en ny syn pfallet. Faxet frn lnskommunikationscentralen var frst av

oklart vrde, men nr Aronsson mtte en blek Ronny Hulthp jrnvgsstationens expedition tog det inte mnga minuterinnan Hulth brutit ihop och berttat om sina upplevelser.

Strax drefter ringde de frn Eskilstuna och sa att Srm-landstrafiken i Flen just upptckt att man saknade en busssedan kvllen innan, samt att Aronsson skulle ringa upp en

Jessica Bjrkman, sambo till en busschauffr som tydligen

blivit kidnappad men slppt.Kommissarie Aronsson kte tillbaka till Plevnagrden fr

att ta sig en kopp kaffe och sammanfatta de nyvunna kunska-perna. Han skrev ner sina iakttagelser medan han funderade:

En ldre man, Allan Karlsson, avviker allts frn sitt rump ldreboendet strax innan man ska fira hans hundrars-

dag i allrummet. Karlsson r eller var i sensationellt gottskick fr sin lder, det har vi en rad belgg fr, till attbrja med rent fysiskt det faktum att han lyckats baxa sigsjlv ut genom ett fnster, frsvitt ldringen inte hadehjlp utifrn frsts, men senare iakttagelser tyder p atthan agerat p egen hand. Vidare s vittnar sjuksystern ochfrestndarinnan Alice Englund om att Allan visserligen

r gammal, men han r ocks en jmrans drummel somfan i mig vet precis vad han gr.

Enligt sprhundens markering har Karlsson, sedan hansttt och stampat i en pensrabatt en stund, promenerat

49


50/391

igenom delar av Malmkpings samhlle och s smning-om in i resecentrets vntsal dr han, enligt vittnet RonnyHulth, har gtt direkt till Hulths expeditionslucka, ellersnarare hasat, Hulth noterade Karlssons korta steg ochatt Karlsson bar innetofflor, inte skor.

Hulths vidare vittnesml indikerar att Karlsson var pflykt snarare n att han hade ett givet resml. Karlssonville snabbt bort frn Malmkping, riktningen och frd-sttet tycktes drvidlag vara underordnat.

Den saken bekrftas fr vrigt av en Jessica Bjrkman,

sambo till busschauffren Lennart Ramnr. Busschauffrensjlv har inte gtt att hra nnu, drtill hade han stoppat isig fr mnga smntabletter. Men Bjrkmans vittnesmlverkade redigt. Karlsson har av Ramnr bestllt en resautifrn en given summa pengar. Mlet rkade bli hllplatsenByringe station. Rkade bli. Det finns allts ingen anledningatt tro att ngon eller ngot vntade p Karlsson just dr.

Emellertid har historien ytterligare en detalj. Stationsexpe-ditr Hulth har visserligen inte uppmrksammat huruvidaKarlsson tillgripit en resvska eller ej innan han klev ombordp bussen mot Byringe, men den saken har strax sttt klarfr honom, genom det vldsamma agerandet hos en frmo-dad medlem i den kriminella organisationen Never Again.

Jessica Bjrkman hade inte med ngon resvska i den

berttelse hon lyckats f ur sin drogade sambo, men faxetfrn kommunikationscentralen bekrftar att Karlsson san-nolikt ehuru otroligt stulitresvskan frn NeverAgain-medlemmen.

Bjrkmans vidare berttelse, i kombination med faxetfrn Eskilstuna, ger vid handen att frst Karlsson, vid passklockan 15.20 plus minus ngra minuter, drefter Never

Again-medlemmen, cirka fyra timmar senare, klivit av vidByringe station fr vidare promenad mot oknt ml. Denfrstnmnde hundra r gammal, slpande p en resvska,den sistnmnde cirka sjuttiosjuttiofem r yngre.

50


51/391

Kommissarie Aronsson slog ihop sitt anteckningsblock ochdrack ur det sista av kaffet. Klockan var 10.25.

Byringe station nsta.

* * *

Till frukosten gick Julius igenom med Allan allt det hanutrttat och tnkt ut under morgontimmarna medan Allanfortfarande sov.

Frst olyckan med frysrummet. Nr Julius insg att tempe-

raturen legat p minus i tminstone tio timmar i strck underkvllen och natten, greppade han kofoten att ha som vapenvid behov och ppnade drren. Om ynglingen fortfarandevar vid liv skulle han inte vara tiondelen s vaken och alertsom krvdes fr att st emot Julius och hans kofot.

Men skerhetstgrden med kofoten var verfldig. Yng-lingen satt hopkrupen p sin tomlda. Han hade iskristaller

ver kroppen, och gonen stirrade kallt ut i ingenting. Ddsom en uppstyckad lg, kort sagt.

Det tyckte Julius var synd, men ocks ganska praktiskt.Den dr vildhjrnan hade ju inte gtt att slppa ut utanvidare. Julius hade stngt av kylan och ltit drren stppen. Dd var ju ynglingen likvl, men han behvde ju intevara djupfryst fr det.

Julius tnde vedspisen i kket fr att hlla vrmen uppe,och s kontrollrknade han pengarna. Det var inte ngratrettiosju miljoner som han i all hast kvllen innan uppskat-tat summan till. Det var precis femtio miljoner.

Allan lyssnade intresserat till Julius redogrelse medanhan stoppade i sig frukost med godare aptit n p s lngehan kunde minnas. Han sa ingenting frrn Julius kommit

fram till det ekonomiska. Ja, femtio miljoner r ju lttare att dela p tv. Jmnt

och bra. Vill du frresten vara vnlig och rcka mig saltet?Julius gjorde som Allan bett honom medan han sa att han

51


52/391

nog hade kunnat dela trettiosju p tv ocks om det hadebehvts, men han hll med om att det var lttare med fem-tio. Sedan blev Julius allvarlig. Han satte sig ner vid kks-bordet, mitt emot Allan, och sa att det nog var dags att lm-na den nerlagda stationen fr gott. Ynglingen i frysrummetgjorde ju ingen skada lngre, men vem visste vad han rrtupp bakom sig p vgen hit? Nr som helst kunde det st tionya ynglingar och gapa i kket, var och en lika arg som densom nu gapat frdigt.

Allan hll med, men pminde Julius om att han var bra till

ren kommen och inte lika rrlig som en gng i tiden. Juliuslovade se till att det skulle bli s lite promenerande som mj-ligt framver. Men bort hrifrn mste de. Och det bstavore om de tog med sig ynglingen i frysrummet. Det kundealdrig vara till de bda gubbarnas frdel om folk hittade ending i deras spr.

Frukosten var verstkad, dags att stta fart. Julius och

Allan hjlptes t med att lyfta den dde ut frn frysrummetoch in i kket dr de placerade honom p en stol medan dehmtade krafter infr nsta etapp.

Allan tittade p ynglingen frn topp till t och s sa han: Han har ovanligt sm ftter fr att vara s stor. Inte har

vl han ngon nytta av skorna lngre?Julius svarade att det visserligen var kyligt ute s hr p

frmiddagen, men att risken var strre att Allan skulle frysaom trna n att ynglingen gjorde det. Om Allan trodde attynglingens skor skulle passa s var det nog bara att ta dem.Den som tiger samtycker ju.

Lite stora var de allt fr Allan, men rejla och betydligtbttre att ha p ftterna under flykt n ett par nergngnainnetofflor.

Nsta etapp blev att baxa ynglingen ut i hallen och attvltra honom nerfr trapporna. Nr alla tre befann sig pperrongen, tv stende och en liggande, undrade Allan vad

Julius tnkt sig drnst.

52


53/391

G ingenstans, sa Julius till Allan. Inte du heller, sa hantill ynglingen och hoppade ner frn perrongen och in i ettskjul vid stationens enda stickspr.

Strax drp rullade Julius ut ur skjulet p en dressin. rsmodell 1954, sa han. Vlkomna ombord.

Julius, lngst fram, drog lasset, Allan rakt bakom honomlt benen flja med i trampet, och s dingen sittande p sto-len till hger med huvudet uppstagat av skaftet till en borsteoch med mrka solglasgon ver de stirrande gonen.

Klockan var fem i elva nr sllskapet gav sig ivg. Tre

minuter senare anlnde en mrkbl Volvo till Byringes ner-lagda stationshus. Ut ur bilen klev kriminalkommissarieGran Aronsson.

Huset sg onekligen vergivet ut, men en nrmare tittkunde ju inte skada innan han fortsatte till Byringe by fr attknacka drr.

Aronsson klev frsiktigt upp p perrongen, den sg inte

helt stabil ut. Han ppnade ytterdrren och ropade r detngon hemma?. Han fick inget svar, fortsatte trappornaupp till andra vningen. Jo, minsann, huset verkade bebotttrots allt. Det gldde fortfarande i vedspisen i kket, det stoden nstan frdigten frukost fr tv personer p bordet.

Och p golvet ett par slitna innetofflor.

* * *

Never Again kallade sig officiellt fr mc-klubb, men var justinget annat n en mindre grupp kriminellt belastade ungamn, ledda av en n mer kriminellt belastad man i medel-ldern, alla dessutom med fortsatt kriminella avsikter.

Gruppens ledare hette Per-Gunnar Gerdin, men det var

ingen som vgade kalla honom ngot annat n Chefen frdet hade Chefen bestmt och han var nstan tv meter lng,vgde runt hundratrettio kilo och viftade grna med kniv omngon eller ngot gick honom emot.

53


54/391

Chefen brjade sin kriminella karrir lite frsiktigt. Till-sammans med en jmnrig kamrat importerade han fruktoch grnsaker till Sverige och trixade hela tiden med san-ningen nr det gllde ursprungsland, fr att lura staten pskatt och fr att kunna ta ut hgre kilopris av konsument.

Det var inget fel p Chefens kompanjon, mer n att hanssamvete inte var rymligt nog. Chefen ville g vidare medtyngre grejor ssom att blanda in formalin i maten. Det hadehan hrt att de gjorde p sina hll i Asien och Chefens idvar att importera svenska kttbullar frn Filippinerna, billigt

via bt, fr med rtt mngd formalin skulle kttbullarna hl-la sig frscha i tre mnader om det behvdes, ven i trettio-gradig vrme.

Inkpskostnaden skulle bli s lg att de sedan inte ensskulle behva kalla kttbullarna fr svenska fr att f det attg ihop. Danska kunde rcka, tyckte Chefen, men kompan-jonen ville inte vara med. Hans uppfattning var att formalin

dg att balsamera lik med, inte till att ge kttbullar evigt liv.S de bda gick skilda vgar och sedan blev det aldrig

ngot med formalinkttbullarna fr Chefens del. I stlletkom han p att han kunde dra en luva ver huvudet ochrna den alldeles fr serisa konkurrenten Stockholm Frukt-import AB p dagskassan.

Med hjlp av en machete och ett argt rytande om att hit

med pengarna annars hade han p ett kick och till sinegen frvning blivit fyrtioentusen kronor rikare. Varfrhlla p och krngla med import nr man kunde tjna sfina pengar p nstan inget arbete alls?

P den vgen var det sedan. Fr det mesta gick det bra, detblev bara ett par kortare ofrivilliga semestrar under nstantjugo r som egenfretagare i rnbranschen.

Men efter ett par decennier tyckte Chefen att det var tidatt brja tnka strre. Han skaffade sig ett par betydligt yng-re hantlangare som han brjade med att ge varsitt lagomfnigt smeknamn (den ene fick heta Bulten, den andre Hin-

54


55/391

ken) och som han drefter utfrde tv lyckade vrdetrans-portrn med.

Ett tredje vrdetransportrn slutade dock med fyra och etthalvt r p Hall fr alla tre. Det var dr Chefen fick idn tillNever Again, och han hade rejla planer. I ett frsta skedeskulle klubben best av ett femtiotal medlemmar, indelade itre opererande grenar: rn, narkotika och utpressning.Namnet Never Again fddes ur Chefens vision om att skapaen s professionell och vattentt struktur p brottslighetenatt det helt enkelt aldrig igen skulle bli aktuellt med Hall

eller annan anstalt. Never Again skulle bli den organiseradebrottslighetens Real Madrid (Chefen gillade fotboll).Till en brjan gick rekryteringsprocessen p Hall riktigt

bra. Men s rkade ett brev till Chefen frn hans mammakomma p villovgar p anstalten. I brevet skrev mammanbland annat att hennes lille Per-Gunnar skulle akta sig fr atthamna i dligt sllskap p fngelset, att han skulle vara fr-

siktig med sina knsliga tonsiller och att hon lngtade efteratt f spela Skattkammarnspelet med honom igen nr hankom ut.

Efter det hjlpte det inte att Chefen nstan knivskar ett parjugoslaver i matkn och levde rvare i strsta allmnhet.Hans auktoritet var skadad. Av de trettio dittills rekryteradehoppade tjugosju av. Frutom Bulten och Hinken stannade

ocks en venezolan, Jos Mara Rodriguez, den sistnmndedrfr att han var hemligt frlskad i Chefen, vilket hanaldrig ngonsin vgade bertta ens fr sig sjlv.

Venezolanen tilldelades hur som helst namnet Caracas,efter hemlandets huvudstad. Hur n Chefen hotade och svorp Hall fick han inga fler medlemmar till sin klubb. Och endag var han och hans tre underhuggare alla utskrivna.

Frst tnkte Chefen lgga ner hela idn med Never Again,men s slumpade det sig som s att Caracas hade en colom-biansk kamrat med rymligt samvete och tvivelaktiga vnner,och nr det ena gett det andra var Sverige, genom Never

55


56/391

Again, den colombianska narkotikakartellens transitland frsteuropa. Affrerna blev strre och strre och det fannsvarken anledning eller personal till att aktivera grenarnarn och utpressning.

* * *

Chefen inledde sitt krigsrd i Stockholm med Hinken ochCaracas. Ngot hade hnt med Bulten, klparen som fttuppdraget att utfra klubbens dittills strsta transaktion.

Chefen hade varit i kontakt med ryssarna p frmiddagenoch de svor p att de ftt grejorna och verlmnat betal-ningen. Om Never Agains kurir sedan stuckit med vskan svar det inte ryssarnas problem. Men ville Never Again bjudaupp till dans fr den hr sakens skull, s skulle inte ryssarnatacka nej. De kunde nog dansa om det skulle behvas. Bdevals och mazurka.

Chefen utgick tills vidare frn att ryssarna talade sanning(dessutom var han ganska sker p att de dansade bttre nhan sjlv). Och att Bulten frivilligt skulle ha stuckit medpengarna uteslt han, drtill var Bulten fr korkad. Ellerklok, hur man nu ville se det.

terstod att ngon knt till transaktionen, invntat rttgonblick i Malmkping eller under Bultens vg tillbaka till

Stockholm, slagit ut Bulten och lagt beslag p vskan.Men vem? Chefen slngde ut frgan till krigsrdet och

fick inget svar. Chefen var inte frvnad; han hade fr lngesedan bestmt sig fr att hans hantlangare var idioter allatre.

Hur som helst beordrade han Hinken ut p fltet, fr Che-fen tnkte att idioten Hinken nog nd inte var riktigt lika

mycket idiot som idioten Caracas. Idioten Hinken skulle allt-s ha lite bttre frutsttningar att hitta idioten Bulten ochkanske rent av vskan med pengarna.

k till Malmkping och snoka runt, Hinken. Men kl

56


57/391

dig civilt fr dr r en massa poliser just i dag. Det r visstnn hundraring som gtt bort sig.

* * *Julius, Allan och dingen rullade p genom Srmlandssko-gen. Vid Vidkrr hade de oturen att stta p en bonde som

Julius inte kunde namnet p. Bonden gick dr och inspekte-rade sina grdor nr trion kom farande p dressinen.

God morgon, sa Julius.

Fint vder, sa Allan.Dingen och bonden sa ingenting. Men den sistnmndetittade lngt efter trion.

Ju nrmare kers Styckebruk dressinen kom, desto merbekymrad blev Julius. Han hade tnkt sig att passera ettvattendrag p vgen att dumpa dingen i. Men ngot sdantdk aldrig upp. Och innan Julius hann grubbla frdigt hll

dressinen p att rulla in i styckebrukets industriomrde.Julius drog i bromsen och fick stopp p maskinen i tid.Dingen fll framt och slog pannan i ett jrnhandtag.

Det dr kunde ha gjort ont om omstndigheterna varitlite annorlunda, sa Allan.

Det har allt sina frdelar att vara dd, sa Julius.Julius klev av dressinen och stllde sig bakom en bjrk fr

att kika in mot industriomrdet. De jttelika drrarna in tillindustrilokalen var ppna, men omrdet verkade de. Juliustittade p klockan. Den var tio ver tolv. Lunchtid, insg hanoch fick gonen p en stor container. Julius meddelade att hanavsg att ge sig ivg fr en kortare rekognoscering. Allannskade Julius lycka till och bad honom att inte g vilse.

Det var nu ingen strre risk, fr Julius skulle bara de tret-

tio meterna till containern. Han klev in i densamma och varutom sikte fr Allan i en dryg minut. Sedan kom han ut igen.Vl tillbaka vid dressinen meddelade Julius att han nu visstevad de skulle gra med dingen.

57


58/391

Containern var t

Documents

Jonasson Jonas Hundraaringen Som Klev Ut Genom Fonstret Och