Kompendium Spansk Fonologi-1

7/21/2019 Kompendium Spansk Fonologi-1

http://slidepdf.com/reader/full/kompendium-spansk-fonologi-1 1/44

1

GÖTEBORGS UNIVERSITET

Institutionen för språk och litteraturer

KOMPENDIUMSPANSK FONOLOGI

SP 1103, HT-2014Av Rick Ernstsson



2

INNEHÅLL

Sid.1. Introduktion 31.1. Fonologi och fonetik 41.2. Språk, språksystem och språkrepresentation 51.2.1. Betydelseskiljande respektive icke betydelseskiljande språkljud 51.3 Transkribering 81.4 Tal- och skriftspråk 81.5 Stavelser och betoning 101.5.1. Accenttecken i spanskan 111.5.1.1. Ordbetoning i spanskan 12

2. Vokaler 132.1. Nasalisering av vokaler 152.2 Vokalrelaterade fenomen 162.2.1. Diftonger 162.2.2. Triftonger 172.2.3. Hiatus 17

3. Konsonanter 183.1. Obstruenter 20

3.1.1. Klusiler: /p/, /t/ och /k/ 203.1.2 Klusiler och frikativor i komplementär distribution: /b/, /d/ och // 223.1.3. Tonlösa frikativor 253.1.4. Affrikator 283.2. Sonoranter 293.2.1. Nasala sonoranter 293.2.2. Laterala sonoranter 303.2.3. Rotiska sonoranter 323.3. Tabell och förteckning över konsonantfonem och allofoner 34

4. Prosodi 364.1 Stavelser och betoning 374.2. Stavelsesammandragningar 374.3. Betoning 394.4 Intonation 394.4.1. Påståendesatser 414.4.2. Interrogativa satser 414.4.3. Neutraliserad interrogativ sats 414.4.4. Exklamativa satser 424.4.5. Imperativa satser 424.4.6. Utsagor med flera intonationsgrupper 42



3

1. Introduktion

Genom denna kurs är det meningen att ni ska erövra en grundläggande orientering i spanskans

fonologi. Erfarenheten visar emellertid att studenterna på grundnivån i spanska i regel saknar

grundläggande kännedom om fonologi och fonologiska begrepp och därför ser författaren tilldetta kompendium det som nödvändigt att också dessa förmedlas i sammanhanget. Av den

anledningen kommer också exempel att ges på svenska där det förefaller nödvändigt.

Anledningen till att ingen kurslitteratur i bokform används på kursen i spansk fonologi är att

det saknas relevant litteratur för ändamålet på svenska. Tidigare har vi försökt använda

spanskspråkig litteratur på kursen men detta har inte uppskattats av studenterna på grund av

ovan angiven anledning, alltså att kunskapsnivån är såpass låg i allmänhet att spanskspråkiglitteratur uppfattas som synnerligen svår att tillgodogöra sig. Det är anledningen till att jag har

författat detta kompendium.

På svenska fanns tidigare Bertil Malmbergs Spansk fonetik att tillgå. Den finns naturligtvis att

låna på bibliotek alltjämt men finns inte i tillräckligt många exemplar för att man skulle kunna

använda den på en grundkurs i spanska. Vidare har den vid det här laget ett halvsekel på

nacken och är aningen föråldrad beträffande såväl språkbruk som transkriberingsmetod och

dessutom skrevs den för studenter som hade mer av klassisk bildning med sig från läroverk

och gymnasieskolor vilket innebär att den av dagens studenter ofta uppfattas som svår att

begripa. I övrigt saknas det litteratur på svenska som vore tillämplig som kursbok för att

förmedla det vi vill förmedla med den kurs ni nu ska ta itu med.

I samband med att ni fördjupar er i detta kompendium, vars innehåll utgör utgångspunkten

också för mina föreläsningar/lektioner i ämnet spansk fonologi på Grundkursen i spanska,

kommer ni också träna på att uttala alla de språkljud som vi kommer att gå igenom framdeles,

via delkursen Spanskt uttal . Språkstudier vid universitetet handlar delvis om att lära sig att

behärska språket på ett praktisk-funktionellt plan men det handlar också om att ta sig an

språket utifrån ett vetenskapligt perspektiv, d.v.s. utifrån tillägnandet av relevanta

beskrivningar av hur språket fungerar som system och i olika sammanhang, både utifrån ett

språkvetenskapligt perspektiv men också utifrån ett allmänkulturellt, historiskt,

litteraturvetenskapligt etc., slikt.



4

Förhoppningen med denna kurs är att det teoretiska perspektivet och det praktiska ska

korsbefrukta varandra så att teoretiska kunskaper i spansk fonologi ska leda till både bättre

hör- och läsförståelse, bättre uttal och t.o.m. adekvatare ortografi: – alla dessa ting hänger

förstås ihop på flera sätt –, och att uttalsträningen i sin tur ska leda till fördjupade teoretiska

kunskaper. För studenter som har spanska som modersmål är uttalsträningen av ringare vikt

än för studenter som har andra språk än spanska som modersmål men erfarenheten visar att

också de spanskspråkiga har nytta av uttalsträningen för att kunna förstå och tillägna sig

beskrivningarna av hur spanskans ljudsystem ser ut och fungerar.

1.1 Fonologi och fonetik

Såväl fonologi som fonetik är termer som åsyftar ”läran om språkljud”. Dessa termer har

under historien använts på olika sätt av lingvister runt om i världen och därför är det svårt att

slå fast ett definitivt fält för den ena termen och ett annat för den andra. En del har heller inte

gjort någon åtskillnad mellan de olika fälten utan har betraktat dem som ett och samma

forskningsområde och i de fallen fungerar fonologi och fonetik närmast som synonymer till

varandra.

Dock, det vanligaste under senare år är att man med fonetik åsyftar studiet av artikulatoriska,

akustiska och auditiva egenskaper hos språkljud och att man med fonologi åsyftar studiet av

hur språkljuden i ett specifikt språk förhåller sig till det system som det specifika språket

konstituerar. Eftersom det är det senare som är aktuellt för denna kurs har vi valt att kalla

kursen för fonologi och inte fonetik.

Det innebär inte att vi kan lämna fonetiken därhän. I själva verket är det ogörligt att ägna sig

åt fonologiska beskrivningar av en språklig verklighet utan att t.ex. använda sig av desymboler som fonetiken tillämpar för att transkribera språkljud till grafer som hjälper oss att

förstå hur språkljud artikuleras i olika språk och i vilket fonologiskt sammanhang de

artikuleras på det ena eller det andra sättet. Fonologin och fonetiken flyter in i varandra och

det finns ingen anledningen för oss att, i detta sammanhang, beskriva skillnaderna mellan de

båda disciplinerna ytterligare.





6

[lε:t] (med rikssvenskt uttal). Om vi byter ett enda språkljud i detta ord, [ε:] mot [ :], så får vi

lat [l:t].

Vi har genom att byta ut detta enda språkljud alltså fått en betydelseskillnad mellan orden,

vilket innebär att [ε:] och [ :] i svenskan är fonem, alltså /:/ och / :/ (fonem markeras mellan

snedstreck och kolon markerar en kvantitetsskillnad, ett långt ljud). Om vi istället byter ut [ε:]

i lät mot [ε] så får vi lätt (eller lett ) också det ett nytt (eller två) ord men en helt egen

betydelse (eller två ord med egna betydelser), vilket betyder att också [ε] är ett fonem i

svenskan, d.v.s. /ε/. Lätt /lett är i rikssvenskan alltså homofoner (sp. homófonos), d.v.s. de

uttalas likadant, men har sin egen respektive betydelse (sp. significado).

På detta sätt kan man gå på och på det sättet plocka fram samtliga fonem i ett språks

inventarium, genom att pröva språkljud via minimala ordpar, d.v.s. ord som är precis likadana

bortsett från ett enda språkljud, vilket man då byter ut mot andra språkljud för att se om

betydelseskillnad skapas.

Denna metod kallas för kommutationsmetoden (sp. método de conmutación) och skapades av

Pragskolan.

Om vi går vidare med vår kommutationsmetod och exempelvis tittar på ett ord som här så har

vi i rikssvenskan uttalet [hæ:]. Om vi vill pröva vokalljudet [æ:] för att se om det är ett

fonem eller inte i svenskan kan vi pröva att sätta in det i kontexten [hε:l], alltså häl . Då får vi

[hæ:l], alltså ett öppnare ä-ljud än det vi har i [hε:l], vilket förvisso speglar uttalet i

Gästrikland (och på en del andra håll) utan att det blir betydelseskiljande för det. [æ:] är inget

fonem i svenskan eftersom det inte är betydelseskiljande i något enda fall.

Däremot blir i rikssvenskan alltid fonemet /ε:/ till [æ:] före fonemet /r/ i svenskan, som i bär ,

tär , kär , där etc.



7

Det betyder att vi har två uttalsvarianter, s.k. allofoner (sp. alófonos), av fonemet /ε:/ och att

dessa står i komplementär distribution (sp. distribución complementaria) till varandra. Med

komplementär distribution menas att en viss allofon av ett fonem påbjuds av den fonologiska

kontexten, på bekostnad av en annan allofon av detta fonem.

Den ena allofonen kan alltså inte förekomma där den andra förekommer, och vice versa;

vilken allofon av fonemet som förekommer determineras alltså av den fonologiska kontexten,

de omgivande språkljuden.

Jag ställer upp en beskrivning av fonemet /ε:/ nedan:

fonem allofoner ordexempel transkription förekomst

/ε:/ [æ:] här [hæ:] Framför /r/

[ε:] häl [hε:] I alla andra positioner

, och på detta sätt kan man gå vidare om man ämnar klassificera ett tungomåls hela

inventarium av språkljud.

Märk att språkljudet [] i exemplen är en allofon av fonemet /r/, men det ska vi inte fördjupa

oss i vidare här, eftersom ovanstående blott har handlat om att du ska lära dig hur de

fonologiska begreppen betyder och hur de tillämpas. Senare i denna text ska vi istället ta upp

hur fonemen distribueras i spanskan.

Avslutningsvis: Fonen, fonemet och allofonen kan ställas upp enligt följande, efter var de hör

hemma i Saussures uppdelning i langage, langue och parole:

langue - språksystem (fonem)

langage- språk (fon)

parole- språkrepresentation (allofon)



8

Till sist vill jag understryka att fonem transkriberas mellan snedstrecken // och allofoner

mellan hakparenteserna []. Det är mycket viktigt att ni använder er av dessa tecken eftersom

det annars är lätt att blanda ihop fonemen och allofonerna med bokstäver (sp. letras) vilka ju

används i skriftspråket men inte är pålitliga tecken när det gäller att utläsa vilka ljud som är

funktionella (d.v.s. distinktiva) språkljud eller uttal.

1. 3. Transkribering

Ni kommer under denna kurs att transkribera språkljud med hjälp av det Internationella

fonetiska alfabetet (IPA). På spanska heter det Alfabeto Fonético Internacional (AFI).

Det togs fram av L´Association phonétique international för att kunna homogenisera

transkriberingen av språkljud internationellt. Det är egentligen ingen självklarhet att vi ska

använda det. Tidigare har det funnits olika traditioner inom respektive språkområde för att

transkribera språkljud och alltjämt om ni tittar i böcker om fonetik och fonologi på spanska så

kommer ni att stöta på symboler som kommer från det fonetiska alfabet som Navarro Tomás

etablerade i början av 1900-talet – el Alfabeto Fonético de la Revista de Filología Española –,

och som många föredrar att bruka än idag.

Dock, jag har valt att utnyttja IPA eftersom det kan finnas anledning till att åtminstone

homofona språkljud transkriberas på samma sätt i de olika språken. Dessutom blir det lättare

att jämföra med transkriberingar av svenska, eftersom det numera blir allt vanligare att även

svenskan transkriberas via IPA.

IPA har en egen hemsida, som ni kan besöka via följande adress:

http://www.langsci.ucl.ac.uk/ipa/

Via den kan ni ladda ned fonetiska fonter för transkribering, alldeles gratis, om intresse skulle

finnas för det.

1. 4. Tal- och skriftspråk

Som var och en förstår om han eller hon funderar en smula på saken så föregår talspråket

skriftspråket i alla mänskliga språk.



9

Analfabetismen är tyvärr alltjämt utbredd världen över men det hindrar inte att de människor

som vare sig kan läsa eller skriva kan kommunicera alldeles utmärkt med varandra via talet.

Historiskt sett är också skriftspråket en sen produkt jämfört med talspråket.

Icke desto mindre finns det en utbredd (miss-) uppfattning om att skriftspråket skulle vara

”det rätta” och någonting som talspråket genom tiderna har anpassat sig till. Ingenting kunde

vara mer felaktigt. Principiellt sett är skriftspråket en metod att med grafiska symboler

representera mänskligt tal.

Däremot är det faktiskt så att skriftspråket i det moderna samhället faktiskt har kommit att

påverka talspråket i vissa avseenden, ibland med rena missförstånd som följd. Exempelvis hör

man allt oftare ”språkfel” som jag gillar och läsa istället för jag gillar att läsa, vilket

sannolikt beror på att konjunktionen och - i synnerhet i mer eller mindre formella

sammanhang -, ofta uttalas som [k], sannolikt p.g.a. en (omedveten) önskan att efterlikna

skriftspråkets och - istället för [] -, vilket har varit och väl är, det gängse uttalet för såväl och

som att (bortsett från när att fungerar som subjunktion) och att sammanblandning mellanoch/att av den anledningen uppträder, vilket i sin tur gör att utsagan kan bli grammatiskt

felaktig, och sedan dessutom slår tillbaka på skriftspråket, så att felet även uppträder i text.

Detta fenomen med att språkbrukarna härmar skriftspråket i sitt uttal brukar f.ö. kallas för

hyperkorrektion.

Dock, generellt sett är det så att skriftspråket, eller ortografin (sp. ortografía), rättar sig eftertalspråket. De grafer som vi använder oss av för att skriva ner ord och text symboliserar i

grunden språkljud.

Emellertid är det inte så enkelt som att ortografin direkt speglar uttalet. I själva verket är

skillnaden mellan de språkljud som graferna (grafias) representerar och språkljuden i det

talade språket i vissa fall väldigt stor. Ortografin kan därvidlag sägas spegla en av

språksamfälligheten etablerad norm, åtskild från talspråket, som ibland har lika mycket med

historia och tradition att göra som med efterliknande av språkljuden.



10

Några exempel?

Ja, om vi tittar på ett ord som genre [sp. género] som kom till svenskan från franskan så sent

som under 1800-talet så uttalas det i svenskan som [xaŋ] alternativt [aŋ] (beroende på

dialekt och/eller sociolingvistiska mönster); skulle vi tillämpa en mer fonematisk

stavningsnorm på detta ord skulle vi stava det ”sjanger” (eller ”schanger”).

Det är uppenbart att franskans stavning har konserverats i detta fall, i svenskan. I andra fall

har lånorden helt anpassats till svenskans ortografiska mönster, som gevär (t. gewehr) toalett

(fr. toilette), fotboll (eng. foot-ball). Hur stavar du förresten till [hajp], [mjl] och [lajt]?

I andra fall kan det handla om att vi i ortografin markerar grammatiska funktioner som inte på

något vis motiveras av uttalet, som i det personliga pronomenet de och dess objektsform dem,

som ju båda, i rikssvenskan, uttalas [dm].

Ortografin i de olika språken speglar i högre eller lägre motsvarighet uttalet. Våra olika

alfabet saknar i högre eller lägre utsträckning resurser för att återge såväl funktionellt uttal

som uttalsvarianter, och tur är väl det. Tänk om vi vore tvungna att jämt och ständigt

transkribera exakt det uttal varmed vi talar! Då skulle knappast en kirunabo och en skåning

kunna kommunicera med varandra via pennan (eller tangentbordet)!

Man kan dock i det avseendet tala om en ortografi kan vara mer eller mindre fonematisk

(fonemática). Engelskan och franskan har en ortografi som är föga fonematisk, svenskan

ligger kanske någonstans mittemellan och spanskan har en ortografi som i allra högsta grad är

fonematisk. Genom att se hur ett ord är stavat i spanskan kan man i de allra flesta fall dra en

korrekt slutsats om hur dess uttal är och vice versa, även om man äger relativt ringa kunskaper

i det kastiljanska tungomålet.

1.5 Stavelser och betoning

Stavelsen, la sílaba på spanska, utgör talkedjans minsta enhet. Somliga ord består av bara en

enda stavelse, som t.ex. y (och) eller vil (ond ), medan andra har två, som i toro (tjur ); tre, som



11

i torito (liten tjur ) eller fler, i teorin hur många som helst. Stavelsen består alltid av en vokal,

stavelsens kärna (núcleo) som förvisso ensam kan utgöra en egen stavelse, men oftast omges

av en eller flera konsonanter, vilka då utgör stavelsens periferi (periferia). Om vi tittar på ett

ord som vaca (ko) så ser vi att det har två stavelser, nämligen va och ca (va-ca). Vokalen a

utgör stavelsekärna i bägge stavelserna, konsonanten v utgör periferin i första stavelsen och

konsonanten c utgör periferin i den andra stavelsen. Om vi tittar på ett ord som prados

(ängar ) så ser vi att ordet äger två stavelser också det (pra-dos), men nu utgörs stavelsernas

periferier av två konsonanter i varje stavelse, p och r respektive d och s. När en stavelse slutar

med vokal kallas den för öppen (’abierta’) och den slutar med konsonant kallas den för sluten

(’cerrada’). Detta kan tyckas vara en trivial sak men längre fram under kursen kommer ni att

ha nytta av denna enkla stavelseanalys.

1.5.1. Accenttecken i spanskan

Spanskans accenttecken, kallat tilde eller acento, fyller tre olika funktioner:

A) Att markera särskiljning . Att i skrift särskilja homofona ord åt, alltså ord som uttalas

likadant men som har olika betydelse och/eller funktion, t.ex. sí ( ja) och si (om), él

(pronomenet han) och el (maskulin artikel) och más (mer , plus) och mas (men, synonym till

pero).

Denna funktion av la tilde faller utanför ramen för denna kurs varför vi inte kommer att

fördjupa oss i saken ytterligare.

B) Att markera hiatus. Att i skrift markera när två vokaler befinner sin intill varandra inuti ett

ord, när den ena av dessa vokaler är /u/ eller /i/, och de båda vokalerna uttalas i olika

stavelser, som i t.ex. país (land ), leí ( jag läste) och río (å, flod ).

C) Att markera betoningsaccent . Att i skrift markera när ordets betoning avviker från den

gängse regeln om hur ord betonas i spanskan, som i t.ex. hablábamos (vi talade), huérfano

( föräldralös) och buenísimo ( jättebra, jättegott etc.).

Eftersom det är helt nödvändigt att behärska punkterna B) och C) för att kunna transkribera

spanskt uttal till fonetiska symboler och vice versa kommer vi att gå igenom dessa funktioner



12

under kursen. Punkt B) kommer vi att ta upp under avsnittet Vokalrelaterade fenomen men

punkt C) kommer vi att gå igenom redan nu.

1.5.1.1.Ordbetoning i spanskan

Genom att lära sig fyra enkla regler behärskar man hur ord uttalas i spanskan. Det innebär att

när du kan dessa regler och sedan läser ett ord i spanskan du aldrig tidigare har hört, så

kommer du utan några som helst problem att veta hur det ska betonas. I analogi med detta: när

du kan dessa regler så kommer du direkt, när du hör ett nytt ord, att veta om ordet ska ha

accenttecken eller inte och var det i så fall ska sitta. Det är alltså av största vikt att lära sig

dessa fyra enkla regler.

En ytterligare sak är att det är först när du behärskar dessa regler som du kan lära dig att

transkribera spansk ortografi (skriftspråk) till fonetiska symboler och vice versa, att omvandla

fonetiska symboler till ortografi; båda dessa saker är av central vikt för att kunna tillgodogöra

sig innehållet i kursen.

Nå, reglerna för betoning av ord i spanskan bygger på utgångspunkten att:

1a) när ordet slutar på vokal, –n eller –s ligger betoningen på näst sista stavelsen, som i casa

(hus, hem, bostad ), pasean (de promenerar ), locos ( galningar , galna).

och

2a) när ordet slutar på konsonant, bortsett från –n och –s, så ligger betoningen på den sista

stavelsen, t.ex. jugar (spela), rosal (rosenbuske), pared (vägg ).

Dessa utgångspunkter är emellertid inte med verkligheten överensstämmande i samtliga fall.

För att få hela bilden klar för sig måste vi anföra två regler till, eller rättare sagt, två

underavdelningar av de regler vi har redovisat:

1b) när ordet slutar på vokal, –n eller –s men betoningen inte faller på den näst sista stavelsen,

så måste accenttecken sättas ut över den vokal som utgör den betonade stavelsens kärna, somi t.ex. básico ( grundläggande), andén ( perrong ), cantábamos (vi sjöng ).



13

och

2b) när ordet slutar på konsonant, bortsett från –n och –s, och betoningen inte faller på den

sista stavelsen, så måste accenttecken sättas ut över den vokal som utgör den betonade

stavelsens kärna, som i azúcar ( socker ), césped ( gräsmatta), árbol (träd ).

Märk här att när vi transkriberar utsagor fonetiskt så måste vi markera var någonstans

betoningen faller. Det gör vi med symbolen , framför den betonade stavelsen. Ett ord (en

form) som cantó har två stavelser: can-tó. Betoningen ligger alltså på sista stavelsen och vår

stavelsemarkering hamnar framför den: [kanto]

2. Vokaler

I skolan har du kanske fått lära dig att det finns nio vokaler (sp. vocales) i svenskan. Ur ett

fonologiskt perspektiv är det inte en korrekt uppgift. Om du iakttar ett ordpar som rät -rätt så

är det så att det så att den långa vokalen i rät är ett fonem och den korta vokalen i rätt , är ett

annat fonem; det är därför vi har en betydelseskillnad mellan dessa ord. Detta system med

korta och långa vokalfonem – längden på vokaler brukar beskrivas via termen kvantitet (sp.

cantidad) –, gäller samtliga svenska vokaler bortsett från de korta vokalljuden i ord som lett

och lätt , vilka bägge, åtminstone i standardsvenskan, uttalas som [lεt], och därför är

homofona språkljud (språkljud som artikuleras och låter likadant); betydelseskillnaden mellan

lett och lätt är alltså inte fonologisk till sin natur utan blott kontextuell i talat språk medan vi i

skriftspråket (oftast) markerar betydelseskillnaden via bokstäverna e och ä. På alla andra

platser i svenskans vokalsystem är emellertid distinktionen inte blott koncentrerad till

kvantitet, utan de skiljer sig också åt avseende kvalitet : hat består av fonemen /h/ / :/ /t/ och

hatt består av /h/ /a/ /t/; det är alltså inte bara längden som skiljer dessa vokalljud åt.

Svenskan har utifrån det fonologiska perspektivet 17 stycken vokaler, eller rättare sagt, 17

stycken vokalfonem. Som bekant saknar vi bokstäver i vårt alfabet för att ortografiskt visa på

dessa sjutton vokaler utan istället använder vi oss (i regel) av dubbeltecknade konsonanter

efter vokalgrafen i skrift för att markera det kortare ljudet (hat , hatt )



14

I spanskan finns det fem vokalfonem: /a/, /e/, /i/, /o/ och /u/.

I motsats till i svenskan, vars vokaler som sagt äger distinkta skillnader avseende

vokalkvantitet, kan samtliga spanska av vokaler betecknas som halvkorta (eller halvlånga).

Det är mycket viktigt för den som har svenska som modersmål att inte överföra denna

distinktion mellan kort och lång vokal till spanskan, eftersom det förstör varje möjlighet till en

godtagbar kommunikationsförmåga: Det låter helt ”ospanskt” och blir svårt att förstå för

spanjoren eller spanskamerikanen som du talar med. Detta gäller naturligtvis inte blott för

dem som har svenska som modersmål, utan alla dem som har sitt språkliga ursprung i ett

språk som äger dikotomin avseende vokalkvantitet.

Spanskans vokalfonem kan ställas upp i en s.k. vokaltriangel (triángulo articulatorio):

Främre Central Bakre (anterior) (central) (posterior)

Hög (alta) /i/ /u/

Mellan (media) /e/ /o/

Låg (baja) /a/

Fig 1. Den spanska vokaltriangeln

Beteckningarna hög, mellan och låg, avser tungans horisontella läge i munhålan. När /i/ och

/u/ uttalas, befinner sig alltså tungan högt upp mot gommen medan när /a/ artikuleras,

befinner sig tungan i sitt nedre läge.



15

Beteckningarna främre, central och bakre avser tungans vertikala position i munhålan. När /i/

uttalas, befinner sig tungan i sitt främre läge, och så vidare, ända bak till /u/, då tungan närmar

sig velum (sp. velo del paladar; se bild s. 19)

Pröva att uttala dessa vokaler en och en, och känn efter hur tungan flyttar sig upp och ned och

fram och bak i munhålan.

2.1. Nasalisering av vokaler

Samtliga spanska vokaler kan nasaliseras (sp. nasalizarse), d.v.s. istället för att mjuka

gommen ligger an mot bakre svalgväggen och luften far ut genom munhålan, så är passagen

till näsans kaviteter öppen och luften tar vägen via näsan.

Detta sker när vokalen uttalas mellan två nasala konsonanter, som i mamá (mamma) [mãma]

och när vokalen uppträder initialt eller efter paus, och följs av nasal konsonant, som i amar

(älska) [ãma3]. Nasaliseringen markeras i alltså i IPA genom det diakritiska tecknet . Vi

ska senare under kursen ta upp vilka konsonanter som i spanskan är nasala.

Viktigt att komma ihåg är dock att nasaliseringen, precis som i svenskan, inte är

betydelseskiljande utan blott allofoner; i franskan däremot betyder beau [bo] vacker medan

bon [bõ] betyder god , vilket betyder att [õ] är ett fonem i franskan, d.v.s. /õ/.

Tabell 1. Förteckning över spanskans vokaler

fonem allofoner grafer ordex. IPA, AFI motsv. i sv.

/i/ [i] i, y pila [! pila] ’pilsner’

[ĩ] mina [!mĩna] ’minne’

[j] viene [! bjene] ’bjälke’

[i ] aire [!ai3e] ’ live’



16

/e/ [e] e peso [! peso] ‘Pelle’

[ẽ] enero [ẽ!ne3o] ‘Nenne’

/a/ [a] a papa [! papa] ‘palla’

[ã] mamá [mã!ma] ‘mamma’

/o/ [o] o coro [!ko3o] ‘koks’

[õ] mono [!mõno] ‘många’

/u/ [u] u puso [! puso] ‘port’

[ũ] mundo [!mũndo] eng: ‘among’

[w] bueno [! bweno] eng: ‘Wendy’

[u ]] auto [!au ]to] ‘aura’

Förutom de allofoner som finns uppställda ovan finns också ett ganska stort antal fria

varianter/fria allofoner av vokalfonemens uttal. Exempelvis finns en tendens i vissa områden

att uttala /e/ som [ε], framför /r/ och /3/, t.ex. i ett ord som perro – [ pero] eller [ pεro] –, men

eftersom detta bruk inte är strukturellt (i motsats till i svenskan; se s. 6-7), kan vi bortse från

dessa varianter i denna framställning.

2.2 Vokalrelaterade fenomen

2.2.1. Diftonger

Diftongen (el diptongo) är ett vokalljud som består av två olika vokaler, vilka smälter ihop

men ändå behåller något av de respektive vokalernas klangfärg. Diftonger uttalas alltså inom



17

en och samma stavelse. För att en diftong ska bildas krävs att den ena av de två vokalerna som

bildar den är hög , alltså /i/ eller /u/. Man brukar skilja på stigande och fallande diftonger.

Den stigande diftongen (creciente) uppträder när en hög vokal övergår i en lägre – vokalen

öppnas -, och stavelsekärnan utgörs av diftongens senare del, t.ex. viene (han/hon/den/

kommer ) och bueno (bra, god ).

Diftongens periferi (periferia) utgörs då alltså av de första av de två vokalerna, som

förvandlas till en s.k. halvkonsonant ( semiconsonante): /i/ blir till halvkonsonanten [j] och /u/

blir till halvkonsonanten [w]. Om vi transkriberar viene och bueno får vi [ bjene] och

[ bweno].

Den fallande diftongen (decreciente) uppträder när en lägre vokal övergår i en högre –

vokalen sluts -, och stavelsekärnan utgörs av diftongens främre del, t.ex. peine (kam) och

pausa ( paus).

Diftongens periferi utgörs då alltså av diftongens andra vokal: /i/ blir till halvvokalen (la

semivocal) [i ] och /u/ blir till halvvokalen [u]. Om vi transkriberar peine och pausa får vi

[ pei ]ne] och [ pausa].

Diftonger som innehåller både /i/ och /u/ kan vara såväl stigande som fallande, beroende på

var någonstans stavelsekärnan hamnar. Detta kan variera mellan olika dialekter, individer och

socialt sammanhang. Om vi tittar på t.ex. ordet viuda (änka), så innehåller det en stigande

diftong om /u/ utgör stavelsekärna: [ bjuCa] men en fallande om istället /i/ utgör stavelsens

kärna: [ biuCa]; det vanligaste i detta fall är det förra uttalet.

2.2.2. Triftonger

I en triftong (sp. triptongo) bildas en förening av tre olika vokalfonem i en och samma

stavelse. Den låga vokalen utgör alltid stavelsekärna och de omgivande förvandlas till

halvkonsonanter och halvvokaler: buey (oxe) [ bwei ]], sitiáis (ni belägrar ) [sit jai ]s].



18

2.2.3. Hiatus

Hiatus (sp. hiato) är vokalmöte, d.v.s. när två vokaler efter varandra uttalas i olika stavelser.

Ex: día (dag ) = [dia]

baúl (kista) = [baul]

poeta (poet) = [poeta]

Som tidigare sagt markeras hiatus ortografiskt i spanskan, när den betonade stavelsen utgörs

av /i/ eller /u/, med accenttecken ovanför den betonade stavelsens kärna, som i hablaría ( jag

skulle tala), raíz (rot ), oí ( jag hörde) etc. När hiatus uppträder bland vokaler som aldrig bildar

diftong, markeras inte betoningen ortografiskt.

3. Konsonanter

I motsats till vokalerna, som ju åstadkoms genom att luften färdas rakt ut från lungorna utan

förträngning, så skapas konsonanterna (’las consonantes’) genom att någon av

artikulationsapparatens rörliga delar, vanligtvis någon del av tungan, närmar sig dennas

orörliga motsvarande t.ex. tänderna, tandvallen och hårda gommen, så att artikulationen

skapas. Hur och var konsonanternas bildning sker kan beskrivas med hjälp av olika kriterier .

De kriterier vi ska använda oss av i denna framställning är tre stycken, nämligen:

a) Artikulationssätt (modo de articulación). Detta kriterium har bäring på hur

konsonanten uppstår.

b) Artikulationsställe (lugar de articulación), se fig. 2. Detta kriterium har bäring på var

konsonanten uppstår. De begrepp jag kommer att använda mig av för detta kriterium

är:

- Bilabialer (bilabiales) artikuleras mellan över- och underläpp.

- Labiodentaler (labiodentales) artikuleras mellan framtänder och underläpp.

- Dentaler (dentales) artikuleras mellan tungan och överkäkens framtänder.

- Interdentaler (interdentales) artikuleras med tungan mellan över- och underkäkens

framtänder.

- Alveolarer (alveolares) artikuleras mellan tungan och tandvallen.- Palataler (palatales) artikuleras mellan tungan och hårda gommen.



19

- Velarer (velares) artikuleras mellan tungan och mjuka gommen

Fig. 2. Artikulationsapparaten med dess spanska namn. Bilden är en modifierad version av en illustration hämtad

från El Instituto Lingüístico de Verano en México.

c) Stämton (vibración de las cuerdas vocales), se fig 2. Detta kriterium har bäring på

om stämbanden vibrerar eller inte, alltså om språkljuden är tonande (sonoras) eller

tonlösa (sordas). När stämton föreligger krymper glottis (glotis) – d.v.s, området

mellan stämbanden, ihop och vid tonlösa språkljud vidgas det. Vid tystnad är glottis

som störst –, avståndet mellan stämbanden som vidast. Samtliga vokaler i såväl

svenskan som spanskan är tonande. Växlingen mellan tonande och tonlösakonsonanter är karaktäristisk för mänskliga språk. Genom att spänna stämbanden kan

vi dessutom öka dess vibrationsfrekvens vilket innebär att tonhöjden stiger, vilket i sin

tur innebär att vi påverkar vårt tals intonation, en i sig viktig ingrediens i det som

brukar kallas för språkmelodi och som vi kommer att ta upp inom prosodin i ett senare

kapitel.



20

Om vi tar vårt första kriterium, artikulationssättet , som utgångspunkt för vår beskrivning, så

kan vi dela in konsonanterna i två huvudtyper: obstruenter (obstruyentes) och sonoranter

(sonantes).

3.1. Obstruenter

Obstruenterna är icke-periodiska språkljud som skapas genom total eller partiell förträngning

mellan artikulationsapparatens rörliga och fasta delar. Vi kan här tala om tre typer:

a) Klusiler (oclusivas). Dessa språkljud produceras när en total förträngning uppträder

någonstans i ansatsröret (sp. ’las cavidades supraglotales’) – alltså någonstans i den övre

delen av artikulationsapparaten: svalg, munhåla, näshåla, tunga, läppar -, och luften sedansläpps fri som i en explosion.

b) Frikativor (sp. fricativas). Dessa språkljud – brus-, väsljud –, uppträder när en icke-total

förträngning sker någonstans i ansatsröret, och luften från lungorna blåses ut kontinuerligt .

c. Affrikator (sp.’africadas’). Artikulationen av dessa språkljud kan sägas vara en kombination

av klusilen och frikativan, d.v.s. artikulationen av den inleds som vid en klusil men avslutas

som vid en frikativa. En total tillträngning sker men istället för att alla luft blåses ut i ett enda

ögonblick, övergår artikulationen till ett kontinuerligt brusljud. Den moderna svenskan saknar

affrikator vilket orsakar problem för svensken i allmänhet när han ämnar tala engelska och

ska säga ett ord som jet (stråle) och uttalar [ ] istället för []. Denna problematik i spanskan

kommer vi att ta upp senare i framställningen.

3.1.1. Klusiler: /p/, /t/ och /k//p/, /t/ och /k/ är precis som i svenskan tonlösa klusiler. Dock föreligger en viktig

uttalsskillnad mellan svenskan och spanskan avseende dessa konsonanter, som är mycket

viktig att ha i åtanke. För att medvetandegöra den kan du pröva en sak. Håll handflatan vänd

mot dig på 10 centimeters avstånd och säg Petra högt för dig själv. Då kommer du sannolikt

märka att en luftström slår mot din handflata. Gör sedan likadant med Thomas och Kalle.

Sannolikt kommer du att stöta på samma fenomen, att du erfar en ganska kraftig luftström

mot handflatan. Detta kallas för aspirering (sp. ’aspiración’): /p/, /t/ och /k/ aspireras i



21

svenskan i de flesta fonologiska kontexter, och i synnerhet när de förekommer initialt (och

kan då transkriberas som [p], [t] och [k ]).

I spanskan däremot, aspireras inte dessa fonem alls. Gör om experimentet men säg nu iställetPetra på spanska, och sen Tomás och Carlos. Om du också nu känner av en kraftig luftström

mot handflatan, så uttalar du dessa ljud fel och det låter helt ospanskt. I så fall bör du träna på

att uttala dessa ljud. Det kan du göra alldeles för dig själv; testa med handflatemetoden. När

du inte känner av någon luftström alls eller bara en lätt sådan, du har du sannolikt ett

godtagbart uttal i detta avseende.

Ytterligare en uttalsskillnad finns att ta upp, och den handlar om /k/, som i rikssvenskan är ettfonem som artikuleras dorso-palatalt, alltså med tungryggen mot hårda gommen. I Spanskan

däremot – och i värmländskan -, artikuleras /k/ med ett dorso-velart ljud, alltså längre bak i

munhålan. Konsekvensen av det blir ett något ”tjockare” k-ljud. Pröva att uttala kanon och

cañón efter varandra; tänk på att det inledande k-ljudet i spanskan ska uttalas längre bak i

munhålan.

Nå, nu ska vi beskriva våra tre tonlösa klusiler:

/p/

/p/ representeras ortografiskt som p

/p/ har bara en allofon: [p]

[p] är en klusil som är bilabial och tonlös

Ex: pato /p/ /a/ /t/ /o/ [ pato] ‘anka’

/t/

/t/ representeras ortografiskt som t

/t/ har bara en allofon: [t]

[t] är en klusil som är dental och tonlös

Ex: tala /t/ /a/ /l/ /a/ [tala] ‘avverkning’

/k/



22

/k/ representeras ortografiskt som qu framför e och i, och som c i alla andra sammanhang. I ett

fall stavas [k] (oftast) som k , i ordet kilo (kan också stavas som quilo).

/k/ har bara en allofon: [k]

[k] är en klusil som är velar och tonlös

Ex: kilo /k/ /i/ /l/ /o/ [kilo] ‘kilo’

quise /k/ /i/ /s/ /e/ [kise] ‘jag ville’

casa /k/ /a/ /s/ /a/ [kasa] ’hus’, ‘hem’

cosa /k/ /o/ /s/ /a/ [kosa] ‘sak’

cuna /k/ /u/ /n/ /a/ [kuna] ‘vagga’

Märk här att /p/, /t/ och /k/ skiljer sig åt avseende blott ett enda kriterium, nämligen

artikulationsstället . De står alltså i opposition till varandra vad artikulationsstället beträffar

medan de i allt övrigt är lika.

3.1.2. Klusiler och frikativor i komplementär distribution: /b/, /d/ och //

/b/, /d/ och /g/ är fonem som ofta skapar problem för personer som har svenska som

modersmål. Anledningen till det är att vart och ett av dem i spanskan har en frikativ, slapp

allofon som saknas i svenskan. För att lära sig att uttala dessa rätt i rätt ögonblick dessa krävs

medvetenhet om problemet samt träning. Samtliga dessa uttalsvarianter befinner sig i

komplementär distribution.

/b/

/b/ representeras ortografiskt som b eller v

/b/ har allofonerna [b] och [β]

[b] är en klusil som är bilabial och tonande.

[b] förekommer initialt1 och efter paus samt efter nasal konsonant

1

Med initialt menas initialt i utsagor, alltså absolut initialt eller efter paus, som i skrift ju markeras med versal, punkt, kommatecken, semikolon.



23

Ex: beso /b/ /e/ /s/ /o/ [ beso] ‘kyss’, ‘puss’

vital /b/ /i/ /t/ /a/ /l/ [bital] ‘vital’

ambos /a/ /m/ /b/ /o/ /s/ [ãmbos] ‘båda’, ‘bägge’

[β] är en frikativa som är bilabial och tonande.

[β] förekommer i alla positioner där [b] inte förekommer.

Ex: lavo /l/ /a/ /b/ /o/ [laβo] ‘jag tvättar’

taba /t/ /a/ /b/ /a/ [taβa] ‘språngben’

vivo /b/ /i/ /b/ /o/ [ biβo] ‘jag bor’, ‘jag lever’

/d/

/d/ representeras ortografiskt som d .

/d/ har allofonerna [d] och [ð]

[d] är en klusil som är dental och tonande.

[d] förekommer initialt och efter paus, samt efter nasal konsonant och efter lateralen [l]

Ex: das /d/ /a/ /s/ [das] ‘du ger’

ando /a/ /n/ /d/ /o/ [ãndo] ‘jag går’

saldo /s/ /a/ /l/ /d/ /o/ [saldo] ‘saldo’

[ð] är en frikativa som är interdental och tonande.

[ð] förekommer i alla andra positioner, d.v.s. där [d] inte förekommer

Ex: lado /l/ /a/ /d/ /o/ [laðo] ‘sida’, ‘flank’

dedo /d/ /e/ /d/ /o/ [deðo] ‘finger’



24

//

/g/ representeras ortografiskt som gu framför i och e, och som g i alla andra sammanhang

/g/ har allofonerna [g] och [γ]

[g] är en klusil som är velar och tonande

[g] förekommer initialt och efter paus, samt efter nasal konsonant

Ex: gala /g/ /a/ /l/ /a/ [gala] ‘gala’, ‘bal’

guiso /g/ /i/ /s/ /o/ [giso] ‘jag lagar mat’

tango /t/ /a/ /n/ /g//o/ [tãŋgo] ‘tango’

[γ] är en frikativa som är velar och tonande.

[γ] förekommer i alla andra positioner, d.v.s. där inte [g] förekommer.

Ex: vago /b/ /a/ /g/ /o/ [ baγo] ‘lat’

sigue /s/ /i/ g/ /e/ [siγe] ‘han (hon/den/det) fortsätter’

Märk här att:

- [b], [d] och [g] står i opposition till varandra blott avseende artikulationsstället .

- [b] står i opposition till [β], och [g] till [γ] blott avseende artikulationssättet .

- [d] står däremot i opposition till [ð] avseende såväl artikulationssätt som

artikulationsställe

- [b] står i opposition till [p], [t] till [d] och [k] till [g] blott avseende stämtonen.

, och att:

/g/, i likhet med /k/, uttalas velart medan de i svenskan artikuleras palatalt. Prova att säga gala

på svenska och sedan gala på spanska, och iaktta skillnaden.

, och att:



25

Representationen av de konsonantfonem vi hittills har tagit upp, har handlat om hur de uttalas

när de befinner sig i prenukleär position av stavelsen, alltså utgör stavelsens begynnelse, som

i t an- g o, an-d o, be-so, qui-se

När de istället förekommer i postnukleär position, d.v.s. i stavelseslut , neutraliseras ofta såväl

artikulationssätt som stämton och uttalsvariationen blir utomordentligt stor, varför det närmast

blir meningslöst att tala om oppositioner mellan /t/-/b/, /t/-/d/ och /k/-/g/ i det sammanhanget,

i en beskrivning av spanskan i stort, i länder och språkområden i bägge kontinenterna. Ett ord

som t.ex. doctor (doc-tor ) kan därför uttalas som [dok to3], [doγto3], [doto3], doto3] etc. En

total beskrivning av dessa egenheter skulle naturligtvis kräva ett utrymme som med råge

överskrider de mål vi har med denna skrift.

En annan sak vi bör ta upp i sammanhanget är kombinationerna /ue/, och /ui/ som alltså

uttalas som [we] eller [γwe] och [wi] eller [γwi], ortografiskt markeras med s.k. trema (sp.

trema) ovanför /u/:

Ex. averigüe /abeiue/ [aβeiγwe] 3:e pers. sing.konj. av averiguar (’utröna’)

pingüino /pinuino/ [piŋwino] ‘pingvin’

I motsats till det ortografiska “gue” och “gui”, är alltså ”güe” och ”güi” representationer för

(stigande) diftonger.

3.1.3. Tonlösa frikativor

/f/

/f/ tecknas ortografiskt som f

/f/ har bara allofonen [f]

[f] är en frikativa som är labiodental och tonlös.

Ex: flaco /f/ /l/ /a/ /k/ /o/ [flako] ‘mager’

/s//s/ tecknas ortografiskt som s



26

/s/ har allofonerna [s] och [z]

[s] är en frikativa som är alveolar och tonlös

Ex: sala /s/ /a/ /l/ /a/ [sala] ‘sal’, ‘vardagsrum’

I motsats till /s/ i svenskan, som uttalas med tungbladet mot alveolerna och tungspetsen – el

ápice – , vilande mot de nedre framtänderna, så beskrivs kastiljanskans artikulation av

motsvarande som att tungspetsen förs högt upp mot alveolerna så att tungan kröks en smula i

sin centrala del. Kastiljanskans [s] är alltså apiko-alveolart, och den konkava båge som skapas

bildar en resonanslåda mellan palatum och tungrygg, vilken åstadkommer ett betydligt

”dovare” ljud än i svenskan. Emellertid är det inte så att detta ”dova” s-ljud förekommeröverallt i den spansktalande världen. I själva verket är det tvärtom: I stora delar av

Spanskamerika, i delar av den spanska som talas på Iberiska halvön och på Kanarieöarna,

uttalas [s] i princip på samma sätt som i svenska. Dock används det tjocka s-ljudet i

huvudparten av den spanska som talas i Spanien, den spanska som åtminstone tidigare

utgjorde normen för vad som var ”korrekt” uttal.

[z] är en frikativa som är alveolar och tonande.

[z] förekommer i stavelseslut och uppstår när /s/ följs av tonande konsonant

Ex: rasgo /raso/ [razγo] ‘drag’, ‘kännetecken’

På olika håll i Andalusien och i somliga sociala miljöer realiseras /s/ som [θ]. Denna generella

och således ickefunktionella läspning – vilken kallas för ceceo –; enligt la Real Academia

Española y la Asociación de Academias de la Lengua Española (Tomo III: 2011), betraktas detta bruk som ”vulgärt” när det brukas i spansktalande områden där det s.a.s. inte tillhör

uttalsnormen.

En detalj att påpeka när det gäller /s/ i spanskan är att detta fonem inte kan förekomma initialt

i ett ord när det åtföljs av konsonant: Latinets schola, statutum, stropha, statio, scandalum,

etc., blev därför till ’escuela’, ’estatuto’, ’estrofa’, ’estación’, ’escándalo’ etc. Detta drag är så

starkt i spanskan att ord som inlånas från språk där /s/ visst kan förekomma initialt, som t.ex.

engelskan, också uttalas enligt denna princip: sprint (= ’spurt’) blir [es pin], stop till [estop],



27

sport ( = fritids-) till [es po] o.s.v., även om man ännu inte har anpassat dessa nytillskott till

spansk ortografi, vilket man däremot har gjort med standard , till ’estándar’. Samma fenomen

uppträder när spansktalande uttalar utländska ord/namn, t.ex. svenska: skulle blir till [eskule],

sluta till [esluta], stilla till [estila], och Stefan blir [estefan] (sp. Esteban).

/θ/

/θ/ tecknas ortografiskt som c framför i och e. Undantag finns dock, och i vissa fall vacklar

stavningsnormen: såväl c som z godtas framför i och e, i ord som cebra (eller zebra), ceda

(eller zeda), cinc (eller zinc). I alla andra positioner tecknas [θ] som z .

/θ/ har bara allofonen [θ]

[θ] är en frikativa som är interdental och tonlös.

Ex. celo /θ/ /e/ /l/ /o/ [θelo] ‘tejp’

zarza /θ/ /a/ /3/ /θ/ /a/ [θa3θa] ‘björnbärssnår’

/θ/ är det interdentala läspljud som i nordspansk spanska (i själva verket norr om norra

Andalusien & Extremadura) utgör betydelseskiljande opposition till /s/ avseendeartikulationsstället. I spanskamerikansk spanska, i regel, precis som i de sydspanska

dialekterna och på Kanarieöarna är /θ/ neutraliserat till /s/ vilket sannolikt beror på att

majoriteten av dem som förde spanskan till Amerika kom från de områden i Spanien där /θ/

just var neutraliserat.

Konsekvensen av denna neutralisering – kallad seseo –, i funktionellt hänseende, är att

fonologiska betydelseskillnader som finns där såväl /s/ och /θ/ realiseras, helt enkelt intefinns, exempelvis i ordpar som t.ex. cerrar (’stänga’) - serrar (’såga’), siento (’jag känner’) –

ciento (’hundra’), cepa (’rotstock’; ’vinstock’) – sepa (presens konjunktiv i 1:a och 3:e person

av verbet saber), pozo (’brunn’; ’pöl’) – poso (’avlagring’). Alla dessa ordpar uttalas likadant

där seseo råder. Det som avgör betydelseskillnaden där seseo används är alltså inte

substansen, utan sammanhanget; distinktionen är inte fonologisk till sin natur, utan

extralingvistisk, kontextuell.



28

Däremot är ortografin likadan i hela den spanskspråkiga världen varför skillnaden mellan /s/

och /θ/ trots allt bibehålls när det gäller skriftspråket.

Om vi exemplifierar med ordparet cerrar-serrar så får vi vid transkribering med IPA:

/s/–/θ/ seseo

cerrar /θ/ /e/ /r/ a/ /3/ [θera3] /s/ /e/ /r/ /a/ /3/ [se’ra3]

serrar /s/ /e/ /r/ /a/ /3/ [se’ra3] /s/ /e/ /r/ /a/ /3/ [se’ra3]

Och om vi tittar tillbaka på våra exempelord under /θ/: zarza och celo, så transkriberas de

självklart som [’sa3sa] respektive [’selo], när vi vill återge den spanska som talas där seseo ärrådande uttalsnorm.

/x/

/x/ representeras ortografiskt som j framför samtliga vokaler och som g framför framför i och

e.

/x/ har bara allofonen [x]

[x] är en frikativa som är velar och tonlös.

Ex: caja /k/ /a/ /x/ /a/ [kaxa] ‘låda’, ‘sparbank’

gente /x/ /e/ /n/ /t/ /e/ [xente] ‘folk’

Märk här att i Mexiko och Centralamerika är i regel artikulationsstället för [x] palatalt istället

för velart som i den övriga spansktalande länder. Vidare tenderar ljudet att helt försvinna när

det förekommer i stavelseslut, vilket förvisso är ovanligt i hela den spansktalande världen,

som i ett ord som reloj (’klocka’ = [relox] eller [relo].

En viktig sak för svensktalande som använder sig av det främre [] istället för [x] i ett ord

som t.ex. sjunga är att de inte överför detta uttal till spanskan, eftersom det för det första låter

helt ospanskt och för det andra är ett icke-funktionellt språkljud i den spanska fonologin:

Quijote ska alltså uttalas som [kixote], inte som [kiot].,



29

/ /

/ / har bara allofonen allofonen [ ] och representeras ortografiskt såväl som y och hi (framför

vokal). Vid yeísmo representeras / / av ll .

[] är en palatal, tonande och oral frikativa

Ex: hierro / / /e/ /r/ /o/ [ ero] ‘järn’, ‘ brännmärke’,

cayo /k/ /a/ / / /o/ [ka o] ‘rev’

3.1.4. Affrikator

/t /

/t / representeras ortografiskt som ch.

/t / har bara allofonen [t ]

[t ] är en affrikata som är palatal och tonlös

Ex: chaval /t / /a/ /b/ /a/ /l/ [t aβal] ‘grabb’

mucho /m/ /u/ /t / /o/ [mut o] ‘mycket’

Som tidigare sagt saknas affrikator i dagens (riks-) svenska, och det innebär att det svenska

frikativa ljudet [] i t.ex. kjol, per automatik överförs på ett ord som t.ex. ’chorizo’, men detta

bruk bör undvikas helt.

3.2 Sonoranter

I motsats till de obstruenterna, som är ickeperiodiska, där artikulationen skapas genom

förträngning, skapas sonoranterna utan sammandragning i artikulationsapparatens övre del,

utan denna fungerar blott som resonanslåda. Sonoranterna är periodiska och liknar i det

avseendet vokalerna, och brukar delas in i



30

- Nasaler (nasales). Utandningsluften har öppen passage och passerar ut genom näshålans

kaviteter (las cavidades nasales) istället för genom munhålan (la cavidad bucal) som i de

orala konsonanterna (alla övriga), då mjuka gommen eller velum (el velo del paladar) trycks

upp mot svalget och stänger passagen.

- Lateraler (laterales). Tungans främre delar skjuts upp mot gommen och utandningsluften

passerar på den ena eller bägge sidorna av tungan.

- Rotiska (róticas). Tungspetsen slår mot tandvallen en eller flera gånger.

3.2.1. Nasala sonoranter

/m/

/m/ representeras ortografiskt som m

/m/ har bara allofonen [m]

[m] är en nasal som är bilabial och tonande.

Ex: mesa /m/ /e/ /s/ /a/ [mesa] ‘bord’

amo /a/ /m/ /o/ [ãmo] ‘husbonde’; ‘jag älskar’

/n/

/n/ representeras ortografiskt som n

/n/ har allofonerna [n], [M] och [m]

[n] är en nasal sonorant som är alveolar och tonande.

Ex: nana /n /a/ /n/ /a/ [nãna] ‘vaggvisa

Vid /n/ i stavelseslut skapas ett antal allofoner av vi tänker ta upp två stycken, p.g.a. att de

brukar orsaka vissa svårigheter för svensktalande att åstadkomma:



31

1. [m]. [n] blir till [m] när den förekommer framför bilabial konsonant: [p], [b] och [m],

varför distributionen mellan dessa är komplementär.

Ex: un vaso [ũm baso] ‘ett glas’

un pie [ũm pje] ‘en fot’

un mes [ũmes] ‘en månad’

2. [M]. [n] blir till [M] när den förekommer framför velar konsonant: [g], [k], [x], varför

distributionen mellan dessa är komplementär.

Ex: un gol [ũMgol] ‘ett mål’

un coso [ũMkoso] ‘ en tjurfäktningsarena’

un jorobado [ũMxo3oAaCo] ’en puckelrygg’

/ I/

/ I/ representeras ortografiskt som ñ

/ I/ har bara allofonen [ I]

[ I] är en nasal sonorant som är palatal och tonande

Ex: mañana /m/ a/ / I/ /a/ /n/ /a/ [mã Iãna] ‘morgon’

3.2.2. Laterala sonoranter

/l/

/l/ tecknas alltid ortografiskt som l

/l/ har flera allofoner men vi tar här bara upp allofonen [l]

[l] är en lateral sonorant som är alveolar och tonande

Ex: lago /l/ /a/ / /o/ [laγo] ‘sjö’

//

// och tecknas ortografiskt som ll .



32

// har bara allofonen []

[] är en lateral sonorant som är palatal och tonande

Ex: llave // /a/ /b/ /e/ [aβe] ‘nyckel’

calle /k/ /a/ / /e/ [kae] ‘gata’

[] är i princip det muljerande l-ljud som i svenskan skapas i ord som t.ex. skölj a och tälj a,

även om det i svenskan handlar om två olika språkljud, som uttalas i olika stavelser, medan

det i spanskan är ett enda fonem. Dock, [] har i stora delar av Spanien och Spanskamerika

genomgått en ”avlateralisering” och i de områden där detta har skett uttalas

bokstavskombinationen ll som den palatala tonlösa frikativan [ ] (som i sv. kaja), vilket

innebär att den fonologiska oppositionen mellan ordpar som t.ex. olla (’gryta’) - hoya

(’grop’), pollo (’kyckling’) - poyo (’stenbänk’), rallar (’riva’) - rayar (’rista’), där har gått

förlorad. Detta fenomen brukar kallas för yeísmo.

Vidare är det så att den spanska dialekt som talas i området runt Río de la Plata,- d.v.s. inordöstra Argentina och Uruguay -, s.k. rioplatense, istället har neutraliserat // till den

tonlösa frikativan [ ] (som i eng. ship). Fenomenet med att // uttalas som [ ] brukar kallas för

sheísmo. Precis som i fallet med /θ/ och [s] är däremot den ortografiska representationen av

// intakt i hela den spanskspråkiga världen, varför betydelseskillnaden mellan respektive

homofon visst representeras i skrift medan den i talat språk blott är extralingvistiskt

kontextuell. Vi ställer upp några exempel för att klargöra skillnaderna:

//–/ / / / (yeísmo) / / (sheísmo)

halla (‘han finner’) /a/ // /a/ /a/ / /a/ /a/ // / a/

[aa] [a a] [a a]

haya (trädet ‘bok’) /a/ / / /a/ /a/ / / /a/ /a/ // / a/



33

[a a] [a a] [a a]

Och naturligtvis måste vi transkribera våra exempelord llave och calle som [ aβe] och [ aβe]

respektive [ka e] och [ka e] om vi vill spegla funktionalitet och uttal i de områden där //

överhuvudtaget inte existerar.

3.2.3. Rotiska sonoranter

R-fonemen i spanskan innebär i regel vissa svårigheter för dem som har svenska som

modersmål. Anledningen till det är att /r/ i svenskan inte har betydelseskillnad beroende påhur det uttalas, medan det är ett faktum i spanskan. Det finns två r-fonem i spanskan: /3/ och

/r/. Det förstnämnda, en s.k. tapp (percusiva), artikuleras på så sätt att tungspetsen slår mot

alveolerna vid ett enda tillfälle vilket ger upphov till ett ”mjukt” r-ljud, som i pero (’men’).

Det senare, en s.k. vibrant (vibrante) artikuleras genom att tungspetsen smattrar vid ett flertal

tillfällen mot alveolerna, varvid det typiskt kraftiga spanska r-ljudet skapas, som i ett ord som

perro (‘hund’). Det är alltså antalet slag mot alveolerna som skapar betydelseskillnaden

mellan /r/ och /3/; de står i opposition till varandra avseende artikulationssättet.

/3/

/3/ har bara allofonen [3] och tecknas ortografiskt som r .

[3] är en rotisk sonorant-tapp som är alveolar och tonande

[3] förekommer intervokaliskt, efter konsonanter bortsett från /l/, /n/ och /s/, samt i ordslut.

Ex: caro /k/ /a/ /3/ /o/ [ka3o] ‘dyr’

la vara /l/ /a/ /β/ /a/ /3/ /a/ [laβa3a] ‘käppen’

probar /p/ /3/ /o/ /b/ /a/ /3/ [p3oβa3] ‘pröva’

/r/



34

/r/ har bara allofonen [r] och tecknas ortografiskt som r i ordbegynnelser och efter

konsonanter, och som rr mellan vokaler.

/r/ är en rotisk sonorant-vibrant som är alveolar och tonande

[r] förekommer i ordbegynnelser, mellan vokaler, och efter /n/, /l/ och /s/

Ex: corro /k/ /o/ /r/ /o/ [koro] ‘jag springer’

ron /r/ /o/ /n/ [ron] ‘rom’

raro /r/ /a/ /3/ /o/ [ra3o] ‘underlig, rar’

enredo /e/ /n/ /r/ /e/ d/ /o/ [ẽnreCo] ‘härva’

alrededor /a/ l/ /r/ /e/ /d/ /e/ /d/ /o/ /3/ [alreCeCo3] ‘runt’

Israel /i/ /s/ /r/ /a/ /e/ /l/ [izrael] Israel

Se sammanfattningar/exempelsamling av samtliga konsonantallofoner som ingår i kursen på

sidorna 34-35.



35

Obstruenter

Klusiler Frikativor Affrikator R

Stämbandsvibration

eller ej tonlösa tonande tonlösa tonande tonlösa tonande to

Labialer [p] [b] [A]

Labiodentaler [f]

Dentaler [t] [d] [S] [C]

Alveolarer [s] [z] [

Palataler [ ] [t ]

Velarer [k] [f] [x] [F]



36

fonem allofon exempel

/p/ [p] pata [! pata]

/t/ [t] tapa [!tapa]

/k/ [k] cono [!kono], kilo [!kilo], queso [!keso]

/b/ [b] vaso [! baso], bala [! bala], hambre [!ãmb3e]

[A] lava [!laAa], nabo [!naAo] una boba [una!AoAa], una vara

[una!Aa3a]

/d/ [d] dato [!dato], donde [!donde], caldo [!kaldo]

[C] nido [!niCo], dado [!daCo], la doña [la!Co Ia]

/f/ [f] gala [!fala], guiso [!fiso], guerra [!fera], tongo [!toMfo]

[F] vaga [! baFa], una guerra [una!Fera]

/f/ [f] faro [!fa3o]

/S/ [S] celo [!Selo], cerveza [Se3!AeSa]

/s/ [s] seda [!seCa]

[z] desde [!dezCe], rasgo [!razFo], los libros [loz!liAros]

/x/ [x] gira [!xi3a], Quijote [ki!xote]

/t / [t ] mucho [!mut o]

/m/ [m] mamá [mã!ma]

/n/ [n] nana [!nãna]

[M] tanga [!taMfa], un coro [u M!ko3o]

/ I/ [ I] leña [!le Ia]

/ / [ ] hierro [ ero], yo [o]

/l/ [l] lago [!laFo]

/K/ [K] valle [! baKe]

/r/ [r] reno [!reno], barro [! baro]

/3/ [3] ira [!i3a], raro [!ra3o], es raro [ez!ra3o]



37

4. Prosodi

Tidigare har vi tagit upp spanskans fonologi utifrån betydelseskiljande och

ickebetydelseskiljande språkljud på segmentnivå (vokaler och konsonanter). Emellertidfinns det en mängd fenomen inom ett språk eller en dialekt som inte nödvändigtvis har

med vokaler och konsonanter att göra. Dessa kallas då för suprasegmentella

(suprasegmentales) och sammantagna sägs de utgöra ett språks prosodi (prosodia).

De tre huvudbegreppen i prosodin är kvantitet (cantidad), betoning (acento) och

intonation (entonación), och tillämpas på större enheter än segmenten, nämligen

stavelser, ord, syntagm (fraser), satser och meningar. Det bör i sammanhanget påpekasatt kvantiteten, vilken vi tog upp redan när vi diskuterade vokalerna i svenskan, visst

kan vara betydelseskiljande på segmentsnivå, som i svenskans distinktion mellan långa

och korta vokaler, och i det avseendet är kvantitet ett relevant begrepp såväl på den

infrasegmentella nivån precis som på suprasegmentella; så är dock inte fallet när det

gäller spanskan. Å andra sidan, som vi också har visat, återspeglar sig spanskans

betoning i dess ortografi, och vi har också tittat på exempel på där betoningen i

spanskan kan vara precis lika betydelseskiljande som fonemen (t.ex. cantará-cantara).

Det är således inga täta skott vi talar om.

Det svåraste att tillägna sig för dem som ämnar tillägna sig ett främmande språk, är dess

intonation. Det ligger inget kontroversiellt i detta påstående, vill jag påstå. Samtliga har

vi nog erfarit exempel på relativt goda talare av ett främmande språk, avseende

vokabulär och uttal av enskilda språkljud, men där vederbörande tillämpar

modersmålets intonation, språkmelodi, och att det av den anledningen till och med kan

vara svårt för en infödd att identifiera vilket språk det handlar om, i synnerhet om

”störande moment” finns vid kommunikationstillfället, såsom buller. Ibland kan det

kanske också vara så att en talare av ett främmande språk faktiskt vill bevara sitt eget

språks (eller dialekts) intonation, men det handlar nog snarare om social identifikation

än någonting annat och det lämnar vi därhän i sammanhanget: Vår utgångspunkt i detta

fall är alltså att studenten ska försöka anamma spanskans prosodiska drag i så hög

utsträckning som möjligt och tyngdpunkten ligger härvidlag på just intonationen.



38

4.1 Stavelser och betoning

Vi har redan berört den betydelseskiljande vokalkvantiteten i spanskan, en sak som

saknar motsvarighet i spanskan. Denna betydelseskillnad mellan långa och korta

vokalfonem i svenskan återspeglar sig emellertid också inom prosodin, på så sätt att betonade stavelser tenderar att bli längre och obetonade kortare: skillnaden i längd

mellan betonad och obetonad stavelse i svenskan är relativt stor. I spanskan däremot, är

betonade och obetonade stavelser, bortsett från när det handlar om emfatisk betoning (se

nedan), i princip lika långa.

Ytterligare en skillnad är spanskans tendens till öppna stavelser, d.v.s. stavelser som

slutar på vokal, vilken är så stark att även slutna stavelser, d.v.s. stavelser som slutar

med konsonant, tenderar att försvagas i stavelseslutet för att ibland helt försvinna, eller

att konsonanten i postnukleär position går över till stavelsen därpå och där blir

prenukleär. På så sätt uppstår den kulspruteliknande rytm som är kännetecknande för

den kastiljanska spanskan: La-ca-sa ro-ja-de-la-es-qui-na-ha-si-do-de-rri-ba-da -es-

ta ma-ña-na. De enda slutna stavelserna i detta exempel slutar med /s/ men med tanke

på att /s/ i stavelseslut tenderar att försvagas och ibland att mer eller mindre försvinna,

blir rytmen slående taktfast och närmast monoton.

Ytterligare en skillnad som spanskan delar med de andra romanska språken och i det

avseendet utgör en slående skillnad gentemot de germanska, är avsaknaden på uppehåll

i uttalet av morfem och ord. Detta i kombination med hög talhastighet gör att det ibland

kan vara svårt för den som håller på att lära sig ett av de romanska språken, att uppfatta

när det ena ordet slutar och när det andra tar vid. Detta leder oss till

stavelsesammandragningarna, som är ett vanligt fenomen i spanskan.

4.2. Stavelsesammandragningar

I likhet med övriga romanska språk tenderar spanskan att samla vokalelement i en enda

stavelse, för att på så vis undvika hiatus. I synnerhet sker detta i löpande vardagligt tal.

Det kan ske inom ord när flera identiska vokaler följer på varandra, t.ex. alcohol [alkol]

(2 stavelser i stället för 3) och creer [k 3e3] ( 1 stavelse istf 2), och mellan ord, som este



39

enfermo [estenfe3mo] (4 stavelser istf 5) och su única amiga [su:nikamiga] (5

stavelser istf 7).

Hur vokalsammandragningar sker inom ord när vokalerna är av olika slag har vi tittat påtidigare under kursen, då vi studerade diftonger och triftonger. Emellertid sker som sagt

detta också mellan ord och då brukar stavelsereduktionen kallas för sinalefa.

För att denna sinalefa ska komma till stånd krävs att vokalserien är stigande, som i iea,

ioa, uea, uoa eller fallande, som i aei och aoi, eller att en lägre vokal omgärdas av

högre, som i ieu, iau, uei och uai: agua y vino [aγwai ]βino] mi hermana [mje3mãna]

etc. Däremot kan inte sinalefa komma till stånd, utan hiatus uppstår, via

kombinationerna aoa, aea, aia, eie, euo, oaia, etc. eftersom en högre vokal befinner sig

mellan två lägre vokalelement, som i siete y ocho, una y otra och agua y aire.

Vilket uttal som blir konsekvensen av dessa stavelsesammandragningar mellan ord kan

illustreras genom nedanstående:

a) Om den sista vokalen i ordet är betonad och den första vokalen i nästföljande ordockså är betonad, så uttalas stavelsen som en enda lång betonad vokal, som i t.ex.

compró otro bolso [kom p3o:t3oAolso].

b) Om den sista vokalen i ordet är betonad och den första vokalen i nästföljande ord är

obetonad, så uttalas stavelsen som en enda kort betonad vokal, som i t.ex. querrá

hacerlo [keraθe3lo].

c) Om den sista vokalen i ordet är obetonad och den första vokalen i nästföljande ord

också är obetonad, så uttalas stavelsen som en enda kort obetonad vokal, som i t.ex.

miraba al suelo [mi3aAalswelo].

d) Om den sista vokalen i ordet är obetonad och den första vokalen i nästföljande ord är

betonad, så uttalas stavelsen som en enda lång betonad vokal, som i t.ex. mi hijo

[mi:xo].



40

4.3. Betoning

Som vi tidigare har konstaterat är betoningen, d.v.s. ljudstyrka, artikulatorisk energi

(alltså hur strikt artikulationen genomförs) och tonhöjd i spanskan (precis som i

svenskan), rörlig och betydelseskiljande. Hur betoningen ser ut på ordnivå, på vilkenstavelse betoningen vanligen faller när ordet slutar på vokal/konsonant och att när

betoningen inte överensstämmer med dessa grundregler så markerar vi i stavningen

detta med accenttecken ovanför den betonade stavelsens kärna. Blott i ett fall är två

stavelser betonade i ett samma ord och det är somliga adverb som slutar med –mente,

t.ex. básicamente, som betonas såväl på första som på näst sista stavelsen, vilket då

markeras med accenttecken över den stavelse som så har ”bitryck” vilket kontrasterar

den mot huvudtrycket på den näst sista stavelsen. Regeln för utsättande av accenttecken

i dessa fall är att om adjektivet har accenttecken – básico, i detta fall, som då följer den

generella regeln för la tilde –, så behålls detta accenttecken vid bildning av adverb.

Hur som helst, nu är det inte så att ord uttalas separat, i allmänhet, utan att de

förekommer i gruppe, och då fungerar det principiellt så att de betonade stavelserna i

ord som har en konkret semantisk innebörd tenderar att betonas kraftigare medan ord

som i princip saknar semantisk innebörd utan snarare är s.k. formord, blir mer eller

mindre obetonade, trots att de på ordnivån visst äger en betonad stavelse: Betonade

stavelser i substantiv, adjektiv, verb och adverb betonas alltid medan prepositioner,

artiklar, och konjunktioner, inte betonas. Pronomen kan både vara betonade (tónicos)

och obetonade (átonos), beroende på vilken funktion de fyller i satsen/utsagan. T.ex. är

alltid interrogativa pronomen betonade, jfr. ¿cuándo jugamos? och obetonat cuando i

cuando jugamos (…), där det fungerar som underordnande konjunktion (subjunktion).

I anslutning till detta bör vi emellertid nämna den emfatiska ordbetoningen

(acentuación enfática), där talaren av olika anledningar kan betona ett ord som i

grunden är obetonat eller betonar ett förvisso betonat ord extra kraftigt - och där en viss

kvantitetsdistinktion faktiskt kan noteras -: i estoy en MI casa betonar talaren det i

grunden obetonade possessiva pronomenet mi för att just ge eftertryck åt att det

minsann är hans eller hennes hem och inte någon annans, och i Pedro estaba AQUÍ

betonar talaren det förvisso betonade adverbet aquí extra hårt för att understryka att



41

Pedro minsann var här och inte någon annanstans. När det gäller den emfatiska

ordbetoningen närmar sig alltså spanskans betoning i visst avseende svenskans.

4.4 IntonationIntonation talar man om när man åsyftar tonhöjden en hel utsagas tonala struktur d.v.s.

från paus till paus i talet. Intonationen kan sägas ha funktioner på två olika nivåer,

nämligen:

a) den systembundna nivån

b) den sociala och expressiva nivån

A-nivån åsyftar den intonation som är förbunden med en viss typ av utsaga och i det

avseendet kan utgöra opposition till en annan precis likadan utsaga bortsett från just

intonationen. I spanskan kan denna systembundna intonation som vi snart ska se, i

somliga fall utgöra en betydelseskillnad motsvarande den som fonemet utgör på

ordnivån. När det gäller den sociala och expressiva nivån avses intonation som har med

kontextuella faktorer att göra snarare än med språket som system. Det finns många olika

variabler härvidlag som spelar roll för hur intonationen ser ut, som sinnestillstånd, ålder,

utbildning etc. Sammantaget ger detta att intonationen i spanskan har ett mycket högt

såväl funktionellt som stilistiskt värde, och det är absolut nödvändigt att tillägna sig

grunderna avseende detta för att kommunikationen ska kunna ske relativt friktionsfritt.

Vi kommer här att lägga tyngdpunkten på den systembundna nivån eftersom vi ser den

som grundläggande och därmed föregående den sociala och expressiva i sammanhanget,

alltså som viktigare för studenten.

För att markera hur intonationen ser ut i olika utsagor använder vi oss av pilar, som ,

för att markera när tonhöjden stiger, av , när tonhöjden sjunker och av →, när

tonhöjden är konstant. Vidare använder vi oss av ↓ och ↑när tonhöjden är brant stigande

respektive sjunkande.



42

4.4.1. Påståendesatser

Påståendesatsen eller den deklarativa satsen (oración declarativa) uttrycker en

händelse/skeende som ett faktum. Intonationen i den deklarativa satsen i spanskan har

ett inledande element där tonhöjden stiger relativt mjukt upp till ett krön och sedansjunker den undan för undan fram till slutet, till den sista betonade stavelsen, då den

sjunker brant.

Ex: Mañana comienzan las vacaciones.

Om vi sätter in våra pilar i denna utsaga för att markera dess intonationskurva får vi:

Mañana comienzan las vaca↓ciones

4.4.2. Interrogativa satser

I motsats till i svenskan markeras ’frågesatser’ i spanskan medelst intonation snarare än

med hjälp av ordföljden. Detta är anledningen till att man i ortografin sätter ut

frågetecken även framför den interrogativa satsen i spanskan, för att man när man läseren text inte kan utläsa huruvida satsen innebär en fråga eller ett påstående om det

omvända frågetecknet saknas.

Den interrogativa satsen börjar som den deklarativa, men till skillnad från denna så

stiger den mot slutet. Om vi använder oss av vår deklarativa sats från det föregående

exemplet, Mañana comienzan las vacaciones, får vi:

¿Mañana comienzan las vaca↑ciones?

4.4.3. Neutraliserad interrogativ sats

Emellertid neutraliseras denna opposition mellan stigande respektive fallande från och

med den sista betonade stavelsen i satsen när ett frågeord (adverb eller pronomen)

används:



43

¿Cuándo comienzan las vaca↓ciones?

Ytterligare ett exempel:

¿Dónde vi↓ves?

Intonationskurvan ser alltså likadan ut i neutraliserad interrogativ sats som i en

påståendesats.

Emellertid, här kan vi också nämna en s.k. artighetsintonation (de cortesía), då klurvan

istället stiger mot slutet:

¿Dón→de vi↑ves?

4.4.4. Exklamativa satser:

Exklamativa satser uttrycker utrop och uppträder i skrift mellan utropstecken.

¡Cuánto tiempo sin ver ↓te!

Accenttecknet markerar att pronomenet är betonat.

4.4.5. Imperativa satser

Imperativa satser innebär uppmaningar och har en närmast rak intonationskurva,

bortsett från en stigning i början och nedgång i slutet:

¡Pon→te el abri↓go!

4.4.6. Utsagor med flera intonationsgrupper

Med intonationsgrupper avses alltså grupper av ord i talkedjan som uttalas mellan två pauser, vilka i långa satser och meningar i ortografin i regel men inte nödvändigtvis,



markeras med kommatecken. Dock är det så att de olika intonationsgrupperna påverkar

varandra sinsemellan: den ena bygger på den andra och den andra bygger på den ena.

A) Om vi tittar på en sammansatt sats med temporal bisats av typen: Cuando empiece

el partido, te llamaré por teléfono, innehåller den alltså två stycken

intonationsgrupper, med sin respektive intonationskurva. Istället för att använda pilar

kommer jag här att använda streck, för att kunna visa på att grupperna skiljs åt av paus.

Cuando empiece el partido, te llamaré por teléfono

B) Om vi tittar på en uppräkning ser vi att vi får en stigning på den näst sista

intonationsgruppen: Comimos jamón, chorizo, albóndigas, y alcachofas.

Comimos jamón chorizo albóndigas y alcachófas

Naturligtvis finns det många fler satstyper man kan ta upp i ett kapitel av detta slag men

vi finner det nödvändigt att begränsa oss och därför avbryter vi denna uppräkning och

hoppas att få återkomma med en utförligare beskrivning längre fram under era

spanskstudier.

SLUT

Documents

Kompendium Spansk Fonologi-1