10

Konstens uppgift � ett

Diego hade aldrig sett havet. Hans far, Santiago Kovadloff, tog med honom för att han skulle få lära känna det.

De färdades söderut.Havet fanns där någonstans långt bortom de höga sand­

dynerna och väntade på dem.När pojken och hans far efter att ha vandrat länge slutligen

nådde toppen på sanddynerna, exploderade havet framför deras ögon. Och det var så storslaget och så glittrande att pojken förstummades av dess skönhet.

När han slutligen darrande och stammande åter kunde tala bad han sin far:

– Hjälp mig att se!

30

Neruda � två

Detta hände i La Sebastiana, ett annat av Nerudas hus, som ligger på bergssluttningen ovanför Valparaísobukten. Huset var sedan länge obebott och ordentligt tillbommat med både plankor och flera hänglås.

Militären hade tagit makten, blod hade flutit på gatorna och Neruda hade dött av cancer, eller sorg. Då fångade plötsligt några märkliga ljud inifrån det igenstängda huset grannar­nas uppmärksamhet. Någon tittade in genom ett högt fönster och såg helt oförklarligt en örn, med blixtrande ögonen och klor färdiga till attack. Örnen kunde bara inte vara där, den kunde inte ha tagit sig in, det fanns ingen väg in; men därinne var den och slog häftigt med vingarna.

56

Byråkrati � ett

Under militärdiktaturens dagar i Uruguay, i mitten av 1973, fick den politiska fången Juan José Noueched en fem dagar lång bestraffning: fem dagar utan varken besök eller rastning, fem dagar utan någonting, för att ha brutit mot reglementet. Från den kaptenens synvinkel som hade utfärdat bestraff­ningen, lämnade inte reglementet något utrymme för tvek­samheter. Det fastslogs klart och tydligt att fångarna skulle gå på rad med båda händerna på ryggen. Noueched blev bestraffad för att han bara haft en hand på ryggen.

Noueched var enarmad.Han hade blivit tillfångatagen i två steg. Först hade hans

ena arm blivit tagen. Sedan han själv. Armen togs i Monte­video. Noueched hade sprungit så fort han kunde, när polisen som förföljde honom lyckades få tag i hans arm och skrek: »Du är under arrest!«, och blev stående kvar med bara armen i handen. Resten av Noueched tillfångatogs ett och ett halvt år senare i Paysandú.

I fängelset ville Noueched ha tillbaka sin förlorade arm.– Fyll i en ansökan, sade de till honom.Han förklarade att han inte hade någon penna.– Fyll i en ansökan om att få en penna, sade de till honom.Då fick han en penna men hade inget papper.– Fyll i en ansökan om att få ett papper, sade de till honom.När han till slut hade både penna och papper gjorde han

en ansökan om att få tillbaka sin arm.Efter en tid svarade de honom. Nej, det gick inte. Fallet

med armen fanns i en annan akt. Han hade blivit dömd i en militär domstol, armen i en civil.

65

De obetydliga

Lopporna drömmer om att köpa sig en hund och de obetyd­liga människorna drömmer om att ta sig ur fattigdomen, att det plötsligt en förtrollad dag ska regna lycka och framgång över dem, att det ska ösa ner. Men det regnar aldrig lycka och framgång, inte igår, inte idag, inte imorgon, aldrig någonsin. Inte ens som duggregn faller det lycka och framgång från himlen, hur mycket de obetydliga än ber om det, och fastän det sticker i vänster hand, eller de stiger upp med höger fot först, eller om de börjar det nya året med att byta ut den gamla sopborsten.

De obetydliga: barn till obetydliga, med obetydliga ägo­delar.

De obetydliga: inga, förringade, ständigt jagande, döende hela livet, alltid förlorare:

Som inte finns, fastän de existerar.Som inte talar språk, utan dialekter.Som inte utövar religioner, utan vidskepelser.Som inte skapar konst, utan hantverk.Som inte har någon kultur, utan folklore.Som inte är mänskliga varelser, utan mänskliga resurser.Som inte har ansikten, utan armar.Som inte har namn, utan nummer.Som inte finns omnämnda i världshistorien, utan i den lo­

kala tidningens rapportering om våld och elände.De obetydliga, som är värda mindre än kulan som dödar

dem.

69

Krönika från Rio de Janeiro

Under nattens mörkaste timmar breder Kristus på Corco­vadoklippan i Rio de Janeiro ut sina armar, lysande och giv­mild. Under dessa armar finner slavarnas barnbarn skydd.

En kvinna utan skor tittar långt där nerifrån upp mot Kris­tusstatyn, pekar på det strålande ljusskenet och säger med sorgsen röst:

– Snart kommer han inte att stå där längre. Jag har hört att de ska ta bort honom.

– Oroa dig inte, försäkrar en grannkvinna henne. Oroa dig inte: han kommer tillbaka.

Många människor dödas av polisen, och många fler av ekonomin. I den våldsamma staden ekar ljudet av skott och trummor. Trummor ivriga att trösta och att hämnas åkallar de afrikanska gudarna. Kristus ensam räcker inte till.

194

Att gråta

Detta inträffade i djungeln i den ecuadorianska delen av Ama­zonas. Några shuarindianer grät över en döende gammal kvinna. De grät sittande bredvid hennes dödsbädd. Ett vittne från en annan värld frågade:

– Varför gråter ni inför henne? Hon lever ju fortfarande.Och de som grät svarade:– För att hon ska veta hur mycket vi älskar henne.

210

Mormodern

Bertha Jensens mormor dog svärande.Hon hade levt hela sitt liv tassande på tå, som om hon bad

om ursäkt för att hon störde, och hon hade vigt sitt liv åt att tjäna mannen och de fem barnen. En exemplarisk maka, en självuppoffrande moder, ett tyst dygdemönster: aldrig någon­sin hade ett klagomål kommit över hennes läppar, än mindre en svordom.

När sjukdomen gjorde henne sängliggande kallade hon på sin man, bad honom sätta sig bredvid sängen och satte igång. Ingen hade kunnat ana att hon var bekant med fulla sjömäns vokabulär. Dödskampen blev lång. Under mer än en månad till sängs spydde mormodern upp en aldrig sinande ström av förolämpningar och hädelser. Till och med rösten förändrades. Hon, som aldrig hade rökt eller druckit något annat än vatten och mjölk, svor med hes röst. Och svärande dog hon; och en allmän lättnad spred sig i familjen och bland grannarna.

Hon dog där hon föddes, i Dragør på den danska kusten. Hennes namn var Inge och hon hade ett ansikte vackert som en zigenerskas. Hon tyckte om att klä sig i rött och att segla i solen.

227

Krönika från Managua

Kommendant Tomás Borge hade bjudit mig på middag. Jag kände honom inte. Han hade rykte om sig att var den hår­daste av alla, den mest fruktade. Det fanns andra gäster också på middagen, trevliga människor; Tomás sade inte så mycket, nästan inget alls. Han tittade på mig, mätte mig med blicken.

Nästa gång åt vi middag ensamma. Tomás var mycket öpp­nare; han svarade obesvärat på mina frågor om den tiden då den Sandinistiska fronten bildades. Och vid midnatt sade han liksom i förbigående:

– Berätta en film för mig.Jag försökte slippa och förklarade att jag bodde i Calella,

en mycket liten plats dit det nästan aldrig kom några filmer, bara gamla filmer …

– Berätta, insisterade han, krävde han. Vilken film som helst, precis vilken som helst, även om den inte är ny.

Så jag berättade en komedi. Jag berättade, jag agerade; jag försökte sammanfatta, men han krävde detaljer. Och när jag var klar:

– En till.Jag berättade en gangsterfilm med dåligt slut.– En till.Jag berättade en cowboyfilm.– En till.Jag berättade en kärleksfilm, som var helt och hållet på­

hittad.Jag tror att det började ljusna när jag gav upp, bad om nåd

och gick och lade mig.En vecka senare träffade jag honom igen. Tomás bad om

ursäkt:– Jag pressade dig för hårt häromnatten. Du förstår jag

gillar verkligen film, jag är tokig i film, men jag kan aldrig gå på bio.

228

Jag sade att det förstod ju vem som helst. Han var Nica­raguas inrikesminister mitt under brinnande krig; fienden slutade aldrig strida och det fanns inte tid för sådan lyx som att gå på bio.

– Nej, nej, rättade han mig. Tid har jag. Tid … man tar sig tid om man vill. Det är inte tiden som är problemet. Förr, när jag levde underjordiskt, förklädd, ordnade jag så att jag kunde gå på bio. Men nu …

Jag frågade inget. Det blev tyst en stund sedan fortsatte han:

– Jag kan inte gå på bio för att jag … för att jag gråter.– Aha, sade jag. Det gör jag också.– Javisst, sade han. Det förstod jag direkt. Första gången

jag såg dig tänkte jag: »Den där killen han gråter på bio.«

236

245

Luften och vinden

Jag färdas längs vägarna likt San Fernandos åsna, bitvis till fots och bitvis gående.

Ibland känner jag igen mig i de andra. Jag känner igen mig i dem som kommer att finnas kvar, i de värmande vännerna, rättvisans glada galenpannor och skönhetens svävande ska­pelser, och andra lösdrivare och landstrykare som vandrar omkring, och som kommer att fortsätta vandra, precis som nattens stjärnor och havets vågor. Då, när jag känner igen mig i dem, är jag luft som håller på att lära sig bli en del av vinden.

Jag tror att det var Vallejo, César Vallejo, som sade att vinden ibland byter luft.

När jag inte längre finns kommer vinden att finnas, den kommer alltid att finnas kvar.

246

Vinddraget

Vinden tjuter inuti mig.Jag är naken. Äger inget, äger ingen, inte ens mina egna

övertygelser, jag är mitt ansikte i vinden, i motvinden, och jag är vinden som piskar mig i ansiktet.

249

Innehåll

Världen 7Världens skapelse 8Konstens uppgift � ett 10Druvan och vinet 11Passion för att berätta � ett 12Passion för att berätta � två 13Ordens hus 14Läsarens uppgift � ett 15Läsarens uppgift � två 17Hyllning av människorösten � ett 18Hyllning av människorösten � två 19Definition av konst 20Konstens språk 21Konstens gräns 22Konstens uppgift � två 24Förutsägelser � ett 26Hyllning av människorösten � tre 27Krönika från Santiago de Chile 28Neruda � ett 29Neruda � två 30Förutsägelser � två 32Hyllning av fantasin 33Berättelser för barn 34Berättelser av barn 35Helenas drömmar 37Resa till drömmarnas land 38Drömmarnas land 39De glömda drömmarna 40

250

Drömmarnas avsked 42Hyllning av verkligheten 43Konsten och verkligheten � ett 45Konsten och verkligheten � två 46Verkligheten är helt galen 47Krönika från Havanna 49Latinamerikansk diplomati 51Krönika från Quito 53Den latinamerikanska staten 55Byråkrati � ett 56Byråkrati � två 57Byråkrati � tre 58Händelser � ett 60Händelser � två 62Händelser � tre 63Julafton 64De obetydliga 65Hunger � ett 66Krönika från Caracas 67Annonser 68Krönika från Rio de Janeiro 69Siffror och människor 70Hunger � två 71Krönika från New York 72Väggarna berättar � ett 73Älskande par 74Teologi � ett 76Teologi � två 77Teologi � tre 78Natten � ett 80Diagnostik och behandling 81

251

Natten � två 82Kallelser 83Natten � tre 84Den lilla döden 85Natten � fyra 86Den uppslukade slukaren 87Väggarna berättar � två 89Yrkesliv � ett 90Krönika från Bogotá 91Lovtal till vältalighetens konst 92Yrkesliv � två 93Yrkesliv � tre 94Världskartan � ett 97Världskartan � två 98Minnesförlust � ett 99Minnesförlust � två 100Rädsla 101Glömskans flod 102Minnesförlust � tre 103Minnesförlust � fyra 104Hyllning av subjektiviteten 105Hyllning av bröllopet mellan förnuft och hjärta 106Skilsmässor 107Hyllning av motsägelserna � ett 108Hyllning av motsägelserna � två 109Krönika från Mexico City 110Kontrasymboler 111Paradoxer 112Systemet � ett 114Lovsång till det sunda förnuftet 115Indianer � ett 116

252

Indianer � två 118Framtidens traditioner 119Kackerlackornas rike 121Indianer � tre 122Indianer � fyra 124Terrorkultur � ett 125Terrorkultur � två 126Terrorkultur � tre 127Terrorkultur � fyra 128Terrorkultur � fem 130Terrorkultur � sex 131Televisionen � ett 132Televisionen � två 133Nöjeskultur 134Televisionen � tre 136Konstens värdighet 137Televisionen � fyra 138Televisionen � fem 139Hyllning av misstänksamheten 140Terrorkultur � sju 141Främlingskap � ett 143Främlingskap � två 144Främlingskap � tre 145Väggarna berättar � tre 146Namn � ett 147Namn � två 148Namn � tre 149Resa bakåt i tiden 150Missmod 151Otur 152Onetti 153

253

Arguedas 154Hyllning av tystnaden � ett 155Hyllning av tystnaden � två 156Hyllning av människorösten � fyra 157Systemet � två 158Hyllning av bröllopet mellan ord och handling 159Systemet � tre 160Lovsång till det privata initiativet 161Det perfekta brottet 163Exilen 164Konsumtionscivilisation 165Krönika från Buenos Aires 166Hemlängtan � ett 168Hemlängtan � två 170Tiden 171Återuppståndelse � ett 173Huset 174Förlusten 175Utdrivningen 176Avsked 177Drömmar vid exilens slut � ett 178Drömmar vid exilens slut � två 180Drömmar vid exilens slut � tre 181Irrvägar � ett 182Irrvägar � två 183Caldwells sista öl 185Irrvägar � tre 186Väggarna berättar � fyra 188Avundssjuka från skyn 189Nyheter 190Döden 192

254

Att gråta 194Hyllning av skrattet 195Väggarna berättar � fem 196Skrattförsäljaren 197Jag, en hårkrympling 198Hyllning av den eviga födelsen 199Förlossningen 200Återuppståndelse � två 201Återuppståndelse � tre 202De tre syskonen 203De två huvudena 204Återuppståndelse � fyra 205Trapetskonstnären 206Blommorna 208Myrorna 209Mormodern 210Morfadern 211Fuga 213Hyllning av vänskapen � ett 215Hyllning av vänskapen � två 216Gelman 218Konsten och tiden 220Trosbekännelse 221Cortázar 223Krönika från Montevideo 224Taggtråden 225Himmel och helvete 226Krönika från Managua 227Utmaningen 229Hyllning av modet � ett 230Hyllning av modet � två 231

255

Hyllning av modet � tre 233Hyllning av modet � fyra 237En hemlig muskel 238En annan hemlig muskel 240Festen 241Fingeravtryck 242Luften och vinden 245Vinddraget 246