KONTUR

Nr. 3/2013

i rörelse

2

MEDVERKANDE

Lotta Ahlbeck, Helsingfors, studerandeoch frilansmusikerMaria Ahonen, Lovisa, art directorSergio Badilla Castillo, poet, Santiago de ChileAnna von Bonsdorff, studerande, Helsingfors

Julia Dahlberg, historiker, Helsingfors Emilia Kannosto, studerande och frilansare, JakobstadSatu Laukkanen, Åbo, litteraturstuderandeHenrika Ringbom, Helsingfors och Korpo,författare och översättare Joséphine Vejrich, illustratör, Stockholm

Nr 3 2013

”Rörelse: allt annat är smärta”.

Det är meningen runt vilken Steve Sem-Sandberg byggde sin roman omUlrike Meinhof, den år 1996 utgivna Theres. Det är en kort mening sommed förunderlig tydlighet visar på nödvändigheten i att alltid vara på väg. Vårt första nummer som redaktion har just rörelse som tema. Vi är väldigtglada över denna samling texter och bilder, som tillsammans visar på denmångfald som ordet rymmer. Det intressanta är att några av texterna fak-tiskt behandlar typer av rörelse vars oundvikliga resultat blir smärta; frånden mer triviala träningsvärken till den identitetsformande längtan efterett fjärran hemland. Detta nummer av Kontur är som sagt vårt första. Det är fantastiskt roligtatt göra Kontur, och det vill vi att ni ska få veta. Men vi måste också låtaer veta lite om vår krassa verklighet. Ingen som på något sätt konsumerarfinlandssvenska medier kan ha undgått att det är hårda tider för alla somskapar kultur på svenska i Finland. Kontur är inget undantag. Att Konturska ges ut även i fortsättningen känns självklart för oss, för likväl tänker vifortsätta röra oss. Men vi är inte för stolta för att ta emot donationer, varförvi gärna betonar det såhär på ledarplats. Tveka inte heller att höra av erom ni har idéer om framtida samarbeten eller om bidrag till nästa num-mer, som kommer ha familjen som tema.

Trevlig läsning!

Redaktionen

REDAKTION Kontur kör igång hösten med två nya redaktörer. Kontakta oss på redaktion.kontur@gmail.com

Frida Lönnroos: djurälskande filmoch tv- studerande som nyligen fåttupp ögonen för en sport, nämligenroller derby. Vad roller derby är kanni läsa om på mittuppslaget. Frida bor i Helsingfors men har växtupp i Borgås skogar.

Johanna Karlsson: värmlandsföddstockholmska som östersjöpendlarför Kontur. Recenserar skivor, läserkvällskurser och leder integrations-projekt. Skriver i detta nummer ombarndomsidolen Linford Christie.

Grafisk form Lena Malm

PärmbildEmilia Kannosto

Detta nummer är presslagt 8.10.2013

Stopp

3

Jag insåg att något inte var som det skulle när jag inte längrekom ihåg mina bankkoder och somnade upprepade gångermed ytterdörren på vid gavel. Jobbet, studierna, ämnesför-eningarna och författarambitionerna stred om min tid. Hög-husen intill Aura å flimrade förbi i bussfönstren, månadernakändes som veckor och FPA påminde med jämna mellanrum

om antalet stödmånader som fortsatte minska till sitt antal. Allt omkring mig rörde sig väldigt fort, men så många saker stod alldeles stilla inom-bords.

Jag har alltid varit mån om att utveckla mitt kunnande och mitt cv, samt levapå en dräglig budget. Skafferiet får gärna innehålla något mer än de billigastemakaronerna. Jag hade dessutom turen att få arbeta i en härlig gemenskap ocharbetsplatsen förde också med sig många nya kontakter. Jag tyckte om att gå tilljobbet en kvart tidigare för att få sitta och prata med kollegerna i kafferummet.

Det var inte jobbet i sig som var problemet, även om det till sin natur var rättkrävande, utan den jag blev innan jag drog på mig kavajen och log mot kunden.Tjejen som sprang till bussen, oftast pratade om hur stressigt allt är, knappt lästenågon bok alls utöver det som krävdes på litteraturkurserna, sprang till nästa bussoch var beroende av kalendern.

Betydelsen av arbetserfarenhet ska inte underskattas. Studerande lever meden viss press att utexamineras med såväl toppbetyg som ett glänsande cv, gärnadirekt efter fem år vid universitetet. För de flesta skapar det stress, vilket inte un-derlättar den från början sköra balansgången mellan studier och extrainkomster.

Jag vet att arbetsmarknadssituationen gör mig som humanist – som alltid får höravitsiga utsagor om min kommande arbetslöshet – en smula orolig. Min arbets-plats blev ett slags bekräftelse om min duglighet. Så länge jag var en duktig för-säljare skulle allting ordna sig, det var lättare att avfärda pikarna om hur min kar-riärs höjdpunkt kommer att bli butikskassan. Jag var ju redan bättre än så.

I min rädsla att stagnera hade jag låst mig på så många andra plan. Ett ochett halvt år passerade utan att jag egentligen lyckades skriva någonting fiktivt, änmindre läsa de böcker jag ville. Frilansandet blev en plan som sköts upp på grundav tidsbrist och såväl större som mindre kulturevenemang behövde bokas in må-nader på förhand. Min inre kulturtant stred ständigt med min inre finansvalp.

När jag fick veta att mitt tillfälliga arbetskontrakt inte skulle förlängas kändejag mig till en början alldeles bedrövad. Det var som att springa rakt in i en vägg;efter smällen verkade inget sluta virvla. Sedan klarnade det. Det tog mig över envecka att vänja mig med tanken att bli heltidsstuderande igen efter ett och etthalvt år som deltidsarbetande. Efter det började det rent av kännas väldigt bra.

Det finns många sätt att bygga en yrkesidentitet på och just nu ser jag minastudier i litteraturvetenskap, företagsekonomi och media också som en väldigtstor del av min personliga identitet. Kanske vår yrkesidentitet rent av är en slut-produkt, det varumärke vi bygger kring oss själva på en snuttifierad arbetsmark-nad. Arbetserfarenheten är förvisso viktig, men inte den enda avgörande faktorni det kommande arbetslivet.

Det är viktigt att kunna inse när man behöver varva ner, innan det är för sent.På lång sikt är det lättare att njuta av den fart som livet kommer att föra med sigom man får satsa helhjärtat på det som känns viktigt. I det här skedet av livet fårdet vara studierna, om några år arbetet. Skrivandet kommer sannolikt att figureravid sidan om. Jag vill avnjuta mitt liv i en hastighet som tillåter mig beundralandskapet och litteraturen.

Text: Satu Laukkanen | Foto: Frida Lönnroos

K alenderns månader styr idrottslektionernas innehåll. Precis innanoch precis efter det långa sommarlovet spelar vi brännboll. Underhöstterminen avancerar vi sedan till en kort period av friidrotts-grenar. Därefter tar inomhusperioden vid i tidig november, då detoftast redan hunnit snöa åtminstone en gång. Skolans helt kortaperiod av friidrottsövningar inträffar ungefär samtidigt som den

verkliga friidrottssäsongen utomhus tackar för sig. Vid udda årtal är det här tiden då världsmäs-terskapen just avgjorts, och strax efter går den tävling i Zürich där VM-förlorarna hoppas kunnata revansch av stapeln. Jag ser utan undantag alla tävlingarna under utomhussäsongen. Jag älskarfri idrott, sprintloppen speciellt, och har insett att jag till psyket är en sann atlet. Utan tvekan skullejag klara pressen. Tyvärr är min kropp av helt annat slag än det atletiska; klumpig, långsam ochmycket sällan lydig. Det gör samtliga idrottslektioner, oavsett aktivitet, till något av ett magont.

Det är onsdag morgon och på agendan för dagen står löpning på sextiometersbana. Parallell -klassen, som har en vikarie som egentligen är tränare för ett ishockeylag i elitserien, har just spelatklart en fotbollsmatch när vi kliver ut i det blöta gräset och över till den ledsna löparbanan somrymmer fem löpare. Jag tycker det är märkligt att en elitserietränare varje vecka undervisar rättsmå och förhållandevis obegåvade barn i idrott, men tydligt är åtminstone att han befinner sigallra högst upp i gymnastiklärarnas näringskedja. Snusaren som undervisar vår klass, måste åter-finnas flera hack längre ner.

Elitserietränaren är tydligt ointresserad av barn men gillar alla som oavsett ålder presterar brai idrott. När han möter en kille som går i min klass, den där killen som springer snabbast av ossallihop, tar hockeytränaren därför tag i honom, ruskar om honom och tjoar glatt ”Santa Monicatrack club!”. Det är en brysk men hjärtlig hälsning. Förmodligen menad som en uppmuntran,en intern specialare för snabbaste ungen i skolan, men jag uppfattar den ändå.

Jag vet ju vad Santa Monica track club är för något. Jag tror att man skulle kunna säga att detär världens bästa klubb för folk som springer snabbt. De som vinner loppen jag ser på tv verkarväldigt ofta vara amerikaner och från just Santa Monica. Men det finns ett undantag, och hanheter Linford Christie. Linford Christie är inte som de andra som springer snabbt och fort. Hanär inte amerikan och kommer inte från Santa Monica. Han är britt med jamaicanskt ursprung,men verkar mest av allt höra till en helt annan värld. Hans sätt att blicka rakt fram liksom ut i en

okänd evighet sekunderna innan han ställer sig i startblocken, utgören bjärt kontrast till amerikanerna som spänner armmusklerna för ka-merorna och pekar på sina tjocka halskedjor som uppladdning införloppen. Morfar, min ständiga tittarkollega under varje friidrottssänd-ning, har berättat att Linford Christie brukar kallas för ”sfinxen”. Jagvet inte riktigt vad en sfinx är, men jag vet att det är något eller någonspeciell. Och det står naturligtvis alldeles klart för mig att LinfordChristie kallas för sfinx för att han är speciell. Jag tycker mycket omLinford Christie och har gjort det sedan första gången jag såg honomspringa. Jag är också speciell, men mest är det nog för att jag tyvärrförvandlas till ett otympligt knyte på ben i samma sekund som jag be-träder löparbanan. Istället för att bli en Linford Christie har jag underalla idrottslektioner på den här ledsna banan fortsatt att vara precisden jag är.

Jag tänker på Linford Christie och hans speciella sätt att skärmaav hela världen inför ett lopp, att stirra rakt fram och på så sätt förnågra ögonblick skapa en alldeles egen och speciell värld dit alla villin men ingen har tillträde, då jag placerar de nyinköpta Nikeskornapå den kritade startlinjen där det hade kunnat finnas ett startblock.Vi springer alltså sextio snarare än etthundra meter, som de vuxna påtv. Vi gör det dessutom i par, istället för i grupper om åtta. För mig ärde här loppen om inte en skräckupplevelse så åtminstone en skam.Hade jag fått välja, skulle jag mycket hellre korsat linjen sist av åttapersoner snarare än förlora en duell mot någon som anses vara unge-fär på min nivå.

Mina starter är sällan bra. Inte heller den här gången får jag tilldet. Caroline Larsson, för dagen med mensvärk, klockar oss. När honavgett startsignal och jag med mycken möda väl uppnår en viss has-tighet, är det som om all tänkbar kroppskontroll rinner iväg till någotställe långt, långt borta och rädslan för att snubbla på mina egna fötteräter upp den segervissa sfinx som finns gömd därinne i mig. Det ärdär och då jag hamnar hopplöst efter och sedan misslyckas kapitaltmed att komma ikapp. Under den korta – men i det här fallet alltsåändå så långa – tid som sextiometersloppet varar, hinner förunderligtmånga tankar rinna genom min hjärnan.

Med tanken på att idrottslektionen enligt schemat är sextio mi-nuter lång, och samtliga elever förväntas sitta och titta på sina sprin-

tande klasskamrater, blir det förvånansvärt lite rörelse. I gengäld erbjuds alltså ett gyllene tillfälleatt detaljstudera mina jämnårigas springstilar. De som vanligtvis avverkar sina sprintlopp snabbast,har för vana att bita ihop käkarna hårt. Efter min misslyckade start verkar det värt att prova på, såjag placerar övre tandraden mot den nedre och låser käken. Under några meter verkar det gå all-deles prima, det syns mig som om jag kanske kan plocka några meter på ryggen framför, men detär innan jag börjar känna fladdret. Det som händer när jag låser käkbenen, är ju tydligen att minkropp helt tappar kontroll över vad som händer utanför dem. Mina runda kinder blir med enstill slappa påsar som dansar upp och ned. Det stör mig något oerhört när jag känner det där flaff-flaff-flaffandet och tanken på att jag ser ut som en blodhund i slow motion vill inte försvinna.Om Linford Christie sett ut som en blodhund, hade det kanske varit okej.

När jag korsat mållinjen på en tid som får mig att skämmas gruvligt, kommer Caroline Larssonfram till mig. Caroline Larsson är en av de där svåra som man aldrig riktigt kan bestämma sig förvar man har dem. Det bästa är att klistra sig mot henne hela tiden, för vanligtvis säger hon intenågot elakt om man är närvarande. Jag lägger mig ner i gräset för att pusta ut och känner att trött-heten inte riktigt står i paritet med resultatet. Caroline Larsson har fortfarande tidtagaruret i han-den när hon böjer över mig. ”Du skulle nog vinna några sekunder på att sätta på dig en sport-bh”, säger hon.

I omklädningsrummet, där det råder febril aktivitet för att hinna duscha innan lektionen iengelska börjar om femton minuter, börjar jag klä av mig för duschen. Caroline Larsson sitter påen bänk och tuggar tuggummi. Jag drar av mig t-shirten, med reklamtryck för slalompjäxor, så atthon ska se min sport-bh i bomull. När jag rör ögonen så långt ut mot ögonvrårna som det är möj-ligt, märker jag att Caroline Larsson inte tittar på mig. Hon blåser en stor bubbla av sitt tuggummi;en bubbla som aldrig verkar vilja spricka. Jag drar av mig sport-bh:n i bomull och slänger dentvärs över omklädningsrummet – på ett sätt som blir mer vuxet och liksom lockande än vad somalls är meningen – för att den ska landa på den bänk där hon sitter. I samma sekund som plaggetlägger sig, inser jag att det inte alls är ett uppkäftigt bevis på att Caroline Larsson hade fel ommig, utan en idiotisk manifestation över det faktum att jag ju inte alls skulle kunnat vinna någrasekunder eftersom bh:n suttit där på mig hela tiden.

Jag kommer försent till min lektion i engelska. Årets sista utomhuslopp på etthundra metervinns två dagar senare av någon från Santa Monica track club. Linford Christie blir tvåa.

Text:Johanna Karlsson

Bild: Emilia Kannosto

Att inte vara Linford Christie

4

5

I början av juli i år anordnades den andra internationella poesifestivalen Fip-lima i Lima, Peru. Det var en jättefestival med över hundra poeter, de flestafrån Latinamerika, men vi var också några inbjudna från Europa, Nordafrikaoch USA. Det här var min första resa till Sydamerika och jag blev överväldigad,av människomassorna, fattigdomen och – trafiken. Lima är en stad med 11miljoner invånare men utan metro, alla kör bil och resten

åker buss och taxi, och alla som har en tuta tutar! Hela tiden! På ett annat plan skakade mig mötetmed de indianska kulturerna – det fanns hur många som helst högt utvecklade sådana före inka.Fast jag bara mötte dem på ett museum låg jag sömnlös följande natt och såg framför mig redska-pen som använts vid människooffer och härskarnas skrämmande utstyrslar i guld. Vila gav migStilla Oceanen, dyningarna som mäktiga rullade in mot kullerstensstranden i Miraflores och vag-gade mig fast jag stannade kvar på land och bara såg på surfarna som låg och guppade på sinabräden.

Några dagar senare började festivalen och poeterna och dikterna tog över. Och mötet med pub -liken! Ingen annanstans har jag mött på en sådan entusiasm för, och förväntan på poesin. Somom de som kom och lyssnade var övertygade om att vi poeter kunde ge dem någonting de hadebehov av.

Mellan uppläsningarna fick vi sedan en chans att umgås. En förmiddag samtalade den serbiskapoeten Nina Zivancevic och jag med chilenaren Sergio Badilla Castillo på ett café. Sergio varen av de poeter jag fick bäst kontakt med, inte minst för att han efter 17 år som politisk flykting i

Sverige talar en perfekt svenska. Nina blev i tiderna upptäckt just på en poesifestival. Allen Gins-berg tog henne med till New York och hon arbetade under flera år som hans assistent. Nu är honbosatt i Paris men står i beråd att efter 35 år utomlands flytta tillbaka till Serbien. Också honskulle ha mycket att säga om livet i exil men samtalet den morgonen kretsade kring Sergio ochhans relation till poesin och exilen. Här följer några utdrag ur hans berättelse:

”Häromdagen frågade någon mig: ”Varför skapar ni chilenare hela tiden nya trender i poesin?”Varje chilensk poet vill skapa sin egen poetiska trend, varje ny generation vill mörda den föregå-ende. Ingen i Chile skulle uppmana någon att skriva som Neruda men många vill i likhet medhonom skapa något nytt, förnya traditionen på samma sätt som han förnyade den sydamerikanskarealismen.

Själv har jag grundat transrealismen. I den uppfattas poesin som ett imaginärt område där verk-ligheten och myten, det vetbara och ovetbara möts. Där dimensionerna förvandlas och mångfal-digas och det förflutna, nuet och framtiden existerar samtidigt. Från en punkt där allt är möjligtbetraktar man verkligheten med ett gudomligt, fragmenterat öga, i en sorts schamanistisk visionav kaos och tingens innersta väsen.”

”Jag började med att publicera mig i olika tidskrifter. År 1971 när jag var lite på tjugo gav jag utmin första bok. Den var snarast ett häfte, men jag var mycket lycklig över den. Nu när jag ser till-baka tänker jag att det var på 80-talet jag verkligen började skriva.

Däremellan upplevde jag exilen. Jag kom att bo i flera länder. Ett halvt år efter militärkuppeni Chile år 1973 flydde jag till Argentina. Det var underbart att komma dit, för första gången sedankuppen kände jag att jag levde. Jag satt i fängelse och blev torterad under kuppen, visserligenbara i några dagar, men det var en hemsk tid. Min första dotter föddes dessutom just då.

Jag bodde i Argentina i ett och ett halvt år. Sedan började förhållandena där likna dem i Chile,man förberedde en militärkupp och folk blev jagade. Vi flyktingar fick av FN veta att vi intelängre var trygga där och att det enda land som var villigt att ta emot oss var Ceausescus Rumä-nien. Vi placerades alltså i ett odemokratiskt land och levde där under mycket påfrestande för-hållanden.”

”År 1976 lämnade jag Bukarest och kom till Sverige. Jag kom att stanna i 17 år. Det var min ljusatid, helt väsensskild från allt jag upplevt tidigare.

I Sverige träffade jag en underbar poet och romanförfattare, Sun Axelsson. Hon var en god feför oss exilchilenska författare, hjälpte oss och förde fram oss i offentligheten. Hon sammanförde

mig också med svenska poeter som Artur Lundkvist, Östen Sjöstrand och Tomas Tranströmer.I Stockholm arbetade jag i tretton år på Sveriges radios spanska redaktion. Alla de betydande

latinamerikanska författarna kom till Sverige i hopp om att det skulle hjälpa dem att få Nobel -priset. Så varje vecka träffade jag någon som Octavio Paz, Nicanor Parra, Ernesto Sabato, ochförstås också Nobelpristagarna Mario Vargas Llosa och Gabriel Garcia Marquez. Jag är tacksammot livet för att jag under dessa år fick vistas i så många olika rum och städer och träffa mängderav intressanta kulturpersonligheter. Fast just när man träffar dem förstår man kanske inte vilketprivilegium det är.”

”Jag har av en kritiker kallats den chilenska poet som tagit starkast intryck av nordisk, särskilt fin-ländsk poesi. Diktonius, Södergran och Haavikko har varit viktiga för mig, liksom Ekelöf ochTranströmer från Sverige. Också Kalevala och de isländska sagorna har haft ett djupt inflytandepå mitt skrivande. De visioner jag idag har för poesin, det jag kallar transrealismen, bottnar kanskei mitt förflutna. I dem sammansmälts den latinamerikanska och nordiska synen på poesi.”

”År 1993 lämnade jag Sverige. Jag var ju en politisk flykting, och när situationen i Chile återgicktill det normala bestämde jag mig för att flytta tillbaka.

Väl hemma blev jag nästan dåligt behandlad av det chilenska etablissemanget. Jag betraktadessom en utlänning, och fortfarande kan jag stöta på problem. De flesta etablerade chilenska poeterdrömmer, som jag sa, om att skapa sin egen trend och är ofta hätska mot varandra. Kanske handlar

det om rivalitet och avundsjuka. Självfallet blir manstraffad för att man bott utomlands och fått sina vyervidgade. Om ni frågar en chilensk poet om hen kän-ner till mig kanske hen svarar: ”Inte egentligen, eller … det är en utländsk poet, han är inte chi-lensk.”

Någon påstod att jag var argentinsk eftersom minmors släkt är från Argentina. Nu är min mor död,liksom alla mina bröder. Jag har ingenting kvar iSantiago förutom mina tre barn, språket och nostal-gin.

Under många år var svenska det språk jag talade imin vardag. Nu fick jag återgå till att använda mitttidigare språk, spanskan. När man lever utomlandsblir ens språk mera privat, kompakt och särpräglat,men när man återvänder hem möter man en mängdljud, bilder och dofter som är förenade med det ochblir förvirrad.

Svenska är mitt andra språk. Jag känner … jag vet inte hur jag ska uttrycka det. Det lever starkti mitt inre … Vad jag fick av Sverige och det svenska språket är har helt enkelt en väldig betydelseför mig. Betecknande nog var det min översättning av en av Tranströmers dikter som först publi-cerades i hela den spanskspråkiga världen när han fick Nobelpriset.”

”De svårigheter man går igenom kan göra en starkare, och att tänka på de tunga stunder man ge-nomlevt kan ge inspiration. När jag ser tillbaka är det de värsta ögonblicken som lyser klarast.Smärta och skador gör en känsligare och närmar en till verkligheten. Man tänker inte längre såmycket på sig själv, blir mindre egocentrisk än om man levt i en avskild och trygg miljö. Det äringet recept jag vill komma med, för det tar på en att uppleva hemskheterna. Men om man intehar något val kan de senare verka inspirerande.

Exilen har liksom den romerska guden Janus två ansikten. Det ena är vänt mot det förflutna,för min del Pinochet och allt det hemska som hände då. Det andra ansiktet är vänt framåt, motnuet och framtiden. Man ser det som hänt, det var fruktansvärt och man skulle kanske helstglömma det, men samtidigt förser det en med material, och ger också en utgångspunkt för attuppleva nytt. Lidandet blandas med det ljusa, mörkret och ljuset är samtidiga.”

Exilensdubbla ansikte

Henrika Ringbom

Sergio Badilla Castillo med polisen i Lima.

Artikelförfattaren i Lima.

6

F rån omklädningsrummet kommer spelarna, den här gången med krigs-målningar i ansiktet. Alla i laget har sitt eget spelnummer skrivet påarmen, skjortan och hjälmen och hjulen på rullskridskorna går i regn-bågens alla färger. Ett surt moln av svett stannar i luften en stund närde susat förbi mig och likaså en känsla av glädje, upprymdhet och be-slutsamhet.

Det är dags för den andra delen av matchen och de tio spelarna från de båda lagen ställerupp sig vid startstrecken på den ovala banan. På ljudet av visselpipan börjar de åka. När en spelaremed stjärnbeklädd hjälm lyckas tränga sig igenom hela gruppen med resten av spelarna hurrarpubliken. Varje gång någon får en hård tackling och faller hörs publikens sus av oro.

...

När min kompis utbrast ”jag hade nog aldrig trott att du skulle börja med en sport!” förstod jagförst inte vad hon menade. Vadå sport? Ah just det, roller derby. Sanningsenligt svarade jag attdet hade jag nog själv aldrig anat heller. Idrott är inte min grej och har aldrig varit det. Det när-maste jag kommit är ridning, men där har huvudsaken inte varit idrottsgrenen i sig, utan detviktiga har förstås varit hästarna. Jag har alltid ogillat gymnastiktimmarna i skolan och aldrigtyckt att det är kul att röra på mig.

Så nej, för tre månader sedan skulle jag aldrig ha gissat att jag frivilligt betalar hundratalseuro för sportutrustning och träningar, och att jag går och längtar till nästa gång jag får stå pårullskridskorna. Men ända sedan jag för första gången fick se en roller derbymatch visste jag attdet är så det kommer att bli.

De första gångerna som man står på ett par rullskridskor är kaotiska. Ens balanssinne är sombortblåst och man både känner sig och ser ut som Bambi på hal is. Men efter ett par gånger påde fyrhjulade skorna så försvinner rädslan för att falla bakåt och man vågar börja lita på sin kropp.För att spela roller derby krävs det verkligen att man blir du med sin kropp. För att nå dit måsteman våga misslyckas och ramla. Det fick jag snabbt lära mig.

Varför hajade jag då till när min vän kommenterade att jag hade börjat en sport? Jo, därföratt jag i första hand inte tänker på roller derby som en sport. Under matchen jag var och kolladepå så blev jag inte bara intresserad av idrottsgrenen i sig, utan lika medryckt blev jag av den här-liga stämningen som lagen hade. Det låg kärlek och respekt i luften och det märktes att alla lag-medlemmar var lika mycket värda. Efter några månaders träningar är det fortfarande just dethär som jag tycker att är det bästa med roller derby.

Vad är roller derby? När någon frågar mig vad roller derby är, börjar jag med att ställa enmotfråga. ”Känner du till en film som heter Whip it, med Ellen Page i huvudrollen? Eller i Finland heter den Roller girl.” När de minns filmenså blir deras ögon stora och de berättar att de aldrig hade anat att jag hål-ler på med en sådan tuff sport. De som sett på filmen minns ofta någrasaker. Den första är att banan som de tävlar på är en byggd arena medsluttande kanter. Som tur är spelas roller derby nuförtiden på en ovalbana direkt på golvet. Tacklingarna är däremot lika viktiga. Sen minnsde flesta att sporten utövas på rullskridskor med fyra hjul. Två hjul sitterintill varandra framme och två bakom.

Under en match spelar två lag mot varandra med 5 spelare vardera.En från varje lag är en jammer, som får poäng genom att varva de andraspelarna, de försöker i sin tur hindra jammern.

Roller derby skapades som underhållning under 1930-talet i USA,då med både män och kvinnor. På 2000-talet kom sporten tillbaka ochblev en idrott för kvinnor. Sedan dess har roller derby spridit sig till restenav världen och växer hela tiden. I dag finns det en förening som heterWomen’s Flat Track Derby Association som arrangerar mästerskap ochskriver reglerna. I Finland finns 16 aktiva lag varav ett lag medlem iWFTDA och det är Helsinki Roller Derby.

Idrottsgrenarnas frizon

Text:Frida Lönnroos

7

S kiljer sig roller derby från annan lagidrott i och med att det är enny och kvinnodominerad idrottsgren? Enligt Laura Savolainen,eller Juicy Butther som hon kallas i roller derbysammanhang, ärroller derby öppet för alla oavsett könstillhörighet eller sexualitet.Savolainen studerar kvinnovetenskap i Åbo Akademi och hargjort en avhandling om roller derbyns queera potential.

Laura, hur kommer det sig att det är just roller derby som är en så queervänlig idrott ochöppet stöder de homosexuellas rättigheter?Den moderna roller derbyn har fått inspiration från Riot Grrrl-rörelsen och tredje vågensfeminism och det råder en stark DIY-anda inom grenen. Ligorna ägs av spelarna själva, detvill säga av kvinnor, vilket är sällsynt i en idrottskontext.

Det är lätt för homosexuella och queera att börja med roller derby för det finns så mångahomosexuella som är med. Det är ingen som bryr sig vad du har för sexualitet, så du behöverinte ”komma ut” för någon. Inom roller derby bryter man mot den traditionella heterosexu-ella femininiteten, vilket kan upplevas som provocerande.

Homosexuella och queera idrottare har det inte heller så lätt ställt och även i Finlandfinns det en stark press för dem att inte komma ut på grund av sponsorer, men framför alltpå grund av idrottsvärldens homofobi. Inom roller derbyn är man öppen med det politiskaoch tar faktiskt ställning, vilket inte är så vanligt. Det är bara lögn att påstå att idrott inteskulle vara politiskt.

Vad är din egen historia inom roller derby?Jag kom i kontakt med roller derby i Malmö, när min bästa vän grundade en liga där. Närjag sedan flyttade tillbaka till Åbo startade jag ett eget lag här på sommaren 2010 med tvåandra som jag stött på i några diskussioner på nätet. Laget heter Dirty River Roller Grrrlsoch jag spelar i det fortfarande. År 2011 kom jag med i Finlands landslag och deltog i VM.För ett tag sen bröt jag benet, men tränar nu försiktigt igen.

Du studerar kvinnovetenskap och är färdig med din avhandling med rubriken: Kön ochsexualitet inom idrott − en studie om roller derbyns queera potential. Berätta om hurdu bestämde dig för ditt ämne?Jag valde ämnet för att det har skrivits så lite om idrottande queera kvinnor, men också föratt jag insåg att roller derby är en rätt unik grej. Det kändes jättebra att jag kunde kombineramitt arbete med det som mitt liv annars består av. Jag kände att det var ett fantastiskt intres-sant forskningsområde, en hel unik kultur som jag definitivt ville undersöka även från ettakademiskt perspektiv.

I din forskning gjorde du både fältstudier och intervjuer. Hur kändes det att göra inter-vjuer med spelarna om så personliga ämnen som kön och sexualitet?Att snacka om sexuella upplevelser och sexualitet i en intervjusituation är ju inte kanskedet bekvämaste. Men sexualitet är ett så mångfacetterat och intressant ämne, ibland pratadevi mer om närhet och beröring och den intima stämningen. I ett historiskt perspektiv harinte kvinnor haft tillgång till idrott på samma sätt som män, för att inte tala om transpersoneroch interkönade personer. Så det är intressant att kolla på idrottens betydelse från det per-spektivet att det kan vara en miljö där kvinnor helt enkelt kommer närmare varandra ocksårent fysiskt. Rör varandra och litar på varandra. Det gör att det är även lättare att tala omnärhet, deltagarna och jag har en delad upplevelse av denna närhet och tillit.

Skulle du säga att roller derby har en betydelsefull och viktig funktion i samhället?Det har definitivt en viktig samhällelig funktion i och med att den aktiverar kvinnor ochpersoner av andra kön till att idrotta, hålla på med en fullkontaktsport och framför allt attta plats. Jag har fått höra så många skeptiska kommentarer angående sporten, som för detmesta handlar om att det är inte en riktig sport. Det tror jag har att göra med att det är själv-säkra kvinnor som själva har grundat en häftig idrottskultur och är öppet vad de är.

Jag har varit med nu i 3 år, och sporten har utvecklats i en grym takt. För tre år sedanvisste vi nog att det skulle bli stort, men att det skulle bli så här vågade vi inte drömma om.

Rollerderbyns queera potential

Bild: Maria Ahonen

8

9

M ed sin mastodontiska fantasyserie A Song of Ice and Fire harden amerikanska författaren George R.R. Martin satt mångastenar i rullning. Böckernas huvudingrediens, ett intrigfylltpolitiskt spel, får den fortfarande pågående berättelsen att ex-pandera kontinuerligt. Tv-serien Game of Thrones ochmängder av internetbaserad fanverksamhet är bara några ex-

empel på hur Martins episka saga lyckats etablera sig inom populärkulturen. Någonting är på gång. Det märks då folk bär omkring på tegelstenstjocka pocketböcker med

pärmar som pryds av drakar och svärd. Det märks då uttryck som ”A Lannister always pays hisdebts” eller ”Red Wedding” smyger sig in i olika sammanhang. Fenomenen hänger naturligtvisihop och stavas A Song of Ice and Fire, eller ASOIAF i förkortad version. George R.R. Martin ären av de författare som bidragit till ett tydligt uppsving för fantasylitteraturen under de senastedecennierna.

Det hela fick sin början under tidigt 90-tal. Martin, som tidigare skrivit science fiction ochjobbat som tv-producent och manusförfattare, lär ha tröttnat på produktionsmässiga begränsningaroch snäva budgeter. Litteraturen erbjöd däremot fritt spelrum för storskalighet, och så inleddesskrivandet av hans magnum opus. Den första boken, A Game of Thrones, utkom 1996, åtföljd avA Clash of Kings (1998) och A Storm of Swords (2000). Därefter blev publiceringstempot märkbartlångsammare och fansen fick ge sig till tåls innan fortsättningen på äventyret utkom i form av A Feast for Crows (2005) och A Dance with Dragons (2011). Ytterligare två böcker är planeradeinnan serien beräknas vara avslutad.

Det är inte bara de trognaste fansen som är nöjda med vad de läser. Martins serie har fått ettpositivt mottagande, i synnerhet bland amerikanska kritiker, och författaren själv bär det presti-gefyllda epitetet ”Amerikas Tolkien” efter en artikel som publicerats i Time. Också New YorkTimes prisar Martins skrivande som ”fantasy för vuxna”, men samtidigt har serien kritiserats föratt vara väldigt våldsam och cynisk. Martin är en garvad författare som leker med fantasygenrenskonventioner och utnyttjar alla slags berättarknep och hans böcker har lyckats klättra högt upppå internationella bestsellerlistor.

Maktspel och intriger sMartins berättelse utspelas i en fiktiv värld som saknar direkt koppling till vår egen, men som tillexempel har vissa likheter med det medeltida feodalsamhället. Ett ovanligt meteorologiskt feno-men som måste påpekas är att årstiderna räcker flera år i sträck, istället för att växla i jämn takt.Själva berättelsen utspelas huvudsakligen på kontinenten Westeros. Westeros består av sju kung-adömen som tidigare varit självständiga och styrts av gamla, anrika ätter, men som senare förenatsoch lyder under ett av seriens mest eftertraktade objekt, järntronen, som är belägen i huvudstadenKing’s Landing. I norr avgränsas Westeros av en enorm ismur som byggts för att skydda civilisa-tionen mot de faror som lurar bakom den. Samtidigt förekommer parallellhandlingar på denöstra kontinenten Essos.

För att på något sätt försöka kartlägga handlingen innan det blir alltför komplicerat kan manvid seriens början tala om tre geografiskt centrerade huvudspår. För det första finns det politiskaspelet och maktkampen om de sju kungadömena som koncentreras till hovet. Kung Robert Baratheon, en vinmarinerad ex-rebell som lett ett uppror och störtat den gamla kungen av ättenTargaryen 14 år innan handlingen tar vid, ber sin trogna vän Eddard Stark att bli hans närmasterådgivare. Samtidigt visar det sig att drottning Cersei av ätten Lannister konspirerar vilt för att blikvitt sin make. Då kung Robert dör dröjer det inte länge förrän Westeros översvämmas av tronpre-tendenter med tvivelaktiga anspråk, och inbördeskrig är ett faktum. De två andra huvudspårenkretsar kring prinsessan Daenerys Targaryen som befinner sig i exil på kontinenten Essos efter atthennes familj störtats från makten, samt vad som händer i Westeros norra regioner, invid ochsmåningom även bortom den jättelika ismuren.

Tack vare det rörliga och emellanåt även röriga politiska spelet som aldrig upphör att förvånahar ASOIAF jämförts med både Rosornas krig och Romarriket. Den ständigt pågående kampenom järntronen leder till allianser som knyts och löften som sviks i ett rasande tempo. Gång pågång tar handlingen oförutsebara, rent av chockerande, vändningar. Ifall en plan yppas högt ärdet mer regel än undantag att den inte kommer att gå i lås. Men när tärningen väl är kastad finnsdet ingen återvändo i spelet. En av seriens mest slående repliker, myntad av drottning Cersei i A Game of Thrones lyder: ”When you play the game of thrones, you win or you die. There is nomiddle ground.” Detta är en exakt sammanfattning av böckernas kärna. När det handlar ommaktspelet gäller det inte bara att lyckas kapa åt sig makt. För de litterära gestalterna gäller det

även att behärska själva spelet, att klara av ledarskapets plikter och regerandets konst, samt natur-ligtvis att hålla sig vid liv. Martins berättelse har nämligen en väldigt hög dödskvot och ingen avde litterära gestalterna kan vara säker på fortsatt överlevnad.

Ingen vanlig fantasy vDå man diskuterar fantasylitteratur går det knappast att undvika Tolkiens Sagan om ringen somden stora föregångaren inom genren. Men vid en närmare jämförelse är det mycket som skiljersig mellan äventyren i Tolkiens Midgård och Martins Westeros. Martin har exempelvis undvikitatt dela upp sin värld i gott och ont, något som annars är vanligt inom fantasy. Likaså saknas detrena hjältefigurer som är förutbestämda att utföra stordåd, och det förekommer inte heller men-torfigurer med magiska krafter i stil med Tolkiens Gandalf eller J.K. Rowlings Dumbledore, somskulle kunna hoppa in och rädda situationen när det kniper.

Magi, ett oundvikligt element inom fantasylitteraturen, lyser också med sin frånvaro i relativtstor utsträckning. Martins värld påverkas och styrs i första hand av de litterära gestalternas egetagerande, inte av oförklarliga magiska krafter. Böckerna är medvetet uppbyggda så att den mängdmagi som förekommer ökar en aning per bok, men i Martins värld är magin fortfarande något avett mysterium, då dess användningsmöjligheter respektive begränsningar ännu efter fem böckerär okända för läsarna. ASOIAF har rent av marknadsförts som ”fantasy för folk som inte gillar fan-tasy” just på grund av att det politiska spelet snarare än magin är seriens drivkraft.

Vid en närmare läsning står det klart att Martins böcker innehåller flera genreöverskridandedrag. Istället för att klassa ASOIAF som renodlad fantasy går det nämligen att upptäcka spår avandra populärlitterära genrer inom berättelsens ramar. Seriens första bok är i själva verket i stor ut-sträckning uppbyggd kring ett mordmysterium, då den pliktmedvetna ”detektiven” Eddard Starkförsöker utröna varför kungens tidigare rådgivare blivit mördad. Samtidigt som Eddard bedriversin utredning vid hovet matas han med ledtrådar från olika håll och styrs och manipuleras utanatt själv veta om det. Frågan om vem som egentligen håller i det politiska spelets trådar bakom ku-lisserna väcks snabbt och bidrar till att A Game of Thrones får något thrilleraktigt över sig.

ASOIAF bär också på tydliga inslag av skräcklitteratur. Särskilt det handlingsspår som utspelasi Westeros norra regioner har försetts med en obehaglig stämning av överhängande hot, inte minstdå handlingen förflyttas bortom ismuren, till ett outforskat vinterlandskap fullt av faror. Ocksådet faktum att en ny vinter är i antågande och snart kommer att lägga sig över hela Westeros ärett olycksbådande varsel. Några andra exempel på skräckelement är förekomsten av tortyr ochtemat kannibalism, särskilt i A Dance with Dragons.

Berättarknep och perspektivväxling kAtt ge sig i kast med ASOIAF-serien är en konst i sig eftersom Martin utnyttjar en mängd olikaberättarknep som förbryllar och förvillar läsarna. Den uppmärksamma läsaren slås av böckernaspusselaktiga karaktär. Trots förekomsten av många parallellhandlingar knyts flera av dem ihop,ofta då man minst anar det, och en i förbifarten nämnd person eller detalj kan visa sig vara avstor betydelse 300 sidor eller tre böcker senare. Samtidigt är Martin också skicklig på att strö utfalska spår i berättelsen.

I serien ingår ett stort persongalleri med minst sagt komplexa litterära gestalter. Istället för attdela in sina figurer i hjältar och skurkar befinner sig Martins personer för det mesta i en högstmänsklig gråzon, där både deras bättre och sämre sidor får komma till uttryck. Martins berättar-perspektiv växlar mellan olika personer och utgörs hittills av över 30 stycken figurer i olika åldraroch med varierade bakgrund. En litterär gestalt kan ge upphov till väldigt olika intryck, beroendepå vems berättarperspektiv som råder. Då tidigare okänd information uppdagas eller då någonutför en oväntad handling kan läsaren bli tvungen att ompröva sina bedömningar av seriens olikafigurer, till och med flera gånger. Genom att ändra på berättarton, varseblivning och värderingarutgående från de olika berättarperspektiven förstärks intrycket av att Martins böcker utspelas i enbåde nyanserad och komplicerad värld.

Då Martin laborerar med sitt växlande berättarperspektiv infogar han även medvetna kom-plikationer, särskilt i form av opålitliga berättare. Detta tar sig uttryck genom exempelvis miss-förstånd som inte uppdagas, förträngda upplevelser och minnen av händelser som i själva ver-

ket inte ägt rum. Allt det som berättas behöver nödvändigtvis inte vara sant och många händel-seförlopp återges med olika och ofta motstridiga versioner.

>> fortsätter!>>

Berättelsen som väckt enslumrande drake

Text: Anna von Bonsdorff

Bild: Lotta Ahlbeck

10

Det sägs att det utbröt panik bland publiken när bröderna Lumière ifilmens barndom för första gången förevisade en filmsnutt som före -ställer ett tåg som rullar in på en järnvägsstation. Illusionen av lokomotivet i rörelse var så realistisk att publiken blev förskräckt.Historien om paniken på filmförevisningen är förmodligen en avfilmhistoriens stora myter menar historikern Martin Loiperdinger,

men den innehåller ändå någonting symptomatiskt. Tåget var visserligen inte längre någon nyhetnär den här filmförevisningen ägde rum 1896 – men det rullande tåget var ändå ett passandemotiv för en av tidens stora moderniteter.

När bröderna Lumières tågfilm några månader efter premiären i Paris förevisades på Socie-tetshuset i Helsingfors sommaren 1896, blev i alla fall ingen panikslagen. För ett pris av två markkunde publiken inta förfriskningar vid små bord och se den 50 sekunder långa filmen (Aftonposten27.6.1896). Vad de fick se var en scen som redan kändes vardagligt bekant för de flesta: ett ångandelokomotiv med en svans av passagerarvagnar som rullade in till perrongen.

Men om vi backar några årtionden. Hur kändes det när det allra första tåget kom?Den första järnvägen i Finland började byggas 1858. Banan löpte mellan Helsingfors och Ta-

vastehus. På morgonen den 8 augusti 1861 företog lokomotivet Ilmarinen sin första provkörning.Dagen för provturen hade hållits hemlig in i det sista. Med på den första färden fanns bara enhandfull personer ur järnvägspersonalen.

Lokomotivet körde långsamt ut från bangården i Helsingfors och fortsatte fram till Fredriks-berg, som i dag är Böle station. Längre än dit var rälsen inte färdig. Väl framme vid Fredriksbergsvängde man därför om och fortsatte tillbaka till Helsingfors där man igen svängde. På det härsättet fortsatte man att åka fram och tillbaka mellan de båda stationerna i flera timmar. För varjevända blev man modigare och farten ökade. Till slut for man fram med en hastighet på närmare60 kilometer i timmen.

På kvällen samma dag gjorde man en ny provkörning. Den här gången hade nyheten om vadsom var på gång redan spritt sig i staden och i Kajsaniemi hade en stor åskådarskara samlats. Mel-lan klockan 6 och 8 på kvällen körde tåget flera vändor mellan de båda stationerna och varje gångvar lokomotivet fullastat med ivriga luståkare varav de flesta var tjänstemän och personal vid järn-vägen. Enligt rapporterna i tidningarna vågade sig till och med en modig ung dam ombord. Varjegång ekipaget passerade Kajsaniemi möttes det av rungande hurrarop från publiken.

Till slut, på den sista rundan återvände tåget till bangården i Helsingfors med tio vagnar las-tade med sand. Det nya färdmedlet demonstrerade på så vis både sin snabbhet och sin styrka.

...

Det var inte bara tio vagnar med sand som lokomotivet Ilmarinen satte i rörelse.Tidningarna rapporterade: Det ”första steget” var på det här sättet taget. Rörelsen hade kommit

igång. Vägen mot Tavastehus skulle snart stå öppen. ”Och sedan – blott vidare med raska steg”,utropade tidningen Wiborg (13.8.1861).

Vidare! Framåt! Snabbare och snabbare. Vem vet var man hamnar till slut? Tågets rörelse varnågonting mer än ett sätt att färdas från Helsingfors till Tavastehus. För 1800-talsmänniskan varjärnvägen en upplevelse jämförbar med Harry Potters resa mellan plattform 9¾ och Hogwarts.Järnvägen förändrade både tid och rum.

Järnvägen, rörelsen och det moderna hänger ihop... (tja...) som vagnarna i ett tåg. Faktum äratt det till och med kan vara svårt att skilja dem åt. Är järnvägen moderniseringens lokomotiv ellertvärtom? Den saken kan man ha olika syn på. Utan järnvägen är det i alla fall svårt att föreställasig hur den moderniseringsprocess som fick sin början under 1800-talet skulle ha kunnat ske.

...

Till Finland kom järnvägen relativt sent. Redan tio år innan lokomotivet Ilmarinen genomfördesin jungfrutur mellan Helsingfors och Tavastehus (en sträcka på ganska jämnt 100 kilometer)hade man i England ett järnvägsnätverk som omfattade nästan 10 000 kilometer räls. Tysklandhade vid samma tidpunkt ungefär hälften så mycket och Frankrike en tredjedel.

Det var järnvägen som blev tändhatten för det som har kallats för den industriella revolutio-nen. Så menar i alla fall historikern Jerrold Seigel. Många av de tekniska innovationerna sombehövdes för industriell produktion hade redan uppfunnits tidigare. Spinning Jenny – den fa-mösa spinnmaskinen som omnämns i skolböckerna – kom till redan under 1760-talet och detsamma gäller för flera andra maskiner och tekniska lösningar. Men utan möjligheter att snabbtoch billigt transportera varor till avlägsna platser var det ingen idé att syssla med storskalig, in-dustriell produktion. Massproduktion utan en tillräckligt stor marknad skulle bara ha medfört

Text: Julia Dahlberg

Bild: Joséphine Vejrich

11>> fortsättning!>>

Förutom att vända upp och ner på läsarens intryck genom att ständigtväxla berättarperspektiv experimenterar Martin också med olika teman ochskakar om etablerade uppfattningar. Ett av de teman som löper genom helaberättelsen är tanken om ridderlighet. Det visar sig nämligen att dubbade rid-dare ofta agerar minst sagt oridderligt, medan den som inte förväntas uppträdabeundransvärt överraskar med att göra det. Och den litterära gestalt som trog-nast lever efter idealets riddarkodex är i själva verket en kvinna.

Bortom böckerna bDen värld som Martin skapat håller sig emellertid inte inom bokseriens pär-mar, utan har fortsatt att expandera i olika riktningar. Internet har lyckats mo-bilisera stora skaror fans som behandlar ASOIAF i allt från diskussionsforum,podcast-sändningar och bloggar till konst och fanfiction. De olika nätforumenöppnar upp för vidare analyser och diskussion kring serien och det finnsmånga fans som exempelvis roar sig med att leta efter historiska parallellermellan Martins värld och vår egen, eller att göra omläsningar av böckernamed fokus på detaljer och symbolik, för att försöka komma åt de hemlighetersom serien fortfarande ruvar på.

Martins berättelse har också inspirerat till artiklar och arbeten inom enakademisk kontext och böckerna har behandlats utgående från olika veten-skapiga discipliner så som genusteori, sociologi och litteraturvetenskap. Därtillhar HBO och producenterna David Benioff och D. B. Weiss i samarbetemed Martin själv producerat tre säsonger av tv-serien Game of Thrones sombygger på böckerna, och en fjärde säsong är på kommande. Tv-serien har bli-vit en stor publikframgång, vilket i sin tur ytterligare ökat böckernas popula-ritet.

Trots rikligt med fanbaserade konspirationsteorier om hur det stora även-tyret egentligen kommer att sluta finns det bara en som känner till det, ochtillsvidare håller han det väl förborgat. Martins bokprojekt kan i äkta fantasy-anda jämföras med att väcka en slumrande drake, någonting som sannerligeninte passerar obemärkt. Då processen väl påbörjats är stora saker i görningenoch det går inte längre att lämna det ogjort. Oberoende av hur slutresultatetkommer att se ut är en sak säker. ASOIAF har lyckats slå rot inom populär-kulturen och är här för att stanna.

m

ett överutbud som fick priserna på varorna att sjunka och entreprenörerna att gå med förlust. Järnvägen blev lösningen på problemet. Förutom en möjlighet att snabbt och billigt trans-

portera både människor och varor, innebar det växande järnvägsnätet också en stimulans för me-tallurgin och verkstadsindustrin som tillhandahöll både räls, vagnar och lokomotiv.

Järnvägen medförde också att det blev både lättare, snabbare och bekvämare att resa. Denbäddade för uppkomsten av en ny turistnäring och för en ny rörlighet som inte bara vidgade dengeografiska horisonten utan också den mentala.

Resans tempo blir snabbare. Det växande järnvägsnätverket slingrar sig ut över Europa ochde övriga kontinenterna. Somliga linjer är mer omtalade än andra: Orientexpressen(Paris‒Wien‒Belgrad‒Sofia‒Konstantinopel) och Transsibiriska järnvägen (Moskva‒Vladivos-tok). De omges av ett skimmer av romantik och mystik som litteraturen, och senare filmen, inteär sena att spegla. Det avlägsna målet, den stadiga, snabba rörelsen, slagen mot syllarna och dunketmot rälsen, den moderna punktligheten.

...

Just punktligheten var ett problem som uppstod i och med järnvägen. Själva tiden förändrades. Före tågen kom, var tiden det samma som solens resa över himlen och dagen var dygnets

ljusa timmar. Dagens längd varierade med årstiden och timmens längd i förhållande till det. Detfanns förvisso mekaniska klockor som kunde mäta tiden mer exakt, men varje ort ställde sin klockaefter eget behag och den lokala tiden varierade därför från by till by och stad till stad.

Varje resenär som någon gång har suttit på sin kappsäck på en öde perrong och väntat pånästa tåg, därför att tåget man hade tänkt hinna med just har gått, vet hur irriterande det kan vara.Järnvägen är beroende av exakta och pålitliga tidtabeller för att resenärer som planerar tågbytenska kunna lita på att komma fram.

Tåget, tiden och rörelsen är på så vis oskiljaktiga. För de väntande tågresenärernas skull in-fördes den standardiserade timmen och en tid som är lika lång var man än befinner sig – ävennär det inte känns så. Utan den nya moderna punktligheten i tidsangivelserna skulle en stor delav publiken på bröderna Lumières filmförevisning förmodligen ha försenat sig och gått miste om50 sekunder av filmhistoria.

Litteratur:Martin Loiperdinger: ”Lumiere’sArrival of the Train. Cinema’sFounding Myth.” The MovingImage 1/2004, s. 89–118.Jerrold Seigel: Modernity andBourgeois Life. Society, Politics,and Culture in England, France,and Germany since 1750 (2012).

Bo CarpelanMOT NATTEN

Ulla-Lena LundbergSIBIRIEN

Tuva KorsströmFRÅN LEXÅ

TILL GLITTERSCENENKjell Lindblad

8.2.

LÄSLUST! Köp dem -25 % på sets.�!

12

Man

nen

från

Kar

tago

Sergio Badilla Castil lo

På denna ankarplats fossiliseras människomassan i spontan ångest:Som en gammal elefant kommer jag hit för att gömma migi denna stad som jag alltid har älskat som en kvinnafast hon vände sig mot mig under mer än trettio år.Bouppteckningen hånar globetrotterns återkomstföraktlig fortfarande med sitt klumpiga europeiska tänkesättloja engelska beteende plågad av sina fienderDet är den åldrade Strindberg som vandrar i snön på Karlavägeneller kanske jag själv på promenad vid middagstid,planlöst letande efter mina fotspår på trottoaren.Matematiska förvirringstillstånd förklarar mina olyckliga år.Jag blir fortfarande ställd när någon framfusigt undrar hurmin mor mår, tänker sedan att jag fortfarande är betydelsefullbakom alla takfönster och dörrar.Exilen var / innerst inne / mera likgiltighet än exiloch kanske inte det som jag föreställde mig med denna återkomst.Skenet från en gatlykta hejdar / delvis / mina ögons envetnagranskning och jag fylls av genuin oro.Havet finns där och flyr till den sannolika gränsen för min blick.August Strindberg / borttynande, med polisonger / har återvänt till Stockholm.Han läser en bok / i Blå tornet på Drottninggatan /om en ensam man framför havet i Kartago.

Översatt från engelska av

Henrika Ringbom