Adam El Amrani

2

Kapitel 1

Jag var på väg till Australien för att fira en av mina släktingar som tagit studenten. När jag kollar ut genom fönstret så ser jag på den fina utsikten över havet. Plötsligt kommer flygvärdinnan och frågar om jag vill ha något att dricka. -Gärna!, jag tar ett glas vitt vin, svarade jag. Hon ger mig ett glas vitt vin och sa: - Var det bra så?-Ja tack, det är bra så, svarade jag.

Jag lutar mig tillbaka i stolen och njuter av mitt vin. När jag tittar ut genom fönstret blev det plötsligt mörkt. Jag tittar upp och ser att mörka moln strömmar in och täcker den ljusa himlen. Plötsligt började det mullra till, då vänder jag mig till höger och brevid mig så sitter en dam och darrar och mumlar tyst för sig själv . - Hej, säger jag, varför är du så nervös? - Hej! det är första gången jag flyger, svarar hon.- Du behöver inte vara nervös, säger jag, det är bara lite muller.Hon sneglar tvivelaktigt på mig och mumlar något för sig själv. Jag och kvinnan diskuterar vidare. Plötsligt började det komma strömmande blixtar över molnen och så hör jag ett högt ljud som låter som att en blixt träffade något. Planet börjar darra och vingla. Flygvärdinnan tog snabbt mikrofonen och sa: -Var vänlig och spänn fast era bälten och var lungna .

Jag spänner fast mitt bälte med en hastig rörelse sedan tittar jag ut genom fönstret och ser att det börja ryka från motorn. Rätt som det är så börja planet störta neråt. Jag ser vattnet närma sig med våld-sam fart och mina ögon blir fulla av skräck. Planet är nu väldigt nära vattnet och jag stänger mina ögon och håller fast mig allt vad jag kan, samtidigt som jag blir fylld av skräck och mitt hjärta dunk-ar i 120.

3

Kapitel 2

Jag vaknar upp på en främmande strand. Min kropp är helt slut, den värker och ömmar och jag kan inte röra mig. Jag lyfter min arm så gott jag kan och känner på min panna. Den känns varm och jag tittar på min hand, den är full av blod. Är det såhär jag ska dö? Jag tittar mig omkring och jag ser bara havet, sand och en djungel. Jag har svårt att resa mig men när jag äntligen lyckas så börjar jag halta mig bort mot djungeln. Jag tittar upp mot himlen och ser att solen lyser starkt i mina ögon. Det första jag vill få tag på är vatten och och något ställe där jag skulle kunna sova. Jag hör massor av olika ljud i djungeln, det låter som apor, fåglar och en massa ljud som jag inte känner igen. Tillslut efter att jag har letat och letat i flera timmar, så hittar jag äntligen vatten. Jag hittar också några grenar som jag skulle kunna bygga en koja av. Jag tittar upp mot himlen igen och ser att solen håller på att gå ner och det börjar bli mörkt. Jag satter mig ner och försöker göra upp en eld så fort som möjligt med en pinne och några grenar. Jag snurrar och snurrar på pinnen och blåser, till slut får jag upp en eld.

Det är helt kolsvart ute, jag letar efter något att ha som stöd till mitt huvud och jag hittar en rundad sten som jag lägger huvudet mot. Till slut somnar jag och elden fortsätter att lysa upp himlen.

4

5

Kapitel 3

Nästa dag vaknar jag upp, det första jag ser med mina ny vakna och halft öppna ögon ögon är en apa som sitter på min mage. Jag hoppar upp med ett språng och apan blir också rädd och försvinner in i djungeln. Jag börjar gå runt och försöker att utforska den stora, stora djungeln och plötsligt så ser jag något mellan buskarna. Det är en man som står där och bygger en koja. Hans kläder är slitna och blodiga. Först vågar jag inte gå fram fast sen tänker jag att han säkert också är här från flygkraschen. Vi kan säkert hjälpa varandra att klara oss. Jag går fram och han tittar förvånat på mig. - Hej! Var du också med i flygkraschen, frågar jag försiktigt. Han ser på mig med rädsla men sen svarar han: - Hej! Jag heter David. Ja jag trodde att jag var den ende som över-levt. Jag går närmare honom - Vill du samarbeta för att vi ska kun-na komma ut från den här djungeln och klara oss, svarar jag. Han tittar på mig en stund-Ja, jag är på! Det kommer bli ett fasansfullt jobb i den här stora djungeln och vad som helst kan hända. Vi hjälper varandra att byg-ga upp kojan. När den väl är klar så somnar jag väldigt snabbt hur konstiga ljud det än är i djungeln så lyckas jag somna.

6

7

Kapitel 4

Nästa dag vaknar jag och David. När vi går in i kojan så ser vi att vi har ont om bananer. Vi går in i djungeln för att leta efter mer frukt fast alla träd har slut på frukter.- Djuren måste ha tagit alla frukter och vi kommer bli utan mat, säger David. Och ingen av oss vet hur man jagar eller något li-knande. Vi vet inte heller vad vi ska äta i den här djungeln för vi har aldrig varit i en djungel. Vi vet inte vad som är giftigt så vi går hem igen tillbaka till kojan. Vi sätter oss ner och pratar om vad vi ska göra för att klara oss. Nästa dag när vi går runt i djungeln för att leta efter något igen så hittar vi fortfarande inget. Samma sak nästa dag igen och dagen efter det. Tillslut letar vi fortfarande i fyra dagar och vi har fortfarande inte hittat någon mat för att kunna få bort den hunger som kurrar i våra magar. Efter en väldigt lång tid av letande efter mat så råkar jag kliva i något slags hål och jag ramlar ner. Jag skadar inte mig trots att det var ett så djupt hål på tre meter.- Gick det bra? ropar David.- Ja! Kom det ser ut som en gång här nere!, säger jag.David hoppar ner och vi går in i den korta gången. Vi ser något som ser ut som ett rum och vi går in. Där ligger det fullt av banan-er, äpplen, kokosnötter, ananas och alla möjliga andra frukter. När vi går fram för att ta och äta för att magarna på oss är vrål hungri-ga så ser vi en död kvinna ligga i hörnet. Vi går fram till henne.-Det är den där damen jag pratade med i flyget!, ropar jag.Vi tittar skräckslagna på henne och ser ett hål i hennes mage och det rinner blod.-Jag tror hon har dött av något djur eller något som har skadat henne, men hon har hunnit komma hit innan hon dog av förblöd-ningar, säger David.Vi tog så mycket frukt som vi kunde bära till kojan. Plötsligt hör vi något ljud uppe från himlen och jag kollar upp.

8

Kapitel 5

Vi båda kollar upp mot himlen. Ljudet närmar sig ön mer och mer. Tillslut ser vi vad det är, det är en helikopter som kommer norr högt upp i himlen.-Hjälp, hjälp! Här är vi!, ropar jag och viftar med armarna.Helikoptern landar vid stranden och jag och David rusar dit ly-ckligt och med en stor lättnad inom oss. En man kliver ut ur he-likoptern.-Mår ni bra? -Ja! Allt är väl och vi är oskadda, säger DavidMannen hjälper oss till helikoptern och vi flyger hemåt. Vilket äventyr vi varit med om! När jag kommer hem springer mina två barn Lisa och Maja och hoppar i famnen på mig. Min fru Karin kommer också och kra-mar mig. När jag sitter i vardags rummet med dem i soffan så berättar jag allt som hänt mig under denna resa. Dem blir väldigt förvånade..