Ord kan krossa betong av Masha Gessen

masha gessen

ord kan krossa betong berättelsen om pussy riot

Översättning Thomas Grundberg

och Nille Lindgren

brombergs

Originalets titel

Words Will Break Cement – The Passion of Pussy Riot

Copyright © 2014 by Masha Gessen

All rights reserved.

Författarfoto Casia Bromberg

Copyright © den svenska översättningen:

Thomas Grundberg, Nille Lindgren och Brombergs Bokförlag AB 2014

Satt med Berling 11/16

Sättning K2AB

Tryck ScandBook, Falun 2014

ISBN 978-91-7337-561-0

www.brombergs.se

Innehåll

Prolog IK-14 7

Del 1 Hur Det börjaDe

Ett naDja 21

Två KrIg 38

Tre Kat 53

Fyra ”pIsIa rIot” 65 Fem MarIa 92

Del 2 bön ocH reaKtIoner

Sex en punKbön 109 Sju DeMasKerIng 133 Åtta I HäKte 150 Nio rättegången 171

Del 3 straffet

Tio Kat 247 Elva MarIa 266

Tolv naDja 287

Epilog 297

Författarens efterord 331

Prolog

IK – 14

gera ville kissa. igen. Under de elva timmarna i bilen fö-regående dag hade hon omväxlande frågat om vi inte snart skulle vara framme eller krävt att få kissa – var femte mi-nut. Vi kom inte fram förrän klockan ett på natten, men hon hade inte sovit en blund. Och nu, åtta timmar senare, satt vi i min bil igen, på väg till straffkolonin, och Gera ville kissa.

”Gera, du behöver inte kissa var femte minut!” sa Petja till sin fyraåriga dotter. ”Man kan inte bedöma ett konst-verk utifrån dess genomslagskraft.” Nu pratade han i den lilla mikrofonen som var fäst i jackan och som tillhörde det tyska inspelningsteamet som körde bakom oss i en annan bil. Vi hade tillbringat natten i Zubova Poljana och innan vi lämnade hotellet hade jag tvingats flytta undan bilen från bakdörren så att tyskarna kunde filma den långa och gängliga Petja när han sprang till bilen med de jättelika, rutiga, fyrkantiga kinesiska plastkassarna vi skulle ta med

8 ord k an krossa betong – berättelsen om pussy riot

oss till Nadja, Petjas fru och Geras mamma. ”Nu är det sjätte gången jag blir filmad när jag lastar in Nadjas väskor i bilen.” Han skrattade när han satte sig i passagerarsätet. Det verkade alltid som om han njöt av uppmärksamheten och publiciteten som var kopplad till hans frus frihets-berövande, och det var först nu, drygt ett år efter att jag träffade honom för första gången, som jag verkligen bör-jade förstå hur slitsamt, enformigt och ändlöst det han gjorde för henne faktiskt var.

Medan en av tyskarna satte på Petja mikrofonen för-sökte en annan prata med Gera, men hon blev plötsligt talträngd och kinkig. När reportern gick sin väg försökte jag, i ett plötsligt anfall av tävlingslystnad, ställa några egna frågor till Gera. Vi hade trots allt hunnit bekanta oss med varandra under den dag vi tillbringat tillsammans i bilen.

”Hur länge sedan är det du träffade din mamma senast?””Det minns jag inte längre.” Hon ryckte på axlarna.”Varför sitter din mamma i fängelse?””Det vet jag inte ens.” Hon ryckte på axlarna.”Vem var det som satte henne i fängelse?”Hon ryckte på axlarna igen. ”Putin.”Nu hade hennes pappa och morfar äntligen satt sig i

bilen och vi rullade i väg. Och hon ville kissa. Igen.”Om du envisas med att kissa ute i kylan kommer du att

förfrysa stjärten och då kan du inte få några barn”, sa mor-far Andrej.

”Jag vill inte ha några barn”, svarade Gera snabbt.”Inte jag heller”, sa Andrej. ”Men man får dem ändå, så

är det bara.”

prolog 9

Andrej var sådan att man inte ville att han skulle prata med ens dotter. Vid femtiosex års ålder var han sliten och fårad, men det syntes fortfarande att han hade varit snygg som en filmstjärna. Han var otålig. Han uppförde sig emellanåt opassande, som när han började läxa upp Petja inför Gera. Han var omogen. När en trött Gera fick ett utbrott och krävde att få åka till sin mamma, sin farmor, och tillbaka till hotellet – genast och allt på samma gång – fick han också ett utbrott och krävde att Petja skulle ge honom hans kaffe, varpå han gav tillbaka koppen och tog den igen. Resten av tiden lekte han med Gera och pratade med henne, till hennes uppenbara förtjusning, men när han försökte lära henne att säga ordet entropi tvingades jag kväva impulsen att upplysa honom om att barn faktiskt inte är cirkusdjur. Jag misstänkte att andra kvinnor hade försökt göra liknande invändningar under årens lopp, till ingen nytta.

”Mamma vill inte träffa dig”, sa Gera till Andrej och stampade i golvet. Hon hade börjat kalla sin farmor för ”mamma”. Det gjorde Andrej rasande och han ansträngde sig inte för att dölja det.

”Jag vill inte träffa henne heller”, försäkrade han.”Är du rädd för henne?” undrade Gera.”Hon är ju kvinna”, svarade Andrej, med en upprik-

tighet han inte brukade ge prov på.

vi tillbringade natten på ett hotell på tredje våningen i ett Dom byta – ett egendomligt namn som under sovjeteran gavs till servicecentra med allt från frisersalonger till


skomakerier. År 2013 inhyste servicecentrumet i Zubova Poljana i delrepubliken Mordvinien – med strax över tio-tusen invånare – ett halvdussin välstädade hotellrum med enkla furumöbler, en biljardsalong, ett kafé och hotellets reception, som också saluförde ett häpnadsväckande sorti-ment av hårfärgningspreparat i färger från rosa till koppar, och två sorters flaggor: Ryska federationens för cirka sextio fem kronor och Mordviniens egen för ungefär åttio. Kaféet hette ”13”, efter numret på de mordvinska registre-ringsskyltarna, för att skilja dem från skyltarna i de åttiotvå andra enheter som utgör den Ryska federationen, och som alla har sina egna specifika nummer. Talet tretton, ”djävu-lens dussin”, är lika olycksbringande i Ryssland som i Väst, och det kändes som en passande beteckning på en region som inte bara har Rysslands, utan hela världens, största koncentration av fångar per capita.

Vi hade ungefär fyra mil kvar till Nadjas straffkoloni, Kriminalvårdskoloni nr 14, eller IK – 14. Petja pekade ut traktens sevärdheter: en rostig plåtskylt med orden begränsat tillträde. stopplikt råder. Men det fanns ingen vägspärr att stanna vid; den hade tydligen avlägsnats för några år sedan när en annan känd kvinnlig fånge av-tjänade sitt straff här och någon högt uppsatt person tyckte att vägspärren inte gjorde sig så bra på film. På vardera sidan av vägen låg ett fängelse med högsta säkerhetsklass för män. De båda byggnaderna förenades av en bro täckt av stålplåt, så att fångarna kunde föras över utom synhåll för trafikanterna. Därefter följde en annan straffkoloni för män, en för kvinnor, sedan fortsatte vägen genom en trist

prolog 11

och intet sägande skog, för att till slut nå byn Partsa, som utgjordes av IK – 14, en liten diversehandel och ett antal hus där straffkolonins anställda bodde.

Anstalten låg gömd bakom ett högt grått plank över vilket bara ett par byggnader stack upp: en ganska stor kyrka – ortodoxa kyrkobyggnader uppfördes i alla de kringliggande straffkolonierna på 1990-talet – och en av de för fånglägret typiska grå betongbyggnaderna, prydd av en jättelik affisch som föreställde en liten flicka. Petja be-rättade att texten, som doldes av planket, löd: din familj väntar på dig. Vi gick in i en tvårumsbyggnad för besökare. Den var nybyggd, sannolikt därför att man väntade sig att Nadja skulle dra massmedias uppmärksamhet till kolonin. Här fanns till och med ett lekrum med heltäckningsmatta, barnsäng, Lego och en gungåsna. Gera och Andrej tog av sig skorna och började bygga ett Lego-fängelse från vilket en gummianka skulle hjälpa sin vän prinsessan att rymma i en brandbil med teleskopstege.

Petja gick in med plastkassarna i det större rummet. Den ena väggen var helt täckt av anslagstavlor. På en av de mindre, märkt social rörlighet, fanns diagram och flyg-blad som visade att ”motspänstiga återfallsförbrytare” skulle få det svårt i fängelset, medan ”framtiden är ljus för intagna med en positiv inställning”. Den stora tavlan märkt information var full av ifyllda blankettmallar: en blan-kett för ansökan om besökstillstånd, en blankett för an-sökan om tillstånd att ge en fånge ett paket, utdrag ur lagar och förordningar som reglerade besöken, och redogörelser för försök till överträdelser som avslöjats av fängelse-


ledningen. I de två fall som beskrevs hade besökarna för-sökt smuggla in mobiltelefoner till fångarna, men fått be-tala ett högt pris: de hade inte bara tvingats lämna ifrån sig telefonerna, utan också fått besöksförbud.

På den inre väggen hängde en ensam LED-skärm. En korpulent medelålders kvinna i fångvårdsmyndigheternas uniform rabblade upp regler och bestämmelser och utdrag ur strafflagen. Det var en tjugo minuter lång inspelning som visades nonstop, och när vår väntan var över hade vi tagit till oss bestämmelserna i minsta detalj. Petja tog av sig jackan och satte sig – iförd en av sina oräkneliga rutiga Ralph Lauren-skjortor – vid skrivbordet framför fönstret, med ryggen vänd mot kvinnan på LED-skärmen, och bör-jade skriva en förteckning över innehållet i de stora rutiga plastkassarna.

Diverse fruktSänglinne

Fångarna tilläts bara använda enkelt vitt sänglinne; vid förra besöket underkändes ett örngott därför att det hade en bård, något som uppenbarligen inte är tillåtet ens om bården är vit. Med underkläder är det tvärtom: de måste vara svarta. Petja slängde en förpackning för termounder-ställ från Uniqlo på golvet.

Böcker:Mitt vittnesbörd av Anatolij Martjenko

prolog 13

Martjenko var en dissident som ingående skildrade de politiska fångarnas liv i de sovjetiska lägren. Han dog i fängelse 1986, efter att ha hungerstrejkat för de politiska fångarnas frigivning. Hans bok stod högst upp på Nadjas önskelista. Petja hade inte kunnat hitta den i bokhandeln; det exemplar vi hade med oss var mitt eget. Ett par män-niskorättsaktivister som hade hjälpt Petja bidrog med ytter ligare åtta böcker av och om oliktänkande. En bok av den slovenske filosofen Slavoj Žižek slutade listan på tio böcker – det maximala antal som tilläts vid varje besök. Nadja hade brevväxlat med Žižek och sagt att hon tilltala-des av tanken på att föra ett samtal med både mannen och hans böcker. Några månader senare var Žižeks bok den enda som passerade fängelsets censur.

Den uniformerade kvinnan på skärmen räknade upp sa-ker som fångarna inte fick ta emot. Märkpennor, färg pennor, kopieringspapper – potentiella hjälpmedel vid en rymning. Tidigare på dagen, när Petja skrev ut en karta över om-givningarna, hade en av de anställda på servicecentrumet skämtsamt frågat: ”Är det en rymningsplan?” I rummet intill hade Gera tröttnat på leken med den rymmande gummiankan och började kasta en stor röd boll på Lego-fängelset som hon och Andrej hade byggt. Bollen var nästan lika stor som hon, så den var svår att kasta, och det gick inte så bra – men hon fortsatte att kasta med ett slags samman-bitet raseri. Petja fortsatte med förteckningen:

Gul plastbaljaBlå plastbaljaGrön plastskopa


Allt det här var avsett för klädtvätt, men vi hoppades sam-tidigt att Nadja skulle få tillåtelse att tvätta sitt långa hår i de färgglada plastbaljorna. Petja hade ett ovärderligt doku-ment med sig till straffkolonin, ett brev från de federala fångvårdsmyndigheterna som slog fast att strafflagen inte begränsade hur ofta man fick tvätta håret. I teorin kunde detta tolkas som att Nadja och de andra trettionio kvin-norna i hennes barack tilläts tvätta håret mellan besöken i badhuset, som skedde en gång i veckan. Men så var det inte i praktiken. Kvinnan på skärmen fortsatte sin entoniga uppräkning av förbjudna föremål: kartor, kompasser, böcker om topografi eller hunddressyr.

Förberedelserna tog nästan tre timmar: med upprättan-det av listorna, ifyllandet av blanketter och väntan på att en ung kvinnlig fångvaktare skulle komma och hämta do-kumenten, och ytterligare väntan på att hon skulle komma och hämta besökarna, hann klockan nästan bli ett innan Petja, Andrej och Gera släpptes in. De visades ut klockan fyra – och om man räknar en kort väntan därinne lurades de på en och en halv av de fyra timmar de fick besöka Nadja varannan månad.

De tillbringade de två och en halv timmarna i besöks-kaféterian, fångkolonins stolthet, som till och med figure-rar i de mordvinska fängelsemyndigheternas YouTube- kanal. Gera satt i sin mors knä hela tiden. De spelade ett sällskapsspel som heter ”Fånga Kostjej (Kostjej den odöd-lige är en ond figur i flera ryska folksagor). De vuxna lät sig villigt distraheras så att Gera kunde fuska – medan hon själv inte tillät de andra att avvika en millimeter från spe-

prolog 15

lets regler. Under ett telefonsamtal ett par veckor senare skulle Nadja med en blandning av stolthet och sorg fram-hålla detta beteende som ett bevis för att Gera var betyd-ligt klokare och bättre förankrad i verkligheten vid fyra års ålder än Nadja själv någonsin skulle bli: ”Jag tror att hon kommer att bli en alldeles utmärkt ledare för medel-klassens protestaktioner.” Under hela besöket satt en kvinnlig fångvaktare med lägre rang i kafeterians hörn och såg frånvarande ut. Hon hindrade inte ens Petja och Nadja från att kramas, vilket på det hela taget gjorde besöket betydligt bättre än det för två månader sedan, då de inte ens tillåtits hålla varandra i hand.

Medan Petja, Gera, Andrej och Nadja umgicks i kafe-terian körde jag runt i straffkolonin och fotograferade. Distriktet Zubovo-Poljanskij, i vilket staden Zubova Pol-jana var det administrativa centrumet, var i princip upp-byggt runt fängelsemyndigheten. En straffkoloni utgjorde det ekonomiska och arkitektoniska navet i varje by, där små till synes provisoriska bostadshus av trä hukade runt straffkolonins betongkolosser och höga kyrkor. Mitt emot distriktets kriminalvårdsmyndighet uppfördes ett hyres-hus för fängelsemyndighetens personal. Av det höga planket runt byggarbetsplatsen och vakttornen i hörnen drog jag slutsatsen att det var fångarna som uppförde hyreshuset.

Lite längre bort på gatan, i en nyklassicistisk byggnad som en gång i tiden hade varit en högstadieskola, var distrik tets administration inhyst. Kolonnerna, portiken och den en gång så stolta fasaden flagade, men någon hade


kärleksfullt bättrat på de röda halsdukarna på de vittrande statyerna av två Unga pionjärer som flankerade entrén. Det var en tankeväckande bild i en region som för många ryssar hade varit synonym med politiska fångar; Martjenko och många andra av sovjeterans dissidenter hade avtjänat sina fängelsestraff här.

Men regionens ideologi framstod inte som speciellt neosovjetisk; här tycktes allt helt enkelt handla om straff och bestraffning. Ovanför ingången till en av fångkolo-nierna hängde en stor banderoll vars text löd: de som vill arbeta hittar alltid på råd. de som inte vill arbeta hittar på undanflykter. När jag stannade för att ta en bild på banderollen, i all dess nazistiska kon-centrationslägerprakt, märkte jag att en polis iakttog mig och sedan körde sin väg. Ett par minuter senare fördes jag till Zubova Poljanas polisstation, bara ett par kvarter från servicecentrumet, och ombads förklara syftet med mitt fotograferande. Jag hade precis hunnit lämna polis-sta tionen när Petja ringde och sa att de var klara.

Det var allt: elva timmar i bilen, en kort natt på Dom byta, två och en halv timme tillsammans med Nadja – och nu satt vi i bilen igen, med de uppåt femtio milen till Moskva framför oss. Gera hade varit stoisk under går-dagens långa bilresa och dagens långtråkiga väntan, men nu blev hon kinkig och högljudd och propsade på att få åka tillbaka till hotellet, till sin mamma och till farmor. Andrej höjde också rösten och beskyllde Gera för att vara en bortskämd snorunge. Petja försökte berätta om besö-ket, men blev hela tiden avbruten av samtal på sina båda

prolog 17

mobiltelefoner, och mellan samtalen skrollade han okon-centrerat genom twitterinläggen och tycktes ha glömt bort att han befunnit sig mitt i en berättelse. Han hade ingen lust att avsluta den, eftersom det inte fanns så mycket att tillägga. Nadjas liv gick nu ut på att slåss om fungerande symaskiner i straffkolonins fabrik, där hennes jobb var att sy fast fickor på polisuniformer, och att försöka hitta något hon kunde ha gemensamt med de andra fångarna. När man blir berövad friheten förlorar man framför allt möjlig heten att välja sitt sällskap. Kvinnorna i Nadjas närhet kunde lika gärna ha kommit från en annan planet. Den enda som hade trampat samma gator och läst samma tidningar var straffkolonins andra kändisfånge, en ultranationalist som dömts till arton år bakom lås och bom för att ha mördat en människorättsadvokat och en journalist.

Då och då lyckades Nadja och Petja finna historier i straffkolonin som gick att berätta, som den om fången som alla påstod hade ätit upp sin älskare; eller den om fången som väntat i fyra år på att hennes älskare skulle släppas ur fängelse, bara för att fjorton dagar senare komma hem och ertappa honom i sängen med en annan kvinna, och kniv-hugga dem båda till döds; eller den om fången som får regelbundna besök av sin döde mans föräldrar – som menar att deras son bara fick vad han förtjänade när deras svär-dotter mördade honom. Men just nu kände inte Petja för att berätta några historier. Alla i bilen var trötta, ingen hade fått ut det hon eller han hoppats av resan, och ingen utom jag själv hade av fri vilja valt att sitta i timmar i bilen i de andras sällskap. Under återfärden till Moskva läste


Petja upp ett brev från Nadjas vän, Pussy Riot-medlemmen Maria Aljochina, som också satt fängslad. Det verkade som om Maria var irriterad på honom för att han fram-ställde hennes placering i isoleringscell i en annan straff-koloni som om den vore något slags välsignelse – bara för att hon inte behövde umgås med de andra fångarna.

Vi kom tillbaka till Moskva klockan tre en ruggig och slaskig fredagsmorgon i början av mars. Tre dagar senare, på måndagen, hade det gått ett år sedan de unga kvinnorna i Pussy Riot greps; det betydde att Nadja och Maria hade exakt ett år kvar av sina straff. Och samma dag skulle Gera fylla fem.

Del 1

hur Det börjaDe

Ett

naDja

Det här var vad jag försökte klura ut: Hur uppstår ett mirakel? Ett stort konstverk – något som får män-

niskor att haja till, som får dem att återvända gång på gång och skärskåda sina förutfattade meningar, något som retar upp, sårar och konfronterar – ett stort konstverk är alltid ett mirakel.

Gränserna i tiden för just det här underverket var o klara. Allt hade i alla fall börjat tidigare än förmiddagen den 21 februari 2012, då fem unga kvinnor gick in i Kris-tus Frälsarens katedral i centrala Moskva och framförde vad de kallade en ”punkbön” mot fonden av katedralens över lastade, pråliga, förgyllda interiör. Det hade börjat ännu tidigare, tänkte jag, än hösten 2011, då en större, provo kativ grupp kvinnor började kalla sig Pussy Riot och framföra punkmusik. Det hade faktiskt börjat många år tidigare.


För att kunna skapa, och vara beredd att konfrontera, måste man stå utanför. Missnöje och vantrivsel är emeller-tid bara nödvändiga men otillräckliga förutsättningar för protestkonsten. Man måste också veta med sig att man kan påverka sakernas tillstånd, att man har rätt att tala och att bli lyssnad på. Jag frågade Nadja varifrån hon hade fått sin övertygelse.

Vi hade inte lätt för att kommunicera: vi var bara ytligt bekanta när hon arresterades (några dagar senare insåg jag med ett styng av sorg att hon hade ”puffat” mig på Face-book – ett kontaktförsök jag nonchalant ignorerade, delvis för att jag inte riktigt visste hur man borde reagera när man blev ”puffad”) och nu skrev jag till henne i straffkolonin, fullt medveten om att både mina och Nadjas brev skulle läsas av censuren. ”Jag vill försöka förstå hur du har kunnat bli så självständig i ditt sätt att tänka och hur du på egen hand har kunnat forma din utbildning …” Det var inte bara rädslan för censorernas ögon som gjorde att jag skrev så stelt och styltat; det berodde också på att jag använde mig av en pseudonym som Nadja själv hade föreslagit i ett brev som smugglats ut från fängelset. I brevet ställde hon upp regler för vår korrespondens: Jag fick aldrig nämna att jag höll på att skriva en bok eller att jag planerade att publicera vår brevväxling, jag måste tänka på att censuren skulle läsa våra brev, jag måste skriva under pseudonym, till exempel Martha Rosler. Så kom det sig att jag undertecknade mina brev med namnet på en samtida amerikansk feministisk konstnär, som jag är säker på inte hade en aning om att jag använde hennes namn som täckmantel.

nadja 23

Hej Martha,

Några ord om självständig utbildning och rötterna till en upprorisk personlighetstyp. Min far, Andrej Tolokonni-kov, spelar en viktig roll i min berättelse. Han lyckades häpnadsväckande nog skärpa min syn så att jag numera hittar saker som är intressanta, utmanande, besynner-liga, i allting. Här inkluderar jag erfarenheten, och upplevelsen av, att sitta inspärrad. Min far gav mig förmågan att ta till mig alla slags kulturyttringar, från Rachmaninov till [ska-punkbandet] Leningrad, från ”smal” europeisk kvalitetsfilm till Shrek. Som fyraåring kunde jag skilja en barockbyggnad från en rokoko-byggnad, som trettonåring älskade jag [Venedikt Jero-fejevs hädiska och spritindränkta kortroman] På lyran eller Den sällsamma resan Moskva – Petuskij och [den nationalistiska oppositionsaktivisten och före detta politiska flyktingen, författaren som blev känd för sina explicit erotiska verk] Limonov. Avsaknaden av censur i min utbildning, och koncentrationen på sådant som inte skulle ha passerat det officiella ryska utbildnings-systemets censur, tvingade mig faktiskt att tillägna mig kunskap som gynnade upprorets kultur.

Jag gissade att Nadjas sätt att skriva var stelt och uppstyltat av samma anledning som mitt var det: hon skrev för mig, för censuren och för publicering på ett främmande språk. Hon skrev också om saker som sällan diskuterades i Ryss-land, i alla fall inte med det allvar som hennes arbete – och


mitt uppdrag – tycktes kräva. Och dessutom fanns det ett grundläggande fel med maktfördelningen i vår brevväx-ling. Jag skrev till henne via e-post och använde en inter-netleverantör som hette Native Connection (utan ett spår av ironi). När jag skickade ett brev kunde jag välja att be-gära ett svar på si eller så många sidor. Första gången bad jag om tre sidor, vilket visade sig vara otillräckligt, så där-efter bad jag alltid om fem. Varje sida kostade femtio rubel (ungefär tio kronor) och kostnaden för det antal sidor jag begärt drogs omedelbart från mitt konto hos Native Con-nection. I princip gav jag Nadja skrivuppgifter – och beta-lade för dem.

Några dagar efter att jag hade skickat ett mejl fick Nadja en utskrift av det, plus det antal tomma sidor som jag hade begärt. Hon skrev sina svar för hand – handstilen blev mindre och allt svårare att tyda när utrymmet började ta slut, och större och slängigare när hon började få slut på saker att berätta och fortfarande hade en sida eller så kvar – och jag fick till slut de inskannade svaren via Native Con-nections hemsida. Om Nadja valde att inte skriva något på en sida måste hon skriva ”Avstår från möjligheten att svara” på det tomma arket – och jag fick ett inskannat exemplar av det också.

andrej delade nadjas uppfattning att det var han som var grunden till hennes självständighet, hennes personlighet och till och med hennes konst. ”Jag är expert på uppfost-ran av flickor”, berättade han för mig. ”Jag ser det som en performance.” Han tillade att han ”var upphovet till ’helig

nadja 25

skit’”, refrängen som påståtts vara orsaken till en del av hans dotters problem.

Andrej kom ut ur skogen för att prata med mig. Han hade i mer än tio år bott i en väns hus ungefär en timmes bilresa från Moskva. Han kallade huset sin lya och påstod att han bara städade en gång om året. Vi hade vårt samtal när lyan var ostädad, varför ett besök inte kunde komma på fråga. I stället hämtade jag upp honom vid sidan av landsvägen och sedan försökte vi hitta ett matställe med värme och fungerande elektricitet: vi befann oss mindre än åtta mil från Moskva, men likafullt i civilisationens sönderfallande periferi.

Andrej var född i civilisationens yttersta gränsland, i världens nordligaste storstad (och här betyder stor en stad med mer än hundratusen invånare). ”Halva befolkningen sitter i fängelse och den andra halvan vaktar dem som sitter inne”, har ryssarna sagt om sitt land ända sedan Stalins dagar. I Norilsk var detta bokstavligen sant. Staden grundades 1935 som centralort i Norlag, Gulags gren för gruvdrift och metallurgi. Även om antalet fångar mins-kade efter Stalins död 1953 och Norlag officiellt upp-löstes, så användes tvångsarbetskraft ända fram till slutet av 1970-talet.

Andrejs far hade befunnit sig på vakternas sida av fängelsemurarna. Han hade hamnat i Norilsk som parti-funktionär efter andra världskriget. Han var, enligt Andrej, en välkänd och djupt hatad figur i staden. Och unge Andrej hatade i sin tur alla. ”Jag minns när jag var fem år gammal och såg de åldrade intellektuella på stan


– före detta Norlag-fångar. De dog förstås med tiden och det enda som fanns kvar var bydlo.” Ordböckerna föreslår att man översätter detta ryska slangord med ”kreatur”, men det är ett ord som inte kommer i närheten av det förakt och den avsky som bildade ryssar lägger i denna beteckning på sina landsmän: det betyder ”vitt slödder”, men är mer nedsättande; ”redneck”, men är mer skräm-mande.

Andrej utbildade sig till läkare (något som inte till-närmelsevis krävde lika många år och lika intensiva studier som den amerikanska läkarutbildningen – och i just hans fall mycket lite energi), men han kände inte för att arbeta som läkare, eller för att jobba alls, för den delen. Han såg sig själv som konstnär, men var inte säker på vad slags konst han borde ägna sig åt. Han lyckades mygla sig in på hög-skolan i Krasnojarsk, den närmaste riktiga storstaden, och började studera musik per korrespondens – han låtsades spela piano. Under ett av sina besök på skolan träffade han Katja. Hon var, till skillnad från honom själv, ”en riktig musiker” som kunde spela piano, berättade han för mig. Hon gick med tiden på konservatorium och blev musik-lärare. Hon var på det hela taget mer seriös och verklig-hetsförankrad än Andrej och denna uttalade olikhet dem emellan kunde ha gjort slut på deras äktenskap på ett tidigare stadium – eller helt enkelt omöjliggjort det – om det inte hade varit för en sak: de levde i ett slags konstant töcken eftersom de drack. Det gjorde alla i Sovjetunionen; alkisarna blev fler och fler och spriten rann i allt stridare strömmar för varje år som gick. De sovjetiska ledarna kom

nadja 27

och dog i snabb följd under början av 1980-talet: Brezjnev dog, sedan Tjernenko, sedan Andropov – men inte förrän de lovat att göra något åt den epidemiska alkoholismen. 1985 var det dags för Michail Gorbatjov, som startade ett veritabelt krig mot spriten. De nyförälskade Andrej och Katja drack. Och drack. Och drack. Och fick Nadja.

Hon kom som en överraskning. Katja blev gravid under ett fylleslag, och föddes på revolutionsdagen, den 7 no-vem ber 1989, en av de dagar på året då den ryska vodkan flödar som allra mest. Vid det laget hade Gorbatjovs krig mot spriten nått sin höjdpunkt; vingårdarna i söder sköv-lades och vodkan ransonerades. För många sovjetmed-borgare blev det därför en dag dränkt i industrisprit, cologne, eller som i Andrejs fall, läkarsprit. Ingen hade väntat sig Nadja. Hon fick namnet Nadezja, som bety-der ”hopp”, och tillbringade de första åren av sitt liv hos Andrejs mor Vera, som betyder ”tro”.

Vera bodde i Krasnojarsk, Katja i Norilsk. Andrej uppe-höll sig lite varstans; när Nadja kom till och föddes bodde han till exempel i en by utanför Archangelsk, längst uppe i den nordligaste, europeiska delen av Ryssland. Han hade anställning som överläkare på ett sjukhus på landet, obe-gränsad tillgång till läkarsprit och begränsad tillgång till sin hustru. ”Det var ett av skälen till att vi gick skilda vägar. Avstånd är viktiga och förhållanden fungerar bättre när man tar paus från varandra.” Avståndet i det här fallet var mer än hundrasextio mil. ”Jag gissar att Katja var av en annan mening. Hon påstod att jag dödade kvinnan i henne. Det är en konstig anklagelse, men jag är ju inte kvinna, så


jag vet inte. Å andra sidan lät hon inte gräset gro under fötterna.” Desto större anledning att förvånas över Nadjas ankomst.

Att skicka i väg babyn till Krasnojarsk var inget origi-nellt arrangemang; unga ryska par placerade ofta sina barn hos mor- eller farföräldrarna, som i sin tur sannolikt hade uppfostrats av sina mor- eller farföräldrar. Katja hälsade på med jämna mellanrum, medan Andrejs besök var allt annat än regelbundna. ”Jag är som en semester. Jag var all-tid välkommen – både därför att flickor alltid föredrar män och för att jag utgör en kontrast till de stränga kvinnorna.”

I början av 1990-talet flyttade Andrej till Krasnojarsk och Katja följde efter. De hade planer: en vän hade skaffat kapital till en läkarstation, de ville skapa ett hem åt sin familj. Men Sovjetunionen kollapsade och snart tog vän-nens kapital slut, precis som Andrejs och Katjas äktenskap. Andrej stack till Moskva. Katja återvände till Norilsk med sin dotter.

norilsk är en mörk plats. Fyrtiofem dagar om året famlar staden runt i polarnattens totala mörker; i sex månader turas mörkret om med ett grått dis som varken är dag eller natt. Och när polardagen börjar i maj framträder snödrivor som härdats i vinterkölden och svärtats av de fina partiklar som metallindustrin låter regna över staden året runt. Och allt blev bara svartare i takt med att snön smälte – ända bort till Norilskajaflodens stränder, där lokalbefolkningen badade trots att vattnet sällan var mer än tretton grader varmt ens i juli. Stränderna utgjordes av grov sand och

nadja 29

mineralrika klippor som gjorde Norilsk till den betydande gruvort som staden är. Och till en av de tio mest förore-nade städerna i världen.

På somrarna lyfte Andrej ut Nadja ur mörkret och tog henne med till det hektiska Moskva eller de lummigt gröna utkanterna av Krasnojarsk, där hans mor fortfaran-de bodde. Ibland lyckades Katja ordna en sommarläger-vistelse nere vid Svarta havet och informerade Andrej om var lägret låg så att han kunde hitta ett billigt boende i närheten och ha Nadja hos sig under ett par veckor. Den färg gnistrande, varma och ljusa miljö i vilken Nadja um-gicks med Andrej var utan tvekan viktig för den magiska inverkan som ”semesterpappan” hade på sin dotter.

”När hon kom till Moskva och tittade på änderna [i en av stadens kanaler] brukade hon utbrista: ’Änder!’ sedan frågade hon: ’Är det riktiga änder?’ Hon bodde vid världens ände och hennes enda bild av en and var virtuell, som en datorgenererad symbol”, berättade Andrej. Och så satte han igång med sin performance. Hur gick det till? Andrej tog min fråga på största allvar; självutplåning är inget som an-fäktar familjen Tolokonnikov. ”En av mina lärare i hypnos brukade säga att man måste sikta lågt: det där pratet om överjag eller sociala fenomen behöver man inte bry sig om; det viktigaste är hjärnans fysiologiska, reptila, slumrande del. Sedan gäller det att väcka den slumrande vulkanen – det är där den sanna kreativiteten börjar. Det var det jag siktade in mig på. Det är förstås möjligt att jag var lite väl entusiastisk, att hon tog mig lite väl mycket på orden. Vi får se vad som händer när hon släpps ur fängelset.” När Nadja


i sjuårsåldern kom hem efter ett besök hos Andrej krävde Katjas nya man Misha att få veta vad Andrej hade gjort med barnet: en blyg viol hade förvandlats till rebell.

Under årets mörka månader ägnade sig Nadja åt studier. ”Hon hade A i alla ämnen”, berättade Andrej, utan minsta antydan till stolthet eller beundran. ”Hon ägnade fem eller sex timmar om dagen åt att plugga hemma. Det finns ett foto på henne där hon har somnat framför sin dator. Jag vet inte var hon har fått det ifrån; inte från mig och inte från sin mor, i alla fall. Och hennes mamma tvingade henne aldrig att plugga. Det kan ha varit ett sätt att fly från var-dagen, men till läroböckerna i stället för ut på stan eller till fel vänner.”

När Nadja gick näst sista året i sekundärskolan hade hon redan skapat ett eget utbildningsprogram som hon följde till punkt och pricka. ”Min utbildning började i samma stund som jag kom hem från skolan”, skrev hon till mig. ”Jag satte mig ner med de alternativa läroböckerna jag hade beställt hem från biblioteket, böcker om litteratur-kritik och böcker för själen.” För själen läste hon de ryska sekelskiftesfilosoferna och existentialisterna Nikolaj Ber-djajev och Lev Sjestov, liksom Sartre, Schopenhauer och Kierkegaard. Hur Nadja än kom på tanken att hon skulle läsa de här böckerna – jag lyckades aldrig få något riktigt svar på frågan under vår brevväxling – så gav de henne idéer. ”Under lektionerna satt jag antingen och höll på att dö av meningslösheten eller också kämpade jag aktivt för att försöka övertyga skolledningen om hur viktigt det är att ge utrymme för kritik i utbildningen.”

nadja 31

Vilken ammunition Nadja nu än använde i denna kamp – något hon inte heller beskrev i detalj, kanske därför att hon fruktade att hon då skulle ge fängelseledningen möj-lighet att ifrågasätta hennes karaktär i de ändlösa juridiska och disciplinära förhören – så ledde den till konflikter. Vid ett tillfälle blev hon tillsagd att skriva ett förklarande brev till skolans rektor. I stället för att erkänna att hon begått ett fel och lova att hon skulle bättra sig, skrev Nadja ett helt stycke om hur viktiga ”kriser och livsavgörande väg-val” var i en ung människas liv. ”Jag har vigt mitt liv åt att skapa dessa kritiska moment”, skrev hon. ”Och jag gör det enbart av omtanke om skolan, för att den ska utvecklas snabbare och i rätt riktning.”

Upprinnelsen till just den här incidenten var en klister-burk. Som Andrej minns att Nadja berättade historien, så hade hon lånat en klisterburk som stod på en fönsterbänk i klassrummet därför att hon behövde den i ett projekt. Som den fortfarande indignerade före detta läraren minns episoden, så hade Nadja tagit en burk golvlim som använ-des för reparationer och ställt den på flicktoaletten – ”Hon testade bara lärarna, men egentligen var det stöld och po-lisen sa, att om vi hade gjort en anmälan så skulle hon ha fått två år.” Jag vet inte vad Nadja minns av incidenten med limmet eftersom vi inte kunde skriva om saker som kunde betraktas som brott, hur absurda de än var.

Rektorn kallade till sig Nadja över skolans högtalarsys-tem. Hon tog tillfället i akt att ge honom en lektion i sin teori om hur kriser leder till utveckling. ”Han begrep inte ett ord av vad jag sa, utan frågade i stället varför jag hade


skrivit under mitt brev på det sätt jag hade gjort.” Hellre än att skriva ”Nadja Tolokonnikova, klass 11 A”, hade den fem-tonåriga flickan undertecknat brevet med ”Tolo konnikova, Nadezja Andrejevna”, som en vuxen person skulle ha gjort. Rektorn krävde att hon skulle skriva om brevet och under-teckna det korrekt. ”Det är precis på det här sättet mitt förhållande till överhetens representanter har sett ut ända sedan dess”, skrev hon till mig från straffkolonin.

Böckerna, eller Andrej, eller båda – och något annat också – gjorde att Nadja fick för sig att saker och ting kunde förändrats – en idé som sällan kom till uttryck i Ryssland, än mindre i Norilsk – och hon krävde en för-ändring. När hon var femton skickade hon in en artikel till Zapoljarnaja Pravda (”Sanningen bortom polcirkeln”), den lokala dagstidningen, som publicerade den under rubriken vart är vår värld på väg? Det var en illa komponerad klagovisa, full av klichéer, där Nadja fördöm-de sina jämnåriga som varande ytliga och omotiverade, och lade skulden för detta på en massa olika faktorer, bland annat en populär transvestit som sjöng i teve. Marx maxim att ”människans sociala vara bestämmer hennes medvetande”, tillskrev Nadja sin mors stora visdom, men artikeln mynnade, helt absurt, ut i ett stridsrop: Våga göra förändringar, för livet är, trots allt ”underbart”. När jag hittade artikeln blev jag lugnad: Nadja hade inte läm-nat moderlivet sprängfylld av Teorier med stort T – vilket jag ibland hade fruktat – utan hade varit en ganska typisk tonåring, fördömande och långt ifrån välinformerad på alla områden – om än osedvanligt aktiv.

nadja 33

Publiceringen av artikeln – den första i familjen Tolo-konnikovs historia – gav antingen Nadja eller Andrej eller båda två idén att hon skulle bli journalist. Vid journalist-utbildningen på Moskvas statliga universitet såg man helst att de sökande hade publicerat ett antal artiklar. Andrej och Nadja skrev några tillsammans och skickade dem till en tidning i Krasnojarsk, i Nadjas namn. Det fanns för-modligen mer av Andrej än av Nadja i dem, för redaktören tackade nej och påpekade att journalistik sysslade med fakta, inte med fantasi – ett påpekande som fortfarande tycktes såra Andrej när han sju år senare berättade histo-rien för mig. Nadja sökte inte till journalistutbildningen.

vid mitten av 1990-talet privatiserades gruvjätten Norilsk Nickel, stadens ojämförligt största arbetsgivare, av ett par av de nya oligarkerna. Efter ett par år bestämde sig den ena, Michail Prochorov, för att bli fabrikens chef och man-nen som inte bara skulle modernisera produktionen, utan också sina arbetares liv. Han gav sig in i byggbranschen, i planeringen av Norilskbornas fritid och stadens kulturella liv.

Prochorov råkade stå väldigt nära sin storasyster Irina, vars förlagsverksamhet han några år tidigare hade finan-sierat med de första pengar han tjänade. Irina Prochorova startade och drev landets största och bästa förlag med intellektuell inriktning, och gav ut böcker, en vetenskap-lig tidskrift och ett mer populärvetenskapligt magasin. År 2004, när Michail (som oftast överlät bokläsandet och andra intellektuella sysslor till sin syster) startade en


kulturstiftelse bad han Irina att leda den – och att se till att de som bidrog till förlagets höga intellektuella status kom till Norilsk. Under flera års tid, medan Norilsk kom till insikt om att det fanns en värld bortom stadsgränsen, brukade Irina samla ihop en stor grupp författare, konst-närer och fotografer och sätta dem på ett plan till Norilsk, där de under några veckor uppträdde, höll föreläsningar och ordnade seminarier. Det var nu Nadja hörde Prigov för första gången. Dimitrij Alexandrovitj Prigov var bild-konstnär, performanceartist och konceptuell poet och Nadja hade aldrig skådat hans like: hon hade aldrig sett någon som såg ut som han, som lät som han, som rörde sig som han. Vid ett tillfälle förklarade han: ”Jag producerar inte text, jag producerar konstnärligt beteende.” Han skrev dikter i den här stilen:

Jag har ägnat mitt liv åt att diskaOch åt att skriva högtravande poesiDärav kommer sig min visdom och mitt goda omdömeSålunda min karaktär, så mild och lugn

Jag förstår vattnet som rinner ur min kranUtanför mitt fönster, där finns folket och statenOch det jag inte gillar bryr jag mig inte omJag koncentrerar mig på det jag står ut med.

Han tog det svulstiga ryska språket, som Nadja utan större framgång hade brottats med, och gjorde det till sitt eget: han böjde och bände det, formade det, gjorde det

nadja 35

roligt, och – vilket var ännu mer häpnadsväckande – han gav det bett och skärpa. Det var detta som skilde Prigov och Moskvakonceptualisterna från alla författare Nadja hade läst och sett: de satte inte näsan i vädret, de vände sig inte bort från den officiella sovjetkulturen, de lyfte snarare fram dess totala falskhet och vrängde den ut och in, ställde den på huvudet och skapade konst av den. De återupp livade sovjetiska uttryck som kollektivt handlande – Moskva konceptualisterna iscensatte en rad framträdan-den under just den rubriken på 1980-talet – och annat standardgods hämtat från den sovjetiska byråkratin, något Prigov hade gjort med seden att tilltala människor med förnamn och patronymikon när han tog Dimitrij Alexan-drovitj som artistnamn.

Nadja placerade Moskvakonceptualisterna på sin lista över ”böcker för själen”. Och bestämde sig för att läsa filosofi på universitetet i Moskva. ”Institutionen för filo sofi framstod för mig som ett paradis”, skrev hon från fängel-set, ”där alla (trodde jag) forskade och experimenterade och gick omkring med sin Tjernysjevskij i fickan, sin egen lilla kritiska tänkare.” (Nikolaj Tjernysjevskij, 1828–89, var en rysk författare och publicist som hämtade en del av sina idéer från den tyska materialismen.) Nadjas mamma sa att institutionen för filosofi skulle bli ett rent helvete. Hon började röka i lägenheten och skrek när hon pratade i telefon för att ge Nadja en försmak av hur student livet skulle gestalta sig. Men när den sextonåriga Nadja mira-kulöst nog – hon hade ju inga kontakter – kom in på filosofi-utbildningen kom hon att dela studentrum med två djupt


troende ryskortodoxa fjärdeårsstudenter som gjorde livet i studentkorridor oändligt mycket bättre än det hemma i lägenheten. I övrigt var institutionen för filosofi ett rent helvete.

Det krävdes att vi skickade några brev till varandra innan Nadja berättade exakt vad det var för fel på institu-tionen – bortsett från precis allt. Det verkade som om hon tyckte att frågan var så motbjudande att den knappt gick att diskutera. ”Jag blev helt ställd”, skrev hon till slut, ”av studenternas brist på mognad, deras lättsinniga världs-åskådning, deras medelmåttighet, att de alltid var så förut-sägbara, att de alltid höll sig till normen, deras totala av-saknad av passion – något som var äkta, originellt, något som bröt mot normer och schabloner.” Nadja stod ut med klichéerna i en termin. ”Jag hatar den där tiden och jag hatar den jag var under den där tiden. Och jag fattar inte hur folk kunde leva fem år av sina ändliga liv på detta obe-gåvade, slavlika, byråkratiska sätt.”

Nadja och Petja träffades i början av hennes andra ter-min. Han var äldre – tjugo – läste filosofi på fjärde året och han var världsvan på ett högst påtagligt och nästan obegrip-ligt sätt. När han var tonåring hade hans föräldrar tackat ja till ett mycket generöst erbjudande från vänner i Toronto, som föreslog att deras stökiga tonårsson skulle komma och bo hos dem och gå på high school i Kanada. Efter två år talade Petja nästan flytande engelska; sedan tillbringade han ett år i Japan, där hans far arbetade. Han hade faktiskt hört den poststrukturalistiska feminist filosofen Judith Butler hålla en föreläsning på universitetet i Toronto. Han

nadja 37

använde ordet samtidskonst – ett ord som Nadja hållit heligt ända sedan hon såg Prigov första gången – som om det till-hörde honom. Eller som om han tillhörde det.

Precis som alla andra som har träffat Nadja slogs Petja allra först av hennes utseende: Hon var fulländad – som en cirkel dragen med passare är fulländat rund, som en slipad diamant på sammet är fulländad när ljuset faller på den. Hon var lång och vältrimmad och kurvig på exakt de ställen man helst vill vara vältrimmad och kurvig, och hon bar denna fulländning som om den var fullständigt själv-klar. Hon hade långt, rakt brunt hår, hår som glänste som hår ska glänsa, symmetriskt ansikte med stora bruna ögon och en anslående, förtrollande mun med nästan överdrivet fylliga läppar. Med vilka hon talade.

”Det som slog mig – bortsett från hennes utseende”, sa Petja, ”var att hon var den här flickan från Norilsk, en första årsstudent, och visste vilka Moskvakonceptualis-terna var. Vad du måste förstå är, att vad filosofiska insti-tutionen anbelangar, så var Andy Warhol vågad och pro-vokativ.” Medan Petja och Nadja förstod att Warhol var förlegad, att Moskvakonceptualisterna var historia, och att det var de själva som var framtiden.

Documents

Ord kan krossa betong av Masha Gessen