STOLRIKET ÖSTERVÅLA

Uppsats av Kiell Tofters

Boken Uplandsallmogens liv, skriven av Petrus Hübinette, utkom år

1923. I kapitlet Handarbeten och hemslöjd läser vi om Per Johan

Pettersson i Åbylund. ”Grövre träslöjd, särskilt laggkärl och stolar,

tillverkades till avsalu här och var i skogbygderna, huvudsakligen dock

i Östervåla socken. Bland de personer, som förfärdigade stolar, förtjänar

Joh. Pettersson i Åbylund, och bland dem, som tillverkade laggkärl, Per

Pettersson i Johannelund, båda från Östervåla socken, ett särskilt

omnämnande.” Per Johan Pettersson Åbylund, som 1918 startade ett

tryckeri, kom ur Stolriket Östervåla. Detta tryckeri skulle bli Tofters

Tryckeri.

Per Johan var en skicklig stolsnickare, liksom fadern Per Persson (1837-1918). Per

Persson kom från Håvberga i Kilgränden. I Kilgränden fanns det 100-tals snickare i

slutet av 1800-talet. Per Persson tog med sig snickarkunskapen till Åbylund, och där

lärde sig sonen Per Johan av fadern. Per Johan Pettersson kom ur Stolriket, likaväl

som han var av bondestam. Per Johan hade många släktingar i Kilgränden, som var

snickare.

Stolsnickeriet var räddningen för Östervåla. Genom att så många fick möjlighet till

försörjning genom möbeltillverkningen, behövde inte så många emigrera från

Östervåla till Amerika. Från grannsocknen Nora var det en stor tidig emigration

tillsammans med villoläraren Erik Jansson till Bishop Hill. Utvandringen från

Östervåla och Nora skedde med båt från Gävle. Utöver Uppsala var Gävle staden för

befolkningen i Östervåla.

Sedan 1992 finns Östervåla Möbelmuseum vid Hembygdsgården, Mårtsbo, som på

ett förträffligt sätt berättar om snickartraditionen och Stolriket i Östervåla. På en

karta har man märkt ut var de olika snickerierna i Östervåla fanns under 1800- och

1900-talen. Per Persson, Kraka (Åbylund), är också utmärkt. Redan under 1800-talet

och senare 1900-talet var stolsnickerierna koncentrerade i kluster i Kilgränden, Åby

och Bjurvalla. Dessa kluster märks tydligt på möbelmuseets karta. Under min

uppväxttid vid Kilgrändsvägen 3 fanns fortfarande detta snickarkluster kvar i

Kilgränden. GeorgWiklund åkte med sin Stockholmslastbil i Kilgränden och

hämtade stolar för att sedan stanna vid tryckeriet och ta med sig trycksaker för

leverans i Stockholm.

HUR DET BÖRJADE

Östervåla, mitt i triangeln Uppsala-Sala-Gävle, har en 200-årig snickartradition.

Östervålas historia handlar om fattiga bönder som alltid drygat ut knappa inkomster

med träarbeten och om stoltillverkning som kom att bli bygdens specialitet och

profil. I dessa gränstrakter var det fattigdom, nödår och nedsupet. Fanjunkaren

Johan Sundelin var på årligt soldatmöte på Salbohed, Salbergs Compani,

Westmanlands Regemente, där han träffade en soldat som berättade om stolsnickeri

för att försörja sig. Sundelin tog affärsidén med sig hem och började tillverka stolar

och bord. Som snickarbänk brukade han det lilla köksbordet. Fanjunkaren Sundelin

startade möbeltillverkning i byn Åby. Han for till marknaderna i Uppsala och Sala

och sålde sina möbler. År 1816 begärde fanjunkaren Sundelin avsked från

Westmanlands Regemente, vilket beviljades. Nu hade han fullt upp med att tillverka

och sälja stolar. I bouppteckningen efter hans död år 1833 fanns

verktygsuppsättning, limpanna, ahlsågar och nio bord. Pga ahlsågarna kan man dra

slutsatsen att stolsnickaren Sundelin tillverkat bord med alrotsfanér. De nio borden

vittnade om att det var trångt i det lilla soldattorpet.

Dock hade stoltillverkningen börjat tidigare i Östervåla. På Stockholms slott finns en

räkning från en snickare i Östervåla, som 1795 hade levererat möbler.

Det var fattigt i Östervåla och jordbruken gav liten avkastning. Sjön Tämnaren

svämmade över på vårarna, ända till kyrkan, vilket gjorde att det var svårt att odla

på åkrar och ängar runt sjön. Bönderna behövde binäringar för att överleva. Sådana

binäringar var innan 1800-talet oftast laggning av träprodukter, fiske i sjön

Tämnaren, tjärbränning och kolning i skogarna i norra delen av socknen, körslor till

järnbruken i Gysinge, Ullfors och Söderfors. Östervålabönder hämtade malm i

Dannemora och körde den över Tämnarens is genom skogen till Gysinge bruk. En

sådan resa tur och retur tog fyra dygn, det var totalt 16 mil att köra med häst.

Bönderna var så kallade forbönder och hade stor erfarenhet av att köra och resa i

gränslandet mellan två landskap och långt ut i Uppland. Denna vana av att resa kom

sedan till stor nytta när man började sälja stolar och andra möbler på marknaderna i

Uppsala, Gävle, Falun och Stockholm. Genom dessa kontakter fördes nyheter och

idéer till Östervåla. Säterierna i Aspnäs och Lindsbro samt prästerna hade också

kontakter med omvärlden. Under 1800-talet började väckelsens folk ha kontakt med

andra orter och landsändar.

ENTREPRENÖRSKAP OCH FÖRETAGSAMHET

Det började växa upp ett entreprenörskap och småföretagsamhet i Östervåla. ”Kunde

Johan Sundelin, så kan väl jag ock.” Nöden var en anledning till att hundratals

Östervålabor blev stolsnickare och företagare. Snart stod det en hyvelbänk och en

huggkubbe i nästan varje stuga. En annan anledning var att bönderna var

självägande och överhet saknades. Undantagen var Aspnäs och Lindsbro säterier.

Företagsamheten frodades. Folket i Östervåla hade dessutom många hundra års

erfarenhet som forbönder. Under 1800-talet växte Stolriket Östervåla fram. I detta

stolrike fick kvarnar som drevs av vattenkraft redan på 1600-talet lämna plats för

sågar. Träet blev materialet, som bearbetades i Östervåla redan under 1500-, 1600-

och 1700-talen. Tidigare förekom en stor verksamhet av järnhantering i Östervåla.

Järnmalmsförekomster finns det rikligt av i Östervåla. 1584 tillkom Våla härads

vapen med bilden av en hovtång. Den visade anknytningen till den omfattande

myrmalmsbränningen. 1956 fastställdes vapen och flagga för Östervåla kommun.

Man tog hovtången från sigillet för Våla härad. Till detta lades tre liljor som återfinns

i ätten Tigerhielm, Lindsbro säteri, vapen.

HANDELS- & SJÖMÄN

Innan medeltiden var Östervålaborna framstående handels- & sjömän. Om detta

skriver jag i Vår Hembygd nr 4 (1980) under rubriken Hamnor – gammal

gemenskaps- och samverkansform. Det kulturella uppsvinget kan konstateras i

Uppland redan på 400-talet. Det fanns rika järnmalmsförekomster i de norra delarna

av landskapet, där Östervåla ligger. I byn Wendiledhe fanns det järnmalm.

Wendiledhe heter nu Aspnäs och ligger vid sjön Tämnaren, där man kunde samla

myrmalm. De främsta handelsmännen var s.k. forbönder. Dessa var välbesuttna

bönder, som ägde en eller flera gårdar. Medan trälarna brukade jorden, begav sig

bonden ut på handelsfärder till sjöss. Eftersom handelsvägarna var osäkra, var det

naturligt, att formännen och deras följen uppträdde fullt beväpnade och även ingick

bolag med varandra, så att många skepp följdes åt. Handel och krigståg följdes åt.

HAMNOR

För både handelsfärder och krigståg krävdes god organisation, eftersom skeppen var

stora. Till Sveakungens hjälp vid anfallskrig skulle varje hundare (härad) ställa upp

fartyg till den s.k. ledungsflottan. Varje skepp hade tjugo par åror. Bönderna själva

var roddare. Tidigt på våren skulle kungen påbjuda ledung. Han bestämde vart

färden skulle gå och hur länge de skulle vara ute. Då brukades ordet hamna, vilket

betyder årfäste. Termen kom att betyda den grupp gårdar, vilka ålades att med

vapen och proviant utrusta en man, som satt vid ett av ledungsskeppets årfästen

eller vilken kom att utgöra en viss ledungsskatt. Östervåla var indelad i sex hamnor

och detta hamnesystem fanns fortfarande i bruk till mitten av 1800-talet. Våla

(Waldbo) hundare (härad) bestod av socknarna Harbo (Hara), Nora, Östervåla

(Wala) och Huddunge. Totalt i Våla härad fanns det nio hamnor under forntid och

medeltid. Från 1717 finns även Landbobröd eller 6te hambnen, vilket jag funnit i

Aspnäsarkivet. Dessa 10 hamnor var Åbygge (Åby), Bodakarla (Buckarby),

Fuglestada (Fågelsta), Gresseboda (Gräsbo), Birevala (Bjurvalla), 6te hambnen

(Landbobröd eller Aspenäs), Harabo (Harbo), Halsinge (Huddunge), Åbygge (i Nora

socken) samt Norbygge (i Nora socken). Hamnan var en gemenskapsform och en

organisation för affärer och offentliga påbud. Men det svenska ledungsväsendet

förlorade redan under 1200-talet mycket av sin forna betydelse. Örlogsledungen

övergick till skatteledung.

Sista gången hamnorna fick uppdrag var år 1846, då det var nödår med svält i

Östervåla. Hamnorna fick i uppdrag av sockennämnden att hemföra spannmål från

Västerås till Östervåla. Varje hamna skulle utvälja ett antal hästar att gå till Västerås

och tillbaka. Det blev ett ståtligt tåg med 22 hästar, som hämtade 47 tunnor råg, 16

tunnor korn och 32 tunnor hafre. Ledaren och organisatören av detta stora tåg var

Erik Andersson, Bärby, förfader till Per Johan Pettersson, Åbylund.

MALMKÖRSLOR

Bönderna i Östervåla behövde bisysslor under seklernas lopp för att försörja sig. Det

var fattigt i Östervåla och sjön Tämnaren var stor och svämmade över i regel varje år,

innan den under 1870-talet sänktes. Grau berättar från mitten av 1700-talet, att

bönderna i Östervåla hade många hästar men få kor och inga oxar.

”Orsaken härtill är denna, att de idka malmkörslor emellan Dannemora gruva i

Uppland och Gysinge bruk i Färnebo socken och Gästrikland, vartill de för den

långa vägens skull, som är där emellan, omöjligen kunna begå sig annat, än

med hästar. De får 3 à 4 daler kopparmynt för vart lass malm, som de kör från

gruvan upp till bruket. Till gruvan har de först 5 mil, sedan därifrån till

Gysinge bruk 8 mil och så från bruket hem igen 2 ½ à 3 mil, allt som de bor

långt in i socknen, gör tillsammans 16 mil: För vilken väg, när man räknar

åtminstone 4 dygn, som därtill erfordras, med behörig kost för bonden och

foder för dragaren, som därtill uppgår, lär uträkningen bli klar, vad 3 à 4 daler

kopparmynt vill säga.”

Bönderna i Östervåla fick också använda hästarna att köra ved till Sala silvergruva

enligt ett tidigare beslut av Gustav Vasa. För detta fick bönderna ingen ersättning,

utan de fick också hugga veden, som sedan användes för att hetta upp

gruvväggarna, så att malmen kunde huggas fram.

TILLVÄXT AV STOLTILLVERKNING

Från 1500 till 1800 tillverkades mest laggkärl och flätade korgar i Östervåla, för att

sedan bli möbler. Första gången som vi finner uppgifter om tillverkning av möbler i

Östervåla är en faktura hos Stockholms slott från 1795. En snickare i Östervåla hade

levererat möbler till slottet. En annan uppgift finns i en kronofogdeberättelse från år

1817. Det står att det förekommer tillverkning av möbler i Sahlbergs fögderi. I ett

protokoll från Östervålas sockenstämma vid mitten av 1800-talet varnas för att

stoltillverkningen tar för mycket tid av jordbruket och att björken, som tas till virke,

hotar ta slut. Björken tog inte slut och stoltillverkningen var räddningen för

Östervåla.

Stoltillverkningen växte snabbt upp i början av 1800-talet för att minska i början av

1820-talet. Men det var missväxtår 1825 och 1826, varvid åter flera bönder tvingades

till att satsa på snickeriverksamhet. Nu skrivs det om stolstillverkning i

kronofogdeberättelserna. Från 1829 och framåt talas det om att Östervålastolar såldes

i Stockholm och Uppsala. Möbeltillverkningen i Östervåla fick åter en skjuts framåt

1855. I Paris förekom den tredje världsutställningen och möbelsnickaren Jan Jansson i

Stärte i Kilgränden, Östervåla, deltog. Han får ett hedersomnämnande för sin stol.

Detta var en viktig promotion och god reklam för Stolriket Östervåla samt ett mycket

gott betyg på snickarnas kvalitet.

FÖRSÄLJNING OCH DISTRIBUTION

Dessa entreprenörer och snickare blev företagsamma i att sälja möblerna. Innan

skråväsendet upphävdes 1846, var hantverk en stadsnäring som inte tilläts på landet.

Östervålabönderna fick sälja sina produkter på marknader och utanför

stadsportarna. Det var ofta bönderna som tog med sig snickarnas stolar till

marknaderna. Men också snickarna själva for på försäljningsresor. Efter 1846

öppnades stadsportarna och snickarna kunde nu sälja sina produkter på torgen i

Gävle, Uppsala och Stockholm. En Stockholmsresa tog en dryg vecka i tid.

Wåhlabo med träkärlslass.

Teckning av Carl Axel Dahlström 1863.

Stora Badstugatan 31 i Stockholm 1865, där Östervålasnickare logerade, när de sålde möbler i

Stockholm. Källa: Nordiska Museet.

STORA KRONAN I STOCKHOLM

I Stockholm såldes Östervålastolarna på Hötorget och Kornhamnstorg. Stora

Badstugatan (nuvarande Sveavägen) var centrum i Stockholm för handel med

möbler, jordbruksmaskiner, hö, ved och mycket annat. Vid Stora Badstugatan 31

fanns kvarteret Stora Kronan med ett färdstall, där bönderna och snickarna från

Östervåla övernattade på enkla träbritsar, när de sålde stolar i Stockholm. Det fanns

också bord och stolar samt stallplats åt hästarna. Matsäck fick man föra med sig själv

hemifrån. Det kostade inget att övernatta på Stora Kronan, men dess ägare hade

också handelsbod, där övernattade Östervålabor handlade som betalning.

Stora Badstugatan 31 Stockholm. Källa: Nordiska Museet.

Mot slutet av 1800-talet avtog marknadsresorna till både Stockholm och andra städer.

En del Östervålahandlare började förmedla försäljning av möbler över hela landet

och även utomlands. I stället för att distribuera med häst och kolryss eller hökärra

blev det nu järnväg, bussar och senare lastbilar, som tog över distributionen.

Östervålasnickarna började sälja till möbelhandlare.

VÅLAMAGASINET I UPPSALA

I Uppsala sålde Östervålaborna sina produkter på Feithska tomten vid Vaksalagatan.

På Vaksalagatan 18 intill denna plats öppnade O.E. Nordin, Östervåla, en bod, affär,

Vålamagasinet, år 1896. Vålamagasinet blev en försäljningslokal för Östervålastolar

och annat hantverk från Östervåla. ”Man sålde korgar, laggkärl och möbler och man

utlovade inte blott reela varor utan billiga priser och redbart behandlingssätt”, som

det står på ett plakat i Östervåla Möbelmuseum. Även i Stockholm fanns det ett

Vålamagasin, som hade specialiserat sig på Östervålamöbler. Magasinet i Uppsala

bytte ägare och från 1905 ägdes och drevs det av en annan Östervålabo, Per Larsson

eller Våla-Lasse. Produkterna från Östervåla var den förnämsta handelsvaran och det

var laggkärl, stolar och korgarbeten.

Gatubild från Uppsala i slutet av 1800-talet. Källa: Upplands Museum.

Företaget fanns kvar i flera generationer. Vålamagasinet fortsatte att sälja möbler från

Östervåla, trots att även andra varor och möbler inkluderades. Det blev under åren

även möbler från Småland, England, Spanien och Ungern. Under 1950-talet utökade

Våla-Lasses svärson Olov Svedling med leksaker. Olov Svedling drev Vålamagasinet

i 55 år. Vålamagasinet finns fortfarande kvar vid Vaksalatorg, men säljer idag enbart

andra möbler. Nu ägs den av Möbler och Slöjd AB. Nu kan vi också avslöja att Våla-

Lasse var född i Harbo.

I slutet av 1800-talet spreds möbler från Östervåla över hela Sverige. Det finns

dokumenterat att snickare från Östervåla reste till Helsingfors, S:t Petersburg,

Kristiania (Oslo), Köpenhamn och Paris och sålde stolar. För den ryska marknaden

tillverkades stolar, som var antingen rottingflätade eller försedda med pressad rygg

och sits. Under 1900-talet har möbler från Östervåla ofta sålts direkt till

möbelhandlare, slott, arkitektkontor eller NK. Ett tag var Bröderna Andersson i

Stärte, Kilgränden, leverantör av stilmöbler i rokoko till IKEA. Dess inköpschef,

Ragnar Sterte, hade växt upp som granne till bröderna Andersson i byn Stärte. När

jag hösten 2003 träffade Carl Wigart i Basingstoke, som under 1980-talet sålt svenska

stilmöbler i England, mindes han särskilt Bröderna Andersson i Östervåla, som hade

levererat till hans möbelaffär i London. Carl värdesatte brödernas skicklighet.

VERKSTADEN OCH VERKTYGEN

Hos Östervåla Möbelmuseum kan man läsa följande:

- Stolsnickeriet bedrevs under nästan hela 1800-talet i hemmen. Särskilda

verkstäder var ovanliga. Under varma årstiden snickrade man i snickarboden

eller brygghuset. Det vanligaste var dock att man hade sin hyvelbänk i stugan,

dagligstugan, och hade taket eller ibland ugnen till torkplats för virket.

- Verktygen var enkla. Yxan var kanske det viktigaste verktyget vid förarbetet

av virket. Sågen var av mindre betydelse och användes mest vid

kontursågning av svängda ben och liknande. Bandsågen kom först i bruk vid

sekelskiftet. Hemgjorda kontureringssågar var däremot nödvändiga för att

kunna tillverka de under senare delen av 1800-talet rikt profilerade

stolsryggarna.

- Svarven, om den fanns, drogs för hand av någon i familjen eller av kunden.

Trampsvarven har inte brukats mycket i Östervålaområdet. Hyvlar, borrar

och stämjärn hörde till de viktigaste handverktygen. Oftast var de

hemmagjorda. Viktiga detaljer var de mallar, ibland kallade märken, som

användes vid utformningen av ben och ryggstycken.

- Finputsningen gjordes med sickling av stål och glas samt hemgjort

sandpapper. Det tillverkades av en skinnbit med pålimmad spipstensmassa

och kallades skinnfil. Limmet köptes av garvare på orten.

- Till stolsitsarna användes ofta rotting. Den importerades hel och rund.

Rottingen klövs för hand med kniv till önskad bredd och hyvlades sedan till

rätt storlek. Till hjälp kunde en del ha en särskild rottingskrädare vilken

underlättade arbetet.

- Putsning och rottingsflätning gjordes ofta av kvinnor. Målning och polering

förekom inte. Stolarna såldes trävita ända till de nya modellerna kom under

1870-talet. Då blev betsning och polering vanligt.

- Stolsnickeriets utveckling innebar att en del byggde särskilda verkstäder i

slutet av 1800-talet och att fotogendrivna motorer drog svarvarna i stället.

1920 elektrifierades Östervåla vilket innebar stora förändringar för alla. Man

kunde ta bort tramp- och draganordningar och sätta dit en remskiva istället.

Många skaffade då kombinationsmaskiner.

- Vid elektrifieringen av Östervåla socken fick bönderna elström först. Många

snickare knorrade att de skulle behöva vänta så länge på ström till sina

maskiner.

KATALYSATOREN AHLBORN

1870-talet var den mest produktiva perioden i Stolriket Östervåla. Då fanns det över

300 stolsnickare utöver 100 bönder med snickeri som binäring. Kronofogden uppgav

att år 1875 tillverkades 48 000 stolar. Vid vissa tidpunkter har katalysatorer kommit

som har givit en uppgång och utvecklat snickarverksamheten. Så var det under 1870-

talet då Hushållningssällskapet engagerade sig och sände arkitekten och

ornamentbildhuggare Carl Ahlborn till Östervåla, som kom med ritningar och nya

impulser, framförallt till rysk export. Östervåla Möbelmuseum berättar:

- Svenska Slöjdföreningen erbjöd Västmanlands läns hushållningssällskap år

1871 modeller och ritningar till höjande av länets industriella verksamhet.

Ordförande i Svenska Slöjdföreningens tredje utskott, ornamentbildhuggaren

Carl Ahlborn, fick uppdraget att skaffa fram modeller och ritningar till stolar

lämpliga för export till Ryssland. Stolarna skulle kunna tillverkas i Östervåla.

Carl Ahlborn skulle själv resa dit och undervisa och leda arbetet.

Hushållningssällskapet tackade ja till erbjudandet och bekostade två resor för

Carl Ahlborn till Östervåla sommarhalvåret 1871.

Carl Ahlborn (1826 – 1897) var född i Braunschweig och invandrad till Sverige som

ung. Mellan 1846 och 1890 arbetade han som lärare vid Svenska Slöjdförenigens

skola i Stockholm. Ahlborns besök i Östervåla gav mycket frukt och höjde kvaliteten

i Stolriket. Året innan Carl Ahlborn besökte Östervåla, hade han varit på en mässa i

Ryssland och sett att det där fanns en marknad för svenska möbler. Carl Ahlborn

gjorde mycket nytta i Östervåla.

- I Östervåla höll Ahlborn ett tre timmar långt föredrag för publiken, som fyllt

den stora salen i Gästgivargården. Han förde med sig ritningar till åtta olika

stoltyper, som han konstruerat för att passa rysk smak. Dessutom delade han

ut schabloner för utskärning och ritningar på en enkel utskärarmaskin, ett

redskap, som kunde behövas för att göra de utsirade möbler den ryska

smaken krävde.

- Carl Ahlborn hjälpte till att marknadsföra stolarna i Ryssland. Han såg även

till att Östervålastolar visades på en utställning i Köpenhamn, där de

belönades med silvermedalj. Hur många stolar som såldes till Ryssland är

ovisst, men det fanns en viss export dit, liksom till Norge och Finland.

SVENSK SÖNDAGSSKOLA GENOM 100 ÅR

När Simon Tofters 1958 fyllde 50 år, fick han av missionsförsamlingens pastorer Filip

Götegård och Sven Hindenborg bokverket ”Svensk Söndagsskola genom 100 år”. För

varje år skildras söndagsskolans utveckling i Sverige från 1851 till 1951. Viktiga

händelser i Sverige redovisas också. För år 1871 publiceras en artikel ur

Allmogebladet juni-aug. 1871 med rubriken ”Västmanland exporterar stolar till

Ryssland”. Därutöver visas en bild på en hemslöjdsstol från Östervåla, efter teckning

i Allmogebladet, aug. 1871. Det visade att stolsnickeriverksamheten i Östervåla var

något stort och originellt i Sverige.

Västmanland exporterar stolar till Ryssland

I Östervåla församling, Västmanland, tillverkas av allmogen stolar, vilka ämnas

till avsättningsartikel på Ryssland. Ornamentsbildhuggaren Ahlborn från

Stockholm, på hushållningssällskapets bekostnad avrest till Östervåla för att

avsyna provstolarna, fann dem så väl gjorda, att löfte gavs att arbete icke skulle

komma att tryta.

Vid ett besök i Östervåla socken finner man mellan stenbackar och mitt i

skogen folkets enkla boningar, där i taket ses hängande ställningar, varpå

virket är upplagt till torkning. Utom den vid bänken eller svarvstolen

arbetande fadern ser man ett eller flera av barnen sysselsatta med flätning av

ett stolsäte eller dylikt eller också med rottingens klyvning och dragning. De

erforderliga verktygen, som för det mesta förfärdigas av dem själva eller av

traktens smed, äro särdeles obetydliga och anspråkslösa. I Stockholm anlitas 5

till 7 hantverkare av lika många olika yrken för att erhålla en stol fullständigt

färdig, men i Östervåla är det från ögonblicket, då stolmakaren själv fäller

trädet i skogen, till dess stolen utsändes i marknaden han som ensam med

tillhjälp av sin familj utför arbetet.

Allmogebladet juni-aug. 1871

VÄSTMANLANDS LÄNS TIDNING 1903

Den 8 oktober 1903 hade VLT en artikel om Nora och Östervåla. Tidningen beskrev

att dessa socknar hade litet samhörighet med övriga länet, men att de i kyrkligt

avseende tillhörde ärkestiftet. Nora och Östervåla låg långt bort vid sidan om

allfarvägar och stora orter. ”En ändring i detta ogynnsamma förhållande inträdde för

två år sedan, då Sala-Gysinge-Gefle järnväg efter åtskilliga motigheter fullbordades.

Tidningen beskriver näringslivet i Östervåla på följande sätt:

Såsom biförtjänst har tjärbränningen gamla anor i orten. Den är dock en döende

näring. Tillverkningen av laggkärl har säkert också bedrivits för avsalu i dessa

orter och fortsättes ännu, fast i ingen större omfattning. Däremot har

tillverkningen av stolar och andra slöjdalster varit i stark uppblomstring under

1800-talet. Det har givits tider, då en stor del av den manliga befolkningen

sysselsattes med sådant arbete, särskilt under vintern. Bristen på tidsenliga

kommunikationer har dock gjort sig kännbar. Svårigheten att avpassa sig efter

marknadens behov och inbördes konkurrens mellan yrkets utövare har även

medverkat till att denna slöjd ej kunnat gå framåt.

Ett par gånger har försök gjorts att organisera stolsnickarna, som arbetar var för

sig, men utan resultat. Den allmänna bildningsgraden bland dessa yrkesmän

synes ej ha varit tillräcklig hög, för att de skulle kunna operera gemenamt, och

skötseln av föreningsväsendet har överlåtits till utom yrket stående män, något,

som i allmänhet är sådana föreningars död.

ÖSTERVÅLA STOL- OCH MÖBELSNICKAREFÖRENING

Inte alla levererade Östervålastolar höll hög kvalitet. Virket kunde vara dåligt. Det

berättas att när man var på väg till marknaden i Uppsala, stannade man vid Fyrisån

och dränkte stolarna i vatten en stund för att sprickorna skulle svälla igen. En del

snickare till och med pinkade på stolarna för igensvällning. Kanske förekom det

sedan otrevlig Östervålaodör i fina slottssalonger? För att garantera god och jämn

kvalitet på alla Östervålastolar startade skickliga snickare under 1870-talet Östervåla

Stol- och Möbelsnickarförening. Den gav ut en för medlemmarna gemensam

priskurant med 58 stolmodeller. Snickarna skaffade ett garantimärke, som fästes

under stolsitsen. Tyvärr har få Östervålastolar någon märkning, så man vet vilken

snickare som har tillverkat dem. I Lindome, strax söder om Göteborg, där också

många möbelsnickare fanns, var man mer frimodig och märkte möblerna. I Östervåla

ville man inte göra sig märkvärdig. Föreningen upphörde i slutet av 1800-talet.

ÖSTERVÅLA STOLMATERIALBOLAG

Det fanns också en annan förening under 1870-talet, Östervåla Stolmaterialbolag,

som var ett organ för gemensamma inköp för snickarna. En drivande kraft i bolaget

var Per Persson (1837-1918), Åbylund, far till Per Johan Pettersson. Bolaget hade en

försäljningsbod i Mårtsbo, till vilken man inköpte och sålde björkvirke, ekvirke,

mahognyvirke, valnötvirke, fanér, sågad spjälvirke, råtting, bildhuggerijärn,

sandpapper, spik, betsman, bindgarn, lim och andra verktyg. G. Lindgren skötte

boden och fick för detta 60 kronor per år. Bolagets intäkter kom från

försäljningsboden. Omsättningen per år varierade från 1 355 kronor till 3 966 kronor.

Utgifter var i regel inköp, frakter och forlöner. Inköp skedde hos

Stockholmsföretagen Lundell & Zetterberg, Aug. Hoffman, U.J. Larsson, J.O.

Wengström samt J.E. Rosén, J.E. Norén, N.E. Sidvall och C.G. Andersson eftr. i

Uppsala. Per Persson var mycket aktiv i bolaget. Han var aktieägare bland många

andra. Från starten 8 oktober 1871 till 15 mars 1873 tecknades 175 aktier á 10 kronor

och 30 aktier á 5 kronor. Per Persson for ofta till Stockholm och hämtade hem virke

och verktyg. Ersättningen för en Stockholmsresa var 2 kronor. Per Persson var också

styrelseledamot i bolaget. Sista bokslutet är daterat per 23 november 1878. Det är

undertecknat av Anders Eriksson, Svedänge, Anders Persson, Stärte, och Per

Persson, Åbylund.

Snickaren Per Persson, Åbylund, (1837-1918) och hans hustru Anna Andersdotter (1842-

1924). Per Persson bär sin Kungl. Medalj han fick för snickarskicklighet vid en

hantverksutställning i slutet av 1800-talet..

PRISKURANTER

Östervåla Stol- och Möbelsnickarförening hade en priskurant, som reklam för

snickarna och deras produkter. När föreningen lades ned fortsatte enskilda snickare

med priskuranter. En av dessa var ”Illustrationer från E. Pettersson, Öster-Wåhla”

med 50 olika modeller. Den gavs ut av E. Pettersons stolfabrik, Åbyhus, Östervåla.

Åbyhus ligger ett par kilometer öster om Åby i Sjögränden. Erik Pettersson hade

startat sin verkstad 1879. Sonen Matheus fortsatte från år 1912 och under minst 40 år.

Många snickare var inte så duktiga säljare, men Erik Pettersson var framgångsrik i

detta. Han hade kunder över hela landet och i Norge till unionsupplösningen 1905.

En annat exempel på priskurant från slutet av 1800-talet är ”Illustrationer från N.

Eklund, Öster-Wåla” med bilder av 39 stolmodeller, 3 karmstolar, 3 bordstyper, 2

soffor och 3 gungstolar.

1901 arrangerade Västmanlands Hushållningssällskap en utställning i Västerås av

skol- och hemslöjdsalter. 16 stolsnickare från Östervåla deltog med stolar ”i olika

mönster efter de ritningar, som genom utskottets försorg och på sällskapets

bekostnad föregående år hade anskaffats.”. Samma år hjälpte också

Hushållningssällskapet stolsnickare från Östervåla att kostnadsfritt få sina arbeten

utställda i Stockholm. Dessa 13 snickare sände ett tackbrev till

Hushållningssällskapet. Med bland dessa var troligen Per Persson, Åbylund.

TRYCKPROVER FRÅN ÖSTERVÅLASNICKERIER

1918 startade Per Johan Pettersson sitt tryckeri i Åbylund. Efter några år började

Östervålasnickarna att beställa trycksaker på hemmaplan. 1922 beställde Matheus

Petterssons Stolfabrik brevpapper och fakturor, på vilka han skrev: Tillverkar och

försäljer alla sorters stolar och möbler av ek, björk, valnöt och mahogny i alla stilar. Utför

beställningar efter insända ritningar till de mest billiga priser. 1922 förekommer också den

första snickeribilden på prislista och faktura från Östervåla Snickeriverkstäder

(Innehavare: Axel Wahlberg). På dessa trycksaker finns följande reklamtext:

Rekommenderar sin tillverkning av stilfulla roccoco- och barockmöbler i alla sorters trä.

Beställningar utföras efter insända ritningar eller prover. Östervåla stoltillverkning är

vårt lands förnämsta!

1924 finner vi i tryckeriets arkiv fakturor för snickaren A.G. Våhlstrand. Kartans

Snickerifabrik – Georg Lindblom – beställde brevpapper. Men nästa år blev det ny

ägare till Kartans Snickerifabrik – Albert och P.L. Pettersson, som beställde kuvert,

brevpapper, fakturor och adresslappar. Dessa nya ägare skrev: Kartans Snickerifabrik

tillverkar och försäljer soffor, bord och stolar i ett flertal stilar, stolar för samlingslokaler och

väntrum, skrivstolar, taburetter, pianobänkar m.m. Utför på beställning efter ritningar hela

möblemang. Rekommenderar sina tillverkningar. Specialité: Stolar i moderna och antika stilar

samt skrivstolar. Utför på beställning efter ritningar allt vad branschen hör. Förstklassigt

utförande, humana priser och reell behandling garanteras. Begär offert!

Interiör från Kartans Snickerifabrik, Östervåla, 1920-talet. Innehavare var Albert & P. L.

Pettersson. Ägaren till denna glasplåt är f.d. snickaren i Kilgränden Carl Olof Josefsson.

Georg Lindblom sålde sin verkstad i Kartan och byggde upp ny i Edvik, Åby

samhälle. Det företaget fick namnet Östervåla Möbelindustri och behövde många

trycksaker det första året.

S.H.T.

Får härmed meddela att jag f.o.m. 1 mars 1925 i nyuppförd fabrik och i utvidgad form

fortsätter min tillverkning av möbler och stolar och har samtidigt ändrat mitt firmanamn till

Östervåla Möbelindustri. Förutvarande firma, Kartans Snickerifabrik, har överlåtits på

annan person.

Med tack för föregående angenäma affärsförbindelser rekommenderar jag mig till Eder

fortsatta benägna hågkomst.

Högaktningsfullt

GEORG LINDBLOM

Detta år finner vi också trycksaker för Snickareskolan i Östervåla. Det är tid- och

materialuppgift för beställningar, avlöningsräkning och tiduppgift för elever.

Snickareskolan hade startat 1917 i Östervåla och förestods nu sedan 1922 av Thure

Stilander.

Georg Lindbloms snickeriverkstad i Edvik, Åby samhälle, Östervåla Möbelindustri.

Lindbloms verkstad brann ned vid en fruktansvärd brand 1933. Lindblom flyttade till

Knivsta och sålde boningshuset till Simon Tofters, där han etablerade sitt tryckeri. Källa:

Östervåla Hembygdsförenings fotoarkiv.

SNICKARSLÄKTEN LINDBLOM FRÅN BJURVALLA

Det har funnits många snickare med namnet Lindblom härstammande från Bjurvalla.

Flera av dem har också haft sin verksamhet i Bjurvalla. Under 1970- och 1980-talen

lärde jag känna Carl Lindblom (1901 – 1987), förutom att han var en skicklig snickare,

var han också en god berättare och författare. Carl Lindblom samarbetade också med

Simon Tofters i Östervåla Elektriska Distributionsförening, där Simon var dess

föreståndare under många år, innan den uppgick i Björklinge Energi. Carl

medverkade i Hembygdens Förlags böcker Vår Hembygd med flera uppsatser om

snickeriverksamheterna i Östervåla. Carls far var snickaren Anders Lindblom, som

han lärde sig snickaryrket av. Carl arbetade sedan i sin bror Georgs verkstad till

1924, då Carl övertog sin fars verkstad tillsammans med brodern Elof.

Georg hade tidigare arbetat hos snickaren John Nilsson i Åby, men startade sedan

egen verkstad på ”Körkvärnssågen” (kyrkvärd) (senare Åby såg och kvarn ägd av

bröderna Rick). Georgs hustru kom från ”Körkvärns”. År 1917 köpte Georg

Lindblom Kartans kvarn och byggde om den till ett snickeri, där han drev rörelse

fram till 1925. Då byggde Georg en ny stor verkstad på fastigheten Edvik, Åby, där

sedan Simon Tofters under många år drev tryckeriverksamhet. Snickarverkstaden

brann ned 1933 i en stor brand, varefter Georg sålde fastigheten till Bröderna Modin,

Knivsta, vilka sålde den till Simon Tofters. Georg Lindblom flyttade till Knivsta, där

han fortsatte som snickare och fick också med sig sin bror Lars.

ANTECKNINGAR OM GEORG LINDBLOM

Carl Lindblom skriver i efterlämnade handskrivna anteckningar:

- Georg Lindblom född i Bjurvalla 1887 började hos far å farfar som tonåring att

hjälpa till med stolsnickeriet. På somrarna även med nyodlingsarbete nere på

myran. Efter Anders Nilssons kontakter med Svensk Hemslöjd, då traktens

stolmakare fick beställningar genom honom, började Georg att även åtaga sig

att göra sängar och bord. År 1908 byggdes en fristående verkstad efter att

tidigare slöjdat i ett av rummen i stugan.

- Han gifte sig 1913 med Edla Olsson från Kyrkvärds i Åby och flyttade fram dit

1914. Snickrade en kort tid hos John Nilssons nyuppförda verkstad bredvid

mejeriet. På Kyrkvärdssågen i samråd med ägarna ordnade han till en

snickerirörelse på ett ledigt utrymme ovan för pannrummet. Hade där som

arbetskamrater bl.a. Johan Björkman, David Rick å Johan Lindholm och som

anställd C.V. Carlsson.

Stolmakarna Lars Lindström och Per Ersson i Lindströms snickarverkstad i Korbotorp vid

Kanikebo, Östervåla under 1930-talet. Källa: Östervåla Hembygdsförenings fotoarkiv.

Kartans Möbelsnickeri. Källa: Östervåla Hembygdsförenings fotoarkiv.

INDUSTRIMINNET KARTANS MÖBELSNICKERI

Karta kvarn och såg var till salu och ägdes av borgenärerna åt smeden

Eriksson, som då flyttade till Kraka, när Georg Lindblom köpte fastigheten av

dessa år 1917. Kvarnen revs ner och användes delvis till uppförandet av den

nya verkstaden. En helt ny grund av betong göts under ledning av

stensprängaren John i Ettinga. Förarbetet gjordes av Ljungs timmerkarlar och

plåttaket, som var köpt från en rivning vid Lindsbro, pålades av de då lediga

smedsgesällerna Henrik Zetterberg (grundaren till Zetterbergs Mek. Verkstad)

och John Broberg. Ritningar och beräkningar för den nya kraftkällan hade

utförts av byggmästare Häggroth, Sala. Vattenfallets höjd var 11 fot (3,30

meter) och turbinen 10 hästkrafter för snickeriet. En begagnad större turbin

ämnat för sågen monterades också, men den fodrade så mycket vatten, så den

kom ej att brukas så ofta. En elektrisk generator för belysning var ju

nödvändig för verkstad och bostad. Även några av de närmaste grannarna

kunde i den rådande bristen på fotogen genom ledningar av järntråd få lyse i

sina stugor.

Georg Lindblom sålde Kartan år 1925 till snickaren Albert Pettersson och hans

brorson Pelle Pettersson. Albert blev efter en tid ensam ägare. Hans söner

Georg, Gösta och Rune övertog. Den ojämna vattentillgången gjorde att

verkstaden tidigt anslöts till socknens elnät, varvid såväl damm som turbin

blev överflödig. (Kartans Möbelsnickeri är nu industriminne. Lokalerna

användes till år 1996, då den 86-årige snickaren Gösta Pettersson tackade för

sig och slutade efter 73 år vid snickarbänken.)

Georg Lindblom flyttade 1925 både boende och snickeriverksamhet till Edvik,

Åby. Där byggde han först bostad (Det var denna bostad, som Simon Tofters

köpte 1933 och flyttade tryckeriet hit från Åbylund.) och senare verkstad på

Kyrkvärdens mark i Åby.

SNICKARVERKSTADEN SOM BRANN NED

- Anställda vid Georg Lindbloms verkstad i Åby: Albin Andersson, C.V.

Karlsson, Aug. Eriksson å Olle Eriksson i Stärte, Lasse Lindblom, Per Persson,

Albin, Gustav å Herbert Persson, Frans John, Karl Wåhlin, Frits Nordin, Sven

Pettersson, Sven Palmgren, Herman Lindström, August Carlsson, John

Olsson, Joel Lindström.

- Verkstaden eldhärjades och brann ner den 30 juni 1933. Georg Lindblom

flyttade till Knivsta, där han köpte verkstad av Bröderna Modin. Dit

medföljde brodern Lasse samt Frans John, Sven Pettersson, August Carlsson

och Kalle Pettersson. Lasse och Frans John blev kvar, de övriga flyttade så

småningom hem tillbaka. (Bröderna Modin var tidigt en tryckerikund till

Simon Tofters. I samband med Simons köp av fastigheten av Georg Lindblom

ingick också produktion av trycksaker till Bröderna Modin, som en del av

betalningen.)

Tage Stilande med två äkta

Östervålastolar. Källa: Östervåla

Hembygdsförenings fotoarkiv.

THURE OCH TAGE STILANDER - KATALYSATORER

Omkring 1920 kom en ny injektion genom att Östervåla Hemslöjd startade

utbildning av snickare, vilket ledde till en god utveckling. 1920 kom elströmmen till

Östervåla och under 1920-talet inföll möbelsnickeriets andra topp. Många små

snickarverkstäder byggdes. Fader och son, Thure och Tage, Stilander kom under

1900-talet att få en mycket stor betydelse för snickeriverksamheten i Östervåla. 1917

inrättade Svensk Hemslöjd en snickarskola i Östervåla. Från början övertog man

verkstaden efter den avlidne snickaren John Nilsson. Mark köptes vid Fredsbacken i

Åby och ny verkstad och bostad för föreståndaren byggdes. 1922 blev Thure

Stilander föreståndare för skolan, i vilken många av 1900-talets snickare i Östervåla

utbildade sig. Eleverna lärde sig att tillverka möbler och de fick hålla på med ett

arbete till dess att det godkändes. Godkända möbler såldes sedan av Svensk

Hemslöjd.

Snickarskolan fortsatte till 1933, då den lades ned. Föreståndaren Thure Stilander fick

då arrendera och sedan köpa verkstaden. Han bytte då till namnet Östervåla

Hemslöjd, som under många år var en stor snickararbetsgivare i Östervåla. Sonen

Tage övertog rörelsen 1959 och drev den till sin pensionering 1989. Tage hade börjat

som 13-årig lärling i sin faders företag. Både Thure och Tage Stilander hade ett

mycket gott rykte vida omkring för sin kvalitet, som deras namn borgade för.

Östervåla Hemslöjd gjorde tidvis mycket stilmöbler för att under senare år

koncentrera sig på möbler för offentlig miljö samt affärsinredningar. Östervåla

Hemslöjd samt far och son Stilander var katalysatorer för Stolriket Östervåla.

1990 flyttade Östervåla Hemslöjd till de tryckerilokaler vid Kilgrändsvägen, som

Simon Tofters byggt 1946 – 1947. Det blev åter snickeri på den plats, där det före

Simon Tofters funnits Georg Lindbloms snickeri, vilket brann ned 1933. Nya

Östervåla Hemslöjd ägs och drivs av Hans Burman.

TREDJE KATALYSATORERNA

Under 1930-talet började antalet stolsnickare i Östervåla åter att avta. Under 1930-

talet var det också en djup konjunkturnedgång, vilket också bidrog till minskning av

stolsnickeriet i Östervåla. År 1945 fanns ungefär 50 verksamma snickare kvar. Det

var långa arbetsdagar för stolsnickarna och ofta var inkomsten mager. Många av

stolsnickarna gick nu över till att bli byggnadssnickare, när husbyggnationerna satte

fart efter andra världskriget. Det var högre löner i byggnadsindustrin. Konkurrensen

från andra orter, som tillverkade möbler ökade, varvid flera Östervålasnickare fick ge

upp. Tidigare var det främst i Lindome och Östervåla, som man tillverkade

stilmöbler. Nu fanns det inte längre några snickare kvar i Lindome. Men

möbelindustrin växte upp i Småland och framförallt i Tibro, Västergötland. Dessa

industrier levererade målade, bonade och färdigtapetserade möbler, vilket snickarna

i Östervåla inte gjorde.

Under senare år har försök till en ny satsning skett genom att Östervåla

Möbelmuseum, som startades 1992, Stilmöbelskolan, som startades 1994,

Hantverkscentrum, som startades 1997. Med detta trodde vi att Östervålas

snickartradition kommer att fortleva och utvecklas. Men nu år 2012 finns i stort sett

endast Våla Specialsnickeri, Robert Eriksson, kvar. Östervåla står för och är välkänd

för gedigen hantverkskvalitet. Ur Stolriket har också kommit andra företag, som nu

finns i andra branscher. Och nya företag föds och utvecklas! Stilmöbelskolan höll till i

samma fastighet som tryckeriet Elanders Tofters AB (tidigare Tofters Tryckeri AB).

EN STOLMAKARSON FRÅN KILGRÄNDEN

För att bevara kunskapen och historien från Stolriket har jag för ett 30-tal år sedan

intervjuat ett flertal snickare i Kilgränden. Som ett led i detta talade jag för några år

sedan med Carl Olof och Sonja Josefsson, Bollnäs, om att skriva en bok. Carl Olof är i

femte led stolmakare med stolsnickartraditionen förankrad genom sin far Josef

Andersson och farfar Karl-Johan Andersson, vilken på tidigt 1890-tal påbörjade

stolmakeriet i Västerskog i Kilgränden. Carl Olof och Sonja har nu skrivit en

förträfflig bok, som handlar om Möbelsnickeriets utveckling inom Östervålabygden,

Kilgränden i Östervåla – De gamla stolmakarnas hembygd, Kilgrändssnickarna i

Östervåla samt om Carl Olof Josefssons uppväxt i Kilgränden och förvaltandet av

den hantverkskunskap, som i flera generationer förts från far till son.

Stolmakaren Carl Olof Josefsson. Källa: Carl Olof Josefssons fotoarkiv.

INTERVJU MED SNICKAREN OLLE ERIKSSON, STÄRTE

Per Johan Pettersson, som också var snickare, startade sitt tryckeri i Åbylund år 1918.

Under de första åren snickrade han och äldste sonen Petrus sätterimöblerna, dvs.

regaler med kaster. Den äldsta regalen finns fortfarande kvar på tryckerimuseet i

Östervåla. Därefter köptes sätterimöbler från en firma Boklund i Stockholm. Men

eftersom det fanns många skickliga finsnickare i Östervåla, vände sig Simon Tofters

(när han ensam övertagit tryckeriet 1931) till dem, när han behövde utöka med fler

regaler och kaster i sätteriet. Simon beställde sedan i omgångar från bröderna Olle

och August Erikssons snickeriverkstad i Stärte, Östervåla. Stärte är en by som ligger

mitt i Kilgränden. Utöver att Olle och August var skickliga snickare, var de också

mycket musikaliska. August sjöng första tenor i missionsförsamlingens manskör.

Olle spelade fiol och andra instrument, som han byggde. Den 8 maj 1982 intervjuade

jag Olle Eriksson.

Snickaren Jerk-Lars Olle, Stärte, som också byggde instrument. Källa: Östervåla

Hembygdsförenings fotoarkiv.

– Din far, han var ju född på gården?

– Jaa, å min farfar, han hette Lars Ersson. Därför så heter det Lars-Ers i Stärte än idag

av de riktigt gamla. De finns snart inga kvar nu.

– Men Lars Ersson, var han bara bonde? Han var inte nå snickare, eller?

– Neej, jag tror han var bara bonde, ser du. Men min far, han snickra om vintrarna.

Ja. Stog å snickra om vintrarna, å jag minns att vi stog å såga opp stolpar, ben till

stolar, för hand. Å hyvla å gjorde stolar då, se. Som extra förtjänst, då.

– Var snickra han någonstans?

– Jaa, i kåken där vi bodde. Han stod vid brunn, där vid största rummet, där stog

han.

– Men hade han la’gårn kvar fortfarande?

– Neej, ingenting som hörde jordbruket till.

– Nehej. Så att han blev snickare på heltid, då?

– Näej, det var inte så många år, det där. Så vart ju vi större, barnen vet du. Sen fick

vi börja i sågen. Gick i sågen bra många år å jobba, vad jag minns. Lindbergs Sigfrid,

jag och Strömborg, vi sprang på stabbarne, ja, när vi slutat skolan förstås. Å sen kom

jag ner i sågen, å såga i lag med Alexis John, å’. Albert Olsson kanta’ där.

– Var det Körkvärn’s sågen?

– Jaa, jaa. Som har brunnit, ja. Brann. Sen började vi Lindbloms verkstad, August och

jag. Och den var ny. Vi började där nå’n gång 1921 – -22.

– Jaha. Du var aldrig upp och snickra efter Lindblom i Kartan, eller?

– Neej. Utan då var jag framme hos Lindblom. Nej, inte i Kartan, heller.

ARBETE PÅ GEORG LINDBLOMS VERKSTAD I EDVIK, ÖSTERVÅLA

– Hur länge höll ni på med det?

– Jaa, kan väl säga till -27 eller -28. Sen började vi väl själva, vi byggde verkstad 1930.

De var som sämsta tiderna, då på den tiden. He, he.

– Då passa ni på?

– Jaa. He, he. Köpte maskiner å de’. Ja, dom är gamla nu. He, he.

– Jaa. På Lindbloms verkstad, vad gjorde ni för någonting där?

– Vi gjorde stolar där då. Ja, han var snäll Lindblom att jobba åt. Lugn och snäll, å det

var ju bra.

– Det var väl många som jobba på Lindbloms verkstad?

– Jaa, det var jag å det var Herbert. De var Seve, Knut-Kalle vi kalla’n, han bodde

åppa vid Nyåker. Å August, Knut-August å Franses John, å August å jag. Åsså var

det nån av, jag såg nu att en person, en bror till en har blivit död. En Hugo, han kom

in i det militära på grund av nån sorts offficer. Tygofficer eller va’ man kalla’t. Lind.

Hugo Lind. Man såg’et i tidningen här, såg att han blivit död. Men Oskar hette han,

Oskar Lind.

– Hade ni nå’n arbetsuppdelning där på Lindbloms verkstad, eller var ni specialiserade på

olika saker?

– Neej, vi fick göra efter ritningar. Å det var ju bra när man var nybörjare. Å ta ut å

göra mallar. Vi fick börja me’ en sak, så fick vi göra den färdig. Inte bara de’, det var

inte maskinarbetare och hopsättningsjobbare, det var inte så ordnat. Utan fick man

en sak att utföra, fick man göra den färdig.

– Varifrån fick ni ritningarna, då?

– Ja, det var möbelfirmor, se. Fick beställning av möbelhandlare. Dom hade nå

arkitekter som rita, förstår jag. Om dom inte rita själva. Särskilt om det var nya

modeller. Annars gick vi efter gamla modeller, vissa saker.

FRIHET MEN DÅLIGT BETALT

– Varför ville ni börja själva då, August och du?

– Jaa, friheten. Friheten locka.

– Jaa. Ni byggde upp verksta’n själva också?

– Ja, det gjorde vi. Det var Lagerström å Lennart, vad hette han, Olsson. Men virket

var inte så dyrt då, det kosta bara 90 öre kubiken, så det var inte så farlit. Men, men

det blev dyrt ändå på den tiden.

– Hur fick ni tag i kunder?

– Jaa, det var ju bara te’ att åka till sta’n. Och ibland prata me’ dom. Presentera sig att

man va’ snickare. Å det var ju hårt, väldigt hårt de där åren, och i regel blev det

mycket sånt som rokoko och sånt där som var dryggjort, med skärningar på å sånt

där, du vet. Det blev det. Och det fick vi hålla på med, och ju drygare det var, ju

sämre tjäna man. För det tog ju sån tid de att hålla på med sånt där skulptur på alla

grejer.

– Var ni själva, August och du?

– Ja, han skar inte så mycke’. Jag skar mest. Å sen så börja den här, ifrån Lindsbro.

Ragnar Olsson. Han var ju skicklig. Han stod mest å skar. Men sen gjorde han nå

dumma affärer, så han lära sluta, han å.

– Hur länge höll du på snickra sen, hemma där då?

– Tills jag va’ 50 år, 1951. Då sluta vi å då kom Efraim opp, Efraim Persson. Som var i

lag med Johan Ljung, vet du. Och fråga om man ville börja va’ med å bygga. Jae, ska

fundra lite på’t sa man. Men jag hoppa på’t i allafall och det tyckte jag var bättre.

Förtjänsten, alltså. Arbete var hårdare, men förtjänsten var bättre. Jaa.

Olle och Alva Eriksson fick fyra barn; Lilian, Stig, Monica och Jan. Alla var mycket

musikaliska. Stig började på tryckeriet 1955 och arbetade där till 1965, då han flyttade

till Västerås, där han också arbetade inom ett tryckeri. Monica arbetade många år hos

Tofters tryckeri inom sätteriet.

STÖTTINGEN TILL GÄVLE MED STOLAR

I byarna i Kilgränden var det hundratals snickare från mitten av 1800-talet till mitten

av 1900-talet. I byn Stärte fanns snickaren Ture Pettersson, som jag intervjuade den 2

maj 1982. Ture var då 82 år. Tures far Johan Pettersson och farfar Per Jansson hade

också varit snickare i Kilgränden. Farfadern kom från en statarfamilj i Aspnäs säteri

till byn Mossbo, där han ”fick tag i ett fruntimmer och blev kvar.” Tures och Teklas

son Allan fortsatte som snickare i fjärde generationen. Dottern Anita började direkt

efter folkskolan hos Tofters tryckeri, där hon arbetade mer än 50 år. Anita har arbetat

med det mesta – sätteri, tryckeri, binderi, montering, ekonomi, reception.

Försäljning av stolar

– Du, din far Johan, var han som snickare specialiserad på nån’ting?

– Ja, stolar, alla möjliga typer. Från pinnstolar, å sen dom sista åren stod vi å gjorde

så kallad vanlig bondrokoko. Men pinnstolar vi kalla, de va hans specialité. Han tog

stöttingen å lassa fullt med stolar å gick till Gävle.

– Så han gick till Gävle?

– Han hade stöttingen. Du förstår vilka gubbar de var. De va inte nå fel på benen,

int’. Han var borta länge, förstås.

– Men han kunde väl inte få på så många stolar på en stötting?

– Jae, jag bara vet att han knöt på, för jag var så ung. Jag minns hur han gick å

mumla. När han gick.

– Gick han till marknaden i Gävle?

– Neej. Han gick till möbelhandlare. Sålde dom direkt ifrån stöttingen till

möbelhandlare. Han kunde väl ha 18-20 på stöttingen. Det var tider då ett tag, ser du,

som det var för många som snickra stolar. Dåliga tider. Men sen har det blivit till det

bättre.

Snickaren Ture Pettersson med sonen Allan tillverkande sin specialitet sängar. Källa: Anita

Larssons fotoarkiv.

– När var det som sämst att vara snickare?

– De var strax före första världskriget. Å sen flera år efter var det otroligt dåligt. Det

var då som gubbarna tog sig diversearbete för te’ å bli av med nånting. Jaa, de var 14,

15, 16, ja. När kriget var. Då var det dåligt. Otroligt dåligt.

– Men han gick ut så där å sålde själv, far din?

– Jaa, dom gick, åkte till stan, cykla mycke.

– Cykla, hade dom kärra efter cykeln?

– Neej, dom cykla å sålde först. Å skicka sen. Ja, de fanns en gubbe som hette Smed-

Olle Lundén, i Åkerbyn. De var Einar Lundéns far. Han körde kanske i ett tiotal års

tid, körde med stolar å möbler ifrån snickare där. Till Tärnsjö å Tierp, Tärnsjö mest,

sen järnvägen vart i Tärnsjö, se.

– Så den där Smed-Olle ifrån Åkerbyn samlade upp från hela Kilgränden?

– Jaa, han körde. Han var jordbrukare, han snickra inte alls. Utan han körde åt

snickare. Åsså när han körde till Tärnsjö, till station, så hade han mjöl å andra

produkter. Det var inga lastbilar heller då. Han var fullastad med varor som kom på

tåg. På slaget hade han snickarnes stolar. De va väl sånt där fint emellan, han hade en

special byggd skrinda. Å bara stuva ihop. Jaa, att det gick?

– Hur länge höll han på?

– Jaa, han höll på bra många år, gubben. Men sen kom bilarne. Men så länge som jag

var riktigt ung pojke så körde han. Å körde te’ jag börja på å snickra själv. Men sen

vart det ju slut med gubben.

–Blev det bättre sen på 20-talet och framåt?

– Jaa. Det var bra ett tag, ända till de gick, världskriget som var -38 - 40. Efter det så

var det ett par år som var alldeles omöjliga. Men sen har de vurri bra. Lätt att få

arbete, å mycke arbete. Å är så igen. Trots att det är lite dåliga tider, som dom säger.

Jaa, det har vurri bra. Åsså gör’e ju mycket åt att snickarne skaffade sig maskiner. Å

vart bättre å bättre varor. De e klart de, se. Hyvling å allting vart mycke bättre än å

till å stå med en stor rubank å slita.

– När fick ni maskiner hemma hos er?

– Ja, jag va’ ungefär 20 - 21 år. Å då skulle de ha vurri 1920 nånting.

– Vilken var den första maskinen?

– Det var bandsåg och rikthyvel. Åsså vart det för trångt inna där i salen för far. Då

rev han, sålde konen. Åsså rev han ur i lagårn å gjorde snickarverksta där. Han fick

ju tre gånger så stort rum då.

– Varifrån köpte ni maskinerna?

– Det minns jag inte. Jag var nog för ung se, så jag lag inte på minnet. Dom kom hem

maskinerna, å de va billiga då. Ja billiga, nä, dom va inte billiga, men det var så låga

belopp. Dom va inte billiga om man räknar penningvärdet, inte. Det var väl inte

billigare då än nu, fast då kostade en rikthyvel till exempel 500. Nu går den på 5.000.

Men det är svårt att säga, när han gav 500, om de va billigare eller dyrare än

nuvarande 5.000.

– Hur länge höll din far på att snickra?

– Jaa, till han var gamla människan. Han var 75 år, då stod han i verkstan å knalla.

Han var nog lite över 75 med, innan han sluta riktigt. Han dog sen när han vart 77. Å

jag vet att han nästan snickra tills sista skälvet.

Lars Orson i Upplanda

– Lars Orson i Upplanda (far till Emil i Upplanda och Per-Olov i Ettinga) han var affärsman,

lite företagsam och sålde åt snickarna?

– Jaa. De var han, affärsman. En filur, riktigt. Aldrig elak. En filur å affärsman. Det va

de han tjäna pengar på. Men han va’ rysligt snäll till å prata med. Men de e som jag

säger, han var duktig affärsman åsså lite finurlig i sina tanke-gångar.

– Var det nå flera som sålde så här för snickarna i Kilgränden?

– Jaadå. De var en ifrån Bjurvalla. Den minns jag rysligt dåligt. Men de var en gubbe

där som for å köpte å for till Stock-holm å sålde.

– Men hur åkte dom till Stockholm på för sätt då, med stolar?

– Lars Orson när han åkte, han hade släde till börja med. Å körde dom till Tierp, till

tåget. Sen vart de väl Tärnsjö. Han åkte tåg. Aldrig åkte han nå bil. De fanns ju inga

bilar då. Nej, men han körde me släde, ofta till Tärnsjö. Det minns jag mest av, men

jag vet att han tidigare åkte till Tierp. Med häst å släde. Om du tänker på nuvarande

arbetsförhållanden, man lär snoka reda på varenda timme. Så om det skulle varit nu,

så dyrt det skulle ha blivit. Dom räkna inte per timme då, inte. Dom räkna bara dom

kunde få sälja. Knalla lite så dom levde. Dom räkna aldrig nå timmar. Men de var

förhållandena, det gick då. Nu går det inte. Nu lär han hålla reda på timmarne.

– Men fick snickarna betalt direkt av Lars Orson?

– Ja, han var perfekt. Perfekt gubbe te ha å göra med. Fast han kanske inte tjäna för

mycke emellan ibland. Men han måste ju tjäna om han skulle klara sig. Men han var

perfekt annars. Dom leverera åt gubben å han åkte till Stockholm å sålde dom, åsså

kom han, han liksom småmygla de där. Han hade nå tok för sej. Dom liksom vissla, å

då kom han me plånboken å dom fick sina pengar. De var en rejäl gubbe, se. De var

många som gjorde åt honom, men sen vart han å för gammel, ser du.

Han var riktigt gammel när han sluta. Å de e länge sen. Jag bara minns, jag minns

inte att min far sålde då. Det kan väl hända att han gjorde de nån gång medan jag var

så ung så att jag inte fäste mej ve’t var stolarna tog vägen. När jag vart så gammel att

jag visste vart stolarna tog vägen, då var det inte nån Lars Orsson om de, inte. Joodå,

jag vet, de var många snickare dänn som levde uteslutande på Lars Orssons

försäljning. Å så fick dom pengar. Å va dom riktigt nödiga så kunde dom få förskott.

De har jag hört talas om många gånger.

Rokoko och Gripsholm

– Dom andra snickarna som inte använde Lars Orson, hur sålde dom?

– Sålde själva. Som till exempel Bergström i Kartan. Så länge han åkte, ända till han

vart för gammal till egentligen å åka. Åkte från barndomen. Å flera med honom.

Många som börja på å åka. Min far åkte mycke till Gävle. Men sen vart det Uppsala,

Stockholm. Å, få se, Allan (Tures son) arbeta, arbeta duktigt. Men han säljer aldrig åt

en möbelhandlare, kunderna kommer i bil. Fruntimmer å karlar om vartannat.

– Är det bättre?

– Jaa. Han får några kroner till då, ser du. Men det finns en del fruntimmer som tar

bort många timmar för att bestämma sig. Då är det svårt.

– Jaa, jag förstår det.

– Jaa. Men han trivs med det, Allan. Han trivs me’t. Han har det inte så lätt, ha, ha.

– Hur gammal var du när du började snickra?

– Jag börja innan ja sluta skolan, å hjälpa far. Fick slipa å putsa å så där. Vi

sandpappra, som vi kalla de. Så de va första spånet. Sen börja jag när ja sluta skolan.

Tolv år var vi dåförtiden när vi sluta skolan. Så då var det bara till å fortsätta i

verkstan.

– Har du trivts med att vara snickare?

– Ja, nu så. Men till att börja med var det kanske lite si och så. Men sen har jag trivts

ypperligt. Å trivs än idag, så jag åker hem till Allan å ser på, i veckorne. Å får ro med

det.

Stolmakarna, möbelsnickarna och bildhuggarna i Stolriket Östervåla har under både 1800-

tal och 1900-tal varit kända för stor yrkesskicklighet och hög kvalitet. Vid 1866 års stora

Industriutställning i Stockholm fick Stolmakare i Öster Wåhla Socken kollektivt pris, en

konungslig medalj i vackert etui. Anders Ersson (1830-1902), först dräng i Karta kvarn och

sedan odlingsman på Stärte ägor, var troligen den som hämtade medaljen, eftersom den

sedan fanns kvar hos sonen och riksdagsmannen Johan Andersson i Stärte. Johan Anders-

sons dotterson Ragnar Sterte hade medaljen i sin ägo och är nu överlämnad av familjen till

Östervåla Hembygdsförening. Dag Westerlund har fotograferat medalj och etui.

– Hur har förändringen varit under den tiden du har snickrat. För att, när du började, vad

för slags stolar snickrade ni?

– Jaa, stolar, ja. Vi gjorde stolar mest. Å mycke rokoko. Många gånger stod far å jag å

gjorde bara rokoko. Vi måste sluta, det var för arbetssamt, å löna sig för lite. Nu är de

annorlunda me dom. Nu får dom fem å sex hundra kronor, snickarna, för en

rokokostol.

– Men vad gjorde ni sen, när ni slutat med rokokostolarna?

– Stolar. Andra stolar. Utav alla möjliga sorter. Joo, far åkte mycke till Uppsala å

Gävle, ser du. Jag vågar på att jag har gjort, varit me å gjort ett tjog olika sorter. Från

enkla pinnstolar till dryga. Vi stod ett par år å gjorde stolar, såna her Gripsholmare,

som e liksom spiral, vet du. Inte svarvade, utan vi skar bort, å i ekträ. Så dom vart

fina. Ja, nu går inte de. Nu går dom på många hundra kronor styck om man skulle

klara sig. Men de gick bättre te å klara sig, lite förut i min barndom. Men vi klara oss

inte riktigt fint heller. Men vi klara oss så vi överlevde. Å jag har levat tills jag e 82 år,

så jag för väl inte sörja.

– Hur fick ni tag i eken?

– Vi köpte den i Stockholm mest. Då gick de mycke ek, å de fanns ek, förstår du, hela

brädgårdar med ek. Dom såga de som gick mest, annat skaffa dom fram.

– Men annars, björk. Var köpte du det nånstans?

– Björk, de köpte vi av bönder, mycke här ikring. Största problemet med virket var

torkningen. Jaa, torkningen var svårt. Sen börja dom med de här till å göra särskilda

torkrum, vet du, när pannorna kom i kåken. Nu ere ju inte farligt. De e ju bara till å

ha bränsle så de räcker till pannan. De börja me att vi hade en oljepanna, å de gick

ypperligt. Men så vart oljan för dyr. Då köpte Allan en spånpanna, som vi bränner

spån me. Men inte e hon lika effektiv som oljeeldning, är inte så säker. Hon stannar

ofta.

– Allan, han är fjärde generationen nu?

– Jaa, de blir’e, ser du. Han blir fjärde generationen. Få se, hur det går med Allans

pojk, om han blir den femte, ha ha. När han e hemma här, hur han snickrar, pojken.

Han snickrar å kåttar på alla vis. Å trivs. Jaa. Vi ska väl göra nån nytta, å.

FYRA BRÖDER

Många av stolsnickarna och bildhuggarna var konstnärer, mer konstnärer än

affärsmän. En sådan konstnär var Bror Bergström (1907 – 1987), som också gjorde

konstverk i trä av rötter, tickor och fantasifulla fallna grenar, han fann i skogen. Vid

Hantverks- och industriutställningen i Västerås 1929 fick Bror och hans far Olov

diplom för bronsmedalj för möbler. Vid Östervåla Hantverks- och

Hemslöjdsutställningen 1950 fick Bror 1:sta pris för utställda hobbyarbeten. Bror

Bergström var också fiolmusiker och kände väl de stora mästarna Jascha Heifitz och

David Ojstrack. Bror Bergströms syster Svea gifte sig med bonden Alvar Gustavsson

i byn Ettingbo och fick många barn, som också blev konstnärliga. Två av bröderna,

Åke (1926 – 1989) och Bertil (född 1931) Gustavsson, blev 1900-talets främsta

bildhuggare i Östervåla. De skapade också konstverk och ornament till stora

kyrkorglar. Två av bröderna, Rolf (född 1937) och Jan (född 1947) Gustavsson, kom

att bli typografer hos Tofters tryckeri. 1985 gav Tofters tryckeri ut TQM – Tofters

Quality Magazine - där Mats Åkerlund gjorde en intervju med dessa fyra bröder.

Mats Åkerlund var då chef för Upplands Lokal Radio, för att sedan bli chef för

Sveriges Radio P 3 och i dag chef för nya medier hos Sveriges Radio. Mats Åkerlund

härstammar också från Östervåla.

Greta Tofters ser på stolar i Östervåla Hantverkscentrum år 2001. Källa: Östervåla

Hembygdsförenings fotoarkiv. Bilden nedan: Logotyp för Östervåla Möbelmuseum.