20 21

På kvällen när jag sitter framför fönstret och tittar ut över vattnet och ser mörkret lägga sig.

Låter mina tankar sakta stilla sig och bara njuter.

Att sitta där se ut över sjön och naturen. Då laddar jag batterierna.

Ingrid Annerstedt

mot mig. Jag vet inte om han såg hur pyton jag mådde, men han sa någonting genom rutan som jag tolkade som ”det kommer att bli bra pappa” och sedan körde bussen och kvar stod mamma och jag. Jag kan lova dig att jag aldrig i mitt liv har känt mig så övergiven som jag gjorde där i det strilande regnet.

Hur det gick? Jodå, både jag och grabben överlevde veckan och erfa-renheten detta gav oss båda har på något konstigt vis fört oss ännu närmare varandra. Han har vuxit mentalt av att han klarade detta och själv har jag lärt mig någonting nytt om mig själv och kontrollen av mina egna känslor.

Resten av sommaren har sedan varit en enda lång fest med ett tioda-gars tågluffande som den absoluta höjdpunkten, men det är som man brukar säga en helt annan historia.

Krister Henriksson

Temanummer:Personlig utveckling

Nr 2 / 2012

Personlig utveckling uppstår vid fikan där man möts av andra människors tankar och idéer.

03 - Ann-Louise Liljenström04 - Tomas Forsman05 - Anna Thilén06 - Rolf Green07 - Mariah Nilsson08 - Per Rosqvist09 - Emelie Mårtensson10 - Camilla Ryglert12 - Josefin Fält14 - Björn Möller16 - Kjell Karlsson18 - Krister Henriksson20 - Ingrid Annerstedt

Innehåll

Utgiven av Nätverket SIP.Redaktör: Ola ClaessonFormgivning: Björn Möller

Nätverket SIP, Västergatan 8A, 352 30 Växjö — 0470-223 30

www.natverketsip.sewww.funkibator.sewww.funkibatorbutiken.se

Kopiering: Nätverket SIP, Växjö, 2012

2 3

Ledare

Som barn är vi inte rädda att misslyckas. En treåring ‘vill själv’ även när det kommer till saker de absolut inte kan själva. Teckningar som föreställer mor-mor och morfar ser mer ut som streck och kludd. När vi blir lite äldre lär vi oss att det är genant att misslyckas, man kan bli utskrattad eller till och med få en utskällning för att man försökt och inte gjort tillräckligt bra ifrån sig. I många situationer tvekar vi inför en utmaning. Inte för att vi är rädda för vad som händer när vi inte får till det exakt som vi vill, utan för att vi helt enkelt har blivit rädda att misslyckas. Ett barn förväntas inte klara knyta sina skor på första försöket utan provar igen och igen och igen och lär sig att bli lite bättre för varje försök. Så varför förväntar vi av oss själva att vi ska klara allt vi tar oss för på bästa möjliga sätt med en gång? Varje gång vi tar oss för någonting som vi inte fullt ut kan får vi nya lärdomar som vi kan ta med oss in i framtida projekt. Det är det som är per-sonlig utveckling och det har väldigt lite att göra med vilket resultat vi uppnår. Vad vi vill ha sagt är att det är bra att misslyckas men och att du alltid tar chansen att lära dig från det du gör. Våga pröva saker du inte vet om du kommer lyckas med. Våga misslyckas och lyckas om vart annat, igen och igen. Våga kludda och häng sedan teckningen på kylskåpet som ett diplom i personlig utveckling.

Tomas Forsman, Camilla Ryglert och Ingrid Annerstedt

18 19

och baksida. Man ville veta allt om honom. Längd och vikt, skostorlek, gamla och nuvarande sjukdomar och vilka mediciner han kanske tar. Man ville veta om han var sängvätare, hade allergier och om han hade sovit borta hemifrån tidigare. Sovit borta? Jo, om att sova ensam hos storebror räknas som att sova borta hemifrån. Då har han gjort det. Men jag antog att det man menade var om han hade sovit någon an-nanstans utan mamma och pappa eller hos någon annan han inte kände sedan tidigare. Men trots detta så kryssade jag i rutan som sva-rade ja på den frågan. Dagen efter lämnade han in blanketten i skolan och så glömde jag bort alltihop. Chansen, eller risken, att han skulle bli uttagen till kollot såg jag som försvinnande liten eftersom kollot bara tog emot sexton barn och hälften av dem skulle vara tjejer. Det fanns alltså åtta platser att konkurrera om.

Två veckor innan skolavslutningen ringde telefonen och personen som var i andra änden av linjen förkunnande med käck röst att min son hade kommit med på kollot som en av åtta killar.

Grabben blev överlycklig, men jag började genast känna en viss oro sprida sig i kroppen. Hur f-n skulle jag klara mig utan honom? För första gången blev det jag under drygt tio år hela tiden misstänkt till en oomkullrunkelig sanning. Jag var beroende av min son. Vi hade upplevt så otroligt mycket tillsammans, både glädje och sorg, oro och eufori och allt annat i en helt vanlig vardagslunk. Men detta var någonting helt nytt för mig. Att i fem långa dagar och fyra nätter inte ha honom omkring sig kändes redan två veckor innan som någonting helt oöverkomligt.

Känslan ville inte försvinna, utan blev bara allt starkare ju närmre avre-sedagen vi kom. Grabben visade inga synliga tecken på att vara orolig för att skiljas från mamma och pappa och det hjälpte mig inte det minsta. Mamma tog på sig uppgiften att packa alla nödvändiga prylar som skulle med, medan jag efter bästa förmåga försökte dölja min oro.

På avresedagen regnade det och grabben var startklar redan en tim-me innan vi skulle köra till mötesplatsen. När han satt på bussen och jag stod utanför och vinkade till honom vinkade han tillbaka och log

18 19

Att släppa taget

Alla föräldrar har eller kommer att få uppleva det ögonblick då de mås-te släppa taget om sitt barn, sitt eget kött och blod, för att lämna över ansvaret på någon annan okänd människa. Min son åkte på kollo och lämnade mig och mamma ensamma hemma.Vi, med lite större barn, minns ögonblick som första gången man läm-nade telningen på dagis eller hos en dagmamma. Senare i livet blev det första skoldagen och man undrade kanske mer än barnet hur allt skulle bli. Att läraren skulle vara snäll utgick man väl ifrån, men de andra barnen? Hur skulle de behandla ditt barn? Kommer du att få hem ett barn med glittrande ögon och en brinnande önskan om att få gå tillbaka nästa dag? Eller kommer du att få hämta ett barn som med tårar i ögon snörvlande förklarar att det aldrig i livet kommer att sätta sin fot i det där dårhuset igen?

Trots att du har sådana tankar om vad som kommer att hända ditt barn, så skickar du ut det på detta okända äventyr, där osäkerheten om vad som kan hända är riktigt stor. Du gör det för att det förväntas av dig som förälder och det är faktiskt straffbart att inte lämna barnet i skolan. Du kan därför mentalt skydda dig bakom dessa fakta och över vetskapen att om några få timmar så kan du på nytt krama om ditt lilla barn.

Men vad händer om din tioåring en varm dag i april säger: ”pappa jag vill åka på kollo i sommar”. Vad svarar du då? Att det är långt dit och att mycket kan hända, eller att vi inte har planerat sommaren ännu så vi får se. Jag svarade ingenting av detta utan sa (i min enfald) ”okey, vad kul”. Jag sa det utan att riktigt begripa vilka krafter detta godkän-nande för grabbens planer hade satt igång i mitt inre. Men tids nog skulle jag bli varse.

Nästa dag hade han en blankett med sig hem från skolan. Det var an-sökningen till kollot. Den var på flera sidor och skriven både på fram

2 3

Mitt sommarminneVi skaffade en husvagn förra hösten och i som-mar har vi varit ute en hel del med den. Att ha husvagn innebär en stor

Frihet och det är intressant att få se och uppleva nya saker och att se nya platser. Vi har dessförin-nan haft en stuga vid

Havet i Åhus i Skåne. Men detta med husvagn är spännande man får se och uppleva så mycket. När vi hade stuga

Åkte vi alltid dit och ingen annanstans. Husvag-nen vi har är gammal men de förra ägarna har varit mycket rädda om den.

För länge sen hade vi också husvagn men sålde den eftersom det var jobbigt att både ha stuga och husvagn.

Vi åker nu ut med husvagnen till någon trevlig ort och blir där över en helg. Det är så lätt med husvagn inte så mycket att städa.

Man kopplar verkligen av och gör sådant man inte har tid till hemma exempelvis att läsa böck-er och lösa korsord.

Man lär även känna lite nya Människor. Så vi trivs verkligen bra med detta.

Ann-Louise Liljenström

4 5

När vi passerat Gävle så påpekar min hustru Emma att för varje ort vi passerar så blir min norrländska mer och mer tydlig. Vi skrattar lite åt det och jag ignorerar den lilla klumpen i magen som alltid dyker upp ungefär vid den här delen av resan mot min hemstad.

Vi ska i fyra-fem dagar hälsa på min far och delta i ett veteranbilsrally. Jag älskar min far och tycker att höga kusten har Sveriges vackraste natur och ändå så växer en liten obehagskänsla i kroppen varje gång jag ska dit. Vi kommer bo i mitt barndomshem som nu stått tomt ett par år sedan min äldre bror bott där. Jag oroar mig för om det kommer kännas konstigt att bo där igen, något jag inte gjort på många år.

När vi sitter där i bilen lägger Emma sin hand på min och ler och jag ser i hennes ögon en glädje över att vara på semester, att få ta våra två barn hem till mitt barndomshem. I den stunden accepterar jag att jag aldrig kommer att helt glömma allt det jobbiga jag varit med om i min ungdom i Kramfors och att det inte alls är lika viktigt för mig som hur min familj upplever Norrland. Min ungdom är inte längre den största delen av mitt liv, mina barns barndom är redan mycket större och de-ras framtid...deras framtid är allt.

Tomas Forsman

16 17

Detta är en ny upplevelse för mig. Många äldre tycker att det är roligt att jag kommit tillbaka i bygden och uppskattar att jag kan hantera en lie, nästan bättre än de själva. De märker också att jag har goda kun-skaper om både byar och folk. Man har väckt förhoppningar att tradi-tionerna kan föras vidare. Det ger också mig stor tillfredsställelse.

I år kommer över hälften av turisterna från utlandet, främst från Tysk-land och Danmark. Kunskaper i engelska och tyska kommer väl till pass. Vi har också mycket turister från storstäderna, vilket gör det vik-tigt att vi kan kommunicera och förstå hur de tänker.

Många nya erfarenheter - jag har lärt mig att stänga och öppna bygg-naderna, ta inträde och sköta försäljningen, hantera kassan, visa runt, svara på frågor om allt möjligt och inspirera turisterna till aktiviteter kring tipspromenaden. Många ville diskutera frågorna på tipsprome-naden, som de tycker är intressant. Jag delade också ut vinsterna i midsommar-firandets lotteri.

Detta har varit en kontrast till den teknokratiska värld som jag egent-ligen har utvecklats i under många år. Nästan alla de 60 guiderna är pensionärer, men jag har tjuvstartat ett par år tidigare.Det återstår ett par pass i sommar - sedan brukar det bli någon resa på hösten som belöning.

Nästa år hoppas jag vara tillbaka och kanske utveckla det. Det vore ju roligt att kunna vara klädd till en riktig torpare och kanske visa upp ge-nomförande av lite dagsverken från svunnen tid för turisterna på vissa dagar. Känner att verksamheten skulle kunna utvecklas, vilket nog är en förutsättning för överlevnad i framtiden.

Jag tycker att jag lärt mig mycket nytt, men också utvecklat tidigare er-farenheter ihop med andra. I första hand räknar jag med att använda detta inför kommande somrar på torpet, men också i ett eventuellt kommande företagande. Kjell Karlsson 2012-08-16

16 17

F O T O

Uppgift Personlig Utveckling

Denna sommar har jag vid några tillfällen fungerat som turistguide vid Klasatorpet i Långasjö. Det har också blivit ett antal dagsverken på torpet och möten med en massa nya människor. Det började med att jag blev uppringd för ett styrelseuppdrag i hembygdsföreningen i våras. Jag antog den utmaningen, gick med som medlem och blev direkt tillfrågad om jag ville gå några pass på torpet i sommar. Kän-ner bygden väl och folket åtminstone till namnet, även om jag flyttade därifrån 1968. Har också sedan barnsben ett genuint intresse för det gamla med stor vana vid lieslåtter och djur. Här fanns det möjligheter att utveckla detta tillsammans med andra. Jag tycker bevarandet av gamla traditioner från bondesamhället är viktigt.

I år beräknas över 5000 besökare till torpet, där Vilhelm Mobergs Ut-vandrarna spelades in. Många turister fascineras av att byggnaderna är så väl underhållna och känns igen från filmen.

4 5

Hur man tappar bort sin spindelfobi

Luciakvällen 1968 stoppade jag en bil på Storgatan i Växjö. Det var en Frazer -47. Tycke uppstod mellan mig och bilägaren så vi slog ihop oss. Frazerbilen krävde ständig omvårdnad, den var ju aktningsvärda 21 år. Detta var något som enkelt fixades på mackarnas servicedel eller på p-platsen om det var småfel. Så rullade det på tills jag blev med en BMC, inte heller den av nyare modell. Nu började jakten på en egen verkstadslokal eller i alla fall ett större garage.

Efter mycket sökande hittade vi garaget och priset var rimligt med tan-ke på att det ingick en halv hektar vildvuxen mark och ett torp.

Sen gick det som vi inte tänkt oss. Det blev allt oftare så att vi stan-nade på landet istället för att köra tillbaka till våningen i stan. Efter två år bestämde vi oss och sålde lägenheten.

Spindelfobin då? Jag hade inget val, jag älskade min BMC för mycket så jag blev tvungen att hitta en lösning.

Från att ha drabbats av panik redan vid åsynen av en spindel i stads-våningen tvingade jag mig att inte skrika och rusa iväg. I stället stod jag kvar, fortfarande panikslagen men med blicken fäst på spindeln. Och överlevde.

Sen var det lättare. Steg för steg började jag studera spindlarna på tomten och upptäckte hur olika de var i färg och form. Åtta ben var snart det enda som förenade dem. Vi blev sams, spindlarna och jag. Men de fick fortfarande inte klänga på mig. Hur de skaffade sig den rätten är en helt annan historia.

Anna Thilén

6 7

Personlig utveckling Utveckling genom

Här på Nätverket SIP finns en stimulerande kreativ miljö, främst ge-nom de människor som verkar här. Inriktningen på web, text, ljud, film och bild har givit mig en flashback och flashforward. Återblicken sän-der mig tillbaka till mitt första yrke som kopist på ett fotolaboratorium för att sedan utbilda mig till fotograf.

Flashforward - framtiden ser ut som att jag vill utveckla mitt pånytt-födda intresse för media i olika former. Här ger mig utvecklingen inom IT otroliga möjligheter att uttrycka mig i ljud, bild, text och film. Vi som 1968 var unga hungriga fotografer i Stockholm och hade drömmar om att få publicera våra bilder i tidningen Se, Bildjournalen och liknande.

Filma kunde man göra i 8 mm format, superåtta var en höjdare. Att gå upp i format till 16 mm var otänkbart om man inte fick en anställning eller hade gått om pengar. Tack vare den digitala revolutionen finns nya möjligheter att nästan utan kostnad skapa och publicera text, bild, ljud och film med hög kvalité, något som inte var möjligt när jag var ung fotograf.

Nu sitter jag plötsligt här på SIP med världens möjlighet att delta och utveckla mig i den digitala revolutionen.

Rolf Green14 15

som alltid får det de vill - kanske för att de är vackra eller unga eller... — Arg för att jag alltid väljs sist! — Arg på känslan att man ler åt en bakom ens rygg! — Arg på alla som inte syns i media och som inte lyfts fram ordentligt! Hur var det med OS nu då: 303 olika grenar, men hur många har visats på TV? 20-30 stycken. Knappt mer, kanske 40-60 om vi skiljer på dam och herr. Förändring är av nöden — snart!

Men inte bara det. Tänk dig själv 20 år framåt! Då är jag troligen död och begraven!Herregud vilken framtid — och vilken äcklig bakåttid! Alla känslor som man inte får ha och de få som man förväntas ha. Och jag som verkli-gen ville förverkliga några idéer — men alla mina framsynta idéer gick åt skogen. Surt, sa räven om rönnbären!

Att förstå sig själv och acceptera det (om jag nu gjort det vill säga) är nog den viktigaste erfarenheten och den längsta resan jag har gjort.

Att få göra det jag vill utvecklar mig alltid! Som nu under sommaren då jag började sammanställa en publikation, Växjöjazz under 40 år. 4/5-delar är klart och huvudet surrar av stress, men bitarna har nog fallit på plats. Efter den ska min engelska Bak- och Kokbok sammanställas. (Hoppas Frederique vill hjälpa mig med korrekturläsningen. She’s fan-tastique!) Sedan är det nog dags för att fixa lite olika föredrag och få ut mina samlade noveller i bokform. Men näste unge/barn/yngre/ung vuxen som tilltalar mig med Ni stryper jag. Sextiotalsupproret tog fram ordet Du och det är till för att användas — av alla! De’ Du!

Det är väl själva attan att det ska vara så svårt att visa i text vad jag åstadkommit under sommaren. Men, men... Jag får väl göra som vanligt: ta det Onda med det Goda, eller tvärtom, även om min själv-känsla protesterar! Hittills har dock majoriteten börjat med ett O. O som i oroväckande, orolig, onåbar, oberoende, oerfaren, O’boy what a mess I am. And I also hate myself sometimes — för jag räcker inte till! Och jag vill fortfarande förverkliga den största drömmen av dem alla! — Att inte väljas sist och bli sedd för den jag är — även av yngre!

Björn Möller

14 15

Jises!

Abstrakt tänkande är det värsta som finns för mig som är en person som alltid planerar i realtid, någon här på SIP döpte det visst till Realtidsplanering.

Personlig utveckling blir det när man ges tillfälle att ta in nya intryck och gärna av yngre och nyemissioner av gamla tankar och idéer.

När man inte har någon riktigt bra person att prata hemligheter med så använde jag sommaren till att prata med mig själv. Vad kunde jag annars göra med min tid än att skapa en nyemission av mig själv?

Då kom jag även underfund med att jag har varit så här sedan mit-ten av trettiotalet — missförstå mig rätt! Som barn och upp till ca 32 års ålder var jag en typisk ADD-are. Introvert och stugsittare. Enstaka kompisar och sällan två, utom i trean och halva sjuan, då vi umgicks tre stycken. Jag hade bara inomhushobbies, medan skolgympan var som ett rött skynke. Jag valdes alltid sist när det skulle vara flera i ett lag och det är ju väldigt givande för självkänslan, eller ...

Nu börjar man prata om att jobba i team. Hur kommer det sig att jag känner igen ordet. (Men jag gillade faktiskt bara volleyboll och riktig gymnastik, som dessvärre sågs över axeln därför att det då var en tjej-sport, men vi spelade volleyboll på Arabyskolan — en gång!) Lagsport är ju teamsport och då blir de som väljs sist alltid valda sist! Varför fick vi aldrig lära oss individuella sporter? Fast det får man väl fortfarande inte om sanningen nu ska fram. Medan jag gick på högstadiet slogs de något äldre, vid den här tiden, på barrikaderna för alla reformer som nu suddas ut och under enstaka fall byggs ut.

Men på trettiotalet blev jag slutligen förbannad på mig själv. Så bytte jag stil och öppnade munnen mer och mer. Nu är det väl snarast svårt att få tyst på mig. — Men jag är fortfarande arg! — Arg på att folk aldrig lyssnar på de tysta! — Arg på att inte räcka till! — Arg på att nu inte få välja vilka man får prata med! — Arg på att bananskalsmänniskorna

6 7

Dans i positiv bemärkelse

“Dans ger glädje och gemenskap och främjar människans livssituation på flera olika sätt, framförallt socialgemenskap, kreativitet, självkänsla.”Det är väldigt roligt att utöva dans, du kan träffa en livskamrat/ nya vän-ner om man är ute och dansar. Stärker rygg och bål vilket gör att man får bättre hållning, man förebygger på det här sättet ryggskott men också sjukdomar och ger på sikt ett förbättrat immun försvar.När vi tränar och motionerar frigörs ett ämne i människans kropp som kallas för endorfiner. Det som är bra med motion är att man utför något som man tycker är roligt. Många av oss har kanske upplevt den kicken som motion framställer, när man har nått en gräns under träningen där man har tränat så pass mycket så att det känns som om att man är helt slut. Påfrestningen tar fram kroppens egna drivmedel vid motion och gör att man känner sig som en vinnare efter man har genomfört en danstävling/ träning.Det föll sig helt naturligt för mig att välja dansen och är uppvuxen med att ha dansen som hobby, började med disco när jag var tolv år och deltog i dansuppvisningar med min dansgrupp och gör det fortfarande inom tiodansen på swing. Så därför är dansen ett naturligt val för mig när det gäller personlig utveckling. Pardansen har blivit ett sätt för mig att etablera nya kontakter med folk, få motion och samtidigt en form av välbefinnande med att man blir piggare och må bättre.Hur man förbättrar resultat och nå sina målLäsa om dans minst 30 min/dag, handböcker i tiodans som handlar om dansteknik, spela in videoklipp under träningarna som man analyserar ihop med sin danspartner och tränare.Se sig som en vinnare av uppnådda resultat på både träningar och täv-lingar, även om man har misslyckats så skall man var nöjd med det man har presterat för att på det här viset stärka sin självkänsla. Sätta upp mål (så kallade delmål) inför varje träningspass för slutligen nå sitt mål. Träningspassen i sin tur är schemalagda i en speciell trä-ningsdagbok och uppdelade i dans, styrka och konditionsträning.

Mariah Nilsson

8 9

Från illusion till verklighet

Hur ser du på hur ditt liv gestaltar sig just nu? Vad vill du förändra, och vilka mål har du inför framtiden? Några betydelsefulla händelser de senaste månaderna har visat mig att svaren på de här frågorna inte varit så givna som jag trott. Så här ser mitt liv ut just nu: jag gör en tidning på Nätverket SIP, och på fritiden ägnar jag mig åt styrketräning och simning. Men befinner jag mig egentligen där jag tror? Jag har kommit till en avgörande insikt om att jag tidigare intalat mig saker om min tillvaro istället för att se sanningen om hur min situation faktiskt ser ut och skulle kunna vara i framtiden. När jag tränade på gymmet för ett tag sedan blev jag uppmärksam-mad på att jag slarvat med styrkeövningarna för att jag skulle orka lägga på mer vikt – det var bara att se sanningen i vitögat och inse att jag var tvungen att ta nya tag på en lägre nivå för att få träningen mer givande och effektiv. Jag har också fått positiva upplevelser av min nya insikt. När jag började med tidningsproduktionen på SIP insåg jag att jag genom att ta lärdom av andra kunde skriva betydligt bättre än jag trodde jag var kapabel till. Det faktum att jag har intalat mig om hur min framtid skulle kunna te sig har gjort att jag har dragit mig för att våga prova nya saker. Jag har helt enkelt varit rädd för att misslyckas eller för att upptäcka att mina högt ställda förväntningar inte skulle infrias. Under lång tid har jag varit negativ till att lägga om mitt styrketräningsprogram - jag har tänkt att det nog ändå inte kommer göra någon skillnad och så har det hela blivit liggande på is. Först nu har jag kommit till skott och utarbetat ett nytt träningsupplägg tillsammans med en av gymmets instruktörer. Vad vill jag då få ut av det här nya sättet att tänka? Jag vill anta större utmaningar och bli mer våghalsig, men ändå vara mer klarsynt än tidi-gare över vilka begränsningar jag står inför just nu. Och sist men inte minst: jag vill bli bättre på att våga misslyckas för att få större möjlig-heter att lyckas!

Per Rosqvist12 13

Vad har jag svårt med pga min AD(H)D?Planera ekonomi, passa ihop tider, aktiviteter.Komma i tid till de inplanerade aktiviteterna.Att genomföra saker som att starta uppgifter som är trista: städa, gå ut med sopor mm.Organisera packningen mestadels, men en hel del annat.Komma ihåg saker.Hålla orken på en jämn nivå, jag blir uttröttad fortare än andra.Stress, för mycket aktiviteter och socialiserande kan knäcka mig fullkomligt.

Jag har alltså svårt med mer eller mindre allt som krävs för projektet ”se-mester”. Jag behöver en veckas semester, efter semestern. Men i slutet av sommaren bokade vi in en resa till Gotland för mig, min sambo som kommer därifrån och en kompis till oss. Eftersom jag tar ADHD-medicin nu och har lärt mig lite strategier så tänkte jag att det här var en kul utmaning. Men jag var ganska säker på att jag skulle hata det och vilja åka hem och slänga mig på soffan. Så blev det inte. Genom att skriva listor på precis allt som behövdes göras, packas och kommas ihåg så lyckades jag nästan felfritt med hela projektet. Och jag hade roligt! Mina avstressningsövningar hjälpte mig när hjärnan kokade av översocialise-rande. Vi hann med mer eller mindre allt vi skulle göra. Jag kunde sova på nätterna för jag orkade hålla igång hela dagarna.

När vi väl kom hem och jag kände att jag faktiskt hade varit på semes-ter och att det hade gett mig något. Jag förstår nu varför folk, trots att det är ett gigantiskt projekt, åker på semester. För mig kanske det är ett projekt som kräver att jag är lite mer noggrann, att jag skriver ner vad exakt som ska göras och i vilken ordning. Nu när jag vet att det var det enda som krävdes för att jag också skulle kunna göra det alla ser fram emot på sommaren utan att få magsår så känner jag för att hojta ”In your face!” till min AD(H)D. Den kommer fortsätta försöka sätta käppar i hjulen på mig. Men nu ser jag den jäkeln. Vilket helt klart gör det enklare att undvika käpparna, genom att kanske gå en liten extra lång väg för att kunna göra nånting kul. Det får det vara värt.

Josefin Fält

12 13

Förut var ”semester” en myt för mig

Sedan jag blev vuxen och ansvarig för mig själv och mitt har jag undvikit vissa situationer. T ex att resa. Speciellt har jag undvikit ”semesterresor”. Sådant kunde jag tycka var roligt när jag var yngre när det var mamma som var ansvarig för hela projektet. För det är ett projekt att resa iväg. Och nu förstår jag varför jag blir extremt stressad av bara tanken. I mitt huvud är det inte nåt avkopplande (och det är förmodligen inte bara i mitt huvud), det är mer som en gigantisk uppgift där inget får gå fel. När jag nyligen fick min AD(H)D-diagnos fattade jag helt plötsligt.

Vad krävs för en så kallad semesterresa?Se över utgifterna. Boka eventuella biljetter. Se över tider, så man kom-mer i tid till tåg/båt/flyg eller vad det nu kan vara. Tiderna ska passa var-andra. Kom ihåg att inte komma försent. Allt hemma behöver planeras och genomföras. Ta ut sopor. Städa lite. Lämna nyckel till någon lämplig person. Fixa hundvakt. Packningen behöver organiseras, inget får glöm-mas och det ska packas ner rätt. Veckan ska planeras upp. Vad vill man ha gjort? Vem vill man träffa? Allting ska hinnas med. Och så ska man mer eller mindre göra samma procedur när man åker hem igen.

8 9

Personlig utveckling

Sommaren 2012 måste jag faktiskt säga att en stor personlig utveck-ling inträffade när jag började här på Nätverket SIP. Jag har fått göra så mycket saker som jag aldrig har provat förut. Jag skriver väldigt utformade artiklar och jag fick äran att medverka som reporter och intervjua personalen om deras projekt och diverse saker. Jag har även suttit i öppna kanalens studio och blivit filmad inför ett projekt som kanske blir stort. Sen jag började här har mitt självförtroende blivit starkare och jag tar för mig mer och jag känner nu mera att ingen ribba ligger för högt för mig. Bara man kämpar kan man hoppa över den hur enkelt som helst.

Något jag aldrig trodde jag skulle vara med om var att komma backstage under Rix FM-festivalen här i Växjö. Vi skulle göra ett projekt angående Karl Oskar-da-garna och jag besluta mig för att fokusera på backstagearbetet under Rix FM. Jag

tyckte det kunde vara kul att ge lite uppmärksamhet till personalen som sliter med att sätta iordning inför alla uppträdanden och liknande. Jag fick personligen ringa Rix FMs pressansvarige och förklara vad jag hade för avsikt med min artikel och fotografierna jag skulle ta. Jag väntade mig ett negativt svar men det kom bara ett positivt svar från hennes sida. Det kändes som att jag avklarat ett stort hinder på egen hand och där växte min självkänsla enormt mycket. Jag fick backstagepass för pressfotografer och jag vistades backstage där jag blandat annat träf-fade Broken Door. Det kändes inte verkligt att få vara med där bakom när man alltid varit åskådare bland publiken förut. Jag har en djupare kunskap vad det gäller arbetet inför en festival som Rix FM och hur mycket de faktiskt gör och tänker på inför och under festivalen.Sedan jag började på SIP har mitt liv förändras en hel del, och jag vill inte tänka på hur det hade varit om jag inte valt just Nätverket SIP som anordnare via Arbetsförmedlingen.

Emelie Mårtensson

10 11

Vad är personlig utveckling?

Under flera år har jag på olika sätt, genom studier och arbeten, arbetat med personlig utveckling. Jag har använt mig av massor av teorier, tester och övningar i detta ämne. Jag har försökt att förmedla inne-hållet till andra och funderat mycket på hur det jag lärt mig i ämnet kan komma andra till nytta. Trots all information och kunskap jag har samlat på mig under åren har jag oftast glömt bort att själv verkligen använda de olika kunskaperna i mitt eget liv.

För några år sedan hände det saker som gjorde att jag mer eller min-dre tvingades till att försöka använda några av metoderna jag lärt mig. Det handlade om allt från stresshantering och mindfulness till affirma-tioner. Och jag upptäckte att det faktiskt fungerade! Men, sedan när allt blev lugnt igen föll det hela åter i glömska - precis som sådant man inte tycker att man behöver för tillfället brukar göra.

Så började jag här på SIP och temat för en serie miniutbildningar blev just personlig utveckling. Det jag tidigare hade lärt mig fick dammas av och åter komma till användning. Men det var ju det där med att an-vända metoderna själv…

Jag funderade länge på vilken händelse jag kunde använda som ex-empel på min personliga utveckling och tyckte inte att jag hittade nå-gonting som på ett bra sätt kunde exemplifiera något om min egen personliga utveckling. Kunde jag skriva om hur jag lärt mig massor om altanbygge och plattsättning? Nej, för tråkigt… Kanske kunde jag skriva om den där intressanta boken jag läste? Nej, också för trist… Hur jag än funderade lyckades jag inte hitta någonting som kändes intressant nog att skriva en artikel om. Tills det helt plötsligt slog mig… jag hade ju gått i den alltför vanliga fällan om att personlig utveckling ska vara något stort, fascinerande och intressant som allra helst har förändrat mitt liv på ett helt fantastiskt sätt!

Därför ska jag försöka göra tvärtom och skriva om något jättelitet och inte alls märkvärdigt som har lärt mig någonting väldigt litet, men som

10 11

ändå innebär personlig utveckling.

En söndag nu i sommar skulle jag laga middag till familjen. Jag letade fram ett recept som verkade bra – som vanligt hade jag inte exakt rätt ingredienser, men det brukar funka ändå. Jag gör ofta så när jag lagar mat, utgår från ett recept som jag sedan inte följer.

Allt fungerade bra tills det var dags att ta i konserverade persikor och äpple i köttgrytan. Självklart hade jag inga konserverade persikor, utan tänkte att jag steker färsk persika och äpple i lite socker (kom ihåg att jag någon gång hade läst ett recept där man gjorde något liknande). Sagt och gjort, persika och äpple skalades och skivades. Socker skulle smältas i stekpannan. Det var bara det att jag ibland är snål som den värsta smålänning och upptäckte att jag hade lite muscovadosocker samt råsocker kvar sedan lång tid tillbaka. Så klart satsar jag på dessa sockervarianter istället för vanligt strösocker… Det är bara ett problem med detta. Det smälter bara ihop till en massa och bli alltså inte fly-tande – nåväl, skam den som ger sig. I med persika och äpple, öka temperaturen och… allt brändes vid och blev totalt oätligt. Köttgrytan blev därmed inte så avancerad som det var tänkt, men middag fick vi i alla fall.

På vilket sätt hör nu en något misslyckad middag ihop med personlig utveckling? Jo, antingen kan jag välja att bara se det som en miss-lyckad söndagsmiddag och då har jag inte lärt mig mer än att det inte går att smälta råsocker och muskovadosocker på ett bra sätt. Eller kan jag vända på det hela och se det som att jag lärde mig att inte smälta fel socker på fel sätt, men också att även om inte allt blev som jag tänk mig så var det inte farligt att prova och någon slags middag blev det i alla fall. Lärdomen jag kan dra av detta är alltså att även ett misslyck-ande kan lära mig något och det mesta kan ordna sig även om det inte blev som jag först tänkte mig.

Camilla Ryglert