Transporter i Ljustorp strax före motorfordonens tid Det berättas många historier om hur människor gick när de skulle någonstans. En man

i Bredsjön, Hans Henrik Hansson (1861-1961), hade gjort till en betald syssla att gå

ärenden. Hans blev känd för att klara att gå fram och tillbaka till Sundsvall över dagen,

göra ett ärende och leverera samma dag i Bredsjön. Det blev en sträcka på ca 10 mil.

Det berättas också om Erik Jonas Sjödin som på 1880-talet hade sitt arbete vid Karlsvik

på Alnö. Efter arbetet på lördagseftermiddagen gick han över till norra sidan av Alnö

för att ta båten över till Fjäl och sedan gå upp till 12-mansbodarna, Bredsjöbornas

fäbodar sydväst om Laxsjön, där han hade sin flickvän. På söndagkvällen återvände

han till Alnön. För den som undrar, jodå de blev ett par, som levde ihop resten av sina liv.

Det var ganska precis lika lång vägsträcka som Hans gick, 5 mil i varje riktning i båda fallen.

När sågverken längs kusten byggdes under andra halvan på 1800-talet kom många arbetare

från andra delar av landet som sökte bostäder. Det byggdes många torp och stugor nära

kusten i Stavre och Edsåker, det var ett avstånd som man kunde gå till och från jobbet

varje dag. Kom man längre ifrån som ex Skäljom blev det veckopendling gåendes (vilket min

farmors far var ett exempel på).

Cykeln hade nått ungefär dagens huvudsakliga funktion omkring 1900 ( frinav uppfanns

1898, luftfyllda gummiringar och lika stora hjul fanns sedan tidigare ). På bilder från ca

1920 - 1925 kan man börja se cyklar utanför även mycket enkla stugor i Ljustorp.

Tyngre och mer ståndsenliga transporter skedde med häst och lämplig kärra för ändamålet.

Bild nr 11305 Emil Wikman (1884-1911) bondson från Jällvik på stadsfärd år 1908 med en

gigg.

Observera lådan, bakom sätet, med plats för last.

Med de växande industrisamhällena efter kusten ökade behovet av nära dagliga

transporter av främst mjölk. Det löstes genom att man ofta gick samman byavis och

utsåg någon som fick ta häst och vagn och åka till de fasta kunder man hade

överenskommelse om mjölkleverans med. Också hästen har en begränsad aktionsradie

så mjölktransporter till kusten skedde upp till ungefär byn Fuske men inte längre.

Det blev för långt för hästen att gå fram och tillbaka över dagen.

Bild nr 10635 Mjölktransport till Vivsta. Foto Eva Lindmark ca 1930.

Möjligheten att sälja mjölk till industrifolket kom att bidraga till att

förändra jordbruksstrukturen. Kunderna ville ha mjölk hela året,vilket

var svårt om korna var på bete på fäbodarna under sommaren. För

att klara att ha korna hemma måste marken utnyttjas bättre och

fullständigt växeljordbruk och gödsling infördes. Det blev en stor

produktionshöjning så att man inte behövde ha korna på skogsbete längre.

Tidigare hade man genom inhägnader hållit korna utanför

inägomarken. Nu började man hålla korna i hagar, vilket gjorde

att grindar över vägarna kunde börja avvecklas.

Samhället var till stor del baserat på självhushåll. Ett exempel

på detta kan hämtas från skolutbyggnaden. Från början, fram till

och med skolan som byggdes 1911, planerades för att även lärarna

skulle ha mark och byggnader för ko, kalv, gris och höns för det egna behovet. En del

måste dock köpas och bristen på transporter skapade utrymme för

att ha en affär i de flesta byar eller små grupper av byar.

Till de små affärerna kunde kundkretsen bekvämt gå. Som

komplement till de ofta enkla byaffärerna kom de resande

försäljarna som hade sina varor i en resväska som gårdfarihandlaren packade

upp hemma hos kunderna. Godkända resande publicerades med

namn i Länskungörelserna

Bild nr 10637. Gårdfarihandlare Sidén på besök. Foto Eva Lindmark ca 1930

Bild nr 10289. Hårklippning före 1925, fr vä Manne Lövgren

Slättmon och Petter Persson Bredsjön som blir klippta av en resande frisör.

Hantverkarna fick komma till kunderna i stället för tvärtom idag.

Fotograf Albin Lindström Bredsjön ca 1920

Postdistributionen var ett delat ansvar med kunderna. Postverket

levererade posten i början på 1900-talet till några större punkter i socknen.

Distributionen mellan dessa punkter sköttes av några bönder i trakten, som

använde sina egna hästar och vagnar i verksamheten. Posten distribuerades

från Stavreviken/Fjäl till huvudpunkterna prästgården och affären i Lagfors.

Vid prästgården samlades ungdomarna som skulle hämta sina respektive

byars postväska. Efter oftast en trevlig stund tillsammans bar det iväg till

hembyn med postväskan gåendes. I hembyn var det ett hushåll som hade

ansvaret för att öppna den stängda postväskan och då samlades

representanter för de olika hushållen för att hämta sin post. Brev och

vykort spelade en stor roll för att komma överens om möten och affärer.

Bild nr 10428 Posten mellan Mellberg och Lagfors kördes i många år av

bonden Teodor Edén i Tuna (tjänsterevolver ingick). Bilden troligen tagen på 1910-talet.

Från Lagfors vidare till Bredsjön körde Jon Andersson. Den mesta posten

lämnades vid affären i Bredsjön men här bodde människorna mer glest

och enskilda gårdar kunde ha sin egen väska, som hängdes på en

överenskommen pinne efter vägen.

Bild nr 10290 Jon Andersson ( Jon-annersa ). Fotograf Albin Lindström

Lagfors ca 1920.

Det berättas om Jon att han tyckte om att sjunga med sin vackra basröst

när han for fram efter sin häst. Jon gjorde också ”taxi” körningar och kunde

också hämta barnmorskan när det var dags.

De flesta Ljustorpsbor tog sig ut i världen via Stavreviken vid Indalsälvens

utlopp. Vid Stavreviken eller byn Fjäl fanns möjlighet att resa vidare

med ångbåten Turisten till bl a Sundsvall. För resande med häst fanns

ett stall att ställa hästen i till dess man återvände.

År 1919 var det två turer om dagen, resan tog två timmar och man kunde

åka från Stavreviken kl 7 och återvända kl 17. Tiderna förefaller högst

rimliga men för att komma till Stavreviken måste man i de flesta fall

ha färdats i kanske två timmar!!

Bild nr 10602. Motorfartyget S/S Turisten. Bilden är hämtad från Medelpads

sjöhistoriska förening.

För att kunna resa snabbt längre sträckor med häst krävs byte av hästar med ganska korta

intervall. Man hade ett väl utbyggt system med gästgivargårdar, skjutsställen och

viloplatser (för hästarna ). Strukturen i resandemöjligheten styrdes av länsstyrelsen, som

genom avtal med entreprenörer bestämde knutpunkter (gästgivargårdar, skjutsställen och

viloplatser) i systemet och med länskungörelser fastställde villkor och taxor. Ett bevarat

avtal med skjutshållaren i Slätt visar att han fick 300 kr årligen ( från 1891) för sina tjänster

utöver vad han fick för varje uthyrning som var en krona och sjuttio öre per mil och häst. I en

länskungörelse från 1920 visas att systemet förfinats ytterligare, se nedan.

I tabellen ovan har endast platser som är av intresse för Ljustorp tagits med.

Avgiften för åkdon fanns också noggrant specificerade i kungörelsen.

Vad kostade en resa Slätt-Sundsvall-Slätt med hyrd häst och utrustning.

Slätt-Mellerstbyn 1,9 mil, häst 8,55 kr (4,5kr/mil), vagn, sele min 48 öre

Mellerstbyn- Sundsvall 1,4 mil häst 6,3 kr, vagn, sele min 35 öre

Tur och retur blir det 31,36 kr. Då tillkommer resan till och från Slätt inom Ljustorp.

En snickare fick ca 5 kr per dag och drängar och pigor mindre.

Prisnivån visar att tjänsten var avsedd för statens tjänstemän och mycket välbeställda

andra resanden.

Resande strukturen som berör Ljustorp är grafiskt visad nedan.

Slätt var den enda punkten inom Ljustorps socken i systemet. Dvs till Slätt skulle

man kunna resa på annat sätt när man skulle ut i värden med hjälp av skjuts-

systemet. I systemet var Slätt en skjutsstation 1920 men det hindrade inte den siste

ägaren från att kalla sig gästgivare.

Ett bevarat brev till Slätt skjutsstation visar att en resande skrev månaden före och

beställde hästar att vara disponibla till en viss dags förmiddag eller eftermiddag.

Dvs inte bara tempot i resandet var annorlunda utan det krävdes en längre planering

och framför hållning.

Gästgivargården i Slätt och gästgivarfamiljen Olof Petter Johan Nyberg (1877-1939) ca 1915.

Bilden ingår i de så kallade Söråkersbilderna

Den snabba folkökningen under speciellt andra delen av 1800-talet gjorde att

människor sökte sig bostäder på många nya platser utan vägförbindelse. Man trampade

upp en stig med tiden till platsen för stugan eller torpet. Sådana väglösa bosättningar

fanns i hundratal runt om i Ljustorp. Behövde man frakta något tungt till eller från ett

sådant ställe fick man klövja en häst eller använda en så kallad fjällgigg ibland kallad

fäbodsläpa, se bild 10116.

Bild nr 10116. En fjällgigg fotograferad 1919 i byn Fuske av Nordiska Museets utsände.

”Foto i Nordiska Museets arkiv”.

Av brev från slutet av 1800-talet framgår det att man ibland reste in till Sundsvall för

att gå på marknad. En sådan stadsresa kunde omfatta en vecka.

Vägarna var byggda för gående och hästar och hästdragna kärror. För drift och underhåll

av de stora vägarna fanns en vägstyrelse som valdes av representanter från berörda

kommuner, Ljustorp, Hässjö och Tynderö. De bildade tillsammans Ljustorps tingslags

vägstyrelse.

Vägarna finansierades med en skatt från bönderna och statliga bidrag. Vägstyrelsens

ansvarade

för sin andel av den stora kustlandsvägen (no1) och större vägar i varje kommun eller socken.

I Ljustorp ansvarade man för bygdevägen från Stavreviken-Åsäng-Bredsjön, Åsäng-Viksjö

och Lögdö-Edsåker-Frötuna. Övriga vägar var privata gårdsvägar, byvägar och skogsvägar.

Arbetet på vägarna skedde för hand med hackor , spett, spadar och hästdragna kärror. På

vintern plogades vägarna med hästdragna plogar. Allt arbete auktionerades ut i små poster

som lämpliga jobb för bönder och annat folk i trakten.

Vinterunderhållet delades upp mellan bönderna som var och en fick ansvar för att ploga en

viss sträcka. Plogning av sträckan Lagfors – Bredsjön startades först i andra delen av 1920-

talet.

Även om det skedde plogning såg resultatet inte alls ut som idag.

Bild nr 10998. Fritz Forsberg (1908-1992) i Fuske med hästdragen snöplog skapar en typiskt

V-fomad hästplogad väg.

Även om det var möjligt att resa så saknades strukturer i närområdet för ett vidare

folkligt resande innan bilar och bussar började användas.

1920 kom de första Ljustorparna att skaffa sig motorfordon och dörren till ett mer folkligt

resande öppnades på glänt.

Ljustorp 20210117

Olof Ulander