Vem skall kompensera katastrofen?

När uppstår en kompensationsskyldighet, och hur bör en kompensation utformas?

C-uppsats i praktisk filosofi

Författare: Samuel Ferm

Handledare: Bengt Brülde

Göteborgs universitet

Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori

Ht-11

1

Innehållsförteckning:

Del ett:

1. Inledning. 1.

2. Allmän diskussion. 1.

2.1. Begreppet kompensation. 1.

2.2. Syftet med kompensation. 4.

3. När uppstår en kompensationsskyldighet? 5.

3.1. Vad är en skada? 6.

3.2. Direkta och indirekta effekter av en handling. 8.

3.3. Faktorer och villkor för kompensationsskyldighet. 9.

3.4. Att tjäna på någons skada. 13.

3.5. Sammanfattning angående kompensationsskyldighet. 13.

4. Kompensationens utformning. 14.

4.1. Straff som form för kompensation. 16.

5. Sammanfattning av del ett. 17.

Del två:

1. Bakgrund. 18.

2. Vad orsakar katastrofen? 19.

2.1. UCC som kompensationsskyldiga i sabotörsteorin. 19.

2.2. UCC som kompensationsskyldiga i kritikernas teori. 20.

2.3. The Dow Chemical Coperation. 21.

2.4. Indiska myndigheters roll i katastrofen. 21.

2.5. Konsumenter som orsakande agent. 23.

3. Kompensationens utformning i Bhopalkatastrofen. 24.

4. Sammanfattning av del två. 27.

5. Slutsats. 27 .

Litteraturlista 28.

2

1. Inledning

I Bohpal, Madhya Pradesh, Indien uppskattas mellan 7000-10 000 människor ha

omkommit dagarna efter katastrofen på Union Carbide Corporations (UCC)

bekämpningsmedels fabrik den 2 december 1984, 15 000 fler uppskattas ha

omkommit fram till 2004, en halv miljon människor skall ha utsatts för giftig gas

och över 100 000 människor skall än i dag ha hälsoproblem relaterade till

katastrofen (Amnesty International 2004). Ingen, i sammanhanget, relevant

ersättning har betalats ut till de drabbade, de indiska myndigheterna har

dessutom inte betalat ut hela den summa som UCC efter 15 år, trots allt har gått

med på att kompensera offren med (Murru 2004). Området som drabbades har

heller inte städats upp från methyl isocyanate (MIC) vilket fortsätter skapa

problem (Amnesty International 2004). Gör det någon skillnad för

kompensationen att UCC köptes upp av The Dow Chemical Corperation (Dow)?

Det verkar uppenbart att någon i detta fall har en skyldighet att kompensera de

drabbade, men vem eller vilka är dessa? Och när och varför blev dessa skyldiga

till denna kompensation? Kanske finns det fler än de direkt ansvariga som kan

tänkas vara skyldiga till kompensationen, och hur skall denna kompensation

vara utformad?

Jag kommer i denna uppsats avhandla frågeställningen; När är man

skyldig till kompensation och hur bör denna kompensation vara utformad? Detta

skall jag i del ett av uppsatsen svara på och i del två skall jag applicera mina

slutsatser från del ett på katastrofen i Bhopal.

2. Allmän diskussion.

2.1. Begreppet kompensation.

Vad avses med ”kompensation”? Man kan tänka sig kompensation som ett mer

eller mindre brett begrepp, och det används både på snävare och bredare sätt.

Jag kommer i denna uppsats inte diskutera kompensationsbegreppet i dess

bredaste form utan snäva ner det. Jag kommer utgå från att alla normativa

kompensationsutsagor har en gemensam struktur, nämligen; Agent A är skyldig

patient P kompensation, genom X, på grund av grunden Y. Ett tydligt exempel på

3

detta är vid fallet med avsiktlig materiell förstörelse, till exempel; Jan förstör

avsiktligt och frivilligt Kajsas tv, och Jan är därför skyldig att kompensera Kajsa

med en liknande tv. Jan är i detta fall Agent A, Kajsa är patient P,

kompensationens utformning, X, består i en liknande tv och grunden till

kompensationen, Y, är Jans avsiktliga handling när han förstör Kajsas tv. Men en

agent A måste inte vara skyldig en agent B kompensation därför att hon har

skadat B, hon kan också vara det därför att B har gjort något åt eller för henne. B

utför en handling Y åt A, som är skyldig B kompensation i form av X på grund av

den utförda handlingen Y. Detta är en form av kompensation som till exempel

infattar ersättning för arbete, alltså lön, men också mer informella

kompensationer som att ”bjuda tillbaka”. En viktig skillnad mellan dessa två

typer av kompensationsutsagor är att i den förra är A:s handling som leder till

A:s skyldighet, då P i detta fall inte är agerande utan ageras på, och i den senare

utsagan är det B:s handling som leder till A:s skyldighet. Det är alltså enbart det

första fallet jag kommer diskutera, och därigenom avgränsar jag begreppet till att

enbart handla om när en agent som, på grund av vad agenten själv gör, eller

möjligtvis inte gör, blir skyldig någon annan kompensation. Jag kommer också

förutsätta att A och P är olika personer, grupper eller institutioner.

När jag skall besvara mina frågeställningar kommer den första frågan, när

en skyldighet till kompensation uppstår, främst att handla om en del av

strukturen ovan, nämligen grunden till kompensationen, Y, då detta är skälet till

att skyldigheten uppstår. Jag kommer att utgå från individer i del ett, då dessa

fungerar bättre i intuitiva exempel. Angående den andra frågeställningen, hur en

sådan kompensation skall vara utformad kommer delvis vara beroende av syftet

med kompensationen. Därför kommer jag innan, i denna allmänna diskussion,

avhandla syftet med kompensationsinstitutionen som sådan.

2.2 Syftet med en kompensation:

Kompensation syftar rimligtvis till att, om möjligt, reparera skadan, alltså ersätta

patienten för skadan, återställa P, Ps situation eller egendom, till status quo ante.

Men i de fall det inte är möjligt verkar det nödvändigt att hitta en ekvivalent

ersättning till patienten, även om detta inte återställer patienten. Detta verkar

vara syftet från P:s perspektiv, men kompensationen har också ha ett syfte

4

angående agent A, nämligen att avskriva en obetald skuld. Så länge en

kompensationsskyldighet har uppstått men ingen har kompenserat någon

verkar A stå i skuld till P. Syftet med kompensation verkar därför vara tvådelat,

ett syfte riktat gentemot patienten, nämligen ett, om möjligt, återställande,

annars en relevant ersättning, och ett annat syfte riktat mot agenten, att efter

kompensationen så har också skulden betalats. Det verkar vara så att agentens

skuld inte kan vara betald utan att patienten är ersatt, men patientens kan i vissa

fall vara ersatt utan att agentens skuld är betalad. Detta då kompensationens

syfte riktat mot patienten i vissa fall kan uppfyllas av någon annan än agent A1.

Man skulle också kunna hävda att kompensationen syftar till att be om

ursäkt, att erkänna ett fel. Detta är dock enbart ett instrumentellt syfte när det

gäller kompensation, då det inte tjänar något till att be om ursäkt eller erkänna

ett fel, om det inte ersätter, eller på något vis ger offret något.

3. När uppstår en skyldighet till kompensation?

Till att börja med skall faktorn Y diskuteras, nämligen vad är det som kan skapa

denna skyldighet till kompensation? Vi börjar med att titta på ett typexempel på

kompensation, som handlar om avsiktlig materiell förstörelse. Jan är på middag

hemma hos Kajsa, på denna middag bestämmer sig Jan, som är vid sina sinnens

fulla bruk, för att förstöra Kajsas tv. Jan verkar ha en skyldighet att kompensera

Kajsa, och det verkar uppenbart att denna kompensation grundas, faktor Y, i den

skada Jan orsakar Kajsa, nämligen i Kajsas förstörda tv-apparat. Det vi kan sluta

oss till än så länge är endast att någon sorts avsiktlig skada kan vara grunden till

kompensation. När A skadar P avsiktligt kan alltså en skyldighet till

kompensation uppstå.

För att betydelsen av detta skall klargöras behöver några frågor besvaras,

nämligen, vad är en skada? Vilka effekter av en handling är relevanta när det

gäller kompensation? På vilket sätt måste agenten vara relaterad till skadan för

att detta skall kunna utgöra grund till en kompensationsskyldighet? Hur skall vi

se på skyldigheter till kompensation när det finns flera agenter?

1 Detta gäller då inte fall där kompensationen nödvändigtvis kommer ifrån agenten, till exempel vid en ursäkt.

5

Det finns en översättningsproblematik med begreppen skada som här

syftande till engelskans harm. Harm syftar till att det blir sämre för någon eller

något, medan skada ibland tenderar att likna injury eller damage som är mer

specifika begrepp. Motsatsen till harm kan sägas vara benefit, och det är också

motsatsen till benefit jag syftar till med skada. Jag har valt att använda skada, i

avsaknad av bättre alternativ, och kommer använda det i något vidare

bemärkelse än vad som kan tyckas vara den vardagliga innebörden.

Begreppen avsaknad och förlust används ibland som grunder till

kompensation i olika utsagor, men detta kommer jag inte behandla, då varken en

förlust eller en avsaknad är relaterade till agenten vilket verkar nödvändigt för

en skyldighet att uppstå i de kompensationsutsagor jag diskuterar. I de fall en

avsaknad eller en förlust skulle vara relaterade till en agent menar jag inbegrips i

verbet skada2.

3.1 Vad är en skada?

En skada drabbar alltid någon, den är alltid dålig för någon, nämligen för den

som blir skadad, offret. Detta är inte kontroversiellt att säga, men en skada kan i

denna vida betydelse vara många olika saker, och det behöver klargöras vad som

är negativt i varje skada, och för vad eller vem detta är negativt, då det är detta

som ger upphov till kompensationsskyldigheter. Vi kan dock utgå från att i

oproblematiska fall så är det inga problem att se vad som är det negativa i

skadan eller vad som skadas, som till exempel vid materiell skada så är det

någons egendom som förstörs eller stjäls. Dessa fall behöver inte diskuteras

vidare, men det finns skador där det inte är lika självklart huruvida det är en

skada eller inte. Till exempel: Olof kidnappar Per från hans hem i en timma och

kör runt honom i en bil under denna tid. Per blir oerhört brutalt misshandlad,

både slagen och kränkt, under hela denna timma. Men under tiden som Per är

kidnappad rasar Pers hem på grund av en jordbävning, vari Per med största

sannolikhet hade omkommit om han inte blivit kidnappad. När Olof släpper Per

har han i en mening skadat Per, men samtidigt har Per Olof att tacka för sitt liv.

Är detta en skada, och hur skall vi i sådana fall förklara att utfallet av Olofs

2 A orsakar P:s förlust ingår i min användning av skada.

6

handling överlag blev positivt för Per3? James Woodward (Woodward, 1986) ger

ett förslag som enligt mig är den bästa lösningen på detta problem. Det verkar

nämligen rimligt att anta att Per har fler intressen än att inte dö. Till exempel att

inte bli misshandlad, kränkt och kidnappad. Dessa intressen verkar, oavsett om

Pers sammanlagda intressens positiva utfall i kidnappningen, blivit kränkta. Per

har alltså blivit skadad, i kraft av att hans intressen har blivit kränkta. Någon

slags skada har alltså inträffat, vilket då förklarar varför Olof verkar ha en

skyldighet att kompensera Per även om det på sikt var bra för Per att Olof

handlade som han gjorde.

Skada som ett mer objektivt begrepp angående ett negativt tillstånd eller

utfall för någon eller något, verkar inte vara hela skadebegreppet när skadan

skall vara en grund för skyldigheten till kompensation. Detta visas när en skada

enbart objektivt är en skada, men subjektivt inte är det. Tänk på ett exempel där

en person skadar någon annan men offret inte håller med om att hon är skadad;

Jan förstör Kajsas tv, men Kajsa använder inte sin tv och anser sig därför inte

skadad på något sätt. Det finns åtminstone två sätt att tänka på skada i exemplet

ovan; skada förutsätter att offret för skadan anser sig skadad, Kajsa är alltså inte

skadad, låt oss kalla detta för subjektivism. Eller; någon kan skadas utan att hon

anser sig skadad, som vi kallar objektivism. Subjektivismens tolkning av skada

verkar i exemplet leda till att ingen har skadat Kajsa, alltså är ingen skyldig Kajsa

kompensation, och Kajsa har heller inte rätt till någon kompensation. Men om

man menar att objektivismen är det korrekta sättet att se på skada så verkar

exemplet i slutändan ändå inte skapa en skyldighet till kompensation, men

däremot skapa en rättighet till kompensation. Exemplet ser för objektivismen ut

såhär: Jan förstör Kajsas tv, och Kajsa skadas av detta, men Kajsa uppfattar sig

inte skadad och önskar sig då rimligen ingen kompensation för skadan även om

hon har rätt till kompensation för sin förstörda tv. Jan är rimligtvis inte skyldig

att kompensera Kajsa om Kajsa inte vill ha någon kompensation. Kajsas

upplevelse av skadan påverkar alltså inte Kajsas rätt till kompensation, men kan

påverka Jans skyldighet till kompensation.

Vi kan alltså se att en skada behöver två delar för att vara grunden till en

kompensationsskyldighet, nämligen en som handlar om skadans objektiva sida,

3 Detta är problemet med vad Daniel Butt (Butt, 2009) kallar The Counterfactual Obeservation.

7

att skadan har skadat någon eller något, och en som handlar om offrets

uppfattning om skadan, att någon faktiskt uppfattar sig skadad. Till den senare

delen behövs dock ett tillägg som blir tydligt i fall där patienten inte är fullt

informerad, till exempel: A smittar P med HIV, P uppfattar sig dock inte skadad

på grund av att hon inte är medveten om smittan. A verkar ändå skyldig till

någon kompensation, alltså bör vi revidera ovanstående påstående angående

skada som grunden till kompensationsskyldighet som: oavsett om

subjektivismen eller objektivismen har rätt, kan en skada på P bara ge upphov

till en kompensationsskyldighet för A om (i) P faktiskt anser sig vara skadad eller

om (ii) P hade uppfattat sig som skadad om hon hade varit fullt informerad.

3.2 Direkta och indirekta effekter av en handling.

För en fullständig förklaring om vilka skador som kan ligga till grund för en

skyldighet till kompensation kommer jag nu närmast behandla skadliga effekter

av en handling. En handlings effekter kan vara antingen direkta eller indirekta,

en kompensationsprincip kommer kanske att ha olika implikationer beroende på

om man begränsar den till att grundas på endast direkta effekter av en handling,

eller om man skall inkludera indirekta effekter.

För att diskutera detta utgår vi från ett exempel: Jan misshandlar Kajsa,

vilket leder till fysiska skador för Kajsa. Kajsa hamnar på sjukhus och kan inte

återgå till sitt jobb som asfaltsläggare på en månad. Den direkta effekten av Jans

handling är Kajsas fysiska skador, sjukskrivningen är en indirekt effekt. Jan kan

rimligen hållas kompensationsskyldig för Kajsas fysiska skador, men också för

hennes förlorade inkomst. Vi kan alltså inte utesluta indirekta effekter som

grund till kompensation. Men vid fall med flera agenter blir det svårare, Janna

Thompson (Thompson 2001) använder ett exempel angående en fabriksarbetare

som omkommer på grund av fabriksägarens slarv med säkerheten.

Fabriksarbetarens son, förargad över faderns död, blir bitter och går med i

våldsamma gäng vilket sedan slutar i att han misshandlar ett butiksbiträde.

Sonens handling, när han väljer att misshandla butiksbiträdet, kan ses som en

indirekt effekt från faderns död, men det verkar orimligt att fabriksägaren skall

vara skyldig butiksbiträdet kompensation. Jag menar att vi inte skall se till om

det är en direkt eller indirekt effekt av handling när vi skall utröna huruvida det

8

finns en kompensationsskyldighet, utan titta på agentens avsikt, handlingens

förutsägbarhet och hur stor handlingens påverkan har på någon annans handling

som leder till en skada.

3.3 Faktorer och villkor för kompensationsskyldighet.

Detta skall vi nu diskutera utifrån några enkla exempel som har flera agenter. Vi

utgår från att kompensationsskyldighet inte är svart eller vit, utan kan delas på

flera individer beroende på olika faktorer.

1: Jan hotar Olof till livet om han inte misshandlar Kajsa. Olof misshandlar därför

Kajsa.

Olofs val att misshandla Kajsa är i hög grad beroende av Jans handling när han

hotar Olof. Alltså påverkar Jan Olofs handling som leder till Kajsas skada, och Jan

är därför skyldig Kajsa kompensation. Olofs kompensationsskyldighet verkar

inte vara speciellt stor i detta exempel då hans valfrihet i situationen är kraftigt

begränsad.

2: Jan erbjuder Olof pengar för att misshandla Kajsa. Olof misshandlar därför

Kajsa.

Olofs val att misshandla Kajsa verkar nu i mindre grad beroende av Jan, och

därför är Jans påverkan på Olofs handling mindre än i fallet angående hot, men

det är fortfarande tydligt att Jan påverkar Olofs handling som leder till Kajsas

skada, och har alltså också här en kompensationsskyldighet gentemot Kajsa. Här

är då alltså Olofs kompensationsskyldighet också större, då han har ett friare val

att skada Kajsa.

3: Jan berättar att han tycker Kajsa är en trevlig tjej, Olof blir på grund utav detta

avundsjuk på Kajsa och misshandlar henne.

Jan verkar visserligen påverka Olof, men det är inte Jans påverkan på Olof som

orsakar Olofs handling, den attribueras bättre till Olofs avundssjuka. Jans

uttalande är en kausal faktor, Olof hade inte slagit Kajsa om inte Jan hade sagt

något, men Jans uttalande är ingen huvudorsak. Jans handling verkar i detta

exempel inte räcka till en kompensationsskyldighet.

9

Vi kan ovan se tre exempel som verkar skilja sig åt angående vem som har

en skyldighet till kompensation. Dels kan vi sluta oss till att desto starkare Jan

påverkar Olofs handling desto större kompensationsskyldighet uppstår för Jan,

dels till att Jans motiv verkar spela roll. Angående motivet verkar det relevant

huruvida Jan avser att Olof skall utföra den skadliga handlingen eller inte. I de

exempel där Jan avser Kajsas skada som mål verkar hans

kompensationsskyldighet öka. Om Jan kan förutse sin påverkar på Olofs handling

verkar också relevant i den mån att det kan vara ett argument, men inte vara ett

nödvändigt villkor, för en kompensationsskyldighet. Anta en ny variant av

exempel 3 ovan.

3.2: Jan vet att hans kommentar, angående att han uppskattar Kajsa, kommer leda

till att Olof misshandlar Kajsa, men han uttrycker den ändå, då han vill vara

sanningsenlig mot Olof.

Kompensationsskyldigheten verkar öka i 3.2 jämfört med i 3, även om Jans

påverkar på Olof är lika stor i exempel 3 som i 3.2. Avsikten gentemot Kajsas

skada skiljer sig inte heller mellan exempel, då Jan inte avser hennes skada som

avsikt i något av fallen. Däremot skiljer sig förutsägbarheten, och den ensamt

verkar påverka kompensationsskyldigheten4. Detta är som sagt inte ett argument

för att man enbart skall kunna vara skyldig kompensation för handlingar och

effekter man kan förutse, utan ett argument för att om man kan förutse, eller

borde ha kunnat förutse, sin handlings negativa effekter så kan detta öka

kompensationsskyldigheten.

I exempel 3 visar jag att Jan inte kan vara kompensationsskyldig bara för

att hans handling ingår i en kausal kedja vilken resulterar i Kajsas skada, och att i

de fall Olof istället för Jan står för huvudorsaken till skadan skall Olof vara den

skyldige till kompensation. I exempel 3.2 visar jag att om Jan förutser vad hans

oskyldiga handling kommer leda till verkar detta öka en

kompensationsskyldighet, men eftersom Jan inte heller här är huvudorsaken till

skadan är det ändå Olof som har hela kompensationsskyldigheten. Detta är dock

inte hela sanningen.

4 Detta liknar iden om dubbel effekt (Alison, 2011).

10

Exempel 4. Jan bygger en bomb och lägger den utanför Kajsas hus. Jan är

medveten om att vem som helst kan detonera bomben, Jan är också medveten om

vilka skador detta skulle orsaka. Olof går förbi Kajsas hus och detonerar bomben

vilket leder till Kajsas död.

I exempel 4 verkar Jans handling inte vara huvudorsaken, då han ”endast” har

placerat en bomb på ett visst ställe, huvudorsaken verkar istället vara Olofs

handling som detonerar bomben, hur skall vi då förklara att Jan faktiskt verkar

ha en del i kompensationsskyldigheten i detta fall men inte i exempel 3? Vi

hänvisar till i vilken mån Jans handling i sig är klandervärd, vilket är fallet i 4

men inte i 3. Anta en ny variant av exempel 4:

4.2 Jan placerar en bomb med stubin som kommer sprängas inom några minuter,

utanför Kajsas hus, men innan den sprängs hinner Olof, som inte ser stubinen, före

och detonerar bomben vilket resulterar i Kajsas död.

Jans kompensationsskyldighet verkar i detta fall öka gentemot exempel 4, detta

är på grund av att Kajsas skada inte är beroende av Olof, Jans handling i sig själv

var nog för att skada Kajsa, vilket verkar öka Jans skuld även om Olofs handling i

4 och 4.2 är den samma.

Om vi tittar närmare på Jans agerande i exemplen ovan verkar vi alltså

kunna sluta oss till; om Jan orsakar en skada, direkt eller genom att påverka

någon annan, verkar Jan vara skyldig till kompensation för denna skada. Är Jans

handling klandervärd i sig verkar det räcka att den är en del i en kausal kedja,

och behöver inte vara huvudorsaken till skadan, för att leda till en

kompensationsskyldighet. I de fall då Jan avser att skada någon, och denne någon

blir skadad, verkar detta öka Jans skuld till offret, och därför leda till en starkare

kompensationsskyldighet. Om Jan kan förutse att den egna handlingen orsakar,

eller påverkar någon annan att orsaka, en skada, men ändå utför den ökar Jans

skuld, och därmed även hans kompensationsskyldighet. Men om vi tittar på Olofs

roll i de olika fallen kan vi se att det finns en faktor till att ta in, förutom de ovan

nämnda för Jan, nämligen i vilken mån Olof handlar frivilligt. I exempel nummer

1 har Olof kraftigt begränsad valfrihet. Denna begränsning av Olofs valfrihet

lindrar också Olofs kompensationsskyldighet. I exempel nummer 2 däremot

handlar Olof i princip helt frivilligt, förutsatt att han inte är beroende av pengar

11

på något vis som gör att han inte handlar frivilligt, och detta är också en faktor i

varför Olof har större del i en kompensationsskyldighet i exempel 2. Det är

uppenbart att denna frivillighet är beroende av hur stor Jans påverkan på Olof är,

desto starkare påverkan desto mindre frivillighet. Detta gör att det kan verkar

trivialt att ta upp båda delar, men det är viktigt ur en pedagogisk synvinkel då

frivilligheten också gäller för Jan. Det framgår inte i exemplen huruvida Jan

handlar frivilligt. Kontentan av denna utvikning kring frivillighet är alltså att det

är viktigt att titta på i vilken kontext en handling utförs, men för att vara

konsekvent bör man också iaktta kontextens kontext så att säga.

Det uppstår en ytterligare fråga när skador sker där fler agenter finns i

närheten och agenten och patienten inte är helt isolerade, nämligen, kan man

vara skyldig någon kompensation för att man inte ingrep vid en skada?

Exempel 5: Jan misshandlar Kajsa på spårvagnen hem en natt. Olof sitter i samma

vagn och ser misshandeln, Olof är ensam med Jan och Kajsa och förstår att han är

den enda som kan ingripa. Olof är dessutom tränad i kampsport och ser att Jan är

full så Olof tror inte det hade varit något problem att avbryta misshandeln om han

ingrep. Olof väljer dock att gå av på sin hållplats och gå hem istället.

Olofs hantering av situationen verkar onekligen klandervärd då det inte hade

kostat Olof mycket att ingripa, men besparat Kajsa mycket av sin skada. Om detta

räcker som grund för en kompensationsskyldighet för Olof är dock oklart, det

verkar onekligen svårt att motivera varför Olof skulle vara skyldig att

kompensera Kajsa för en misshandel Jan utför. Olofs klandervärda handling

verkar i alla fall inte vara ett argument för att Jans skuld blir mindre, de delar

alltså inte på skulden i detta exempel. Om man menar att en

kompensationsskyldighet uppstår för Olof i detta fall måste man mena att denna

är separat från Jans, alltså inte grundas i Jans misshandel, utan det klandervärda

i Olofs icke-handling. Detta skulle alltså betyda att Kajsa har rätt till

kompensation från Jans för skadorna som kommer ur misshandeln, och att Olofs

möjliga kompensation skall riktas mot något annat, men vad skulle detta kunna

vara? Möjligtvis att Kajsa blir ytterligare kränkt genom att Olof ser hennes

misshandel, men detta verkar inte heller vara orsakat av Olof, vilket då mer

korrekt ses som en effekt av Jans handling. Det verkar rimligare att sluta sig till

12

att Olof handlar klandervärt i situationen, men att han skall vara skyldig att

kompensera Kajsa verkar orimligt då han inte tillfört någon skada, och Jan är

redan kompensationsskyldig för hela skadan Jan orsakar Kajsa.

3.4 Att tjäna på någons skada.

Vi har redan behandlat det grundläggande sättet en agent är relaterad till

skadan, nämligen genom att orsaka den. Vi skall nu diskutera huruvida en agent

som tjänar på en skada kan vara skyldig till kompensation. Vi utgår igen från ett

exempel: Olof stjäl frivilligt Kajsas tv och ger den till sin pojkvän Jan i julklapp som

blir förvånad, men känner igen Kajsas tv, och förstår således att den är stulen. Det

verkar orimligt att, i exemplet som det ser ut ovan, mena att Jan orsakat, avsett

eller förutsett Kajsas skada. Jag menar att vinsten i sig inte är

kompensationsgrundande, men eftersom Jan vet var tvn kommer ifrån verkar

det klandervärt att behålla tvn. Detta då Jan verkar inbegripas i skadan som

Kajsa utsätts för om han utnyttjar den för sin egen vinning, men det verkar svårt

att motivera vart i en kompensationsskyldighet för detta skulle bestå. Olof är

uppenbarligen skyldig att kompensera för tv:n, då han avsiktligt och frivilligt

stjäl den, men Jan har ingenting att ersätta. För att Jan på något sätt skall ha en

kompensationsskyldighet måste han alltså ha påverkat Olof att utföra skadan och

genom att delvis orsaka skadan vara skyldig att kompensera den.

3.5 Sammanfattning angående kompensationsskyldighet.

Jag har nu ovan besvarat de frågor jag ställde angående när en skyldighet till

kompensation uppstår, nämligen vad en skada är, att både direkta och indirekta

effekter av en skada är relevant och att det behövs ett subjektivt krav på skadan

för att den skall vara relevant för att skapa en skyldighet, men inte en rättighet,

till kompensation. Jag har också kommit fram till att relationen mellan A och

skadan måste vara någon form av orsaksrelation.

Någon form av skyldighet för kompensation från A gentemot P uppstår om och

endast om både 1(i) eller 1(ii) och 2 (i) eller 2(ii) är uppfyllda.

13

1: (i) A har orsakat en skada på P eller något tillhörande P eller om (ii) As

handling varit nödvändig i en kausal kedja som lett till Ps skada, och dessutom

klandervärd i sig.

2: (i) P faktiskt anser sig vara skadad eller om (ii) P hade uppfattat sig som

skadad om hon hade varit fullt informerad.

Det finns förutom ovanstående villkor för när en kompensationsskyldighet

uppstår, tre faktorer som kan påverkar graden av skyldighet, nämligen:

Faktor 1: A:s avsikt. I de fall A avser att skada P ökar A:s

kompensationsskyldighet gentemot P.

Faktor 2: Förutsägbarhet. I de fall A förutser att P kommer skadas av A:s

handling ökar också detta As kompensationsskyldighet gentemot P.

Faktor 3.1: Påverkan på andra agenter. I de fall A påverkar B att skada P är As

skyldighet till att kompensera P beroende av hur stark påverkan på B A:s

handling hade.

Faktor 3.2: Frivillighet. I de fall B är påverkad av A att handla så P skadas verkar

B:s kompensationsskyldighet minska i samma grad som A:s ökar i faktor 3.1.

4. Kompensationens utformning.

Vi har nu ovan konstaterat när en skyldighet till kompensation uppstår, och vi

skall nu nedan diskutera frågor kring hur denna kompensation bör utformas. Tre

huvudsakliga frågor som behöver besvaras, hur avgör man skadans storlek och

därigenom kompensationen storlek? Hur stor kompensationsskyldighet har A,

och därigenom sluta sig till hur stor del av kompensationen A bör stå för. I vilken

form bör P kompenseras? Jag menar att en subjektiv del, och en mer objektiv del

med generella principer, av utformningen är nödvändig för att svara på

ovanstående frågor.

Det verkar viktigt i frågan kring skadans storlek, och angående hur stor

kompensationsskyldigheten för A är, att både P och A får förklara sin uppfattning

av skadan. P då denna många gånger är den relevanta för att avgöra hur stor

skadad P faktiskt blev (om du kallar mig idiot är min skada av det helt beroende

på hur jag upplever det), och A då det spelar roll för storleken av

kompensationsskyldhet vilka motiv A hade, och vad A förutsåg handlingen skulle

14

leda till. Alltså är det viktigt vid utformningen att både A och P får delge sin

uppfattning om skadan och handlingen, men det krävs också en mer generell

oberoende del i en utformning, då det troligtvis i de flesta fall skulle råda delade

meningar om både formen, kompensationsskyldigheten och storleken av

kompensationen. En del i denna oberoende del i utformningen borde enligt mig

då bejaka de faktorer jag har ställt upp i avsnittet innan, nämligen As avsikt,

förutsägbarheten till skada från As handling, As frivillighet, och i mån av flera

agenter As påverkan på andra agenter. Detta torde styra

kompensationsskyldigheten hos A men också formen på kompensationen. Anta

att A handlar i stort sätt ofrivilligt, som Olof i exempel 1 ovan, men samtidigt inte

helt ofritt, vilket skapar en liten kompensationsskyldighet. Olofs frivillighet

spelar här in på formen av kompensationen, nämligen att en ursäkt verkar

rimligare än att betala för sjukhusbesök, förlorad inkomst osv. De senare

formerna verkar snarare vara rimligt för Jan i exempel 1, då denna har det stora

kompensationsansvaret.

Den oberoende, eller då mer objektiva, aktören i utformningen av

kompensationen bör också använda sig av mer generella principer när det gäller

att avgöra skadans storlek. Det är själklart inte oproblematiskt att hitta en

princip som kan avgöra hur stor en skada var, men jag menar att Daniel Butts

kontrafaktiska tanke som ser ut som ”hur hade P haft det om inte Y”, alternativt

”hur hade P det innan Y” är en bra utgångspunkt (Butt, 2009). Detta är

fortfarande mycket vagt, vad är det som skall bedömas här egentligen, är det

livskvalité eller är det något annat? Detta kan tänkas skilja sig från fall till fall,

jämför ett exempel där Jan förstör Kajsas tv och ett där Jan kallar Kajsa Idiot.

Skadan består i två olika saker, nämligen materiell förstörelse i det ena fallet och

en kränkning i det andra. I det första verkar det rimligt använda en princip som

återställer Kajsa till status quo ante, och i det andra verkar det rimligt att försöka

hitta ett kontrafaktiskt alternativ i Kajsas livskvalité, och genom att till exempel

be om ursäkt återställa denna.

Jag menar alltså att det finns även angående utformningen av

kompensationen en subjektiv och en mer objektiv del. Den objektiva delen är

dock varierande från fall till fall, då de principer den bör använda sig av ser olika

ut beroende på hur skadan ser ut. Om det handlar om materiell förstörelse bör

15

den rimligtvis försöka värdera det som förstörts, och om det handlar om fysisk

skada bör den rimligtvis bejaka hur offret har lidit och vad detta har fått för

övriga effekter. Men om både P har fått uttrycka hur hon upplevt skadan, och A

vilka avsikter och liknande hon hade med handlingen verkar den oberoende

aktören ha större möjlighet att genom olika generella principer bedöma skadans

storlek och därav kompensationens storlek, men också kompensationens form.

Det verkar dock viktigt med ett tillägg och det är att A och P rimligtvis bör

vara jämbördiga i denna kompensationsutformning, med detta menar jag att det

verkar problematiskt om en av parterna har ett formellt, eller informellt,

maktövertag över den andra. Till exempel om A är mycket större och starkare än

P och detta gör att P inte vågar uttrycka hur skadad hon egentligen anser sig

vara. Detta bör alltså neutraliseras genom utformningen av

kompensationssituationen. Kompensationssituationen bör alltså vara utformad

så att båda parter känner sig jämbördiga de andra, vilket till exempel skulle

kunna ske genom att A och P företräds av likvärdiga advokater, förutsatt att båda

parter har samma möjlighet att skaffa sig en advokat.

4.1 Straff som form för kompensation.

Kan A:s obetalda skuld gentemot P betalas genom ett straff i vissa fall? Nämligen

när P redan är ersatt, men det inte är A som ersatt P. Syftet med kompensationen

riktat mot patienten är alltså uppfyllt, men As skuld kvarstår. Ett exempel på

detta kan tänkas vara: Jan stjäl Kajsas dator, Kajsa är dock försäkrad mot detta

och blir i stort sätt ersatt av sitt försäkringsbolag5. Denna ersättning verkar då

uppfylla kompensationens ena syfte, att ersätta Kajsa, men lämnar Jans skuld

obetald. Anta nu att Jan tappar Kajsas dator under stölden, vilket gör att Jan inte

har fått ut någon vinst av stölden och Kajsas skada är ersatt, hur skall Jans skuld

betalas i det här fallet? Skulden består inte längre i Kajsas skada utan snarare i

Jans orätta handling i enskildhet. Jan begick en stöld, och för det kan han

möjligen straffas, men detta sträcker sig utanför det kompensationsbegrepp jag

använder.

5 Denna kompensation är alltså utanför det kompensationsbegrepp jag annars syftar till i uppsatsen. Men den är i detta fall relevant att nämna då den möjliggör straff som betalning av agent As skuld, även om försäkringsbolagets kompensation är i sig ointressant.

16

Kompensationsutsagor av sorten, A är skyldig P kompensation, genom X,

på grund av Y, verkar orimliga att skriva ut som: A är skyldig P kompensation,

genom att straffas, på grund av den orätta handling A utfört. Rimligare i dessa fall

verkar: A kan, på grund av den orätta handling A utfört, straffas. Detta uttalande

har inte med P att göra, vilket skulle ha varit nödvändigt för att se det som någon

kompensation.

5. Sammanfattning av del ett.

Jag har i del ett konstaterat att en kompensationsskyldighet endast uppstår när

någon har orsakat en skada, eller varit en nödvändig del i en kausal kedja, där

agentens handling i sig är klandervärd. Jag också konstaterat tre faktorer som

påverkar en kompensationsskyldighet, nämligen avsikten, förutsägbarheten hos

skadan, frivilligheten i handlingen/handlingens påverkarkansgrad på andra.

Dessa tre (då frivilligheten och påverkansgraden är samma faktor men sedd från

två olika håll) faktorer påverkar alltså kompensationsskyldigheten, och

därigenom hur stor del av kompensationen som A bör kompensera för. Då dessa

är en del av vad en oberoende aktör bör ta hänsyn till när den skall, tillsammans

med A och P bestämma kompensationens storlek och form, och vem som i vilken

grad skall kompensera för detta. Jag har också konstaterat att straff inte kan ses

som en kompensation även om de kan betala den skuld A har, i de fall P redan är

kompenserad.

Del två - Union Carbide Coperation:

Jag har i del ett av uppsatsen gett konstruerade exempel för att argumentera för

när en skyldighet till kompensation uppstår och gett förslag på hur en

kompensations bör utformas. Det jag i del två kommer göra är att använda dessa

argument för att klargöra vem som har en kompensationsskyldighet, och varför i

katastrofen i Bohpal. Det kommer rimligtvis uppstå nya problem och dessa

kommer att diskuteras i denna del vartefter de uppstår.

17

1. Bakgrund:

Det tillverkas bekämpningsmedel i en fabrik i Bhopal i Indien 1984, natten till

den 2 december går något fel och det extremt farliga ämnet MIC reagerar kraftigt

när en ansenlig mängd vatten kommer in i behållaren MIC förvaras i. Detta leder

till att ungefär en halv miljon människor utsätts för det farliga ämnet, flera tusen

omkommer de närmsta dagarna, än fler kommer med tiden dö som direkt effekt

av katastrofen, 100 000 människor har 20 år efter katastrofen fortfarande

sjukdomar och besvär på grund av exponeringen med det farliga ämnet

(Amnesty International 2004). Fabriken ägdes under vid tiden för katastrofen av

Union Carbide India Limited (UCIL) som i sin tur UCC äger majoriteten av. UCC

styr genom UCIL fabriken och UCC är också ansvariga för den6. Säkerheten på

fabriken vid tiden för olyckan är bristfällig. Fabriken saknar en säkerhetsrutin

för att varna befolkningen i närområdet vid händelser liknande katastrofen,

fabriken har dessutom bristfälliga säkerhetssystem för behållaren som ämnet

MIC förvaras i, dels används ett ämne som reagerar med MIC för att släcka

bränder, dels är övervakningen helt manuell, det finns inga automatiska system

till hjälp, personalen i fabriken är bristfälligt utbildade, får arbeta med uppgifter

de inte är tränade till och dessutom är personaltätheten mycket lägre än den var

när fabriken öppnades 4 år tidigare. Man hanterar dessutom MIC på ett

problematiskt sätt då man lagrar stora kvantiteter under längre tider utan att

använda dessa(Amnesty International 2004). Anmärkningsvärt är att i UCC:s

andra fabrik som hanterar MIC7 har helt andra säkerhetsrutiner, ingen av de

ovan nämnda problemen existerar i denna fabrik (Amnesty International 2004).

UCC är, eller borde, alltså medvetna om problemen med att hantera MIC och om

inte annat vara medvetna om att säkerheten i Bhopal var bristfällig.

6 UCC har i den långa rättsliga processesen efter katastrofen försökt avsäga sig ansvaret för fabriken I Bhopal, detta delvis genom att hävda att UCIL är de ensamt ansvariga för fabriken och katastrofen. Detta stämmer dock inte då UCC styr fabriken genom olika dotterbolag så som till exempel UCE, (Amnesty International 2004, Murru 2004). 7 UCCs fabrik I West Verginia, USA.

18

2. Vad orsakar katastrofen?

Efter katastrofen undersöker UCC själva, och en grupp från Indiska myndigheter8

vad som var orsaken till att vattnet kom in i MIC behållaren. Dessa utredningar

slöt sig till att det måste ha varit en sabotör som orsakat katastrofen, en missnöjd

arbetare kallar man det. Trotts att de menar att det är säkra på detta, och att det

skall finnas ett filmklipp på detta (Murru 2004), så har UCC inte gått ut med vem

denna missnöjda arbetaren skulle ha varit. Många kritiker kommenterar att det

verkar högst osannolikt att detta skulle varit fallet, och framförallt verkar det

finnas andra förklaringar som hänvisar till att det var bristande kvalité på

utrustningen på fabriken som vid en rengöring av rören ledde till katastrofen

(Amnesty International 2004).

Det finns alltså minst två versioner angående vad som orsakar

katastrofen, en där UCC tillhandahåller en farlig fabrik till en sabotör som väljer

att skada massor av människor, och en där UCC, utan någon extern orsak, skadar

massor av människor. När vi diskuterar faktor Y i detta fall verkar det viktigt

huruvida UCC rapporter om en sabotör verkligen stämmer, och eftersom detta är

oklart kommer jag diskutera kompensationsskyldigheten utifrån båda teorierna,

och jag kommer börja med sabotörsteorin.

2.1 UCC som kompensationsskyldiga i sabotörsteorin.

Jag kommer alltså först diskutera huruvida en kompensationsutsaga som; UCC är

skyldiga de drabbade av katastrofen i Bhopal kompensation, på grund av att en

sabotör genom UCCs fabrik orsakar katastrofen, är rimlig och i sådana fall varför.

Ovan argumenterar jag för olika villkor och faktorer angående en

kompensationsskyldighet hävdar jag att ens handling åtminstone måste vara en

del av en kausal kedja som leder till skadan för att vara kompensationsskyldig

och dessutom bör ens handling vara klandervärd, alternativt vara huvudorsaken

till skadan. UCC kan, på grund av detta, även om deras egen teori om en sabotör

stämmer, ha en kompensationsskyldighet av två anledningar, nämligen:

Variant 1: När UCC bygger fabriken i Bhopal, och dessutom väljer att tumma på

säkerheten är detta en nödvändig del i en kausal kedja som leder till katastrofen,

8 Dock var denna grupp också ledd av UCC. (Amnesty, eller raporten)

19

bygget och säkerhetsrisken man utsätter närområdet för är dessutom

klandervärt i sig. När fabriken byggs sätter man omgivningen i enorma risker

som kan liknas med exempel nummer 4 i del ett, där Jan placerar en bomb

utanför Kajsas hus. Detta räcker enligt mig i del ett till en

kompensationsskyldighet.

Variant 2: UCC:s fabrik är tillräklig för att skada omgivningen i den utsträckning

som faktiskt hände. Sabotören utlöser endast en skada som förr eller senare

ändå kan komma att hända. Detta är likt exempel 4.2 ovan, och, även om

sabotören har en kompensationsskyldighet även i denna variant, verkar variant

2 vara en starkare grund för UCC:s kompensationsskyldighet än variant 1.

Oavsett vilken av dessa vägar till kompensationsskyldighet man menar vara den

rimligaste verkar det uppenbart att även om sabotören faktiskt existerar så kan

det endast vara ett argument för mer förminskad skuld i variant 1, och något

förminskad skuld i variant 29. UCC har alltså enligt sin egen teori angående den

direkta orsaken till katastrofen endast uppnått en förminskad skuld, men inte en

avskrivning av skulden.

2.2 UCC som kompensationsskyldiga i kritikernas teori.

I den mån en agent orsakar en patient skada är detta en grund till kompensation,

och om man utgår från kritikernas teori angående katastrofens direkta orsak i

Bhopal verkar detta vara fallet för UCC. UCC valde medvetet bort

säkerhetsåtgärder som inte bara hade kunnat förhindra katastrofen, men UCC

beslutade dessutom om de direkta orsakerna till katastrofen, att återanvända rör

och. De beslutade också om saker som påverkade katastrofens magnitud,

nämligen valet av förvaring av större mängder MIC för att öka vinsten (Amnesty

International 2004). Det verkar alltså inte speciellt svårt att hävda att UCC

ensamma är orsaken till katastrofen om man utgår från kritikernas teori om den

direkta orsaken, men vad får detta för implikationer för UCC:s

kompensationsskyldighet? I fallet av kritikernas teori finns det dessutom

9 En variant 3 finns också, och det är att hänvisa till att den missnöjda arbetaren inte var helt fri i sitt val, att han till exempel var missnöjd på grund av UCC, och att därigenom hävda deras skuld. Dock verkar detta något långsökt men i teorin bör sabotörens frivillighet diskuteras om denna skall avskriva någon skuld överhuvudtaget från UCC.

20

argument som, till skillnad från ovan, argumenterar för att förstärka UCC

kompensationsskyldighet, nämligen förutsägbarheten. Jag konstaterar i del ett

att om en handling kan förutses skada någon eller komma att skada någon längre

fram verkar detta vara ett argument för förstärkt kompensationsskyldighet.

Denna förutsägbarhet verkar inte svår att bevisa i UCC:s fall, dels på grund av att

de själva hävdar sig vara experter på området och är medvetna om hur farligt

ämnet MIC är (Browning 1993), dels för att de vidtar stora säkerhetsåtgärder i

sin andra fabrik i USA som hanterar MIC. Det senare är inte ett argument för att

UCC borde ha förutsett problematiken, utan än starkare, att UCC faktiskt förutsåg

den potentiella faran i fabriken, men valde ändå att fortsatt tumma på säkerhet

för att öka vinsten. UCC tycks dessutom varit varnade av såväl utomstående

aktörer, som interna (Amnesty International 2004) vilket gör det ännu svårare

att förklara bort förutsägbarheten av katastrofen.

2.3 The Dow Chemical Coperation.

The Dow Chemical Coperation (Dow) köpte 2001 UCC och idag är UCC ett

dotterbolag till Dow. Detta innebär att det som en gång var Union Carbide

Coperations idag är Dows. Då Dow köpte rätten att styra UCC köpte de också

skyldigheten att kompensera offren för katastrofen, om detta inte var fallet

skulle det inte längre finnas någon agent som är skyldig att kompensera offren,

vilket i sin tur skulle betyda, i den stund agenten slutar att existera i den form

den gjorde vid skadan slutar också kompensationsskyldigheten existera. Detta

verkar orimligt, speciellt när det gäller syftet för kompensationen gentemot P,

nämligen att ersätta eller återställa patienten för skadan, då detta omöjliggörs

för att UCC säljs till ett annat företag. Detta verkar Dow hålla med om då de

betalat kompensation för människor exponerade för asbest av UCC 1972. Alltså

verkar det inte problematiskt att säga att i den mån UCC är skyldig en

kompensation, är denna, om den inte redan betalats av UCC idag Dows

skyldighet.

2.4. Indiska myndigheters roll i katastrofen.

I efterhand verkar det uppenbart att de indiska myndigheterna har agerat

klandervärt i flera händelser angående katastrofen. Dels i att de hade kunnat

21

förhindra katastrofen genom att ställa högre krav på UCC angående förhöjd

säkerhet i fabriken, och dels i att de indiska myndigheterna har försvårat offrens

möjlighet till återhämtning efter katastrofen genom långsamma rättsliga

processer och genom att ha gjort det onödigt svårt för offren att ansöka om

skadestånd (Amnesty International 2004). Dock är det oklart om de har en

kompensationsskyldighet och vad denna i sådana fall skulle grundas i. Vi kan

börja med att applicera vad jag kom fram till i exempel 5 ovan, nämligen att om

indiska myndigheter har en kompensationsskyldighet på grund av att de hade en

möjlighet att hindra katastrofen, men inte orsaka den, verkar denna inte kunna

minska UCC:s skyldighet. Men som jag slöt mig till i exempel 5 verkar detta inte

heller räcka för en kompensationsskyldighet, utan endast att de indiska

myndigheterna kan sägas handlat klandervärt, i att de borde ha förhindrat

katastrofen, men kompensationsskyldigheten för själva katastrofen har de inget

direkt ansvar, de är inte de indiska myndigheterna som orsakat den.

Det exempel 5 handlar om är dock endast icke-handlingen av hindrandet

av en skada, som man själv inte är inblandad i. Men det finns en faktor till att ta

in i angående den indiska, och framförallt delstaten Madhya Pradesh,

myndigheters förhållande till skadan. Nämligen att myndigheterna kan ses som

ansvariga för befolkningens säkerhet på ett kontraktsliknande vis. Staten har

ansvar för att minimera just sådana risker som fabriken i Bhopal utsätter

befolkningen för. I kraft av detta verkar indiska myndigheter göra sig skyldig till

något mer än Olof gör i exempel 5. Vi antar en ny variant av exempel 5 här:

Exempel 5.2: Jan misshandlar Kajsa på en spårvagn och Olof, som är polis,

bevittnar detta. Olof skulle utan större skada kunna försvara Kajsa och förhindra

skadan. Men Olof går istället av spårvagnen för han vill inte fylla i pappersarbetet

om han hade ingripit.

Detta verkar vara analogt med de indiska myndigheternas roll angående

katastrofen. Vad vi då kan säga om detta exempel är att Jans

kompensationsskyldighet fortfarande verkar vara oförändrad även om Olofs

icke-handling är klandervärd. Dock verkar nu Olof, i exempel 5.2, göra något

värre än i exempel 5.1. Detta består att Olof har ett större ansvar, på grund av en

tidigare uttalad relation mellan Kajsas skada och Olof, och i kraft av att Olof skall

22

skydda Kajsa från skador begår han ett värre fel som polis än som civil person.

Detta räcker dock inte heller till en kompensationsskyldighet för Olof, eftersom

Olof inte skadar Kajsa på något vis, vilket gör att en kompensation blir omöjlig10.

Även om indiska myndigheter borde ha ställt högre krav på UCC verkar

det ändå som att det är UCC som har orsakat, och därför bör kompensera för,

katastrofen i Bhopal. Men det finns en till del i de indiska myndigheternas

agerande som kan tänkas skapa en skyldighet till kompensation, nämligen deras

oförmåga att hjälpa de drabbade, och därför ytterligare förvärra deras skada. Det

handlar här inte om att de inte har ingripit när de borde, utan det handlar om att

de har gjort det onödigt svårt, och dyrt att ansöka om skadestånd för katastrofen.

De indiska myndigheterna har dessutom dels på egen hand bestämt vad som var

rimligt för UCC och UCIL att, för omedelbar hjälp, ersätta offren med, och när

detta införlivats av UCC och UCIL har denna summa pengar inte i sin helhet

betalats ut till offren utan mycket finns fortfarande kvar hos de indiska

myndigheterna. Detta verkar möjligt att se som kompensationsgrundande, detta

då offren till katastrofen faktiskt har skadats av de indiska myndigheterna

ytterligare än vad de hade gjort om UCC och UCILs pengar hade gått direkt till

dem. Via omvägen med de indiska myndigheterna har skadan ökat, och för detta

är de indiska myndigheterna kompensationsskyldiga.

2.5. Konsumenter som orsakande agent.

UCC:s handlingar bör inte ses i isolation som jag påpekade angående friheten i en

handling, men i detta fall verkar det inte handla om tvång, utan snarare att det

kan finnas andra grupper som motiverar UCC. Varför tummar UCC på säkerheten

i Bhopal? Det finns många svar på den frågan och det finns såklart inget uttalat

från UCC:s sida om anledningen, men det verkar inte vara en helt okvalificerad

gissning att UCC var ute efter att sälja sina produkter, och då behöver de ha ett

konkurrenskraftigt pris, eftersom konsumenter väljer den vara som är billigare,

men med samma kvalité som sin konkurrents. Konsumenter motiverar på så sätt

UCC att tumma på säkerheten i fabriken, då det på så sätt kan sänka priser utan

att minska vinsten, och sälja mer. Detta verkar likna exempel 2 ovan där Jan,

10 Det är dock möjligt att mena att Olof bör straffas på något sätt, men då bör detta straff endast handla om Olof och rimligtvis handla om hans jobb, vilket är grunden till att han gör mer fel i 5.2 än i 5.

23

konsumenten, betalar Olof, UCC, att skada Kajsa, offren för katastrofen.

Skillnaden mellan Jan i exemplet och konsumenternas roll angående katastrofen

är att Jan avser att Kajsa skall skadas, men konsumenterna avser endast att få

billigare varor. Dock verkar det inte orimligt att hävda att konsumenterna dock

borde ha förutsett att om de köper de billigaste varorna måste det sparats in

någonstans i processen, och i fall där de hanteras extremt farliga ämnen verkar

denna besparing kunna skapa risker i hanteringen. Vi kan alltså sluta oss till att

konsumenter dels har en orsaks relation till katastrofen på liknande sätt Jan har

till skadan i exempel 2, och att konsumenterna borde ha kunnat förutse att

sänkta priser på varorna i fråga, bekämpningsmedel av farliga ämnen, kan leda

till en risk vid framställningen.

3. Kompensationens utformning i Bhopalkatastrofen.

Vi har nu etablerat tre agenters skyldighet till kompensation, två som direkt

kopplade till orsaken för katastrofen, och en agent som gör skadan större än vad

den behövde vara. Vi börjar med den senare, angående de indiska myndigheter

och ställer oss nu frågan om hur kompensationen bör se ut. Tre frågor ställer vi

oss primärt här, som i del ett, hur stor skall kompensationen vara, hur stor

kompensationsskyldighet har den indiska myndigheterna, och vilken form bör

kompensationen ha? Kompensationens storlek beror som sagt på hur stor

skadan är, och detta är svårt att ge ett generellt svar på, då de över 100 000 offer

som bör kompenseras har mycket varierande skador, men det räcker med att

säga att, i den mån indiska myndigheter har berövat någon möjligheten att,

antingen söka, eller få sitt skadestånd, och genom detta förvärrat offrets

situation, bör de indiska myndigheter, förutom att vidarebefordra den

ursprungliga skadeståndet, dessutom vidare ersätta offret för det förvärrande av

skadan som orsakats av indiska myndigheter. Vem skall då avgöra hur stor skada

de indiska myndigheterna har gjort i olika fall? Idag bestäms kompensationens

storlek, och huruvida den överhuvudtaget skall utdelas, för offren i

Bhopalkatastrofen genom att indiska domstolar, vilket alltså i praktiken innebär

att förövaren skulle själv bestämmer kompensationen. Detta verkar orimligt, och

istället bör min idé implementeras, att en oberoende part, till exempel en

internationell domstol, skall vara med. En annan viktig förändring är att

24

förövaren inte bör sitta i en maktposition över offret, indiska myndigheter bör

alltså vara representerade på samma sätt som offret inför denna oberoende part.

Den internationella domstolen som är mitt förslag till oberoende part bör då

alltså ta hänsyn till vilken avsikt de indiska myndigheterna hade när de skadade

offret, i vilken mån denna skada kunde förutses och i viken mån indiska

myndigheterna handlade frivilligt. De två senare faktorerna, frivillighet och

förutsägbarheten verkar tala för större kompensationsskyldighet och den förra,

avsikten, verkar ännu oklar, och jag kommer heller inte diskutera den, då detta

hade mynnat ut i rena spekulationer.

Hur ser det då ut för de övriga agenterna jag har nämnt ovan? Jag har

konstaterat att UCC har en kompensationsskyldighet för katastrofen, oavsett om

deras sabotörsteori stämmer eller inte. Vi antar igen att UCC skall, tillsammans

med offren för katastrofen och en oberoende part, bestämma hur stor

kompensationen bör vara och i vilken form. Den oberoende parten skulle

konstatera att UCC till och med förutsåg möjligheten till katastrofen, även om

deras avsikt inte var att katastrofen skulle inträffa, verkar det uppenbart att de

avsåg att riskera säkerheten för omgivningen för att kunna öka möjligheten till

att tjäna pengar11. Kompensationsskyldigheten för UCC är med andra ord stark

men hur skall skadan de orsakat bedömas? Omkring 22 000 uppges ha

omkommit av katastrofen, hur skall detta kompenseras, och till vem? En skada

av detta verkar vara gentemot familjerna som förlorat någon eller några på

grund av katastrofen. Detta verkar vara möjligt att kompensera för genom

ekonomisk ersättning för förlorad inkomst, men också för det lidande de orsakat

familjerna. Mer problematiskt blir det när det gäller skadan på de omkomna

själva, för det första verkar det orimligt att ersätta ett liv med någon annan

valuta, jag kommer inte diskutera vad ett liv är värt, men vi kan rimligtvis anta

att det är värt väldigt mycket, i alla fall för den som förlorar det, och för det andra

verkar det omöjligt att kompensera någon som är död. Detta leder alltså till att

UCC har en omöjlig skuld att betala till 22 000 individer. UCC har dessutom en

skuld att ersätta de 100 000 människor som än idag lever med sjukdomar och

besvär som effekt av katastrofen. Till detta räcker inte vad de redan betalat i

11 Detta blir uppenbart när de väljer att förvara stora mängder MIC I behållaren som senare skall orsaka katastrofen, för att kunna effektivisera fabriken, även om de är medvetna om faran med detta (Amnesty International 2004)

25

skadestånd, nämligen 470 miljoner dollar, vilket skall kompensera de 100 000

sjuka, de familjer som skall ersättas för förlorad inkomst på grund av en

familjemedlems död. Denna summa verkar väldigt liten i sammanhanget,

speciellt då den skall täcka sjukhuskostnader, lidande, förlorad inkomst,

byråkratiska avgifter och så vidare. Till detta hör också att UCC inte har städat

upp de kemikalier som spreds under katastrofen och detta bör alltså också

bekostas av UCC:s kompensationssumma, då detta annars leder till mer skador,

och dessa är UCC ansvariga för, då de är ansvariga för katastrofen. Den

kompensation som idag har betalats är en överenskommelse mellan de indiska

domstolarna och UCC direkt, och offren har inte haft någon möjlighet att påverka

den. Detta är också problematiskt enligt mig, då det verkar vara viktigt att offren

är med i en kompensationsutformning, då den subjektiva delen av en skada

verkar vara väsentlig. Vidare om Dow så är det de som har ovanstående

kompensationsskyldighet idag, eftersom det som kvarstår av UCC återfinns i

Dow.

Angående konsumenternas kompensationsskyldighet så består den i två

saker, dels att ha motiverat UCC att handla så offren skadades, och dels i att de

borde ha förutsett skadan, vilket i sig gör de, genom deras köp av UCC:s varor,

eller kanske snarare att de inte ställt högre krav på företag som skall

tillhandahålla produkter som kräver farliga produktionsförhållanden, är

klandervärda. De har alltså en orsaksrelation till skadan, men en svag sådan, och

deras handling är i sig klandervärd, och detta räcker enligt mig till en

kompensationsskyldighet. Men denna kompensationsskyldighet verkar dock

vara marginell, i fråga om storlek, jämfört med UCC:s, men om man hävdar att

om inga konsumenter någonsin hade efterfrågat billiga varor, utan istället säkert

framställda varor, hade antagligen inte offren i Bhopal varit skadade idag. I ljuset

av detta verkar det ändå uppenbart att alla konsumenter som efterfrågat dessa

billigare produkter verkar ha en liten del i motivet till handlingen, och därför

också en liten del i den hela kompensationsskyldigheten. Hur denna

kompensationsskyldighet skall implementeras verkar dock svårare att säga, att

avgöra vilka konsumenter som har denna kompensationsskyldighet verkar för

det första inte så enkelt, men det är också svårt att bedöma exakt hur stor deras

kompensation bör vara. Enklast verkar kanske att alla som köper varor som har

26

framställts på ett sätt som riskerar att någon skadas får betala en viss summa

som går till skadade från just sådana produktioner. En skatt på vissa varor,

precis som vi i Sverige har en alkoholskatt som delvis skall gå till att behandla

alla skador av alkohol.

4. Sammanfattning av del två.

Jag har i del två visar att katastrofen i Bhopal har minst tre agenter som är

skyldiga till att kompensera de enormt många människor som skadades av UCC:s

fabrik. Dessa är UCC:s själva, genom att de är huvudorsaken till katastrofen och

dessutom borde förutsett, eller till och med förutsåg, katastrofen. Det är de

indiska myndigheterna då dessa har skadat offren ytterligare, genom att försvåra

sökandet av skadestånd och i vissa fall inte betala ut skadestånd som borde ha

hjälpt offren. De indiska myndigheterna handlade också klandervärt när de

ensamma med UCC gjorde upp om kompensationens storlek, då denna blev för

liten och offren i katastrofen fick inte komma till tals, och har en

kompensationsskyldighet för dessa saker. Men det är en

kompensationsskyldighet som är skiljd från UCC då det handlar om olika skador.

Jag har också konstaterat en tredje agent som är skyldig till kompensation

genom att ha en svag orsaksrelation till skadan, nämligen genom att motivera

UCC att riskera säkerheten för närområdet för att tillfredställa marknaden.

Denna agent är de konsumenter som efterfrågat lägre priser av de farliga

produkter som UCC producerar. Jag konstaterade också att en implementering

av den senare kompensationsskyldigheten är i väldigt svår, och att det troligtvis

bästa sättet att göra detta på är att beskatta varor som tillverkas på ett riskfyllt

sätt, och låta denna beskattning fungera som kompensation för de offer som har

skadats av produkten, eller kommer skadas i framtiden av produkten.

5. Slutsats.

Att företag som UCC, och numera Dow, har en kompensationsskyldighet i

katastrofer som den i Bhopal är inget nytt, de tar till och med delvis på sig ett

moraliskt ansvar för detta (Browning 1993), men denna

kompensationsskyldighet är väldigt mycket mer långtgående än vad de själva

menar. UCC har, förutom en gigantisk skuld till de som fortfarande är i livet, en

27

problematisk skuld till de som omkommit i katastrofen. Hur den sistnämnda

skulden skall betalas återstår att svara på, men enbart den förra är ensamt

mycket större än vad UCC har tagit på sig idag. De indiska myndigheternas

kompensationsskyldighet är inte heller ny, men klargörandet av att den har en

annan grund än UCC:s kompensationsskyldighet, och därför är separat från

UCC:s skuld, är väldigt viktig. Detta betyder att indiska myndigheter bör

kompensera offren, utöver den gigantiska skuld UCC bör kompensera offren för.

En ny kompensationsskyldighet angående Bhopalkatastrofen är

konsumenternas. Även om denna kompensationsskyldighet är liten för varje

konsument verkar den vara viktig, då konsumenterna tillsammans står för en

stor makt i alla liknande exempel där vinstdrivande företag motiveras att ta

risker för att möta konsumentens efterfrågan. Därför har konsumenterna

tillsammans också en stor påverkanskraft, och också lika stor skuld gentemot

offren.

Litteraturlista.

Amnesty international, (2004), Clouds of Injustice, Bhopal Disaster 20 Years On.

London

Browning, Jackson B (1993) Union Carbide: Disaster at Bhopal. Michigan, Visible

ink press 1993

Butt, Daniel (2009) Rectifying International Injustice: Principles of Compensations

and Restitutions Between Nations. New York Oxford University Press 2009

Artiklar.

Murru, Maurizio (2004) Bhopal 20 Years On: Globalization and Corporate

Responsability. Health Policy and Development:2 (3) 249-254.

Thompson, Janna (2001) Historical Injustice and Reparation: Justifying Claims of

Descendants. Ethics, Vol. 112, No. 1, pp. 114-135, Woodward, James (1986) The

non-identity problem, Ethics 96, 804-31.

28

29