Kjell Jonsson VM

vetandets grans

Om skiljelinjen mellan naturvetenskap och metafysik

i svensk kulturdebatt 1870-1920

/Å

ARkiv ^ AVHAN DU NGSSERIE j

VID VETANDETS GRÄNS

Om skiljelinjen mellan metafysik och naturvetenskap i svensk kulturdebatt

1870-1920

Akademisk avhandling som med tillstånd av Rektorsämbetet

vid Umeå Universitet offentligen försvaras för filosofie doktorsexamen

i Humanisthuset, hörsal F fredagen den 6 mars 1987, kl. 10.15

av

K3ELL JONSSON

fil. kand.

Kjell Jonsson. The Limits of Science: The Boundary Line Between Science and Metaphysics in the Swedish Cultural Debate 1870- 1920. (Swedish Text with a summary in English.) Lund 1987

The object of this dissertation is to describe the opinions about the limits of natural science in their social and cultural context There exist two antagonistic positions to this matter restrictionism and expansionism. Restricti onism assumes that the natural sciences have n o influence on metaphysics. Expansionism, on die other hand, argues that the natural sciences can legitimise the positions of beliefs and values. During the 1870b a restrictionist attitude on scientific knowledge established itself among influential German and British scientists. Emil Du Bois-Reymond, Rudolf Virchow, Hermann von Helmholtz and Thomas Henry Huxley we re some of the famous scientists who rejected attempts to adduce science in religious and metaphysical matter. This restrictionism was rejected by other scientists and philosophers who believed that the modern natural sciences constituted a complete Weltanschauung, hostile to obsolete Christianity and philosophy.

The thesis primarily deals with the debate on the limits of scientific knowledge in Sweden. We follow the development of the discussion from the 1870's to the years after the First World War. At the end of the 19th century Swedish scientists freed themselves from dominant natural philosophy and natural theology. Restrictionism was later on supported, in different ways, by recognized scientists, theologians, conservative critics, and philosophers. At the turn of the centuiy the restrictionist view of science was turned against metaphysical materialism, monism, naturalism, and an emergent, radical counter-culture.

The controversies continued as long as the mechanical world picture dominated the natural sciences. With social and cultural changes, and the new physics of Rutherford, Einstein, Bohr, and Heisenberg, the debate slowly faded.

Keywords: Limits of Science, Science and Belief, Scientific World View , Positivism, Materialism, Idealism, Metaphysics, 19th-20th Centuiy Swe­den, History of Science, History of Ideas.

Vid vetandets gräns

Kjell Jonsson

Vid vetandets gräns

Om skiljelinjen mellan naturvetenskap och metafysik

i svensk kulturdebatt 1870-1920

Arkiv avhandlingsserie 26

Copyright Kjell Jonsson/Arkiv Sättning Micromax, Lund

Tryck Studentl itteratur, Lund 1987 ISBN 91 7924 0178

Innehåll

FÖRORD 7

1. INLEDNI NG 9

2. IGNORABIMUS I DE N TYSKA KULTURKAMPEN 21 Från romantisk naturfilosofi till materialism 21 Världsgåtorna 26 Den "reduktiva mekanicismen" 28 "KulturkampF 33 Expert och "mandarin" 35 Expansionism och restriktionism 38

3. DET OVETBARA I VIKTORIAS ENGL AND 49 Fysikoteologin 50 Vetenskapens professionalisering och sekularisering 52 "Viktoriansk vetenskaplig naturalism" 56 Den vetenskapliga naturalismens filosofi 57

4. EXPANSIONISM OCH RESTRIKTIONISM: FRÄN STOR­MAKTSTID TILL ROMANTIK 61

5. BOSTRÖMIANER OC H NATURFORSKARE VID NATUR­VETENSKAPENS GRÄNS 75 Inledning 75 Boström definierar vad som är vetenskap 78 "Läran om loppor och löss" 79 Kristian Claësson stakar ut gränsen 80 Filosoferna och materialismen 83 Filosofin omdefinierar sin position 85 De nordiska naturforskarmötena 87 Idealismen lever kvar 89 Moderna naturforskare vid naturkunskapens gränser 91

6. HALT VID G UDS TRON 100 Den etablerade kyrkan i naturvetenskapens gränsland 101 Bortom ortodoxi och materialism 105 Viktor Rydberg 111

5

7. DET MODERNA GENOMBROTTET 119 "Enhetskulturen" 122 Åttitalismen och världsåskådningen 126 Socialisternas världsåskådning 130 Bengt Lidforss och "ignorabimus" 133

8. FIN-DE-SIECLE OCH DEN NATURVETENSKAPLIGA VÄRLDSÅSKÅDNINGEN 139 En vetenskaplig tidsanda 140 Mellan verklighet och ideal 143 På andra sidan 146 Monismen 150

9. HJALMAR ÖHRVALL OCH VÄRLDSGÅTORNA 155

10.MOT NYA GRÄNSER 168 Religiös renässans 170 Ny radikalism 172 Ny fysik möter en ny filosofi 175 Slutord 182

SUMMARY 186

NOTER 192

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 218

PERSONFÖRTECKNING 233

6

Förord

Avhandlingen som den nu föreligger ha r en lång tillkomsthistoria. Min historik blir däremot kort. Den undersökning, som jag här presenterar resultatet av, har sitt ursprung i ett kapitel i en tilltänkt biografi över fysiologen och åttitalsradikalen Hjalmar Öhrvall. Där hade jag tänkt skildra den intellektuella bakgrunden till Öhrvalls vetenskapsideologiska ståndpunkter. Snart hade jag grävt ner mig i den tyska och svenska diskussion han var beroende av. Den fördjup­ningen ledde så småningom fram till en längre uppsats som publice­rades i Lychnos, lärdomshistoriska samfundets årsbok.1 Stora delar av den uppsatsen är nu integrerad i denna avhandling och öhrvall har tilldelats ett speciellt kapitel.

Att jag förlorade personen Hjalmar Öhrvall ur sikte när jag arbetade med hans vetenskapsideologi signalerar en intresseförskjutning från min sida. Jag blev mer fascinerad av själva problemet, hur man har avgränsat vetenskap från tro och metafysik, än av just individen Öhrvalls inställning. Detta intresse har också manifesterat sig i några andra sammanhang.2

Avhandlingens ämne och undersökningens syfte pr esenterar jag i inledningen. Här vill jag b ara nämna två saker. Jag har undvikit att citera från främmande språk i själva texten. Dessutom har jag, när det varit möjligt, hänvisat till svenska utgåvor av ut ländska arbeten.

Det är ett stort och splittrat material jag arbetat mig igenom och jag måste tillstå att jag i vissa stunder har känt mig som Gordon Comstock i George Orwells roman Leve aspidistran!: "Och av två års arbete var det allt han hade att visa upp - bara fragment, sig själv ofullbordade och omöjliga att foga samman. På vartenda ett av de här pappersarken fanns det några sönderhackade bitar vers, som hade skrivits och skrivits om och skrivits om på nytt med månaders mellanrum. Det fanns inte femhundra rader som man kunde påstå vara definitivt färdiga. Och han hade mist förmågan att längre lägga till något; han kunde bara knåpa med ett eller annat stycke, treva än här, än där i det förvirrade sammanhanget. Det var inte längre något han skapade, det var blott och bart en mardröm han kämpade med."3

Nu tycker jag i alla fall att jag kämpat mig igenom mardrömmen. Jag har haft en hel del hjälp i den kampen av lärare, kolleger och vänner

7

och de förtjänar alla ett stort tack. Något ansvar för resultatet av mina forskarmödor behöver de däremot inte känna.

Professor Ronny Ambjörnsson har varit min handledare och inspiratör under hela avhandlingsarbetet. Han är dessutom bärare av en intellektuell "stil", både i pe nnan och i sin personlighet, som har haft stor betydelse för mig. Detsamma gäller också i hög grad om professor Gunnar Eriksson. Han har dessutom som redaktör för Lychnos granskat den uppsats som nu finns utspridd i avhandlingen.

Som kompetenta kritiker och grundliga granskare har även Gunnar Broberg, Anders Lundgren och Thomas Söderqvist fungerat. De har osjälviskt, och ibland med en satanisk nit, plöjt sig igenom manuskript­sidorna. Utan deras insats hade denna avhandling varit en betydligt sämre produkt.

För den slutgiltiga granskningen av mitt manuskript vill jag tacka Lena Eskilsson, Björn Olsson, Roger Qvars ell, Bosse Sundin, Sverker Sörlin, Kerstin T hörn och Anders Öhman. Ibland försvårat, men i slutskedet i högre grad underlättat, mitt arbet e har Annica, Martin, Johan och PC Ericsson.

Ett stort tack riktar jag också till personalen på Umeå Universitets­bibliotek som under åren hjälpt mig få fram otaliga både små och stora verk från Götalands och Svealands bildningsmetropoler.

Stärkt i min föresats att slutföra denna studie har jag också blivit genom diskussionerna i en studiegrupp inom Forum för tvärvetenskap som bär det ståtliga namnet "Naturvetenskapens kulturella dimensio­ner".

Till sist vill jag tacka Bernt Kennerström för det arbete han lagt ned på slutredigeringen av avhandlingen och David Bell för hans engelska översättning av sammanfattningen.

Mina föräldrar, Linnéa och Richard Jonsson, tillägnar jag boken. De har haft helt andra problem att grubbla över i sina liv ä n var gränsen för naturvetenskapen bör utstakas.

8

1. Inledning

The National Academy of Sciences, USA:s vetenskapsakademi, antog på hösten 1972 en resolution. I den deklarerades att det tillhörde naturvetenskapens elementa att inte befatta sig med övernaturliga orsaksförklaringar. Man slog också fast att religion och vetenskap är två självständig a områden av det mänskliga tänkandet. Det gagnar varken förståelsen av den religiösa tron eller d en naturvetenskapliga teorin om man placerar dem i sam ma kontext.1 Med sin resolution ville den amerikanska vetenskapsakademin förhindra att utlägg­ningar om den bibliska skapelsetron gavs samma status i läroböcker­na i biologi som den etablerade evolutionsteorin.

Uppfattningen att tro och värderingar tillhör andra områden av den mänskliga kulturen än naturvetenskapen är idag allmänt omfattad. Teorin om "två världar" är gemensam egendom för de flesta av Västerlandets naturvetare, filosofer och teologer. Men det har funnits och finns en annan uppfattning om naturvetenskapens verkningsom­råde. Bara några år efter resolutionen från The National Academy of Sciences utkom en teoretisk fysiker vid Berkeleys universitet med e n bok om relationen mellan den s.k. nya fysiken och "taoismen" som snart fick rangen av en modern klassiker. 1975 publicerades Fritjof Capras The Tao of Phy sics och den följdes snart av skrifter i samma genre som hävdade att det fanns en djupgående harmoni mellan modern fysik och t.ex. "österländsk mystik", kristendom och spiritism.2

Både den amerikanska vetenskapsakademins krav på separation och "kvantmetafysikens" förhoppning om harmoni ha r gamla anor. Redan kyrkofadern Tertullianus ställde ju den retoriska frågan: Vad har Aten med Jerusalem att skaffa, vad Akademien med kyrkan? Tertullianus och andra kristna tänkare förnekade att förnuftet kunde penetrera trons värld. Den motsatta harmonitanken finns även den inom kristendomen. Bibeln och Naturen har för stora delar av kristenheten varit två böcker skriv na av samma gudomliga författare och därför i fullständig harmoni med varandra.3

Det är debatten om förhållandet mellan tro och naturvetenskap som skall skildras i denna avhandling. Diskussionens centrala plats är Sverige och den tid jag koncentrerar framställning till s träcker sig ungefär från 1870 till 1920. Frågeställningen kommer inte att in­

9

skränka sig till relationen mellan religion och naturvetenskap. Den fråga vi ställer berör i lika hög grad kristna tänkare och metafysiska idealister som materialister, positivister, ateister, agnostiker och indif-ferenta. Vi kommer att fråga oss: vilka argument formulerades när man diskuterade var gränsen bör dras upp mellan naturvetenskap å ena sidan och metafysik, världsåskådning och tro å den andra. Vad kan naturvetenskapen nå kunskap om? Kan den bekräfta eller avvisa metafysiska antaganden om verklighetens yttersta natur? Når man på naturvetenskaplig väg överhuvudtaget kontakt med en yttre verklig­het? Är naturvetenskapen neutral i metafysiska kontroverser eller ta r den ställning? Är den naturvetenskapliga "metoden" universell eller begränsad? Bör man alls sätta gränser för naturvetenskapen ? Om man anser att den naturvetenskapliga verksamheten har begränsningar, var bör man placera ut gränsposteringarna? Det är olika svar på frågor av detta slag som kommer att skildras i avhandlingen.

Syftet med min undersökning har, grovt sett, varit att spåra åsikter om naturkunskapens gränser och sätta in dem i sitt kulturella och historiska sammanhang. En urvalsprincip har för mig varit att leta efter manifesterade tankar, d.v.s. explicita uttalanden, från olika intellektuella grupper och enskilda skribenter. Jag har strävat efter att följa en avgränsad diskurs, dess utveckling, förändring och irrvägar. Då det varit min ambition att analysera argumenten mot bakgrund av samtidens offentliga kulturella konflikter har mitt huvudsakliga källmaterial varit tryckta böcker, tidskriftsuppsatser och tidningsar­tiklar. Bara i enstaka fall har jag konsulterat privata brev och opublicerade handskrifter.

Naturvetenskapen har många gränser runt sitt territorium. Jag har inte ambitionen att närma mig alla. Naturvetenskapens gräns som öppnar sig mot etiska, estetiska och direkt ideologiska värderingar har jag i mycket begränsad utsträckning beträtt. Jag har heller inte sett det som min uppgift att på ett fullödigt sätt skildra debatter kring enskilda vetenskapliga teorier, t.ex. de n darwinistiska evolutionsteorin. Tord Simonson har i sin avhandling Face to Face with Darwinism behandlat de svenska teologernas möte med just darwinismen, som tangerar mina frågeställningar.4 Ett viktig arbete som bör nämnas i detta sammanhang är också Ulf D anielssons analys av det svenska mot­tagandet av Darwins teori i "Darwinismens inträngande i Sverige".5

Jag har till skillnad från dessa studier i första hand uppsökt de övergripande yttrandena. Den gräns som jag sett som min uppgift att bevaka går mot det diffusa tankefält som brukar kallas metafysik. Det är ett område som under vårt sekel varit tabubelagt för andra än teologer. Där intresserar man sig för verklighetens yttersta grunder, ställer frågan "varför?" och försöker omfamna universum som en

10

helhet. Det är i metafysikens land som de "stora problemen" och "världsgåtorna" pockar på sin lösning.

Som vi komme r att se var gränslandet mellan naturvetenskap och metafysik i allra högsta grad ett konfliktfyllt område från andra halvan av 1800-talet till en bit in på 1900-talet. Det är en viktig anledning till varför jag valt att s tudera just den perioden. En annan betydelsefull orsak till att jag just behandlar tiden 1870-1920 är att den sammanfal­ler med en social omvandling av Sverige: från en agrart dominerad "ämbetsmannastat" till en industriell nation med parlamentarisk demokrati.

Det är som kulturdebatt jag synar naturvetenskapens "gränsfrågor". Visserligen tangerar jag strikt teologiska, vetenskapsteoretiska och filosofiska frågeställningar, men jag studerar inte dessa i sig. Snarare än att enbart lyssna till de kanoniserade tänkarnas filosofiska samtal har jag vänt mig till "sorlet runt omkring".6 Mitt intresse har inriktat sig på debatten om naturvetenskapens gränser i interaktion med en bredare kulturdebatt. Jag har önskat urskilja argument i det offentliga samtal eller gräl som förts mellan t.ex. ortodoxa teologer, religiösa liberaler, professionella naturforskare, akademiska filosofer och radi­kala skriftställare. Jag tror att det är fruktbart att se dessa grupper av intellektuella som socialt åtskilda kulturella grupper eller tankekoUek-tiv11nom de olika tankekollektiven utvecklades olika tankestilar eller världsåskådningar, som kommit i konflikt med varandra. Genom att tankar om naturvetenskapens gränser under 1800-talet och det tidiga 1900-talet producerades i heterogena tankekollektiv, med skilda sociala och idémässiga referenser, tillspetsades debatten. Viktiga fora för de intellektuella grupperingarna under den här perioden var tidskrifterna. Det är också i stor u tsträckning i tidskrifterna vi spårat den diskurs som avhandlingen skildrar. Här har jag naturligtvis varit beroende av många tidigare studier av relevanta idémiljöer och enskilda personer. Som exempel kan nämnas Svante Nordins analy­ser av boströmianismen och uppsalafilosofin, Ulf Wittrocks avhand­ling om Ellen Keys religiösa utveckling, Gunnar Richardssons ge­nomlysning av 1880-talets kulturkamp, Gunnar Erikssons kartlägg­ning av sekelskiftets naturforskning och Rolf Lindborgs uppsats om Bengt Lidforss* filosofi.8

När man närmar sig diskussionen om naturvetenskapens gränser vid sekelskiftet framträder snart två ytterlighetspositioner. Den domi­nerande tankestilen, som tenderar att separera naturvetenskap från värderingar, skulle jag vilja kalla för restriktionism. I likhet med den amerikanska vetenskapsakademin tilldelar den tro och naturveten­skap var sin värld att verka inom. Någon verkan över avstånd finns inte mellan religionens och naturvetenskapens planeter, anser restrik-

11

tionisten. Uppfattningen att naturvetenskapen kan legitimera, under­bygga, ja, bekräfta religiösa, metafysiska och politiska idéer vill jag ge namnet expansionism. Expansionistisk är även den omvända argu­menteringen, d.v.s. att värderingarna åberopas som naturvetenskaplig legitimering.

Begreppen restriktionism och expansionism har jag hämtat från Loren R. Grahams bok Between Science and Values.9 Restriktionism kan vara det samma som positivism. Det gemensamma för restriktio-nisten och positivisten var att båda vägrade släppa in den s.k. metafysiken i vetenskapen.10 Expansionismen vid sekelskiftet var ofta kopplad till någon form av filosofisk monism: idealistisk, materia­listisk, energetisk eller fenomenalistisk. Monisten hävdade att det ytterst bara fanns en substans i tillvaron. Tillvarons kaotiska mångfald kan i sista instans reduceras till ande, materia, energi eller sinnes-data.11 När Graham använder begreppen expansionism och restrik­tionism renodlar han dem, och bestämmer deras innehåll ur naturve­tenskapens perspektiv. I det enskilda fallet är det dock möjligt at t samtidigt vara både expansionist och restriktion ist. En fundamenta-listisk kristen kan säga att Bibeln bevisar att människan skapades av Gud, d.v.s. låter tron expandera in i naturhistorien. Samtidigt säger denne fundamentalist att naturvetenskapen inte har rätt att uttala sig om livets uppkomst, ty det är en trosfråga. Restriktionism och expansionism är således abstrakta sorteringsfack som vi senare får anledning att precisera och relativisera. Men de kan fungera som en första markering av de två ex trema polerna i den debatt som skall skildras här. Restriktionism och expansionism som begrepp repre­senterar i högre grad olika tankestilar eller mentaliteter, än teoretiskt artikulerade idéer.

I vilket allmänt historiskt idésammanhang skall vi då placera debatten om naturvetenskapens gränser? Kapitel 2 och 3 skall mer i detalj redovisa den europeiska bakgrunden till den svenska diskus­sion, men här nöjer vi oss med att lyfta fram några övergripande förutsättningar. För analysen av den europeiska debatten om naturve­tenskapens gränser har Sven-Eric Liedmans Motsatsernas spel varit en aldrig sinande informations- och idékälla.12 Hans bok åskådliggör varför 1800-talets andra hälft har kallats den nya upplysningens tidevarv.13 Naturvetenskapens och teknikens framsteg, den populära filosofiska materialismen, den engelska och franska positivismen och sekulariseringen av d e västerländska samhällena har varit tecknen som bekräftat talet om en ny upplysning.14 Vetenskapen expanderade nu in på områden som tidigare behärskats av tradition, metafysik och religion. Detta skapade gränskonflikter mellan å ena sidan en allt mer självmedveten naturvetenskaplig forskning och naturvetenskapligt

12

legitimerade tänkesätt och å andra sidan traditionella sanningar formulerade inom kyrkan och vid de filosofiska och teologiska fakulteterna vid universiteten.

Även om den "nya filosofin" genom René Descartes öppnade möjligheten till en separation av de två sfärerna vetenskap och religion, kom en sådan delning att i praktiken infalla mycket senare. Under hela 1700-talet och långt in på 1800-talet fortsätter naturforskar­na att skriva om den religiösa och filosofiska sanning de funnit bekräftade i sina naturstudier. Om det har funnits ett krig mellan vetenskap och religion, skriver Charles C. Gillispie i Genesis and Geology, så kände i alla fall inte vetenskapsmännen till detta förrän en bra bit in på 1800-talet. Varken Boy le eller Newton, men ar Gillispie, drog egentligen någon skarp gräns mellan vetenskaplig och teologisk verksamhet.15 Kanske är det först genom den mer genomgripande sekulariseringen på 1800-talet som separeringen mellan värderingar och vetenskap blir, åtminstone principiellt, möjlig i Västerlandet.

Vetenskapens eventuella metafysiska, ideologiska och praktiska expansion var dock omdiskuterad under 1800-talet. Under 1800-talets senare del blev natu rvetenskapens relation till en allmän världsför­klaring ett verkligt akut problem. Man började allt häftigare diskutera var gränserna för den naturvetenskapliga metoden, och därmed den möjliga naturkunskapen, skulle dras. Vid vilken punkt upphör veten­skapen och var tar tron, metafysiken eller vä rldsåskådningen vid?

De metafysiska materialisterna Ludwig Büchner, Jakob Moleschott och Karl Vogt lät på 1850-talet en naturvetenskapligt förankrad världsförklaring omfamna hela tillvaron. Tidigare hade de idealistiska filosoferna Hegel och Schelling låtit det andliga förklara alla "feno­men". Både materialism och idealism var metafysiska system. 180 0-talets olika metafysiska tänkare kom i konflikt med dels de expertideal som växte fram inom den specialiserade vetenskapen och dels med de nya filosofiskt restriktionistiska skolorna. Positivismen och olika former av moderniserad idealism (i första hand nykantianismen) pekade på kunskapens och därmed också vetenskapens gränser och utropade; hit men inte längre, ty "här börjar det ovetbara" eller "här står vi inför det transcendenta"! Nykantianerna avgränsade också humanvetenskapen från naturvetenskapen. Lennart Olausson har i sin avhandling om nykantianismen och marxismen visat att nykanti-anernas "dualism" var en av komponenterna i en övergripande vetenskapsideologi som värnade om de kulturella värdenas själv­ständighet.16

En av de mer betydande impulserna till den framväxande restrik-tionismen var professionaliseringen och specialiseringen av veten­skapen.17 1700-talets entusiastiske naturforskande amatör blir nu allt

13

mindre representativ som den idealtypiske naturvetenskapsmannen i takt med att den naturvetenskapliga utbildningen formaliseras, de professionella sällskapen blir mer restriktiva vid inval av medlemmar och det vetenskapliga språket preciseras. Nu blir det "oprofessionellf att hänge sig åt normativa omdömen och metafysiska spekulationer. Efter den idealistiska filosofins glansperiod började den kultur som kallade sig vetenskaplig att allt oftare ta avstånd från det jämställande av filosofi och vetenskap som gällt från Aristoteles till Hegel. Filoso­ferna hade förbrukat sitt monopol på definitionen av det vetenskap­liga.18

Från och med 1800-talets mitt deklarerade många naturforskare att de klarade sig utan filosofi, för att inte tala om religion. Genom sitt samband med teknologin blir vetenskapen en produktiv kraft i det industriella samhället. Vetenskapen kunde nu, hur ofta dess restrik-tionistiska apologeter än påstod motsatsen, själv penetrera alla livets sociala och kulturella sfärer. Men även om vetenskapen genom sin praktik väller in över en livsvärld som tidigare dominerats och organiserats av hävdvunna värderingar, blir den accepterade veten­skapsideologiska ståndpunkten att naturvetenskapen är värderingsfri och neutral i ideologiska och religiösa spörsmål.19

Naturligtvis fanns det hela tiden rebeller som inte accepterade de restriktionistiska signalerna och några av dem kommer vi att möta i min framställning. Under den senare delen av 1800-talet föds, som Sven-Eric Liedman visat i Motsatsernas speU inte bara en restriktio-nistisk "expertidé", utan också en mängd 'systembyggen" kompone­rade av generalister som på olika sätt söker enhet i den kultur som fragmentariserats i det moderna samhället. Ludwig Büchner, Ernst Haeckel, Eugen Dühring, Friedrich Engels, Herbert Spencer är namnen på några av a rkitekterna bakom de omfattande filosofiska io systemen."

Det sena 1800-talet var ett tidevarv d å vissa med fasa såg in i den segerrika naturvetenskapens kalla kalkylerande ögon och med fruk­tan åsåg hur naturforskarens dissektionskniv exponerade ett helgat natursammanhang. Någonting tycktes gå förlorat när den mekanistis­ka och deterministiska förklaringsmodellen trängde in i naturens alla skrymslen. Vad som framförallt oroade många, såväl akademiska filosofer och teologer som kristna naturvetenskapsmän, var att den nya naturforskningen inte brydde sig om att i naturen söka efter bevis på en skapande och ordnande intelligens eller en andlig kraft. Konung Oscar II uppmanade i den andan vetenskapsmännen vid Nordiska naturforskarmötet i Stockholm år 1880 att inte sysselsätta sig så mycket med 'natura naturata', naturföremålen och naturföreteelserna, utan mer med 'natura naturans', d.v.s. skaparkraften och den som var

14

alltings upphov. Dessutom fanns inom breda skikt av de bildade klasserna en rädsla för att den metodiska materialism som natur­forskningen anammat också skulle sprida sig till andra samhällsom­råden och därmed bli såväl en metafysisk som en praktisk och etisk materialism. Man befarade att inte bara konsten utan även samhälls-moralen skulle slukas av d en s.k. naturalismen.

Andra fruktade fortfarande den mäktiga kyrkan och dess andliga bokstavsdyrkan. Kyrkans prästerskap uppfattades som representanter för det traditionella samhället som föreskrev vetenskapen och mora­len vad som fick sägas och skrivas, för att inte tala om göras. Så ännu vid 1800-talets slut stod andligt och gudomligt legitimerade åskåd­ningar mot fr itänkeri och naturvetenskapligt förankrad filosofi och man stred om vilket värdesystem som ytterst skulle vara det normgi­vande.

Idédebatten decennierna före och efter det senaste sekelskiftet illustrerar, på olika sätt, hur naturforskare och lekmän försökte lösa den konflikt som nyligen hade utbrutit mellan naturvetenskap och religion. Vi ha r idag vant oss vid att i historiska framställningar se relationen mellan religion och naturvetenskap beskriven med hjälp av militära metaforer. Men att skildra förhållandet mellan dessa världar i termer av slagfält, krig och konflikter är ett relativt sent påfund. Vanligt blev det först i samband med de uppslitande striderna kring Darwins evolutionsteori. Senare kommer konfliktperspektivet att ingå i en vetenskapshistorisk tradition som startade med John William Drapers inflytelserika bok History of the Conflict betw een Religion and Science från 1874 och fortsatte med bl.a. Andrew Dickson Whites två volymer av A History of the Warfare of Science with Theology in Christendom som utgavs 1896.

"Kriget" hade egentligen inte kommit igång förrän fredssamtalen började. Inte ens dessa två a merikanska herrar, som låter så strids­lystna i sina boktitlar, saknade fredsvilja. Draper attackerade inte religionen i allmänhet, han var enbart ute efter den katolska kyrkans skalp. White preciserade kriget till att utkämpas mellan vetenskap och "dogmatisk teologi".21

Om vi går över på and ra sidan vallgraven återfinner vi där endast i sällsynta fall uppfattningar som uttrycker total fiendskap mot natur­vetenskapen som sådan eller vetenskapliga undersökningsmetoder. En av de biskopar som fått representera klerikalismens nattsvarta reaktion, den av Thomas Henry Huxley så hånade biskop Wilberforce, motsatte sig (åtminstone officiellt) Darwins teori mest på vetenskap­liga grunder. Han hade dessutom stöd från flera ledande veten­skapsmän.22 Wilberforce, i likhet med de a llra flesta n aturvetenskap­ligt intresserade teologer, ansåg att religion och vetenskap befann sig i

15

fullständig harmoni. Det var den harmonin som hotade att förstöras med Darwins teori.2>

1800-talet var fortfarande ett århundrade då traditionella och moderna samhällen öch värderingar konfronterades på ett konflikt-fyllt sätt. Vad som då skedde samhälleligt och kulturellt, och som redan hade förberetts intellektuellt under 1700-talet, värden definitiva övergången från samhällsformer som legitimerades av religiösa eller genom traditionen ärvda värdesystem, eller, metadiskurser, till ett samhällstillstånd som innehöll många differentierade uppfattningar om världen. Genom att allt fler mänskliga verksamhetsfält avmysti-fierades och rationaliserades, förlorade världen den sammanbindan­de "själ" som teologins Gud och filosofins Ande tidigare försåg den med.24

Max Weber såg denna utveckling som den moderna tidens sär­märke: " Vår tids öde karaktäriseras av r ationalisering och intellek­tualisering och framförallt av att vär lden blivit avmystifierad. Det är just de yttersta och mest sublima värdena som dragit sig tillbaka från offentligheten, antingen till det mystiska livets tr anscendentala rike eller till det brödraskap som utgörs av direkta relationer mellan de enskilda individerna/05 Tillvarons eventuella sammanhang blir i den moderna tiden något som den enskilde själv får söka upp. Den är inte längre en föreställning som en hel kultur kan dela. En bidragande orsak till differentieringen och avmystifieringen av världen är den samhälleliga arbetsdelningen och dess motsvarighet inom det intel­lektuella livet; k unskapsområdenas specialisering och professionali­sed ng.

Kontroverserna kring den naturvetenskapliga världsåskådningen och naturkunskapens eventuella gränser berörde också den kulturella hegemonin i de europeiska samhällena, d.v.s. man debatterade och stred om vilka värderingar som skulle vara normgivande för mänskligt handlande.26 Vissa idéer har förstärkt och andra har underminerat existerande sociala och intellektuella strukturer. I den debatt som här kommer att skildras är det uppenbart att enskilda uppfattningar och argumentationsstrategier var förbundna med sociala konflikter. Den norske filosofen och vetenskapshistorikern Per Strömholm hör till dem som har betonat att motsättningen mellan vetenskap och religion kan tolkas på två sätt: dels som en motsättning mellan innehållsligt motstridande idéer och teorier och dels som en motsättning mellan olika sociala grupper av intellektuella: "Konfliktene mellom intel­lektuelle trenger derfor ikke vaere reint idémessige, de kan like gjerne vaere sosiale av natur. Det kan dreie seg om kamp om posisjoner og prestisje, om retten till å bestemme eller å berike seg."27 I déerna är ofta knutna till strävanden efter kulturell och social dominans, vilket inte

16

innebär att vi kan reducera dessa idéer till enbart sociala epifenomen. Under de senaste tio åren har vi kunn at ta del av ett ökande antal

vetenskapshistoriska studier som betonat den sociala komponenten i det intellektuella livet.28 Här har i synnerhet den socialt och kulturellt inriktade historieskrivning som brukar benämnas "socio-kulturell externalism", "zeitgeist-tesen", "kontextualism" eller "kognitiv socio­logi" givit upphov till fruktbara frågeställningar. En liknande tendens på kultursociologins område representerar Pierre Bourdieu och stu­dier som påverkats av hans ansats.291 min framställning har jag bara antytt de vetenskaps- eller kunskapssociologiska aspekterna. Jag har behandlat debatten om naturvetenskapens gränser som en kulturell konflikt. Men jag tror att den med fördel hade kunnat analyserats med mer konsekvent sociologiska förtecken.

De socialt inriktade studierna av den intellektuella historien kan tillföra den idéhistoriska framställningen viktiga insikter om de idémässiga konflikternas maktdimensioner. Debatten om naturkun­skapens gränser är ett exempel på en idékontrovers som kom att påverkas av sociala realiteter verksamma på det intellektuella fältet. När olika ståndpunkter formulerades om var gränsen mellan veten­skap å ena sidan och värderingar, tro eller metafysik å den andra skulle utstakas, berördes t.ex. olika intellektuella yrkens kompetens­områden. Vilka - naturforskare, filosofer eller teologer - hade t.ex. rätt att uttala sig om livets upp komst? Var det en vetenskaplig, filosofisk eller religiös frågeställning?'0 Debatten om naturvetenskapens gränser berör därmed det som inom den weberska sociologin har kallats "social closure".31 Vetenskapens olika fält har utvecklats runt en bestämd typ av kunskap. De som kan få tillgång till den relevanta kunskapen har placerats inom fältet, medan andra människor med annan kunskap har definierats som utanförstående och som bärare av icke-kunskap.32

De moderna demarkationskriterierna som framställdes av nyposi-tivistiska filosofer och vetenskapsmän var inte helt socialt "oskyldiga" och "objektiva" Det var inte heller de idealistiska filosofernas, ortodoxa teologernas eller materialistiska populärfilosofernas diskur­ser. Att skilja mellan sann och falsk kunskap, pseudovetenskap och "riktig" vetenskap, är inte alltid enbart en teoretisk akt. När Platon utdefinierade sofisternas kultur- och kunskapsrelativism från filoso­fins område och sir Karl Popper hänvisar Freud och Marx och deras adepter till metafysikens träskmarker, har därmed också människor utdefinierats från ett socialt fält.33

De sociala dimensionerna i debatten om naturkunskapens gränser berör också språket och debattens innehåll. Den ryske litteratur­forskaren och språkfilosofen Michail Bakhtin framhöll att språket

17

inte är ett neutralt medium som kan frikopplas från talaren eller författaren som social varelse. Varje ord, menade Bakhtin, har fått "smak" från ett yrke, en genre, ett parti, en åldersgrupp o.s.v. Det vill säga att varje ord påverkas av det sammanhang i vilket det har uppträtt.34 Alla språkliga yttranden, även de som idéhistorikern analyserar, är överbefolkade med andras intentioner och är till sin natur "dialogiska", d.v.s. är ett symboliskt utbyte med åt minstone en annan talare.

En liknande tankegång, inspirerad av John Searles talaktsteori, formulerade Sven-Eric Liedman i en debatt med Fritz K. Ringer, nämligen "... att en idé eller en opinion (orden här brukade i en helt allmän mening) måste betraktas i samband med sina motsatser, i synnerhet om vi ser det som vår uppgift att finna deras sociala rot och innebörd. Att uttrycka en idé, att utveckla sin uppfattning om någonting är en särskild typ av handling. Innebörden i denna handling är inte bara att slå fast ett faktum utan också att utesluta andra uppfattningar om detta faktum och att, direkt eller indirekt, polemisera mot konkurrerande opinioner, ideologier, teorier eller grupper."35 Det perspektivet tror jag är viktigt att hålla i minnet när vi i den fortsatta framställningen möter begrepp som "materialism", "determinism", "mekanistisk" och "metafysisk". Dessa begrepp är nämligen så sprängfyllda av polemik, underförstådda värderingar och sociala bindningar att de aldrig kommer till användning på ett neutralt sätt. Kontroverserna om demarkationslinjen mellan naturvetenskap och metafysik ha ndlade ofta om att välja världsåskådning. Och det valet innehöll ofta sociala komponenter som tenderade att intensifiera motsättningarna.

Sten Lindroth har framhållit, på sitt alltid lika oprogrammatiska sätt, att lärdomshistorikerns horisont måste vara vid. Om vetenska­perna, skrev Lindroth, att de aldrig kan studeras var och en för sig. De är alla sammanvävda och "samtidigt har vetenskaperna aldrig stått isolerade i samhället, de har skapats och fullkomnats av dödliga människor, fyllda av fördomar och lidelser, alltid präglade av miljö och tid. Det vetenskapliga livet under en given epok, lärdomen, kan begripas bara som en del av en större helhet, som uttryck för en fast organiserad 'kultur".36 För att få syn på relationen mellan idéer och samhälle är det nödvändigt att uppsöka de platser där idéerna uttalas. Idé- och lärdomshistorikern får inte stanna vid de vetenskapliga texterna utan måste tolka dem i sitt sammanhang. "Lärdomshisto­rien", sade Lindroth, "i den mån den också vill vara idéhistoria, måste följa tankar och föreställningar vart det än bär hän. Målet blir till sist att söka beskriva ett tidevarvs ansikte, dess andliga struktur."37 Det är en uppfordrande maning. Jag vet inte om jag har lyckats få tidens

18

ansikte att framträda. Ser vi en kontur framträda i framst ällningens djungel får vi vara nöjda. Men det är också viktigt att inse, att den andliga" struktur som jag skildrar också är en "social" struktur. Vilket

de sociologiskt inriktade vetenskapshistorikerna ihärdigt försökt få oss att förstå.

I kapitel 2 och 3 kommer jag att ge en översiktlig framställning av debatten om naturkunskapens gränser som den utspelade sig i Tyskland och Storbritannien under 1800-talet. Kapitel 4 skisserar några huvudlinjer i synen på naturvetenskapens gränser i Sverige, från den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet till Romantiken vid början av 1800-talet. Jag gör inte i de fyra första kapitlen anspråk på att följa Renässansens uppmaning: till källorna! Jag förlitar mig i stor utsträckning på tidigare forskning, men utnyttjar den för mina frågor och mitt perspektiv och syfte. Det tyska avsnittet kommer att koncent­rera sig på vetenskapsideologiska frågeställningar och arrangeras kring den debatt som utbröt när fysiologen Emil Du Bois-Reymond yttrat sitt " ignorabimus" - vi kommer aldrig att veta. Skildringen av diskussionen i Storbritannien inriktar sig på brottet mellan fysikoteo­logi och "viktoriansk naturalism". Innehållet i den brittiska och tyska debatten om naturvetenskapens gränser skilde sig åt. Det gjorde också de institutionella miljöer där debatten fördes. Den svenska debatten om vetenskapens gränser bar spår av båda dessa länders särdrag. Min förhoppning är att den internationella bakgrunden skall tillföra den fortsatta framställningen referenser som gör den mer förståelig och därmed mindre provinsiell än om den skildrats helt isolerat. Många av de argument vi återfinner på hemmaplan hade sitt ursprung i en pågående europeisk diskussion. Men kontroverserna här hemma hade också sina särdrag, sin nationella stil. Det är de historiska rötterna till dessa särdrag som ägnas en kortare historik i kapitel fyra.

Om dispositionen av de följande centrala kapitlen skall jag fatta mig kort. Kapitel 5 skildrar dels den dominerande universitetsfilosofins syn på naturvetenskapens verkningsområde och dels den självstän­dighetssträvan som utmärker naturforskningen efter romantiken. I kapitel 6 behandlas teologins och den framträngande religiösa libera­lismens förhållande till naturvetenskapligt relaterade världsåskåd­ningar. Här har Viktor Rydbergs tänkande getts en framträdande position. Rydberg var nämligen en av dem som utförligast behandlade frågan om naturkunskapens gränser ur ett religiöst och filosofiskt idealistiskt perspektiv. Den polarisering av motsättningarna mellan olika världsåskådningar som 1880-talet innehöll skildras i kapitel 7. Kapitel 8 ger en bred framställning av sekelskiftets attityder till naturvetenskapens gränser. Innehållet i kapitel 9 består av en när­studie av fysiologen Hjalmar öhrvalls möte med "världsgåtorna".

19

Öhrvall grep på ett ovanligt frispråkigt sätt in i debatten. På ett område där de flesta andra professionella naturforskare förhöll sig avvaktande eller tysta, där tog Öhrvall ställning i tal och skrift. Till sist avslu tas avhandlingen med ett tionde kapitel som riktar blickarna mot mellankrigstidens förändrade kulturklimat och hur det påverkade synen på naturvetenskapens gränser. Det avslutande kapitlet inne­håller också ett sammanfattande slutord.

20

2.Ignorabimus i den tyska kulturkampen

Kontroverserna i Sverige om var gränsen för naturvetenskapen, och därmed den principiellt möjliga naturkunskapen, skulle dras, hämta­de mycket av sin energi från en pågående europeisk debatt. Under de decennier som omsluter det senaste sekelskiftet var det i första h and mot Tyskland som blickarna riktades. Det var de tyska universiteten som hyste tidens berömdheter inom naturforskningen: Hermann von Helmholtz, Rudolf Virchow, Emil Du Bois-Reymond, Gustav Robert Kirchhoff, Ernst Haeckel och många andra. Från Tyskland kunde man också importera de mest avancerade filosofiska ståndpunkterna på kunskapsteoriens område. Att den svenska debatten åberopade tyska storheter berodde naturligtvis också på det långvarig a tyska kulturin­flytandet i vårt land. Vi kan dock i Sverige lägga märke till ett tilltagande intresse för brittisk naturforskning och filosofi mot slutet av 1800-talet. Genom John Herschels astronomi, Sir Charles Lyells geologi och Charles Darwins evolutionslära får många upp ögonen för den brittiska filosofiska tradition.

Från romantisk naturfilosofi till materialism

Under 1800-talets första decennier spred sig romantikens och den filosofiska idealismens fosforescerande tankar över Europa. Den romantiska grundstämningen kunde man ana i de fiesta av den mänskliga andens produkter. Elektromagnetism, etik, estetik och erotik besjälades av den nyandliga tidsandan. I England och Frank­rike påverkades i första hand konsten och litteraturen av de roman­tiska stämningarna.1 Det var i Tyskland som man utifrån den romantiska grundstämningen byggde upp hela världssystem. Där försågs romantiken också med en speciell naturfilosofi, utvecklad av bl.a. filosofen Schelling.2

Efter romantikens period av Sturm und Drang var det Hegels filosofi som gjorde sig mest märkbar i Tysklands intellektuella liv. Det bildade Tyskland sökte efter Napoleonkrigen sin nationella identitet i den andliga kulturen. Kultur var förnämare än den krassa civilisation som

21

utmärkte fransosen och britten. På universiteten härskade filosofin och de nyhumanistiska bildningsidealen. Akademikerna bar upp en idealistisk vetenskapssyn som betonade att kunskap inte hade något med samhällsnytta eller andra kortsiktiga intressen att göra. Det tyska vetenskapssidealet knöts till det etablerade universitetssystemet, inom vars ram den vetenskapliga verksamheten gick under namnet "Wis­senschaft".3 Kultur- och bildningsidealet utgjorde en gemensam intellektuell bakgrund för alla tyska akademiker, inklusive naturfors­karna. De univers itetsbaserade naturforskarna måste bevisa för de n bildade allmänheten att de också var vetenskapsmän. Det var en uppgift som inte var så lätt när filosoferna hade monopol på att definiera vad som var vetenskap.4 Från slutet av 1820-talet kom dock den filosofiska rörelsens dominans över naturvetenskapen att försva­gas något, mycket tack vare insatser från pionjärer som Justus Liebig och Johannes Müller.5

Det tyska universitetssystemets speciella organisation kom så små­ningom att ge utrymme för utvecklingen av naturvetenskapliga specialdiscipliner och forskningslaboratorier. Övergången från ro­mantisk och idealistisk universalism till empirisk forskning befräm­jades också av den iyktbarhet som kom de tyska natu rforskarna till del. Det var en ryktbarhet som redan tidigt under 1800-talet kom att stråla kring naturvetenskapsmannen och universitetsgrundaren Alex­ander von Humboldts namn och hans inflytelserika naturbetraktelse Kosmos.6 Sakta men säkert bröt sig naturvetenskapsmännen ut ur filosofins grepp. Allt fler forskare förklarade att man klarade sig utan all filosofi. Naturvetenskapens emancipation från filosofi och religion var mycket påtaglig under 1840-talet och i det förändrade andliga klimat som då började råda. Unghegelianen Ludwig Feuerbach, vilken var en av dem som bidrog till att förändra tidsandan, såg i 1840-talet en omvandling av alla värden. Tiden gick från tro till otro, från Bibel till förnuft, från himmel till jord, från religion och kyrka till politik o.s.v. Värderingarna blev i allt stö rre utsträckning förbundna med det jordiska och mänskliga istället för vid det himmelska och översinnliga.7

Naturvetenskapens frigörelse från filosofi och teologi innebar inte att den helt isolerade sig f rån den allmänna kulturen. Vetenskaps­männen kunde istället hävda sin ställning i den tyska kulturen på ett annat sätt.8 Genom att distribuera de vetenskapliga idéerna i populär form spred de också värderingen att naturvetenskaplig kunskap var andlig bildning och att de vetenskapliga metoderna var överlägsna de "spekulativa". Genom de nya tidskrifterna spreds den vetenskapliga andan till bredare folklager. Vid mitten av 1800-talet fanns det i Tyskland både populärvetenskapligt inriktade tidskrifter, t.ex. Die

22

Natur och Das Jahrhundert och tidskrifter med blandat innehåll som gärna publicerade naturvetenskapligt stoff: Westermanns Monatshefte, Gartenlaube, Nord und Süd , Stimmen der Zeit och Die Gegenwart.9

Det ökande intresset för naturvetenskap i breda kretsar var en betydelsefull komponent i "den nya upplysningen". Den nya upplys­ningen är det begrepp som Franklin L. Baumer använder för att benämna det intellektuella tillstånd som avlöser Romantiken vid mitten av 1800-talet.10 Hos Auguste Comte, Claude Bernard, Hermann von Helmholtz, Ernest Renan, Herbert Spencer, Thomas Henry Huxley och de tyska materialisterna möter vi en verklig tillbedjan av vetenskapen. Ingenstans kom emellertid vetenskapskulten att ta sig en sådan filosofiskt materialistisk form som i det förandligade Tyskland. De tyska m aterialisterna - Ludwig Büchner, Jacob Moleschott Karl Vogt och Heinrich Czolbe - försökte att på naturvetenskapens grundval bygga ett helt nytt världsåskådningssystem i opposition mot det kristna och idealistiska.

De tyska materialisterna anslöt sig till ett metafysiskt system som deklarerade att det finns en värld oberoende av människan, att människan är en materiell enhet, att människans psyke inte existerar oberoende av kroppen och att det saknades bevis för existe nsen av någon övernaturlig varelse och företeelse.11 Materialisterna var poli­tiskt radikala och det var under humanitetens, framstegets, upplys­ningens och frihetens banér man kämpade mot den "officiella vetenskapen och verldsåskådningen" som "med stöd af vanans, häfdens, okunnighetens, tröghetens och våldets gamla makter, ännu en tid bibehålla sitt herravälde", som det uttrycktes i den svenska översättningen av Kraft und Stoff från 1869.12

Någon starkare ställning inom det tyska universitetssystemet fick aldrig de tyska materialisterna. Så det var antagligen ingen tillfällighet att Ludwig Büchner återgav en antiakademisk sentens av Feuerbach på försättsbladet till sin bok Kraft und Stoff: "Det är det utmärkande kännetecknet på en filosof, att han icke är filosofie professor. Det är alltid de enklaste sanningar, till hvilka menniskan kommer sist"13

Materialisterna ville vara folkets filosofer och naturforskare. Vid mitten av 1850-talet utsattes materialisterna för kritik av hela det akademiska och kyrkliga etablissemanget. Skriftliga mothugg levere­rades i texter producerade av teologer, akademiska naturforskare, hegelianska och nykantianska filosofer. Muntliga attacker kom från prästerna i landsortskyrkornas predikstolar.14

Teologerna ifrågasatte materialisternas rätt att uttala sig om själen och livskraften och de bekämpade den relativistiska och naturalistiska etik som materialisterna påstods förmedla.15 Hegelianska filosofer kunde inte ansluta sig till uppfattningen att Jaget enbart var förankrat i

23

kroppen och hjärnan och inte heller önskade de se den fria viljan ersatt av ett deterministiskt betraktelsesätt.16

De nykantianska filosoferna provocerades av materialisterna till att ånyo återuppväcka de grundläggande kunskapsteoretiska frågeställ­ningarna.17 Friedrich Albert Lange våren viktig nykantiansk materia­lismkritiker. Han anklagade materialisterna bl.a. för att vara oklara i sin användning av begrepp, för att inte förstå förhållandet mellan subjekt och objekt i kunskapen, och för att ha anslutit sig till Hegels ontologiska kunskapsuppfattning. Därigenom hade de överskridit kunskapens gräns vid "tinget i sig".18 N aturforskarna Justus Liebigoch Rudolph Wagner betraktade materialisterna som dilettanter i nat ur­vetenskapens utmärker och för att ha en felaktig uppfattning om själen och människans ursprung.19 Den s.k. materialismstriden var nu i full gång.

I otaliga tidnings- och tidskriftsartiklar dryftades materialismen under 1850-talet. Genom att materialisternas skrifter utgavs i många upplagor kunde de också ge svar på tal direkt från källan. Ludwig Büchner passade på att i nya upplagor av Kraft und Stoff bemöta kritikerna. Några invändningar förankrade i sakförhållandenas och erfarenhetens fasta mark kunde inte Büchner återfinna hos sina vedersakare. Kanske det inte heller var att vänta från granskare som Büchner påstod förmedlade filosofiskt svärmeri, religiös fanatism, vardaglig fåkunnighet och tankelättja.20

Med missförstånd och förvrängningar hade materialismens för­kunnelse presenterats av kritikerna, förklarade Büchner. Det var något som han gärna ville reda ut för sina domare. Kritikerna påstod att Büchner överskridit den gräns som omsluter all mänsklig kunskap. En kritiker hade påtalat - vilket också var en invändning som senare riktades till Darwin - att naturvetenskapen inte kan bevisa att ett öga kan skapas enbart genom verkan av mekaniska, fysiska och kemiska krafter. Det hade inte heller någon naturvetenskapsman påstått, menade Büchner. Naturforskningen hävdade bara att man i naturen endast påträffat mekaniska, fysiska och kemiska krafter. Organis­merna måste ha bildats av dessa krafter. Att leta efter någon yttersta orsak är ett meningslöst företag.21

Flertalet av Büchners kritiker koncentrerade sig på hans förnekande av Anden, Gud, Samvetet och Livet som autonoma storheter. Alla dessa ting betraktade Büchner som begrepp från trons område och inför tron var han, enligt egen utsago, indifferent och neutral. Det enda hans filosofi förnekade var att något övernaturligt, något som inte var uppbyggt av mekaniska, fysiska och kemiska krafter, befann sig inom den mänskliga kunskapens område. "Någon teologisk eller kyrklig naturvetenskap finnes det en gång för alla icke", förklarade Büchner,

24

"och skall ej heller finnas, så länge menniskorna icke falla färdig-gjorda ned ur skyn eller teleskopet icke inträn ger i englarnas försam­lingar!"22 Det som ännu inte fått sin naturliga förklaring har vi ingen rätt att kalla övernaturligt. Vi bör betrakta de olösta gåtorna som ett ännu inte upplyst mörker.

Büchner var missnöjd med det sätt som benämningen "materia­lism" kom till användning i debatten. Själv talade han hellre om positiv filosofi, empirism* sensualism och i synnerhet om realism i samband med sin naturvetenskapliga filosofi: "Vetenskapen eller den positiva filo­sofien såsom sådan är hvarken idealistisk eller materialistisk utan realistisk; hon söker öfverallt endast att lära känna fakta och deras förnuftiga sammanhang utan att på fö rhand i den eller den afsigten svärja något visst systems fana... Den vetenskapliga realismen känner inga andra än tillfälliga och föränderliga mål eller gränser, som hvarje ögonblick genom forskningens framsteg kunna förflyttas."23

Striden mellan idealism och materialism är helt enkelt en strid om påvens skägg, tycks Büchner mena. Nu innebar inte den ståndpunkten att Büchner drog en skarp gräns mellan filosofi och naturvetenskap. Han vände sig snarast mot det myckna talet om naturvetenskapernas gränser. Han lät t.o.m. naturv etenskapen expandera till en punkt i framtiden då den skulle nå en närmast monopolistisk ställning i kunskapens värld: "Vetenskapen har inga andra gränser än de, som ligga i henne sjelf, så långt hennes blick når, har hon ett ord med i laget, och aldrig har någon vetenskap dertill haft större rätt än naturens - en vetenskap, som kanhända i en stundande framtid skall vara den enda, som återstår af hela det menskliga vetandet."24

Vilket inflytande hade nu Büchners och andra materialisters förkunnelse?25 Det är en fråga som man kan besvara på många sätt. Ett svar är att peka på antalet sålda exemplar av materialisternas skrifter och påpeka ett faktum som att Büchners Kraft und Stoff utkom i 21 upplagor enbart i Tyskland fram till år 1904. Materialisterna red på en våg av framgångar för naturvetenskaperna. Sin popularitet vann antagligen Büchners bok genom att vara en lättillgänglig introduktion till den moderna naturvetenskapen. Något av vetenskapens framgång­ar kom också den materialistiska filosofin till del. Men vi skall inte tro att hundratusentals sålda exemplar av en bok gav Büchner hundratu­sentals meningsfränder. När han såg sig om efter anhängare, skriver Owen Chadwick i sin bok om sekulariseringen av Europa, fann han ingen.26

Viktorianska vetenskapsmän och agnostiker, franska positivister, tyska universitetsfilosofer och uppburna naturforskare, alla vände de sig mot materialismen i den tappning som den presenterades av Ludwig Büchner och hans vänner. Särskilt irriterande bör det ha varit

25

för materialisterna att möta kritik från de naturvetenskapsmän som de flesta i samtiden uppfattade som materialistiska, nämligen de meka­nistiska biologer och fysiologer som bekämpade den gamla naturfilo­sofin och vitalismen. Vi skall nu förskjuta vår framställning några år framåt i tiden och se hur inflytelserika tyska naturforskare, efter materialisternas högkonjunktur på 1850-talet, analyserade problemet hur naturvetenskapens kompetensområde skulle avgränsas.

Världsgåtorna

1872, ett å r efter Tysklands återförening, besteg fysiologen Emil Du Bois-Reymond tal arstolen vid ett möte med Die Gesellschaft deut­scher Naturforscher und Ärzte. Du Bois-Reymond var en framträ­dande representant för den moderna tyska universitetskulturen.27 En viktig uppgift för en vetenskapsman i hans ställning var att hålla återkommande tal. Reden, inför lärda sällskap och församlingar. Det han hade att säga när de tyska naturforskarna och läkarna samlades för 45:e gången kom att väcka debatt. Debatt väckte också det tal han 1880 höll för vetenskapsakademin i Leipzig. Det f örsta föredraget var Über die Grenz en des Naturerkennens och det andra hette Die sieb en Welträthsel?* Vältalaren Du Bois-Reymond hade i sina föreläsningar framhållit att tillvaron innehöll gåtor som för evinnerliga tider skulle komma att vara olösliga för naturvetenskapen. Ignorabimus - "vi kommer att förbli okunniga" - blev det motto som frå n 1872 kom att beteckna Du Bois-Reymonds och andras skeptiska inställning till möjligheten att nå en restlös naturkunskap.

Inför det tyska sällskapet för naturforskare och läkare talade ofta uppburna naturvetenskapsmän när de ville framföra viktiga budskap till sina kolleger, inflytelserika politiker eller allmänheten. Emil Du Bois-Reymond var på 1870 -talet en av dessa uppburna naturforskare. Efter revolutionsåret 1848 gick Du Bois-Reymonds karriär stadigt uppåt. 1851 blev han invald i Preussiska vetenskapsakademin och senare blev han dess ständige sekreterare och vid två tillfällen, 1869-1870 och 1882-1883, var han rektor för Berlins universitet.

Sällskapet som Du Bois-Reymond talade för utgjorde en samlings­plats för vetenskapsmän inom en rad discipliner. Det ökande antalet specialsammankomster vid dessa församlingar återspeglade den ar­betsdelningsprocess som pågick inom medicinen och naturvetenska­pen. 1822 hade antalet specialsektioner uppgått till 3 medan de 1871 uppgick till 15.29 Det var till ett självmedvetet auditorium Du Bois-Reymond talade. Sällskapet hade länge arbetat för nationens enande. Den betraktade också sin framgångsrika verksamhet, sedan

26

det 1822 bildades av Lorenz Oken, som ett viktigt bidrag till ett enat Tyskland.30 Forskarkongresser hölls varje år på olika platser inom det tyskspråkiga området. Det pr imära syftet var att utbyta information och diskutera vetenskapliga frågeställningar. Men samtidigt skapades bland dessa forskare, som i vanliga fall var spridda över hela det tyska språkområdet, en insikt om gemensamma intressen och en nationell känsla.31 Naturforskarna och medicinarna såg sig själva som en andliga kraft, vilken tillsammans med militärens mer fysiskt påtagliga styrka hade skapat den nya tyska sta ten.

De tal som framfördes vid sällskapet fungerade ofta som den tidens populärvetenskap. Talen trycktes ofta och spreds i tidningar och böcker. Forskarna utnyttjade också kongresserna till att inför sina kolleger framföra kontroversiella eller principiella deklarationer som här kunde räkna med att nå uppmärksamhet. De kunde räkna med att kollegerna i Frankrike och England snabbt nåddes av budskapet.32

Kongresserna skulle ha en agitatorisk funktion, förklarade Rudolf Virchow/3 Vetenskapsmännen visste att de behövde sprida sina idéer för att den naturvetenskapliga forskningen skulle få allmänhetens stöd. Och det som yttrades var sannerligen inte av intresse enbart för fackmannen. På t.ex. det 50:e mötet 1877 talade Haeckel om evolu­tionsteorin och dess relation till vetenskapen i allmänhet, Virchow om vetenskapens frihet och Nägeli om just naturkunskapens gränser.

Det var således ingen tillfällighet att Du Bois-Reymond valde sällskapets kongress som forum för sitt föredrag "Über die Grenzen des Naturerkennens". Och uppmärksammade blev sannerligen de ord som avslutade hans föredrag. Det Ig norabimus som avslutade hans föredrag innehöll ett postulat. När naturforskaren tillfrågades om vad materia och kraft var för något och vad som gör det möjligt för människan att tänka måste han svara: det kommer vi aldrig att veta.34

Du Bois-Reymonds tal fick en otrolig genklang i naturvetenskapliga kretsar, bland filosofer och även hos den vetenskapligt intresserade allmänheten. Talet kan sägas ha inlett ett nytt stadium i natur veten­skapens filosofiska självreflexion.

Innan Du Bois-Reymond utropade sitt Ignorabimus hade han givit exempel på flera g ränser som naturkunskapen måste erkänna som oöverstigliga: vi kommer aldrig att kunna förklara hur sinnesför­nimmelserna uppkommit, vad som är materiens och kraftens väsende, och vi kommer inte heller att kunna formulera någon absolut sann utsaga om rörelsens ursprung. Dessa "världsgåtor" kom åtta år senare att ha förökat sig. Enligt principen divide et impera talade Du Bois-Reymond år 1880 om "Die sieben Welträthsel". Även denna gång avslutade han sitt tal med ett skeptiskt motto: Dubitemus - må vi tvivla. Förutom gåtorna från föredraget 1872 diskuterade han om det gick att

27

förklara livets uppkomst, naturens ändamålsenlighet, tänkandets och språkets uppkomst och filosofins tvisteämne par preference, hur man bör ställa sig till frågan om viljans frihet.35

De nya världsgåtorna ägde för Du Bois-Reymond inte samma dignitet som de tidigare formulerade. Om dessa s.k. tra nscendenta världsgåtor kunde lösas vore t.ex. uppkomsten av liv, tä nkande och språk möjliga av nå kunskap om.36 Han ansåg t.o.m. att världsgåtorna kunde reduceras till en enda. Eftersom medvetandet - från den enklaste sinnesförnimmelse till de mest abstrakta tankesaltomortaler - måste vara förbundet med en materiell process, återstod "bara" att bli klar över hur själ och materia korresponderade, vad som var deras gemensamma "ursprung". Man kan således, menade Du Bois-Rey­mond, sammanfatta alla världsgåtor i ett g emensamt och grundläg­gande "världsproblem."37

Till dessa ståndpunkter hade Du Bois-Reymond kommit genom att dra ut konsekvenserna av det rådande forsknings-paradigmet inom tysk fysiologi. På det filosofiska planet upprepade han välkända meningar som vi kunnat återfinna hos t.ex. Hume, Comte, Kant eller någon av deras positivistiska och nykantianska efterföljare under 1800-talets senare hälft. Redan Auguste Comte hade förbundit intres­set för de "olösliga frågorna" med de passerade teologiska och metafysiska stadierna i den mänskliga utvecklingen.3* Under den nya perioden av rationell positivitet "avstår den mänskliga tanken från att söka det absoluta... och begränsar sina ansträngningar till att gäl la den verkliga iakttagelsens snabbt växande område, som är den enda möjliga grunden för en verkligt tillgänglig och till våra verkliga behov anpassad kunskap".39 Men även om inte Du Bois-Reymonds upp­fattning var originell så formulerades och preciserades nu åsikterna av en uppburen "materialistisk" naturvetare och det väckte debatt. Ett liknande fenomen har vi kunnat åse under 1900-talet när Werner Heisenberg framställde sin s.k. osäkerhetsrelation. Det filosofiska innehållet innebar egentligen inget nytt i jämförelse med Kants kunskapskritik, men det uttalades vid rätt ögonblick och gavs konkre­tion av en uppburen fysiker och fick därmed större bärkraft och trovärdighet.40

Den "reduktiva mekanicismeiT

Du Bois-Reymond tillhörde, tillsammans med bl.a. Hermann von Helmholtz, den framgångsrika skola av fysiker och fysiologer som hängivet försvarade ett mekanistiskt forskningsprogram mot alla försök att återuppliva vitalismen i en eller annan form.41 Det s om

28

förenade eleverna till Johannes Müller och Carl Ludwig var, med Sven-Eric Liedmans ord, en "reduktiv mekanicisnT.42 Theodor Schwann, Hermann von Helmholtz, Emil Du Bois-Reymond m.fl. avgränsade sig från den romantiska naturfilosofin och vitalismen genom att bannlysa alla metafysiska och teleologiska anta ganden ur naturvetenskapen. Naturvetenskapens, i detta fall fysiologins, uppgift var att i sista instans återföra alla undersökta företeelser i naturen till Newtons mekanik . För fysiologin h andlade det om att tolka livsytt­ringarna som fenomen baserade på atomernas komplicerade meka­nik. Eftersom den teoretiska mekanikens lära antogs vara lika tillförlitlig som matematikens satser hade forskaren fullgjort sin uppgift n är han lyckades förklara alla förändringar i den materiella världen som atomrörelser.43

Den kunskapsskepticism som vi åte rfinner i talen om naturkun­skapens gränser och världsgåtorna har som förutsättning detta reduk-tivt mekanistiska forsknings-program. Redan på 1840-talet hade Du Bois-Reymond varit en ungdomlig förkämpe för den "reduktiva mekanicismen" inom sinnes- och elektrofysiologin. Tillsammans med bl.a. Eduard Hallman och Ernst Brücke, som vid denna tid arbetade vid vitalisten Johannes Müllers laboratorium i Berlin, hade han hävdat att det inte fanns några andra "krafter" i organismen än de fysikaliska och kemiska.44

Du Bois-Reymonds allmänna livsåskådning stod också i samklang med den materialistiska forskningsmetodologin. Tidigt hade den unge Emil opponerat mot faderns pietistiska böjelser och sökt sig till upplysningstidens radikala materialister. La Mettrie hade betytt mycket för honom och även vid mogen ålder visade Du Bois-Reymond den franske materialisten sin uppskattning.45 Kristendomen var för honom "ett heligt vansinne" och mellan dess dunkla trossatser och naturvetenskapens klarhet kunde aldrig någonsin försoningens band upprättas.46 Inte ens den idealistiska traditionen från Platon till Goethe, som i vanliga fall behandlades med respektfull vördnad i den tyska universitetskulturen, kunde han betrakta i en försonande dager. Platons dialog Timaios var enbart späckad med outhärdligt nonsens och Goethes insatser både som vetenskapsman och litteratör satte han ifråga så energiskt att många kulturbärare upprördes.47 De kristen­domsfientliga och antimetafysiska dragen i Du Bois-Reymonds per­sonliga livsåskådning förtjänar att lyftas fram. Han blev näm ligen, som vi kommer att erfara, mer än en gång anklagad för att gå i kyrkans och den obsoleta filosofins ledband.

Hur kom Du Bois-Reymond fram till sin kunskapsskepticism? Han utgick i sina tal från det mekanistiska och deterministiska antagande som formulerats av den franske astronomen Laplace. Denne hade

29

tänkt sig ett subjek t eller ande som hade kunskap om alla naturens krafter och samtidigt kände till läget ho s alla de kroppar som besatt dessa krafter. Laplaces ande var därigenom i stånd att i en och samma formel beräkna rörelserna hos den största himlakropp och den minsta atom. För Laplaces ande vore absolut ingenting osäkert och ingenting fritt från determinationens järngrepp. Både förflutna och framtida händelser kunde den nå fullständig kunskap om. Genom den astro­nomiska vetenskapens resultat - upptäckten av nya planeter och beräkningen av planetbanor m.m. - kunde vi, enligt Du Bois-Rey­mond, ana oss till vad Laplaces ande förmådde prestera.

Den mekanis tiska - kausala och deterministiska - naturforskning­en kunde uppenbara häpnadsväckande sammanhang och ge ofattbar kunskap. Laplaces ande skulle med hjälp av ett negativt värde i månekvationen kunna räkna ut om det var solförmörkelse när Perikles tog sig till Epidaurus. I likhet med ast ronomen skulle han kunna förutsäga den dag då nästa komet skall dyka upp, men han kunde också tala om när England hade förbrukat sitt stenkol. Ja, inte en sparv skulle falla till jorden utan hans vetskap.48 Laplaces ande får kunskap om allt som hänt, händer och kommer att hända. Kunskapen kommer att sträcka sig till det innersta av vår hjärna där de fysiska impulser alstras som gör att vi handlar. Invändningen att man inte kan jämföra en dylik monstruös intelligens med mänsklig kunskaps- och tankeförmåga avvisade Du Bois-Reymond. S killnaden mellan La­places ande och människan är enbart kvantitativ. Den kanske inte är större än mellan en * australneger \ som bara kan räkna till tre, och den geniale Isaac Newton.49

Nykantianen Ernst Cassirer menar faktiskt att det moderna deter­minismbegreppet uppstod ur Du Bois-Reymonds föredrag. När La­place på sin tid skrev att alla händelser, även de mest obetydliga, nödvändigtvis måste följa naturens lagar på samma sätt som solens rörelser gör det, var det knappast menat annat än som en metafor.50

Tanken att denna metafor skulle vara uttryck för en mer generell kunskapsteoretisk princip kommer mycket senare, skriver Ernst Cassirer/1 Den föddes den 14 augusti 1872 då Emil Du Bois-Reymond höll sitt berömda föredrag om naturkunskapens gränser.

Du Bois-Reymond uppfattade således determinismen som en allmängiltig forskningsmetodisk princip som måste upprätthållas vid all naturvetenskaplig forskning. Det gällde även studiet av de själsliga processerna i hjärnan, som kan förstås med hjälp av elektricitetsteori. Inom all fysiologi och neurologi kunde man enbart räkna med fysikaliska, kemiska och elektriska krafter. Men det fanns en gräns för detta mekanistiska och deterministiska forskningsprogram. Inte ens Laplaces demiurg förmådde leverera svar på allt som mänskligheten

30

behagade fråga om. Det fanns gränser för dess kunskapsförmåga och därmed gränser för den moderna naturkunskapen. Lapiaces ande tvingades även han att i evinner lig tid skåda in i det transcendenta mörkret utan att någonsin nå klarhet om materiens och kraftens väsende, rörelsernas ursprung och medvetandets uppkomst. I likhet med den medeltida domstol som står inför ett olösligt rättsfall, kan han bara resignerat konstatera att vi aldrig kommer att veta - Ignorabimus! Han mötte världsgåtorna.

Från John Dalton till Wilhelm Ostwald och Ernst Mach var det en vanlig uppfattning att någon form av korpuskulär teori, atomteori, skulle avslöja materiens hemligheter.52 Mot slutet av 1800-talet kritiserades atomteorins realistiska anspråk. Det gjorde inte Du Bois-Reymond. Han var en av atomteorins anhängare. Ja, hela hans forskningsprogram kan ju sägas vara baserat på en realistisk tolkning av atomteorin. Men han skrev att atomen, materiens minsta bestånds­del med egenskaperna odelbarhet och oförstörbarhet, vid närmare betraktande var "ein Unding"53 För Du Bois-Reymond spela de det egentligen ingen roll hur vi föreställde oss den tänkta atomen - delbar eller odelbar - den var ändå inte till någon hjälp när naturforskaren sökte svaret på, märk väl, den metafysiska frågan: vad är materiens och kraftens egentliga essens? Däremot förnekade inte Du Bois-Reymond att "atommetaforen" var en "ytterst nyttig fiktion" när den kom till användning inom kemisk forskning eller mekanisk gasteori.54

För att göra den optimistiske beundraren av den moderna naturve­tenskapen ännu mer nedslagen, deklarerade den tyske fysiologen att det existerade ytterligare gränsproblem av det transcendenta och därmed oöverstigliga slaget. Hur har medvetandet kommit till? Den eviga frågan om relationen mellan själsliga och kroppsliga processer var även den omöjlig att svara på. Inte ens relationen mellan den enklaste sinnesförnimmelse, som känslan av smärta eller upplevelsen av dofter och en materiell process i hjärnan fanns det någon utsikt att begripa.

Alla filosofiska sko lbildningar och enskilda filosofer från kyrko­fäderna, över Descartes och Leibniz, till den senaste filosofin har haft en uppfattning i fr ågan. Ingen har kunnat förklara sambandet. Att människan känner smärta, sockersmak och rosendoft kan aldrig någonsin klarläggas med hjälp av studier av atomrörelser i hjärnan, framhöll Du Bois-Reymond.55 Argumenteringen utmynnade i en "av-ontologiserande" syn på naturvetenskapen och en agnostisk inställning till metafysiska spörsmål. Det ä r en agnosticism som vi också kan återfinna hos andra naturforskare och filosofer vid den här tiden; Helmholtz, Lange, Huxley och Spencer.

Under detta sena 1800-tal då naturforskningen i teori efter teori.

31

upptäckt efter upptäckt och tillämpning efter tillämpning bevisade sin förklarande och samhällsnyttiga kraft blev dess utövare ocksä med­vetna om begränsningarna i den vetenskapliga verksamheten. Det var som om belysningen av ett stycke natur samtidigt medförde att de mörka och oförklarade delarna framträdde mycket tydligare. Eller rättare sagt: dess mörker kontrasterade ännu skarpare mot det red an upplysta.

När de naturvetenskapliga forskningsmetoderna förfinades i de allt mer tekniskt avancerade laboratorierna blev forsk arna också med­vetna om vilka slags frågor som dessa metoder inte kunde besvara. Forskarna tvingades till kunskapsteoretisk reflexion. Att allt flera företeelser framstod som vetbara ökade också intresset för det evigt ovetbara. Tidigare hade både subjektiva och objektiva idealister och metafysiska materialister hävdat att världsgåtan var löst och att man kunde gå ut och predika evangelium. Nu blev agnos ticismen och kunskapsskepticismen det kännetecknande för de professionella naturforskarna. De anammade en uppfattning som varken var idea­listisk eller materialistisk och inte heller kristen eller ateistisk, utan en som tycktes befria vetenskapsmännen från metafysiken (och även befria de troende från vetenskapen).

Du Bois-Reymond har här fått stå som representant för s in tids naturforskare och den filosofiska hållning de formulerade. Det var en filosofi som markerar en övergångs-form mellan idealistisk naturfilo­sofi, naturvetenskapligt legitimerad materialism och den utvecklade positivismen och fenomenalismen hos senare vetenskapsfilosofer, t.ex. den inflytelserike Ernst Mach. Maurice Mandelbaum har karak­teriserat Du Bois-Reymonds vetenskapsfilosofi som en fysiologiskt inriktad fenomenalism.56 Enligt Mandelbaum var det en på natur­forskningen grundad fenomenalism som förenade tänkare inom den positivistiska strömningen efter Comte: Du Bois-Reymond, Helm-holtz och Spencer. Kunskapsteoretiskt var de realister. De skilde skarpt mellan en värld så som den manifesterar sig för människan och världen "i sig själv". Det var en distinktion som inte var acceptabel för senare "positivister". Dessa erkände bara sinneserfarenheten eller "sinnesdata" som reella oc h då fanns det ingen anledning att söka någon tänkt hinsides realitet som gömmer sig bakom de begreppsliga konstruktionerna.^7 Positivist i modern oc h filosofisk bemärkelse var inte Du Bois-Reymond och hans åsikter och det motstånd de mötte förstås antagligen bäst om vi placer ar honom i ett bre dare kulturellt och socialt sammanhang, än om vi, som Mandelbaum, enbart ger honom en plats i positivismens genealogi.

32

"Kulturkampf'

Emil Du Bois-Reymonds tal om evig okunskap formulerades i ett Tyskland präglat av starka sociala, politiska och idémässiga spän* ningar. Det tidiga 1870-talets nyvunna nationella enhet kunde inte dölja den kulturella instabiliteten. Landets kulturliv kom omedelbart att dras in i den hårda kampen mellan staten och den katolska kyrkan.58 Denna s.k. Kulturkampf avslutades inte förrän relationen mellan kyrklig och statlig makt reglerades år 1887. Det var framförallt under åren fram till socialistlagens genomförande 1878 som kultu r­kampen tvingade in all intellektuell verksamhet i sin sugande mal­ström och avkrävde alla ett ställningstagande.

Den antikatolska eller antipapistiska striden i Europa intensifiera­des från 1864. Det var då Syllabus Errorum fastslog att Pius IX och all# andra påvar var ofelbara. Syllabus i den nionde Pius version hade udden riktad mot all "modernitet" - liberalism, naturalism, religions-och tankefrihet, socialism o.s.v. - och kom därför att väcka en häftig reaktion hos alla dem som på olika sätt hyllade framåtskridandet.59 I den fanns också formuleringar som uppfattades som ett krav på kyrklig bestämmanderätt över familje- och undervisningsfrågor. Bis­marck och hans allierade bland de statsvänliga och patriotiska tyska liberalerna såg kyrkans hållning som ett hot mot den moderna nationens integritet.

Många vetenskapsmän var entusiastiska inför den konfrontation som Bismarck och hans kulturminister Adalbert Falk var beredda att ta med den mäktiga katolska kyrkligheten. Den bekante patologen Rudolf Virchow blev den som 1873 myntade begreppet "Kulturkampf som benämning på striden.60 Som hängiven liberal var det självklart att Virchow ville skilja staten från kyrkan, men han såg aldrig att Bismarcks målsättning var en annan; att få katolska kyrk an och dess politiska parti, Centrumspartei, underordnade staten.61 För många frisinnade, vetenskapsmän och andra, var detta en strid på liv och död mellan en modern kulturstat som bla. värnade om en objektiv naturvetenskaplig forskning och en feodal makthungrig kyrka som predikade medeltidsåskådningar. Att det också var en kulturkamp där orden blev till han dling visar det faktum att alla Preussens biskopar kom att fängslas eller drivas i landsflykt. Svaret från påven blev inte mindre drastiskt. I en encyklika förklarades den preussiska kyrko­lagstiftningen ogiltig och de som lydde den hotades med exkommu* nikation.62

När de politiska och kulturella motsättningarna nått en sådan intensitet som i Tyskland på 1870-talet hade måttfullheten, pluralite-ten och opartiskheten inte lätt att göra sig gällande. Varje mening och

33

varje offentlig person bedömdes utifrån inställningen till de stridande parterna. Många fick klart för sig att det inte fanns utrymme för en tredje ståndpunkt och att det inte heller fanns någon möjlighet att hålla sig utanför den pågående kulturkampen. Oetta polariserade debattklimat kom också att påverka vetenskapsmännen och i allra högsta grad Emil Du Bois-Reymond och hans motto Ignorabimus. Uttalanden i vetenskapliga och filosofiska frågor fick en markerat ideologisk betydelse, vare sig vete nskapsmännen ville det eller ej.

En som mer än många andra tyska forskare betonade vetenskapens roll vid formandet av världsbilder och som redskap i de n aktuella kraftmätningen med katolska kyrkan, var zoologen Ernst Haeckel.63

Han var en hängiven Bismarckbeundrare och nationalliberal. Daniel Gassman har hävdat att det fanns en symmetri i Haeckels och Bismarcks livsverk. När Bismarck 1866 förenade de nordtyska staterna i sitt förbund var Haeckel sysselsatt med att förena vetenskaperna med hjälp av sin "Darwinismus" i tvåbandsverket Generelle Morphologie. Då Bismarck bekämpade det katolska inflytandet utmanade Haeckel kyrkan med sin sekulariserade monistiska religion. Och när så Bismarck slutit fred med katolikerna, och vände sig mot de nya socialistiska fienderna, gavs han vetenskapligt understöd av Haeckel. Han ansåg sig kunna påvisa att evolutionens lagar var aristokratiska och icke-egalitära till sitt innehåll.64 Haeckels beundran för Bismarck var gränslös. 1892, två år efter det Wilhelm II låtit lotsen gå", utkorade han prins Otto von Bismarck till hedersdoktor i den nya disciplinen fylogeni eller "Stammesgeschichte".65

Under kulturkampens heta år var Haeckel inte nådig i sin bedöm­ning av Du Bois-Reymond och hans agnostiska tal. För Haeckel var varje mening som kunde motivera tron på en personlig gud och en odödlig själ ett stöd till den katolska kyrkan. Även Du Bois-Reymonds kunskapsteoretiskt och vetenskapsideologiskt motiverade gränsdrag­ning mellan det vetbara och ovetbara fann Haeckel vara i harmoni med kyrkans dunkla strävanden. I företalet till sin bok Anthropogenie, som utkom 1874, placerades Du Bois-Reymonds Ignorabimus uttryck­ligen på fiendesidan i den stora kulturkampen. Ignorabimus var i själva verket den ofelbara Vatikanens "Ignoratis" som nu stred mot den moderna kulturstaten med lögn, oförnuft och övertro skrivet på sin svarta fana.66 Skepticismen och det agnostiska draget i Du Bois-Reymonds budskap var för Haeckel en legitimering av kyrkans eget metafysiska trossyster n. Vältalaren från Berlin hade ju uttryckli­gen sagt att det transcendenta var oåtkomligt för vetenskapen. Om så var fallet fanns det inte längre några hinder för de klerikala att ockupera metafysikens övergivna fält.

34

Expert och "mandarin"

Den vetenskapliga självbehärskning och den kunskaps-teoretiskt motiverade antimetafysik som vi åte rfinner hos Du Bois-Reymond ingick i den vetenskapsideologi som kom att dominera bland de naturvetenskapliga forskarna och även bland utövarna av humanve­tenskapen i Tyskland under andra hälften av 1800-talet.67 Närde nya allomfattande populärfilosofiska systembyggarna av materialistiskt snitt börjar uppträda kring 1800-talets mitt, var de vetenskapliga experterna på sin vakt mot der as försök att ta vetenskapen i den nya metafysikens tjänst. Få av de uppburna och universitetsbaserade vetenskapsmännen deltog i den filosofiska materialismens korståg mot idealism och kristendom. Du Bois-Reymond, He lmholtz, Vir-chow och de andra etablerade naturforskarna var specialister och akademiker bland andra specialister och akademiker ("mandariner" skulle Fritz K. Ringer skrivit) vid de tyska universiteten. Därmed ingick de i en tradition som "har en benägenhet att begränsa det naturvetenskapliga perspektivets räckvidd. Man försöker närmare bestämt komma ifrån eller åtminstone inskränka på de världsåskåd-ningsmässiga implikationerna. Därmed vill man också ge mindre spelrum för teoriernas ideologiska användning".6*

Den professionella inskränktheten och expertidealet som Sven-Eric Liedman här betonar, var aldrig absolut. För, som Liedman också påpekat, hos Schwann spökade även katolicismen, hos Helmholtz kantianismen och hos Lotze en idealistisk metafysik.69 Men den eventuella metafysik som upptog "experternas" tankar var något som hörde fritiden till. Aversionen mot metafysik bland naturforskarna kan illustreras med följande händelse. När den 25-årige Hermann von Helmholtz 1847 skrev sitt berömda arbete om kraftens bevarande innehöll det ursprungligen en inledning som öppet redovisade en kantiansk inställning till vetenskapen. När uppsatsen publicerades saknades den filosofiska introduktionen. Det var vännen Du Bois-Reymond som hade övertalat Helmholtz att avstå från alla filosofiska excesser. Du Bois-Reymond fruktade att en uttalat filosofisk inledning till ett naturvetenskapligt arbete kunde göra mer skada än nytta. Stämningen bland flertalet vetenskapsmän var så till den grad antiteorietisk att Helmholtz' uppsats kunde ha avvisats av veten­skapssamhället om de kantianska böjelserna fritt hade exponerats.70

Den fysiologiska reduktionismens idé, som var en del av det bredare expertidealet och den restriktionistiska vetenskapsuppfattningen, kan sägas ha fötts i Berlin 1847 d å Du Bois-Reymond, Ernst Brücke, Hermann von Helmholtz och Karl Ludwig träffades för att grunda en ny fysiologi baserad på kemi och fysik. Deras argument var, trots den

35

ofta redovisade eller underförstådda antifilosofiska attityden, kun­skapsteoretiska. Redan vid början av 1840-talet hade, som vi redan antytt. Brücke och Du Bois-Reymond formulerat ståndpunkter som skulle fortsätta att vara de bärande inom reduktionismen. Först 1847 fick dessa ett fullödigt uttryck i He lmholtz' arbete Über die Erhaltung der Kraft och året därpå med Du Bois-Reymonds Untersuchungen über tierische Elektricität. De kom båda fram till en likartad definition av begreppet kraft o ch formulerade sig negativt mot vitalisme n.

Helmholtz var en av det tyska vetenskapssamhällets mest lysande representanter, behängd med ordnar från kungariken över hela Europa och hedersmedlem i otaliga vetenskapsakademier. Han var också en av den tyska naturvetenskapens främsta ideologer. Tidigt insåg han att vetenskapens framsteg var beroende av a llmänhetens stöd, både i materiell och andlig form.71 För att folket skulle kunna genomgå en sund andlig utveckling ansåg han det vara nödvändigt att de utbildade klasserna hade kunskaper om vetenskaplig forskning.72

På filosofins område har vi redan antytt att de reduktionistiska fysiologerna var beroende av Kants kunskapsteori och det gällde i högsta grad för Hermann von Helmholtz. När han formulerade sin teori om kraftens bevarande påstod han aldrig att fenomenet kraft hade något slags ontologisk existens. Kraften kan vi aldrig se eller ta på utan bara upptäcka genom graden av regularitet som återfinns i relationen mellan fenomen.73 Det var genom sinnesintrycken vi fick kunskap om den yttre verkligheten, men sinnena kunde endast ge en antydan om hur världen bortom sinneserfarenheten tedde sig. Det var denna modesta symboliska realism som i allmänhet accepterades av den tyska vetenskapens ledande namn.

Den reduktiva och mekanistiska skolan inom fysiologin utgick från en filosofisk analys av den naturvetenskapliga förklaringens natur som i långa stycken var identisk med Kants resonemang i Meta­physische Anfangsgründe der Naturwissenschaft från 1786. Så när vi ibland möter Du Bois-Reymond eller Helmholtz i rollerna som ' antifilosofer ' kanske vi skall tolka det mer som ett hävdande av specialistens överlägsna kompetens i förhållande till naturfilosofe-rande amatörer än som ett definitivt avvisande av kunskapsteorin. Vetenskapshistorikern David H. Galaty har nämligen jämfört Kants Metaphysische Anfangsgrunde der Naturwissenschaft och Du Bois-Rey­monds inledning till Untersuchungen über tierische elektricität och funnit slående överensstämmelser bl.a. i synen på rörelsen. Men reduktio-nisterna utvecklade aldrig sina uppfattningar till ett filosofiskt system, utan de presenterade sina idéer i artiklar som skulle läsas av vetenskapsmän som i allmänhet inte var intresserade av filosofiska framställningar.74

36

De tyska naturforskare som figurerar här var trots sina expertideal och sin restriktionistiska vetenskapssyn inga isolerade figurer inom den lärda kulturen. Vid många högtidliga tillfällen höll de tal som visade att de ingick som värdiga medlemmar i den bildade tyska kulturkretsen. Helmholtz' och Du Bois-Reymonds många tal över Leibniz, Goethe, La Mettrie, Kant och andra storheter i d en euro­peiska och framförallt tyska lä rdomshistorien indikerat att de aka­demiska naturvetarna också ville vara kulturbärare.

1 allmänhet hade inte universitetens naturvetenskapsmän, i likhet med sina humanistiska kolleger, n ågon fördragsamhet med tidens modernism. Du Bois-Reymond var en av de första som varnade för den smygande amerikaniseringen av det tyska sa mhället.75 Ameri-kanisering var för Du Bois-Reymond, och säkert många av hans kolleger, en förhatlig kulturmaterialism och utilitarism som tog sig uttryck i penningdyrkan, pråleri och korruption. Hans ideal var det tyska idealet "hellenisnT; kärlek till humanistisk och naturvetenskap­lig kultur för deras egen s kull, bortom alla bitankar om profit och materiella fördelar. Först och främst var naturvetenskapen ett bidrag till den intellektuella kulturen och inte vilket bidrag som helst. Naturvetenskapen var kulturens viktigaste uttryck oc h naturveten­skapens historia mänsklighetens egentliga historia.76 Det var tack vare naturvetenskapen som andar och spöken slutat martera mänsklig­heten och det var den som kvävt häxbålens flammor. Det var naturvetenskapen som upptäckt kunskapens gränser och förmedlat en skeptisk inställning till sina lärjungar som befinner sig långt borta från mänsklighetens strider och kval.7

Även en ensidig inriktning på naturvetenskapens kvantitativt mät­bara värld varnade Du Bois-Reymond för. När naturforskningens synpunkter blev allenarådande hotades människans själ att förtvina i brist på idéer, bilder och känslor. Idealismen kunde då gå under i kampen mot realismen och de materiella intressena skulle segra.78 För Du Bois-Reymond och de andra naturvetenskapliga experterna inom tyskt universitetsliv fa nns det plats för konst, historia och moral.79

Naturvetenskapen kunde med sin mekanistiska och deterministiska forskningsmodell inte göra anspråk på att vara överordnad alla yttringar av mänsklig kultur.

Du Bois-Reymonds uppfattning kunde då också anammas av företrädare för humanvetenskaperna då de kände sig hotade av naturvetenskapligt inspirerade världsbildsbyggare som ville under­ordna allt vetande under evolutionslärans och den exakta natur­forskningens diktat. Wilhelm Dilthey åberopade just Du Bois-Rey­mond när han sökte stöd för åsikten att humanvetenskapen var skild från naturvetenskapen i metodiskt och teoretiskt avseende.80 Du

37

Bois-Reymond hade betonat skillnaden mellan materia och medve­tande i sina tal. Hos nykantianerna manifesterade sig "dualismen" i motsatsparen naturvetenskap-humanvetenskap, nomotetisk-ideogra-fisk, generaliserad-individualiserad och förklara-förstå.81

Från slutet av 1800-talet, då den tyska industrin expanderade och naturvetenskapens teknologiska tillämpning antog samhällsekono­miskt märkbart omfång, utsattes även den icke-utilitaristiska veten­skapssynen för hårda prövningar. Under Wilhelm II blev t.ex. fysikernas verksamhet förknippade med industrialiseringen och en ensidigt praktisk och rationell världsuppfattning. Naturvetenskapens världsuppfattning utmanade den inflytelserika del av de bildade klasserna som hängav sig åt anti-modernistiska, mystiska och natur-dyrkande, värderingar.82 Påverkan från denna strömning, tillsammans med problem inom fysiken själv, har fått J.L. Heilbron att tala om en speciell "fin-de-siècle physics".83 Inte heller Du Bois-Reymond und ­gick de anti-vetenskapliga fin-de-siecle-stämningarna. Den mycket inflytelserike kulturkritikern Julius Langbehn, som gicjt i spetsen för den nyromantiska strömningen, utpekade i sin storsäljare Rembrandt als Erzieher (39 upplagor på två år) Du Bois-Reymond som den typiske representanten för den etablerade och specialiserade naturvetenska-pen.

Mellan denna estetiserande, mystiska och irrationella stämning och industrins krav på "nyttig" forskning balanserade naturforskarna vid universiteten i Wilhelm II:s Tyskland. Det var en balansakt som säkerligen inte var lätt, särskilt för en man som Helmholtz vilken hade gift bort sin dotter med industrimannen Siemens son.

Expansionism och restriktionism

Den restriktionism som Rudolf Virchow, Hermann von Helmholtz och Emil Du Bois-Reymond representerade ifrågasattes av många. Särskilt av alla mer eller mindre seriösa systembyggare som Tyskland flödade över av en bit in på andra halvan av 1800-talet. Friedrich Engels, själv en av dessa världsbildsmakare, var inte imponerad av systemens kvalitet. På deras mängd kunde han däremot inte klaga. Han fann att minsta lilla filosofie doktor och t.o.m. student inte nöjde sig med mindre än ett fullständigt vetenskapligt "system".85 En världsbildsproducent och naturvetenskapsman som inte var någon liten filosofie doktor var zoologen från Jena, Ernst Haeckel. Vi har sett att Haeckel motsatte sig talet om världsgåtor därför att det gynnade kyrkan. Men motståndet var mer principiellt än så. Haeckel ansåg nämligen att man på vetenskapens grund kunde bygga en heltäckande

38

världsåskådning. Erik Nordenskiöld skriver i sin biologihistoria, att även om Haeckel teoretiskt erkände att naturvetenskapen hade sina begränsningar accepterade han inte, att "naturfilosofen borde söka fastslå dessa gränser och tillse att de ej överskridas".86

Den oenighet som uppstod mellan Haeckel och restriktionistiska naturforskare som Du Bois-Reymond och Rudolf Virchow, reflekt e­rade till en del de skilda metodiska och teoretiska frågor som fysiologin respektive evol utionsbiologin reste. En mekanistisk och reduktionistisk forskningsstrategi kunde vara framgångsrik när stu­dieobjektet var enskilda organismers livsyttringar eller om den an­vändes för att utreda neurologiska sammanhang. Däremot var t.ex. de mekanistiska fysiologernas forskningsprogram otillräckligt vid stu­dier av de naturliga processernas förändring och utveckling över tiden. Här fanns det behov av en annan och mer generaliserande teoribygg­nad. En sådan blev tillgänglig i Tyskland först när Charles Darwins Origin of species översattes 1860.

Tyskland kom på 1870-talet att få er fara en direkt konfrontation mellan restriktionism och expansionism inom vetenskapssamhället. För den restriktionistiska inställningen stod bl.a. Rudolf Virchow och för den expansionistiska Ernst Haeckel. Den sto ra debatten mellan Virchow och Haeckel kom att utspela sig i München på 1877 års kongress för tyska naturforskare och läkare. Debatten tillspetsades och politiserades eftersom den fördes i samband med att en ny undervisningslag höll på att utarbetas av den preussiska regeringen och därför att socialisterna åberopade evolutionsläran som ett stöd för sin ideologi.87 Haeckel hävdade att evolutionsläran borde vara grundläggande för undervisningen i skolorna eftersom det var en vetenskapligt bevisad teori. Virchow mena de däremot att evolutions­teorin våren hypotes som inte kunde ges samma status som den exakta naturvetenskapen.88 Han var rädd att om spekulativa naturveten­skapliga idéer lärdes ut i skolan så skulle vetenskapen råka i vanrykte. Virchows restriktionism var således i första hand vetenskapspolitiskt grundad.

Bakom de etablerade naturforskarnas obenägenhet att ge evolu­tionsläran och Haeckels morfologi vetenskaplig status, låg bl.a. en fruktan för en ny våg av romantisk naturfilosofi och rädsla för den ideologiska underton darwinismen fått genom att socialisterna åbe­ropade den. Det var just den romantiska naturfilosofins tendens att förandliga naturen som den fysiologiska laboratorievetenskapen hade avvisat. De mekanistiska fysiologernas exakta idealvetenskap räknade bara med materia i rörelse styrd av attraktions- och repulsionskrafter i ett sammanhang där lagen om energins konstans verkade.89 Haeckels position i förhållande till laboratorievetenskapen var kluven. Han

39

framställde gärna sin egen insats och evolutionsteorin i stort som en vidareutveckling av det mekanistiska paradigmet.90 Samtidigt ansåg han att detta paradigm och den experimentella metoden bara var applicerbara på en del av naturvetenskapen. Speciellt inom morfolo­gin behövdes dessutom en historiskt-filosofisk metod som ett komple­ment till d en experimentella och mekanistiska.91

Och om vi ser till helheten i Haeckels darwinreception så avtecknar sig skillnaderna ännu tydligare i relation till experternas restriktio-nism. Darwins selektions- och descendensteori kom nämligen i Tyskland att innebära ett förnyat intresse för den romantiska natur­filosofin. Medan man framförallt i E ngland tolkade Darwin positivis-tiskt och mekanistiskt kom begrepp som "survival of the fittest" och "function" i Tyskland att laddas med romantiska associationer som antydde existensen av ett underliggande förutbestämt mönster i utvecklingsprocessen92 Haeckel tyckte t.o.m. att Goethes idealistiska morfologi och urtypslära föregrep den darwinistiska teorin. Dessutom begagnade Haeckel sig av begrepp som "cellsjälar" och "själsceller" på ett sätt som måste ha givit de etablerade vetenskapsmännen obehagli­ga, men välbekanta, associationer. Haeckels generaliserande biolo­giska teori innehöll också vitalistiska reminiscenser. Han påtalade bl.a. att det i organismer av alla slag fanns en "innerer Bildungstrieb", en inneboende skapelsepotential, som begreppsligt bar starka spår av termen livskraft. Här hade Haeckels uppfattning stora likheter med Lamarcks idéer. Själv ansåg dock Haeckel att han hade eliminerat alla teleologiska element ur sin teori.93

Enligt Haeckel var naturvetenskapens kunskapsmassa tillräckligt stor för att den sammantagen skulle utgöra en heltäckande monistisk världsåskådning som skulle utmynna i en naturreligion baserad på den naturliga morallagen, vilken i sin tur vilade på en analys av djurens sociala instinkter.94 I Haeckels värld behövde inte C.P. Snows omtalade två oförenliga kulturer finnas till och orsaka splittring i samhälls- och kulturliv, ty även den konstnärliga, humanistiska och filosofiska bildningen var integrerad i h ans monism.

Kantiansk kunskapskritik och "ignorabimusriktningens" skepti­cism representerade för Haeckel den förhatliga dualismen som gav utrymme för teologernas svartkonster: "Neokantianernas modärna skola predikar återvändandet till Kant' så enträget just på grund af denna välkomna dualism, och den stridande kyrkan understödjer dem därvid på det varmaste, all den stund hennes egen mystiska tro förträffligt passar i stycke härmed".95 För Jenazoologen fanns det ingen skillnad mellan organiskt och oorganiskt, och även ande och materia var i hans världsbild förenade i alla delar av världsalltet. Haeckel trodde sig ha löst dualismens problem genom att föreställa sig

40

även atomerna som bärare av medvetande. Insikten om andemate­riens existens skulle, enligt Haeckel, leda fram till en panteistisk världsåskådning, en värdig arvtagare till Spinozas tankar och Goethes visioner, som kunde ersätta den kristna dualismen med en verklig monism.96

Det fanns för Haeckel bara en egentlig "världsgåta" som naturfors­karna idag står lika okunniga inför som en gång Empedokles eller Newton. Det var substansens gåta, d.v.s. vilket slags substans som ytterst bar upp denna värld av till synes splittrade krafter av andligt och materiellt slag. Ja, det kanske är så att "substansen" blir alltmer mystisk ju mer kunskap vi härom materien och energin. Att emellertid grubbla över något som vi inte en s vet om det existerar fann Haeckel dock poänglöst: "Låtom oss för den skull lämna det ofruktbara grubblandet öfver detta den rena metafysikens ideela spöke och istället såsom 'äkta' fysiker glädja oss åt de väldiga reala framsteg, vår monistiska naturfilosofi faktiskt ernått."97

Haeckel var således företrädare för en artikulerad världsåskådning och inte bara för en begränsad vetenskapsideologi. Han var system­byggare, specialist och populärvetenskaplig författare i en och samma person. Det var en viktig orsak till oe nigheten med det etablerade forskarsamhället och de åsikter som Du Bois-Reymond formuler at. Haeckel var också en hängiven nationalist som hyste ett djupt förakt för det franska och det påverkade antagligen hans inställning till just Du Bois-Reymond. Även om inte Du Bois-Reymond var fransma n så antydde Haeckel att hans vackra språk med sina retoriska fraser och sina "träffande bilder och blomsterrika liknelser" bar spår av en fransk "nationalanda".98

Haeckels debatter både med Virchow och Du Bois-Reymond rymde också en kritik mot utvecklingen av ett berlinskt kunskapsmonopol. Och det stämmer att Du Bois-Reymond var stolt över sitt Berlinuni­versitet och gärna beskrev det som vetenskapens högborg. I ett brev till Carl Ludwig från 1874, berättade han att den berömde fysikern Kirchoff nu var vunnen för Berlin och att Bunsen skulle få sitta ensam kvar i Heidelberg med sin berömmelse.99 Så storvulen var Du Bois-Reymonds tilltro till den berlinska kunskapscentraliseringen att han skämtsamt skrev att när Laplaces ande får några problem så kan han ta tåget till Berlin."10

Från Frankrike hade emellertid Haeckel lärt sig att vetenskaplig centralisering och ett kulturmonopol för huvudstaden inte var positiv för vetenskapen.101 Partikularism var något negativt i politik, menade Haeckel, inom vetenskapen var den dock av godo och det gällde i särskilt hög grad när vetenskapens frihet var i fara. B erlinrektorerna Virchow och Du Bois-Reymond utnyttjade sin makt på ett s kräm­

41

mande sätt skrev Haeckel. De drog sig inte ens för att fegt sparka ut den sjuke och blinde Eugen Dühring från universitetet. När Haeckels meningsfränder inte vågade gå till angrepp mot Virchow och Du Bois-Reymond i Berlin av rädsla för de höga ämbetsmännen, då krävdes ett frihetens Jena varifrån sanningens spärreld kunde avskju­tas. Jena var i motsats till Berlin ett stabi lt fäste för fritt tä nkande, fri forskning och en fri lära. Vad Wartburg varit för Martin Luther och reformationen och Weimar för Goethe och den tyska upplysningen, var nu Jena för Haeckel och den moderna vetenskapen.102

Också från den framväxande tyska arbetarrörelsen riktades kritik mot de snäva expertideal, den kunskapsskepticism och den underdå­nighet inför makten som Haeckel fann så förhatlig hos de uppburna berlinska vetenskapsgiganterna. Hos de etablerade vetenskapsmän­nen fanns en "asocial" inställning till den vetenskapliga verksamheten som arbetarrörelsen hade svårt att förlika sig med. Du Bois-Reymond var t.ex. så skeptiskt inställd till politiska och sociala förändringar, att han i ett tal 1877 frågade sig om den sociala och politiska historien alls kunde uppvisa något framåtskridande. En utomjordisk betraktare skulle i det sociala och politiska livet bara finna kaos och endast i den tekniskt-vetenskapliga utvecklingen se framsteg. 103

Arbetarrörelsen kunde inte acceptera att naturvetenskapen sågs som en instans bortom de sociala intressekonflikterna.104 Man var medveten om att naturvetenskapen verkade i ett klassamhälle och därför kritiserades den vetenskapsrörelse man uppfattade som borger­lig. Vad August Bebel och andra inflytelserika teoretiker inom arbetarrörelsen reagerade mot var de etablerade vetenskapsmännens föraktfulla inställning till filosofin och deras politiskt samhällsbeva­rande uttalanden, snäva expertideal och servilitet inför makten.

Bebel var övertygad om att de nya vetenskapliga teorierna, t.ex. darwinismen, befrämjade socialismens sak. Det var också vad Rudolf Virchow hade framhållit som en förklaring till varför han motarbetade darwinismens introduktion i skolväsendet.105 À andra sidan ville inte Bebel föreskriva vetenskapen någon viss politisk hållning. Veten­skapsmannen skall inte fråga efter en teoris konsekvenser, utäii bara efter dess sanningshalt.106

Den tyska arbetarrörelsens inställning till naturvetenskapen var mycket positiv. Man värdesatte den som en mäktig hävstång för det samhälleliga och kulturella framåtskridandet och dess utveckling ansågs, som sagt, bekräfta socialismens teoretiska postulat. Veten­skapen producerade förutsättningar för de förtrycktas emancipation« men det var arbetarklassens politiska praktik som skulle förverkliga frigörelsen.

Den politiska målsättningen i a rbetarrörelsens naturvetenskapsre­

42

ception kunde naturligtvis inte anammas av de etablerade veten-skapspropagandisterna. Men man kunde ibland finna en gemensam nämnare och enas i t.ex. en front mot kyrka, metafysisk idealism och irrationalism.107 När däremot Du Bois-Reymond, Hermann von Helmholtz och diverse filosofer, nykantianer och andra, satte gränser för vetenskapen, då protesterade många socialistiska teoretiker. Ten­denserna till s kepticism, relativism o ch förnekandet av naturveten­skapens objektivistiska och realistiska karaktär, som spred sig även bland vetenskapsmännen själva, varnade man för. Du Bois-Rey-monds tal om världsgåtorna och om det som för evigt skulle förbli ovetbart representerade just en relativisering av den naturvetenskap­liga kunskapens objektivitetsanspråk som kom att utsättas för häftig kritik, inte minst av den flitige och självlärde arbetarfilosofen Josef Dietzgen som redan på 1860-talet fick uppskattande omdömen av Marx och Engels.108

Påståendet att det fanns en principiell och oöverskridbar begräns­ning i den mänskliga kunskapsförmågan skapade ett reservat för metafysik; där den rationella vetenskapliga kunskapen upphörde började trons rike. Det var konsekvenserna av ignorabimustanken, menade Dietzgen.109 I likhet med Haeckel hävdade Dietzgen att Du Bois-Reymond var skyldig till att det hade skapats en räddnings­planka som den religiösa roma ntiken kunde söka skydd på.110

Naturforskarnas restriktivitet i synen på den naturvetenskapliga kunskapen grep också in i sociald emokratin själv. Den uppfattades här av den "vetenskapliga socialismens" företrädare som ett ifrågasät­tande av socialismens anspråk på att vägledas av en vetenskaplig teori. Därmed påverkades den interna teoridebatten inom arbetarrö­relsen av debatten om naturkunskapens gränser. Frågan hur man kunde nå kunskap om världen fick politiskt-filosofiska dimens ioner och blev därmed dagsaktuell. Nykantianismen blev också, några år efter Dietzgens död 1888, för flera socialdemokrater inom partiets revisionistiska flygel ett attraktivt filosofiskt alternativ till marxis-men.m Eduard Bernstein menade att alla vetenskapliga forskare, i likhet med Kant, måste tillstå att man inte kunde nå kunskap om tingens yttersta grund. Enligt Bo Gustafsson fick detta stora konse­kvenser för hur man kom a tt betrakta den socialistiska teorin: "Om tingens yttersta natur inte kunde utforskas, kunde givetvis inte heller socialismen vara helt tillgänglig för vetenska plig kunskap."112

Som vi red an uppmärksammat var inte Du Bois-Reymond och de andra inflytelserika fysikerna och fysiologerna materialister i meta­fysisk bemärkelse. Den kunskapsteoretiska skepticismen och agnosti-cismen var ett resultat av en speciell läsning av Kant, en insikt framsprungen ur empirisk forskning och en professionell vetenskaps­

43

ideologi. Det var mot denna "borgerliga" status quo-mentalitet som arbetarrörelsens teoretiker vände sig. Det var också mot kunskaps­skepticismen som de filosofiska materialisterna, Büchner, Moleschott, Vogt och Czolbe, gick till angrepp. I likhet med Haeckel var de övertygade om att naturvetenskapen kunde ge en godtagbar förklaring av världen. Efter de första striderna mot teologer, idealistiska filosofer, vitalister och romantiska naturfilosofer vände sig nu materialisterna mot "nykantianerna".113

"Naturphilosophie" och hegelianism behövde man inte ödsla mer ammunition på. Det var den nya skolfilosofin som grävde sig tillbaka till Kant och de naturvetenskapsmän som propagerade naturkunska­pens självbesinning som nu stod i tur. Den första nykantianska riktningen, som i stort sett enbart baserades på Kants kunskapsteori, försvarade Du Bois-Reymonds ståndpunkt. Den brukar t.o.m. be­nämnas "Physiologischer Neukantianismus" och förbinds då fram­förallt med namnen Hermann von Helmholtz och Gustav T. Fech-ner.114

Men det var först med Friedrich Albert Langes stora arbete Geschichte des Materialismus som den moderna Kanttolkningen spreds i vida kretsar. Lange kom att försvara de grundläggande teserna i Du Bois-Reymonds föredrag och framhöll att "hela den skarpsinnigt förda undersökningen leder till en bekräftelse, från naturvetenskaplig sida, av den kritiska ståndpunkten uti kunskapsteorin".115 Den kritiska ståndpunkten var naturligtvis den kantska kriticismen som hos Lange fick en psykologistisk tolkning. Lange anslöt sig till det mekanistiska vetenskapsidealet, men kritiserade Büchner och andra materialister för att de överskred gränserna för möjlig kunskap. Enligt Langes Kanttolkning var hela fenomenvärlden enbart en produkt av män­niskans åskådnings- och tankeformer och "das Ding an sich" blev ett begrepp som markerade den gräns som ingen mänsklig kunskap eller vetenskap kunde passera.

I Geschichte des Materialismus var Lange bara kritisk mot Du Bois-Reymond på en enda punkt (förutom att han ansåg att natur­kunskapens gräns också var den mänskliga kunskapens gräns över­huvudtaget). Det var mot påståendet i föredraget om naturkunskapens gränser, där Du Bois-Reymond hade sagt att Laplaces ande inte kunde förutsäga människans åtbörder och beteende trots dennes allsmäktiga kunskap om atomernas mekanik. När nu stora delar av vårt psykiska liv återspeglas i yttre företeelser, blickar, minspel o.s.v., så kunde Laplaces ande, skrev Lange, endast genom sin "begränsade" kunskap bli "den fullkomligaste psykolog, som vi överhuvud kan tänka oss".116

Büchner och andra filosofiska materialister var svurna fiender till den kantianska kunskapsteorin och Du Bois-Reymond p lacerades,

44

inte helt utan orsak, i det nykantianska lägret. En skarp och oöverstig­lig gräns mellan noumen- och fenomenvärld, som nykantianerna uppställde, ogiltigförklarade materialisternas bestämda tro att kun­skapen om den i sig själv existerande naturen var möjlig. Tinget i sig var för materialisten Büchner lika mycket ett oting som för den subjektive idealisten Fichte.117 Enligt Büchner fanns det goda skäl att anta att våra sinnen gav oss en fullt tillräcklig kunskap om världen och det som saknades av empirisk observation kunde förnuftet kompen­sera.

Büchner underbyggde sin åsikt med en biologiserande kunskaps­uppfattning som utgick från att människans sinnen och intellekt hade utvecklats i ett ömsesidigt förhållande till den omgivande naturen. Därför gav nu också sinnesorganen en godtagbar, om än inte "fotografisk", bild av den yttre naturen så som den är till sitt väsen. Talet om det ovetbara blev i det perspektivet ett exempel på en grov underskattning av människans kunskapspotential. Visserligen med­gav Büchner att vetenskapen, så som han kände den, inte gav e n fullständig förklaring till hur t.ex. medvetandet uppkommit. Det avgörande var emellertid att materia producerade medvetande när den nått en viss komplexitetsgrad. När vetenskapen hade utforskat det han kallade materiens "Feinheit" kunde de metafysiska gåtorna lösas.118

Materialisterna kom mot slutet av 1800-talet att betydligt modifiera sina ståndpunkter. Jakob Moleschott skrev t.ex. i sin självbiografi - Für meine Freunde. Lebenserinnerungen - som utgavs 1895, två år efter hans död, att hans egen lära inte var ensidigt materialistisk. Eftersom materien är kraftens bärare, men också det ömvända gäller, kan man lika gärna kalla åskådningen idealistisk. För Moleschott och de flesta andra s.k. materialister - Haeckel är den vi nämnt här - var det monismen i filosofin som var det centrala. Enheten mellan kraft och materia var i hans senare tänkande en odelbar "tvåenighet" och den viktiga och avgörande filosofiska striden utkämpades därför inte mellan materialism och spiritualism utan mellan "Zweieinigheit" och "Zweispaltige Anschauung".119 Om detta verkligen var en monistisk och inte en dualistisk metafysik går naturligtvis att diskutera, på samma sätt som man kan diskutera om kristendomens "treenighet" verkligen är monoteistisk och inte polyteistisk.

En av den tyska materialismens mer okända gestalter, Heinrich Czolbe, kan sägas helt ha övergivit tron på den endimensionella materialismen i s ina senare skrifter. Han fann det inte längre vara möjligt att förklara världen utifrån en enda princip; materia, ande eller Gud. Han utvecklades till pluralist och gjorde sig till talesman för en modern elementlära. Världen bestod av materiella atomer, organiska

45

krafter och själsliga element som harmoniskt samverkade.120

Reaktionen från monister, socialister och materialister på de etablerade naturforskarnas och nykantianernas restriktionism var inte i första hand grundad på några kunskapsteoretiska subtiliteter. De flesta var fullt medvetna om att det grundläggande "substansproble­met" eller "världsgåtan" var en hård nöt att knäcka. Vad Du Bois-Reymond och de andra restriktionisterna snarare anklagades för var att de vetenskapligt motiverade en förkastlig attityd, att de preciserade en världsgåta som man borde kunna bortse från i debatten med teologer och metafysiker.

Restriktionismen innebar en inskränkning av naturvetenskapens möjlighet att påverka den moderna människans världs- och livsåskåd­ning. T.o.m. n ykantianen Lange var på sin tid bekymrad över det faktum att teologer och "teologiserande" filosofer tagit ignorabimus-mottot till sitt hjärta och utnyttjat det för att plädera sina uppenbarade sanningar. Dessa teologer hade, enligt Lange, helt blundat för de metodiskt materialistiska dragen i Du Bois-Reymonds vetenskapssyn. Hans exempel på oöverstigliga gränser för naturkunskapen tolkades som ett förkastande av all materialism: "Varför skulle då ej spekula­tionen och teologien få helt glatt i täta svärmar flyga ut över det övergivna fältet och med stor auktoritet lära det naturforskningen ej vet?... Den fruktade fågelskrämman är borta. Naturforskaren som endast lär, vad han vet, ha r lovat att ej blanda sig i leken. Låt oss således glatt lägga beslag på vår egendom. Allt fortsattes, som om det ej funnes någon naturforskning! Det andliga området kommer den ju ej vid!"121

Ur ett helt annat perspektiv än systemtänkandets och världsbilds­byggandets formulerades också kritik mot Du Bois-Reymond. Det var av den moderne positivisten Ernst Mach som Du Bois-Reymond fick höra, att talet om världsgåtor var förorsakat av felaktigt formulerade frågor och att ignorabimustanken var en rest av metafysiken. Hade man väl gett sinneserfarenheten kunskapsmonopol, så fanns det ingen anledning att söka någon hinsides realitet som gömmer sig bakom begreppsliga konstruktioner som materiella partiklar, jaget eller kausaliteten.122 Till en del återspeglade meningsskiljaktigheterna mellan Du Bois-Reymond och Ernst Mach olika uppfattningar om vetenskapens uppgift. Enligt de "reduktiva mekanicisterna" och tidiga positivisterna, t.ex. August Comte, hade vetenskapen fullgjort sitt syfte när den formulerat lagar för naturfenomenen. De nya positivisterna var mycket mer "dämpade" i sina ambitioner. För dem var det vetenskapens uppgift att ge en beskrivning av fenomenvärlden. Denna vetenskapsuppfattning har J.L. Heilbron benämnt "deskriptio-nism".123 Naturkunskap definierades som naturbeskrivning och

46

kausalitet ersattes av deskription. Det var en vetenskapssyn som också fanns företrädd hos naturforskarna Carl von Nägeli, Kirchhoff, Henri Poincaré och James Clerk Maxwell.

Ernst Machs inflytande var enormt och då inte bara i den tyskspråkiga de len av Europa. Inflytandet gjorde sig gällande inom fysik, fysiologi, psykologi, vetenskapsfilosofi och vetenskapshistoria. Han provocerade och inspirerade en hel generation av intellektuella, bl.a. Robert Miisil, Hugo von Hoffmansthal, William James och Albert Einstein. Hans inflytande sträckte sig in i den ryska arbetar­rörelsen och fick V.l. Lenin att fatta pennan till materialismens försvar.124

Ernst Mach var bara ett av namnen i den långa rad av tänkare som vid sekelskiftet 1900 formulerade en instrumentalistisk eller "utilistisk" kunskapsteori. En av de grundläggande tankegångarna i den nya positivistiska kunskapsteorin var att tänkandet sågs som en organisk funktion och vetenskapen betraktades som ett ekonomiskt kraftut­nyttjande.125 Tankarna är "sanna" om de underlättar människans handlande och därmed är biologiskt funktionella. När vi uppställer "naturlagar" eller använder oss av begreppen "ting", "kropp" och "jag" är detta exempel på tankens ekonomi. Vi sammanfattar helt enkelt en mängd olika förnimmelser med hjälp av dessa begrepp. Någon självständig existens har de inte. En liknande instrumentalistisk kunskaps- och vetenskapsuppfattning kan man återfinna hos Pierre Duhem, Karl Pearson, Richard Avenarius, Hans Vaihinger och de amerikanska pragmatikerna Charles Peirce och William James. Katoliken Pierre Duhem ansåg att om Galilei och andra anhängare av Copernicus heliocentrism under den vetenskapliga revolutionen hade anammat en instrumentalistisk vetenskapssyn hade konflikten mel­lan vetenskap och kyrka k unnat undvikas.126

Självbehärskningen och självbegränsningen som restriktionister och senare "deskriptionister" formulerade kom i praktiken att inne­bära, att det metafysiska rum som man själv vägrade beträda, möblerades av andra. Vid sekelskiftet kunde revolten mot det naturve­tenskapliga förnuftet ta fart och i den revolten kund e irrationalismen anföra naturvetenskapsmännens restriktionism och agnosticism och vetenskapsfilosofernas instrumentalism, fiktionalism och fenomena-lism som argument. J.L. Heilbron menar att steget inte var långt från en beskrivande uppfattningen av naturvetenskapens uppgift till ett nedvärderande av och en misstro mot förnuftet.127 Få, skriver Heilbron, insåg den fara som gestaltades i Gottfried Benns litterära mord på en pedantisk deskriptionistisk professor. Det utfördes av studenter som ville ha mer värme och magi i sina studier. I död s­ögonblicket ropade förgäves professorn - Ignorabimus!128

47

Innan vi övergår till en betydligt mer kortfattad översikt av debatten om naturkunskapens gränser i England skall vi kort sammanfatta några av den tyska debattens förutsättningar och konsekvenser. Tyskland fick under andra halvan av 1800-ta let erfara stora föränd­ringar som påverkade den vetenskapsideologiska debatten. Naturve­tenskaperna och senare samhällsvetenskaperna började sakta men säkert avlösa religionen och filosofin som samhällelig och moralisk legitimering: tro och rationell idealism fick allt mindre områden att verka inom i det moderna Tyskland. Både kyrkan och filosoferna kände sig hotade av naturvetenskapens expansion och de nya filosofiska system som växte upp i dess kölvatten. Teologer, filosofer och humanister kunde i den situationen åberopa de etablerade naturforskarnas restriktionism för att ge den egna läran, disciplinen eller traditionen ökat självförtroende och ett fritt arbetsfält. De kulturkritiker som ifrågasatte det rationella tänkandet överhuvudtaget kunde även de finna stöd i d en naturvetenskapliga själreflexionen. Samtidigt befriade agnosticismen och restriktionismen naturveten­skapen från filosofernas och teologernas vakande ögon. Men även om restriktionismen innebar en begränsning av den naturvetenskapliga världsbildens aktionsradie hindrade den inte naturvetenskapen från att i p raktiken expandera som betydande ideologisk, samhällelig och produktiv kraft.

48

3. Det ovetbara i Viktorias England

På de brittiska öarna hade de flesta na turvetenskapsmän ända från Francis Bacons dagar till början av 1800-t alet lyckats sammanbinda empirisk och experimentell vetenskaplig praktik med kristen tro. Under 1600-, 1700 -, och första halvan av 1800-talet var den kristna världsuppfattningen den enande intellektuella inramningen för åll vetenskap. De vetenskapliga upptäckterna fördes in i den allmänna kulturen som bärare av bevis på Guds verksamhet och eviga närvaro i naturen. Ännu vid början av den viktorianska perioden, d,v,s. under 1800-talets första decennier, var naturforskningen sakral verksamhet.1

Naturvetenskapens avgränsning från tro och världsåskådning blev en omstridd fråga under 1800-talets senare del. Då förändrades kristendomèns ställning i brittisk kultur; från att ha utgjort den allmänt accepterade kontexten och alla företeelsers yttersta förklaring, till att bli bara en av flera "point of views".2 "Harmoni" är det begrepp som bäst fångar relationen mellan andlig kultur och naturvetenskap vid seklets början. "Separation" stämmer bättre som relatiönsbestäm-ning mot seklets slut.3

Det fanns många anledningar till att kristendomen och teologin så småningom separerades från naturvetenskapen: naturforskningen gjorde nya fält "fo rskningsbara", den band samman naturfenomen som tidigare varit åtskilda och vetenskapsmännen började tro att dess empiriska metod var den enda möjliga när människan sökte visshet. Kants och Laplace s nebulosahypotes, Cuviers paleontologi, James Huttons och Charles Lyells aktualistiska geologi, termodynamiken och slutligen Darwins evolutionsteori var vetenskapliga konstruktio­ner som kom att försvaga kristendomens ställning som yttersta sanningsnorm. Den ökade kunskapen om naturen, och kontrollen över den för praktiska syften, försåg den naturvetenskapliga kun­skapsvägen och dess bärare med allt högre status, Det var en position som man nu kunde nå utan någon som helst gudomlig legitimering.

49

Fysikoteologin

Men innan naturvetenskapen hade emanciperat sig från sin kristna inramning var fysiko- eller naturteologin (natural theology), eller åtminstone en vag hänvisning till skaparens allmakt och vishet, en självklarhet för den brittiske naturforskaren.4 Den fysikoteologi som var levande ännu på Darwins tid, hade sina rötter förankrade i Paulus brev till romarna, där det om Gud står att "hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det de kunna förstås genom hans verk".5

Hos Thomas av Aquino och hans fem förnuftsmässiga bevis för Guds existens fick denna naturliga teologi ytterligare understöd. Den helige Thomas gjorde en åtskillnad mellan teologiska sanningar som var tillgängliga för det mänskliga förnuftet och sådana som endast var åtkomliga genom uppenbarelse. De rationella skälen för Guds exis­tens var, med Rolf Lin dborgs begripliga ord , "en sorts föregångare, eller förövningar till tron".6 Dessa förnuftsskäl kallades "quinque viae", de fem vägarna.7 Det femte av dessa bevis var det s.k. fysikoteologiska beviset som i universums ändamålsenlighet och skönhet såg ett bevis för en intelligent världsskapare. Med den moderna vetenskapens uppkomst och den ökande tilltron till det mänskliga förnuftets förmåga att intränga i mysterierna kom fysiko­teologin att stärka sin ställning.

Från slutet av 1600-talet, med en höjdpunkt i John Rays The Wisdom of God Manifested in the Works of the Creation som utgavs 1691, kom den naturuppfattning som fysikoteologin gav uttryck för att bli förhärs­kande inom naturalhistorien (biologien) i nästan två hundra år. Naturen var vist ordnad av Gud och bevarad från skapelsen till denna dag i den form som den ursprungligen hade fått. Naturvetenskapen skulle inte försöka förklara hur tingen hade uppkommit, utan be­nämna, klassificera och beskriva dem som naturliga system. Detta var något som också gällde för fysiken. Således var Newton övertygad om att solsystemet emanerade direkt från Gud och därför var det ofilosofiskt att söka efter något alternativt ursprung för världen eller bedriva forskning utifrån antagandet att kosmos uppstått ur kaos enbart med hjälp av naturens egna lagar.8

Det var denna form av fysikoteologi som var förhärskande på de brittiska öarna under artonhundratalets första år. Man möter den bl.a. i den naturliga teologins kanske mest betydelsefulla text, William Paleys Natural Theology från år 1802. För naturteologerna var det viktigt att kunna förankra den moraliska ordningen i en "naturlig ordning" och bevara teleologin, d.v.s. föreställningen om en plan bakom naturföreteelserna.9

50

Vetenskapen och religionen hade ingått en allians beskyddad av den store Newtons ande. Susan Faye Cannon berättar i sin studie av den tidiga viktorianska vetenskapen, Science in Culture, en anekdot som illustrerar föreningen av vetenskap och religion. Anekdoten kanske också säger något om de existerande skillnaderna i nationella tankestilar. 1820 fick den franske matematikern och astronomen Laplace besök av den unge engelske geologen Adam Sedgwick. Laplace, antiklerikal som alltid, prisade de engelska vetenskapsmän­nen för att de höll prästerskapet i schack. Sedgwick häpnade! Han var nu trots allt Pastor Adam Sedgwick. Han var både en hängiven Guds tjänare och en naturforskare som inte önskade höra geologin lovprisas om inte talaren samtidigt deklarerade att naturvetenskapen leder tankarna till den första Orsaken.10

Vid början av 1800-t alet utgavs de s.k. Bridgewateravhandlingarna. De hade fått sitt namn efter avhandlingsseriens initiativtagarenen åttonde earlen av Bridgewater. 8000 engelska pund anslog Francis Henry Egerton, ear len av Bridgewater, till de vetenskapsmän som kunde uppträda som kristna apologeter. De skulle enligt instruktionen demonstrera hur Guds makt, visdom och godhet manifesterade sig i skapelsen. Av de åtta slutgiltiga förf attarna var fyra p räster och fyra medicinare. Tre av dem hade undervisat i geologi och sju var medlemmar av ärevördiga Royal Society.11 Avhandlingarna, som under 1840-talet också utkom i svensk översättning, innehöll olika variationer på naturteologins grundläggande tema, att Guds godhet, makt och vishet uppenbarade sig i skapelsens alla grenar: djur-, växt-och mineralriket. Alla åtta författarna - Thomas Chalmers, John Kidd, William Whewell, Charles Bell, Peter Mark Roget, William Buckland, William Kirby och William Prout - önskade bevisa att det råder harmoni mellan vetenskap och religion.

William Whewell var en av de mer sofistikerade uttolkarna av uppfattningen att Gud var närvarande i naturens utveckling. Han var en inflytelserik man vid Cambridge universitet med många strängar på sin lyra. Han var författare till ett otal skrifter i fysik, geologi, astronomi, filosofi, vetenskapshistoria, ekonomi och arkitektur. Han var samtidens främste vetenskapsfilosofi2 Naturens upprätthållande krävde, enligt Whewell, att Gud ständigt var närvarande och ibland också direkt intervenerade i d e lagbundna naturprocesserna. Natu­rens krafter var viljekrafter som direkt emanerade från den Allmäkti­ge, alla naturliga fenomens första orsak (causa causans).13 Till skillnad från empiristerna ansåg Whewell att det fanns andra källor till kunskap än våra sinnen. Följer vi orsakernas långa kedja bakåt i tiden eller till allt högre allmängiltighet påträffar vi den första Orsaken, d.v.s. Gud.14

51

Vetenskapens professionalisering och sekularisering

William Whewell var en Herrens tjänare som kom att ge ett viktigt bidrag till att de engelska begreppen "science" och "scientist" fick sin nuvarande innebörd.15 I The Quarterly Review började han 1834 försiktigt diskutera vilket begrepp som kunde vara passande som samlingsbeteckning för den heterogena skaran av matematiker, ke­mister och naturfilosofer som studerade den oorganiska materien. De senare hade ännu inget engelskt namn. 1840 föreslog han att den som sysslar med fysik skall benämnas "Physicist" och att det allmänna begreppet för en vetenskapsidkare bör vara "Scientist". Om en konstnär (artist) är en musiker, målare eller poet så är en vetenskaps­man (scientist) en matematiker, fysiker eller "naturalist".16 Natur­forskaren Michael Faraday höll med om att "scientist" var en ny och god benämning på en vetenskapsidkare, men "physicist" tyckte han lät konstigt. Tre i-ljud i samma ord var minst ett för mycket.17

Whewell kom också att ge vetenskapen själv en innehållsbestäm­ning som levt vidare. Han var influerad av Kants filosofi och övertog i princip dennes uppfattning att "Wissenschaft" i första rummet betydde matematik och exakt vetenskap, så som den exemplariskt hade bedrivits av Newton. Det blev Whewells vetenskapsuppfattning som kom att bli normbildande i de engelsktalande nationerna.18

Mellan 1800 och 1850 var filosofi (philosophy) och vetenskap (science) i stort sett utbytbara begrepp. Men i ökad utsträckning kom filosofi att associeras med teologi och metafysik, medan vetenskap knöts till matematik, experimentell forskning och särskilt fysik.19 Att naturvetenskapsmännen lyckades monopolisera begreppet "science" som benämning på sin verksamhet markerar en omkastning av positionerna i kunskapens hierarki. De spekulativa vetenskaperna innehade inte längre självklart den ledande ställningen. John Ruskin, Thomas Carlyle och andra intellektuella kritiker av naturvetenskapen protesterade. De kunde inte bejaka den förändring som innebar att den enda verkligt sanna kunskapen, vetenskapen, förknippades med den tolkning av den materiella världen som naturvetenskapen pre­senterade. Den nya användningen av ordet vetenskap, klagade Rus­kin, är en modern barbarism. Det har blivit underförstått att det är mer respektabelt att ha kunskap om skillnaden mellan syror och alkalier än skillnaden mellan last och dygd.20

Trots denna attitydförändring i naturvetenskapens favör var natur­forskningens ställning svag vid de engelska universiteten. Före 1850 ägnade sig studenterna vid Oxford och Cambridge huvudsakligen åt klassisk litteratur, språk, teologi och matematik. Universiteten var

52

ännu inte besjälade av den naturvetenskapliga andan. Idealet vår en humanistiskt orienterad "gentlemen s education". De flesta natur­forskare hade därför också tvingats skaffa sig sin naturvetenskapliga utbildning utanför universitetens murar.

Det ideal som delades av de flesta akademiska vetenskapsmän i de fördarwinistiska generationerna var ett slags renässansideal i Alexan­der von Humboldts anda. Vetenskapsmannen skulle behärska både den äldre intellektuella traditionen och ny vetenskaplig kunskap. Etablerade naturvetenskapsmän under det tidiga 1800-talet såg sig själva som en del av den allmänna intelligentian.21 De inflytelserika vetenskapsmännen under den första halvan av 1800-ta let - William Whewell, Charles Babbage, John Herschel och Adam Sedgwick, för att nämna några - var inga rebeller. Deras förhållande till den domine­rande kulturen var gott. Många var visserligen påverkade av den skotska upplysningens stora namn: David Hume, Adam Smith och James Hutton. Men av dem hade man först och främst lärt sig att det inte gick att vetenskapligt förklara någonting genom att referera till en yttersta pr incip eller process vars existens inte kunde bli föremål för observation.

Hos dessa "gentlemen of science" levde naturteologin kvar, om än i uttunnad form. Visst hävdade man att vetenskapen gav bevis f ör existensen av en högre ordning, men det teriderade att bli ett etiskt postulat snarare än ett metafysiskt. Dessutom hade Gud gjorts så abstrakt att han närmast blev identisk med naturens uniformitet. Religionen var på väg att bli en privatsak.

Bland de engelska naturforskarna dominerade en empirisk syn på vetenskaplig kunskap. Det var en uppfattning som fick ett karakteris­tiskt uttryck i Sir John Fr. W. Herschels A Preliminary Discourse on the Study of Natural Philos ophy. Denna bok, som utgavs 1831 och hade författats av den legendariske astronomen William Herschels ende son, blev något av den tidiga viktorianismens vetenskapliga mani­fest.22 John Herschel ingick i den krets av vetenskapsmän som formade det naturvetenskapliga avantgardet vid universitetet i Cambridge. Bland dem återfinner vi George Peacock, Charles Babbage, William Whewell, George Arry och Adam Sedgwick.23 Att vara vetenskaplig betydde vid denna tid att vara så lik Herschel som möjligt. I Herschels skrift kunde också prästerskapet finna tröst, ty han skrev att vetenska­pen gjort all ateism och alla tvivel på en gudomlig skapare absurda och löjliga.

Herschel anammade Bacons empiriska induktivism och han för­klarade att vi endast kan nå kunskap om naturen genom erfarenheten, från experiment och observationer. Han sökte finna en medelväg mellan William Whewells kantianska vetenskapsuppfattning och

53

Auguste Comtes positivism, som vid den här tiden korsat Kanalen. Whewells vetenskapsfilosofi, med sin kantianska idealism och aprio­riska kun skapsteori, uppfattades nämligen av hans samtida kolleger som mycket obrittisk.24 I likhet med John Stuart Mill förnekade Herschel att förnuftet hade den förklarande kraft som Whewell tillskrev det. Det betyder inte att Hersche ls och Mills utgångspunkter var identiska. Mill utarbetade en empiristisk filosofi som i metafysisk bemärkelse var fenomenalistisk25 Herschel däremot var realist i likhet med många av sin sa mtids vetenskapsmän. Vetenskapsmannen skall studera fenomenen, men sträva efter att nå kunskap om de dolda processer som orsakar dem.26 Herschels universum var rationellt ordnat och ett bevis på Guds godhet. Genom den mänskliga kun­skapen kommer vi att inse att detta universum har oändlig komplexitet och att vi aldrig kan nå kunskap om hela systemet. Samtidigt som den tanken gav tron utrymme var den också en tröst för naturforskaren, ty den innebar att universum aldrig kunde bli utforskat och att kunskap kunde tillväxa i all evighet.27

En a nnan vetenskapsman som bidrog till att förskjuta relationen mellan vetenskap och religion från "harmoni" till "s eparation" var professorn i geometri i Oxford, Baden Powell.28 1838 skrev han i sin bok The Connexion of Natural and Divine Truth att det inte fanns någon som helst relation mellan det som berättades i Bibeln och den vetenskapliga forskningens resultat. Powell sade öppet att den geolo­giska vetenskapens resultat inte var förenliga med många av Bibelns utsagor. Hur man än vred och vände på den heliga skriften så ku nde man inte komma ifrån detta obehagliga faktum. Bibelns och veten­skapens oförenlighet innebar egentligen inget hot för sanna kristna. Åsikten om "de två världarna" var utmanande bara för dem som hade en felaktig uppfattning om vad verklig vetenskap respektive kristen tro innebar. Det kunde snarare vara till fördel för både religion och vetenskap om de separerades, ansåg Powell. Vetenskapen skulle därigenom befrias från en mängd svårigheter och religionen kunde förankras i det nya testamentet, där Gud verkligen hade uppenbarat sig. Gamla testamentet var ju enbart Herrens sätt att med bilder och sagor tala till ett primitivt nomadfolk.

Två företeelser inom den engelska vetenskapliga kulturen bidrog kanske mer än något annat till att separera vetenskapen från religion och metafysik. Den ena var British Association for the Advancement of Science (BAAS) som bildades 1831. Den andra var den vetenskap­liga tidskriften Nature som började utges 1869.29

BAAS grundades med det tyska Gesellschaft Deutscher Natur­forscher und Ärtze som förebild. Organisationen blev också, i likhet med sin tyska broderorganisation, ett viktigt ins trument för att till

54

allmänheten förmedla en positiv bild av naturvetenskapen. De tal, "presedential addresses", som hölls vid sällskapets sammankomster rönte i likhet med de tyska kollegernas "Reden" stor uppmärksamhet och kommenterades i tidningar och tidskrifter. BAAS höll också offentliga föreläsningar som var direkt riktade till en bred och nyfiken publik. 1838 talade t.ex. geologen Adam Sedgwick utomhus om geologi och kolfältens ekonomi till en flertusenhövdad skara bestående av bl.a. intresserade kolgruvearbetare.

En viktig uppgift för BAAS var att höja vetenskapens status, både materiellt och kulturellt. Till skillnad från ärevördiga RÖyal Society, som vid denna tid huvudsakligen bars upp av seriösa amatörer, var BAAS nämligen en organisation för verksamma forskare. En av sällskapets medlemmar, Charles Babbage, klagade över att veten­skaplig verksamhet i England inte utgjorde ett avgränsat yrke som i andra länder. Visserligen kunde vetenskapen ge sina utövare ära, men det materiella utbytet var magert. BAAS a rbetade intensivt för att förändra den situationen.30

Vetenskap var för de flesta engelska naturforskare ett sökande efter naturlagar genom vilka empiriska iakttagelser kunde beskrivas. Ge­nom att skjuta de yttersta orsakerna åt sidan kunde man undvika religiösa kontroverser. För den framväxande gruppen av professio­nella naturforskare som bildade BAAS var det viktigt att undkomma de filosofiska och religiösa motsättningar som kunde uppstå vid tolkningen av naturen, Guds andra bok. Detta var antagligen en av anledningarna till varför man i realistisk anda deklarerade att naturvetenskapen skulle vara begränsad till undersökningen av ma­teriella substanser.31

En del vetenskapshistoriker har i tidskriften Nature sett ett viktigt uttryck för ett förstärkt självmedvetande hos den svårdefinierade gruppen av nya naturvetenskapsmän som trädde fram vid mitten av seklet.32 Det uttalade syftet med Nature var att för en bred publik presentera vetenskapliga arbeten och upptäckter. Vidare önskade man förbättra vetenskapens ställning i samhället och hjälpa naturforskare att snabbt få aktuell information.33 När Nature grundades hade man ambitionen att medla mellan antagonistiska intellektuella strömning­ar i det viktorianska samhället. Grundarna trodde att tidskriften skulle kunna samla både naturintresserade vetenskapsmän och konstnärer, vetenskapliga generalister och specialister. 1869, då Nature kom ut med sitt första nummer, fanns redan en mängd vetenskapliga tidskrif­ter i England knutna till skilda vetenskapliga samfund. Det fanns också plats för uppsatser om vetenskapliga upptäckter och teorier i de bredare kulturtidskrifterna. Natures grundare ville minska klyftan mellan specialister och intresserad allmänhet. Frågan är om de inte

55

istället kom att öka klyftan mellan de "två kulturerna" genom att vetenskaplig information som tidigare publicerats i "vanliga" tidskrif­ter nu istället hamnade i en alltmer exklusiv naturvetenskaplig publikation?34

Kanske kan man, som Robert M. Young i uppsatsen "Natural theology, Victorian Periodicals and the Fragmentation of a Common context", uppfatta tendensen till intellektuell stratifiering och ämnes-mässig specialisering inom den periodiska litteraturen som både en bidragande orsak till och en effekt av en större kulturell fragmentering som intensifierades under det sena artonhundratalet.32* Nature kan man då uppfatta som en av de kilar som klöv den gemensamma kontexten i den viktorianska kulturen. Natures etßblering tycks nämligen ha gett uttryck för en medvetenhet hos vetenskapsmännen om att det var omöjligt att upprätthålla en enda sanningsnorm och att de nu accepterade en "multinormativ" attityd i relation till den samtida kulturen.36

"Viktoriansk vetenskaplig naturalism"

Den intellektuella strömning som var det brittiska uttrycket för den 4,nya upplysningen" har Frank M. Turner i sin bok Between Science and Religion kallat "viktoriansk vetenskaplig naturalism" (victorian scien­tific naturalism),37 Naturalism var också tidens namn på den nya veténskapsrörelsen. Den vetenskapliga naturalismen representerade den engelska kulten av vetenskapen, som spred sig över Europa under den andra halvan av 1800-ta let och som vi förknippar med namnen Renan, Taine, Bernard, Büchner och Haeckel.

Ledarskapet i denna kulturella grupp innehades av följande perso­rter: T.H. Huxley, professor i biologi vid Royal School of Mines; John Tyndall, fysiker och föreståndare vid Royal Institution; Herbert Spencer, naturalisternas store generalist och evolutionsfilosofen par excellence; W.K. Clifford, matematiker vid University College i London och Sir Francis Galton, eugeniker och statistiker. Till säll­skapet av naturalister bör man också räkna de engelska postivisterna Frederic Harrison, John Morley, G.H. Lewes och många andra.

Dessa viktorianska naturalister var inte eniga i allt. Huxley var t.ex. uttalad motståndare till Comtes version av positivismen och Spencer var till skillnad från de andra anhängare av Lamarcks idéer. De utgjorde trots åsiktsskillnaderna en gemensam krets. Man besökte varandra, citerade varandras böcker och artiklar och kämpade mot en gemensam fiende» Som Frank M. Turner påpekat förenades de mer av en stämning än av artikulerade idéer.38

56

De engelska naturalisterna uppfattade naturen som en enda gigan­tisk mekanism. I likhet med s ina tyska kolleger Du Bois-Reymond, Virchow och Helmholtz var naturalisterna bundna till den mekanis­tiska, världsbilden. På psykologins område anslöt man sig till epife-nomenteorin som innebar att mentala fenomen uppfattades som tillfälligt förbundna med, men aldrig determinerade av, den materiella världen. Naturalisternas modell av den yttre naturen utgick från tre naturvetenskapliga teorier: Daltons atomteori, termodynamiken och evolutionsteorin. Atomteorin utgjorde grunden för uppfattningen om naturen som en enda mekanisk struktur. Termodynamiken, lagen om energins bevarande, förklarade maskinernas funktionssätt och vad som var vetenskapligt möjligt och "naturligt". Mång a ansåg att lagen om energins konstans var fientligare till varje övernaturlig tolkning av världen än t.o.m. evolutionsteorin. Energiprincipen motsade alla händelser som krävde ingripande av mirakel, andar eller gudar. Allt övernaturligt fordrade nyskapelse av energi, vilket var oförenligt med termodynamikens första huvudsats. Slutligen bidrog Darwins evolu­tionsteori till att definitivt avlägsna religionen från studiet av naturen och dess historia.39 Tillsammans bildade dessa teorier ett slags vetenskapligt legitimerad världsåskådning som separerade Gud från naturen och underordnade det andliga under materien.

Den vetenskapliga naturalismens filosofi

1866 talade T.H. Huxley inför en grupp arbetare om behovet att förbättra naturkunskapen.40 Han fastslog att den vetenskapliga kunskapen skulle sprida sig till alla områden som kunde nås av det mänskliga tänkandet. Man skulle så småningom inse att det bara fanns ett slags kunskap och bara en metod att nå kunskap. Det Huxley eller Spencer hade att säga om naturkunskapen var inte originellt. Rötterna till deras uppfattning finner vi i den brittiska upplysningens empirism och även hos Comte och J.S. Mill. Kunskapsteoretiskt var naturalisterna positivister. Positivismen ansåg inte att naturveten­skapen tillhandahöll information om den underliggande verklighe­tens natur (om det nu fanns en sådan verklighet). Spekulationer över "tingens orsaker och hemliga rörelser", "väsendet" och det "sanna varat" tillhörde det förvetenskapliga tänkandet. Naturalisterna hade valt Mills metafysiska fenomenalism, induktivism och empirism som ledstjärna. De hade huvudsakligen en beskrivande syn på vetenska­pen och hade svårt att hantera hypotesens roll i forskningsprocessen.

Att n aturalisterna var kunskapsteoretiska positivister betyder inte

57

att de anammade den organiserade positivismens samlade budskap.41

När positivismen introducerades i England mot slutet av 1830-talet påverkade den visserligen J.S. Mill, G.H. Lewes och George Eliot. Men det var få av Comtes beundrare som anslöt sig till hela hans system, som innehöll såväl en antimetafysisk filosofi som en mänsklighetsre­ligion. Positivisterna hävdade nämligen att mänskligheten behövde en religion som en sammanbindande kraft i livet.

I föreläsningen "On the Physical Basis of Life" som Huxley höll i Edinburgh 1868 och som året därpå trycktes i Fortnightly Review, hade Huxley meddelat allmänheten att han inte var materialist. Han uppmanade också alla att sluta söka efter slutgiltiga sva r på sådant som vi inte kan nå kunskap om. Materialism och idealism var två varianter av samma spekulativa filosofi. De var motsatta poler av en identisk absurditet, skrev han i ett brev till Charles Kingsley.42 Efter att ha studerat positivismen h ade Huxley kommit fram till att även den saknade vetenskapligt värde. Comtes positivism innehöll i själva verket mycket som var lika främmande för vetenskapen som någonsin den katolska kyrkans förkunnelse. Comtes trogna anhängare kunde aldrig förlåta Huxley för att han karakteriserat dem som katoliker utan kristen tro. 4*

Genom att ansluta sig till en positivistisk kun skapsteori slapp de naturalistiska tänkarna befatta sig med ontologin. När de någon gång förvillade sig in på metafysikens ovetbara fält, hamnade de, beroende på personlig ståndpunkt, antingen i George Berkeleys idealism eller i en naiv kunskapsrealism.44 Genom att ignorera de ontologiska frågorna, och i likhet med Spencer hänvisa till det ovetbara (the unknowable), blev det möjligt att låta vetenskapliga begrepp och metoder expandera utan att man behövde konfronteras med en fientlig metafysik. Den naturalistiska sanningsteorin ledde till agnos­ticism.

Agnosticismen och agnostikern är lika svårfångade storheter som materialismen och materialisten.45 Barbara Tuchman har t.o.m. skrivit att under sent artonhundratal var "intellektuell" och "agnostiker" utbytbara benämningar.46 Det agnostikerna betonade var att man inte kunde ha kunskap om existensen av en personlig Gud eller en transcendent verklighet. Agnosticismen blev bl.a. ett redskap för att rensa ut vissa metafysiska rester i den praktiska vetenskapliga forskningsprocessen, t.ex. inom psykologin. Med dess hjälp kunde man också utmana den kultur som vilade på ontologiska försanthål-landen: den idealistiska akademiska kulturen och den kyrkligt kristna.

Den som myntade uttrycket agnosticism var T.H. Huxley och det skedde 1869. Han utvecklade sina tankar i uppsatsen "Science and Christian Tradition" och där förklarade han att agnosticismen var en

58

ståndpunkt som förnekade att religiösa tänkare kunde presentera några bevis för sin tro, men att man måste Vara öppen för att sådana bevis möjligen kunde uppenbaras i framtiden. Huxley förnekade således att han var vare sig materialist eller ateist. Han trodde visserligen att mänskliga varelser var medvetna automater, men han var inte materialist! Förvisso hade han invändningar mot alla argu­ment för Guds existens, men han var inte ateist! Om man definierade Gud som det oändliga och absoluta var Huxley t.o.m. beredd att kalla sig teist. Agnosticismen var en utmärkt försvarsstrategi för kontrover­siella figurer som Huxley. Man kunde alltid säga att vi vet egentl igen inget om Anden^ samtid igt som det andliga sades vara blott ett epifenomen till mat erien.

Det var Herbert Spencer som utvecklade den evolutionistiskt-agnostiska filosofin till ett sammanhängande system. G runden för hans filosofi var den ofta kritiserade separationen mellan det vetbara och det ovetbara. Denna distinktion hade Spencer hämtat från Henry Longeville Mansel och Sir William Hamilton.47 Mansel lärde att den transcendentala guden p.g.a. sin transcendens måste i sig själv vara okänd och ovetbar. Mansel i sin tur var inspirerad av den skotske filosofen William Hamilton och dennes tankar om det betingade och obetingade. Kunskap kan bara vara betingad. Det obetingade är okänt och ovetbart. Men det som är betingat förutsätter det obetingade som sitt komplement. En Gud som vi had e kunskap om skulle inte vara någon Gud alls, hävdade Hamilton. Vetenskap och religion är manifestationer av det vetbara och det ovetbara, ansåg Spencer. En gång kommer de att leva i harmoni. Det stadiet når mänskligheten när Vetenskapen förstår att dess förklaringar är tillfälliga och relativa och när Religionen inser att dess mysterium är evigt och absolut. 48

Den andra upplagan av Spencers Principles of Psychology som utkom vid början av 1870-talet innehöll en klart artikulerad kunskapsteori 49

Här samordnade Spencer en deterministisk världsåskådning med ett positivistiskt avvisande av all metafysik. I likhet med Du Bois-Reymond och Helmholtz förnekade Spencer att det fanns en kvalitativ likhet mellan våra sinnesförnimmelser och det som orsakade dem i yttervärlden. Samma "världsgåta" presenterade John Tyndall för sina kolleger. Han förklarade att vi inte har någon kunskap om relationen mellan kroppsliga och själsliga fenomen. Kroppsligt och själsligt uppträder tillsammans, men vi vet inte varför. Idag vet vi lika litet om kopplingen mellan materia och medvetande som i en förvetenskaplig tidsålder.50 Spencer utgick även han, i likhet med Tyndall och Du Bois-Reymond, från kontrasten mellan karaktären hos de molekylära rörelserna i nerverna och de kvaliteter vi är direkt medvetna om när vi erfar färger,ljud, konturer, dofter o.s.v. Även om vi anser att känslor

59

eller sinnesförnimmelser är korrelerade med materiella nervimpulser (det själsliga och kroppsliga är två sidor av samma sak) så kan vi inte nå kunskap om denna relation. Kvaliteterna hos våra sinnesförnim­melser är helt skilda från de molekylära nervrörelserna, eller "nerv­chockerna", vilka de trots allt måste vara sammanbundna med. Nervrörelser är således en sammanbindande länk mellan de sensa­tioner (sinnesförnimmelser) vi erfar och den yttre miljön, men sammanfogningen dem emellan måste förbli en världsgåta.

Den positivistiska kunskapsteorin och de agnostiska utgångspunk­terna utgjorde för Spencer och hans naturalistiska meningsfränder det intellektuella försvaret för en totalt sekulariserad kultur. Naturalis­terna önskade ersätta en religiöst, konstnärligt och filosofiskt inriktad kultur med en som var vetenskapligt orienterad.

Mot slutet av 1800-talet reagerade dock många vetenskapsmän och tänkare mot den vetenskapliga viktorianska naturalismen. Henry Sidgwick, Alfred Russel Wallace, Frederic W.H. Myers och andra accepterade visserligen vetenskapens begrepp och teorier, men inte att all mänsklig erfarenhet och alla ideal måste subsumeras vetenskapen. Vad dessa tänkare framförallt ville var att bevara människans andliga sida. Det fanns mer i himmel och på jord än någonsin vetenskapen hade drömt om. Dessa engelsmän kan sägas ingå i dep internationella idealistiska reaktionen mot positivismen som inkluderar William James i USA, Ravaission, Boutroux och Bergson i Frankrike och Hermann Lotze i Tyskland.51 Många av dessa tänkare som var missnöjda med vetenskapens ensidiga materialism sökte sig till spiritismen.52

Vetenskapliga naturalister hade förmedlat en bild av världen vilken tedde sig som en kopia av ett friktionslöst biljardbord som innehöll partiklar som knuffade till varandra i enlighet med Newtons lagar. Världen var ett system utan mening, enhet, vilja, frihet eller liv. Reaktionen mot detta system kom också i England. För många edwardianska intellektuella var "maskineri", "materialism", "natura­lism" och "mekanism" synonyma begrepp som representerade en livsfientlig civilisation. Spiritismen och vitalismen formulerade en kritik av den klockliknande värld som de vetenskapliga naturalisterna och maskinsamhället hade skapat. Det som bidrog till att kritiken mot den vetenskapliga naturalismen blev så stark mot slutet av 1800-talet var att den förknippades med industrisamhällets alla fasor.

De viktorianska naturalisterna trodde att de hade avskaffat metafy­siken, men under den Edwardianska eran återkom den med full kraft.53 De trodde att de hade gjort vetenskapen till den engelska kulturens ledstjärna, men vid sekelskiftet visade tidens litteratur större intresse för det vetenskapliga framstegets mörka sidor.54

60

4. Expansionism och restriktionism: från stormaktstid till romantik

Den korrekta relationen mellan tro och vetande och var man skulle dra den definitiva skiljelinjen mellan naturvetenskap och andra discipliner och tankefält har åtminstone sedan 1600-talet varit ett problem också i vårt land.1 Under 1600-talet var det konflikten mellan skolastikens filosofi och teologi å ena sidan och den "nya filosofin" och den vetenskapliga rörelsen å den andra, som i stor utsträckning bestämde debattens innehåll och form.2 "Luther, Cicero och Aristote­les - de utgjorde den treenighet, som gav stormaktsstidens lärda kultur dess innehåll.", skrev Sten Lindroth i Svensk lärdomshistoria och beskrev därmed också den ena sidans intellektuella arsenal.3 Coper-nikus kosmologi, Galileis mekanik och Descartes' filosofi utmanade den till synes eviga, logiska och förnuftiga aristoteliska världsbilden. Det var inget lättrubbat system som de filosofiska modernisterna och experimentella naturfilosoferna konfronterades med. Teologerna och peripatetikerna påstod sig ha både Gud, Aristoteles och vardagserfa­renheten på sin sida.

Skolastikern var inte motståndare till vetenskapliga observationer och experiment, men han ansåg att de mest betydelsefulla utförts redan under antiken och att det viktigaste som återstod var att kommentera de gamla mästarnas arbeten. När skolastikens sofistike­rade filosofi vacklade kom skriftens sanning att bli den sista bastionen mot den nya lärans anstormning. Bibeln var trots allt den ofullkomliga människans säkraste kälia till ku nskap om naturen.

Det blev nödvändigt för de "nya filosoferna" att inskränka Bibelns kunskapsmässiga auktoritet och utveckla en restriktionistisk strategi för att den rationella filosofiska metoden skulle få ökat svängrum. Henrik Sandblad berättar om de svårigheter detta innebar när en av Sveriges tidigaste cartesianer, filosofen och matematikern Nils Celsi­us, 1679 försökte disputera på en avhandling med namnet Deprirtcipiis astronomicis propriis. Sandblad skriver att Celsius mycket noggrant försökte förklara var gränsen för den bibliska kunskapsauktoriteten gick. Bibeln, menade Celsius, gäller bara för företeelser som rör saligheten. Utanför det området använder de heliga författarna ett språk som kunde förstås av det judiska folket i gemen och det språket

61

var inte ämnat fOr att beskriva naturen på ett exakt och korrekt sätt.4

Om man rätt tolkade Bibeln och inte i varje detalj gick efter dess bokstav behövde inte tron komma i strid med vetenskapen.

Det kanske bör påpekas att under den här tiden är det svårt att skilja mellan filosofi och naturvetenskap. Den intellektuella arbetsdelning­en utvecklade dem först senare till separe rade institutionella aktivite­ter. Processen som så småningom skiljer naturvetenskapen från filosofin hade visserligen redan kommit igång under 1600-talet, med naturforskare som Isaac Newton, Christian Huygens och Robert Boy le, men kopplingen levde kvar långt in på 1800-talet vilket benämningarna "natural philosophy" och "experimental philosophy" antyder. Början till en u ppdelning kan vi dock ana redan i stormakts­tidens Sverige; mellan å ena sidan vetenskap vid universiteten och å andra sidan mer praktiskt inriktad vetenskaplig verksamhet vid Gruvkollegiet och andra icke-vetenskapliga institutioner Under 1700-talet blev det i första hand Vetenskapsakademin som tillförsäk­rade naturforskningen en plats utanför universiteten.

Idén om att religion och vetenskap tillhörde två olika världar hade visserligen redan formulerats av Galilei, Descartes och andra, men i Celsius avhandling möter vi, enligt Sandblad, åsikterna för första gången i en svensk debatt. En omtolkning av skriftens kanoniserade budskap gjordes också av tidens övriga svenska cartesianer, t.ex. Johan Bilberg, Andreas Drossander och Petrus Hoffvenius.6 För att ge den nya filosofin ökat utrymme deklarerade man att den teologiska och vetenskapliga kunskapsvägen inte fick sammanblandas. "Uthi all lärdom bör göras en noga skilnad emillan det Naturlige liuset, och den h. skriftz uplyssning"., skrev Johan Bilberg un der de cartesianska striderna i Uppsala. 7 För de ortodoxa teologerna var den aristoteliska filosofin och den lutherska läran en sammansvetsad helhet. Om därför cartesianerna kunde få filosofi och teologi separerade, hade de också möjlighet att visa att den nya filosofin var ett mycket bä ttre redskap för den kristna tron än den gamla.

Ideligen fick de nya filosoferna försvara sig mot teologernas anklagelser om att de sysslade med trosfrågor, d.v.s. att de önskade penetrera tron med förnuftets hjälp. I ett svar på sådana beskyllningar, som prästerskapet hade framfört vid riksdagen 1686, svarade den cartesianskt dominerade filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet att det var falska anklagelser. Filosofin, skrev man, "inmänger" sig inte i religionen och trosa rtiklarna "uthan sätter thet för en grundregel, att dhe hemligheter, som äre oss i Guds ord uppenbarade, dhem böre wij med en helig troo anamma, och intet deruthi gjöra något ingrep med wårt så mechta inskränkte förnufft, hwilket en gång intet hinner tilffyllest uth ransaka dhet som för ögonen och naturligt är".8

62

De filosofiska modernisterna var dock rationalister som högt vördade förnuftets kunskapsförmåga, men de ansåg trots allt att det fanns utrymme för tro, religion och t.o.m. ett evigt oupplyst mörker i en värld dit inte förnuftet nådde. Hos t.ex. Olof Rudbeck d ä. - visserligen ingen fullblodscartesian - möter vi även en metodiskt grundad kunskapsskepticism och restriktionism som vi vanligen inte finner formulerad förrän betydligt senare.9 Han förmedlade en resignation inför världsgåtorna som liknar den vi mött hos många av 1800-talets engelska och tyska naturforskare. Naturfilosoferna kan inte nå kunskap om kroppens innersta väsen ens om de skär upp den eller studerar den med "microscopiet", hävdade Rudbeck. Och "de lära aldrig finna den förste punkten, varken huru han ser ut eller huru han i moderlivet först angripes och hanteras, utan allt detta föres fram av de lärde genom liknelser".10

En modern vetenskaplig metod fordrade att den peripatetiska filosofin trängdes tillbaka och ersattes med en ny, som enbart utgick från det mänskliga förnuftet och erfarenheten. Prästerskapet kunde inte acceptera den utmaningen. För dem var aristotelismen och kyrkans trossystern ett integrerat helt, liksom en gång för Thomas av Aquino. En förändring av världsbilden eller av den vetenskapliga teorin tolkades som en förändring av trosinnehållet. Skolastiken hade så fullständigt lyckats kris tna Aristoteles, att varje ifrågasättande av Filosofen sågs som ett kätterskt angrepp på kristendomen själv. Visserligen k unde stormaktstidens teologer tänka sig att kunskapen om naturen genomgick förändringar. Den förändringen skulle dock grunda sig på nya erfarenheter och observationer inom den hävd­vunna världsbildens system och inte genom att införa nya påfund.

Att tvingas inskränka naturfilosofin till de yttre sinnenas simpla registrerande var naturligtvis inte lockande för de rationalistiska cartesianerna. "Ty", skrev filosofiska fakulteten vid Uppsala universi­tet, "om man i naturens åskådande och betrachtande skall bindas thär till, att man brukar blötte ögonen och dhe andre exterioribus sensibus, men inte förnuftet, så blifwer philosophien mehr ingen philosophie, uthan ett dumbt register och memorial uthaf dhet man seer och höör; där lijkwäl en philosophi rätta ämbete och hufwud-syssla är, till att intet stanna wijd ytan och extremum verum corticem, uthan bjuda till så mycket möjelig är att efftersöka deras sanskyldige orsaker och uhrsprung."11

När filosoferna både med hjälp av förnuftet och sinnesorganen ville söka naturföreteelsernas orsak och ursprung, förstår man att en kollision med teologerna var oundviklig. Det är den konfrontationen som Rolf Lindborg skildrar i sitt arbete Descartes i Uppsala. Även om cartesianerna deklarerade att man önskade skilja tro och vetande åt,

63

skedde detta inte alltid i praktike n, framhåller Lindborg. Filosoferna poängterade nämligen gärna att cartesianismen kunde användas till den rena lärans försvar, något som i hög grad stred mot allt vad som tidigare framhållits om att hålla isär filosofi och teologi.12

Förhållandet mellan tro och vetande, teologi och filosofi, blev inte definitivt reglerat efter de cartesianska stridernas slut. Men det blev nu i varje fall möjligt att vid universiteten framföra moderna naturve­tenskapliga idéer. Det kan konstateras oavsett hur vi tolkar stridernas resultat. Nästa stora filosofiska system som infördes på den svenska intellektuella scenen, gav också det upphov till stridigheter om den önskvärda relationen mellan tro och vetenskap. Nu var det Wolffia-nismen, en tysk importprodukt som introducerades i vårt land under 1700-talets första hälft, som oroade de ortodoxa teologerna. Wolffia-nismen, vars svenska historia har skildrats av Tore Frängsmyr i Wolffianismens genombrott i Uppsala, var en extremt rationalistisk filosofi, uppbyggd kring en eklektisk sammanfogning av tankestoff från Descartes, Spinoza och Leibniz som hade sin främste företrädare i den tyske matematikern och filosofen Christian Wolff.13

Wolffs expansiva rationalism^ blev ett nytt problem för 1700-talets teologer, när man äntligen lärt sig bemästra den cartesianska dualis­men. I en förklaring till varför man inte kunde godkänna en avhandling av wolffianen Anders Olofsson Knös, skrev teologiska fakulteten i Uppsala att "det uti dessa allt för kitsliga och uppå allehanda nyheter begifna tider nog står till b efarandes, att det ena steget föder det andra och vill ä ndtligen stiga så långt, att till den uppenbarade himmelska sanningens största men och eftersättande rationalismen alldeles får öfverhand".14

Spänningen mellan wolffianism och luthersk teologi återspeglade den idealtypiska motsättningen mellan filosofi och teologi överh u­vudtaget. Utgångspunkten för filosofen är människan och hennes förnuft, medan teologen utgår frå n Gud och hans i Bibeln u ppenba­rade sanningar. Filosofen tror sig kunna förklara Gud med h jälp av det mänskliga förnuftet, medan teologen tror sig nå kunskap om människan utifrån Guds position. Vad teologerna reagerade mot i wolffianen Knös avhandling var uppfattningen att det behövdes förnuftskunskap för att vinna klarhet i det kristna försoningsbudska­pet. Den "naturliga religionen" var, enligt Knös, inte en tillräcklig grund för trons upprätthållande. Detta uppfattades, skriver Claes Annerstedt, som ett rationalistiskt intrång på teologins domäner och vid prästmötet i Strängnäs fördömdes en avhandling "som icke iakttog gränserna' mellan trons mysterier och förnuftet". 15 Filosoferna skulle minsann inte få "behandla de uppenbarade sanningarna med filoso­fisk skrifart och metod".16

64

Det var nu inte bara teologer som invände mot "gränsöverträdel-serna". Till slut kom även Kungl Majt att ingripa i de ständiga gränskonflikterna. Med ett brev om censur av disputationer till skydd för den rena läran förklarade man 1749:

"l:o: At philosophi wid academierne icke skola uti collegier och föreläsningar eller uti disputationer och andre skrifter framkomma med sådane materier, som röra och endast tillhöra wår christeliga läras trosarticlar; emedan thesse ämnen på intet sätt höra till en philosophi giöromål ock sådant jämväl med academiske constitutionernes 18 cap. enligt är."17

Ur flera källor, wolffianismen var en av dem, emanerade fysikoteolo­gin, som vi tidigare mött i sin engelska tappning. Den blev så småningom en av de accepterade formerna för att söka kunskap om naturen och Gud, som fick fast mark under fötterna sedan den WolfTska läran tagit sig igenom skärselden och etablerat sig som något av officiell och med tiden ortodox universitetsfilosofi i Sverige. Genom fysikoteologin sökte forskaren visa att hela tillvaron hade ett ändamål och ett syfte och att studiet av naturen gav bevis för Guds existens. "Allting i skapelsen", skriver Sten Lindroth, "vittnade om sitt gudom­liga ursprung, jordens myller av levande varelser strävade mot förutbestämda mål som var fördolda för dem själva. I denna den bästa av världar var allt ordnat på underbaraste sätt... Vilken härlig och vis inrättning var inte den newtonska tyngdkraften, hur artigt*, hur 'kuriöst* var inte insekterna hopsatta, vad kunde inte sägas om vindens förmåner och tjänster i mänskliga levernet. Universum var en fullän­dad harmoni där allt hängde samman, länk efter länk".18

Naturforskarna John Ray och Carl von Linné sökte efter "Guds fotspår" i naturen och naturforskning blev på det sättet egentligen teologi med hjälp av naturen. Snart kom begreppet teologi att appliceras på en mängd skilda discipliner, som istället för att skilja vetandet från tron gjorde allt till teologi: astroteologi, hydroteologi, insektoteologi och ornototeologi.19 "Den fysikoteologiska världssy­nen", summerade Sten Lindroth", gick ut på att finna en mening i naturen, och den ambitionen var ingen dålig jordmån för fruktbara vetenskapliga frågeställningar".20

Linné, Sveriges mest inflytelserike vetenskapsman, gjorde inte bara naturforskningen till en gudstjänst. Han ville nå sinnlig kunskap om naturen. Han var en empiriker som observerade och ordnade allt hans skarpa ögon kom i kontakt med. När vi säger att Linné satte sinneskunskapen högt, betyder det inte a tt hans kunskapsmål låg på ytan. För Linné var det naturhistoriens uppgift att spegla naturens eget arrangemang av former. Det fanns en harmoni mellan naturen själv och människans naturkunskap och den harmonin vilade på ett

65

gemensamt ursprung i Gud. Naturhistorien nådde därför på erfaren-betens väg till tingens inre ordning.21

Detta sökande efter tingens inre ordning demonstrerade också den praktiskt lagde Mårten Triewald i sina föreläsningar om naturkun­nighet på Riddarhuset.22 Med ett poetiskt språk, som borde vara rena delikatessen framför ögonen på varje analytiker av den mansdomine-rade vetenskapen, skildrade han vägen till sanningen om naturen: "Sanningen är en Möö med slöjor betäckt, desse måste wi förut upphäfwa; Hon bör skådas naken, och närmare undersökas, på det ej det ringaste af des Egenskaper måtte undfly wåra Sinnens Skarphet. Uti Naturkunnigheten kunna desse Slöjor intet annorlunda än genom Experimenter å sido skaffas, hwarutaf det första, som anställes, borttager Kiortelen, det, hwilket på annor art förrättas, Under päijen, och det tredie, som ännu på nytt sätt går tillwärka, och andra Phaenomena wisar, omsider sielfwa Särken. På det sättet står hon nu där helt naken, och med sin glimmande Spira, uplyser alt hwad tillförene fördåldt och mörkckt warit, och tillåter oss, at betrachta och klarligen skönja alla Sakers skönhet, Enfallighet, Ordning och Byggnad.. .Ibland bedrager Särkens finhet wåra ögon, at tro henne wara naken, då hon likwäl ännu der med är förhyld."23

För 1700-talets naturforskare var det möjligt att samtidigt ansluta sig såväl till fysikoteologin och teleologin som till ett mekanistiskt och empiriskt perspektiv. Utav just empiriska och restriktionistiska skäl hade Torbern Bergman kritiserat Linnés paradisuppfattning, skriver Tore Frängsmyr i Geologi och skapelsetro. Man skall inte som Linné, menade Bergman, mästra skaparen och söka efter avsikterna och ändamålen i hans plan. Naturforskaren kan endast förstå de yttre skeendena, d.v.s. naturlagarna.25 Några naturforskare och populär­vetenskapliga författare förkastade alla försök att söka efter naturens "sanskyldige orsaker och uhrsprung". Natursvärmaren Johan Fischer­ström gick så långt i principiell restriktivitet att han deklarerade det vara förmätet att söka nå kunskap om hur universum fungerade. Universums lagar kunde bara Skaparen känna till. "Hwarför", frågade Fischerström, "skole wi befatta oss med saker, som öfwerstiga wår krets?"26

Kunskapsskepticismen blev också något av ett mode i litterära kretsar. Thomas Thorild uttryckte tidens skeptiska inställning till såväl sinnes- som förnuftskunskapen redan som nittonåring: "Hvad vi Tro oss upptäcka i naturen är icke annat, än bilder, likheter och jemförelser. Hvad vi kunna äga i förståndet, icke annat, än sköna föreställningar och mer eller mindre ädla villfarelser."27 Udden var hos Thorild riktad mot de spekulativa, metafysiska och rationalistiska systeYnfilosoferna av skolas tiskt snitt, men även mot de naturveten­skapliga synteser som Newton och Descartes formulerat. Det var i Rousseaus och Bacons anda som många upplysta tänkare vid slutet av 1700-talet fordrade empiri och rena naturstudier och man vände sig

66

mot allt som liknade skolastiskt systembyggande.281 det tankeklimatet kom de deskriptiva naturvetenskaperna att få en privilegierad ställ­ning i relation till fysiken och kemin. Den positionen kunde biologin behålla långt in på 1800-talet.

Naturfilosofen skulle hålla sig inom det område som kunde belysas av våra sinnesorgan och det mänskligt begränsade förnuftet. Det var förenat med stora faror att överskrid) den gränsen. Vikten av återhållsamhet och försiktighet i naturforskningen påpekades bl.a. av den naturvetenskapligt intresserade riksantikvarien Gudmund Adler-beth när han inför vetenskapsakademin 1790 höll sitt Tal om en filosofisk varsamhet vid naturens beträktande. Om man går utom erfarenhetens och förnuftets råmärken hamnar man, i likhet med de antika naturfilosoferna, i metafysikens dunkla marker, poängterade Adlerbeth. I likhet med Thorild och det sena 1800-talets restriktionis-tiska naturvetenskapsmän varnade han för de systembyggare som lättvindigt trott sig ha upptäckt sammanhanget i naturen: "Systemen äro i allmänhet så mycket mera förledande, som deras uphofsmän och förfäktare äro Män af Snille, hvilka håglöse för den tåliga och sena noggranhet, h varmed Naturen vill studeras om hon skall kännas, kasta uppå henne några flygtiga blickar, uppdraga därefter grundrit­ningen till sin lärobyggnad, sammansöka och göra gällande alla de skäl, hvilka tala till dess försvar, med samma konst, som de förtiga eller förtyda dem,hvilka kunna anföras för motsatsen/*29

Trots att naturforskning blev något av ett nationellt särdrag hos den bildade svensken under frihetstiden, rådde åtminstone på ytan har­moni i relationen mellan tro och vetenskap. Det blev t.o.m. en självklarhet för prästmannen att söka sanningen i såväl herbarium som katekes. Spridningen av den naturvetenskapliga andan, åtmins­tone fram till slu tet av 1700-talet, skedde utan att några högljudda fanfarer utstöttes. "Segrarna vanns väl mest i det tysta", skrev Sten Lindroth, "villfarelserna utrotades - för att tala med Condorcet - utan att man syntes angripa dem."30

Även om en del "villfarelser" utrotades under 1700-talet, skapades också nya. Bland frimurare, i hovkretsar och "hemliga" sällskap roade man sig med ockulta modevetenskaper, medan observatorier, labora­torier och botaniska trädgårdar befann sig i ett långt framskridet förfall. Karin Johannisson har skildrat det sena 1700-talet som en dyster tid för svensk naturvetenskap. Det var en tid då naturveten­skapen förlorade såväl sin ekonomiska som ideologiska funktion och dessutom mycket av sin publik och status.31 Inte ens Kellgren och Rosenstein som framträtt som några av den svenska upplysningens mer kända propagandister, fann det vara speciellt angeläget att nå vetenskaplig kunskap om djuren, människokroppen eller planeterna.

67

Känslan, själen och moralen var det viktigare att känna till. Den romantiska reaktionen mot "flack" förnuftsdyrkan och utilita­

rism och den avoghet som vissa estetiskt känsliga romantiker visade de vetenskaper som studerade den döda naturen, var således redan förarbetad. Karin Johannisson summerar det dystra tillståndet för naturvetenskaperna vid sekelskiftet 1800 på det här sättet:

"Ideologiskt funktionslös går naturvetenskapen in i en lakun. Den represente­rar inga politiska, sociala eller moraliska nyttoaspekter, inga löften eller framsteg, inte heller ett förhållande till naturen som stämmer med fysiokratiskt och rousseauanskt färgad idealisering, mot 1700-talets slut stegrad till känslo­samt natursvärmeri. I stället associeras den med värden som tiden strävar att höja sig över. Under svensk upplysning vässas de vapen som i dubbel bemärkelse kommer att pressa naturvetenskapen mot marken vid 1800-talets början. Övergången mellan 1700-talets utilism och 1800-talets idealism är därmed långt ifrån så abrupt som bl.a. romantikens egna ideologer velat göra gällande."32

Redan tidigt under det nittonde seklet kan vi lägga märke till åtminstone två olika former av meningsbrytningar som berör synen på naturkunskapens kompetensområde.33 På den ena nivån har vi meningsskiljaktigheter om vad som skall anses vara vetenskap. Här möter vi bl.a. den klassiska striden mellan ett empiriskt och rationa­listiskt vetenskapsideal. Den empiriska vetenskapssynen var en vida-reföring av 1700-talets vetenskapsideologi som hämtade näring ur Francis Bacons induktiva forskningsprogram. Många praktiskt verk­samma naturforskare var säkerligen empirister utan att närmare reflektera över saken. De sökte efter förmåga att nå kunskap om yttervärlden, utan att snegla åt några filosofiska hårklyverier. Gunnar Eriksson har påpekat att den handfull naturforskare som fanns bland Uppsalas professorer vid 1800-talets början "tycks ha varit försiktiga naturer, som ogärna sade något om de yttersta frågorna i sina vetenskaper".34

Rationalismen hade sin förankring i den filosofi som uppfattade sig själv vara vetenskapernas vetenskap. Med inspiration i traditionen från Platon, Leibniz, Kant, Fichte och hemmasonen Benjamin Höijer lärde filosoferna sina adepter att det var människans egen tankeakti­vitet som skapade verkligheten. Vetenskap och forskning var i första hand "subjektiva" skapelseprocesser. Ur allmänna satser skulle prin­ciper och hypoteser på ett spekulativt sätt deduceras fram och först därefter sökte sig vetenskapsmannen till det enskilda och individuella.

På ett annat plan kan vi notera spänningen mellan de romantiska och filosofiskt idealistiska naturforskningsidealen och den s.k. rena naturvetenskapen. Det var en motsättning som ofta sammanföll med den första. Den nya romantiska rörelsen hade universella ambitioner.

68

Den krävde att den idealistiska metafysiken också skulle få en synlig position inom naturforskningen. Fantasier, aningar, symboler, ana­logier och bilder ville romantikerna införliva i den vetenskapliga metodarsenalen. Inom kort vanns både botanister och medicinare för de nya signalerna. Nu skulle det vara naturvetarens uppgift att ännu en gång söka efter den gudomliga skönheten, allmakten och harmonin i naturen eller bland växter och djur återfinna den andliga kraft och de ideala "urbilder" som genomtränger och formar allt.35

Bland ett fåtal naturvetenskapsmän vid universiteten i Lund och Uppsala eller Karolinska institutet och Vetenskapsakademien i Stock­holm fanns de som misstänksamt tog del av romantikernas budskap. Jöns Jakob Berzelius var den mest framträdande av de forskare som intog en skeptisk hållning till naturfllosoferandet. Men även de naturvetenskapliga forskarna var barn av sin tid och trots att de tog avstånd från de värsta excesserna i spekulation, motiverade även de någon gång sitt vetenskapliga arbete med trosargument.36

Berzelius var den vetenskapsman som kom att gå i täten för att försvara ett empiriskt och restriktionistiskt forskningsideal. Han torgförde den till synes okontroversiella åsikten att naturvetenskapliga teorier skulle testas av erfarenheten och kontrollerade fakta. Teorierna fick man lov att förändra om fakta sade dem emot "och på detta sätt skola tvifVelsutan från tidehvarf till tidehvarf föreställningssätten ombytas, i mon som erfarenheten utvidgas, och det fullt rigtiga kanske aldrig uppnås".3.7-

Berzelius var främmande för den romantiska naturfilosofi som från Tyskland spred sig till de svenska botanisterna, zoologerna och medicinarna. Själv hade Berzelius snarast sina ideal förankrade i upplysningstraditionen. På det område där han var expert, inom den kemiska vetenskapen, lanserade romantikerna en s.k. d ynamistisk materieuppfattning mot den atomistiska. Av både metodiska och experimentella skäl kunde inte Berzelius ansluta sig till vare sig den kantianska eller romantiska versionen av dynamismen.38 Motståndet mot naturfilosofin från Berzelius sida signalerar inte att vi här möter en radikal materialist. Tvärtom skrev han tidigt om "lifvets okända orsak" och om det "obegripliga", som snarare markerar att vi har att göra med en människa som ställer sig skeptisk till tron på någon slutgiltig kunskap om materien.39

Motsättningen mellan "naturfilosofi" och "naturvetenskap" tog sig många uttryck. Även när disharmonin formellt manifesterade sig i mycket konkret form, som om Karolinska institutets rätt att promovera doktorer, dolde sig latent en dimension som var filosofisk och vetenskapsideologisk. Enligt Israel Hwasser, den idealistiska medici­nens främste företrädare, utgjorde universiteten en enhet som åter­

69

speglade vetenskapernas högre gemensamma andliga mål. Detta framhöll han bl.a. i den stridsskrift - Om Carolinska institutet. Betraktelse öfver det medicinska uppfostringsverkets nuvarande tillstånd -som han 1829 utgav under pseudonymen E.R.U.F. (En Röst Ur Fängelset). Vid universitetet skapades verklig vetenskap, framhöll Hwasser. När det speciella och inskränkta medicinska institutet i huvudstaden krävde rätt att promovera medicine doktorer innebar det att den idealistiska vetenskapsidén - tron pä vetenskapens ideala enhet - utsattes för ett övergrepp. Det som kemisten Berzelius och anatomen Anders Retzius sysslade med kunde vara hur lovvärt som helst, fullvärdig vetenskap var det dock inte, framförallt inte när forskningen bedrevs isolerad från övrig lärdom.40

Hwassers åsikt var att ett universitet inte kunde fungera som vetenskapens materiella uppenbarelseform om det inte hyste en medicinsk fakultet och omvänt kunde inte en medicinsk högskola fylla sin uppgift om den inte var inkorporerad i universitetet. Bakom Hwassers negativa hållning till det Karolinska institutet låg en rädsla för att dess framgång skulle förvandla den medicinske vetenskaps­mannen, läkaren, till hantverkare. Det var en förvandling som kunde komma att göra medicinen till teknik istället för vetenskap. De vetenskapsmän och den liberala opinion ur den nya medelklassen som försvarade Karolinska institutet ansåg å sin sida att de själva och institutet försvarade naturvetenskapen mot det antikverade naturfilo­sofiska svärmeri som florerade vid landsortsuniversiteten.

Berzelius motsatte sig inte bara den romantiska naturfilosofin när den berörde hans egen disciplin. Även romantiker inom andra naturvetenskapliga verksamhetsfält drabbades av hans kritik. I ett brev till sin vän, den romantiskt påverkade biologen Agardh, kunde han t.o.m. titulera romantikernas okrönte konung, filosofen Schelling, "den sanslösaste av alla naturforskare".41 När Agardhs egen lärobok i botanik utkom frågade Berzelius om författaren gripits av "vetenskap­lig somnambulism".42 Berzelius uppskattade inte poesi, svärmeri och briljans om det dolde sanningen. Han förkastade allt tal bm högre och lägre krafter i naturen och meningar som påstod att "sojen tänker för gräset, för granen och tallen" eller att "inteligenzen är korpens och kråkans sol".43 Själv försökte han aldrig formulera någon samman­fattande världsåskådning, framhåller både Anders Lundgren och Tore Frängsmyr i sina studier av Berzelius.44 Han var en av dem som bidrog till att av-ontologisera naturvetenskapen så att den slapp fråga sig hur världen "egentligen" var beskaffad.

Även om Berzelius av vissa romantiker beskrevs som en krass materialist, var han i själva verket ett tidigt exempel på en restriktio-nistisk vetenskapsman. Men, och det relativiserar påståendet något,

70

han var det med en hel del naturteologi i bagaget. Till sk illnad frän sina Asiktsfränder en generation senare kunde han nämligen ge uttryck för uppfattningen att bakom naturföreteelserna fanns ett gudomligt förnuft som styrde skapelsen mot ett fjärran mål. Han kände aktning för den skapande kraft som uppenbarade sig när naturen utforskades.45 Borta var visserligen romantikernas mest högt flygande spekulationer, men det var ändå en självklarhet för den "rene" naturforskaren att antyda att naturen hade ett gudomligt ursprung.

Naturvetenskapen fungerade under vissa perioder av 1800-talet i första hand som en utsmyckning på teologernas och filosofernas "högre" sanningar. Inga större resurser satsades på verkligt experi­mentell naturforskning. Den romantiska, senare framförallt vagt idealistiska och religiösa tidsandan, uppmuntrade inte till naturve­tenskapligt sanningssökande. Det var ädlare och mer samhällsnyttigt att ägna sig åt teologi, juridik och filosofi i den kungliga ämbetsman-nastaten. Med "vaksam misstro", säg er Sten Lindroth, "betraktade tidens filosofer och teologer den moderna naturvetenskapen".46

Denna misstro klagade ibland naturforskarna över. Fysikprofessorn Fredrik Rudberg ondgjorde sig över förhållandena i Uppsala under 1820-talet och sa att de enda vetenskapliga instrument som fanns vid universitet var elektricitetsmaskiner och någon gammal laterna mà­gica. Det finns ingen vid Uppsala universitet som "intresserar sig för någon undersökning, som tillhör de exakta vetenskaperna", klagade han uppgivet.47

Den idealistiska och nyhumanistiska kulturdominansen över uni­versitetslivet håller i sig under hela artonhundratalet. Trots den strid för en mer praktiskt inriktad högre utbildning som förs av Johan Gabriel Rickert och andra storstadsliberaler, är det den konservativa universitetsidén som segrar. Men även om naturforskningen hade en svag ställning vid universiteten kunde de ideal som Berzelius repre­senterar omsättas i praktiken vid t.ex. Karolinska mediko-kirurgiska institutet och Vetenskapsakademin. Under 1800-talets första del var det dock ett fåtal forskare som öppet visade sitt missnöje med den idealistiska och nyhumanistiska kulturdominansen.

De flesta naturvetenskapsmän befann sig i harmonisk symbios med den religiösa världsbilden, den nyhumanistiska bildningssynen och den idealistiska universitetsideologin. Företrädesvis var det biologer­na som hade tillförsäkrat sig en hedersplats vid teologernas och filosofernas bord. Biologerna kunde ge konkretion åt Guds storslagna skapelseverk och empiriskt beskriva livets planmässiga strukturering. Detta var precis vad naturforskaren förväntades göra. Gunnar Eriks­son sammanfattar hans funktion som att "inom sina ramar bidra till

71

förståelsen av det mänskliga samhällets djupare bestämmelse: ty naturen uppfattades som en del av den ofantliga kedja av andliga stadier varav verkligheten är uppbyggd".48 Både biologen Elias Fries och medicinaren Israel Hwasser fruktade, i likhet med övriga akade­miska ämbetsmän, den nya mekanistiska och materialistiska menta­liteten som antogs leva inom laboratorievetenskaperna. Relationen till trons upprätthållare var däremot god, även om man någon gång kunde beklaga att alltför lite resurser blev över när de spekulativa vetenskaperna fått sitt.

Även de n åldrande Esaias Tegnér klagade över a tt inte naturve­tenskapen fått den ställning i vår bildning som den förtjänade. "Kan det vara förnuftigt", frågade ha n i ett tal på Wexiö gymnasium 1843, "att göra sig hemmastadd i Grekland och Rom, och deremot leka främmande i den verld, som omgifver oss från vaggan till grafven och tränger sig in på alla våra sinnen? Skulle, med ett ord, naturens bok vara den enda af alla böcker, som ej bildade, och således utan allt värde för uppfostran? Ack, det nya Testamente, som kommer ut hvarje vår, der bokstäfverna äro blommor och musikbilagorna fågelsång, -den Bibel, som är tryckt med silfverstil på himmelsblått, och öppnas hvarje qväll öfver våra hufvuden, der kapitlen äro konstellationer, och hvarje ord en glänsande stjerna, - eller den vishet, som tränger på djupet och ransakar dess innandömen, refbensbyggnaden i jorden, -skulle icke denna bok vara menniskolifvets hufvudbok, och föga mindre värd, än Hellas och Rom, huru mycket jag än värderar dem?'49

På 1840-tal et då den romantiska hänförelsen lagt sig presenterade Elias Fries i den akademiska stridsskriften "Äro naturvetenskaperna något bildningsmedel?" en vanlig uppfattning om naturkunskapens relation till religion och filosofi. Fries varnade för att naturveten­skapen kunde leda till farliga avvikelser: naturalism, panteistisk hedendom och muhammedansk deism. Dessutom, skrev Fries, kunde ett ensidigt betonande av naturvetenskapens praktiska nytta vrida den i materialistisk riktning. Den riktiga vetenskapliga insikten, som insåg att det fanns en harmonisk samordning av tingen förverkligade av ett högre förnuft, kunde däremot fungera som motvikt till en gryende materialism och egoism. Naturvetenskaperna borde ingå i d en hu­manistiska bildningen, men då måste deras lärare få högre status och "en och annan af de spekulativa vetenskaperna få maka åt sig "50

Allmänheten och statsmakterna borde belöna naturforskarna efter förtjänst, ty vad dessa gör är ju "att som den Eviges präster i naturen söka och förkunna de i denna uppenbarade enkla sanningar"51

Det var nu inte alla naturvetenskapsmän som kunde legitimera sin verksamhet på detta andliga plan. Naturalhistorikerna eller biolo­gerna intog en särställning för de är benägna att tro, till skillnad från

72

de mekanistiskt och matematiskt tänkande vetenskapsmännen, "det oorganiska vara en produkt af lifvets skapande förmåga"52 Vid mitten av 1800-talet var relationen mellan olika naturvetenskapliga discipli­ner, tankestilar och forskningsprogram ingalunda harmonisk. Trots att alla naturvetenskapliga ämnen levde på en mager kost, och sammanhållning mot de privilegierade spekulativa vetenskaperna borde varit fördelaktig, riktades från t.ex. Fries och Hwasser ständiga angrepp mot de forskare som ägnade sig åt den ovärdiga livlösa naturen. Fries varnade ofta för naturlärans (astronomi, fysik och kemi) mekanistiska, rationalistiska och materialistiska tendenser. Mot me-kanister som Schwann och Schleiden var han mycket kritisk och det forskningsprogram som den mekanistiska fysiologin representerade var honom fullständigt främmande. Fries frågade, med udden riktad mot den "reduktiva mekanicismen": "Är det en mera djerf hypotes, att menniskan tänker sjelf, att djuret rör sig sjelf, plantan sjelf fram­bringar de bestämda formerna för sin organism, än att grundämnena i sina olika föreningar frambringar tänkandet, den fria rörelsen och de typiskt oföränderliga formerna?"53

Att vara den eviges präst i naturen innebar inte att naturhistorikern förvandlades till metafysiker. Fries poängterade att "allt transcenden-talt, liksom allt öfversinnligt, ligger utom Naturalhistoriens gräns".54

Särskilt frågan om hur, var och när växter och andra ting uppstod måste förbli obesvarad.55 Denne restriktionist hade svårt att samsas med naturteologen som bodde i samma kropp och som ansåg att "I begynnelsen skapade Gud", var det enklaste svaret på de transcen-dentala gåtorna.56 Hos Elias Fries var en ambivalent och urvattnad naturteologi vid seklets mitt något av en "överideologi". Bortom det forskningsbara fanns alltid det outgrundliga där tron härskade oinskränkt. Borta var nu det tidiga 1800-talets ungdomliga och romantiska tro att världsgåtorna var på väg att lösas med naturfiloso­fins hjälp. Fortfarande var det naturvetarens yttersta uppgift att ådagalägga Guds allmakt, vishet och godhet i naturen. Nu skulle det ske på ett mer ödmjukt sätt och i professionella sammanhang strävade naturvetenskapsmannen efter att uttrycka sig allt mer neutralt och kanske opoetiskt. Inför den läsande allmänheten kunde man dock missionera mer öppenhjärtigt. Här kom de engelska Bridgewaterav-handlingarna att fungera som ett mönster. I dessa uppbyggliga traktat, som utgavs på 1840-talet i Zacharias Häggströms Bibliothek i populär naturkunnighet, kunde man på nytt få bevisat att hela naturen var konstruerad efter en gudomlig plan.57

Under de århundraden vi snabbt marscherat igenom utvecklades nästan alla debatter om relationen mellan vetenskap och världsbild till en diskussion om religion. Den kristet religiösa inram ningen i sig

73

själv sattes däremot aldrig ifråga. Både naturforskare inspirerade av Francis Bacons induktiva forskningsprogram och ortodoxa teologer legitimerade sin intellektuella aktivitet med hänvisning till Gud. Både Berzelius och de romantiska naturfilosoferna såg ytterst ett gudomligt förnuft bakom skapelsens uppenbarelseformer. Som vi har sett uppstod ändå konflikter. De empiriska vetenskapsmännen begrän­sade naturvetenskapens kompetensområde till naturen så som den framträder för människan. Fysikoteologer och romantiska naturfllo-sofer var på jakt efter en högre mening. Konflikterna som skildrats i detta kapitel dog inte ut ens under det moderna genombrottet vid slutet av seklet. Vi kommer at t möta dem igen.

74

5. Bo strömianer och naturforskare vid naturvetenskapens gräns

Inledning

1800-talets samhälleliga modernisering och naturvetenskapens teore­tiska och praktiska expansion tillspetsade den svenska debatten om naturvetenskapens gränser. Darwinism, mekanistisk fysiologi, aktua-listisk geologi, nya teorier inom fysiken och många andra nyheter, kom att i ännu högre grad än tidigare ifrågasätta det till synes harmoniska förhållandet mellan världsåskådning, teologi, filosofi och naturvetenskap.

Sverige befann sig under 1800-talets senare del i det som brukar benämnas det moderna genombrottet; ett genombrott som inte bara skakade om den litterära scenen, som på 80-talet, utan berörde nästan alla områden av samhällslivet. Nu var inget längre stabilt och säkert. Den traditionella ämbetsmannaintelligentian utmanades från alla håll av krafter som ifrågasatte den etablerade idealismens och den kyrkliga ortodoxins legitimitet som sanningsnorm och därmed dess bärares samhällsposition. Det var en utmaning som besvarades från den konservativa sidan och som resulterade i den svenska kulturkamp vi förknippar med 1880-talet, men som pågick betydligt längre och som hade sitt ursprung tidigare under seklet.

Det konfliktperspektiv som vi hä r antyder får inte dölja det faktum att mycket förblev vid det gam la. Även om idéernas marknad ibland verkar lika föränderlig som modets, så finns där också stabilitet och trögrörlighet. Trots förändrade politiska, tekniska och sociala förhål­landen lyckades traditionella intellektuella, som hade sin "organiska" ställning i det förmoderna ståndssamhället, bevara en stark position inom kulturlivet.

1800-talets kulturella mönster var aldrig statiskt och därför kom debatten om gränsen mellan naturvetenskap och världsåskådning att föras under förändrade omständigheter. Det som 1870 var den dominerande inställningen i denna debatt var det inte på samma sätt trettio år senare eller tidigare. Den engelske dramaforskaren och

75

kultursociologen Raymond Williams har myntat de historiskt töjbara begreppen "dominerande, kvarlevande och framträngande kulturer", som namn på "delkulturer" som existerar inom ramen av en nationell kultur.1 Under den omvälvande perioden från 1870-talet till första världskriget kan man kanske säga att en strömning i kulturlivet som tidigare varit "dominerande" allt mer blev "kvarlevande", i den meningen att den fortsatte att anknyta till kulturella och sociala mönster som inte längre innehade hegemoni i det moderna Sverige som var på väg att formas. Vid sekelskifte t är det uppenbart att den opinion som artikuleras av t.ex. konservativa teologer och filosofer representerade en föråldrad inställning till viktigare moderna feno­men inom vetenskap och samhällsliv. När Nya Vexiöbladet 1906 diktade om vetenskapsmännen som den nya tidens gudar var det utifrån en tillbakaträngd position:

"Hvar liten man nu stolt sig skrudar i vetenskapens sida dräkt och ropar:'Vi, ej andra gudar, må dyrkan få af mänskors släkt. Den gamla tron får ingen hysa. Man följa må och tro på oss! Vi går i teten och vi lysa med m änskosnillets klara bloss. Vi rä knemänskor, fysiologer och vi kemister in om kort förmår att lösa livets frågor med formler, knivar och retort/ "2

Den människa som bittert klagade över tidsandan och naturforskar­nas expansionism i den här dikten var visserligen mycket aktiv i det tidiga 1900-talets samhälls- och kulturdebatt. Men hon saknade förankring bland dem som bar upp moderniseringen av kulturen och samhällslivet.

Sveriges samhällsbyggnad och kulturella övervåning höll på att möbleras om under 1800-talet, men det var många som ville påverka möbleringen. De konservativa och ortodoxa ville ha allt på sin gamla plats, moderna teologer och filosofer ville se små förändringar, en del moderna naturforskare nöjde sig med att få möblera sig eget rum, medan de radikala helst ville att hela möblemanget byttes ut mot något nytt och ljust.

Samhällelig arbetsdelning - som på vetandets område yttrar sig i professionalisering och specialisering - leder så småningom till en splittring av en tidigare sammanhållen kultur. Denna differentiering gör att det långsamt under 1800-talet blir allt svårare att finna en

76

gemensam grund för det offentliga samtalet. Tidigare har vi sett hur en sådan gemensam referensram förband åtminstone naturforskare och teologer: det andligas universella närvaro. Att referensramen var gemensam innebar inte att relationen då var konfliktfri, utan att konkurrerande idéer och grupper sökte sin legitimitet ur samma källor. Med sekulariseringen, som bl.a. tog sig uttryck i en a ntimeta-fysisk inställning bland naturvetenskapsmännen och i allt mer modesta världsbildsambitioner hos filosofer och teologer, försvann religionen som samhällets privilegierade kulturkitt och människorna tvingades leva i en värld med många 'sanningar".

Det fanns nu en naturvetenskaplig "sanning", en konstnärlig, en filosofisk o.s.v. Vi återfinner i samhället ett antal differentierade "sanningar" som utvecklats inom olikartade tankekollektiv. Inom de olika tankekollektiven utvecklas olika tankestilar, symboliska uni­versa eller världsbilder, som har mycket svårt att kommunicera med varandra. Genom att idéer under 1800-talet och det tidiga 1900-talet producerades i heterogena tankekollektiv med skilda idéreferenser, som t.ex. en teologisk tidskrifts redaktion, ett vänskapskotteri av lärare vid Stockholms Högskola, ett filosofiskt seminar ium eller en radikal studentförenings styrelse, fick också de begrepp som kom till an­vändning i debatten olika slags "laddningar". De begrepp som ofta begagnas i det intellektuella meningsutbytet ges ett s tarkt känsloin­nehåll. När ord som "materialism", "monism", "positivism", "meta­fysik", "andlig" eller "ignorabimus" återfanns i en text eller i ett tal skapade de omedelbart vänskap eller fiendskap. Orden manade mer till strid än de hjälpte till att utreda vetenskapliga, filosofiska eller religiösa problem. Dessutom innebar vetenskapens specialisering att de interna språken inom de olika disciplinerna "effektiviserades", matematiserades och sofistikerades tills de förlorade kontakten med vardagsspråket. Framväxten av den nya fysiken, Einsteins relativitets-teorier och kvantmekaniken, är det tydligaste exemplet på att naturve­tenskapen förflyktigat sig långt från den utanförståendes erfaren­hetshorisont.

Under 1800-talet ansträngde sig de svenska naturforskarna förött på olika sätt ge den egna verksamheten högre status, mer resurser och en centralare ställning i kulturlivet. Dessa mål befrämjade man genom att ge ut populärvetenskapliga skrifter, hålla offentliga föredrag, bearbeta myndigheter och bilda professionella sammanslutningar.3

Den samhälleliga position som naturvetenskapen fått i det moderna samhället är inte resultatet av någon obönhörlig historisk logik. Varken sekulariseringen av det vetenskapliga livet, naturvetenskapens professionalisering och specialisering eller vetenskapens invasion av nya områden var historiskt determinerad. Allt detta var resultatet av en

77

mängd intrikata sociala, politiska, religiösa, filosofiska och veten­skapliga konflikter under 1800-talet o ch det tidiga 1900-talet som engagerade levande människor. Meningsbrytningarna i synen på naturkunskapens gränser var en av dessa konflikter.

Boström definierar vad som är vetenskap

Sverige var under 1800-talet en ämbetsmannastat som vilade på en agrar grund och denna fästning tycktes aldrig kunna eroderà. Men i ökad utsträckning kom vårt land att även politiskt och kulturellt påverkas av den kapitalistiska marknadshushållningen. Medelklas­sen växte i styrka och de liberala ombuden krävde allt ihärdigare en reformering av nationens styrelseformer och kulturliv. Det var som en åska gick genom tidevarvet. Landet var vid mitten av 1800-talet på väg att omvandlas till ett borgerligt samhälle, om än sparsamt industriali­serat.4

Det var C.J. Boströms filosofi som innehade en dominerande ställning i Sveriges intellektuella liv under andra hälften av 1800-talet.5

Boströmianismen blev p å sätt och viss vårt lands officiella andliga ryggrad. Denna extrema idealistiska rationalism kom också att bestämma ramarna för den naturvetenskapliga forskningen. Framför­allt förmedlade den värderingar om vad som var riktig vetenskap och inte. Boströms skola sammankopplade naturvetenskapen med den lägre" sinneskunskapen. Naturvetenskaplig forskning som sådan intresserade knappast boströmianerna, utom när den sattes i förbin­delse med den förhatliga filosofiska materialismen. De objekt som var föremål för naturforskarnas intresse var för Boström och hans adepter enbart simpla "fenomen". I princip var naturvetenskapen att hänföra till den praktiska och inte vetenskapliga delen av människans verksamhetsfält. Boström skrev själv i en biografisk artikel om sin egen filosofi, att det som brukar kallas naturen "icke har någon egen tillvaro och sjelfständighet jemte och oberoende af människan".6

Naturligtvis fanns det vid mitten av 1800-talet även i Sverige företrädare för andra filosofiska skolor än den boströmianism vi behandlar. Särskilt i Lund och i vissa teologiska kretsar hade hegelianismen anhängare. Hegelianernas uppfattning om det rätta förhållandet mellan filosofin och övriga vetenskaper avvek inte i någon större utsträckning från boströmianernas. Även för hegelianer av olika schattering var filosofin vetenskapernas vetenskap. I en oavslutad disputationsserie i form av en filosofisk upp slagsbok för studier av Hegels filosofi som utgavs från slutet av 1830-talet "under inseende" av historieprofessorn m.m. Ebbe Samuel Bring stod att läsa:

78

"Uti philosophien skola alla de öfriga vetenskapernas kategorier uppvisas och deduceras. Såvida har philosophien ett legitimt herra­välde i de öfriga vetenskaperna."7

Vissa skillnader mellan hegelianer och boströmianer i synen pä det materiella livet kan man dock lägga märke till. På 1870-talet publice­rade den hegelianskt influerade teologen och senare läroverksläraren Sven-Gustaf Svensson en anonymt utgiven skrift med titeln Betraktel­ser öfter den materialistiska och idealistiska verldsâsigten med anledning av den Büchner- Wiknerska striden.8 Svensson försöker här medla mellan idealister och materialister. Han ser anden och materien som två enheter som är förbundna med varandra. Samtidigt som han kritiserar materialisterna för att de förnekar det andligas existens, kritiserar han boströmianismen för att bortse från materien. "Vi hafva sett", skriver Svensson, "att vetenskapen, liksom religionen, böljar med materia­lism. Derföre uttrycker också materialismen något evigt berättigadt. Men på samma gång han vill göra detta gällande, griper han öfver sig sjelf och vill p åstå, att allt är blott materia. Derföre går han ut på att undertrycka allt, som icke kan foga sig efter detta anspråk, och detta är det andliga, det ideela. Såsom dess förespråkare framträder idealis­men, och han har sålunda ett ingalunda mindre utan snarare mera berättigadt intresse att förfäkta. Detta intresse tror han sig endast kunna försvara och bevara, om han kan fullkomligt lösrycka anden från materien, och häri består hans öfvergrepp."9 Detta får räcka som en antydan om skillnaden mellan boströmianism och hegelianism. Vi återkommer senare med en karakteristik av den hegelianske lunda­professorn J.J. Borelius up pfattning om naturvetenskapen.

"Läran om loppor och löss"

Boströmianernas kallsinnighet vid kontakten med naturvetenskapen har två grundläggande förklaringar; en metafysisk och en ideologisk. Metafysiskt grundat var ointresset så tillvida att filosoferna funnit att naturforskningen enbart uppehöll sig med mänskligt uppfattade "fenomen" som inte äger egentlig existens. Det sanna väsendet, som är det ursprungliga, är "idé eller begrepp", d.v.s. andligt, och det kropps­liga är något underordnat och osjälvständigt.10 Naturvetenskapen kunde bara komma i kontakt med en sekundär verklighet och blev därmed i många boströmianers ögon en sekundär vetenskap, om den överhuvudtaget fick någon plats i vetenskapens rike.

Den ideologiska orsaken till filosofernas nedvärdering av naturve­tenskapen sammanhänger med deras syn på samhället. Boströmia­nismen, med sin politiska och sociala förankring i det gamla stånds­

79

samhället, såg naturvetenskapens praktik som en del av det tredje ståndets strävan efter timlig vinning och dess framsteg var ett symtom på den materialistiska anda som antogs besjäla den uppåtstigande medelklassen.11 Boström själv agerade också i praktiken för att hålla materialismen utanför universitetets portar. På olika sätt verkade han för att begränsa antalet professurer i medicin och han såg gärna att anslagen till naturvetenskapliga institutioner och laboratorier skars ned.12

Industri, teknik, affärsverksamhet och naturvetenskap var något som de flesta boströmianer föraktade. Legendariska har yttranden i den här stilen blivit: "N aturvetenskap - vad är det? Det är ingen vetenskap. Det är läran om loppor och löss."13 Det var ett yttrande som tillskrevs boströmianen Sigurd Ribbing och som kanske alltför brutalt illustrerar filosofernas avvisande hållning till d en moderna naturve­tenskapen. I Uppsala uppfördes under boströmianismens glansperiod nya byggnader för anatomi, kemi, astronomi, fysiologi och patologi. Dessa byggnader som uppfördes under perioden 1850-1867 illustrerar att boströmianernas retorik inte alltid följdes i praktiken, inte ens under idealismens högkonjunktur.14

Kristian Claëson stakar ut gränsen

Svante Nordin erinrar oss om att det bland filosoferna fanns åtmins-tonde ett undantag från en okunnig, ointresserad, nedlåtande eller kritisk attityd till naturvetenskapen och det representerades av Bo­ströms älsklingslärjunge Kristian Ciaëson.15 Hans syn på förhållandet tro-vetande pekar fram mot dels den moderna idealismens stånd­punkt, som ofta anförde positivistiska eller nykantianska teser när den ville undvika varje konflikt med den allt mer prestigetyngda natur­forskningen, och dels mot de argument som naturforskarna formule­rade när de ville undvika att bli b enämnda "materialister.16 Det var framförallt i en recension av en skrift författad av den legendariske publicisten Johan "Argus" Johansson - av August Blanche kallad den fria pressens fader i Sverige - som Ciaëson utvecklade sitt förslag till en instrumentalistisk lösning på konflikten mellan tro, förnuft och naturforskning.17

Johanssons broschyr utgavs 1858. Då var ännu den tyska materia­lismstriden ett skrämmande hot för en kristen nation. Materialismen var lockande för en tid som attraherades av njutning och vinning, men den hotade att upphäva människans frihet och allt som var helgat18

Varken teologens troskunskap eller filosofens rationalism hade, befarade Johansson, någon möjlighet att bli de vapen som kunde

80

besegra tidens metafysiska m aterialism. Teologin förmår ej med sina bannstrålar och "anathemer", ja, inte ens med "inquisitionens dom­stolar och bål" förgöra materialismen. Förstenad stod teologin i tidens ström och kunde enbart försvara sig med dogmer.19 Filosofin hade efter det hegelska systemets sönderfall somnat in för evigt Den filosofiska revolutionen som utbröt med Kant hade en gång väckt lika stora förhoppningar som den politiska i Frankrike. Samma faser genomlöpte den och slutade lika tragiskt. Hade inte filosofin blivit ett yrke med avlönade lärostolar, en statsunderstödd näring, och hade det inte varit för att ungdomen tvingats skaffa sig betyg i ämnet skulle ingen tala om filosofi, "utan denna gren af litteraturen vore sannolikt utdöd".20

Det fanns i den nya tiden, skrev Johansson, en vetenskapsgren, fysiologin, som kunde bli framtidens vapen mot den materialism som filosoferade, inte med hammaren, men väl med fysik och kemi. Fysiologins dynamik skulle besegra materialismens atomistik i en duell empiri mot empiri. Förutsättningen för segern var att fysiolo­gerna återupprättade tanken om varats stora kedja som den formule­rats av Leibniz och i modern tid av Matthias Jacob Schleiden och Alexander Braun. För att kunna utmana den jordbundna filosofin måste fysiologerna med retorisk styrka fråga materialisterna: "i det största som i det minsta, i de teleskopiska liksom i de mikroskopiska verldarne, hvad uppenbara sig öfverallt annat än lif och organisation i oändlig gradation och progression"?21 Johansson befarade dock att fysiologen inte var tillräckligt utvecklad för att kunna vederlägga materialismen och hans framställning slutar i en pessimistisk vision där nutidens öde liknas vid romarrikets undergång.

Filosofen Kristian Claéson var inte lika skrämd som Johansson av den materialistiska tidsandan och dess förmodade filosofiska uppen­barelseform. 1800-talets materialism, ansåg Claëson, var en såpbubbla som snart skulle falla till marken och upplösas på samma sätt som en gång upplysningens materialism. Att förvänta sig att det var fysiologin som kunde upplösa materialismen, var däremot en felsyn. Naturve­tenskap kan varken bekräfta eller vederlägga en filosofisk materialism. Teoretiskt kan materialismen bara besegras av filosofin (den var dessutom redan besegrad) och praktiskt av den religiösa känslan. Johanssons tro på den antimaterialistiska fysiologin var i själva verket baserad på en bestämd tolkning av livsprocesserna, ett slags upp­mjukad vitalism. För Claëson var livskraften bara en hypotes, som användes för att man skulle kunna skilja mellan den levande och döda materien. Livskraften ä r "fysiologiens gränsstenar", men om "sjelfa dessa krafter såsom sådana vet fysiologien följaktligen intet".22

Fysiologin kan aldrig bevisa existensen av någon livskraft. Den är ett

81

X, en gränssten, en hypotes eller fiktion som inte upphäver materia­lismens tro på den fysiska och kemiska materiens monistiska existens.

Claëson försvarade den mekanistiska och empiriska strömningen inom den moderna naturvetenskapen, som varkçn talade om Gud eller livskraft, utan som enbart angav sin vetenskaps gräns: "Här kommer, säger Berzelius i början af sin organiska kemi, något, som kemien ej kan förklara. Huruvida det är något, som kemien blott ännu icke kan förklara, eller något som hon aldrig kan förklara: derpå inlåter han sig icke."23

Nej, fysiologiens vitalism och dynamism var inget vapen mot filosofisk materialism. Claëson trodde på den "vetenskapliga" filoso­fin och det var självklart att det var den som kunde övervinna materialismen. Idealismen sökte de yttersta grunderna för allt givet och hade funnit dem bortom materia och energi. Ytterst var det två ontologiska system som stod mot varandra. Idealismen hade vederlagt materialismen för länge sedan och det har heller inte funnits någon materialistisk filosof sedan Kant. Att tänkande personer - ja någon gång t.o.m. män" - blivit materialister förklarade Claéson med att de inte hade lärt känna sitt kunskapsområdes gränser. För att staka ut gränser krävs kunskaper om områdena på båda sidor om rågången. Vad de filosoferande naturforskarna gjort, var att de hade filosoferat enbart inom sitt lilla revir och trott att det utgjorde hela världen. Den försyndelsen hade också filosofer gjort sig skyldiga till när de vandrat in på naturvetenskapens domäner utan att föra med sig naturveten­skapens instrument. Clacson påminner sina läsare om "hela det bibliothek af galimathias, som under namn af naturfilosofi fantisera­des, nedskrefs och trycktes under den period, då Schellings stjerna stod högst på filosofiens firmament".24

"Galimathias" var det grumliga naturfilosoferande och den fysiko­teologi som Clacson menade att man fortfarande kunde återfinna inom den samtida biologin. Det var inte bland romantiker och fysikoteologer som den vetenskapliga filosofin skulle söka sina bundsförvanter. Allierade kunde den återfinna bland de verkligt stora naturforskarna - Berzelius eller Johannes Müller - som visste va r naturkunskapens gräns var uppdragen och vilkas uppfattning aldrig råkade i kollision med kristen tro eller idealistisk metafysik. De stora naturforskarna visste var det ändliga slutade och det oändliga tog vid. Om inte filosofin och teologin själv överskred sina gränser fanns inget att frukta från seriös naturforskning, trodde Kristian Clacson. Claes­son önskade således hålla naturvetenskapliga teorier, t.ex. atomteorin, separerade från den s.k. naturvetenskapliga världsåskådningen, d.v.s. materialismen. Andra boströmianer blandade ogenerat samman naturvetenskapliga teorier och filosofisk materialism. Det gjorde t.ex.

82

Carl Jonas Dahlbäck i sin avhandling Om atomismen som lades fram 1857. Atomism var för Dahlbäck "ren och filosofiskt utförd materia­lism".25

Filosoferna och materialismen

Misstron mot naturvetenskapen från vissa bost römianers sida hade, det förtjänar att upprepas, politiska undertoner riktade mot den framväxande liberalismen som sammankopplades med tidens prak­tiska och materiella anda. När boströmianerna behandlade naturve­tenskapliga teorier var det oftast i samband med en polemik mot materialismen eller också var syftet att sätta naturvetenskaperna på plats. Filosoferna pekade ut den position som naturforskningen borde inta i vetenskapernas hierarki. Naturvetenskapen bör vara modest i sina teoretiska anspråk, ty den uppehåller sig i fenomenvärlden till skillnad från den filosofiska vetenskapen och den religiösa känslan som tränger djupare in mot tillvarons väsen.

Den med naturvetenskapen sammankopplade filosofiska materia­lismen var en gäckande skugga som fanns överallt och ändå ingen­stans.26 Benämningen materialism kunde föräras såväl tidsandan, en praktisk och utilistisk syn på tillvaron som en teoretisk världsåskåd­ning. Vi finner i den svenska debatten nästan ingen som öppet försvarade en materialistisk världsuppfattning. Den kritiserades ändå gång på gång av filosofins och religionens talesmän. Den måste ha funnits i den luft som den moderna tiden andades. Visserligen utgavs Ludwig Büchners Kraft und Stoff i en svensk utgåva 1869 av bokhandlaren Gustaf Denis Malmberg, men endast en s ympatisör verkar har hört av sig i den svenska kulturdebatten. I Nya Dagligt Allehanda, Aftonbladet och Stockholms Dagblad kritiserades den krassa materialismen, om än med en viss variation i stilen.27 Det enda försvar av Büchner som tycks ha formulerats vid den här tiden stod att läsa i Dagens Nyheter i form av ett genmäle till Nya Dagligt Allehandas recension av Kraft och Mate ria?* I ntressant att notera är att Dagens Nyheters redaktion i en kommentar till insändaren säger sig uppskatta Büchners världsåsikt "som lyckligtvis h vaije dag vinner nya segrar öfver supernaturalismen"29

Insändaren satte in diskussionen om Büchners bok i den uråldriga tvisten me llan idealism och realism. I modern tid hade motsättning utvecklats från en inomfilosofisk strid till en biytning mellan naturve­tenskap och filosofi. Filosofins härskarställning betvivlas nu och naturforskarna vill uttala sig om mycket av det som tidigare utspeku­lerades av filosofen. "Hvarhelst det talas om menniskans väsende, der

83

vill äfven fysiologen hafva sitt ord sagdt; hvarhelst det frågas efter lifvets urgrund, der fordrar kemikern ock att ej blifva ohörd; hvarhelst det spörjdes efter varandets uppkomst, der vill geologen framlägga resultaten af sina undersökningar, astronomen erbjuda sitt teleskop."30

Insändarskribenten hoppades att mänskligheten till slut skulle nå fram till en förening av naturvetenskap, filosofi och religion under det allmänna begreppet humanitet. För vi vill väl inte se lära förkunnas i templet, en annan framställas från filosofiens lärostol, en tredje bevisas i forskarens laboratorium''?31 Det är en förening av lära, framställning och bevis som materialisterna försökt realisera . Büch­ners arbete är just ett försök "att rifva ned muren mellan organiskt och oorganiskt varande, mellan ande och materia, och bringa allt i ett af handgripliga naturlagar betingadt sammanhang."32

Trots denna positiva artikel är det, som Lennart Bromander har påpekat, mycket svårt att få någon uppfattning om det verkliga mottagandet av Büchners lära i Sverige. Man kan anta, skriver han, "att dess läsekrets utgjordes av den del av borgerskapet, som inte indoktrinerats genom högre studier i Uppsala, d.v.s. köpmän av olika slag och överhuvudtaget människor med politiskt liberala sympatier samt studenter, som ägnade sig åt naturvetenskapliga ämnen. Det betyder att den läsekrets, som man kan förmoda attraherades av Büchners skrift, inte tillhörde den skrivande delen av den svenska opinionen; därav bristen på positiva uttalanden om Kraft och materia."33 Kritiken mot materialismen var desto mer omfattande. Från det boströmianska lägret skall jag endast lyfta fram ett par exempel.

Axel Nyblaeus var en boströmiansk materialismkritiker som visste att föra en penna.34 Han var en flitig deltagare i den allmänna kulturdebatten och hans namn återfinns ofta i Nordisk tidskrift och Svensk tidskrift. Där kommenterade han dansk livsåskådningsdebatt, hade synpunkter på Parker och unitarianismen och tog ställning i striderna kring Viktor Rydbergs religionsfilosofi.351 alla sammanhang betonade han vikten av att det teoretiska förnuftet, filosofin, gjorde sin röst hörd. Att vara materialismkritiker var en av filosofens viktigare offentliga uppdrag. Nyblaeus tyckte att materialismen var vidrig och beklagade att han tvingades ägna sig åt den. Materialismen var logiskt motsägelsefull i jämförelse med den sanna filosofin. Så gick den t.ex. utöver sin egen kunskapsprincip. Den postulerade att det inte fanns någon annan kunskapsväg än den empiriska, men den använde sig av begrepp - kraft, orsak, naturlag m.m. - som ligger borto m erfaren­heten.36

Men nu var materialismen för boströmianerna inte bara en teoretisk åsikt om världens vara. Den var också i högsta grad en världsuppfatt­

84

ning som hade praktiska implikationer. Pontus Wikner ägnade en hel bok åt att bekämpa denna motståndare och syftet var inte bara inomfilosofiskt eller teoretiskt. När han skrev sin bok om materialis­men var Wikner visserligen på väg att bryta med boströmianismen, men innehållet var fortfarande i harmoni med den gamle läromästa­rens förkunnelser. Han sade sig skriva denna bok - Undersökningar angående den materialistiska verldsâskâdningen - för att "hindra en eller annan bland Sveriges tänkande och efter sjelfständighet törstande ungdom att antaga en åsigt, hvilken för honom kunde blifva en öfverväldigande frestelse att blifva materialist ej blott till förståndet - hvilket jag skulle anse för en olycka - utan äfVen till hjerta, h åg och vilja - hvilket jag skulle anse såsom ett brott".37

Kritiken av materialismen kunde också glida över i en kritik av naturvetenskapens teorier och metoder. Den metod som kallades induktiv, och som var den enda som materialismen påstods erkänna, var inte anpassad till de frågor som materialisterna sökte besvara. Det går inte, påstod Wikner, att bevisa naturens stränga lagbundenhet på experimentell väg. Vad betyder det a tt jag funnit något gälla i mänga fall, när jag inte har observerat alla? Däremot kunde Wikner instäm­ma med Büchner när han postulerade att naturvetenskapen inte funnit några andra "krafter" i naturen än de som är förbundna med materien. För idealisten Wikner innebar den utsagan bara ett bevis för att naturvetenskapens kunskapsområde var begränsat. Bortom d en yttre naturen fanns en annan verklighet som ligger utanför naturve­tenskapens aktionsradie. Det kan "finnas andra vetenskaper än naturvetenskapen, och då kan den ena upptäcka, hvad den andra icke upptäckt".38

Filosofin omdefinierar sin position

Även den generation boströmianer som framträdde i samband med det moderna genombrottet var upptagna av att bestämma relationen mellan naturvetenskap och filosofi. Det skedde nu utifrån en betydligt mer utsatt position än den som lärofadern innehaft fram till sin död 1866. Reinhold Geijer, Lawrence Heap Åberg och Frans von Schéele kommenterade alla problemet med naturkunskapens gränser vid slutet av seklet, då naturvetenskapens kulturella prestige var mycket stark. Filosoferna kunde inte längre undgå att relatera sig till naturve­tenskapens resultat och teorier utan de böljade kompromissa.39

Lawrence Heap Åberg ville visa att darwinism och idealistisk filosofi kunde samexistera, ja, att de var komplementära. Rheinold Geijer ansåg att det var filosofins uppgift att även bearbeta erfarenheten.40

85

Det skulle visserligen ske på ett sådant sätt att filosofin så småningom kunde höja sig över det faktiskt givna, genom att den från det sinnliga fenomenet vågade tränga fram till en rent osinnlig verklighet.

Geijer gjorde inte sitt hopp in i en eterisk tillvaro utan att först legitimera det inför naturvetenskapen. Särskilt den filosofiska kun­skapsteorin borde intressera naturforskaren, bedyrade han. Den utredde förutsättningarna för den naturvetenskapliga kunskapen och spred klarhet om "själfva arten och omfånget af den giltighet, som vi med fog kunna tillerkänna åt naturvetenskapens på induktionens och experimentets väg vunna resultat".41 Geijer tvingades konstatera att i "våra dagar måhända mera än någonsin är det en verklig lifsfråga för den filosofiska forskningen och en bjudande plikt för dess målsmän, att de göra full reda för sin vetenskaps förhållande till öfriga vetenskaper och alldeles särskildt till naturvetenskapen".42

Skillnaden mellan filosofi och övriga vetenskaper var att filosofin önskade ge en generell, "universell", världsförklaring. Hon är den abstraktaste av vetenskaper och lämnar detaljerna åt de särskilda special- och fackvetenskaper som utbildats. Filosoflen får vara nöjd om hon kan ge en förklaring av de allra allmännaste bestämningarna till den faktiska verkligheten. Stanna vid sinneskunskapens gränser kan hon naturligtvis inte, utan hon måste 'förlänga synlinierna' långt utöfVer gränserna för all möjlig direkt erfarenhet. Detta gör ju i själfva verket redan naturvetenskapen; ty hvem har väl någonsin haft eller kan någonsin få någon omedelbar erfarenhet af atomer, molekyler, eterdallringar o.d."?^ Det var filosofens uppgift, fastslog Geijer, att fortsätta där naturforskarens uppdrag gjorde halt. Och det var inte vid det ovetbara som nykantianer och positivister påstod, utan vid den gräns där filosofen upptäcker "en verklighet af annan art" *

Geijer, Åberg och Schéele tillhörde en ny filosofisk genera tion i Sverige, som insett att den inte längre levde i en tid då filosofin var vetenskapernas vetenskap. De kunde inte längre, som en gång Sigurd Ribbing, skriva att filosofin var den "scientia scientiarum, som åt alla andra i sista instansen har att gifva deras egentliga grund och förutsättningslösa princip, deras mått och egentliga värde".45 Nu tvingades filosoferna, som Frans von Schéele gjorde, uppgivet konsta­tera: "Den tid då filosoflen stolt kallade sig Vetenskapernas drottning' och såsom sådan allmänt erkändes inom den vetenskapliga världen är nu oförnekligen för länge sedan förbi."46

Det "vetenskapernas drottning", som verkade i det moderna sam­hället, erbjöd den samlade kunskapen var något betydligt anspråks­lösare. Hon gav specialvetenskaperna en helhetsuppfattning. Det var allt Men än var det långt kvar till en situation där filosofin fungerade som ett slags hjälpreda åt naturvetenskapen. Som hjälpvetenskap åt

86

naturforskningen fungerade inte idealismen, hur mycket än dess moderna förespråkare bedyrade sin nyttighet. En sådan funktion krävde en helt annan filosofi. Att redogöra för den just nu skulle fullständigt spränga de kronologiska ramarna för vår framställning.

De nordiska naturforskarmötena

Vi skall nu vända våra blickar mot naturforskarna och se hur de själva såg på sin verksamhet och dess relation till tro och filosofi. Det går inte att bortse ifrån att vetenskapsmännen i Sverige var påverkade av den sociala omgivning och särskilt den intellektuella miljö vari de verkade. Två viktiga komponenter i den svenska idémiljön var den filosofiska idealismen, som vi nyss skisserat, och de religiösa strömningarna, som vi får stifta bekantskap med i nästa kapitel. Under vissa perioder har naturforskarna kunnat bortse från de stämningar som råder i den omgivande intellektuella miljön och de har kunnat känna sig fria att fortsätta sitt arbete bakom stängda dörrar. Det tillståndet rådde sällan under 1800-talet. Då var vetenskapsmannen tvungen att legitimera sin verksamhet inför allmänheten och arbeta hårt för att nå erkännande.

I Tyskland och England bedrev Die Gesellschaft Deutscher Natur­forscher und Ärtze och British association for the advancement of Science ett framgångsrikt och mönsterbildande arbete för att sprida den vetenskapliga andan i samhället. Innan de skandinaviska natur­vetenskapsmännen skapat sig ett eget forum reste man ibland till de tyska kollegernas sammankomster. Vid naturforskarmötet i Berlin 1828 deltog bl.a. Sven Nilsson, Berzelius, Rudberg, Anders Retzius och Fries. Vid en tid när inte naturvetenskapen var ett självklart bildnings­element i den svenska kulturen, framstod förhållandena i Preussen som idealiska. Sven Nilsson skrev i sin dagbok från vistelsen i Berlin: "Det är en glädje att se wetenskaper och konster uppblomstra i Preussen. I synnerhet befordras de practiska wetenskaperne. - De ha väl knapt sina afundsmän, ty Jesuiterna, obscuranterna, den sanna upplysningens naturliga fiender äro tillbakavisade inom sina behöri­ga skrankor... De få forska men ej styra. De få ej mera göda sig och vara lata".47

Under sitt besök i den preussiska huvudstaden kom de svenska naturforskarna i kontakt med förhållanden som var mycket mer fördelaktiga för naturvetenskaplig verksamhet än de var vana vid: de ekonomiska villkoren var förmånligare, institutionerna större och de vetenskapliga hjälpmedlen bättre.48

Inspirerad av de tyska naturforskarmötena tog norrmannen C.A Egerberg 1838 initiativ till ett upprop för att skapa något liknande i

87

Norden. Uppropet inbjöd till ett första preliminärt naturforskarmöte och ett sådant hölls också i Göteborg 1839. Liksom i Tyskland samlades här både naturvetenskapsmän och läkare: 61 svenskar, 21 danskar och 10 norrmän. Antalet delegater vid de nordiska naturfors-karmötena ("De skandinaviska naturforskarnes sällskap" var det formella namnet) kom att bli allt fler under 1800-talets l opp och avspeglar kanske också naturvetenskapernas kvantitativa tillväxt. Vid det nionde mötet i Stockholm 1863 var hela 713 deltagare på plats. De nordiska naturforskarmötena utvecklades på ett liknande sätt som de tyska fast i mindre skala. Antalet specialsektioner, var till att börja med endast några få, men 1880 var man uppdelade i 12.49 Redan från början var det också de "smala" föredragen som dominerade. Anders Retzius, den flitigaste talaren inom den zoologiska och anatomiska sektionen vid mötet 1847, var inte unik när han begränsade sig till att tala om hudkörtlar i räfvens svans och om urogenitalapparatens fäste vid undre bäckenöppningen hos mannen.50

För att naturvetenskapen skulle stärka sin ställning behövde den visa att den gav ett viktig bidrag till den andliga bildningen i samhället. Det var inte tillräckligt att den demonstrerade sin överlägsna kunskap om rävens svans. Ett sätt att få naturvetenskapen accepterad som bildningsmedel var att föra ut resultaten till allmänheten i populari­serad form. Vid naturforskarmötet i Köpenhamn 1847 lyfte både H.C. örsted och C.A Agardh fram vetenskapen som bildningsinstrument. Agardh föreslog t.ex. att man skulle starta en populär vetenskaplig tidskrift. I den kunde artiklar införas som "skulle utgöra en förmed­ling, emellan den dubbla och splittrade bildningen".51 Agardh syftade här på den motsättning som uppstått mellan praktisk, vetenskaplig verksamhet å ena sidan och klassisk bildning och konst å den andra. Detta blev ett aktuellt problem i.o.m. etablerandet av realskolor, där naturvetenskap skulle studeras och lärda skolor, där de humanistiska studierna prioriterades. För Agardh var naturvetenskap självklart lika mycket bildande som någonsin konst eller klassiska språk. Guds allmakt, allvishet och godhet uppenbarade sig genom naturstudiet, menade även han.52 Sven Nilsson underströk i ett annat sammanhang att naturalhistorien var lika lämplig som den latinska grammatiken för att hos ungdomen skapa begreppslig reda och logisk ordning i tänkandet.53 Motsättningen mellan klassisk och naturvetenskaplig bildning var levande under hela 1800-talet och skall inte skildras här.54

Vi kan bara konstatera att man även på naturforskarmötena ibland klagade över latinets och den klassiska bildningens tyranni.55 Så småningom fick ju "latinväldet" symbolisera allt det som var för­stockat och utlevat inom svenskt undervisningsväsende.

Men det fanns också bland naturforskarnas skara de som varnade

för den materialistiska anda som genomsyrade naturvetenskaperna. 1873 höll den norske medicinprofessorn Ernst Ferdinand Lochman ett tal vid det nordiska naturforskarmötet med titeln "Om naturviden-skabens Forhold til A andsvidenskaben". Lochmann skildrade i sitt föredrag den konflikt som utspelades mellan naturvetenskapen och de "andliga" vetenskaperna. Han var en i raden av gamla naturveten­skapsmän som längtade tillbaka till Goethes och Okens romantiska tid, då det fanns ett nära och fruktbart samarbete mellan humaniora, dikt och naturvetenskap. Den nya tiden skrämde honom: "Jeg tror at man allerede i Udlandet kan se Tegn paa, at de naturvidenskabelige Doktriner traede frem i Livet som Socialisme, hvor det Staerkeste men ikke de Bedste vil raade."56

Utanför de nordiska länderna spred sig den krassa materialismen och den farliga socialismen i naturvetenskapens spår. Det fanns egentligen bara en forskare, Emil Du Bois-Reymond, som önskade "at saette Graendesen for den naturvidenskabelige Erkjendelse noget snaevere".57 De samlade naturforskarna fick till slut några hoppfulla ord från den idealistiske medicinaren. Han hoppades och trodde aft samarbetet mellan de andliga och naturvetenskapliga forskarna skulle förbättras. Det var ett samarbete som hade stora chanser till framgång just i Norden, där naturforskarna "mere bevaret Mindet af det tidligere Forhold till Aandslivets krav end i andre Lande".58

Idealismen lever kvar

Det är viktigt att komma ihåg att många vetenskapsmän ända fram till sekelskiftet befann sig inom den idealistiska vetenskapssynens ljus­krets. Visserligen tog de flesta avstånd från den gamla romantiska naturfilosofins transcendentalism och spekulation, men de fortsatte att hålla den idealistiska universitetstankens idé i helgd under en period då det arbetsdelade forskningsuniversitetet alltmer blev tidens ideal. Per Hedenius, medicinprofessor i Uppsala, var en av de många medicinare som inte helt övergav lärofadern Hwassers universitets­tanke. De fyra fakulteterna skulle fortsätta sin ideala samverkan för en kunskap som sammanförts av den spekulativa sanningens högre ljus. Själv strävade han efter att samla allt sitt vetande "till en enhetlig och sammanhängande livsåskådning av idealistisk, religiös prägel".59 Han hade en ledande ställning bland medicinarna i Uppsala både i sin egenskap av ordförande i Uppsala läkareförening och som professor i medicin.

Den idealism som Hedenius representerade var inte omedveten om gränserna mellan vetenskap och metafysik. Själv varnade han enträget

89

naturforskaren och medicinaren för att överskrida gränsen mellan empiri och spekulation. För honom Existerade två separata världar. I den ena sökte filosofen "causae finales", ändmålsorsaker och i den andra sökte naturforskaren "causae efficientes", verkande orsaker. Om man blandade ihop dessa världar blev följden lätt materialism.60

Hedenius berättade att han brukade undervisa sina studenter om dessa frågor. Under föreläsningarna i allmän patologi hade han trängt fram till den medicinska vetenskapens yttersta kant, ut "till naturve­tenskapens yttersta gränsstenar, på hvilka det står skrivet: 'här börjar det oändliga'".61 Varken den romantiska naturfilosofin eller materia­lismen hade lärt sig var gränsstenarna skulle placeras.

Naturvetenskapen begränsar sig till s innenas erfarenhetsområde. Denna begränsning till det sinnliga, till blott fenomenen, hade fått vissa att nedvärdera naturvetenskapens kunskapssökande, skrev He­denius och syftade väl närmast på filosoferna. Det fanns det ingen anledning till, ty den sanning som naturvetenskapen når har den fördelen att dess resultat gäller så länge den nuvarande världen består. Det är mer än man kan säga om den spekulativa vetenskapens resultat.62

Begränsningen till f enomenen gör att naturforskaren varken kan förneka eller bejaka det som ligger utom erfarenheten. Detta var den principiella vetenskapliga agnosticism som Hedenius ansåg att natur­forskaren måste ansluta sig till. När Hedenius ändå vandrar in på det obekanta andliga området, ruckar han på sina principer. Den samling fenomen vi kallar själen är för vetenskapen ett exempel på "ett obekant X", fastslog han.63 Att det var obekant hindrade inte Hedenius från att omedelbart tillägga, att själen är grunden för djurlivets andliga fenomen, bestämmande för skillnaden mellan det organiska och oorganiska och även "grunden till generationens och dödens under­bara facta, hvilka inom den oorganiska världen icke hafva någon motsvarighet".64

Tvånget att välja världsbild eller naturåskådning får Hedenius restriktionism att vackla. Det finns två naturåskådningar. Den ena uppfattar världen som en serie av orsaker och verkningar utan inneboende mål. Den andra finner världen vara en levande organisk varelse som "allt mer utvecklar sin egen inneboende idé".65 Till fatalism leder den första åskådningen och till tro och försyn den andra. Valet var lätt för Hedenius och många andra kristna och idealistiska naturforskare. Man bör anamma den världsbild som antager "att ett förutseende väsen med förnuft i sin frihet, med allmakt i sin vilja styr det hela mot ett evigt mål". 66 Naturvetenskapsmannen måste till sist anta existensen av en själ som inte dör med kroppen. Om den teoretiska materialismen får råda kommer det nämligen inte att finnas

90

någon moral, någon viljans frihet, försyn eller något liv efter detta. Det kan inte ens den restriktionistiske vetenskapsmannen acceptera, om han är troende.

I Hedenius framställning anar vi en konflikt mellan realveten-skapen och den spekulativa som söker absolut kunskap. När Hede­nius försvarade naturvetenskapen hämtade han dock argumenten från det andliga området. Det naturvetenskapliga kunskapssökandet var inte tillräckligt i sig självt. På ett liknande sätt argumenterade Sven Nilsson på 1850-talet när han pläderade för naturalhistoriens plats i undervisningssystemet. Envar som studerar den organiska naturen, skrev han, "tvingas snart, med eller mot sin vilja, att höja tanken från det sinnliga och förgängliga, till det öfversinliga och eviga. Han ser att allt, så djupt hans blick hinner intränga, är noga afpassadt efter bestämda ändamål, att i allt råder en orubblig ordning, att allt är underkastadt oföränderliga lagar. Det är omöjligt, att någon med förnuft och slutförmåga begåfvad ej häri skall se spåren af en allsmäktig och allvis skapare".67

Moderna naturforskare vid naturkunskapens gränser

Vi skall nu lite närmare undersöka hur några andra vetenskapsmän, som lämnat det romantiska och idealistiska naturfllosoferandet bakom sig, formulerade sin lösning på problemet med naturkunska­pens gränser. De vetenskapsmän jag behandlar - Gustaf Retzius, Frithiof Holmgren, Per Theodor Cleve, Äke G. Ekstrand, Hugo Gyldén och Fredrik Wilhelm Christian Areschoug - representerar ett brett spektrum av discipliner, medicin, fysiologi, kemi, botanik och astronomi. Dessa tillhörde en ny generation naturvetenskapsmän och medicinare som frigjorde sig från den hållning som Hedenius och Lochmann här fått företräda. Det var vetenskapsmän som ville ägna sig åt den "rena" naturvetenskapen och som ofta var kritiska mot de spekulativa vetenskapernas dominans inom den akademiska världen. Den restriktionism som dessa vetenskapsmän förde till torgs var gemensam egendom för den generation naturvetare som föddes på 1830- och 1840-tale t. Bevekelsegrunderna för restriktionismen kunde variera. Det fanns ju många anledningar till varför man inte önskade sammanblanda vetenskap och metafysik. Restriktionismen kunde vara ett lika gott redskap för dem som ville förhindra att tron ingrep i vetenskapen som för dem som önskade se spekulation och teologi fritt få flyga omkring på övergivna fält.

Gustaf Retzius var en av dem som i sin ungdom reagerade mot den

91

nyhumanistiska bildningstanken, den idealistiska universitetsideo­login och den föråldrade vetenskapliga utbildningen.68 Retzius me­moarer ger ett vittnesbörd i efterhand om hur han värderade den medicinska utbildningen på 1860-talet. Han kunde inte förstå varför en blivande läkare skulle "förlora tid och arbete på att ytterligare efter studentexamen läsa en hel rad af nya kapitel i de gamla latinska författarnas åldriga verk, från Cicero till Livius och Ovidius".69 Att lära sig de latinska namnen på "halfgräsens" familjer eller kunna skilja på tänderna hos gnagare, läderlappar och katter anstod inte heller en modern vetenskaplig utbildning. Det senare får väl ses som en sarkasm riktad mot den så omhuldade naturhistorien, vilken alltsedan Blomsterkonungens tid tjusat de romantiskt och idealistiskt sinnade.70

Orsaken till det bedrövliga tillståndet inom den naturvetenskapliga utbildningen var den idealistiska vetenskapssynen, menade Retzius. Boströmianerna, som vid denna tid började sätta sig på professors­stolarna i filosofi, ansåg att naturforskning var en låg form av intellektuell verksamhet som endast tolererades för universitetsidéns skull. Universitetsidén, skrev Retzius, "erfordrade de fyra fakulteternas bestånd i deras dåvarande skick och denna allvetandets representa­tion särskildt i universitetsstaden Uppsala; emellanåt behöfde ju de lärda fackmännen inom en del andra områden upplysningar och råd äfven af naturforskarna."71

När Retzius studerade i Uppsala vid mitten av seklet kastade Israel Hwasser ännu sin skugga över den medicinska vetenskapen. Hans lärjungar började dock med trippande steg lämna läromästarens naturfilosofiska ideal och de insåg snart att den medicinska forsk­ningen måste vara grundad på "direkta iakttagelser i naturen själF.72

Retzius kunde observera hur den medicinska vetenskapen emancipe-rade sig från "den filosoferande spekulationens bojor" och att det var anhängarna till Karolinska institutet som stred för den "sunda" naturforskningens sak.73

Tillsammans med andra vetenskapsmän som bekände sig till den "sunda" naturforskningen, började Retzius arbeta för ett nytt slags populärvetenskapliga skrifter som skulle komma att skilja sig från de naturteologiska traktaten. Tillsammans med bl.a. Axel Key planerades den populärvetenskapliga skriftserien Ur vår tids forskning. Utgiv­ningen startade 1872 och fick snart ekonomiskt stöd av Stiftelsen Lars Hiertas minne, där Retzius själv var en av de ledande aktörerna. Utgivningen pågick ända fram till 1889, men då hade Retzius skriftserie fått konkurrens av bl.a. studentföreningen Verdandis små­skrifter, som fick en betydligt större genomslagskraft än sin 70-talistiska föregångare.

Ur vår tids forsk ning hade flera framstående vetenskapsmän som

92

skribenter: P.T. Cleve, Olof Hammarsten, Hans Hildeblad, Christian Lovén, C.W. Blomstrand m.fl. Utan att ge sig in på några kontroversi­ella frågor önskade man demonstrera vilken oerhörd samhällelig betydelse vetenskapen hade. Det var vetenskapen som skulle lösa energifrågorna och det var vetenskapen som skulle stoppa de fruktade farsoterna. Genom de nyanserade små häftena spred man en fram­stegsoptimistisk vetenskapsideologi. Den i empiriskt lagde Retzius, som inte hade för vana att hänge sig åt några metafysiska utsväv­ningar, skrädde inte orden när han skildrade naturforskningens expansionskraft: ".. .nu går denna forskning med en ifVer, som ej vet af gränser eller hinder, icke hejdas af försakelser eller lidanden, ofVändt framåt. Det gifves knapt något så svårtillgängligt fält i nom naturens vidsträckta rike, ingen vrå så undangömd, att ej menniskoanden försökt att framtränga dit."74

I likhet med sina tyska kolleger Rudolf Virchow, Hermann von Helmholtz och Emil Du Bois-Reymond förenade även flera av de svenska naturforskarna en scientistisk expansionism med en restriktiv hållning till vetenskapens möjligheter att påverka världsåskådningen. Kemiprofessorn Cristian Wilhelm Blomstrand formulerade sitt Igno­ramus och Ignorabimus när han behandlade naturens grundämnen. På vilket sätt och av vad elementen uppkommit "synes nu och för alltid ligga utom det omedelbara området för vår synkrets", skrev han med en välbekant formulering.75

När 80-talet bröt in med sin radikalism, naturalistiska människosyn och antiklerikalism, då var det få i Retzius' generation av naturveten­skapsmän som följde den nya tidens signaler. Fysiologen Frithiof Holmgren utgjorde ett uppmärksammat undantag när han slöt upp bakom de radikala studenterna i tidens infekterade sedlighetsdebatt. Retzius själv kunde inte acceptera ateismen, eller ens agnosticismen i T.H. Huxleys tappning, som personlig livsåskådning. Tillsammans med sin hustru hörde han snarast hemma i det kristet liberala lägret. Makarna Retzius sympatiserade med de strävanden som hade sitt främsta språkrör i tidskriften Sanningssökaren™

Även om hwasserlärjungen Frithiof Holmgren beundrade sin gamle naturfilosofiske lärare så mycket att han gav sin äldste son förnamnet Israel, uttalade han sig på ett helt annat sätt om den medicinska vetenskapens funktion och uppgifter.77 På det vetenskapsfilosofiska planet var Holmgren till skillnad från sin lärare en konsekvent empirist och "reduktiv mekanicist".

Frithiof Holmgren sökte sig efter Israel Hwassers död 1860 till kontinenten för att ta del av den senaste utvecklingen inom fysiolo­gien. Svensk medicinsk forskning var ännu på 1860-talet oskuldsfullt omedveten om den revolution som fysiologin genomgått. Holmgren

93

skrev om detta när han drog sig till minnes sin första studieresa 1861: "De andliga kommunikationsvägarne mellan medicinska fakultetens medlemmar och utlandets vetenskapsmän voro ännu icke öppnade och som heller icke järnvägarne voro färdiga, så afreste jag från Stockholm på ångbåt direkt till Stettin utan en enda rekommendation och ledd så godt som af slumpen."78

Holmgren hade tur och lyckades ta sig till forskningsfronten i Österrike och Tyskland. Här kom han i kontakt med flera av den moderna fysiologins stora namn: Brücke och Ludwig och senare Helmholtz och Du Bois-Reymond. Efter att 1863-1864 studerat för Du Bois-Reymond ins tallerades Holmgren som den förste professorn i fysiologi i Sverige. Han försökte så gott det gick, trots knappa materiella omständigheter, ge ämnet en experimentell och uttalat icke-metafysik karaktär.

"Fysiologien", skrev han 1867, "söker icke efter de yttersta grunderna, utan blott de närmaste orsakerna till de fenomen, de yttringar af lif, som tillhöra och karakterisera de lefvande varelserna på jorden. Han söker att ur de enkla naturkrafterna förklara lifsyttringarna."79

Fysiologen skulle vara en vetenskapsman som tillämpade fysik, kemi och mekanik på det organiska livet, inget mer. Holmgrens personlig­het rymde dock mycket av personlig idealitet som vi idag kanske inte förväntar oss att möta hos en mekanistisk vivisektionsanhängare. Han var en flitig diktare i storvulen fosterländsk anda, en engagerad befrämjare av gymnastik och folkdans och han arbetade intimt tillsammans med Hazelius för att skapa det friluftsmuseum vi nu kallar Skansen.80

I uppsatsen "Fysiologien i vår tid", som publicerades i den religiöst frisinnade tidskriften Framtiden, försvarade Holmgren den fysiolo­giska vetenskapen mot anklagelserna för materialism. Han tillbaka­visade en "idealistisk" tolkning av livsprocesserna, vitalismen, och de fördomar den ville påtvinga den fria och "rena" naturforskningen. Organismer behövde inte tillskrivas krafter av ett okänt slag, utan de kunde ses som maskiner "af helt egendomlig och okänd konstruk­tion".81 Forskaren skulle således anamma en metodisk materialism, men att tolka livsprocesserna mekaniskt innebar inte att man anslöt sig till någon form av filosofisk materialism, betonade Holmgren och slog fast en bekant demarkationsståndpunkt: "Fysiologien leder den forskande menniskoanden blott till rummets gräns, blott öfver de första trappstegen till den eviges thron."82

Kemisten Åke G. Ekstrand hade bedrivit studier i Tyskland och där vistades han också 1877 när den vetenskapsfilosofiska och veten­skapspolitiska debatten fördes som livligast mellan Virchow, Nägeli och Haeckel.83 1880 skrev han en artikel i Ny Svensk Tidskrift som

94

byggde på de föredrag som Rudolf Virchow och Carl Vilhelm von Nägeli höll vid tyska naturforskar- och medicinarmötet i München 1877.84 Ekstrand anslöt sig till Virchows uppfattning att bara "verkliga sanningar" från den naturvetenskapliga forskningen borde införlivas i skolundervisningen. Naturforskningen skulle begränsa sig till att utforska det fält som kunde penetreras av den sinnliga erfarenheten och inte, som vissa darwinister gjort, bege sig till spekulationens utmärker. Ekstrand kritiserade både den metafysiska idealismen och materialismen, men ihärdigast den senare. Idealisterna tror att man genom konstruerade abstrakta begrepp kan nå kunskap om de konkreta naturfenomenen, medan materialisterna enbart ger den i tiden och rummet uppträdande kraften och materien existens; "dessa anta helt enkelt, att den af kraft och materia sammansatta menniskan

Q*

beherskar den af samma faktorer bestående naturen". I själva verket är det så att människans sinnliga och intellektuella

konstruktion begränsar våra möjligheter till fullständig naturkun­skap. Sinnesorganen är anpassade efter våra kroppsliga och inte andliga behov och det "vi kan uppfatta i tid och rum, är blott en försvinnande liten del af det hela".86 Visserligen trodde Ekstrand att vetenskapen utifrån iakttagna fakta kunde dra slutledningarom andra fakta, genom att använda sig av allmängiltiga teorier, men även för detta fanns det gränser, och kunskapen kunde aldrig frilägga hela natursammanhanget. Ekstrand preciserade också vilka företeelser människan aldrig kunde nå kunskap om: "Vi skola sannolikt aldrig erfara något om en aflägsen fixstjernas sammansättning och historia eller om det organiska lifvet på planeterna i hennes system."87 Den första delen av påståendet var kanske alltför begränsat redan på Ekstrands tid? Sedan Kirchhoff och Bunsen utvecklat Spektralana­lysen har man med dess hjälp kunnat nå en närmast fullständig kunskap om vilka grundämnen som universum är uppbyggt av.

Eftersom naturen är oändlig och människan är ändlig, kan vi inte nå fullständig kunskap om den. Naturforskaren är bunden vid det ändliga och av det som sinnena kan uppfatta, men han är omgiven av ett outgrundligt fält som inte kan eller bör beträdas. Ekstrand betonade i likhet med Carl von Nägeli att naturkunskapens begräns­ning är liktydig med begränsningen av människans kunskapsförmåga i stort. Vid naturforskarmötet 1877 h ade von Nägeli i sitt föredrag "Über die Schranken der naturwissenschaftlichen Erkenntniss" be­handlat samma frågor som Du Bois-Reymond. Men Nägeli gjorde det ur ett mer principiellt kunskapsteoretiskt perspektiv och i en anda som knyter honom till Ernst Machs kunskapsteoretiska positivism och metafysiska fenomenalism. Om naturforskaren gjorde klart för sig att den mänskliga kunskapen var begränsad till det ändliga och till

95

materien och att denna materialism bara är empirisk, inte filosofisk, då kan vi istället för Ignoramus och Ignorabimus utropa: "Vi vet och vi kommer att veta" (Wir wissen und wir werden wissen). Om vi in te förhäver oss, skrev Ekstrand i Nägelis anda, och tror att vi kan nå gudomlig kunskap "kunna vi med tillförsigt säga, att vi hafva kunskap om naturen och skola förvärfva allt större, ty om vi också blott kunna uppfatta det ändliga, så kunna vi dock uppfatta allt ändligt, som faller inom området för vår sinnliga varseblifvning".88

Professor Per Teodor Cleve gav uttryck för den vetenskapliga professionalismens typiska försvarsinställning: naturvetenskapen är oskyldig till tidens materialism.89 Materialism och panteism var villfarelser som snarare hade sin grund i sociala förhållanden och falska profeters läror, menade han. Trots att Cleve var en av de tidigaste anhängarna av darwinismen i Sverige ansåg han att utveck­lingsläran var ett exempel på en vetenskaplig hypotes som falska profeter byggt ut till en uppblåst världsåskådning. När Haeckel påstår att han vet hur livet utvecklat sig, vad som är dess innersta väsen och hur det en gång uppstått, då har han avvikit från den sanna naturvetenskapen. Om dessa gåtor "veta vi på naturfo rskningens väg lika litet, som huru hela verldsalltets kraft och materie en gång framkallades".90

Cleves dotteivAstrid Cleve von Euler, har berättat att kemiprofes­sorn hörde till den grupp sekulariserade människor som inte var några flitiga kyrkobesökare och hon använder ett av tidens modeord när hon i en mening tecknar hans religiösa porträtt: "I religiöst avseende hörde han närmast till agnostikerna, d.v.s. han ansåg att från vetenskapliga utgångspunkter kunde man intet veta om andliga ting."91 Däremot var det för Cleve och andra akademiska naturvetenskapsmän viktigt att demonstrera att naturvetenskapen var lika idealistisk, rent vetenskap­lig och främmande för den fördärvliga nyttan som någonsin filosofi, teologi elle r klassiska språk. Naturvetenskapens mål var att fånga sanningen för sanningens egen skull, bortom alla mänskliga värden och behov. Vid sin promotionsföreläsning 1880 talade Cleve om för det samlade auditoriet att det sannerligen inte var naturvetenskapens uppgift att bidra till mänsklighetens timliga försöijning: "Naturvetenskapernas mål är främmande för alla de fördelar, som de skänkt mänskligheten, för så vidt ej vetenskapens utveckling deraf befrämjas. Målet för dessa vetenskaper är, liksom för alla andra, ett och detsamma, sanningen i all sin nakenhet. Och om de under sin utveckling närma sig målet, betyder det för vetenskapen sjelf föga eller intet, om de skaffa bröd åt millioner men-niskor."92

Gunnar Eriksson har satt Cleves uttalande i förbindelse med det l'art pour lart-ideal som utformades under andra halvan av 1800-talet och

%

det asociala sanningsideal som både besjälade filosofer och naturve­tenskapsmän. "Det sanningssökande som skymtar i Cleves ord", skriver Eriksson, "är kyligt objektivt, det avslöjar något av samma ideal som de samtida naturalisterna satte upp för sin skildringsteknik, kamerans. Man anar att det är vid denna tid som bilden av naturforskaren som en kylig och känslolös varelse, utan medlidande eller humor men med en intensiv vetenskaplig fanatism tar form på allvar."93

Även om Cleves sanningssökande inställning var "fanatisk" be­gränsades den i alla händelser av vissa kunskapsteoretiska gränspos­teringar. Den andliga världen låg fortfarande ointaglig för männi­skans vetenskapliga erövringsambitioner. Astronomen Hugo Gyldén delade den uppfattningen. Han har i det historiska medvetandet framförallt gjort sig känd som Hjalmar Brantings lärare vid Stock­holms observatorium, där de båda var verksamma.94 Viktor Rydberg har i Ting och fenomen ur empirisk synpunkt utnyttjat Gyldén som positiv gestalt i de uppdiktade filosofiska samtal som utgör innehållet i denna dialog. Karl Warburg berättar att Rydberg "låter en skarp logiker, i viss mån en förutsättningslös skeptiker, en metafysiker med fötterna på jorden\ föra ordet å hans vägnar. Det är ingen tillfällighet, att denne är astronom och har samma förnamn, Hugo, som Rydbergs vän, den för filosofiska spörsmål varmt intresserade Hugo Gyldén".95

De naturvetenskapliga specialisterna offentliggjorde mycket sällan sina filosofiska uppfattningar och Hugo Gyldén var inget undantag. Kanske var det främst i den närmaste vänkretsen av personligheter som Viktor Rydberg, Sonja Kovalevsky och Axel Key han fick utlopp för sitt filosofiska intresse. I ett kortfattat självporträtt har dock Gyldén på ett pregnant sätt skildrat sin vetenskapsfilosofiska hållning. Han skriver här att den vetenskapliga leken kan vara en nyttig lek, men också en farlig sådan. När man bedriver vetenskap är det lätt "att man lemnar den sanningens ö, der det rena förståndet herskar, och beger sig ut på det villande och stormiga farvatten, der enligt Kant dimbankar och isblock ingifva seglaren föreställning om ett land. Det han dock aldrig kan få kunskap om".96 För Gyldén och lärofadern Kant var det vetenskapens djupaste mål att nå fram till satser som hade obestridlig sanningshalt och som var motsägelsefria. Det var till syntetiska omdömen apriori, t.ex. till utsagor om "materiens oförstör­barhet" eller "alla kroppars rörelse", som vetenskapen skulle nå fram. Även om Gyldén sällan yttrade sig offentligt i filosofiska spörsmål, lät han i alla fall sina kantianska böjelser fritt exponeras inför de skandinaviska kollegerna vid det nordiska naturforskarmötet i Stock­holm 1880. Där lär han ha markerat betydelsen av att skilja mdlan "tingen i sig" och "tingen för oss".97

97

Med hjälp av sitt expertideal och sin restriktionism befriade sig de efterromantiska naturforskarna från de spekulativa vetenskapernas dominans. Emancipationen fick inte drivas för långt. Många av vetenskapsmännen bekände sig till en kristen livsåskådning som satte sina givna gränser och dessutom fordrade nästan professionen att man avsväijde sig allt samröre med den s.k. materialismen. Kopp­lingen till materialismen hade varit ett akut problem för de veten­skapsmän - fysiker och kemister - som ägnade sig åt den låga" materien. Det kom också att bli ett problem för de svenska biologer som anammade Darwins teorier någon gång på 1860-talet.

Darwinismens betydelse för att i Sverige skärpa konflikten mellan olika världsåskådningar och dess inflytande på olika områden av den intellektuella kulturen kommer i min framställning att få en undan­skymd position. Med några exempel vill jag i alla fall demonstrera att de tidigaste svenska darwinisterna var medvetna om att de befann sig i en konfliktfylld ställning mellan vetenskap och världsåskådning.98

Nils Johan Andersson, intendent vid den botaniska avdelningen på Naturhistoriska riksmuséet, var en av vårt lands tidigaste Darwin­introduktörer. Ulf Danielsson har i sin stora uppsats om darwinism­receptionen i Sverige ifrågasatt om Andersson ens bejakade det metodiskt-mekanistiska drag som är så levande i Darwins egen framställning av sin teori." Klart är i alla fall att han inte förknippade darwinismen med en materialistisk världsbild. När Andersson 1868 skriver till Emil Key är han medveten om att evolutionsläran av den bildade opinionen uppfattades som just mekanistisk och materialis­tisk.100

Lundabotanisten F.W.C. Areschoug var även han en tidig och orädd introduktör av evolutionsteorin i Sverige.101 Vid början av 80-talet kände han sig tvungen att varna för en "materialistisk" läsning av Darwin. Det är inte Charles Darwins teorier som skapat materialis­men och inte heller materialismen som grundat darwinismen, "utan den materialistiska verldsåskådningen har begagnat sig af denna lära och vidareutvecklat den samma i sin anda. Derigenom har natur­forskningen råkat in på en afVäg, då den öfVergifVit empiriens säkra grund och förirrat sig in på spekulationens område."102 De av Darwins anhängare som anslutit sig till en materialistisk världsåskådning drog för långtgående konsekvenser av evolutionsteorin, ansåg Areschoug. När de påstod att de första formerna av liv uppkommit genom en verkan av oorganiska krafter har de inträtt i spekulationens rike.

Något ologiskt påstod den "skånske idealisten", som Bengt Lidforss benämner honom, att vaije naturforskare har "rätt att betrakta hela naturen såsom styrd efter en gudomlig verldsordning och att uppfatta de lefVande varelserna såsom det sinnliga uttrycket af en öfversinlig

98

princip".103 Restriktionism var tydligen något som bara skulle gälla för materialister!

Trots Areschougs hänvisning till en gudomlig världsordning är naturvetenskapernas utvecklingsprocess entydig under det sena 1800-talet. De var på väg att frigöra sig från filosofins och religionens andliga herravälde. 1 den processen spelade Areschoug ingen liten roll. Thorild Wolfï påminner oss om detta på ett något högtravande sätt i sin minnesteckning över den gamle kämpen: "Liksom öfverallt annorstädes i världen, rasade äfVen i Lund striden för och mot Darwin väldeliga och det fordrades icke ringa själftillit och oförskräckthet att i de kritiska åren ställa sig i breschen för de nya idéerna.. .Nu kunna vi knappast föreställa oss, till hvilken grad den idéstriden gällde lif och död för en gammal och en ny tid. Vi må aldrig glömma den käcke banérförare, som så helt satte in sin personlighet i den kampen, som Areschoug gjorde det".104 Det är en långsam och ojämnt framskri­dande process som skapade den "nya tiden" för naturvetenskapen. Cleve, Ekstrand, Retzius, Holmgren, Gyldén och Areschoug visste dock vad de ville: den rena, empiriska och "rejäla" naturforskningen. Tros- och värdefrågor sparade man till de tillfällen då laboratorie­rocken tagits av och privatmannen framträtt. Men som privatmän saknade de inte värderingar. De kunde vara agnostiker, kristna rationalister och kantianer och som sådana varnade de för att låta naturvetenskapen expandera till världsåskådning.

99

6. Halt vid Guds tron

Det religiösa livet i Sverige förändrades också under 1800-talets lopp. Den förändringen hade både sociala och intellektuella förutsätt­ningar. Det nittonde seklet är den allomfattande sekulariseringens tid. Fler och fler områden drar sig undan kristendomens normsättande inflytande. Den aspekt av den moderna kulturkrisen som teologerna behandlade och som benämndes "nutidens materialism" var kopplad till ett samhälleligt legitimitetsbrott. Nationens kulturella konsensus, som prästerskapet och den akademiska intelligentian hade monopol på att formulera, var nu på allvar ifrågasatt. Deras världsbild var inte längre ledande och hegemonisk. Det här betyder att de breda folklagren sakta men säkert avskildes från de traditionella tankefor­merna och att de inte längre trodde vad de brukade tro. Det gamla höll på att dö, men det nya hade ännu inte fötts.

Inte förrän vid slutet av seklet mötte den kristna ortodoxin en artikulerad kristendomskritik. Tidigare var det snarast den moderna -vetenskapliga, tekniska och världsliga - tidsandan som besvärade teologerna. När naturvetenskapen och tekniken stormade fram beru­sad av framgångar var det svårt för trons försvarare att begränsa den vetenskapliga och tekniska expansionen. Någon gång gjorde man väl försök att förbjuda t.ex. geologiska studier för att de stred mot skapelseläran, men en sådan totalitarism förfelade sin verkan och naturforskarna blev en ny tids martyrer.

Både historisk bibelkritik och naturvetenskaplig expansion trotsade den härskande statskyrkoortodoxin.1 Redan på 1840-talet, i d en då rådande intoleranta religiösa andan, kom den s.k. Straussdebatten att få en del påtagliga effekter. Bl.a. ledde diskussionen till något ökad tolerans och till att en lekmannaopinion kunde emanciperà sig från statskyrkoprästerskapets inflytande.2

De religiösa motsättningarna var inte bara en fråga om tal och texter. Det belyses t.ex. av det åtal som vid början av 1850-talet riktades mot den frisinnade redaktören F.T. Borg. Han blev åtalad för att i ett offentligt föredrag ha spridit hädiska läror som kunde leda till religiös splittring. Den allmänne åklagaren yrkade på lifvets förlust", men domstolen behandlade Borg betydligt mildare.3 Prästerskapets ledan­de talesmän, som var inspirerade av 1600-talets luthe rdom, godtog

100

ingen verklig lärofrihet och inte förrän 1861 avsk affades formellt dödsstraffet vid hädelsebrott.

Religiösa liberaler och dissidenter som F.T. Borg, Nils Ignell, J.N. Cramér, N.W. Ljungberg och Viktor Rydberg bidrog till att mjuka upp dogmtron. På 1860-talet var det striderna kring Charles Darwins teorier som tvingade ortodoxin till en förnyad prövning av relationen mellan tro och vetenskap. I många fall kom denna relation att omtolkas genom att Bibelns verkningsområde förminskades. Här skall vi inte uppehålla oss vid den speciella diskussion som darwi­nismen bidrog till, istället inskränker vi framställningen till att inledningsvis belysa några huvuddrag i de etablerade teologernas principiella argumentering i debatten om naturkunskapens gränser.4

Den etablerade kyrkan i naturvetenskapens gränsland

När jag i detta avsnitt skriver om "dogmtro" och "kristen ortodoxi" inom det svenska religiösa livet, irri terar det eventuellt de teologi-historiskt bevandrade som önskat sig ett mer finfördelat stoff. Det är emellertid inte min avsikt att särskilja teologernas och prästmännens hållning i inomteologiska tvistefrågor, utan att rekonstruera de argument som varit gångbara under olika decennier när gränslandet mellan världsåskådning och vetenskap debatterats. De personligheter och tidskrifter som här presenteras rymmer olika tendenser inom den samlade kyrkligheten, låg- såväl som högkyrkliga. Många av skriben­terna kommer en bit in på 1880-talet att ha etablerat sig som biskopar eller professorer: t.ex. Carl Norrby, U.L. Ullman och K.H. Gez. von Schéele. Några av dessa namn återkommer i det kapitel som handlar om det moderna genombrottet på 1880-talet.

Reaktioner från kristet håll på vetenskapliga teorier har uppstått när vissa betydelsefulla doktriner var hotade. Under 1800-talet möter vi i det kristna lägret både ett motstånd mot vetenskapens metodiska anspråk och dess innehåll. Evolutionsteorin innebar ett mycket påtagligt hot mot vad man uppfattade som den kristna doktrinens kärna, genom att den ifrågasatte skäpelsetron, syndafallets relevans, människans unika ställning i naturen och skaparens evigt kreativa roll.5 Under fysikoteologins glansperiod förnekade de flesta att kristendom och vetenskap kunde divergera. Naturvetenskapen gav även den en vittnesbörd om Guds existens. När det blev omöjligt att undvika motsättningar mellan religiösa och vetenskapliga påståen­den, strävade teologerna efter att få dem eliminerade. Det kunde man göra på flera olika sätt.

101

En extrem dogmtro, lika ovanlig bland de inflytelserika teologerna som den metafysiska mater ialismen bland naturforskarna, hävdade att Bibeln alltid hade rätt, att den var sannare än vetenskapen och att den tillfredsställde såväl tankens som hjärtats behov.6 Andra teolo­giska skrift ställare gick däremot in i själva den vetenskapliga argu­mentationen och betonade att även vetenskapen var ett slags tro. Vad var atomläran annat än en lära om osynliga ting?7 Några teologer framhöll att naturvetenskapen ännu inte nått sitt mål. Resultaten från naturforskningen kan inte ses som slutgiltiga och därför kanske de vetenskapliga resultaten i morgon visar sig överensstämma bättre med de kristna lärorna från igår.8

När naturvetenskapen i sin utvecklingsprocess lämnade det fysiko­teologiska legitimeringsperspektivet bakom sig, anammades snart också bland teologer den kantianska uppfattning, som i religion och vetenskap såg två separerade världar vilka inte hade något med varandra att göra. En vetenskap som inte ville rättfärdiga frälsnings­lärorna kunde man uthärda; tron på frälsningen och kraften i evangeliet legitimerade sig själv.9 Dristade sig naturforskarna till att å professionens vägnar uttala sig i trosfrågor hade de dessutom över­skridit sitt verksamhetsfält.

Inflytelserika teologer talade ofta om vetenskapens övertramp. Man menade att vetenskapsmännen uttalade sig om frågor som de inte var utbildade att svara på. Med utgångspunkt i en uppsats först publicerad i en tysk teologisk tidskrift, klagade man i Teologisk tidskrift, den lågkyrkliga ort odoxins huvudorgan, över att det var ordningen för dagen "att representanter för sådana vetenskaper, hvilka hafva varats lägsta grader till föremål, t.ex. chemister, astronomer, anatomer, uppträda med anspråk på att framför andra vara skicklige att gifva besked om själens och andens väsen, om Guds tillvaro, om världens skapelse."10 Författaren i Teologisk tidskrift anförde den bristande kompetensen som argument till varför inte vetenskapen skulle blanda sig i religionens förehavanden. Är det inte så, att vår moderna tid "som ju uppställt arbetets fördelning såsom princip för liv och vetenskap, sjelf bryter med denna grundsats, om den fordrar eller emottager undervisning om andens väsende af Chemiker, hvars sysselsättning uteslutande rörer sig inom materiens område? Man hemtar ju icke vindrufvor af törne, ej heller fikon af tistel och om någon vill hafVa ande af den, som blott arbeta i materien, så må han ej förundra sig öfVer, om han istället för ande får materia".11

De lägre vetenskaperna förhävde sig när de inbillade sig att de kunde lösa "de högsta problemerna" med sin poesilösa och exakta metod.12 Detta tema varierades under hela den andra halvan av 1800-talet i de kristna tidningarna och tidskrifterna. Så länge veten­

102

skapen höll sig inom sitt område hade kyrkan ingen anledning att ingripa, "men då hon öfvergifver forskningen för att bland folket utkolportera förkastande omdömen i afsigt att väcka misstro mot kristendomen, då kan kyrkan ej med likgiltighet se härpå".13

Vad var det då vetenskapen inte fick befatta sig med enligt teologerna? Sammanfattande kan man säga att det förbjudna området var det som utgjorde tillvarons grundval. Bibelforskaren, teologen Otto Ferdinand Myrbergs inte allt för inflytelserika tidskrift, tillkännagav att vetenskapen inte fick beträda "det område, der frågan om tingens yttersta grund och alla de mensklighetens stora frågor.. .vidtager".14

Endast präster hade ordet då tingens yttersta grund stod på dagord­ningen. Naturvetenskapsmännen borde tiga.

Många gånger använde sig de religiösa skribenterna av begrepp hämtade från filosofernas standardrepertoar. Också teologer talade om för naturforskarna att naturvetenskapen var "inskränkt till feno-menverldens en gång för alla satta gränser".15 Detta får inte förleda oss att tro att förhållandet mellan filosofer och teologer var oproblema­tiskt. Teologerna var inga anhängare av boströmianismens extrema rationalism och filosofiskt monistiska gudsuppfattning och de tog mycket illa vid sig av Boströms kritik av helvetesläran. Vissa teologer vägrade att anlägga ett teoretiskt rationellt perspektiv på den kristna religionen. Man får inte glömma bort, som Holger Ahlenius påpekat, att Boströms filosofi "fr ån början hade mer frihetskynne än man i allmänhet förstått; hans starka betonande av personlighetens rätt att fullt utveckla sig hade på djupet beröring med de senare emancipa­tionssträvandena, ehuru i politiskt avseende strängt konservativ, blev boströmianismen genom sin ställning till de religiösa problemen eh förkämpe för fördomsfrihet på detta senare område".16

Det hände ibland att man från kyrkligt håll även kritiserade den ensidiga filosofiska idealismens syn på materien och naturvetenska­pen. Måhända sökte man allierade bland naturforskarna när filoso­ferna blev alltfö r påträngande med sitt förnuft? I Teologisk tidskrift förklarade en skribent att den metafysiska idealismen bortförklarade naturen, kroppen och materien, trots att det materiella har sin givna plats i en fullständig världsbild. Den skapade världen har i den kristna tron en reell existens vid sidan om den andliga. Skribenten anade att påpekandet skulle leda till att man kallade teologerna för positivister. Det var han inte direkt negativ till: "Kristendomen sjelf är positivistisk i den meningen, att den gifver åt den skapade verlden en realitet som icke förklaras ensamt deraf, att man fattar verlden såsom ett nödvän­digt moment uti Guds sjelfmedvetande."17

Vanligtvis kritiserade teologerna de naturforskare och pöpulärfilo-sofer som dragit förhastade slutsatser av ofullkomliga vetenskapliga

103

resultat. Däremot fanns det ingen anledning att kritisera naturveten­skapen i sig och inte heller alla naturforskare. Prästmannen J.M. Lindblad tröstade sina skaror och försäkrade att de kristna inte behövde oroa sig för alla resultat som naturforskarna presenterade. Naturvetenskapen befann sig ännu i sin linda och mycket som var omoget sipprade ut från dess kammare. När tredje eller fjärde rangens forskare påstod att naturvetenskapen funnit Bibelns berättelser falska, fanns det ingen anledning att bli nedstämd. Den sanna naturforsk­ningen respekterade alltid de bibliska berättelsernas självständighet. Ser vi det ur evighetens perspektiv blir de också förr eller senare bekräftade av vetenskapen, trodde han.18

Tidsandans utveckling i en allt mer praktiskt materialistisk riktning var däremot något som i högsta grad oroade det etablerade präster­skapet. Naturvetenskapens expansion kunde man då se som en mätare på tidens krassa materialism. Människorna fann den existentiella meningen och målet vara belägna inom den världsliga sfären. Tidsandan innehöll en bitande sekulär vind som hotade kyrkan. Prästens ämbete aktades inte så högt som förr, förtroendet för kyrkans lära och nådemedel minskade, tidningspressen uttalade sig ovänligt om kyrkan och läran, kyrkorna var dåligt besökta och röster höjdes för att kristendomen skulle trängas ut ur utbildningssystemet. För många teologer framstod materialism och sekularisering som synonyma begrepp.

Den tidigare citerade J.M. Lindblad anklagade fjärde rangens naturforskare, de moderna uppfinningarna och tidningspressen för att ha skapat den antiklerikala, sekulariserade stämningen i riket. Natur­vetenskapens expansion gjorde att många i Bibeln å terfann enbart sagor, uppfinningarna ledde till praktisk materialism och falsk framstegstro och tidningarna spred gudlöshet och en världslig anda i sina spalter. Innehållet i t idningarna skapade världslighet, menade Lindblad. Den kritiken drabbade inte bara den sekulariserade pres­sen. Även i tidningar "af bättre beskaffenhet är dock ofta tonen så verldslig, att intrycket af deras läsning måste blifVa, att denna verlden med dess makt, vinning och njutningar är det enda värdiga föremålet för menniskans sträfvan".19

Teologernas argumentationsstrategi försköts i den riktning som boströmianen Clacson gjort sig till talesman för. Det va r skillnaden mellan trons och vetandets objekt som framhävdes: den andliga respektive den materiella världen. Den blivande biskopen K.H.G. von Schéele observerade att många vetenskapsmän aldrig disputerade med sin barndomstro. Författaren Flammarion var en av dem och han slog fast att naturvetenskapen varken försäkrar eller förnekar något. Den instrumentella demarkationsståndpunkten formulerade Schéele

104

tydligt och klart: "Lika litet, som ögat förmår se en ton eller örat höra dofter af en blomma, lika litet mäktar naturvetenskapen bedöma kristendomen. Ja, redan långt innan han hunnit närma sig det område, som tillhör det andliga lifvet i egentlig mening, finner han sin oöfverstigliga g räns. Att försök blifvit gjorda att öfverskrida denna gräns, veta vi väl, men att de alla utan undantag, i likhet med den Darwinska hypotesen, råkat och måste råka in på fantasterier och orimligheter, veta vi äfven."20

Även om m oderna naturforskare och teologer kunde vara överens om att inte beträda varandras inmutade områden, var det inte självklart att man var ense om var gränsen skulle stakas ut och vilka kunskaper som var mest värdefulla för samhället. Framförallt var forskarna inte beredda att i förväg tala om vad naturvetenskapen inte kunde nå kunskap om. Kontroverserna kring darwinismen visar bl.a. just detta. Längre fram skall vi undersöka hur 1880-talets teologer reagerade när vissa antiklerikala grupper ville avkristna ännu större fält och då trängde in på moralens och utbildningens område, ängder som tidigare på ett självklart sätt dominerats av prästernas förkunnel­ser. Innan dess skall vi övergå till att granska de nya religiösa och politiska strömningar som växer fram kring seklets mitt. Det var strömningar och tendenser som skulle kunna benämnas religiös modernism eller liberalism och som erbjöd ytterligare förslag på hur en försoning kunde ske mellan tro och naturvetenskap.

Bortom ortodoxi och materialism

Den religiösa modernismen och liberalismen formerade sig vid mitten av 1800-talet till en framträngande kulturell kraft i opposition till det gamla ståndssamhällets maktstrukturer och kulturella hegemoni.21

Innan den moderna liberala radikalismen uppstår är det den religiösa som talar, om än ambivalent, för ett modernt projekt som skall upphäva motsättningen mellan trons och vetandets världar. När vi bland medarbetarna i de religiöst frisinnade tidskrifterna återfinner flera naturvetenskapsmän är det inte en slump. De valde antagligen medvetet, av övertygelse, at t publicera sig i just de kristet färgade liberala organen.

Efter 1840-talets politiska och religiösa processer mot bl.a. Carl Jonas Love Almquist och Nils Ignell uppstod en kristen kulturtendens av frisinnat slag som dock aldrig fick någon verklig genomslagskraft förrän Viktor Rydberg 1862 publice rade Bibelns lära om Kristus. Ett uttryck för frisinnet var Svensk Månadstidskrift som utgavs av Rydberg och Carl Simon Warburg. Andra publicistiska yttringar av de religiöst

105

liberala ståndpunkterna finner man i Framtiden och Samtiden. Dessa tidskrifter presenterade tidigt de moderna tänkarna John Stuart Mill och Charles Darwin. Detta skedde långt innan 80-talets genombrotts­generation gjort dem till sina ledstjärnor. Om Svensk Månadst idskrift skrev Henrik Schiick att med den uppstod upplysningen på nytt i vårt land. "Men i en annan gestalt. Den var icke längre nedrivande, utan fylld av rom antikens idealism och dess varma religiositet."22

Såväl de moderna naturforskarna som de religiösa modernisterna hade i dogmatiska teologer och konservativa akademiker en gemen­sam motståndare. Det var dogmtron som hindrade mänskligheten från att andligt växa och nå allt klarare medvetande om sig själv. En av dess stora brister, enligt de religiösa modernisterna, var att den lade sin förlamande hand över den moderna kulturen och de nya vetenskap­liga upptäckterna. På alla samhällets områden bromsades framsteget av den ortodoxa kyrkan och dess advokater. Carl von Bergen, en av den religiösa liberalismens ledande företrädare under framförallt 1870-talet, skrev att ortodoxin drev sina anhängare till att bekriga samtidens kultur.23 Det går inte att "på samma gång bekänna sig till dogmtron i hela dess omfattning och fasthålla de sanningar, tänkan­det och vetenskapen uppdagat angående Gud, menniskan, naturen, historien, samhällslifvets lagar och kulturutvecklingens yttersta mår.24

Den religiösa liberalismens företrädare intresserade sig inte för relationen mellan tro och vetenskap av enbart kulturella orsaker. Politiska och sociala var de realiteter som aktualiserade frågan om hur förhållandet mellan kyrka och fritt kunskapssökande borde gestalta sig. Som exempel kan nämnas den fruktan som många liberaler hyste för "vatikanismen" och "hyperortodoxin". För liberalerna var dessa begrepp benämningar på totalitära system med förödande samhälle­liga konsekvenser. Men även "positivismen" (åtminstone under en period) och "materialismen" utgjorde ett hot mot såväl religiösa som sociala värden. Positivism och materialism bedömdes vara filosofiska synteser vilka i sitt kölvatten kunde följas av ateistiska samhällen, anarki och upplösning. Tidskriften Framtiden sammankopplade ma­terialismen med de revolutionära makter som samlades i den socia­listiska Internationalen. Revolutionärernas sammanslutning hade redan visat sin olycksbådande energi vid de tyska riksdagsvalen och under Pariskommunens dagar på våren 187125

"Materialismen" och "hyperortodoxin" förstärkte varandra ömse­sidigt, trodde liberalerna. Genom sin föråldrade världsbild och samhällssyn och dogmatiska troslära bidrog ortodoxin till att göra materialismen till ett lockande alternativ. Materialismens religions­fientlighet å sin sida förstärkte reaktionen och despotismen i stat och

106

kyrka. De religiösa liberalerna önskade medling, kompromiss, jämk­ning och eklekticism; nödvändiga attityder för att hejda den samhälls-upplösning som en tillspetsad kulturkamp mellan ortodoxi och materialism kunde leda till. Den frisinnade författarinnan Eva Fryxell befarade att ett religionskrig skulle utbryta mellan övertro och otro. De polära krafterna kunde bara hejdas genom medling och jämkning av opartiska och människoälskande instanser. "Det är ett märkvärdigt psykologiskt faktum", skrev hon, "att medlingsteorier, kompromisser, jemkningsförsök och eklekticism vanligtvis betraktas med så mycken och så allmän motvilja, då likväl historien ådagalägger, att nya framsteg på mensklighetens utvecklingsbana vanligen åstadkommits genom detta slag af eklekticism; och att de nästan alltid varit frukten af motsatta krafter, som efter mer eller mindre heta strider ingått försonande kompromisser."26

Denna försoningstanke medförde att många liberala skriftställare under 1870-talet öppnade sig för impulser från tänkare som avvisades av den konservativa universitetsopinionen och den ortodoxa kyrkan. Charles Darwin, John Stuart Mill, H.T. Buckle, John Tyndall och t.o.m. Herbert Spencer presenterades inte utan sympati av tidskrifter­na Samtiden och Framtiden.

Den inflytelserika Samtiden, som efter mönster av engelska vecko­tidningar utgavs av skrib enten C.F. Bergstedt under åren 1871-1874, innehöll presentationer av nya naturvetenskapliga tänkare.27 Darwins arbeten anmäldes på ett övervägande positivt sätt och vid ett par tillfällen refererades också John Tyndalls skrifter. Med uppenbar sympati sammanfattade man Rudolf Virchows tal vid tyska natur-forskar- och läkarmötet 1871. På detta möte hade han bl.a. pläderat för en rationell och vetenskaplig utbildning som skulle leda till att medborgarna blev bättre rustade att förstå vetenskapliga problem. Utbildningen skulle även få medborgaren att inse att vetenskapen bara sträcker sig till en viss gräns där de yttersta problemen tar vid.28

Även i umgänget med den metafysiska materialismen kunde någon gång en principiellt förstående ton anslås. I likhet med de flesta andra liberaler vid mitten av seklet var Bergstedt en kristen kritiker av materialismen - gudsfruktan och upplysning var hans motto - men han kunde ändå uppskatta den filosofiska jordbundenheten som en förståelig reaktion mot all överspänd idealism som förnekade den yttre världens existens. Bergstedt skrev i en recension av Sven Gustaf Svenssons bok Betraktelser öfter den materialistiska och idealisti ska verldsâsigten, att både idealismen och materialismen hade existensbe­rättigande "emedan båda endast äro olika, i sina motsatta ytterligheter uppfattade sidor af den lilla verld\ som i menniskans varelse förebildar 'den stora verlden*"!29

107

Vid slutet av 1870-talet samlade sig Bergstedt till att i en bok summera sin uppfattning i religiösa, vetenskapliga och politiska frågor. Under pseudonymen "En lekman" utgav han 1878 Hvad vi veta, hvad vi tro och hvad vi vi lja: Tankar och frågor. Han kom där fram till T.H. Huxleys åsikt a tt naturvetenskapen var agnostisk. Den uttalade sig bara om vad den vet och den tror ingenting. Bara för att naturvetenskaperna uppehåller sig vid det faktiska och materiella "har ingen derföre rätt att beskylla den för materialism, så vida de icke säga att det icke finnes något som ej låter sig härledas ur materien, men då har vetenskapen upphört och spekulationen trädt i dess ställe".30

Bergstedt noterade i sin bok att den filosofiska idealismen blivit mer realitetsanpassad. Den moderna idealism han benämner "verklighets­idealism" förenade erfarenheten och det rena förnuftet i sitt system. Verklighetsidealismen "förnekar icke materiens verklighet men stan­nar icke heller vid den samma utan hänför allt det genom erfarenheten gifna till en evigt lefvande princip, från vilken fenomenverlden utgår såsom från sin medelpunkt".31 Tendensen till verklighetsanknytning återfann Bergstedt också i Eduard von Hartmanns "transcendentala realism" och hos Herbert Spencers "förandligade realism". Spencer hade ju förklarat att motsättningen mellan religion och vetenskap kunde upphävas när religionen insåg att "det sanna i de positiva religionerna icke kan bestå i det sätt, hvarpå de söka att lösa problemet om världens ursprung och väsen, utan att denna sanning måste sökas i den öppna bekännelsen att här är ett problem, ett mysterium, som utgör tillvarons grund och ligger utom området för vår fattning".32

Bergstedt trodde nu inte på någon slutlig försoning mellan de stridande kulturkrafterna. Det kommer nämligen alltid att finnas ett tomt fält som dessa krafter närmar sig, men de behöver inte, som nu, utkämpa en blodig kamp om vem som först når det gemensamma målet.33

Den liberalism med kristna förtecken som växte sig allt starkare under 1870-talet artikulerade medelklassens krav på andlig ordning, frihet, framsteg och modernitet. Vissa bland liberalerna hoppades att den filosofiska idealismen skulle kunna reformeras i mer realistisk riktning medan andra önskade en försoning mellan idealism och materialism. Det kännetecknande för den religiösa liberalismen var att man i en reformerad religion såg den instans som skulle ena det som splittrat kulturen och samhällslivet. Hegelianen Sven Gustaf Svensson, som i sin lärargärning påverkade bl.a. reformteologen Samuel Fries, hade den uppfattningen.34 Han skrev att det var "först religionen i sin högsta sanning, som lärer menniskan att lefva både ideelt och materielt rätt, och sedan hon ur religionen hemtat denna lärdom, blir det henne lätt nog att förlika materialism och idealism".35

108

På det intellektuella planet kunde de religiösa modernisterna anknyta till flera utländska inspirationskällor. Dels till filosofer som von Hartmann och t.o.m. Spencer och dels till de tyska och engelska vetenskapsmän vi tidigare uppmärksammat: Helmholtz, Du Bois-Reymond, Virchow, Huxley och Tyndall. Vid mitten av 1870-talet utkom på svenska Eduard von Hartmanns Verldsprocessens väsen eller Det omedvetnas filosofi. Dess undertitel, "spekulativa resultat, vunna på induktiv-naturvétenskaplig väg", ger en antydan om Hartmanns strävan att sammanföra idealism och realism. Den finlandssvenske professorn Thiodolf Rein utgav vid samma tid Försök till en framställ­ning af psyko logien som strävade efter en liknande försoning mellan empirisk forskning och spekulation. Rein byggde sin framställning på Her­man Lotzes spekulativa platonism, men tilltalades också av Hartmanns märkliga sammangjutning av romantik och modern naturvetenskap.36

Ofta är det i Carl von Bergens tidskrift Framti den man möter den mest välartikulerade försoningsfilosofin. Det var också i den som de nya naturforskarnas filosofiska demarkationsprinciper presenterades som ett stöd för de religiösa värdenas frihet. Man tyckte sig finna att många goda naturvetenskapsmän ville försona sig med kyrkan "i det de önska helt och hållet skilja naturvetenskap och teologi och mena, att företeelserna i andens värld omöjligen kunna studeras på samma sätt som sinnesverldens fenomen. Och då de finna sig kunna ingenting bevisa på andens område, draga de ej deraf samma slutsats som åtskilliga positivister, nämligen att ingen andlig verld finnes till; utan istället den, att vi ej kunna på giltiga s käl förneka densamma".37

Snart inlemmades också delar av den positivistiska filosofin i försoningsperspektivet. Mot slutet av 70-talet p resenterade Carl von Bergen även positivismen efter Comte på ett övervägande bejakande sätt. Han betonade att den nya positivismen, d.v.s. Mill och Spencer, övertagit Kants demarkationskriterier för att kunna skilja kunskapen från tron. Samma tanke som Kant presenterade i Kritik der reinen Vernunft, att människan inte kan nå kunskap om det översinnliga, kan vi återfinna i Mills och Spencers skrifter.38 Vad kristna tänkare kan göra, skrev von Bergen, är att följa positivisterna så länge de enbart hävdar att vetenskapen är begränsad till det sinnliga eller fenomenen. När de däremot påstod att sinneskunskap är den enda möjliga kunskapen bör samarbetet upphöra. I demarkationsfrågan lade von Bergen märke till viktiga skillnader mellan de olika positivistiska riktningarna. Auguste Comte ansåg, enligt von Bergen, att det var ett uttryck för en barnslig (teologisk och metafysisk) nyfikenhet att sysselsätta sig med det abs oluta, medan Spencer i själva talet om det oändliga och ovetbara såg ett bevis för dess existens, även om inte kunskapen kunde nå dit.39

109

Det samhälleliga, filosofiska och religiösa försoningsbudskapet delades av många "sanningssökande" intellektuella under 1870-talet. En av dem var Ellen Key. Hon läste både Hartmann och Rein som alternativ till materialismen och den kristna dualismen, innan hon i Spencers evolutionism och hos Goethe fann en grund för en ny tro -tron på livets mystik.40 Under 1870-talet läste Key det uppmärksam­made föredraget om naturkunskapens gränser av Du Bois-Reymond. Ulf Wittrock berättar i sin avhandling om Ellen Keys religiösa utveckling, att Du Bois-Reymonds teser ofta anfördes av henne. Vid slutet av 70-talet är det Du Bois-Reymond hon åberopar i sin anteckningsbok när hon bemöter den norske positivisten Erik Vol-lum: "Kunde vi fatta hvad materia och kraft är skulle vi kanske ock fatta hvarför själslif ur dem uppstår - men ingendera kunna vi någonsin vetar41

Ellen Key poängterade också att det fanns en negativ, anti-idea-listisk, sida i den restriktionism som framförallt de tyska naturfors­karna gav uttryck för. Un der en resa som hon på hösten 1879 gjorde tillsammans med Anna och Gustaf Retzius lade hon märke till de naturvetenskapliga framstegen i Tyskland. Hon skrev i sin dagbok: "Filosofien är alldeles tyst nästan; men de mest storartade inrättningar, laboratorier, försöksanstalter, lärostolar, sjukhus o.s.v. växa upp vid de flesta tyska universitet; i Leipzig bilda de en hel förstad; öfverallt täfla städerna att till sig kalla och löna de bäste vetenskapsmän; den störste af dem Helmholz i Berlin (fysiolog, histiolog, matematiker, kemiker och musikus) har ett palats, ej mindre än 20 gästrum blott, och 50 000 i lön!!"42

Naturvetenskapen har i Ty skland blivit en religion, menade Key. Felet med de etablerade naturforskarna var inte att de sade sig inget veta om förhållandet mellan själ och kropp. Felet med vetenskaps­männen var att de inte hade en bejakande syn på det andliga, "att de ej i hela sträfvan efter sanning och visshet, i hela utvecklingen som de tro på, i den framtid som de anar ej inse att anden är och förblir rörelsekraften, att, obevisad och ogripbar som den är, är det dock den som sätter dem sjelfva och al lt i rörelse, så att de istället för att säga: derom komma vi aldrig att veta något borde säga: vi veta att den är och sträfVa blott att få veta huru den är".43 För henne var diktarens sanningssökande lika betydelsefullt som naturvetenskapsmannens mer påtagliga erövrande av nya sanningar. Om man bara erkänner det sinnliga sanningserövrandet som betydelsefullt har man missat "allt det stora, mäktiga verldsomskapande i historien".44 Anledningen till att materialismen nu framträder, menade Key och då antagligen inspirerad av Viktor Rydberg, var att idealismen ännu inte upptagit hela tillvaron i sitt system.45

110

Viktor Rydberg hade djupare än de flesta religiösa liberaler brottats med problemet att klarlägga naturvetenskapens gränser och att försona realism och idealism på en religiös värdegrundval. Hans tänkande kring dessa frågor förtjänar därför en något noggrannare belysning.

Viktor Rydberg

Viktor Rydberg kom att bli den religiösa liberalismens allra mest kvalificerade företrädare i Sverige. I likhet med sina meningsfränder hoppades han att splittringen och egoismen i samhällslivet skulle ersättas av försoning och samarbete för tillvaron.46 Rydberg bejakade den naturvetenskapliga metoden när den användes för att söka kunskap om den yttre tillvaron. Samtidigt pläderade han för en idealistisk världsuppfattning som lämnade plats för människans religiösa och sedliga behov.

Ett mäktigt hinder för den religiösa libe ralismens strävanden var den allt starkare "katoliserande" riktningen inom svenska kyrkan. Med i nspiration hämtad från den engelska Oxfordrörelsen, konser­vativ hegelianism och tysk nylutheranism predikade professorerna och biskoparna Bring, Flensburg och Sundberg i Svensk Kyrkoti dning en högkyrklig uppfattning om prästmyndighet kyrka och sakrament. Nylutheranismen var en ortodox lära som i kyrkan såg en gudomlig rättsanstalt med samhälleliga funktioner av närmast medeltida di­mensioner. Man ställde krav på menigheten att den obetingat skulle underkasta sig kyrkans läror och ordningar. Så kan man också i den ortodoxa pressen finna ett försvar för den lag som stipulerade att staten skulle landsförvisa dem som avfallit från den påbjudna statsreligio-

47 nen. Tidigt ansåg Viktor Rydberg att ortodoxin inte bara var en fara för

det kyrkliga livet. 1858 skrev han i Göteborgs Handelstidning att om nylutheranismen får en framtid "så blir den en sådan, som tager hela prästkyrkan med sig i grafven, och så har den likväl uträttat något godt med sin verksamhet. En betänklig sida finnes dock. Vår tid är naturvetenskapernas och dessas studium utvidgar sig till allt större kretsar. Erfarenheten bekräftar, att där detta studium ensidigt och utan spekulativ underbyggnad drifves, där åtföljes den hand i hand af en materialistisk världsåskådning".48 Rydberg ansåg att om "kryptoka­tolicismen" skördade framgångar i det moderna samhället, då skulle de bildade klasserna vända sig bort från den kristna religionen. Därmed skapade ortodoxin mot sin vilja en jordmån för en metafysisk materialism. En sådan kunde nu lätt bölja gro i de obefästa sinnena

111

och hyllas som en passande världsåskådning i den moderna naturve­tenskapens tid.

Rydbergs inställning till hur tro och vetenskap borde förhålla sig till varandra kan inte förstås om vi inte nämner de religiösa, kulturella och politiska kontroverser som var aktuella under hans intellektuellt verksamma liv. Den skisserade hållningen till kyrklig ortodoxi är här betydelsefull. En annan ingrediens i tiden som kan kasta ljus över Rydbergs syn på naturvetenskapens gränser var hans inställning till det moderna livet överhuvudtaget. Rydberg var både en djupt religiös tänkare och samtidigt en av dem som vid 1800-talets mitt anammade den ekonomiska, tekniska och kulturella modernismen, trots alla de nya frustrationer den bringade mänskligheten.

Den nya tidens effektivitetsraseri och teknik vägrade Rydberg att betrakta som avspeglingar av någon form av materialism. De nyro­mantiska anklagelserna mot tiden för att enbart vara nyttoinriktad och alltför opoetisk, var ett klander han inte deltog i. Han hade ingen sympati för de personer "som stå afsöndrade från tidens allmänna riktning och sträfvanden och därför med sjuklig subjektivitet lägga på tiden skulden för sin egen disharmoni".49

När Herman Bjursten eller någon ur Israel Hwassers krets klagade över tidens praktiska sinnelag, materialism och njutningslystnad, svarade Rydberg å den moderna tidens vägnar. Han önskade inte byta ut den modernitet som lossat slavars och livegnas bojor, skapat folkundervisning och firat storartade vetenskapliga triumfer mot romantikens vördade medeltid. Arbetsamhet, teknik och fabriksan­läggningar, skrev Rydberg, "är icke ett bevis på materiens seger utan på andens seger öfver materien. Vårt släkte känner att det behöfver samla mycket i ladorna för att gifva ett fast materielt stöd åt de allt intensivare idealistiska ansträngningarna".50

Man kan säga att Rydberg i sin ungdom på en gång var modernist, utopist, poetisk romantiker, filosofisk idealist och djupt religiös. Han var modern i den betydelse som Marshall Berman ger ordet i sin bok All that is Solid Melts into Air. Att vara modern, skriver Berman, är att leva i en paradoxal och motsägelsefull värld. Det är att på en gång vara både revolutionär och konservativ. En modern människa är öppen för de nya möjligheter till erfarenhet som den nya tiden erbjuder, men hon är också skrämd av de nihilistiska djup som så många moderna äventyr leder till. Hon längtar efter att skapa något nytt, samtidigt som hon vill hålla fast vid något verkligt även när allting virvlar bort i tidens malström.51

De artiklar Rydberg författade i sin ungdom utstrålar en framstegs-optimism som inte är närvarande i hans senare författarskap. Men inte ens i "Den nya Grottesången" från 1891 ä r det säkert, påstår Rolf

112

Lindborg, att han angriper det moderna industrisamhället som sådant, även om många har läst dikten som ett uttryck för "anti-industrialism".52 Den s.k. praktiska materialismen såg han ju som en förutsättning för poesi och vetenskap och den filosofiska materialis­men kunde han inte uppfatta som särskilt bunden till samtiden. Att nuet skulle utmärkas av kvasifilosofernas materialism förnekade Rydberg lika ihärdigt som Kristian Claêson.53

När Rydberg på 1870-talet upptog filosofin till ett allvarligt, studium kom han också att formulera mer kvalificerade synpunkter på relationen mellan religion och naturvetenskap. Den boströmianism som Rydberg då anslöt sig till var inte renlärig. En dos nykantianism var innesluten i hans idealism och det kanske förklarar varför han delvis kom att anamma Kants kritiska gränsdragning ut mot det transcendenta. Någon sådan gränsdragning var knappast aktuell för honom under ungdomsåren och man återfinner heller inget "ting i sig" hos den Immanuel Hermann von Fichte som Rydberg på 1850-talet benämnde "samtidens inflytelserikaste filosof, den segerrike bekäm-paren af såväl den ensidiga Spiritualismen som materialismen".54

Viktor Rydberg anslöt sig då till en metafysisk expansionism i den yngre Fichtes efterföljd. Men inte ens på 1870-talet, då han gärna åberopade nykantianerna Liebmann och Lange, tog han avstånd från den idealistiska metafysiken. Vid den tiden var det snarast så att han utgick från naturvetenskap och filosofisk antropologi i akt och mening att bygga en idealistisk världsåskådning som kunde fungera som stöd för den kristna tron.55

Det var på 1870-talet som Rydbergs mogna världsåskådning växte fram ur studiet av Leibniz, boströmianerna och de tyska f ilosoferna och filosoferande naturforskarna Hermann Lotze, Gustaf Theodor Fechner, Friedrich Albert Lange och Hermann von Helmholtz. Rydberg anknöt nu till den "besinningsfulla" naturvetenskapen; en vetenskap som kännetecknades av sin medvetenhet om den egna verksamhetens begränsningar, ty den visste att den fiskade i naturens oändliga vatten med stormaskiga nät som släppte igenom alla andliga företeelser.

Vid mitten av 70-talet planerade Rydberg att i Svensk Tidskrift skriva om materialismen och idealismen och utreda tidens och rummets problem, samt analysera hur subjektet bygger upp den yttre världen. Några uppsatser publicerades aldrig. 1876 förklarade sig Rydberg dock villig att mot ett årligt arvode av 4.000 kronor två gånger i veckan föreläsa om materialism och idealism vid Göteborgs Högskola.56

Viktor Rydberg kände att han på nytt behövde penetrera de filosofiska grundfrågorna i ljuset av naturvetenskapens senaste fram­steg. Den filosofiska idealismen var inte längre en ointaglig bastion

113

och han började tvivla på dess långsiktiga förmåga att kunna hålla stånd mot naturforskarnas anstormning. Konfrontationen med natur­vetenskapen ledde till metafysiska grubblerier, som t.o.m. lär ha fört in Rydberg i en djup depression. Depressionen kunde hävas när han under arbetet med föreläsningarna till slut fann en försoning mellan filosofi och naturvetenskap möjlig.57 Viktor Rydberg delade aldrig den uppfattning som hävdade att religionen inte var i behov av stöd från vetenskapen. Redan under 1850-talet hade han funnit stöd i örsteds romantiska naturfilosofi. Nu hämtade han inspiration från veten­skapsmännen Helmholtz, Du Bois-Reymond och Wundt.58

På 1870-talet var Viktor Rydberg ett uppburet namn i liberala och religiöst fri sinnade kretsar. Det var en position han vunnit genom kritiken av prästkyrkans ortodoxi. Hans kritik blev mest känd genom boken Bibelns lära om Kristus. Ända in på 1880-talet fortsatte Rydberg att vara ett respekterat namn bland radikala intellektuella. Då ömsade tiden skinn, men Rydberg kände sig inte längre hemma i den.59 I praktiken hade han väl redan tidigare närmat sig det prästerskap som han beundrades för att ha hudflängt. Rydberg såg i allt mindre utsträckning kyrkan och de reaktionära krafterna som den religiösa liberalismens farligaste fiender. Han kom att i de filosofiskt "materia­listiska" och "naturalistiska" strömningarna i tidens kulturkamp se sina främsta motståndare.60

Kanske närmade sig Rydberg prästerskapet i första hand därför att han ansåg att ett ledarskap påverkat av den kristna etiken var det bästa i en tid av annalkande sociala strider. Det fanns, menade Rydberg, ett samband mellan naturvetenskapligt påverkad filosofi, darwinistiska utvecklingshypoteser och tidens sociala och kulturella problem. Ledare uppfyllda endast av naturvetenskapliga ideal kunde inte skingra de orosmoln som hopade sig. De kristna idealen, skrev Rydberg, "äro särledes behövliga i en tid, som står framför sociala problem, ägnade att väcka de själviska intressena till kamp, vilken, om den skall utkämpas ensamt av dem, måste föra, väl icke till samhälls-upplösning, men till de våldsammaste samhällsskakningar".61

Rydberg ville förena idealistisk filosofi med den nya naturveten­skapens resultat och metoder på ett liknande sätt som värdeidealis­terna Lotze och Fechner. Vid tiden för Göteborgsföreläsningarna anslöt sig Rydberg till Boströms platoniserade idélära, utan att för den skull svälja läromästarens hela system. Till skillnad från Boström betonade Rydberg att naturvetenskapen var en självständig disciplin med ett eget kunskapsobjekt och inte enbart en del av den filosofiska antropologin.621 ett brev till Borchsenius sammanfattade han 1876 sin filosofiska po sition: "Min ståndpunkt i filosofien är sådan, att hon, ehuru 'idealistisk' på djupaste allvar, är med afseende på hvad man

114

kallar 'naturen' och 'historien' mer strängt realistisk än till och med naturforskningen i våra dagar, som ännu medvetet opererar med en hop icke-mekaniska och i det hänseendet magiska faktorer.*3 Ryd­berg önskade vara en metafysiker med fö tterna på jorden. Han ville ställa upp problemen och lösa dem på ett realistiskt sätt och dessutom hålla sig till ko nstaterade fakta inom naturvetenskapen.64

Med sina föreläsningar i Göteborg 1876 önskade Rydberg försvara idealismens grundpostulat. Han anslöt sig till den subjektivistiska Kantläsning som i tiden och rummet såg yttringar av människans åskådningsformer. Sina tankar kunde han underbygga med hjälp av den berömde fysikern och fysiologen Helmh oltz, som uttalat att det var lika oförnuftigt att fråga efter det ting som framkallat en sinnes­förnimmelse som det var att "jämföra bokstäverna i en bok med klangen af de ord, som de beteckna".65 Det Rydberg här anknyter till är Helmholtz kunskapsteoretiska tolkning av Johannes Müllers teori om de specifika sinnesenergierna. Betydelsen av denna doktrin för kunskapsteorin var att man efter den inte kunde anse att det fanns någon kvalitativ likhet mellan en sinnesupplevelses orsak och sinnes­upplevelsen själv.66

Att vi inte kan lära känna tingen i sig själva, utan bara företeelserna, var en uråldrig filosofisk ståndpunkt, påpekade Rydberg. Från skrifter av hinduernas vise män, Platon, Leibniz, Berkeley, Hume och Kant hade den sanningen kommunicerats. Det unika med den senaste utvecklingen var att den uppfattningen nu hade slagit rot hos naturvetenskapsmännen: "Det finns i våra dagar icke en enda tänkande naturforskare, som icke delar den, och det just derför, att den varsammaste och grundligaste naturforskning ställt denna åsikt öfver allt tvifVel."67

Nu var åsiktsskillnaden mellan filosofin och t.ex. den moderna sinnesfysiologin inskränkt till metafysiken. När det idealistiske filo­sofen förklarade att den s k. yttre verkligheten var identisk med vårt medvetande, så sade fysiologen att han inget visste om den saken, men han förnekade inte att idealisten kunde ha rätt. Naturforskaren lämnade fältet fritt för metafysikern. Rydberg kunde förlita sig på fackexpertisens uttalanden i kampen mot filosofisk materialism och naturalism. I knäet på Wundt, Fechner och Pflüger tillbakavisade han med auktoritativ stämma materialismens reduktion av världen till materialitet och rörelse. Den verklighetsanpassade idealism som Rydberg förespråkade behövde inte frukta fysiologernas upptäckter utan kunde glatt välkomna en kemisk-fysikalisk förklaring av tankar, känslor och begär. Idealismen i Rydbergs tappning deklarerade bara att alla förnimmelser ytterst var andliga, även om deras uppenbarelse­former måste vara materiella och i tidens och rummets former.68

115

I kulturdebatten kunde Rydberg triumferande peka på t.ex. Du Bois-Reymonds och Spencers gränsdragning och lyfta fram restrik-tionisternas grundläggande tes att den mänskliga kunskapen aldrig skulle kunna förklara atomerna och deras rörelse el ler sambandet mellan materia och själsliv. Den ande som Laplace skapade i sin fantasi, kunde, menade Rydberg, k omma i kontakt med tillvarons väsentligheter först när han trädde bakom atomföreteelsernas mario-netteater och jämförde dess spel med sig själv. Då skulle han kanske komma på den tanken "att den värld, som innehåller tillvarons hela betydelse och värde, då också måste vara den sanna, den verkliga världen, af hvilken den yttre mekaniska världen ej är annat än ett fenomen för honom. Och därmed vore han inne på den väg, som leder till den idealistiska filosofin".69

Efter Göteborgsföreläsningarna dröjde det flera år innan Viktor Rydberg ägnade filosofin något allvarligare studium. På 1890-talet infaller emellertid på nytt en period av ökat filosofiskt engagemang. Han fortsatte den inslagna vägen från föreläsningarna i Göteborg. De empiriska och nykantianska tendenserna är nu ännu mer framträ­dande, men det är också kritiken av den mekanisk-darwinistiska världsbilden.70

Den empiriska orienteringen innebar inte att Rydberg övergav metafysiken och blev empirist eller positivist. Människan var för Rydberg en art som måste definieras som ett religiöst och metafysiskt djur. Människan längtar efter det eviga.71 Naturvetenskapx^ns nya resultat skulle t.o.m. kunna bidra till att förnya och öka hennes intresse för metafysiken, skrev Rydberg till professor Frithiof Holmgren: "Naturvetenskapen framtvingar förnyad filosofisk forskning och tro mig - sjelfva de n bannlysta metafysiken skall uppstå igen, men på psykologiskt och naturvetenskapligt underlag."72

Moderna naturforskare, påstod Rydberg, denna gång i ett brev till tidningsmannen Leon Ljunglund, är kantianer eller nykantianer. Man finner, påstod han, nuförtiden t.o.m. försvarare av metafysiken bland forskarna och särskilt de yngre "äro så tillvida afgjorde idealister, att de anse lif och sensibilitet i olika grader vara det primära i allt och en helgjuten världsuppfattning omöjlig från någon annan utgångspunkt".73

Uppfattningen att moderna naturforskare var positiva till idealis­men kan Rydberg ha fått i samvaron med några vetenskapsmän i Stockholm. Rydberg deltog i ett sällskap som brukade samlas hos varandra och lyssna på ett föredrag eller diskutera någon aktuell fråga. Det är samma sällskap som jag nämnde i samband med Hugo Gyldéns kantianska vetenskapsuppfattning.74 De flesta av dem var, i likhet med Viktor Rydberg, verk samma vid Stockholms högskola. I

116

dialogen "Ting och fenomen ur empirisk synpunkt" sade Hugo (Gyldén?) att naturvetenskapen bygger på metafysiska förutsättningar, t.ex. tron på atomernas existens som ett substrat bakom naturföreteel­serna, men i likhet med kriticisterna (kantianerna) hävdade han "att substratet under naturfenomenerna är och förblifver obekant".75

Själv gick Rydberg på 90-talet ett steg längre än både den verklige och diktade Hugo. Han stannade inte vid något obekant eller ovetbart utan hävdade att materien uppkommit ur det psykiska. För honom var materien "ett tanketing som man i fantasien har förflyttat utanför vårt tankelif och gjort till det konstitutiva i tingen".76 Det hade i och för sig ingen betydelse för naturvetenskapen själv vilken världsteori natur­forskaren anslöt sig till. Rydberg ansåg dock att materialismen var olämplig som filosofisk grund för naturvetenskapen.77 Världsteorins stora betydelse låg på värdeplanet. Den mekaniska världsteorin (materialismen) var oacceptabel därför att den ledde till pessimism och själsliga lidanden och kan "icke annat än verka nedslående, frånstötande och förskräckande på människor med vårt släktes normala insikter".78

Själv arbetade Rydberg med att under sina sista år formulera en acceptabel världsteori som alternativ till den etiskt oacceptabla mekaniska. Han skisserade då på en symbolteori som hävdade att tingen inte är annat än symboler, "tecken för det verkliga, liksom skriften är symbol för talet".79 Rydberg trodde antagligen att det var genom symbolen som det absoluta, universella och evigt beståe nde skulle träda fram för människan. Så hade i varje fall Oscar II tolkat honom enligt ett tackbrev riktat till Rydberg efter ett inspirerat samtal: "Symboliken är det sotade glas, som bryter den oändliga strålglansen så att den av vårt svaga öga kan mottagas, utan att man blir alltför solblind."80 Det kanske inte var en tillfällighet att samtidigt som den litterära symbolismen framträdde i Skandinavien fann man vid Rydbergs död på skrivbordet hans anteckningar "till symboliken"?81

Även för den litterära symbolismen gällde det ju, om än i konkreta bilder, att framställa det oändliga och ideala.

Det här kapitlet har skildrat olika strömningar inom det kristna lägret i deras möte med naturvetenskapen. Vi h ar urskilt ett antal argument som var vanligt förekommande när naturvetenskapens världsbildsskapande konsekvenser uppenbarades. De religiösa skri­benter vi har mött har på olika sätt sökt undvika en konfrontation med naturvetenskaperna. Vissa har anfört yrkesmässiga principer för att hålla de religiösa eller etiska värdena utanför naturvetenskapsmän­nens intresseområde, andra har åberopat kunskapsteoretiska sakskäl och några har sökt medla mellan de två kulturerna. Gemensamt för alla ståndpunkter vi mött har varit insikten om att det existerade en

117

konflikt mellan 'världsligt" och "andligt", "naturvetenskap" och "reli­gion", åtminstone på det ideologiska planet. De religiösa riktningar vi här har tangerat har haft den gemensamma ambitionen att motarbeta en annalkande kristendomsfientlighet och en befarad filosofisk och praktisk materialism som kunde uppstå i det moderna livets kölvatten. Denna extrema hotbild kan inte sägas ha tagit kon kret gestalt före 1880-talet. Kom den ens att vara reell under det åttital som gjorts synonymt med orden "materialism", "darwinism", "positivism", "rea­lism" och "naturalism"? Det skall vi undersöka i nästa kapitel.

118

7. Det moderna genombrottet

Ännu under 1800-talets två sista decennier fördes debatten om naturkunskapens gränser mot en fond av en dominerande konserva­tiv, idealistisk och kristen kulturhegemoni. Universiteten var fortfa­rande de ledande kulturinstitutionerna och där utbildades Sveriges intellektuella elit till ämbetsmän i staten. "Männen på de inflytelserika posterna", skriver Gunnar Richardsson i sin avhandling Kulturkamp och klasskamp, "hade suttit vid Cristopher Jakob Boströms fötter och kände knappast Comte, Marx eller Spencer ens till namnet. Man torde alltså kunna räkna med att de universitetsutbildade männen, i staten -inte minst lärarna - kom att fungera som förmedlare av idéer och värderingar de själva tillägnat sig vid akademin".1 Det ideologiska fundamentet i den kungliga ämbetsmannastaten, framhåller Ri­chardsson, var en filosofiskt idealistisk och kristen världsåskådning som kom till uttryck både i samhällssyn och kulturuppfattning.

De kyrkliga myndigheterna hade en direkt administrativ kontroll över såväl universitet som landets övriga skolor och läroverk. Den lutherska kyrkliga ortodoxin var enligt konung Oscar II förenad med den akademiska idealismen i ett oupplösligt förbund och inom politiken var den konservativa traditionalismen den självklara stånd­punkten som försvarade samhällsförhållandenas tillstånd med hän­visning till det hävdvunna. Konservatism, filosofisk idealism och kristen ortodoxi utgjorde tillsammans det vi skulle kunna kalla en oscariansk enhetskultur. Det är denna landen régime som fortsätter att vara den dominerande i vårt land, trots att vi förknippar 1880-talet med ett modernt genombrott.2

De traditionella intellektuella som fyllde de offentliga bildnings­institutionerna i det oscarianska klassamhället hade sin försöijning knuten till de kyrkliga makterna, adeln och staten. Det var intellek­tuella som, med Antonio Gramscis ord, "framstod som representanter för en historisk kontinuitet, inte ens avbruten av de mest komplicerade och radikala förändringar av de sociala och politiska formerna".3

Själva uppfattade de sig som oberoende och autonoma i relation till sociala grupper med förankring i det ekonomiska livet. I likhet med andra ämbetsmän såg den traditionella intelligentian, påverkad av bl.a. Boströms filosofi, ner på alla former av "praktisk" verksamhet. Den moderna tidens praktiska sinnelag var uttryck för krämeri,

119

nyttokult, "realism" och "materialism". Oscar II talade å mångas vägnar när han i ett brev till Snoilsky ondgjorde sig över sin egen tid: "Det är nutidens förbannelse att i en relativ fenomenvärlds förgängliga ting och gestalter, som de kalla 'reala', se sitt avguda-ideal, och framför allt se det i den egna spegeln, hållen framför egen näsa!".4

Det är mot bakgrund av en kulturhegemoni med den här skisserade sammansättningen vi bör analysera det moderna genombrottet under 1880-talet och debatten om gränserna mellan naturvetenskap, filosofi och religion. Under slutet av det nittonde seklet började det nämligen jäsa under ämbetsmannastatens enhetskultur: "Industrialismens ge­nombrott medför sålunda på olika områden av vårt samhällsliv... djupgående förändringar. De vanebundna, genom sed och hävd bestämda levnadssätten, får vika för det nya... Landet bryter den gamla isoleringen, öppnar fönstren ut mot Europa och släpper in de nya strömningarna. En ny tid bryter fram".5 Så sammanfattade Melker Johnson i En åttitalist den sociala och kulturella situationen vid ingången till 1880-talet. De nya strömningarna var darwinism och spencerianism, Auguste Comtess positivism, socialism, John Stuart Mills empirism och utilitarism och ett allmänt bejakande av det naturvetenskapliga åskådningssättet i en anda av berusande utveck-lingstro. Teologen N.J. Gö ransson har berättat att han och andra ungdomar fann åttitalet invecklat. Det krävde att man gjorde val mellan divergerande principer: "Och diskussionerna rörde sig till sist alltid om livs- och världsåskådningens hållbarhet och sanning. De utmynnade som oftast i försök att utreda förhållandet mellan veten­skap, särskilt mellan naturvetenskap och religion, mellan gammal och ny filosofi."6

Attackerna mot den traditionella bildningen, filosofin och religio­nen kom från flera håll. Det skapades nya institutionella platser där en ny framställning kunde ta form. Uppsala och Lund såg radikala och naturvetenskapliga sällskap och föreningar bildas. I Stockholm till­kom den nya högskolan vid slutet av 1870-talet och 1880 skapades stadens Arbetarinstitut. Stockholms högskola representerade den urbana medelklassens bildningsideologi. Där fanns en annan syn på forskning och utbildning än den som utmärkte de traditionella universiteten i Uppsala och Lund. Det var inte någon tillfällighet att de första ämnena vid högskolan var matematik, fysik, kemi, geologi, botanik och zoologi.7

Alla dessa föreningar och institutioner kan sägas tillhöra en gryende heterodoxi. Stockholms högskola var nu knappast någon revolutio­nens högborg, men den var genom sin blotta existens en kritik mot det gamla idealistiska utbildningssystemet. I sin historik Över Stockholms universitet skriver Bedoire och Thulberg: "Det är inte svårt att hitta

120

likheter mellan de tankar, som under 80-talet kom till uttryck hos radikala krafter vid Uppsala universitet och som fick ett forum i föreningen Verdandi, och de värderingar som under samma tid präglade högskolans lärarråds agerande."8

Inom det egentliga "åttitalet" enades man om att det gamla var ruttet och att hela "humbugen* skulle kastas på historiens sophög.9 Annars var heterodoxin en brokig samling bestående av läsande hantverkare, naturalistiska och realistiska författare och konstnärer, radikala studenter, vänsterliberala tidningsmän och socialistiska agitatorer. Många uppfattade sig leva i en revolutionär brytningstid och det viktigaste var att göra uppror.

Gustaf Steffen, vid de n här tiden nyss hemkommen från studier i kemi och mineralogi i Tyskland och påverkad av den framväxande arbetarrörelsen, sammanfattade den heterogena revolten mot det gamla.10 "För mig är de alla en andes barn:", skrev Steffen i Framåt år 1888, "de må heta Zola, Ibsen, Strindberg eller Tschernyschevskij: de må kalla sig socialister, socialdemokrater eller anarkister; de må vara impressionistiska' nutidsmålare eller wagnerianska Yramtidsmusi-kanter; de må uppträda som religionshatande ateister eller som filosofiföraktande materialister ; de må anfäktade af sjukan *Welt-müdigkeit', gräfva ned sig i exakt' vetenskap eller, lågande af fanatism, komma verlden att genljuda af deras praktiska' agitation.. .".M

Åttitalet var framförallt kritikens decennium. Det var en kritik av traditionalismens totalitära anspråk och de konsekvenser den fick för moralen, individens frigörelse, samhällslivet och forskningens frihet. Det var en kritik av det föråldrade inom lärdomsinstitutionerna; bristen på specialistkunskaper, avsaknad av verklig frihet för forsk­ningen och avskildheten från de nya vetenskapliga teorierna och metoderna som formulerades och spreds på kontinenten och på de brittiska öarna. Det var också en kritik som riktade sig mot den kristna kyrkoläran, utifrån en hänryckt läsning av Darwin, Spencer, Mill, Brandes, Buckle och Taine, men sällan mot religionen som sådan.

Men det var få av det svenska moderna genombrottets män och kvinnor som formulerade en på naturvetenskapen grundad positiv världsåskådning av den typ som t.ex. Büchner, Moleschott, Spencer och senare Haeckel stod för i England och Tyskland. De "världsgåtor" som filosoferande naturvetenskapsmän brottades med på kontinenten var inte så viktiga för 80-talsradikalismens företrädare förrän en bit in på 1890-talet. "Skall vetandets källa oss öppnas en dag,/ Behöva vi kort arbetsdag.", sjöng man på arbetarmötena. För radikaleroch socialister var det närmaste målet att förändra de sociala förhållandena och därnäst "avslöja" kristendomens och idealismens föråldrade lärosat­ser och sanningsanspråk. Det som då kom att placeras i skottgluggen

121

var skapelsetron, jungfrufödseln, helvetesläran, transsubstantiationen och andra spekulativa element i den kristna mytologin, tillsammans med den mest hårresande metafysiken i boströmianismens filosofi. En frenetisk agitation, med flera fängelsestraff som följd, bedrevs av brinnande folktalare som Viktor Lennstrand och Knut Wicksell. Denna ateistiska folkupplysning utgick ofta från sammanslutningar som Utilistiska samfundet och dess tidning Fritänkaren, men förmed­lades också av populära agitatorer ur arbetarrörelsens led. För alla dessa rebeller var det viktigare att sprida ljus över landet och motarbeta "svartrockarnas" folkfördummande insatser och föråldrade moral, än att utreda sofistikerade kunskapsteoretiska frågor som professionella naturvetenskapsmän med filosofisk håg ställdes inför.12

Bland dem som försvarade det gamla och skrämdes av det nya fanns det många som i den restriktionistiska vetenskapsideologin fann goda argument för sin sak. Vi skall nu med några exempel belysa hur några företrädare för "det gamla" assimilerade de nya kunskapsteoretiska signalerna från kontinenten.

"Enhetskulturen"

Mot den antiklerikala agitationen reagerade naturligtvis företrädare för den oscarianska enhetskulturen: teologerna och de idealistiska och konservativa akademikerna. Den s.k. materialismen som årtiondena efter seklets mitt i huvudsak varit en företeelse som debatterades kom nu att materialiseras när den torgfördes på arbetarmöten till en "obildad massa". Vad som tycktes ha skett va r att ett förbund "slutits mellan Vetenskapens lärdomsljus' och 'pöbeln från gränderna'".13 Så uppfattade en del ortodoxa präster den nya situationen och man befarade att agitationen skulle framkalla den förskräckligaste nihi­lism. I första hand var det darwinismens spridning bland de breda folklagren som oroade prästerskapet. Enligt de ortodoxa ingrep darwinismen i den kristna läran om skapelsen, synden och nåden och var med sin naturalistiska människosyn oförenlig med ett sedligt samhällssystem.

Västerbottensprästen J.A. Englund skrev 1883 i Teologisk tidskrift, att han var övertygad om att det var Darwins lära som låg bakom tidens ondska: "Vi hafva på de senaste åren emottagit underrättelser om de förskräckligaste illdåd, föröfvade af franska kommunarder och ryska nihilister, hos hvilka all tro på Gud och en sedlig verldsordning försvunnit. För dessa är säkerligen Darwins lära om menniskans härstamning allra minst okänd."14 Det fanns, menade Englund ingen farligare och starkare fiende än den metafysiskt materialistiska

122

uppfattningen om tingen och livet. Ty k ristendomen har i materia« lismen fått en motståndare "rustad från hufvud till fot med vapefì hvilka han förklarat sig hemtat ur naturens egen arsenal och om hvilkas användbarhet i alla hänseenden han är fullt öfvertygad".15

Det var mot ett sådant rysligt fiendeläger som den kristna ortodoxin rustade sig under 1880-talet. Ett exempel på upprustning i kulturkam­pen erbjuder startandet av Tidskriftför Kristlig Tro och Bildning. Bakom den nystartade evangeliska tidskriften stod teologerna - sedermera biskdpäfna - Knut Henning Gezelius von Schéele och Uddo Lechard Ullman. Motivet för att grunda tidskriften var just att det svenska andliga livet ansågs befinna sig i ett kritiskt tillstånd på grund av den inträngande "sektkristendomen" och förekomsten av tankar från en ny världsåskådning som inte var annat än illa dold hedendom. I dess första nummer får vi veta att iftge ft längre kan förhålla sig passiv til! den kommande kampen. Ingert får stå som passiv åskådare till striden "särskildt så vidt denna är en kamp mellan kristendom och icke­kristendom".16

Till den kristet-idealistiska sidan i kulturkampen och för den sanna upplysningen enrollerades även naturvetenskapsmän, om de var av den rätta sorten. En av dem var zoologen August Vilhelm Quenner-stedt. Han var en man som snart kom i otakt med tiden. Han representerade den gamla idealtypen för en akademisk naturforskare som inte hade några problem att samarbeta med teologerna Ì striden mot darwinism, hedendom och materialism.17 Domen över honom från en ny tids radikala vetenskapsmän kom att bli mycket hård, om den var rättvis är en helt annan sak. Bengt Lidforss skrev några år efter sekelskiftet att sedan Quennerstedt "för tjugotvå år sedan utnämndes till professor i Lund, har han endast utgivit ett vetenskapligt ar bete, fem epokgörande oktavsidor om huskattens - eller var det kanske vildkattens - forna utbredning i Skåne; men med desto större iver har han som den demokratiske idealist han är sökt göra vetenskapens resultat tillgängliga för den mest obildade delen av vårt folk".18

Lidforss syftar här på det välbekanta faktum att Qunnerstedt var en mycket flitig skribent i teologiska periodica.

Quennerstedt var det slags naturforskare som gärna gjorde en insats för den kristna missionen. Han lär t.o.m. ha anfört naturvetenskapliga argument för att leda Jesu jungfrufödsel i bevis. En s ådan jordnära väntjänst från en vetenskapsmans sida hörde till ovanligheterna och övertrampen. Det intryck man får efter en genomgång av dåtidens teologiska litteratur är att naturvetenskapliga "bevis" för Guds existens eller någon annan trossats mycket sällan anfördes. Det fanns åsikter hos andra naturforskare vilka hade hög status inom forskarsamhället, till skillnad från Quennerstedt, som kunde vara av intresse ur

123

apologetisk synpunkt. Från t.ex. Du Bois-Reymond och Virchow kunde man hämta inspiration när den expansionistiska naturveten­skapen skulle tuktas. Det kunde vara nyttigt för många idkare av naturvetenskap "att för ett ögonblick hämma sitt segerlopp och betänka, hvilka de oöfverstigliga gränserna för densamma måste vara och förblifva".19

Med den läsart som prästerskapet utnyttjade så bekräftade äkta naturvetenskapsmän den evangeliska ortodoxins åsikt att den fram­gångsrika naturvetenskapen inte kunde avlocka naturen vilka hem­ligheter som helst. De restriktionistiska idéerna gav utrymme för den kristna tron och den teologiska vetenskapen, som lugnt kunde fortsätta att verka bortom naturkunskapens gränser. Tanken att tro och vetenskap representerade två olika kunskapsprinciper och att tron befann sig bortom förnuftets kraftfält blev nu allt vanligare i debatten.

Riktigt konsekvent var sällan denna teologernas restriktionism, som avlöste den gamla harmonitanken från natur- och fysikoteologins tid. Den blivande biskopen von Schéele hävdade att religionen inte fick föreskriva vetenskapen några gränser som hon inte fick passera. Men samtidigt krävde han att vetenskapsmännen skulle uttala "sitt 'igno­ramus', ignorabimus', så snart frågan blir om alltings uppkomst, rörelsen, ändamålsenligheten i allt, lifvet, medvetandet, självmedve­tandet och friheten"20 En fullständigt fri forskning var naturligtvis omöjlig om naturforskarna skulle böja sig för Schéeles diktat och fri forskning var otänkbar i ett Sverige där ett ifrågasättande av de kristna trossatserna var förbjuden enligt tryckfrihetslagen. Den extrema form av restriktionism biskop Schéele formulerade och som preciserade naturkunskapens gränser, var i praktiken ett omöjligt postulat i en tid då vetenskapen också ville ha ett ord med i laget vid studiet av liv och psyke.

Om vi vill lyfta fram en representant för den andra huvudkompo­nenten - den akademiskt idealistiska - i den traditionella enhetskul­turen som deltar i debatten om naturkunskapens gränser i det oscarianska samhället, finns ingen mer idealtypisk än Carl David af Wirsén.211 högre grad än någon annan symboliserar han den officiellt sanktionerade tankeformen under decennierna före sekelskiftet. Carl David af Wirsén var inte vilken debattör som helst. För att fostra nationen till högre moral och smak lät han ofta piskan vina över den nya tidens förvillelser. Signaturernas litterära program, romantisk platonism, boströmianism, dogmatisk kristendom och politisk kon­servatism var hans intellektuella referensram i en tid som var i fullt uppror mot signaturpoesi, idealism, dogmatik och ämbetsmanna-konservatism.

Även om Wirsén huvudsakligen hade som uppgift att vårda den

124

officiella litterära smaken, kom hans litteraturkritik att utvecklas till allmän kulturkritik av det ståndaktigt konservativa slaget. Han kämpade för rätten och skönheten, skriver Gunnar Castrén i sista delen av Schück och Warburgs Illustrerad svensk litteraturhistoria, "men onekligen saknade han smidighet, förmåga att sätta sig in i världs­åskådningar, som aweko från hans egen... Och hans ton blev utmanande och hård så snart han mötte något verk vars tendens han icke kunde gilla4'.22 Det fanns två skrifter från naturvetenskapligt håll vilkas tendens han uppskattade, nämligen Emil Du Bois-Reymonds båda föredrag om naturvetenskapens gränser. Dem kunde han bruka för att kväsa den förhatliga vantro, otro och självsvåldsanda han såg tiden vanställas av.

Wirséns anmälan av Du Bois-Reymonds båda föredrag infördes 1884 i d et halvofficiella regeringsorganet Post- och Inrikes Tidning ar. Redan i inledningsraderna vände sig Wirsén mot de halvbildade vetenskapsmän som gärna uttalade sig i filosofiska frågor, utan att betänka att de enbart var specialister på ett mycket litet område verklighet: "Den, som ej vill uppmäta och kartlägga sin egendom, kan alltför gerna inbilla sig vara herre öfver omättliga jordvidder. Så hafva ock naturvetenskapens dilettanter, men sällan dess verklige stormän, i fantasien utflyttat dessa råmärken; anseende naturen vara den enda verkligheten, hafva de helt följdriktigt för naturvetenskapen gjort anspråk innebärande att densamma skulle utgöra all verklighets förklaring."23

Det som Wirsén fann sympatiskt i Du Bois-Reymonds föredrag var i första hand att de så entydigt avvisade all naturvetenskaplig spekula­tion som förflyttat sig utanför laboratoriets väggar. Teologiserande kulturkritiker, antimetafysiska positivister och filosoferande fysio­loger stod i den frågan på gemensam grund i opposition till system­byggare och världsåskådningsmakare; vare sig de till professionen var naturvetenskapsmän eller ej. Skomakaren skulle förbli vid sin läst och inte svinga sig upp i metafysikens högre rymder och inbilla sig att "hantverkskunskaperna" hade något värde när han lämnat marken. Naturforskaren måste inse att det alltid är "rådligast att låta hvaije sak vara hvad den är, hvarken mer eller mindre, och naturvetenskapens fält är förvisso i och för sig alltför rikt, för att den skulle behöfva usurpera besittningar hvilka ej i längden kunna bibehållas. I en sådan anda har den ryktbare du Bois-Reymond nedskrifVit tvenne före­drag".24 Wirsén betygade at t han fann naturforskningens domän rik. Ändå talar det motto han anförde som konklusion ett annat språk. Med romarskalden Persius mästrar han naturforskaren: "Tecum habita: noris quam sit tibi curta supellex" - bo hos dig själv och märk vad möblemanget är torftigt.25

125

Åttitalismen och världsåskådningen

De flesta av åttitalets radikaler fann det naturvetenskapliga möble­manget allt annat än torftigt. Naturvetenskapen gav upphov till en ny världsförklaring som grep många människor lika starkt som någonsin det kristna budskapet. Positivistiska samfundet, Studentföreningen Verdandi, de nya litterära tidskrifterna och andra uttryck för den åttitalistiska radikalismen blev viktiga instrument för att sprida en bejakande hållning till den naturvetenskapliga kunskapsvägen.26 Den äldre radikalismen, som vi stiftat bekantskap med i bl.a. Viktor Rydbergs gestalt, hade till mål en kompromiss mellan tro och vetenskap. Det var svårare att upprätthålla denna kompromiss under 80-talet. Helt frånvarande var den dock inte. Vi möter den i t.ex. tidskriften Sanningssökaren, tid ningen Fäderneslandet och hos olika föreningar och personer med förnuftstro och rationell kristendom på programmet.

Många av dem som sympatiserade med positivismen - någon helhjärtad uppslutning kring Comtes hela postivistiska projekt var det sällan frågan om i Sverige; undantaget är Anton Nyström - vägrade att kategoriskt döma ut hela metafysiken. Man ansåg att det som saknades i den vetenskapliga kunskapen skulle suppleras med meta­fysik och religion. Att kalla sig fritänkare, skrev den radikala tidningen Fäderneslandet, innebär inte ett Törnekande av Gud, en sedlig världs­ordning och ett liv efter detta, utan blott att man tänker fritt i andliga ting och icke låter sig bindas av statskyrkornas från barndomen inplantade läror, då de icke överensstämma med sunda förnuftet och senare tiders vetenskapliga upptäckter".27

Ett märkligt exempel på denna "kristna positivism" är en bok från 1881 med titeln Naturvetenskap eller Metafysik: En lifsfråga förskola och bildning, fö rfattad av en matematiklärare vid Kungl. Artilleri- och Ingeniör-Högskolan vid namn O.C. Sylwan. Sylwan anföll med positivistiska argument och med ord sprängfyllda av krigarens strids­humör den rationalistiska metafysiken (idealistiska filosofin) och den dogmatiska teologin. Han fordrade exakt metod inom vetenskapen och moralisk förbättring av människan. Vetenskapen och etiken kompletterade han med den kristna läran och dess hävdvunna kultformer.28 Detta avvek från positivismen i Comtes tappning. Comte önskade nämligen skapa en helt ny mänsklighetsreligion som var bättre anpassad till vetenskapen än kristendomen. Det var den reduktionistiska vetenskapsideologin som Sylwan an slöt sig till ge­nom att hänvisa till Â.G. Ekstrands artikel "Om arten och utsträck­ningen af menniskans kunskap om naturen".29 Å andra sidan deklarerande han utan förbehåll "att begreppen äro Guds ord och

126

idéerna hans tankar och att således min uppfattning af det sanna fullkomligt öfverenstämmer med påståendet att Guds ord är sanning."2** Riktigt säker på var Sylwan står i den kulturkamp han så ofta hänvisar till blir man aldrig. Det beror antagligen på att han anslöt sig till den krigsvetenskapliga regel som säger "att man skall i det längsta dölja sin styrka och sina afsigter".31

Att en positivistisk uppfattning om den vetenskapliga kunskapens natur kunde förenas med en religiös hållning finner vi hos flera av det sena 1800-talets systembyggare. Både Auguste Comte och Ernst Haeckel förband sin vetenskapskult med ett trossystern. Under 80-talet möter vi denna religiösa men icke-kristna strävan också i Sverige. Den 7 december 1879 bildades Positivistiska samfundet i Stockholm av läkaren Anton Nyström, med ett s tarkt inslag av hantverkare.32

Auguste Comtes positivism, som var ett av de intellektuella utbryt­ningsförsöken från teologins och metafysikens trollkrets, var känd för en bildad allmänhet redan under 1870-talet. Den hade behandlats av C.F. Bergstedt, Viktor Rydberg och Hans Forssell och då oftast ur ett mycket kritiskt perspektiv.33 1875 publicerade Anton Nyström en positiv framställning av den nya läran i skriften Den gamla tiden inför den n ya. Här blandades uppfattningar från Auguste Comtes tidiga kritik av teologi och metafysik med ett bejakande av den religiösa känslan och en hyllning av Jesus-gestalten.

Tore Frängsmyr betonar i sin studie av den unge Nyström, att den svenske Comte i en av bokens dialoger mellan en positivist och teolog går "helt på den religiösa li beralismens linje, och det positivistiska inslaget är argumentmässigt inte särskilt framträdande".34 Men Nyström gick ett steg längre än de religiösa liberalerna och bestred att Bibel och n aturvetenskap kunde försonas. Positivismen i likhet med naturvetenskapen lämnar nämligen åt sidan "de ämnen och före­ställningar, som hon anser oåtkomliga för verklig forskning" och det betyder att positivisten inte längre söker efter orsakerna till företeel­serna eller deras yttersta grund.35 Det är naturvetenskaperna som motsvarar det positivistiska idealet, påstod Nyström, och i likhet med dem förnekar inte positivismen förekomsten av ett högre liv. Den bestrider enbart att man kan nå någon kunskap om detsamma. Som ett brev på posten levererades även av Nyström en kritik av den metafysiska materialismen och ett beklagande av att en del veten* skapsmän förletts att anamma "en sådan olycksalig åsigt".36

Kritisk kom Nyström även att bli mot Herbert Spencers utveck­lingsfilosofi, som under 80-talet fick allt fler anhängare i Sverige.37

Inom pedagogiska och litterära kretsar hade Spencers tänkande vunnit insteg. Han åberopades av Karl Fåhraeus, Urban von Feilitzen, Ellen Key, Anna Sandström och många fler. Som vi tidigare sett fick

127

han också ett positivt mottagande bland religiösa liberaler. T.o.m. boströmianen C.Y. Sahlin och biskopen AF. Beckman såg i Spencers Absoluta och Okända ett halmstrå för det andliga och den kristne guden att klamra sig fast vid. Anton Nyström däremot tyckte inte att Spencer var konsekvent i sin agnosticism. När Spencer gav det Ovetbara namnen den Högsta Orsaken och den Skapande Makten hade han närmat sig teismen, menade Nyström.38

Hjalmar Strömer var en jämtlänning som i li khet med Nyström hyste en stark tro på naturvetenskaplig bildning. Han var en av dem som på åttitalet genom populärvetenskapliga föredrag predikade naturvetenskap över hela landet till inträdespriset av 1 krona för äldre och 50 öre för yngre.39 Sin intellektuella "karriär" startade Strömer med siktet inställt på prästbanan. Ekonomiska problem gjorde att han fick avbryta sina studier. Från 1870-talet försörjde han sig som populärve­tenskaplig föreläsare och skriftställare i Flammarions anda. Under åttitalet blev hans förkunnelse alltmer politisk och i sina skrifter utsattes utbildningssystemet, överklasstidningarna, hovapanagen och prästerskapet för hans bannstrålar. Strömer och hans åttitalistiska själsfränder var övertygade om att de definitivt lämnat teologins och metafysikens stadier bakom sig och att mänskligheten nu vandrade in i naturvetenskapens tidsålder. Utvecklingsläran och fysikens meka-nistiskt-deterministiska världsbild var de krafter som skulle riva loss mänskligheten från alla gamla dogmer.

För Hjalmar Strömer innebar "utvecklingsläran en av de största sanningar som någonsin uttalats på vår jord".40 Genom naturveten­skaperna skapades en ny världsförklaring som omfattade hela uni­versum, människan inbegripen: "Den lär människan att fatta sig själv som en exponent av lagarnas oändliga drivfjäder och att hon i varje sekund av sin tillvaro, den må vara ljuv eller bitter, alltid är den omutliga nödvändighetens följdriktiga verkan.'41

Hjalmar Strömer hade skådat ljuset och visste att sanningen kunde nås med den mekanistiska och deterministiska naturvetenskapens hjälp. Det gick emellertid alltför långsamt framåt och orsaken var att den gamla bildningen vid våra högskolor deformerade blomman av vår intelligens. Från högskolorna kom studenterna inte som ljusspri-dare utan "som bokstavsdyrkare och auktoritetsslavar, vilka efter a tt ha fyllt ett visst antal förståndsfack med maskstungen skåpmat insättas att i religionens och lagens namn omgärda föråldrade idéers och utnötta samhällsformers bräckliga grundval".42 Mer naturveten­skaplig forskning och resultaten ut till folket, var Strömers och hans meningsfränders stridsrop mot den etablerade vetenskapen: "Framåt! Ett dån far genom skyn - det är vår frihetskamp som utkämpas. En bävan genomgår folken - det är vår förlossning som nalkas. En

128

gryning märks vid fjärran horisont: det är framtidens dag som bryter in. Kamrater! Ser Ni det inte? Förstår Ni det ej? Varför dröjer Ni?"43

Men t.o.m en trosviss mekanist, determinist och materialist som Strömer insåg, att den oändliga världsrymd han älskade att föreläsa om innehöll svarta hål dit man inte kunde nå med de naturvetenskap­liga metoderna. De flesta av till varons frågor låg obesvarade bortom "det positiva vetandet" och det enda forskaren kunde göra var att dra slutsatser.44 När många av rymdens frågor inte kunde besvaras med enbart vetenskapen krävde världsåskådningen lite troshjälp. Det fordrades en smula ande i materien för att livets uppkomst och medvetandet skulle kunna bli förklarat: "För lösningen av dessa spörsmål har den uråldriga läran om en hela materien genomträng­ande världsande i mer eller mindre spirituell mening åter tagits upp och av Haeckel mer systematiskt utvecklats och fixerats... En för­klaring av livets företeelser som ej i sig vill uppta något övernaturligt kan omöjligen lösa sitt problem på annat sätt än genom antagandet av livets potentiella närvaro redan hos den materia varav livets former uppstår. Till och med livets högsta form, självmedvetandet, är då ytterst endast en mycket komplicerad produkt av själslivet hos de oändliga atomer som förenat sig till h järna."45

Världsgåtorna förde således Strömer till ett anammande av en Haeckelinspirerad världsåskådning vilken påstod sig ha löst dessa världsgåtor. Som vi ser av citatet hade den stora likheter med den från de antika filosoferna härstammande hylozoismen. Hylozoismen tillskrev universum och dess materia ett liv och en själ. Strömer återvände således till en närmast romantisk naturfilosofi. Det hade också Haeckel gjort. Han såg i Goethes och Okens naturfilosofi föregångare till sin egen monism. Brottet med de t mekanistiska och restriktionistiska forskningsprogrammet var tydligt. Nu blev ju hela universum fyllt av liv och vitalismen universell. Denna väg har många materialister beträtt. Rolf Lindborg menar att den radikale upplys­ningsmaterialisten La Mettrie var en av dem. La Mettrie kom till slut fram till uppfattningen att materien i viss mening var tänkande.46 Det är en uppfattning vi i vanliga fall kallar för idealistisk. Många materialister kommer mycket nära den "allbesjälnings- eller allivs-lära" vi förknippar med romantisk "naturphilosophie".47 Det som förenade romantiska naturfilosofer, materialistiska och idealistiska metafysiker var att man i en enda formel ansåg sig kunna "förklara allt varas väsen".48 Och när man inte kunde förneka existensen av liv och psyke fick de smälta samman med den oorganiska materien. Längre fram återkommer vi till monismens problem som är en viktig komponent i sekelskiftets diskussion om naturvetenskapens gränser.

129

Socialisternas världsåskådning

De intellektuella som brände studentbetygen eller hoppade av en akademisk karriär för att under 1880-talet lägga gr underna till den svenska arbetarrörelsen var inga världsbildsbyggare. Fanatisk ateism, naken gudsförnekelse och grovkornig metafysisk materialism kom mot slutet av 1800-talet att betraktas med misstro inom den socialde­mokrati som utvecklades i konfessionslös riktning. Kristendomens och idealismens uppfattning av tillvaron var visserligen nattstånden, men den skulle dö ut först när tiden var mogen och folket upplyst genom samhällskritik, arbetarbildning och vetenskapliga resultat. "Ut med modärn naturvetenskap och samhällskritik till folket", lär Axel Danielsson ha predikat, "annars blir det bara enfaldiga utilister av oss istället för likgiltiga tvivlare".49 Visst var det kristendomens ideologiska funktion att upprätthålla prästväldet och klassamhället, men samti­digt var religionen en privatsak som inte rörelsen kunde råda över eller ha en entydig uppfattning om.50 Någon ateistisk kolportörsverksamhet i Viktor Lennstrands anda ville man inte ägna sig åt. Det var få ledare inom arbetarrörelsen som uppskattade den ateistiska propaganda som sålde, med Bengt Lidforss ord, "ett tämligen ytligt up pkok på Ingersolls fria tankar, Büchners materialism, Mills utilitarism, allt­sammans kiyddat med hårresande citat ur gamla testamentet".51

När jag påpekar att socialdemokratins ledare mot slutet av seklet inte anslöt sig till den ateistiskt-materialistiska propagandan, betyder det inte att denna propaganda saknade sympatisörer inom arbetar­rörelsen. Även Viktor Lennstrand och Knut Wicksell kämpade ju för religions-, yttrande- och tryckfrihet och i den kampen var man lierade med de tidiga socialisterna. Under 1880-talet publicerades också Lennstrands ateistiska propaganda i den socialdemokratiska pressen. Branting deklarerade t.o.m. att socialdemokratin stred mot kristen­domen som förslöade folken och gjorde dem till slavar i överklassens tjänst och på möten kunde fritänkare och arbetarledare uppträda tillsammans. Så småningom ökade spänningarna mellan socialister och fritänkare och August Palm manade 1890 rörelsen at t vända de religiösa frågorna ryggen: "Att hålla på och rota i den religiösa saken vore att göra den allt för stor heder."52

Förklaringen till varför motsättningarna ökade mellan de utilistiska religionsfienderna och socialisterna vid slutet av 80-talet och varför socialdemokratin intog en allt mer "sekulariserad" hållning i religiösa frågor, skall inte besvaras här. En av de viktigaste anledningarna till varför motsättningarna ökade mellan de utilistiska religionsfienderna och socialisterna vid slutet av 80-talet var antagligen politiska skilj­aktigheter. Fritänkarrörelsen själv blev alltmer politiskt inriktad och

130

därmed en konkurrent till det socialdemokratiska partiet. Hur invävd samhällsengagemang och världsbild var i varandra i den utilistiska propagandan, ger följande uttalande från ett utilistiskt möte en in­blick i: "Med tanke på den energiska, vittomfattande verksamhet, de väldiga kristna organisationerna genom föredrag, skrifter, tidningar och söndagsskolor be­driva för att hålla de djupa lagren av vårt folk kvar i religiös fördummelse och politisk försoffning, och då en vetenskaplig-materialistisk världsåskådning är nödvändig som grund för ett nytt bättre samhälle, där alla människors rättigheter varda erkända, men då religionens fördomar, även om de ha sin kulturhistoriska förklaring, dock ej kunna utrotas ur människornas sinnen allenast genom sociala revolutioner och förändringar i de yttre samhälls­förhållandena, utan måste bekämpas genom en allvarlig vetenskaplig propa­ganda och genom en rationell skolundervisning, och då det socialdemokratiska partiet ej upptager bekämpandet av religionen på sitt program och efter partidagen i Halle tycks tendera till indifferent ställning till religionsfrågan, förklarar mötet, att en särskild fritänkarrörelse är av behovet påkallad och nödvändig för vårt folks frigörelse från religiös vidskepelse och fanatism och att en sådan rörelse långt ifrån att skada den socialdemokratiska arbetarrörelsen tvärtom måste främja den och bereda mark för den."53

Socialdemokratins inställning till naturvetenskapens världsåskåd­ningsambitioner var i stort sett bejakande. Man önskade vara en sekulariserad rörelse och därmed neutral i metafysiskt hänseende, men var i praktiken något annat. Hjalmar Branting var klar över detta.54 Han tillstod att socialismen var en världsåskådning som var oförenlig med alla former av positiv religion, "ty för socialismens historiska uppfattning blir även religionen ytterst blott en följd av bestämda materiella orsaker, vilket ju en religiöst troende människa aldrig kan erkänna".55 Först och främst var den sena 1800-talets socialister anti-metafysiker i likhet med andra "moderna" människor.

Den vördnad som förfäderna hade för en stor systemfilosof är bara "barnslig och löjlig", skrev Gustaf Steffen under sin socialistiska period vid slutet av 80-talet. Han fortsatte: "Då filosofen med en inre själfbelåtenhet, som vore värdig en katolsk prelat, jämrar sig öfVer det mänskliga tänkandets begränsning och oförmåga att komma till motsägelsefria resultat, misstänker en nutidsmänniska att här i första rummet föreligger en våldsam generalisation från ifrågavarande 'tänkares' egen inskränkthet, samt att de filosofiska resultatens bak­vändhet kanske blott är en simpel följd af den filosofiska utgångs­punktens och forskningsmetodens bakvändhet."56

Den moderna materialism som Hjalmar Branting ansåg att socia­lismen företrädde, ville undvika att stämplas som dogmatisk. Det var en materialism som to.m. kunde ge Emil Du Bois-Reymond rätt i att det alltid skulle vara en världsgåta hur språnget mellan materia och medvetande gick till. Många av de moderna materialisterna, betonade

131

Branting, "skola ej heller ha så mycket emot att med Du Bois-Reymond sätta ett alltid oförklarligt' vid det stora språnget mellan atomernas värld och medvetandets faktum, närde nämligen få tillägga med den nämnde store fysiologen som en erfarenhetssats, att själen småningom framstått som ett resultat av vissa m ateriella kombina­tioner m.a.o. att hur gåtfull än själva det andligas natur må vara, dock dess beroende av den fysiska världen och dess lagar är ett positivt faktum".57

Branting sträckte sig så långt i sympati med den "moderna idealis­men" - nykantianismen - att han medgav att "våra sinnen färga den värld, vars intryck de släppa fram till vårt medvetande".58 Därmed tillstod han att den moderna naturvetenskapen inte kunde bära på en total världsförklaring. En liknande sympati för nykantianismen uttryckte även Gustaf Steffen. Han berömde nykantianismen för att den hade preciserat de för vetenskapen olösbara frågorna, men han tillade också att där upphörde dess förtjänster, "ty något steg till lösning av dessa frågor har man.. .på detta håll ej förmått göra".59

Dessa sympatiyttringar för nykantianismen, den "moderna idea­lismen", innebar inte att socialisterna delade dess kritik av "materia­lismen". Vad man gjorde var att utnyttja den "moderna idealismens argument" mot den "flacka" idealism som i den svenska sekelskiftet fanns företrädd hos Viktor Rydberg och Carl von Bergen. Branting erinrade om att F.A. Lange i sin historik över materialismen tagit teologerna i upptuktelse för att de använt sig av Du Bois-Reymonds påstående om naturforskningens oöverstigliga gr änser, utan att de själva egentligen visste något om vad som befann sig bortom dessa gränser. "Vem", frågade Branting i anslutning till ett citat där Lange gisslade spekulation och teologi, "känner icke här igen under pisk­snärten den flacka idealism, för vilken i Sverige Viktor Rydberg var profeten och Carl v. Bergen änn u markschreiern".60

Branting deklarerade uttryckligen att Lange var en modern tänkare som "icke s tår på vår egen ståndpunkt".61 Och då syftade han på dennes filosofi. Branting kan inte på samma sätt som Bernstein knytas till den tidiga nykantianismen. Däremot uppskattade han Langes ärliga strävan att lyfta fram materialismens produktiva sidor i vetenskapens historia; från atomläran hos Demokritos till den meto­diska materialismen bland dagens naturvetenskapsmän. Och alltid hade Branting udden riktad mot de inhemska idealisterna.62

När Branting formulerade sig i positiva termer om sin världs­åskådning var det närmast i anslutning till Friedrich Engels och hans skrift Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut. Materia­lismen under 1700-talet och vid mitten av 1800-talet begränsades av sin mekanistiska grundhållning, vilket gjorde att den inte förmådde

132

uppfatta naturen som en process och därigenom kunskapen om den som relativ.63 Med den dialektiska materialismen reformerades också samhällsvetenskapen på materialistisk grundval. Och det är det verkliga framsteget. Den materialist iska historieuppfattningen "fyller luckan hos den gamla materialismen och ger sin prägel åt den moderna".64 För socialisterna var det uppenbarat, som Gustaf Steffen formulerade saken, att "de socialekonomiska utvecklingsprocesserna äro de transcendenta korrelaten för idéerna, för verldsåskådningarne" och att "den rocher de bronze, som, då minan springer, skall krossa vår kulturverlds föråldrade former, är... det moderna proletariateT.65

Bengt Lidforss och "ignorabimus"

Den som mer än någon annan vid sekelskiftet spred kunskap om naturvetenskap och filosofi till arbetarklassen var Bengt Lidforss. 66

Tidningen Arbetet innehöll årtiondena kring sekelskiftet hundratals artiklar där han berättade om nya vetenskapliga rön och filosofiska stridsfrågor eller där han med satanisk ironi och finess angrep sina ideologiska motståndare. För Lidforss var det viktigast att värdera filosofer och filosofiska ståndpunkter efter deras inställning till kristendomen, politiken, de sociala frågorna och naturvetenskapens resultat. Tankegemenskap i vissa ontologiska eller kunskapsteoretiska tvistefrågor blev då ofta något sekundärt.

Bengt Lidforss deltog på 80-talet i hegelianen Borelius kolloqvier 671 en minnesartikel som stod att läsa i Arbetet 1903 hyllade han den gamle filosofen för hans lidelse och frisinne: "Det kunde aldrig ett ögonblick falla honom in att hålla sina lärjungar i okunnighet om, att det fanns geniala män, som tänkte annorlunda än han själv; Spencer och Mill, Schopenhauer och Nietzsche lät han med samma iver omfattas och nedgöras av sina läijungar."68 Bland Johan Jacob Borelius elever, Axel Herrlin, John Bager-Sjögren och Hans Larsson, hade Herbert Spen­cers idéer vunnit genklang och senare mottog dessa starka intryck av nykantianismen. På Borelius seminarier under 80-talet stod mot varandra den moderna tidens evolutionism representerad av Spencer och den hegelska, f örankrad i de antika klassikernas teleologiska utvecklingstänkande.

Med sin hegelianska dialektik, som i motsättningarna såg Andens utvecklingsgång manifestera sig, var Borelius troligen inte lika skrämd av tidens empiristiska och realistiska tendenser som boströmianerna. Borelius önskade dialektiskt "upphäva" motsättningen mellan empi-rism och idealism och förena dem i sin "moderniserade" hegelianism. 1879 skrev Borelius om förhållandet mellan den realistiska och

133

idealistiska riktningen inom filosofin: "Dessa båda motsatta rikt­ningar framträda än samtidigt, än successivt, men vanligen så, att hos ett visst folk på en viss tid endera är den förherskande. Och om å ena sidan glanspunkterna i filosofiens historia i allmänhet äro att finna där hvarest den idealistiska riktningen varit den herskande, så utgör å andra sidan empirismen den nödvändiga motvigten mot de förirringar för hvilka tanken är utsatt, då den försökt att uppstiga utöfver erfarenhetens område/*9

Det var i denna lundensiska filosofiska miljö s om Bengt Lidforss formades. Han kom att bli en av de aktiva deltagarna i den frisinnade diskussionsföreningen D.U.G., De Unge Gubbarne, som samlade litterärt intresserade studenter. Intresseinriktningen inom den lun­densiska radikalismen avvek en del från den engelskt influerade studentföreningen Verdandi i Uppsala. Den lundensiska radikalism som Lidforss representerade hade, skrev Branting, "en mera europeisk anda över sig än som råder inom motsvarande kretsar i Uppsala".70

Det var inte så att den, som Strindberg påstod, besjälades av satanism och dekadens, men nog var här Max Nordaus Konventionella nutids­lögner populärare lektyr än John Stuart Mills Om friheten

I D.U.G. samlade de radikala studenterna styrka för att vid den Stora Diskussionsföreningens tillställningar kunna utmana sina reli­giösa, politiska och moralfllosoftska motståndare. Det var vid en sådan tillställning den 6 november 1888, som Bengt Lidforss agerade inledare i en diskussion om förhållandet mellan tro och vetande.72

Lidforss utgick från ett mycket läst arbete av den skotske geologen och teologen Henry Drummond, Naturen i andens värld, som var ett försök att applicera Spencers lagar för det fysiska livets utveckling på det religiösa området. Drummond tillhörde dem som på 1800-talet önskade förena kristendomen med naturvetenskapens teorier, men som sällan mötte förståelse av vare sig teologer eller vetenskapsmän. På sitt sätt representerade Drummonds förkunnelse ett slags omvänd fysikoteologi. Vetens kapen, skrev Drummond, kommer troligen att "en gång bli tillkallad såsom skiljedomare i åtskilliga punkter emellan stridiga trosbekännelser. Och under det att det ju finnes flera områden i teologien, där man icke kan vädja till vetenskapen såsom skilje­domare, så finnes det också andra, där naturen måste få bestämma öfver trons innehåll såväl som dess gränser".73

Lidforss gav Drummond en eloge för hans naturfilosoflska oriente­ring, men anslöt sig inte till dennes försök till kompromiss mellan naturvetenskap och kristendom. Samtidigt kritiserade Lidforss den metafysiska materialismen, som han redan vid denna tid tyckte var en banalisering av tillvaron. Även om man lämnat den dogmatiska kristendomen bakom sig kunde man känna "vördnad inför tillvarons

134

mysterium, som röjer sig i den form av religiös känsla, vilken Harald Höffding betecknat såsom 'kosmisk Livsfölelse".74 Denna om pan-teismen påminnande religiositet fanns just i D.U.G.-kretsen och hos Bengt Lidforss återkomm er den även senare i hans liv. Hos skalden Emil Kleen besjöngs den bl.a. på detta sätt:

"Panta Theos\ Det flam mar till i sjä len, av guden Kosmos själv en del jag är, och icke mer den fege låge trälen, som nattens mörker dödens varsel är."75

Bengt Lidforss blev naturforskare, socialdemokrat och filosofiskt nykantian av F.A. Langes skola. Den materialistiska metafysiken förblev honom främmande och han uttryckte gärna sin sympati för en pragmatisk och fenomenalistisk syn på naturvetenskapen. Han anslöt sig till Spencers, F.A. Langes och Du Bois-Reymonds åsikt, "att det för all naturforskning ges vissa gränser, och att naturvetenskapen som sådan ej ger oss någon upplysning om världens yttersta grund".76 Han kunde också hylla Viktor Rydbergs uppfattning i "substansfrågan": "Enligt denna uppfattning är hela den värld, som uppenbarar sig för våra sinnen, en fenomenvärld, vars beskaffenhet helt och hållet beror på våra sinnesorgans natur."77 Det var först när Rydberg och andra idealister tolkade den obegripliga substansens värld och förklarade den vara andlig som Lidforss protesterade: "Att uppfatta solned­gångens skimmer som en reflex av den troende mänsklighetens aftonböner torde varken från naturvetenskaplig eller filosofisk s yn­punkt vara tillåtligt."78

Alla argument som riktades mot den s.k. naturvetenskapliga världs­åsikten från idealistiskt håll var baserade på en förvrängd uppfattning om vad denna världsåskådning gick ut på, menade Lidforss. Vitalis Norström, som vi kommer att stifta bekantskap med längre fram, var en av dem som hade identifierat naturvetenskapens uppfattning med en ytterst primitiv materialism. Det var en form av materialism som naturforskarna (åtminstone de germanska) hade övergivit för län ge sedan, sade Lidforss. Flertalet naturvetenskapsmän hade nämligen i kunskapsteoretiskt hänseende anslutit sig till Langes, av empirismen påverkade, nykantianska ståndpunkt. Att naturvetenskapens världs­åsikt, som Norström påstod, skulle sträva efter ett upphävande av konstens värde, vilja ersätta det historiska framåtskridandet med naturens kretsgång eller förlita sig på mekanistisk atomistik, bestred Lidforss, "ty den mest radikala teoretiska materialism... kan förenas med en svärmisk entusiasm för skönhet, sanning och rätt!".79

Själv inrangerade sig Lidforss i raden av tänkare som ställt sig likgiltiga eller avvisande till teologisk spekulation: Spencer, Darwin,

135

Stuart Mill, Taine och Brandes. Frågan om materialism eller idealism, som filosofihistorien uppfattat som så centrala motsatser i 1800-talets tänkande, var för Lidforss tämligen ointressant. "Ja vid närmare eftertanke visar det sig, att frågan materialism eller icke-materialism i grund och botten alls icke spelar någon roll med hänsyn till den ställning, som en tänkare intar till kristendomen."80 Det senare var det viktigaste för Bengt Lidforss.

Naturforskaren och socialisten Lidforss var i grunden positiv till den position som Du Bois-Reymond h är fått representera, men hans främsta inspirationskälla var Friedrich Albert Lange, vars psykolo-gistiska Kanttolkning fick många filosofiskt intresserade naturveten­skapsmän att vända den metafysiska materialismen ryggen. " Den materialistiska världsåskådningen", skrev Lidforss, "som i förstone överraskar och fängslar genom den skenbara enkelhet, varmed den förklarar en mängd företeelser, har emellertid bland nutidens natur­forskare och filosofer ytterst få anhängare och kan numera anses som en i det närmaste övervunnen ståndpunkt."81

Lidforss attraherades inte heller av Haeckels monism. Haeckels storhet inom den deskriptiva biologin betvivlade han inte, men fallenhet för fysik, kemi och fysiologi var inte Jenazoologen förunnad. Dessa brister "blir ännu ödesdigrare genom Haeckels blindhet för att kunskapsteoretiska problem över huvud taget existerar".82 Både Haeckel och den "energetiske" monisten Wilhelm Ostwald fann Lidforss vara "filosofiskt okultive rade" och han instämde i Houston Stewart Chamberlains karakteristik av de båda som "kortslutnings­filosofer".83

Betydligt angelägnare än att hudflänga okultiverade och filosofiskt oskolade naturforskare var det för Lidforss att bekämpa kristen­domens förödande inverkan på landets intellektuella och sociala liv. Att bekämpa den enda sanna läran blev en livsuppgift för honom.84 Ett av de få tillfällen då Lidforss i s ina artiklar uttalar sig explicit om ignorabimustanken är i samband med en kritik av den kristna tron. I en anmärkning till sin artikel "Våra sinnens erövringar" - där han förklarat att världsalltet alltid kommer att förbli ett mysterium - skrev Lidforss: "För tänkande läsare behöver det naturligtvis icke särskildt framhållas, att den i slutet av denna uppsats gjorda restriktionen med hänsyn till vår kunskapsförmågas räckvidd icke innebär något som helst medgivande vare sig åt kristendomen eller ignorabimus-rikt-ningen."85

Vad kan Lidforss ha menat när han sade sig inte dela ignorabimus-riktningens värderingar? Vi har ju redan sett att han, åtminstone på ett ytligt plan, uttryckt sympati för den kunskapsskepticism som Du Bois-Reymond repre senterar. Dessutom vet vi att han anslöt sig till

136

den psykologiska kantianismen i Langes efterföljd. Men här är det fråga om att distansera sig från något som Lidforss uppfattade som en strömning eller riktning i tiden som preciserade det ovetbara. Frej­dighet, friskt gemyt, oförskräckt sanningslidelse och specialistkun­skaper var vad Lidforss uppskattade i vetenskapens värld. Haeckels populärfilosofiska storsäljare hade övermått av dessa egenskaper, utom kanske den sistnämnda. Om författaren till Naturlig skape lse­historia skrev Lidforss, att "den ärliga oförskräckthet, varmed Haeckel under alla faser av sin levnad uttalat sina kätterska åsikter, obekymrad av alla opportunitetshänsyn, måste fylla varje ofö rdärvat sinne med djup sympati".86 Det var en värdering som inte hindrade Lidforss från att anse att Haeckel som filosof "i främsta rummet vunnit sin popularitet genom att vid behandlingen av centrala livsfrågor röra sig med just sådana skenförklaringar och felslut, som tillfredsställa den vetgiriga enfalden och den intellektuellt intresserade tanklösheten".87

Lidforss' värdering av "ignorabimusriktningen" byggde antagligen på en omvänd bedömning mot den som kom Haeckel till del. Haeckel förtjänade uppskattning som kristendomsbekämpare och populari-sator av vetenskapliga resultat, men han var oduglig som kunskaps­teoretiker. "Ignorabimusriktningen" hade i princip rätt i sin kun­skapsteori, men hade däremot inte markerat någon fientlig attityd till kristendomen, snarare tvärtom. När nu "ignorabimusriktningen" sammankopplats med teologi och teologiserande filosofer i tidens idékamp, placerades den av Lidforss på svarta listan. Man kan jämföra Lidforss' synpunkter med de åsikter som den tyska arbetar­rörelsens teoretiker formulerade. Också de var ju kritiska till ignora-bimusståndpunktens knäfall inför det kristna etablissemanget och den uppgivenhet den gav uttryck för i mötet med s.k. oförkla rliga världsgåtor.

Även om socialdemokraten och nykantianen Bengt Lidforss had e sina rötter i åttitalets radikala intellektuella miljöer, och det är mot den bakgrunden vi behandlat honom här, pekar hans livsåskådning och filosofiska hållning fram mot mellankrigstidens försök att mot bak­grund av nya erfarenheter skapa ett alternativ till den kristna religionen. Det alternativet var avkristnat, men medvetet om den religiösa känslans betydelse för människan.

Vid mitten av 1940-talet skrev Sten Lindroth om sin tids uppfattning om 1880-talet: "Åttitalets idéer ha hamnat bland antikviteterna. Man gör sig lustig över denna blåögda utvecklingstro eller man ryser för vad man kallar den 'handfasta materialismen'."88 Även om jag är över­tygad, att detta inte är vår tids åttitalsuppfattning, hoppas jag att kapitlet om det moderna genombrottet lämnat ett litet bidrag till att ytterligare underminera den syn på 80-talet som Lindroth skisserat.

137

Vi har i det här kapitlet mött olika individer och kulturella strömningar som tagit ställning till relationen mellan naturvetenskap och världsåskådning. Naturvetenskapens inverkan på människornas trosföreställningar var stark under åttitalet. Ingen av tidens idérörelser kunde undgå att fråga sig hur den moderna naturvetenskapen borde integreras eller avspjälkas från den önskvärda världsåskådningen. Det presenterades många alternativ. Vissa ortodoxa präster föreskrev vad naturvetenskapen inte fick undersöka och andra accepterade natur­vetenskapens expansion, men trodde att den behövde en komplette­rande kristen etik och metafysik. Anton Nyström ville i Comtes efterföljd bygga en passande kyrka till vetenskapens och mänsklig­hetens ära. Hos socialisterna har vi funnit dem som velat göra världsåskådningen till en privatsak, men samtidigt bekämpat de etablerade trosformerna. Detta var det åttital som man länge ansett vara "den handfasta materialismens" årtionde. Åttitalet har i littera­turhistorien kontrasterats mot ett sekelskifte av ett helt annat lynne. Det är denna tid, vilken kallats fin-de-siècle, som vi ägnar nästa kapitel.

138

8. Fin-de-siècle och den naturvetenskapliga världsåskådningen

"Åttiotalets starka naturalism skulle flyta ut i havet, den som alla andra floder. Den naturvetenskapliga metoden var utblommad och gav ingen frukt mer; många togo metoden för själva sanningen och höllo envist fast i den murkna plankan, när den gick till botten."1 Så inleder August Strindberg kapitlet om nittiotalet - fin-de-siècle - i sin roman Götiska rummen. Här suggererar han fram en bild av årtiondet som eftervärlden sugit åt sig. 90-talet framställs som Schopenhauers, Nietzsches och Julius Langbehns decennium. Då gör man uppror mot åttitalets "veterinärsfilosofi". Strindberg skrev att tiden var i uppror mot "detaljismen" och "mikroskopismen", dvs mot expert- och specia­liseringsidealen. "Sedan nämligen Haeckel uppställt sitt Systema Naturae eller Skapelsens Stamtavla på 80-talet, var det slut med naturvetenskapen, Icke en ny upptäckt gjordes av vikt; Serumterapien väckte det största alarmet, men det befanns falskt; sedan var det bara knåp på alla håll, små utvecklingar av gamla teser och mycket hallå på falska spår. Naturvetenskapen var faktiskt bankrutt."2 När vetenska­pen samlat på sig en massa fakta och fenomen, men inte förklarat någonting, då vände sig tidsandan till den andra sidan och återuppli­vade mysticismen och alkemin.

Det är med nittiotalet vi fö rknippar "revolten mot vetenskapen". 1895 formulerar kritikern Ferdinand Brunetière slagordet "vetenska­pens bankrutt" som en sammanfattning av åsikten att vetenskapen inte lyckats infria sina löften. Ingenjören och åttitalisten Karl af Geijerstam var bekymrad över tidens nya signaler: "Människorna nästan skälfva af begär efter allt som synes strida emot naturveten­skapens resultat samt emot den åskådning hvilken vunnit herravälde till följd af vetenskapens säkra framåtskridande."3 Nu var det inte -åtminstone inte i vårt land - vetenskapen i sig som tidsandan ifrågasatte, det erkänner även litteraturhistorien. Gunnar Brandeli skriver i Ny illustrerad sve nsk litter aturhistoria: "Det vaknande tvivlet gällde inte vetenskapen som sådan utan dess förmåga att ge det slutliga svaret på livsfrågorna, eller - vilket i grunden är detsamma - dess lämplighet som mönster för diktningen."4

Mot Strindberg måste vi invända att tvärtemot vad man vanligen

139

föreställer sig kan 1800-talets allra sista och 1900-talets första decen­nium uppvisa ett utökat och fördjupat intresse för den naturveten­skapliga världsbilden. Det litterära nittiotalets nyromantiska esteti­cism, spiritism, fosterlandssvärmeri och nietzscheanska övermän­niskokult, som det skildrats i litteraturhistorien och som förknippas med begreppet fin de-siècle, har i alltför hög grad dolt det faktum att sekelskiftet var, såsom Nils von Hofsten uttryckte det, "i minst lika hög grad som åttiotalet ett naturvetenskapens och framförallt den natur­vetenskapliga världsåskådningens årtionde".5

En vetenskaplig tidsanda

August Strindberg och andeskåderskan Madame Blavatsky oppone­rar sig mot den etablerade naturvetenskapen, men de bejakar den process som leder vetenskapen, eller rättare sagt den vetenskapslik-nande metoden, in på nya och okända områden. Strindberg vill h a vetenskapens stöd för sitt guldmakeri och sin bisarra kemi och Blavatsky åberopar den när hon spanar efter andevärlden.6 Nils von Hofsten hade rätt när han om nittiotalet skrev att "själva den naturvetenskapliga världsförklaringen hade snarare vunnit i styrka och var sannolikfallmännare omfattad än tidigare, helt enkelt därför att den hade hunnit spridas i vidare kretsar genom populär litteratur och föreläsningsverksamher.7

Under 1890-talet spreds upplysning i naturvetenskapliga frågor till allt bredare befolkningslager bl.a. genom de lättillgängliga skrift­serierna Studentföreningen Verdandis småskrifter, I vår tids lifsfrågor och Populär-vetenskapliga avhandlingar. Inspirerade av det danska Studen-tersamfundets populärvetenskapliga verksamhet började studentför­eningen Verdandi 1888 utge småskrifter som man hoppades skulle vinna spridning bland de mindre bemedlade klasserna. Den första skrift Verdandi utgav var Gottfrid Adlerz' Om människans ursprung. Det var en stilenlig upptakt för den förening som hyllade utveckling, darwinism, rationalitet och framstegstro. Man ville inte agitera i Verdandis småskrifter, men det var inget tvivel om att man missione­rade för upplysning och vetenskap. Adlerz avslutade sin broschyr med följande stolta deklaration: "Vi hafva i det föregående lärt känna några af den biologiska forskningens resultat. Dessa resultat framgå ur det af okunnighetens ofta så ringaktade, tålmodiga och outtröttliga detaljarbete, utan hvilket vi aldrig skulle lärt känna dessa sanningar, som ställt oss själfva och lifvet omkring oss i ett nytt och klarare ljus, som öppnat för oss ett snart sagt ändlöst perspektiv af fortgående förädling och därigenom lärt oss att med förtröstan blicka mänsklighetens

140

framtid till mötes, istället för att med vemod skåda tillbaka efter vårt släktes förment flydda guldålder'."8

Verdandisterna hade naturvetenskapen som ledstjärna när de spred sin framstegsoptimistiska tro. Inom arbetarrörelsen anslöt man sig till denna höga värdering av populärvetenskaplig bildning. Verdandis-ternas småskrifter, som spred den naturvetenskapliga andan, kom att spela en stor roll i folkrörelsernas upplysningsarbete. Statistiken över de boklistor söm cirkulerade inom Arbetarnas bildningsförbund (ABF) en bit in på 1900-talet talar här sitt tydliga språk. Johan Äkerstedt fann när han analyserade 1913 och 1914 års boklistor att Verdandis småskrifter fanns registrerade i 123 fall. Ingen enskild bok kom i närheten av dessa siffror. Närmast kom Jack Londons Järnhälen, som registrerades 30 gånger.9 Så nå got låg det i Nils von Hofstens ord när han skrev att Verdandis småskrifters betydelse för a tt sprida en naturvetenskaplig världsförklaring "knappast kan överskattas".10

Någon gång gick Verdandiskrifternas författare så långt i naiv utvecklingsoptimism att t.o.m. en sympatisör som Hjalmar Branting reagerade. Socialisten Branting accepterade inte den ljusa tavla Curt Wallis målade upp i skriften Dödlighetens aftagande i Sverige och orsakerna därtill. Wallis berättelse om "hur naturvetenskapernas utveckling bragt vårt folk välsignelse.. .kunna missbrukas till stöd för en ytlig optimism, som nog ändå har allt för många förfäktare bland drabanterna åt de klasser, i hvilkas intresse det ligger att sluta ögonen för den kapitalistiska utvecklingens skuggsidor".11

Den konservativa pressen reagerade på ett annat sätt när de behandlade Verdandis populärvetenskapliga verksamhet. I Nya Dag­ligt Allehanda och Stockholms Dagblad gjordes småskrifterna delvis ansvariga när skomakeriarbetaren Jönsson-Dalin åtalades för miss­handel och skändande av minderåriga. Skomakeriarbetaren hade försvarat sitt handlande med att han blivit påverkad av socialistiska, utilistiska, positivistiska och malthusianska föredrag. Till de sexuella övergreppen hade han också inspirerats av skrifter spridda av en verdandistisk kolportör.12

Carl David af Wirsén tillskrev Verdandis populärvetenskapliga företag ett "relativt värde". Han ansåg att studenter borde ägna sig åt studier. Om de började sprida sina halvsmälta insikter så ledde det bara till halvbildning. Till verklig popularisering krävs det stora kunskaper och mognad: "Verkliga vetenskapsmän, som mognat i forskning, känna med blygsamhet de förutsättningar som fordras för att kunna i populariserad form meddela allmänheten några av vetenskapens resultat."13 Det som oroade Wirsén och de konservativa var att Verdandis skrifter spred halvbildning till de obildade delarna av folket.

141

Samtidigt som den naturvetenskapliga världsförklaringen förmed­las till bredare folklager och tar upp kampen med katekesen, minskar naturvetenskapsmännens engagemang i "de stora frågorna". "På det hela taget", konkluderar Gunnar Eriksson i Kartläggarna, "stod naturvetenskapen i den bestående ordningens tjänst, gärna iförd en skrud av upphöjd objektivitet."14 Den "upphöjda objektiviteten" har vi mött tidigare. Vi vet att den hade sina företrädare redan vid början av det nittonde seklet hos vetenskapsmännen J.J. Berzelius och senare hos t.ex. P.T. Cleve och Gustaf Retzius.

Naturvetenskapen kunde, befriad från materialistisk världsbild och sociala värderingar, också tjäna den nationalistiska andan i sekelskif­tets Sverige som band samman stat och industri.15 "Vetenskapliga företag som de stora arktiska expeditionerna och upptäcktsresorna i Asiens inre eller till o kända flora- och faunaområden tjänade just denna nationella medvetenhet, underströk vårt lands vitalitet och dådkraft och kunde anknytas till ett omhuldat förflutet, vikingatiden med dess djärva och starkt romantiserade rövarfärder över haven." Så skriver Gunnar Eriksson om "vår fredliga variant av imperialismen".16

Under den industriella omvandlingens tid förstärks expertrollen. Under åren från 1870 till första världskriget kom den vetenskapliga forskningen, vid sidan av den tidigare helt dominerande utbildningen, att spela en allt viktigare roll vid de naturvetenskapliga och medi­cinska institutionerna. Forskning blev nu ett av medlen för att meritera sig till professurer och andra tjänster.17 Detta bidrog till specialise­ringen och professionaliseringen, till att experten fick en högre status och att naturforskarens funktion som uttolkare av Guds stora plan blev något sekundärt och privat. Även kvantitativt sker under den här perioden stora förändringar. Som Gunnar Eriksson visat blev antalet naturvetenskapliga professurer fler, naturvetenskapens nytta mer uppenbar och den naturvetenskapliga andan spridd i hela samhället under 1800-talets sista och 1900-talets första decennier. Från 1870 till 1914 ökade antalet naturvetenskapliga professurer vid de två universi­teten och Stockholms högskola från 14 till 39.18 Förändringar av det här slaget bidrog delvis till att ändra omständigheterna kring debatten om naturkunskapens gränser. Nu bör jade humanister, teologer, filo­sofer och icke-vetenskapliga intellektuella överhuvudtaget att känna sig hotade av naturvetenskapens kvantitativa tillväxt och inte enbart av den eventuella materialistiska metafysik den kunde tänkas legiti­mera.

Universiteten var på väg att emanciperà sig från rollen som kyrkans talesmän. De var inte längre enbart "en tillsluten örtagård midt i kätteriets vildskog", som Anton Nyström 1892 påstod i Kristendomens strid mot den vetenskapliga kulturen.,9 Med denna emancipation föddes

142

också en "scientism" som i naturvetenskapen såg den kunskapsform och metod vilken skulle utgöra den högsta auktoriteten i alla "vetbara" frågor och ibland även i ovetbara. Man drömde om en framtid där allt fler områden av tillvaron studerades med metoder hämtade från naturvetenskapen. Det var en sådan framtid som skildrades av den franske fysiologen Charles Richet i broschyren Om hundra är: Sannolikhetsberäkningar om nationernas framtida utveckling . 1893 ut­kom den i svensk över sättning i serien Populär-vetenskapliga afltand-lingar™ Hä r fick artonhundratalsmänniskan bl.a. veta at t konsten i framtiden skulle bli allt mer realistisk och att de enda litterära grenar som skulle finnas kvar var romanen och komedin. Filosofin och historievetenskapen "skola visa en viss tendens att blifva ännu mera vetenskapliga.. .Filosoflen blir. egentligen blott ett kapitel psykologi och fysiologi. Hvad historien beträffar, kommer den helt visst att utvecklas obetydligt"21

Bakom den naturvetenskapliga metodens expansion fanns också en medveten strävan till utvidgning från många naturforskares sida. Den viljeinriktningen kan exemplifieras av Frithiof Holmgrens skildring av fysiologiska institutionens verksamhet i Uppsala i den festskrift som utgavs för att fira Oscar II:s tjugofemåriga regeringsjubileum. Professor Frithiof Holmgren berättade att den fysiologiska under­sökningsmetoden fick en allt större betydelse. Den påverkar språkve­tenskapen genom ljudfysiologiska undersökningar och psykologin förändras genom sinnesfysiologins inflytande. T.o.m. estetiken kom­mer alltmer att få impulser från den fysiologiska vetenskapen: "Fysiologien h ar en väldig expansionskraft, den vill utvidga sig o ch skall det äfven."22

Mellan verklighet och ideal

Naturvetenskapens expansion på det metafysiska, metodiska och praktiska området möttes av motstånd från dem som såg etikens, filosofins och humanvetenskapernas värden hotade. Lundafllosofen Hans Larsson var en av dem och Vitalis Norström en annan. Vi skall kortfattat undersöka hur de argumenterade. Hans Larsson var ingen vän av den konservativa kritiken mot naturvetenskapen.23 Han var vänsterman. Hos honom, skrev Bengt Lidforss, fanns "allt det goda, det vackra och livskraftiga, som fanns i åttitalets strävan efter andlig frigörelse.. .men fördjupat och renat och besjälat av ett nobelt temperaments livsvärme".24 Men även en framstegsvänlig kulturra­dikal kunde stå främmande inför de oreserverade utrop av triumf som utstöttes när man iakttog naturvetenskapernas frammarsch.

143

Som exempel på forskare vilka alltför entydigt gladde sig åt naturvetenskapens triumf nämnde Hans Larsson bl.a. Rudolf Vir-chow och Charles Richet. Det gjorde han 1894 i en recension av Richets Om hundra år och Virchows Die Gründung der Berlineruniversi­tät. Virchow konstaterade i sin skrift, som ursprungligen var ett tal till minnet av Berlinuniversitetets bildande, att filosofin dominerat vid universitetet ända fram till Hegels död 1831. Efter m ästarens intåg i Andens rike hade naturvetenskapen tagit filosofins plats. Hans Larsson kunde inte ansluta sig till Virchows helhjärtade bejakande av den naturvetenskapliga forskningens seger: "Den är så fullkomligt oblandad, att den därigenom får intresse som symtom. Virchow har tydligen ingen tanke på möjligheten av att förändringen även skulle ha dragit med sig en eller annan mindre god följd."25 Virchows tal får Larsson att tänka på Fichte som självklart ansåg att det var filosofiens uppgift att bestämma över de övriga vetenskapernas arbete. "Nu äro rollerna ombytta, men ställningen annars densamma. Då var filoso­fien verkligen en inkräktare, nu är naturvetenskapen det."26

Faran med en ensidig triumf för naturvetenskapen berör det fenomen som brukar kallas scientism och i våra dagar även "positi­vism". Den innebär att naturforskaren vill påtvinga de andra veten­skaperna sin, för enbart naturforskningen anpassade, empiriska metod och "han vill mellan dem och naturvetenskapen hava en nära knuten analogi även i det speciella förfaringssättet".27 Naturveten­skapens eller den naturvetenskapliga metodens allmakt blir därige­nom lika farlig som den gamla idealismens: "Liksom man en gång stötte på Hegels terminologi överallt, skulle man nog i våra dagar kunna finna en imitation av naturforskarens tillvägagående i alla våra vetenskaper, och åtskilliga av dessa ryckas därigenom ur sin rätta kurs."28

Vitalis Norström var vid sekelskiftet en betydelsefull kulturkritiker av ett annat kynne än Hans Larsson. Utifrån en konservativ grundsyn kritiserade han den moderna radikalismen.29 Han kom att utgöra den aktivistiska unghögerns filosofiska flygel. Ofta befann han sig i polemik med Bengt Lidforss, Ellen Key och Hans Larsson. Hans missnöje med hela det komplex av företeelser som förknippas med det moderna genombrottet var påtaglig. Kritikern Norström slog ner på kvinnoemancipation, sekularisering, masskultur, modern teknik och kollektivism. Särskilt aggressivt bekämpades den naturvetenskapliga världsåskådningen i Ernst Haeckels tappning. Efter sitt brott med boströmianismen utformade Norström en filosofi av nykantianskt snitt, men med tydliga drag av Fichtes idealism; kryddad med nyplatonism, medeltidsmystik och nietzscheanism. Som filosof, men också som konservativ k ulturkritiker, tog Norström strid mot empi-

144

rism, naturalism, radikalism och dylikt modernt tankeboss. Han betonade i många sammanhang att naturvetenskapen själv

inte kunde acceptera några andliga begrepp eller ingrepp från metafysiken i sin verksamhet. Den vill i nte, skrev Norström i Om natursammanhang och frihet, "såsom sådan något mer än hålla sitt eget forskningsområde rent från främmande inblandning och sin egen metod blank och skarp som en nyslipad dolk".30 När naturvetenska­perna skördar triumfer med sina skarpslipade vapen är det menings­löst att, som metafysiken och teologin gjort, ropa: här är den absoluta gränsen för naturforskningen! Varje gång det har skett så har vetenskapen överskridit den. Så kommer det att fortsätta om filosofi och teologi försöker hindra de empiriska vetenskaperna att löpa linan ut.31 Norström angrep den "gamla" filosofin för att den sökte hindra naturforskningen att presentera vissa fakta. Det han kritiserade den "gamla" naturvetenskapen för var att den strävat efter att finna en metafysisk grund, en substans, för sina fakta, Om man erbjöd naturforskningen gränslös frihet i empirins värld och tilldelade filosofin varats grund då kunde de båda utvecklas parallellt och därmed fanns det inte längre någon anledning till strid mellan parterna.32 Naturvetenskaperna kunde fortsätta sin utforskning av verkligheten och humanvetenskaperna ägna sig åt värdena och idealen.

Några år in på det tjugonde århundradet upptäckte Norström i naturvetenskapen en ny självbesinning. En ny vetenskapsfilosofi kritiserade försöken att förstå "substansen" och den anammade ett fenomenalistiskt, pragmatiskt, relativistiskt eller biologistiskt san­ningsbegrepp. Den riktning inom den nya naturvetenskapliga filoso­fin han mest uppskattade var den som knöts till namnet Ernst Mach. Naturvetenskapen strök nu i teorin ett streck över allt tal om en s.k. yttervärld och förklarade sig enbart studera "sinneselement".33 Där­med hade naturvetenskapen utmynnat i en rent fenomenalistisk kunskapslära.

De främsta naturforskarna hade för länge sedan övergivit den metafysiska materialismen och nu ifrågasattes också realismen i begreppen tid, rum, materia, atom och eter. Många orienterade sig mot en "idealistisk fenomenlära". Några vetenskapsmän hade filosofiskt börjat uppmärksamma den värld som fanns bortom de materiella och mekaniska kausalsammanhangen.34 Norström var känslig nog att inse att naturforskarnas skepticism beredde marken för en mer idealistiskt färgad metafysik. H elmholtz, Du Bois-Reymond, Nägeli, Poincaré och Mach fullgjorde, tillsammans med den nykantianska och kun­skapsteoretiskt positivistiska filosofin, samma kritiska nedbrytande som sofisterna fullföljde i relation till den joniska naturfilosofin. Då

145

hade de öppnat dörren för Sokrates och senare Platon. Mot sina egna intentioner hade nu naturforskarna öppnat portarna för Nietzsche, Bergson, Hartmann, Eucken och Norström själv.35

Denna bejakande syn på den moderna vetenskapsfilosofin från Norströms sida var inte absolut. Visserligen deklarerar den moderna empirismen att det finns något "ofattbart", men den förnekar att det ofattbara "på något positivt sätt ingår i människans erfarenhet... Här föreligger den djupaste brytningspunkten mellan radikalismen och, låtom oss i detta sammanhang säga, spiritualismen: att den senare principiellt och i allt, så långt ske kan, måste låta bestämma sig af en positiv erfarenhet, som den gjort af något, som helt ligger öfver de n empiriska världen och öfver all möjlig empirisk erfarenhet, af en ,öfverväiid\ ett rent osinnligt lif, och att därifrån utgår ledningen af allt i världen, att däri ligger den orubbliga lagen i först a hand för den enskildes böra men till sist också för naturens och historiens måster36

På andra sidan

Det är uppenbart att de filosoferande naturforskarna bidrog till den utveckling som Norström fann så positiv. Syftet hade varit att avlägsna all metafysik ur naturforskningen och framhäva den empiriska förklaringsmodellens styrka, men resultatet blev i bredare filosofiska sammanhang ett annat. Istället för att metafysiken utrotades, kom naturvetenskapens metoder och privilegierade position att sättas ifråga.37

Vid böljan av seklet höll den konservative politikern och professorn i statskunskap Pontus Fahlbeck ett föredrag i Riksförbundet för sedlig kultur. Där varnade han för den degeneration av släktet som den tilltagande religionslösheten var ett tecken på. Vad som orsakade religionslösheten och därmed degenereringen var Fahlbeck klar över: "Den naturvetenskapliga forskningens skadliga inflytande ligger till stor del i dess arbetsmetoder. Färger och toner reduceras till ljus och ljudvågor, bli mått och tal, och så sker det på alla områden... Genom logiska hokus pokus för man den naturvetenskapliga forskningens resultat in på områden där de icke äga giltighet och kommer så till en materialistisk världsåskådning".38 Fahlbeck trodde inte att det var möjligt att bannlysa naturvetenskapen, men man måste se till att den inte överskrider sina befogenheter "och därigenom undergräver fol­kets religiösa å skådning, vilket måste medföra folkets degeneration och slutliga undergång".39

1 den konservativa Svensk tidskrift gycklade man friskt med den nya vetenskapliga tidsandan och inte utan sensibilitet för vad framtiden

146

bar i sitt sköte. 1893 kan vi i tidskriften finna ett satiriskt stycke betitlad "Om vetenskap" som författats av docenten i apologetik och senare biskopen och ungkyrkoideologen J.A. Eklund. Där kan vi bl.a. läsa om hur framtiden skall gestalta sig.

Om naturvetare: "de bli så benägna att ingenting begripa. De få t.ex. den uppfattningen af tillvaron, att ingenting annat finns än det man kan ta på och se på. Och det är den dummaste uppfattning jag vet. Näst tron - som de också får, för resten - att allt kan begripas".40

Om studenten: "Hurdan en bacill ser ut, både bak och fram, vet då sannolikt studenten; men hvad man menar med ett begrepp eller en viljeyttring har han bara en slags aning om ur franska grammatiken."41

Om framtidens universitet: "1 st.f. den teologiska fakulteten kunde möjligen sättas en e.o. professur i religionens naturhistoria. I st.f. den juridiska en ordinarie professur i rättens naturhistoria och möjligen en e.o. d:o i rättsvetenskapernas naturhistoria. Kanske också i statsrättens naturhistoria - ja äfven en i nationalekonomins d:o. 1 den medicinska fakulteten, som dock borde inordnas i den naturvetenskapliga, be-höfdes nog många professurer... 1 st.f. den filosofiska fakulteten finge man t.ex. e n professur i skriftecknens, någon i ljudens, någon i språkets, en i den mänskliga tankens naturhistoria (idé- och lär­domshistoria? m.a.).. .öfver alla borde stå ett vetenskapligt kollegium, motsvarande konsistorium minus, bildadt af professorerna i astro­nomi, kemi, fysik, zoologi, botanik. De borde intaga denna ställning, eftersom de rena naturvetenskaperna äro de centrala vetenskaper-

«42 na. Om samhällets reaktion: "Men hvad skulle samhället säga tror du?

-Samhället? Det har ingenting att säga i den frågan. -Har ingenting annat att göra, sålunda* än att föda specialisterna. Och det gör nog med glädje det framtida samhället, som kommer rätt till insikt om, att vetenskapen bör beherska världen."43

Den blivande biskopen Eklund, som här agerade satiriker, var en man som furiöst bekämpade den samhälls- och åsiktsriktning som förkroppsligades i namnen Voltaire, George Brandes och Verdandi. Som en skänk från ovan i kampen mot de onda naturvetenskapliga världsåskådningarna kom naturvetarnas restriktionism. "För närva­rande", säger Eklund 1891, "herskar i vid utsträckning en mekanisk och därför oetisk' världsåskådning. Men dess segertåg igenom män­niskans tankevärld håller just på att stanna vid 'die Grenzen des Naturerkennens', där t.ex. en du Bois-Reymond kommenderade halt och pekar på sju världsgåtor."44 Det var emellertid på andra sidan om dessa förment oöverstigliga gränser som det verkligt intressanta i tillvaron var beläget, menade Eklund. Hur mycket än specialisterna talar om omöjligheten av att veta något om detta rike, kommer

147

människan att längta dit. "Vore ock en sådan omöjlighet för handen, så vill människan hellre syssla med att söka gissa gåtor än åter och åter tugga om, hvad hon precis vet.'45

Eklund tänkte sig nog att människan skulle orientera sig i den andra världen med redskap av en annan art än dem som vetenskapen erbjöd. Den hållningen intog inte alla som hävdade andevärldens primat under sekelskiftet. Många av de gamla religiösa liberalerna oriente­rade sig under 1890-talet mot teosofin och spiritismen. Carl von Bergen, A.F. Åkerberg och Viktor Pfeiff va r bibelkritiska och för­nuftstroende kristna som i teosofin och spiritismen fann en ny möjlighet till förmedling mellan vetenskap och religion. Animal magnetism, somnambulism, clairvoyance, telepati och helbrägdagö-relse var påtagliga bevis för att det andliga härskar över det kroppsliga. Den andliga världens existens var i teosofernas ögon inte längre någon tro, utan ett genom experiment bevisat faktum. Ofta använde man sig också av moderna naturvetenskapliga termer när det "övernaturliga" skildrades: elektro-biologiska strömmar, positiva och negativa poler, magnetism o.s.v.46

Teosofer och spiritister ansåg att det fanns ett annat slags vetande om tillvaron än det som naturvetenskapen representerade. Den västerländska naturvetenskapen accepterade man, men den kunde aldrig lösa tillvarons gåta". För att finna vetenskapliga bevis för andevärldens existens och själens fortlevande efter döden, startades 1890 Svenska Samfundet för psykisk forskning med det engelsk j Society for Psychical Research som förebild.48 Spiritisterna trodde att företeelser som animal magnetism, fjärrskådande o.dyl. h ade flyttat ve tandets gräns så att "äfvétt det dunkla området blir åtkomligt för vetandet".49

Det var deras uppfattning att man genom samvetsgranna och veten­skapligt oantastliga undersökningar hade bevisat sanningen i det som de naturvetenskapliga materialisterna kallade övertro och vidskepel­se.

Teosofer och spiritister öppnade det andliga för den vetenskapliga undersökningen, men sökte samtidigt utestänga materialisterna från kunskapens fält. Det var materialisterna som anklagades för gräns­överskridande. Carl von Bergen, vid sekelskiftet en av den svenska spiritismens ledande namn, demonstrerade den hållningen i sin stridsskrift Värt reaktionära Vnga Sverige': Nutidsbetraktelser. Den gamle religiöse liberalen utgav sin skrift, riktad mot de forna allierade i kampen för religionsfrihet, med anledning av den intensiva kristen­domskritiken från "s.k. utilister, positivister, socialister eller andra af våra inre missionärer för olika skiftningar af den ålderdomsskröpliga, inom vetenskapen länge sedan afdankade materialismen".50 De åttiotalistiska radikala strömningarna var reaktionära, ty de hade inte

148

tillägnat sig den ståndpunkt som var den moderna vetenskapens. Den moderna ståndpunkten fanns i den restriktionism som Wundt, Fechner, Du Bois-Reymond, Helmholtz och Lotze hade formulerat. Tidens tongivande vetenskapsmän befann sig inte längre i kristen­domens fiendeläger, hävdade von Bergen. De filosofiska slutsatserna av den moderna naturforskningen hade dragits av F.A Lange och de utmynnade i en dräpande vederläggning av materialismen. Med Hermann Lotze kunde man nu säga att materialismen var människo­andens sällsammaste förvillelse.

Varken inom naturvetenskap, filosofi, kulturhistoria, samhällsve­tenskap eller religionsvetenskap har "'positivister' och utilister något enda verkligt betydande vetenskapligt namn på sin sida".51 Reaktionär var materialismen, menade von Bergen, när den stretade långt bakom all modern vetenskap. Reaktionär var den också i socialt och mentalt hänseende: "Antalet å svenska hospital vårdade sinnessjuke utgjorde år 1864 1,427, men år 1885 2,881... Antalet i Sverige begågna sjelfmord utgjorde, på en miljon invånare, år 1870 72, men år 1886 120. Likadan eller ännu starkare är dessa båda tidssjukdomars tillväxt i andra länder. Efterforskar man orsakerna härtill, möter man främst bland dessa - enligt många statistikers åsigt -den materialistiska verldsâsigten samt öfvergifvandet af all r eligiös tro".52

Mot Carl von Bergens a ttacker på "det unga Sverige" och hans spiritism reagerade bl.a. Karl af Geijerstam och Knut Wicksell. Geijerstam tyckte att von Bergen var mycket vårdslös med begreppen materialist och kristen . "Utan vidare bevisföring låter han förstå, att det unga Sveriges' medlemmar hylla den förra lifsuppfattningen. Denna hans framställning är falsk. De flesta äro, efter hvad jag bestämdt vet, agnostici, och de uttala sig icke om den metafysiska frågan."53 Knut Wicksell kritiserade von Bergens sätt att angripa fritänkare, genom att använda sig av citat från berömda naturforskare och filosofer. Citatförfalskning borde det kallas, ansåg Wicksell. Vad von Bergen lyckades med var a tt förvandla fritänkare och agnostiker som F.A Lange, T.H. Huxley, Emil Du Bois-Reymond och Hermann von Helmholtz till stöttepelare för den kristna tron: "Det finnes väl näppeligen någon berömd författare - med undantag möjligen af Haeckel och Carl Vogt - som ej på detta sätt måst låna hr v. Bergen sitt bistånd i striden mot fritänkeriet."54 Åttitalsradikalerna Geijerstam och Wicksell var beredda att lyssna på alla de restriktionistiska naturvetarnas argument, de var beredda att ansluta sig till agnosti-cismen, men aldrig kunde de acceptera att naturvetenskapen legiti­merade kristendomen, idealismen eller spiritismen.

149

Monismen

Striden mot "prästlögnerna" hindrade inte att många moderna intel­lektuella kände ett behov av en religion. Det skulle emellertid vara en religion i harmoni med tidens naturvetenskapliga idéer. En sådan religion försöker tidens s.k. monister att skapa. I Sverige kallade sig Ellen Key, Hjalmar Öhrvall, Karl-Erik Forsslund, och Karl af Geijer-stam för monister. Många andra var dessutom påverkade av tanke­gången. Under en kortare tid fascinerade den t.ex. naturforskarna Svante Arrhenius och The Svedberg.55 Som jag redan antytt i inledningen är begreppet monism svårfångat och innehållsrikt. Alla riktningar enades i en strävan efter att upphäva den cartesianska och kristna dualismen mellan materia och ande. Men det "allt i ett" man anslöt sig till var inte detsamma för alla riktningar. Vi har tidigare nämnt att det går att urskilja olika monistiska åskådningar: t.ex. spiritualistisk, materialistisk och psykisk monism. Vi möter i det svenska sekelskiftet oftast monister som var påverkade av Ernst Haeckels naturvetenskapligt inspirerade variant av monism.

Monism och panteism blev också allmänt positiva honnörsord i kulturdebatten. Som sådana skulle de skänka tillvaron ett harmoniskt drag och ge plats för den religiösa känslan. Hjalmar Söderberg ironiserade i sin roman Martin Bircks ungdom över den "nya religio­nen": "För en skald är panteismen ett rent fynd, en sann guldgruva. Om han är kyrkligt troende, får han visserligen Karl XIII:s orden och goda inkomster, men blir bara läst av mamseller och förlöjligas i de liberala tidningarna, som ju i alla fall ha den största publiken. Om han är ateist, blir han ansedd för en flack och ytlig natur och en elak människa och får svårt att låna pengar... Panteismens gud är just det råmaterial, som behövs... En sådan gud sätter fantasien i rörelse och tar sig bra ut i poesi utan att till gengäld medföra några förpliktelser. Med en sådan gud blir man av allt bildat folk ansedd för upplyst och ädelt tänkande person och kan bli ungefär vad som helst, från ärkebiskop till radikal tidningsredaktör".56 Panteismen och monis-men påstods upphäva den djupa avgrunden mellan vetenskap och tro, natur och kultur, känsla och intellekt, själ och kropp, ja, t.o.m. konflikten mellan massproduktion och hantverk, stad och landsbygd och jordbruk och industri. Mot tidens kaos och kulturella splittring hade man fått ett botemedel i takt med den vetenskapliga tiden.

Vid sekelskiftet var monismen på allas läppar. Då hade också August Strindberg - detta lackmuspapper för avläsande av tidsandan - konverterat till monismen och sökte nu applicera den på kemin. Om sin skrift Antibarbarus skrev han på försättsbladet: "Det är en vidlyftig undersökning om grundämnenas natur och ett nytt betraktelsesätt av

150

de kemiska operationernas förlopp enligt den rådande monistteorin om naturens allhet och enhet, sådan den av Darwin och Haeckel tillämpats på de andra naturvetenskaperna."57

Ellen Key använder i sina böcker Ufslinjer orden panteism, evolu­tionism, monism och livstro som benämningar på den nya religion som skall avlösa kristendomen.58 Monismen är den sanning som sägs vara bekräftad av vetenskapen och den leder till följande slutsats: "Det finns blott en sanning; allt är ett - och detta allt eller ena är Gud eller naturen, hvilket namn man nu vill bruka."59 Enligt Ellen Key var det kvinnan som lättast kunde nå fram till den nya "helhetsförnimmelsen" i en ny renässans.60 "Kvinnan", skriver hon, "har sedan gammalt aningsgåvan; hon förnimmer ännu outtalade andliga behov, i luften svävande andliga begynnelser; denna framsynthet som forntidens, av skolor ofördummade, folk kallade siargåva. Denna ger åt djupa kvinnor - som åt diktare och konstnärer - barnets och ungdomens förmåga att leva av dröm och aning, liksom att finna ro för obesvarade frågor omedelbart i levandet självt."*1 Efter Comtes teologiska, metafysiska och positiva stadier trodde Key att det estetiska eller paradisiska stadiet skulle komma: "Där erfar man ej längre den splittring, den motsägelse, det lidande genom tillvarons gåtor, som tagit sig uttryck i de många hittills givna religiösa, filosofiska eller positiva svaren på dessa gåtor.'*2

Även en etablerad vetenskapsman som Svante Arrhenius drogs med av de monistiska stämningarna.63 Senare i sitt liv var han en vetenskapsman som deklarerade att naturforskarna inte skall syssla med spekulationer utan inskränka sig till studier av naturen.64 När Arrhenius 1907 utgav den andra utgåvan av sin skrift Människan inför världsgåtan kan man fortfarande spåra influenser från Ernst Haeckel och Herbert Spencer: han både citerade Haeckel och talade om "världs-problemet" på ett sätt som påminner om Jenazoologens framställning. Spencer kallade han "den store filosofen" och "natur­vetenskaperna närstående store filosofen Herbert Spencer".65 När medicinprofessorn Ernst Almquist läste Människan inför vär ldsgåtan tyckte han att den borde döpts till "Monisten inför världsgåtan".66

Arrhenius anslöt sig i början av 19>Q0-talet till den monistiska rörelsen. Det gjorde han antagligen på uppmaning av vännen Wilhelm Ostwald söm en tid var dess ledare. 1911 talade Arrhenius "Om världarnas utveckling" vid moniströrelsens kongress i Hamburg. Ganska snart kom han att ställa sig skeptisk till monisternas förkun­nelse. Antagligen var han ovillig att deltaga i monismens utveckling mot en allomfattande religiositet. Ett år efter kongressen deklarerade han i brev till Ernst Riesenfeld, att han inte längre tänkte "flyga omkring i filosofins himlar" och att han även trodde att Ostwald var

151

trött på det monistiska "frimurerief ,67

I Uppsala var den unge amanuensen i kemi, The Svedberg, en av dem som påverkades av sekelskiftets m onistiska tidsanda. Svedberg tog till sig monismen som en religion, berättar han i sin opublicerade självbiografi. "Vid den tiden var jag mycket och aktivt kristendoms-fientlig. Läste Häckel, Nietzsche, Ellen Key o.s.v. Monismen, en allmänt etisk panteism, var då på modet/168 Svedberg uppger att han den 19/5 1907 skrev en monistisk omskrivning av "fader vår". Den är en utmärkt illustration till det religiösa patos som förbands med monis­men: "All-lifvets ande, som är i allt och är allt, 1) heligt förblive ditt namn, 2) lär oss känna ditt rike, 3) lär oss förstå nödvändigt att din vilja sker med nödvändighet och är nödvändigheten, 4) lär oss fullkomna medlen att kämpa om vårt dagliga bröd, 5) men om vi bryta mot din heliga ande så lär oss att göra brottet till gott och icke skymfa dig och oss med bön om förlåtelse, 6) lär oss att fresta själfva frestaren så som du frestar oss, 7) lär oss att se och göra det stora i ondt som gott, ty du är substansen, energien och lifvet, rummet och tiden nu och alltid under evigt kretslopp."69

En märklig skrift i en monistisk genre var August G. Zethraeus' Tsätalätordens vishetslära eller samhällsutvecklingens nya skede,10 Det är idag en helt bortglömd monistisk och religiöst panteistisk skrift, som vid sekelskiftet ofta åber opades i kulturdebatten.71 Reaktionerna var blandade. Vissa uppskattade den som ett försoningsinlägg mellan idealism och materialism och andra kritiserade dess panteism och drag av levnadstrött resignation. Axel Danielssons reaktion i Arbetet var positiv. H an uppskattade Tsätalätorden som ett inlägg mot den spiritistiska metafysiken. Alla arbetarrörelsens bibliotek borde inför­skaffa boken, rekommenderade han. Kritisk var Danielsson till författarens försök att lösa dualismens problem genom att införa begreppet substrat. Om detta kan vi ingenting veta, "ty naturforskare har ännu icke visat oss under mikroskopet detta substrat, en molekyl materia, frigjord från kraften. I själva verket veta vi ingenting om ett dylikt substrat. Vi känna endast krafter och krafters verkningar".72

Tsätalätorden var en blandning av sensationsroman, platonsk dia­log, litterär utopi och populärvetenskaplig skrift som utkom i fem delar mellan åren 1889 och 1900. Författaren var lektor i franska och engelska vid Södra latins läroverk och ett uppskattat namn inom frisinnade kretsar.73 Zethraeus hade nu författat en skrift med udden riktad mot kyrka och boströmianism. Hjälten i boken leder ett hemligt sällskap med kontakter inom de mest avancerade naturvetenskapliga kretsarna. Han har också förbindelser med den utopiska nationen

152

Tsätalätien. Det var ett land med en avancerad vetenskaplig kultur beläget på andra sidan Atlanten där "bananasen" växer. Hjältens namn är symtomatiskt Mr Jordson. Denne jordnäre man från den nya världen redovisade sin världsåskådning för den boströmianskt på­verkade skeptikern I. Deman. Så här föll hans ord:

"Af den omständigheten att hvarken den ensidigt fattade idealismen eller den lika ensidigt vidhållna materialismen lyckats gifva en tillfredsställande och motsägelselös världsförklaring följer ingalunda att en sådan är omöjlig, lika litet som det sakförhållandet att världen bevisat sig vara hvarken uteslutande materie eller uteslutande ande utestänger möjligheten att det sanna varat kanhända består i en förening av båda, på ett sådant sätt att där materia eller det sinnliga finnes där finnes också immanent något osinnligt eller andligt;liksom omvänt att hvarhelst något andligt framträder där hafva vi också att vänta ett denna andlighet uppbärande substrat/ 74

Det var i Ernst Haeckels anda som Mr Jordson kritiserade Kant och idealismen för att ha en gudsbild som saknade en materiell sida. Han hyllade i Haeckels och den romantiska naturfilosofins efterföljd "kraftsubstansen" och den religiösa förkunnelsen utmynnade i pan-teism.75

Med Arthur O. Lovejoys o rd "metafysiskt patos" skulle jag vilja karaktärisera drivkraften bakom sekelskiftets monistiska tendens. Lovejoy skriver just om ett monistiskt eller panteistiskt patos som skänker många människor tillfredsställelse. Att tänka sig "allt är ett" befriar människan från splittringen i tillvaron.76 Monismen och panteismen skänkte värme åt den mekanistiska världsbilden. Hos många av sekelskiftets intellektuella kan vi återfinna en strävan att komplettera den mekanistiska och materialistiska vetenskapen med en kompletterande religiös inramning. Många trodde att kristen­domens tid var ute och att monismen vartidens religion. När Karl-Erik Forsslund diktade om monismen utmynnade det i en trosbekännelse:

"Kraft och stoff, materia och ande, kropp och själ - de äro ett av evigt. Äro skilda namn på samma gåta, skilda ord till samma melodi. Allt är ett, och ifrån ett och samma urfrö alla ting octy väsen stamma." 77

I detta kapitel har jag skildrat en tidsperiod som ofta skildrats som 80-talets motsats. Den bilden stämmer också inom vissa områden. De inflytelserika författarna vandrar på andra stigar än de naturalistiska och realistiska som åttitalet trampat upp. Naturvetenskapen som norm för dikten var inte längre självklar. Däremot möter naturveten­skapen som sådan få motståndare. Vissa kritiker tyckte dock att

153

vetenskapen löpt amok. Det man fordrade av naturvetenskapen var i första hand att den insåg sin begränsning. Rädslan för en metafysisk materialism som frodades i naturvetenskapens fotspår lever vidare bland vissä tänkare. Allt oftare hörs nu också varningar för att vetenskapens empiriska metod blivit mönsterbildande inom dis­cipliner där den inte hör hemma. Inom vissa kre tsar tar man dock vetenskapen till hjälp när man vill leda en andlig världs existens i bevis.

Bland dem som bejakar naturvetenskapens inflytande på en allmän världsåskådning har vi sett a tt den s.k. monismen blev ett a ttraktivt alternativ. Vi skall i n ästa kapitel studera en enskild vetenskapsman som anslöt sig till en ateistisk materialism, men som utåt agerade som en agnostisk monist. Att det finns komplikationer både i monismen och agnosticismen hoppas jag skall komma fram i min framställning av fysiologen H jalmar öhrvalls möte med världsgåtorna.

154

9. Hjalmar Öhrvall och världsgåtorna

Den kunskapsteoretiskt motiverade restriktionism som många natur­forskare eller postivistiska och nykantianska filosofer hade anslutit sig till gav idealistiska filosofer, ortodoxa teologer och nyandliga debat­törer ökat självförtroende. Även om denna nya allians, mellan "specialister och "spiritualister", var grundad på citatförfalskning, som Knut Wicksell hävdade, var den ett kulturellt faktum. Restriktio­nismen, bl.a. i den form den fått genom Emil Du Bois-Reymonds ignorabimusmotto och i ökad utsträckning fick genom de nya formerna av positivism, hade i det kulturella medvetandet hejdat det naturvetenskapliga kunskapssökandets ambitioner, diskrediterat den naturvetenskapliga världsbilden och anammats som odiskutabla sanningar av naturvetenskapsmännen själva. Så uppfattade den radikale fysiologen Hjalmar Öhrvall resultaten av sin tyske kollegas berömda tal om naturkunskapens gränser.

Den 18 oktober 1894 samlades Uppsalas verdandister för att lyssna till ett föredrag av öhrvall. Den 40-årige fysiologen och folkbildaren var redan en legend från åttitalsradikalismens dagar, då han i sällskap med sin trogne stridskamrat Knut Wicksell spred nymalthusianis-mens osedliga budskap om försiktighetsmått i äktenskapet.1 Denna afton hade publiken i lilla Gillesalen kommit för att ta del av Öhrvalls åsikter om "Försöken att uppdraga oöverstigliga gränse r för natur­forskningen".2 Föredraget innehöll ett referat av och kritiska syn­punkter på Emil Du Bois-Reymonds föredrag om naturvetenskapens gränser.

Det var mot bakgrund av argument som emanerade från professio­nella naturforskare, teologer, filosofer och kristna kulturdebattörer som Öhrvall fann det angeläget att i tal och skrift granska Du Bois-Reymonds åsikter om naturkunskapens gränser och de sju världsgåtorna.3 Enligt Hjalmar Öhrvall fanns det ingen anledning att på förhand fastställa oöverstigliga gränser eller världsgåtor. Något metafysiskt ovetbart existerade inte i Öhrvalls föreställningsvärld. Det enda som fanns var något ännu inte vetbart, d.v.s. empirisk icke­kunskap. Det har alltid funnits problem som man inte sett någon lösning på, men som människans praktik och tänkande senare löst.

155

Denna tes illustrerade Öhrvall med en anekdot ur det praktiska livet. Någon gång vid mitten av 1850-talet föreskrev myn digheterna att

alla ångbåtar måste förses med en räddningsbåt. Det ställde till vissa problem när en ångbåt skulle passera en sluss, ty räddningsbåten skulle ha sådana dimensioner att den inte kunde rymmas på däck. Ångbåten som passerade Hjälmare kanal kunde inte få plats i slussen om den samtidigt släpade på en räddningsbåt. För att komma till rätta med det kniviga proble met trodde man det var nödvändigt att kapa ångbåten ett stycke, så att både ångbåt och räddningsbåt fick plats i den trånga slusspassagen. När arbetet var nära att påbörjas förordade en verkstadsarbetare en mycket enklare och genialare lösning: placera en räddningsbåt i Mälaren och en i Hjälmaren så slipper ångbåten kapas. "Nya synpunkter, upptäckter och metoder, kunna således stundom göra ett förut olösligt problem möjligt, ja lätt att lösa.", fastslog Öhrvall i sin broschyr "De sju världsgåtorna".4

Att som svar på Du Bois-Reymonds kunskapsteoretiska restriktio-nism och ontologiska agnosticism hänvisa till redan lösta mysterier inom vetenskapen - t.ex. Wö hlers laboratorieframställning av det organiska urinämnet eller Helmholtz' beräkning av nervretningens hastighet - och i det praktiska livet, var karakteristiskt för Öhrvalls metod att tackla de stora frågorna. Han relaterade alla principiella kunskapsproblem till naturvetenskapens egen teoretiska och prak­tiska utveckling. Vetenskapen rättade alltid själv sina misstag och fel genom kritik och diskussion. Den var alltid utvecklingens förnämsta hävstång och som sådan hade den ingen anledning att begränsa sitt kunskapsfält.

1894 - då Hjalmar Öhrvall på Gillet i Uppsala talade till verdandis-terna - hade, som vi sett, restriktionismen etablerats som den dominerande uppfattningen om relationen mellan vetenskap och metafysik. Uppfattningen att vetenskapen inte kunde lösa de yttersta frågorna var nu allmänt accepterad i vetenskapssamhället. Det var Hjalmar Öhrvalls åsikt att naturforskarna i allmänhet delade Du Bois-Reymonds precisering av naturkunskapens gränser. Öhrvall hänvisade i detta sammanhang bl.a. till Max Verworns mycke t flitigt använda lärobok i fysiologi, dä r vi finner detta konstaterat med ett beklagande.5

På något sätt var Hjalmar Öhrvall främmande för de nya restrik-tionistiska tankegångarna. När naturvetenskapliga teorier och meto­der ventilerades hade Öhrvall svårt att svälja några filosofiska spetsfundigheter som berikade den idealistiska spekulationen eller undergrävde hans egen framstegsoptimistiska grundhållning. Hos Öhrvall är det inte den kunskapsteoretiska reflexionen som är den dominerande ingrediensen i vetenskapsideologin. Hos honom möter

156

vi framförallt en kunskapsoptimistisk upplysningsfilosofi, som relä-terade alla kunskapsteoretiska och metafysiska problem till de fakta som den moderna naturvetenskapen producerade eller i framtiden skulle komma att producera.

Hjalmar Öhrvall var en praktiskt verkande naturvetenskapsman och det var också med konkreta exempel ur vetenskapens historia han argumenterade mot artikulerade världsgåtor. Så kunde Copernicus, skrev Öhrvall, göra slut på diskussionen om solens rörelse på himlavalvet när han visade att det var ett skenproblem p.g.a. den felaktiga geocentriska världsbilden. Gamla världsbilder hade gått i graven med vetenskapens utveckling och formulerandet av nya teorier. Det var ett öde som också skulle drabba Du Bois-Reymonds världs­gåtor. De oöverstigliga g ränserna skulle överskridas av framtidens naturvetenskap. Öhrvall tangerade i denna argumentation Büchners trossats att själslivets förhållande till hjärnans materiella egenskaper en dag skulle få sin förklaring när vi nått bättre kunskap om materiens mikrovärld: "Vi äga ännu en alltför obetydlig kunskap om arten af de subtila fysikaliska och kemiska processerna i hjärnans barkceller, hvarom här är fråga, för att kunna på förhand afvisa såsom orimligt det antagandet, att båda äro identiska."6

Den framtida vetenskapens resultat var också vad Öhrvall förlitade sig på när en annan av Du Bois-Reymonds världsgåtor dissekerades. Enligt Du Bois-Reymond befann sig materiens och kraftens väsende bortom kunskapens horisont. Han hänvisade då framförallt till att atomteorin i klassisk utformning var ett alltför trubbigt instrument för att kunna avlocka naturen denna hemlighet.

Sedan 1870-talet, då Du Bols-Reymond höll sitt tal om naturkun­skapens gränser, hade atomteorins ställning undergrävts. Dels genom kritiken från Mach och andra kunskapsteoretiska positivister och dels genom det energetiska alternativ som Wilhelm Ostwald presenterat.7

Även bland svenska vetenskapsmän kritiserades atomteorin och man såg i energetiken den nya och lovande doktrinen.8

The Svedberg hade minnen från 1900-talets början och han kom ihåg dåtidens stora misstro mot atomteorin i sin realistiska form: "Det var särskilt Wilhelm Ostwald som ville avskaffa allt tal om molekyler och atomer som faktiska massenheter. Istället för molekylvikter skulle man tala om föreningsvikter o.s.v. Jag diskuterade detta med mina studiekamrater och många höll med Ostwald".9 Liknande minnen hade även fysikprofessorn C.W. Oseen från sin ungdomstid vid slutet av 1800-tale t. Det tänkesätt som influerade ungdomen på 1890-talet var fientligt inställt till atomteorien, berättade han. "Den riktning, som från vår horisont tedde sig som den nya och löftesrika, var energetiken. Det stora namnet var W. Ostwald. Det var från honom argumenten

157

mot atomistiken voro hämtade. Det är omöjligt att komma till visshet om atomernas existens. Det är ännu omöjligare att verkligen veta något om deras inre egenskaper."10

En bit in på 1900-talet hopade sig de experimentella bevisen fö r atomhypotesen. Wilhelm Ostwald själv kom att överge sin antiato-mistiska ståndpunkt och han medgav att atomerna och molekylerna var reella enheter. Den som direkt bidrog till Ostwalds omvändelse var den unge The Svedberg som genom sin doktorsavhandling från 1907 övertygande bevisat att den molekylära verkligheten existerade. The Svedberg skriver om detta i sin "Självbiografi": "Wilhelm Ostwald hade ju länge sökt övertyga den kemiska världen om att molekyler och atomer endast var hypotetiska begrepp utan realitet. Vid läsningen av min avhandling slog det honom att vi i den Brown ska rörelsen hade ett påtagligt bevis för molekylernas existens och detta skrev han i en recension av min avhandling".11

Du Bois-Reymonds mekanistiska vetenskapsuppfattning var base­rad på ett antagande om "fysikaliska atomer".12 Däremot ansåg inte Du Bois-Reymond att man utifrån atomteorin kunde förklara mate­riens och kraftens väsen. Du Bois-Reymonds misstag, enligt Öhrvall, var att göra denna "brist" till något evigt. Dessutom ansåg Öhrvall att Du Bois-Reymond gjorde sig skyldig till ett "logiskt apriorifel", vilket innebar att han likställde de mänskliga begreppen med verkligheten själv. Begreppen "ä ro ju i själva verket endast abstraktioner, som vi eller våra förfäder uppgjort för att få någon reda i vårt kunskapsmate­rial. De äro nyttiga Ja oumbärliga, men ingalunda absolut fastslagna för alla tider. Alltefter som vårt vetande ökas böra de revideras och om så behöfs ändras eller till äfventyrs öfverges eller ersättas med andra".13

Riktigt klar över öhrvalls inställning till re lationen mellan begrepp och verklighet blir man inte av hans framställning. Hans tal om Du Bois-Reymonds "logiska apriorifel" påminner nästan om konventio-nalismens syn på de vetenskapliga begreppen.14

Det var således inte Du Bois-Reymonds kunskapsteoretiska tvivel över möjligheten att med atombegreppet förklara materia och kraft som öhrvall ifrågasatte. Det var den uppgivenhet, skepticism och kunskapspessimism, som Du Bois-Reymond förmedlade, som miss­hagade öhrvall. öhrvalls framstegstro kunde inte assimilera talet om det evigt ovetbara. Han frågade om det inte var "som om en australneger eller hvarför icke ett pungdjur på grund af sina och sina förfäders erfarenheter försökte uppdraga gränserna för våra intellek­tuella resurser".15

öhrvall tyckte at t Du Bois-Reymond ibland resonerade som en skolastisk filosof. Det gjorde berlinfysiologen när han disputerade över om vi skulle kunna förklara rörelsens uppkomst. Enligt öhrvall

158

fanns det lika lite skäl att anta att rörelse uppkommit som det fanns anledning anta att materia uppkommit. Lagen o m materiens oför­störbarhet (Lavoisier) och principen om energins oförstörbarhet (Mayer, Helmholtz m.fl) bevisade riktigheten av det antagandet Vad Du Bois-Reymond gjort i sina föredrag var att ibland formulera icke existerande gåtor. Här påminner öhrvalls argumentering om den som en senare tids logiska positivister riktade mot alla former av metafysik. De världsgåtor som Du Bois-Reymond räknade upp liknade skolasti-kernas diskussion om avståndet mellan guds ögon, skrev öhrvall.16

Filosofen Axel Hägerström beskrev i d en lilla dialogen Botanisten och filosofen ett sammanträffande mellan en kunskapskritisk filosof och en empiristisk botaniker. Botanisten lär för övrigt vara en karikatyr av Öhrvall.17 Det är en karikatyr som fångar något väsentligt i öhrvalls åsikt om förhållandet mellan filosofi och naturvetenskap, även om det inte är hela sanningen. Hjalmar Öhrvall kunde ha varit den som yttrat botanistens ord: "Ni filosofer må resonera, huru ni behaga om den empiriska vetenskapens vishetsgrund. Säkert är att i det hela ha vi åtminstone icke hittills blifvit bedragna på dess förutsägelser. När vi lyckas utan all filosofi, hvarför skulle vi då däri söka vårt stöd?"18 Enligt Öhrvall måste vetenskapens problem lösas i tur och ordning, och att, som t.ex. Du Bois-Reymond, börja med att filosofiskt spekulera om och för evigt fastslå de olösliga, var att börja i fel ände "emedan vi ännu sakna de nödvändiga förutsättningarna för att lösa dem".19

Sammanfattande kan man säga att Öhrvall inte accepterade någon av de s.k. transcendenta världsgåtor som Du Bois-Reymond nedteck­nat öhrvall ansåg att materiens och kraftens väsende var oförklarade p.g.a. brister i atomteorin, att gåtan om rörelsens uppkomst var felställd, och att förhållandet mellan kropp och själ kunde få sin förklaring om det dualistiska betraktelsesättet ersattes med ett mo-nistiskt.

Det senare var en betydelsefull punkt i öhrvalls argumentering mot Du Bois-Reymond. Dualismen hos Du Bois-Reymond bestod enligt Öhrvall, i att han avgränsade de icke-materiella förnimmelserna från de kemiska och fysikaliska rörelserna i hjärnan och därmed gjorde dem inkommensurabla: "Att psykiska processer kunna uppstå genom en rörelse af atomer, det tillbakavisas såsom otänkbart; detta är det argument hvarmed Du Bois-Reymond (och flera med honom) vilja söka uppdraga den ifrågavarande oöfverstigliga gränsen."20 Det var dualismen som var det onda par préférence i Du Bois-Reymonds åskådning, öhrvall återkom till denna punkt gång på gång i "De sju världsgåtorna" och även i s in privata korrespondens. Dualismen var "konstgjord", stred mot lagen om energins bevarande och den bioge­

159

netiska lagen. I ett brev till sin vän Knut Wicksell sammanfattade Öhrvall trosvisst sin åsikt: "Att alla dualistiska teorier är dödsdömda och att endast monismen kan upprätthållas synes mig alldeles klart; för den insiktsfulle måste det vara obestridligt, att själ och kropp äro två sidor av samma sak."21

Hur var då den monism konstruerad som Öhrvall ansåg vara lösningen på den otäcka dualismens problem och vad menade Öhrvall med "samma sak"? Sinnesfysiologen Hjalmar Öhrvall anslöt sig inte till någon namngiven monistisk teori i sin kritik av ignorabi-musståndpunkten i "De sju världsgåtorna". Han hänvisade däremot till "den åsikt, som för närvarande inom den nyare psykologien synes vinna den största tillslutningen".22 Antagligen syftade Öhrvall på den psykofysiska psykologi som utvecklades u nder 1860-talet och framåt, med Fechners Elemente der Psychophysik som startpunkt. Nästan alla experimentalpsykologer, framhåller Ingemar Nilsson i sin avhandling Själen i laboratoriet, anslöt sig under 1880-talet till den s.k. parallell­

teorin.23 Man kan jämföra den med vad Öhrvall påstod vara den psykologiska monismens viktigaste postulat: "Dç ifrågavarande pro­cesserna i hjärnbarkens ganglieceller och själsfunktionerna äro enligt denna åsikt samma sak sedd från två sidor."24 Att Öhrvall åsyftade den psykofysiska parallellismen kommer till uttryck i att han emfatiskt betonade att principen om energins bevarande krävde en monistisk hypotes. Energiprincipen ansågs underbygga kritiken mot den dua­listiska interaktionsteorin i den naturvetenskapliga psykologins barn­dom.25

Vad Öhrvall inte nämnde var att flera av företrädarna för den nya psykologin, bl.a. Fechner och Wundf, bakom sin kunskapsmetodiska parallellism "dolde" en metafysik som, enligt Ingemar Nilsson, hävdade att "endast det psykiska har objektiv existens och det fysiska utgör ett fenomen av den egentligen andliga verkligheten".26 Den enda namngivna auktoritet från den monistiska skolan, som Öhrvall anförde i s in broschyr, var den amerikanske psykologen och prag­matiske filosofen William James. I sitt stora arbete The principles of psychology anmärkte James på ett ställe bara en passant att det fanns något gemensamt hos materiella rörelser och känslor. Det var till den mening där James skrev att skillnaden mellan känslor och materiella rörelser är mindre absolut än vad man kan tro, som Öhrvall hänvisade när han ville visa att James anslöt sig till monismen.27 öhrvall tvingades nog tänja James yttrande en hel del för att helt få det att överensstämma med sin egen åsikt att materia och ande var samma sak sedd från två sidor. Som vi kommer att se var Öhrvalls monism av en helt annan kaliber än William James4 neutrala monism, som i sinnena funnit de omedelbara kunskapsobjekten, medan tingen, både

160

de andliga och materiella, sågs som konstruktioner av "neutrala sinneselement".28

Genom att enbart läsa "De sju världsgåtorna" står vi ovetande om vilken monistisk teori el ler ontologi Öhrvall anslöt sig till. Hänvis­ningarna till psykologins monistiska hypotes är trots allt för vaga. Ett är säkert när det gäller Öhrvall, och det är att han var negativ till all form av idealistisk metafysik. När tex. kemiprofessorn P.T, Cleve i ett föredrag "Om liF försiktigt påpekat att medvetandet inte kunde förklaras på materialistisk grundval, reagerade Öhrvall omedelbart med en artikel i Upsala Nya Tid ning:

"Medvetandet kan således enligt prof. Cleves uttryckliga försäkran icke omsättas i mekaniskt arbete eller någon form af energi. Men något bevis för detta påstående lämnade professor Cleve alldeles icke; och han torde äfven få svårt att framdeles prestera något dylikt. Det gäller här en ytterst svår och invecklad fråga, rörande hvilken man gör klokast i att tills vidare undvika alltför kategoriska påståenden, vare sig i den ena eller den andra riktningen. Ingen vetenskapsman torde i denna sak nöja sig med prof. Cleves blotta försäkran; och allra minst torde någon fysiolog vara böjd att underskrifva hans påstående, ty åt skilliga fysiologiska rön tala snarare för motsatsen."29

Öhrvalls inlägg i Upsala Nya Tidning trycktes också i Socialdemokraten och anledningen till detta är lätt att förstå. Öhrvall hade ju tagit en akademisk naturvetenskapsman, som uttalade sig för en etablerat idealistisk och mot en materialistisk förklaring av medvetandet, i upptuktelse. Eftersom det var troligt "att försvararne af den herskande världsåskådningens olika nyanser, ortodoxa prester och frireligiösa kolportörer ej mindre än allehanda konservativa eller liberala 'idea­lister och andra andeskådare, skola slå rätt mycket mynt af den nya bundsförvandten, anse vi ej vara ur vägen att införa det genmäle som docenten i fysiologi dr Hjalmar Öhrw all offentliggjort i senaste nr af Ups. Nya Tidning, så mycket hällre som detta genmäles oförbehåll­samma språk röjer ett mod att uppträda mot officiella åsikter, hvilket en arbetarepublik säkert skall gifva sitt fulla erkännande".30

Flera inlägg publicerades i uppsalatidningarna med anledning av Cleves föredrag om livet. Till de mer besynnerliga kan man räkna de två i nsändarna i Upsala Nya Tidnin g som försetts med signaturerna 'Teolog" och "Cato". "Teolog" sade sig uppskatta Cleves anförande, men han önskade att denne tagit avstånd från den darwinistiska utvecklingsläran och anslutit sig till vitalismens tro på en särskild livskraft. Signaturen "Cato" vände sig mot det myckna talet om forskningens frihet. Bakom signaturerna dolde sig antagligen ver-dandisterna C.V.L. Chartier och Jonas Lilliehöök. De namnen har nämligen Öhrvall, som var kamrat till de nämnda insändarskriben­terna, antecknat som författare i sin klippbok. Syftet med insändarna

161

var troligen att miskreditera Cleves ståndpunkt genom att binda den till obsoleta antivetenskapliga och reaktionära uppfattningar.31

När samma fråga diskuterades i studentföreningen Verdandi 18% pläderade professor Cleve för en metodisk materialism, men bekände sig till en idealistisk hållning när det gällde förklaringen av våra förnimmelser.32 Det var uttalanden som Öhrvall tyckte var oansvariga, ty det var viktigt att man presenterade en helgjuten världsåskådning. Att vara på samma gång idealist och materialist tvingar vetenskaps­mannen att göra som Faraday "hvilken noga stängde dörren till sitt laboratorium när han gick in i sin bönekammare".33

Hjalmar Öhrvall redovisade aldrig offentligt de väsentliga skill­nader som existerade mellan hans egen monism och de monistiska hypoteser han vagt h änvisade till. Hans ståndpunkt var nämligen i huvudsak en kombination av John Stuart Mills k unskapsteoretiska empirism och Ludwig Büchners ontologiska materialism. Det var en materialism som från slutet av 1800-talet allt mer, med Bengt Lidforss ord, framstod som "en otillåten förflackning av åskådningarna, en banalisering av hela tillvaron"34 Det var, kort sagt en föråldrad hypotes. Det var denna föråldrade hypotes öhrvall ännu på 1900-talet trodde på. Till vännen Wicksell kunde han skriva i klartext: "Att emellertid det materiella är det ursprungliga och det andliga en sekundär och mera tillfällig historia det tror jag med nödvändighet följer af den fylogenetiska såväl som den ontogenetiska utvecklings­läran och att således den gamla materialismen i grund och botten har rätt, äfven om tex. Büchner, Moleschott m.fl. i somliga fall uttiyckte sig en smula oegentligt."35

Om man jämför Öhrvalls ståndpunkt med Bengt Lidf orss*, fram­träder tydligt skillnaden mellan "gammal" och "ny" radikalism i metafysiska s pörsmål. Det Lidforss skrev kunde ha varit en direkt replik till öhrvalls påstående i brevet till Wicksell. Bengt Lidforss ansåg nämligen att den verklighet som i första hand är bekant för oss "är våra egna förnimmelser och det med dessa förbundna själslivet; denna andlighet är det omedelbart givna, och materien är en sekundär produkt".36

Senare i sitt liv deklarerade Hjalmar öhrvall att han anslöt sig till den danske nykantianen Harald Höffdings monistiska hypotes. Ett år innan den gamle professorn definitivt slöt sin forskarblick, närmare bestämt den 21 juli 1928, skrev han till doktor Erik Haglund: "I fråga om själsproblemet hyllar Höffding en 'kritisk monism' (i sin Psykolo­gi) som även jag anser som den bättre lösningen."37 Begreppen "monistisk hypotes" och "identitetshypotesen (Monismen)" återfinner vi som centrala begrepp i Höffdings Psykologi i Omrids paa grundlag af Evfaring från 1882, som öhrvall även vid slutet av 1800-talet hänvisade

162

till i sin privata korrespondens. Höffdings monism var dock av ett helt annat slag än den materialistiska som öhrvall tycks ha varit bärare av när han kritiserade Du Bois-Reymonds "dualism".

Om vi läser Höffding kan vi konstatera att han i princip delade Du Bois-Reymonds i nställning och även förespråkade en psykologiskt orienterad kantianism. "Hvad Iagttagelse viser", förklarade Höffding, "er kun, at et Stenkast f.Ex. rammer mit Legeme, och at der kort efter opstaar en Fornemmelse, naar det fra det Sted, hvor mit Legeme er ramt, fortplanter sig en Procès gennem Nervetraade till Hjernen. Men selve Forholdet mellem den der ved fr embragte Hjernetilstand og Bev idst-heden (Fornemmelsen) framtraeder aldeles ikke for vor Iagttagelse og vil aldrig kunne det"?* Det var ju precis detta som Du Bois-Reymond hade förklarat i sitt föredrag om naturkunskapens gränser; att vi a ldrig skulle förstå relationen mellan sinnesförnimmelserna, för att inte tala om det högre medvetandet, och de molekylära processerna i hjärnan. Det var således fullt möjligt att ansluta sig till ignorabimusstånd-punkten även om man omfattade en monistisk hypotes. Den mo-nistiska hypotes som var Höffdings, uttalade bara att ande och materia var två egenskaper som tillhör samma väsen eller substans. Substan­sen var emellertid okänd och kunde aldrig manifestera sig, inte ens för den mest framstegsoptimistiske naturforskare.

Öhrvall hade också diskuterat dessa frågor med Höffding när denne besökte Uppsala 1903.1 ett brev till Wicksell berättade Öhrvall att man samtalat om sinnesfysiologiska och psykologiska frågor, men den oenighet som fanns dem emellan bagatelliserade han. Vad som emellertid kan utläsas av brevet är att uppsalafysiologen inte förändrat sin uppfattning om psykets materiella natur när han samtalade med den danske filosofen. Hjalmar öhrvall förklarade som sin tro "att i hjärnan kemisk energi verkligen omsättes i psykiska krafter, som således äro av kemisk eller fysikalisk natur; vilket antagande jag finner rimligare än epifenomenteorin. Höffding höll på denna (eller paral­lellteorin), men försökte ei vederlägga min uppfattning; så ej heller härom tvistade vi något". 3

Vi bör analysera Öhrvalls försiktighet, när det gäller att offentligt använda begrepp som ateism eller materialism, i ljuset av den andliga strid, den kulturkamp, han tyckte sig vara deltagare i. De mörka makterna, utstyrda som präster, filosofer, konservativa politiker och akademiker, hade fortfarande fosterlandet i sitt själsliga våld. Präster­skapets dominerande roll i den svenska kulturen var något som särskilt upprörde vetenskapsmannen Öhrvall. Intensivt bekämpade han kyrkans inflytande över t.ex. skolutbildningen. Den centrala ställning kyrkans män hade i kulturen motsvarades inte av någon verklig bildningskompetens. Prästerskapet var efterblivet och "ur

163

stånd att förstå och följa med den väldiga utveckling, som i vår tid äger rum på snart sagdt alla områden. De äro t.ex. helt och hållet främmande för det naturvetenskapliga tänkandet, som i våra dagar har ett afgörande inflytande på världsåskådningen".40

När nu de mörka och obsoleta makterna skulle bekämpas gällde det att vara taktisk. Även om Öhrvall var ateist och materialist krävdes i kulturkampen begreppsdiskretion. Ateism och materialism var alltför ideologiskt laddade begrepp för att kunna brukas neutralt. De var trumpetsignaler till strid och motstånd, som jag tidigare betonat. Jag tror, skrev Öhrvall 1910 till sin stridskamrat Wicksell, "att det ur taktisk synpunkt är klokt at t förfäkta monismen i stället för materialismen liksom agnosticism i st. f. ateism (det förra är som redan Schopen­hauer framhöll ett vackrare namn på ateism)".41

Öhrvall var ingen agnostiker i Huxleys, Langes, Spencers eller Lidforss* efterföljd. Han var en ateistisk materialist förklädd till agnostisk monist därför att det skadade "saken" mindre. Dessutom var Öhrvall mycket tveksam till de nya kunskapskritiska signalerna som bl.a. kom från de radikala vännerna Bengt Lidforss och Allen Vannérus. Om Lidforss skrev Öhrvall till Wicksell: "Lidforss är en briljant debattör, så mycket är säkert. På sista tiden har han börjat snobba med något slags idealistisk nykantianism, eller hvad det kan vara. Jag hoppas emellertid kunna plocka ur honom detta, när jag får litet mera hand om honom."42

Allen Vannérus, som tidigare också varit en tillförlitlig kamrat i striden mot vidskepelse, övertro och dumhet, tycktes vid böljan av det nya seklet bli en Brutus som vacklade i sin hållning till idealismen: "Det ser ut som hos somliga redan passerade stadier dyka upp igen, när de bli äldre; Wannerus var fullblodig boströmian, när jag lärde känna honom... Och det är möjligt att han får ett återfall".43

Vannérus var en privat verkande filosof. Under 1900-talets gång utvecklades han från filosofisk naturalist till värdeidealist.44 Vid början av 1900-talet s trävade han efter a tt bygga upp ett filosofiskt system han kallade psykofysisk naturalism. Till skillnad från bo-strömianerna på universiteten ansåg han att materien hade ontologisk existens och mot den nya empiristiska uppsalafilosofin hävdade han att metafysiken var filosofins centrala del. Enligt Vannérus bestod universum, substansen eller det ovetbara av en mångfald "psykofy-siska substanselement" som befann sig i en aldrig uppstannande rörelse. Han var även under tidigt 1900-tal, till skillnad från Öhrvall, en dualist som tillerkände den psykiska världen samma ontologiska status som materien. Vannérus bad Öhrvall kommentera denna åskådning och fysiologiprofessorn satte sig också ner och skrev ett PM om saken. I sitt PM tangerade Öhrvall gång på gång de punkter som

164

tidigare behandlats i kritiken av Du Bois-Reymond. Det var likartade invändningar som nu riktades mot Vannérus: "Du tycks råka ut för samma svårigheter som syntes DBR oövervinnerlig". Även för Van­nérus talade Öhrvall om att materiella hjärnprocesser och själslivet var två sidor av samma sak och inte fenomen av olikartad beskaffen­het.45

Med begreppet "psyko-fysiska su bstanselemenr trodde Vannérus själv att han överlistat dualismen. Det var på sätt och vis Ernst Haeckels lösning på problemet han övertog. Genom att förpassa dualismen från makro- till mikroplanet och tala om besjälade atomer fann Haeckel frågan vara löst. Öhrvall lät sig inte imponeras av vare sig Vannérus psyko-fysiska substans eller av Haeckels besjälade atomer. Det går inte att förklara "själslifvet genom att anta att alting är besjäladt, enligt min mening skyler man blott på detta sätt sin okunnighet med ett täckelse, och hvad värre är, man söker utplåna begreppsdistinktioner"V*6 Panpsykismen så som den formulerades av Haeckel och andra och som tilltalat Öhrvalls mer estetiskt och religiöst lagda kamrater Karl-Erik Forsslund och Ellen Key, var inte till fullo den rätta världsåskådningen för Öhrvall. Monist var han visserligen, men "ej i Haeckels mening; han antar alla djur och växter, stenar ja tom atomerna vara till en viss grad besjälade, hvilket förefaller mig lika onödigt som att anta att därför en törnros har doft måste redan atomerna dofta".47 Hjalmar Öhrvall var en materialistisk monist som ansåg att det "själsliga" endast var en egenskap hos den mekanistiskt förklarbara materien på en hög komplexitetsnivå,

Öhrvalls kritik av Du Bois-Reymonds tal om naturkunskapens gränser rönte uppskattning från flera personer som stod honom nära. Bland dem märks författaren, brunnsviksgrundaren och haeckelöver-sättaren Karl-Erik Forsslund, astronomen C.V.L. Chartier, lunda­fysiologen Magnus Blix och Bengt Lidforss. Denna uppskattning var inte grundad på någon fullständig eller djupare filosofisk åsikts­gemenskap. Det var även i detta fall i relationen till "fienden" som gemenskapen manifesterade sig. Forsslund tyckte att det var en fröjd att läsa Öhrvalls framställning. Det var just sådant som behövde "sägas o höras o jör gott i all vår dekadensmystisism o slappa tvivelsjuka"48

När Bengt Lidforss recenserade den andra upplagan av öhrvalls broschyr om de sju världsgåtorna antydde han oenighet på några punkter. Han var dock "tacksam för det värdefulla inlägg, han gjort på ett område, där andra naturforskare ofta nöja sig med en högdragen axelryckning, bakom vilken fegheten skymtar fram" 49 C.V.L. Chartier fann hos Öhrvall liknande förtjänster som Forsslund uppmärksam­mat. I en tid då Du Bois-Reymonds "dogm" blivit en fastslagen

165

sanning, "så bekväm att krypa bakom, då man önskar lemna svartrockarna i okvald besittning av mennisjornas själar", då var det en god gärning av Öhrvall att avliva den.50

Hjalmar Öhrvall var en konsekvent - konservativ tyckte Strindberg -företrädare för åttitalets idéer. Som vi har sett vägrade han att anamma de nya signalerna från filosofins värld. Han hade sina politiska sympatier hos John Stuart Mills socialliberalism och sina metafysiska hos 1850-talets materialister. De flesta av öh rvalls radikala kamrater avvisade denna gamla materialism utan att för den skulle uppge kritiken mot kristen ortodoxi och filosofisk idealism. En av dessa åttitalistiska vänner var ingenjören och författaren Karl af Geijer-stam.51 Han presenterade sin världsåskådning på en sammankomst med studentföreningen Verdandi och senare i en av föreningens småskrifter. Denna skrift. Om naturvetenskapernas betydelse för världs­åskådningen, gav en nyligen avkristnad ungdom "tröst i den pessimism den mekaniska determinismen lätt väcker".52 Det var Nils von Hofstens minne av den effekt som Geijerstams skrift hade på nittitalets ungdom.

Karl af Geijerstam gick rakt på sak i den brännande frågan om naturvetenskapens relation till världsåskådningen: "Vill man vara rättvis, måste man erkänna, att värkliga filosofiska materialister numera äro ytterst sällsynta. Jag tror knappast, att man skulle kunna uppdrifVa en modärn naturvetenskapsman, som icke medger, att den världsbild, som vi genom induktion grundad på våra sinnens vittnes­börd erhållit, i själva värket är hypotetisk."53 Om än världsbilden var hypotetisk så uppskattade inte Geijerstam en vid sekelskiftet vanlig "och tyvärr allt för mycket uppmuntrad sport, att tillverka hvaijehanda dockor, som få dansa på hela det fält, hvilket vetenskapen lämnat obesatt därför, att den kommit till resultat, att man med nutidens kunskap intet kan placera på det samma!".54

Hjalmar öhrvall hade inget behov av att exponera sina eventuella religiösa känslor. Framstegsmw räckte för honom. Geijerstam, Ellen Key, Bengt Lidforss, Karl-Erik Fors slund, och många andra inflytel­serika anhängare av en naturvetenskapligt grundad världsbild, sökte en "mystik" i tillvaron. För t.ex. Geijerstam fanns det, trots allt, inom den naturvetenskapliga världsåskådningens ram plats för en religiös känsla. Den existerade i begrundan och andakt inför det ovetbara, det gåtfulla, okända och gränslösa i verkligheten. Den var den känslan som Herbert Spencer såg som en grund för en möjlig försoning mellan religion och vetenskap: "detta det djupaste, vidaste och vissaste af alla fakta - att den Makt hvaraf verldsalltet är en uppenbarelse, är för oss rent outgrundlig".55

C.V.L. Chartier var ytterligare en naturforskare och radikal akade­

166

miker som pâ ett helt annat sätt än vetenskapsdyrkaren Öhrvall insåg att även den naturvetenskapliga tidsåldern var i behov av en religion och en tro.56 I sitt föredrag Kan religion finnas utan gudomlig uppen­barelse!, som framfördes inför föreningen Studenter och Arbetare 1895, pläderade Chartier för en odogmatisk, men religiös, hållning.57

Det gjorde han på ett sätt som förebådar det som efter första världskriget blev en gemensam utgångspunkt för flera av mellankrigs­tidens radikala intellektuella: sökandet efter en immanent religiös upplevelse som kunde erbjuda ett alternativ till den kristna tron i en tid då den mest naiva utvecklingsoptimismen krossats av ett blodigt världskrig. Chartier fann det vara nödvändigt att skaffa människan en tro som låg utanför vetandets område. Det var då fråga om en tro som inte hamnade i dogmer eller den kristna intoleransens fängelse. "Låt tron också je sig in på det övernaturligas område", skrev Chartier bejakande. Själv ville han kalla detta för att drömma, "men det är stundom härligt att drömma. Men akta oss blott att härvid fastslå en viss åsikt om det övernaturliga och säga att alla andra äro oriktiga".58

De nya kunskapskritiska signalerna och den sekulariserade reli­giositeten, som anammades av yngre radikaler och vetenskapsmän, hade i Hjalmar öhivall ingen mottagare. Han var fast i sin åttitalis-tiska världsåskådning och den var för honom definitionsmässigt entydigt materialistisk och naturvetenskaplig. Den öppenhet som kom att prägla den nya generationens förhållande till religionen och den begränsning av utvecklings- och framstegsoptimismen kunskapskri­tiken medförde, var inget som passade Öhrval). Nykantianism och kunskapsrestriktionism representerade attityder som på alla plan var främmande för honom. Detta var hållningar som alstrade modlöshet hos naturforskarna, ökade självförtroendet hos teologer och teologi-serande filosofer och förnekade att människan i framtiden skulle kunna bestiga kunskapens högsta berg och blicka ut över ett förklarat landskap. Restriktionismen och Ignorabimus var en judaskyss i kulturkampen.

167

10. Mot nya gränser

I detta avslutande kapitel kommer jag att uppmärksamma några nya aspekter som under 1900-talet kan läggas till den svenska debatten om naturvetenskapens gränser. Nyheterna berör både diskussionens innehåll och den intellektuella miljö den utspelades i. Ra marna för den diskurs som vi skildrat så långt som hit kommer att brytas upp och frågeställningarna ändra karaktär. Vi närmar oss det som brukar kallas ett paradigmskifte. Därmed närmar sig vår framställning sitt slut.

Den naturvetenskapliga världsbild, som man från alla sidor hittills i debatten refererat till har varit mekanistisk och deterministisk, i samhället har det däremot funnits delade meningar om vilken ställning naturvetenskapen skall ha i den bildade kulturen. Det har uppstått konflikter om var gränsstenarna mellan naturvetenskap och metafysik skall utplaceras, som til syvende og sidst har varit motsätt­ningar mellan olika världsåskådningar, ideologier och gruppintres­sen. Naturvetenskapen har visat sig vara laddad med ideologiskt sprängstoff, trots att de flesta naturforskare värjt sig för att bli delaktiga i någon form av kulturkamp. Den dominerande teologin har varit ortodox, universitetsfilosofin idealistisk och heterodoxin antiklerikal och inte sällan antiakademisk.

Under 1900-talets första decennier och under mellankrigstiden sker det stora förändringar på alla dessa områden. Jag skall bara antyda de viktigaste. Genom Einsteins relativitetsteori från 1900-talets första decennium och kvantmekaniken på 1920-talet förändrades synen på naturen och den mänskliga kunskapen om den. Många menade att naturvetenskapen hade lämnat den mekanistiska och deterministiska världsbilden bakom sig. Gamla beprövade sanningar var inte längre självklara: världens materialitet, rummet och tiden som oföränderliga storheter, kausaliteten som en evigt giltig vetenskaplig förklarings­princip och determinismen som världsåskådning. Teologerna över­lämnade samtidigt den yttre verklighetens uttolkning åt vetenskapen. Naturvetenskapen hade ju själv begränsat sin metafysiska expansion och då kunde teologerna i ökad utsträckning verka för att ge högre status åt den kunskap som baserade sig på en inre religiös erfarenhet. Religionen som en viktig autonom drivkraft för mänskligt har dlande

168

betonades också av dem som bekämpade den etablerade kyrkan. Även inom universitetsfilosofin sker stora förändringar som påverkar debatten om naturvetenskapens gränser. Den gamla universitetsidea­lismen ersattes av en löst sammanfogad lundafilosofi och en mer sammansvetsad uppsalafilosofi som, trots oenigheten, båda visade naturvetenskapen respekt och avfärdade idealismens metafysik och spekulationer.

Vid början av 1930-talet utgav verdandisten och geologen A.G. Högbom essäsamlingen Naturbetraktelser i histori ska perspek tiv) När han blickade tillbaka mot sin ungdoms kontroverser mellan teologer och materialistiska naturforskare återfann han alltför mycket av intolerans i de stridande lägren. Samtiden tedde sig helt annorlunda för Högbom, detta trots att en viss antivetenskaplig retorik levde kvar i några undanskymda hörn av kulturen. Huvudtendensen var tydlig: "Bland de nutida teologerna i olika länder och inom olika kyrkosam­fund finnes icke så få, som acceptera utvecklingsläran i dess g rund­drag och icke längre vidhålla bibelns auktoritet i vetenskapliga spörsmål. Och den tidigare aggressiviteten från naturforskarnas sida har i allmänhet efterträtts av en större moderation i framförandet av forskningens resultat."2

Högbom ansåg att den moderation han nu lade märke till bland vetenskapsmännen dels var ett resultat av vetenskapens specialisering, d.v.s. av att forskarens arbetsfält begränsades, vilket gjorde veten­skapsmannen ointresserad av de stora problemen, och dels av "en allt mera framträdande insikt om det mänskliga vetandets begränsning i allt som ligger bakom sinnevärlden".3 Det var 1900-talets mode rna fysik och den nya filosofin som lett till att Vitalis Norströms fordran på "naturkunskapens självbesinning" hade realiserats. Inom modern naturvetenskap förklarade man att människans kunskap om naturen är "endast konstruktioner, som giva oss mer eller mindre användbara avbildningar av eller bildlika uttryck för en bakom våra sinnesför­nimmelser, experiment och observationer liggande verklighet, vars yttersta väsen ä r och även framdeles torde bliva otillgängligt för vårt vetande".4 Högbom liknade vetenskapsmannen vid en konstnär som avbildar ett landskap eller en människa så naturtroget som möjligt, men som samtidigt vet att han inte kan få det verkliga landskapet eller den levande människan att framträda på sitt papper. Vetenskapens specialisering och den antimetafysiska kunskapsteorin fick till följd att flera berömda forskare kom fram till ståndpunkten att materialis­men var övervunnen och "att någon oövervinnerlig motsättning mellan vetenskap och religion icke längre föreligger"5

Högbom pekade i sin bok på flera viktiga förändringar som vi redan uppmärksammat och som ledde till att debatten om naturkunskapens

169

gränser en bit in på 1900-talet kunde föras inom en ny referensram: teologin undvek ställningstaganden i vetenskapliga spörsmål veten­skapen blev all tmer specialiserad, en ny v etenskapsuppfattning tog form och nyare filosofiska skolor betonade den mänskliga kunska­pens begränsning. Förutom de punkter som Högbom lyfte fram i ljuset bör vi uppmärksamma ytterligare ett element i det tidiga 1900-talets kultur som kan bidra till förståelsen av de förändrade förutsätt­ningarna för debatten om naturkunskapens gränser. Jag tänker då på det tilltagande intresset för religiösa frågor och insikten om att även den moderna människan hade religiösa behov. Det religiösa intresset kom till uttryck på många områden av det intellektuella livet och var gemensamt för både den svenska kulturens ortodoxi och framträngan­de heterodoxi. Inom ramen för denna "religiösa renässans" restes också frågor som direkt påverkade synen på naturvetenskapens kunskapsterritorium.

Religiös renässans

Från olika håll kan man få indikationer på ett förnyat religiöst intresse vid böljan av det tjugonde seklet och särskilt under dess andra decennium.6 Vi kan lägga märke till det inom litteraturen hos akademiska poeter som Hjalmar Gullberg och spåra det hos arbetar-diktarna Ivan Oljelund, Ragnar Jändel, Martin Koch och Harry Blomberg.7 Vi märker den religiösa renässansen också innanför kyrkoportarna, där en livlig diskussion utbryter om kristendomens grundläggande legitimitet, och vi återfinner den hos radikala skriben­ter som vill återuppväcka medvetandet om trons betydelse i männi­skornas liv.8

Under det nya seklet genomgick den svenska kyrkan en föryng­ringsprocess. Det framträdde nya strömningar representerade av teologerna Per Eklund, S.A. Fries, Nathan Söderblom, Magnus Pfannenstil, Anders Nygren och Emanuel Linderholm. Nu lanserades en ny apologetik som, med Gunnar Aspelins ord, "kunde föra kampen mot kristendomens motståndare med helt andra vapen än de ortodoxa apologeterna. Dess målsmän kunde utan vidaré acceptera den mo­derna naturvetenskapens världsbild och den kritiska bibelforskning­ens resultat De kunde också attackera naturalismen4 med argument från nykantiansk kunskapsteori".9

Emanuel Linderholm, som representerade den feformkristna opin­ionen inom kyrkan, hävdade att den gamla dogmatiken måste nedkämpas om kristendomen skulle ha någon framtid i Sverige. Genom den naturvetenskapliga forskningen och utvecklingsläran

170

hade det gamla "dogmat" skakats i grunden och för att kristendomen skulle överleva måste det ersättas med en reformerad teologi. Genom att skolan sekulariserades och populärvetenskap spreds i vida kretsar hade hela det uppväxande släktet impregnerats av vetenskapens syn på världen och människan. "Därmed", befarade Linderholm, "skall det kommande släktet i s in helhet stå oförstående inför det gamla dogmats kosmologiska och antropologiska förutsättningar och där­med oemottagliga för religiösa och etiska tankar, som bundits vid dessa förutsättningar."10

De reformkristna krävde en fullständig revidering av kyrkans kosmologi och antropologi och dessutom ett förkastande av en bokstavlig tro på under. Tron på under kunde nämligen vara en black om foten i relationen till naturvetenskapen, eftersom undrets realitet förutsatte att naturlagarna och hela naturens ordning upphörde att fungera. Vad reformivrarna gjorde var att bejaka den inskränkning av religionens verkningsfält som naturvetenskapen indirekt fordrade. Naturen överlämnades utan reservationer till naturforskarna. Kristen­domens territorium inskränkte sig till det personliga och sedliga livet och därmed till den sida av religionen som i det in re livet sökte finna Gud.11 Man bejakade den utveckling som medförde att religionen eliminerades från både naturen och historien. Den moderna teologin nöjde sig med att "kontrollera" det oupptäckta mörker som dolde sig i människosjälens djup.

När den inskränkningen var gjord kunde teologerna, med stöd av modern filosofi, visa at t det religiösa och vetenskapliga ( teoretiska) tänkandet tillhörde olika meningssammanhang, som inte kunde dömas efter likartade giltighetskriterier. Samtidigt kunde man hävda att såväl den teoretiska som den religiösa erfarenheten var autonoma uppfattningsformer som vilade på aprioriska erfarenheter.12 Lunda­teologen An ders Nygren be tonade i sin avhandling Religiöst apriori, som utkom 1921, att kunskap, sedlighet och skönhet måste sökas för sin egen skull. Kulturlivets och värdeområdenas autonomi måste erkännas utan förbehåll.

Teologerna hävdade att det inte fanns mindre legitimitet i den religiösa världsåskådningen än i en allmänt metafysisk som var byggd på vetenskapens grund. Snarare gällde det omvända. Enligt Anders Nygren fa nns det ingen "vetenskaplig" metafysik och ingen världs­åskådning byggd på vetenskapen. Skillnaden mellan "religiös" och "vetenskaplig" världsåskådning var att den senare saknade all erfaren-hetsgrund. En världsåskådning kan nämligen bara baseras på en religiös erfarenhet. Saknas den religiösa erfarenheten får världsåskåd­ningen en godtycklig karaktär.13

Den moderna teologin formulerade en positiv - vetenskaplig och

171

t.o.m. antimetafysisk menade man själv - teori om den religiösa erfarenheten som undvek att komma i konflikt med en etablerad vetenskapssyn. Man kunde göra detta bl.a. genom att hävda att verkligheten var så komplicerad att det måste finnas många olika metoder för att kunna fånga dess komplexitet. Vi måsté, skrev Joh n Cullberg i Religion och vetenskap, dela upp vetenskapen i olika komplementära "vetenskapstyper". Visserligen finns det bara en "verklighet", men däremot många 'Verklighetsområden" och "verk­lighetsaspekter \14 Naturvetenskap, humanvetenskap och teologisk vetenskap ägnar sig åt olika aspekter av verkligheten. Således kan inte naturvetenskapen göra anspråk på att dess forskningsideal skall gälla för hela verkligheten. De nya teologerna hade finslipat sina teser genom att i sin tjänst ta den moderna filosofin, både nykantianismen och uppsalafilosofin. Men det var inte bara en ny generation teologer som låste tyska. Även företrädare för den äldre, gammalkyrkliga, skolan, nu reaktiverad genom ungkyrkorörelsen, fann nya argument för sin förkunnelse. Vår gamle bekant J.A. Eklund som så skickligt ironiserade över vetenskapens expansion, kunde förnya sig vid kontakten med de tyska nykantianerna Wilhelm Dilthey, Georg Simmel och Heinrich Rickert.15

Ny radikalism

Intresset för religiösa frågor var inte mindre bland radikala intel­lektuella en bit in på det nya seklet.16 De radikala och socialistiska intellektuella som samlades i Clarté, fullföljde åttitalsradikalismens antiklerikala tradition, men argumenten hämtades i större utsträck­ning från en nykantiansk värdeidealism än från naturvetenskapligt förankrad filosofi. För t.ex. Erik Blomberg, Arnold Ljungdal och Stellan Arvidsson fanns inspiration att få från Bengt Lidforss, Harald Höffding, Vitalis Norström, Ellen Key, Hans Larsson och andra filosofer och skriftställare som var aktuella mot slutet av 1800-talet . Men man anammade också idéer från de nya namnen H.G. Wells och Hugo Münsterberg. Sekelskiftets naturvet enskapliga filosofi så som den kom till uttryck i Ernst Haeckels och Wilhelm Ostwalds förkun­nelser, saknade all attraktionskraft på 1900-talets radikaler. Jan Stenkvist p åpekar i sin bok om Arnold Ljungdal, att de "naturalis­tiska" riktningarna "avfärdades en gång för alla genom en hänvisning till den kantska filosofien och dess undersökning av vetenskapens gränser".17 Stellan Arvidsson deklarerade vid nordiska studentmötet 1928 i Oslo, att livsåskådningskampen inte längre stod mellan materialism och idealism, "utan mellan två slag av idealism, mellan

172

tron på en evig och oföränderlig gud och tron på en kämpande och växande gud, som lever i mänskligheten ".18

"Religionsfilosoferna" i Clarté uppfattade de nya restriktionistiska signalerna från teologerna som ett bevis för att protestantismen var på väg att upplösas i en allmän religiositet. Det var just e n "humanreli­gion" med ateistiska förtecken som tjugotalets radikaler förespråkade och som de funnit vara en mycket allvarligare utmaning mot kristen­domen än den gamla tidens ateism och materialism. Arnold Ljungdal berättade varför: "Gentemot en trivial och jordbunden materialism hade kristendomen lätt att klargöra för var och en att motståndaren negligerade väsentliga sidor av livet."19 Den moderna religiositeten däremot återskänker "dessa livets djupare sidor sitt fulla erkännande. Därigenom blir den så mycket farligare för kristendomen som kanske till på köpet löper faran att själv råka på glid mot denna allmänreli­giositet".20

Många i den unga generationen kunde inte nöja sig med att likgiltigt om än spörjande, vända sig från det ovetbara såsom sekelskiftets agnostiker hade gjort. Ernst Wigforss skriver i sina Minnen att han i Viktor Rydbergs dikter återfann en metafysik "mera tillfredsställande än den materialistiska metafysik, som tycktes vara det enda alternativet".21 Hans Larsson, Harald Höffding och William James kunde även de erbjuda ett acceptabelt försök att lyfta fram en mänskligt begriplig kärna i olika religioner. En religiös nyorientering med udden riktad mot Büchners materialism och Spencers naturalism uppskattades inte av den gamla radikala generationen. Ernst Wigforss kan i skrivandets stund "höra det halvt skämtsamt bedjande, halvt ovilliga, tonfallet... hos Anna Wicksell: 'Varför kan vi int e få lov at t behålla vår gamla materialism?'".22

Det var en ny generation som ville beröva den äldre dess "tro". Konflikten med d en 80-talistiska generationen var oundviklig om än sällan manifest. Vid Stockholms Arbetarinstitut utbröt det emellertid strid mellan tjugotalshumanisterna Torsten Fogelqvist och Alf Ahl-berg å enda sidan och 80-talspositivisten Anton Nyström å den andra. Ahlbergs plädering för den nye modefilosofen H enri Bergson var för Anton Nyström b ara obegripligt nonsens och ett "nästan vanvettigt pladder, som... liknar vissa hospitalpatienters delirium".23 Inom studentföreningen Verdandi kritiserades småskriftsutgivningen för att vara omodern. 1927 skrev Karl Otto Bonnier till redaktören för Verdandis småskrifter, vilken var den åldrande Hjalmar Öhrvall: "Verdandiskrifterna hota att glömmas bort helt och hållet. Försälj­ningen har krupit ned till det minimala. Det förefaller som den yngre generationen i Uppsala skriver detta på skrifternas innehålls konto och till en väsentlig del tror jag nog de ha rätt. Skrifterna ha nu en

173

längre tid haft ett för ungdomen rätt så ointressant innehåll delvis för vetenskapligt och för litet populärt."24

Kontrasten mellan de båda Brunnsvikrektorerna Forsslund och Fogelqvist manifesterar också den djupa klyftan mella n en gammal och ny radikalism. Karl-Erik Forsslund hade skapat Brunnsviks folkhögskola i en anda som betonade tillvarons sammanhang och enhet. Utvecklingstankens svindlande perspektiv slög an tonen i skolans program. När Forsslund diktade om matematiken var enhets­tanken, som påminner om de antika pytagoréernas, levande bakom poesin: "Det finns matematik i allt.. .i jordens uppkomst och utveck­ling, i människans, djurs och växters sammansättning, i kyrkans och stugans byggnad, i dans och lek, i solskensglitter och fågelkvitter, i vindens sus och havets brus, kroppens gång och själens sång".25

1912 avlöstes Forsslund som föreståndare vid Brunnsvik av Torsten Fogelqvist. Han markerade istället konfessionslösheten och det pri­vata i all tro. Det fanns en tydlig divergens mellan den begränsnings­känsla som Fogelqvist föres pråkade och den erövrarkänsla som var Forsslunds. Om man jämför Forsslunds uppfattning att "det finns matematik i allt" med "begränsaren" Fogelqvist, då får man också en god bild av en förändrad syn på relationen mellan naturvetenskap och världsåskådning. Så här skrev Fogelqvist om kriticistens livshållning: "Kriticisten ä r den ende, som förstår att tolka begränsningens bittra lära så, att den blir hälsosam... Han breder inte ut sig över alla områden och tar sig inte vatten över huvudet, men vad han gör, det gör han med allvar och redighet... Och i den eviga striden mellan tro och vetande tar han ställning så: vad jag vet, det vet jag och därpå söker jag bygga vidare; vad jag sedan hyser för tro om det, jag inte vet, det är min ensak och hemlighet, och den hemligheten springer jag inte omkring med på torgen".26

1910 utgav en av det socialdemokratiska ungdomsförbundets teore­tiker, Algot Ruhe, broschyren Socialism och livsglädje på förbundets eget förlag Fram. Det han där berättar visar att även arbetarrörelsens unga intelligentia tagit intryck av diskussionen om naturkunskapens gränser. Ruhe förtäljer att han efter ett av sina föredrag stött samman med en kritisk och levnadstrött kamrat. Denne kamrat gjorde in­vändningar mot Rühes påstående om naturvetenskapens gränser. Han kritiserade åsikten "att vetenskapen inte gör anspråk på att ge en riktig och fullständig insikt om världens djupaste väsen. Det hade han nämligen fått för sig. Jag anförde en hel mängd framstående veten­skapsmän som stöd för min sak, från Bengt Lidforss i Uppsala till professor Chartier i Lund, från den store matematikern Henri Poincaré till Nobelpristagaren Ostwald. Men det åtminstone trodde min vän fullt och fast, att skulle vi nå till klarhet över tillvaron, gick

174

vägen genom naturvetenskaperna. Jag varnade honom att komma och säga detta till någon forskare för att inte väcka medlidande"27 Och i likhet med sina akademiska kamrater tio är senare sjöng Ruhe trons lov: "Handlingens drivkraft är lidelse, är tro. Blott tron ger uthållighet, blott tron håller uppe vårt mod."28

Ny fysik möter en ny filosofi

Vi ha r hittills skildrat synen på naturkunskapens gränser som den utspelade sig inom ramen för den klassiska, mekanistiska och deterministiska vetenskapuppfattningen. Den ramen är på väg att bytas ut mot en ny vid böljan av vårt sekel. En viktig orsak till a tt debatten om naturkunskapens gränser avtog i den form vi behandlat den tidigare, var de interna förändringarna av naturvetenskapen vid sekelskiftet. Den filosofiska tolkningen av den naturvetenskapliga kunskapen var nu också en annan. Inflytelserika vetenskapsmän trodde inte längre att man kunde binda samman alla fysikaliska teorier och begrepp i en enda lag som skulle kunna förklara allting. Fysikernas anspråk blev mer modesta.29 Man såg sig närmast som ett slags intellektuella sorterare av erfarenhetsdata. Ett verkligt friläg­gande av naturens lagar var det inte längre fråga om.30 Denna beskrivande syn på fysiken fö rdes ju bl.a. fram av de inflytelserika vetenskapsmännen och filosoferna Henri Poincaré, Karl Pearson och Ernst Mach.31

Vid slutet av 1800-talet upptä cktes radioaktiviteten och den kort-vågiga strålningen. Till en böljan tolkades upptäckterna mekanistiskt, men de kom att inleda en process som i många avseenden revolutio­nerade naturvetenskapens världsbild. Med den nya fysiken hos Planck, Einstein, Bohr, de Broglie, Heisenberg och Schrödinger är den klassiska fysikens glansperiod över och en ny syn på naturen och naturvetenskapens uppgifter är på väg att etablera sig.

Einsteins relativitetsteori var den första av den "nya fysikens" teoribildningar som debatterades. Relativitetsteorin var suggestiv i sin ofattbarhet. Den tycktes stå i ett nära samband med det hektiska liv som skapades av automobilen och flygmaskinen. The Svedberg har i sin "Självbiografi" nedtecknat en fantasi som på ett underhållande sätt gestaltar relativitetsteorins samband med tidens modernitet. På som­maren 1912 vistades Svedberg i Paris tillsammans med sin vän Harald Nordensson, en dedicerad motståndare till relativitetsteorin. Då skrev han ner en liten berättelse som bygger på de känslor som drabbade en svensk i bilarnas Paris. En svensk affärsman, Isidor Lundblad, hamnar mitt i den kaotiska trafiken, men lyckades rädda sig in på ett

175

kafé där han intog tretton glas absint för att få ordning på sina nerver. Efter en stunds tystnad utbrister Isidor Lundblad: "Bilarna... bu bu -telefonerna - brbrbir- flygmaskinerna - um um um um um - nu börjar jag förstå det. Vi äro på väg att u pphäva rummet och tiden, och detta blir vår död! (Einsteins relativitetsteori sysselsatte just då sinnena, inte minst Haralds). Hur skall vår firma vidare kunna sälja några löskragar, när det inte finns någon tid. Och när rummet upphör, hur skall jag skilja mig själv från min konkurrent?"32

Relativitetsteorin var ur sunda förnuftets perspektiv helt orimlig och då inte bara för Isidor Lundblad. Många uppfattade den som ett vittnesbörd om att drömmen om den absoluta vissheten nu definitivt gått förlorad. Vissa bejakade den utvecklingen. Algot Ruhe skrev att "i vår relativiteternas värld, som den kallas, är all visshet en lögn".33 Ruhe var påverkad av den franske filosofen Henri Bergson. Han var intresserad av att finna överensstämmelser mellan sin filosofiske husgud och den moderna naturvetenskapen. 1912 skrev han till John Landquist:

"Du har kanske sett en art. av Longevin om tiden (Scientia 1911) som led i den stora debatten mellan fysikerna om betydelsen av bl.a. ljusets hastighet, förnekandet av eterhypotesen, Minkowskis 4-dimensionala rum (med tiden som fjärde komponent) synes mig, så vitt jag förstår, denna artikel bebåda en triumf för Bson - att fysikerna på sina vägar når fram till hans intuition. Den aktuella frågan för spekulerande fysici, som fått att bära på det olyckliga namnet relativismen' är synes mig intet annat än en undersökning av -huruvida tänkesättet Bergson äger giltighet eller ej inom den nya fysiken. Alla tecken talar för att detta blir erkänt."3

Det skul le visa sig att Rühes förhoppningar inte infriades. Bergson blev nämligen en av relativitetsteorins hårdaste kritiker. I en artikel i Svenska Dagbladet 1924 uppmärksammade Alf Ahlberg motsättningen mellan Bergson och Einstein. Det två nya namnen Einstein och Bergson hade gjort de gamla gränstvisterna mellan naturvetenskap och filosofi aktuella igen, hävdade Ahlberg. Bergson hade nämligen ifrågasatt den relativisering av den "reela" tiden som Einsteins relativitetsteori förutsatte. Debatten kring dessa två moderna gestalter såg han som "ett karakteristiskt exempel på en modern gränstvist mellan filosofi och naturvetenskap, föranledd av de dimmiga och suddiga föreställningar om varderas arbetsgebit, som råder bland den s.k. bildade allmänheten såväl som bland naturvetenskapsmän och vulgärfilosofer".35

Relativitetsteorin v ar även oacceptabel för många av sin samtids vetenskapsmän. Bekant är nobelpriskommitténs ihärdiga motstånd mot förslagen att utdela priset till Einstein. När han slutligen tilldelas denna åtråvärda hedersbetygelse värdet inte p.g.a. relativitetsteorierna

176

eller insatsen inom kvantmekaniken. Det var för sin upptäckt av den fotoelektriska effekten han slutligen kunde titulera sig nobelprista­gare.36 Vi skall inte här fördjupa oss i orsakerna till nobelpriskom­mitténs tröghet. En av förklaringarna var att kommittén dominerades av exper imentalfysiker och inte av teoretiker. Men det fanns också argument som yttrades under diskussionerna om Einsteins nobelpris som tangerar vår frågeställning. Alvar Gullstrand, som fick till uppgift att specialgranska Einsteins insats inom fysiken, ansåg nämligen att det var en "trossak" om man accepterade eller kritiserade relativitets-teorierna.37 En tro kunde förstås inte rendera upphovsmannen nobelpriset i fysik.

Den andra viktiga komponenten i den s.k. moderna fysiken, kvantmekaniken, innehöll även den element som påverkade män­niskornas världsåskådning. När den svenske professorn i mekanik och matematisk fysik, C.W. Oseen, år 1930 beskrev förhållandet mellan den klassiska och nya fysiken, ko nstaterade han att man i modern tid in te längre trodde att den gamla mekaniken var absolut sann. Den "svårighet för tänkandet, som den 'mekaniska världsteorin' medförde är definitivt undanröjd, emedan den mekanik, på vilken den vilade, icke längre finnes".38 Med Heisenbergs indeterminations-princip, den s.k. osäkerhetsrelationen, trodde många att determinis­men avskaffats inom naturvetenskapens högsta och mest prestige­fyllda teoribyggnad och att det enda som återstod var ett angivande av statistiska värden. Osäkerhetsrelationen blev på sätt och vis 1900-talets "ignorabimus". Nu var dock det ovetbara inbyggt i själva den vetenskapliga teorin.39

Medicinprofessorn C.G. Santesson, som sade sig ha varit ateist och materialist under 1880-talet, skrev att han med jubel i hjärtat välkom­nade den nya fysiken. Hans berättelse om den egna filosofiska och religiösa utvecklingen är en historik i miniatyr över relationen mellan vetenskap och metafysik sedan 1880. Under 1890-talet vaknade Santesson till "självbesinning" genom bl.a. läsningen av Viktor Rydbergs "Om ting och fenomen" och av intryck förmedlade från teologerna och religionshistorikerna Adolf Harnack och Samuel Fries. "Därtill kom småningom insikten, att materiebegreppet är en abstraktion, att vi icke kunna bevisa tillvaron av materia, sådan vi på grund av våra sinnesintryck föreställa oss densamma."40

När Santesson läste William Bergmans Expansionsteorin: En ener• getisk molekylär hypotes, som utkom 1904, blev han hänförd. Här fanns nämligen beviset för a tt enbart energi, rörelse och det immateriella existerade. "Jag minnes, att jag hälsade denna för mig då nya tanke med inre jubel."41 Ännu gladare blev han över den moderna atomfy­siken som definitivt avlägsnat grunden för materiebegreppet. Genom

177

de Broglies teorier hade vetenskapen visat att den korpuskulära verkligheten var en vågrörelse. "Såsom en konsekvens av att materia­lismens fäste nedbröts, kom istället den övertygelsen, att det väsentliga i tillvaron, det som är ägnat att ge d enna mening och mål, är det andliga/42

Alla var inte beredda att till sitt hjärta sluta den förandligade tolkningen av den nya fysiken som spreds under 1920- och 1930-talen. Varje gång någon hävdade att en naturvetenskaplig teori borde generaliseras i d en ena eller andra riktningen var opponenten inte långt borta. C. W. Oseens påstående att den gamla mekaniken var död och att den moderna fysiken var en statistisk teori fick den välbekante kristendomskritikern Henrik Petrini att fatta pennan. I vanliga fall skrev han mest om dopet, nattvarden, religionens ursprung och Ur-markus i Verdandis småskrifter. Han formulerade sig alltid i en omisskännlig åttitalistisk och därmed bibelkritisk anda.

När den mekaniska världsteorin kritiserades av Oseen trädde Petrini fram som dess försvarare. Det gick inte, skrev Petrini, att på Heisenbergs osäkerhetsrelation bygga en ny metafysik: "Även om argumenteringen vore riktig, att vi inte med våra nu kända hjälpmedel kunna komma längre än till en viss gräns, så är det uppenbart att därmed inte är bevisat, att man i framtiden inte skulle kunna finna ut några nya vägar för utforskandet av de individuella elektronernas, om de existera, hemligheter."43 Vi känner igen argumentering från Hjalmar öhrvalls uppgörelse med Du Bois-Reymond. Något princi­piellt ovetbart får inte fastslås. Det enda man kan göra är möjligen att peka på något som vi ännu inte har kunskap om.

Heisenbergs osäkerhetsrelation installerade på nytt den metafysik som den mekanistiska och deterministiska världsteorin hade avlägs­nat från naturforskningen. Vissa moderna naturvetare framställde osäkerhetsprincipen som ett uttryck för det mänskliga vetandets begränsning och man accepterade den "såsom en metafysisk grund­princip".44 När metafysiken väl var insläppt i vetenskapen kunde den få skrämmande följder. Den kunde nämligen hindra människan från att klättra över murar som stod i vägen för hennes kunskapsjakt.45

Niels Bohrs komplementaritetsprincip och Werner Heisenbergs osäkerhetsrelation är de moderna vetenskapliga teorier som mer än andra lockat till filosofisk debatt. Realistiskt lagda filosofer och naturforskare har antingen tagit avstånd från teorierna i sig själva eller tillbakavisat en idealistisk eller subjektivistisk tolkning av dem. Ännu på 1960-talet kände sig Tor Ragnar Gerholm uppfordrad att varna för tron "att den moderna fysiken givit sin sanktion åt spökerier, tron på övernaturliga fenomen och underverk".46 Det var även då Heisenberg osäkerhetsrelation som spökade: "Osäkerhetsrelationen blir ett slags

178

metafysikens murbräcka. Det celesta maskineriets stränga determi­nistiska världsbild har spruckit och genom rämningarna smyger sig Gud och Underverket åter in i fysikens värld."47

Det var inte bara realistiska naturvetare som hade svårt att acceptera en idealistisk eller religiös tolkning av den moderna fysiken. De uttalat antimetafysiska filosoferna i uppsalaskolan kritiserade det filosofiska innehållet i både Einsteins relativitetsteori och Heisenbergs osäker^ hetsrelation. Som motto för sin "Framställning av den egna filosofien", som utkom på tyska 1929, hade Hägerström ju valt Pra eterea censeo metaphysicam - för övrigt anser jag att metafysiken bör förintas.48

Själv hade han dock en naturalistisk och materialistisk världsupp­fattning som, till skillnad från Heisenbergs eller Bohrs, föreställde sig att materiens minsta beståndsdelar måste ha vissa kvaliteter. Själv ansåg han att de måste tänkas som färgade eller åtminstone "hår-da"(!?).49

Ett ännu häftigare motstånd mötte Einsteins relativitetsteori. Såväl uppsalafilosoferna Axel Hägerström, Adolf Phalén, Einar Tegen och Gunnar Oxenstierna som den nykantianskt influerade lundafilosofen Alf Nyman kritiserade relativitetsteorin. Det var framförallt det klassiska, absoluta rums- och tidsbegreppet man från filosofiskt håll vägrade att överge och dessutom menade man att Einstein samman­blandade fiktion och verklighet.50 Om motståndet från Axel Häger-ström och Adolf Phalén, skriver Svante Nordin i sin bok om uppsalafilosofin: "Visserligen sade sig båda mindre kritisera den fysikaliska teorin än den filosofiska uttolkningen av den, men det står likväl klart att de ställde sig avvisande till den moderna fysikens världsbild och detta på grundval av argument hämtade från den egna filosofin. Einstein anklagades för 'metafysik', 'subjektivism', för att använda motsägelsebemängda begrepp etc.. .".5I I den nya tiden var det således naturforskarna som av filosoferna anklagades för att vara metafysiker.

The Svedberg berättar i sina självbiografiska anteckningar om filosofernas kritik av relativitetsteorin. Vid slutet av tiotalet gick diskussionens vågor höga: "Filosoferna ställde sig mycket kritiska: tiden var enligt dem en elementär kvantitet som man inte fick röra vid. Adolf Phalén hörde till de mest kritiska. Martin Lamm bjöd mig en kväll hem till sig tillsammans med Phalén för att han skulle få lyssna till ett relativitetssamtal. Jag fann emellertid snart att det var helt lönlöst att med naturvetenskapliga utgångspunkter diskutera denna fråga med en filosof (nu ligger det ju annorlunda till)."52 Svedberg kom också i motsättning till sin vän Harald Nordensson, som vid den här tiden var verksam som kemist. "Harald Nordensson förde under många år en ojämn strid mot Einsteins teori och Harald och jag blev

179

närapå ovänner för våra mällanhavanden i denna (råga*53 Vid ett sena­re tillfälle ställde sig Svedberg mycket tveksam till att bekosta en fest­skrift för Phalén p.g.a. dennes kritiska hållning till den moderna fysiken.54

Ingenjören och industrimannen Ragnar Liljeblad, som ofta debat­terade den moderna fysikens innehåll ironiserade friskt över den avvisande hållning filosoferna intagit till den moderna fysiken. "Det är verkligen ett ödets ironi", skrev han, "särskilt för herrar TJppsalafilo-sofer, för vilka metafysiken är en styggelsernas styggelse, att de på sätt som skett i kritiken av relativitetsteorien, omedvetet komprometterat sig som renodlade metafysiker. Så kan det gå, då man ger sig på ett så pass benigt ämne som relativitetsteorien utan att ha gjort sig besvär med att först grundligt genomstudera detsamma."55

1937 oc h 1938 fördes i Teknisk Tidskrift en animerad diskussion mellan industrimännen Ragnar Liljeblad och Harald Nordensson om relativitetsteorins filosofiska innehåll och om gränserna mellan filo­sofi och naturvetenskap. Ragnar Liljeblad var ingenjör och en period direktör på ASEA. Han blev senare styrelseledamot i AB Atomenergi. Harald Nordensson var docent i fysikalisk kemi, industriman, riks­dagsledamot för högern i första kammaren och hängiven anhängare av uppsalafilosofin. Att en av de mer uppslitande debatterna om förhållandet mellan naturvetenskap och filosofi fördes i Teknisk Tidskrift av två industrimän är ett tecken, om något, på att diskussionen om synen på naturvetenskapens gränser vid mitten av 1930-talet fördes under andra premisser än under decennierna kring sekelskiftet.

Ragnar Liljeblad startade 1937 denna diskussion med en bredsida mot universitetsfilosoferna. Dessa utgjorde "ett underligt klickväsen" som var oförmöget att ta till sig "den största revolution på det kunskapsteoretiska området, som förekommit efter Kants dagar".56

Den "revolution" han syftade på var Einsteins relativitetsteori och "oförmågan" var filosofernas kritik av den. För att få filosoferna i takt med tidens naturvetenskap föreslog Liljeblad att skråmurarna mellan fysik och filosofi skulle brytas ner, ty det var ju fysikerna som under de senaste decennierna varit de stora banbrytarna inom kunskapsteorin. Nedbiytandet "borde kunna ske genom en så enkel åtgärd som att föreskriva, att bland de sakkunniga vid tillsättande av professur i filosofi skall finnas även en teoretisk fysiker med särskild uppgift att endast granska de delar av de sökandes produktion, som behandla moderna kunskapteoretiska frågor".57

Året efter Liljeblads attack mot Uppsalafilosoferna grep Harald Nordensson in i debatten. Han var vän och elev till Adolf Phalén och antagligen initiativtagare till det "Phalénkotteri" - bestående av bl.a. Einar Tegen, Konrad Marc-Wogau, Ingemar Hedenius och Anders Wedberg - som "uppträdde i samlad tropp eller stödde varandra vid

180

befordringsstrider, i tidningspolemiker och liknande".58 Redan på 1920-talet hade Nordensson kritiskt behandlat Einsteins relativitets-teori.59 I Teknisk Tidskrift vidhöll han att "relativisterna" blandade samman fiktion och verklighet, men det var något mycket mer påtagligt som gjorde honom rasande, nämligen Liljeblads idé att teoretiska fysiker skulle bli "domare" över filosofernas kunskapsteori. "Det är ett oerhört våldsamt angrepp, som här riktas mot de svenska universitetsrepresentanterna för en hel vetenskap.. .han kräver att filosofernas produktion på ett av filosofiens centrala områden skall ställas under uppsikt av representanter för en annan vetenskap".60

Vi har nu vandrat en mycket lång väg från de debatter som fördes om naturkunskapens gränser vid mitten av 1800-talet. Vissa ingre­dienser i debatten består onekligen, däribland de eviga demarka-tionstvisterna. "Det tyckes", skrev Harald Nordensson, "tydligen vara ofrånkomligt att vissa vetenskapsmän liksom så ofta folken när de röra sig i gränstrakter, hellre vilja bekämpa och förgöra sina grannar än räcka dem handen till samarbete".61 Det filosofiska innehållet i dessa gränstvister har däremot ändrat karaktär, liksom den institutionella och kulturella inramningen, för att inte tala om den samhälleliga, vilken vi nalkas i Liljeblads analogi när han avslutade debatten i Teknisk tidskrift: "Det är nog bra med fred, men den får, när det gäller vetenskapliga frågor, ej vara av det slaget som tyvärr ofta blir resultatet av avtalsförhandlingar, där skiljemannen helt enkelt tar medelpro­portionen av parternas ståndpunkter."62

Filosoferna kom dock snart att ändra uppfattning om relativitets-teorin. När den yngre generationen filosofer, Ingemar Hedenius, Anders Wedberg och Konrad Marc-Wogau, tog över professorssto­larna var även denna konflikt begravd i historiens mörker. Och kanske har vi nu fått en filosofi som böljar likna den som Max Horkheimer och Theodor Adorno beskrev på följande sätt: "Den (officiella filosofin) skall som ett slags andens Taylorsystem bidra till att förbättra dess (vetenskapens) produktionsmetoder, rationalisera la­gerhållningen av kunskaper och minska slöseriet med intellektuell energi. Den har en lika bestämd funktion inom arbetsdelningen som kemin eller bakteriologin."63

Vi kan ju påminna oss vad Ludwig Wittgenstein, "vår tids fllosoF, har sagt om filosofins uppgift: "4.113 Filosofin löser tvisterna om gränserna för naturvetenskapens område."64 Kanske var Wittgenstein bara den siste i en filosofisk tradition som önskat eliminera det vetenskapliga förnuftet från de mänskliga värderingarnas och värde­nas fält. Själv ansåg dock Wittgenstein, till skillnad från många av sina positivistiska efterföljare, att det var det som man inte kunde "tala om" - moral, konst och religion - som var det viktigaste i människans liv.65

181

Slutord

Sverige befann sig under stora delar av 1800-talet och en bit in pä 1900-talet i en övergångsform mellan en jordbruksbaserad ämbets-mannastat och en industrination med parlamentarisk demokrati. På det intellektuella livets område ökade under denna period spän­ningarna mellan olika discipliner, kulturella grupper och värderingar. Hur långt skulle sekulariseringen få gå? Vilka värden skulle världsbild och moral grunda sig på? Vad var det viktigaste människan borde ha kunskap om: andens eller naturens värld? Skall naturvetenskaplig kunskap vara normerande för mänskligt tänkande och handlande? Detta var frågor som inte går att isolera från den stora förvandlingen av vårt land till ett m odernt och sekulariserat industrisamhälle.

Alla inte llektuellt verkande grupper påverkades under 1800-talets senare del av naturvetenskapens expansion. Vi har följt teologer, filosofer, naturforskare och fria intellektuella när de besvarade frågan: Var går gränsen mellan naturvetenskap och metafysik? Svaren vi fått har varit varierande, i sina nyanser unika för vaije individ. Men vi har också funnit ett mönster. Vi uppmärksammade redan i inledningen att svaren på vår fråga tenderade att samlas runt två ytterlighetspositioner som benämndes expansionism och restriktionism.

Som restriktionistiska naturforskare har vi betraktat och analyserat bl.a. Emi l Du Bois-Reymond och Thomas Henry Huxley och i en svensk kontext Jöns Jacob Berzelius, Per Theodor Cleve och Frithiof Holmgren. Alla gjorde de halt vid "den allsmäktiges tron". För många naturforskare var restriktionismen en av komponenterna i en veten­skapsideologi som värnade om såväl naturvetenskapernas som de religiösa eller filosofiska "värderingarnas" självständighet.

När fysikoteologin förlorade i inflytande framstod en restriktio-nistisk hållning som det självklara idealet för professionella naturve­tare som begränsade sig till att försvara sitt inmutade område. Det var inte längre möjligt för naturforskaren att legitimera sin verksamhet genom att hänvisa till naturens skönhet och skapelsens harmoni. Även om naturvetenskapen fortsatt att förmedla olika tolkningar av världen har vetenskapsmännen försäkrat att de inte påverkat eller påverkats av en viss ideologi eller världsåskådning. Detta kunde ske samtidigt som alltfler områden underlades naturvetenskapen och den vetenskapliga andan spred sig i samhället.

En liknande funktion hade också restriktionismen för en del idealistiska filosofer och religiösa liberaler. När nya samhällsformer var på väg att etableras förlorade det gamla ståndssamhällets orga­niska intelligentia, framförallt prästerskapet och de idealistiska filo­soferna, något av sin kulturella och samhälleliga ledarposition. Den

182

arbetsdelning mellan metafysik och vetenskap som anvisades av specialister och moderna filosofer kom då som en befrielse för många, som med naturvetenskapens och den naturvetenskapliga världsbil­dens framryckning kände sin åskådning och position hotade.

Genom sina upptäckter och teorier, men framförallt genom sin vetenskapliga metod, tycktes naturvetenskapen täcka de flesta kun­skapsområden eller fungera som ett eftersträvansvärt ideal för allt sökande efter ny kunskap. Många radikala skribenter ville ta naturve­tenskapen i sin tjänst när de utmanade den gamla världsåskådningen. Man trodde att en sammanhängande världsåskådning kunde byggas upp med naturvetenskapen som grund. Men även bland radikalerna såg vi dem som i likhet med Bengt Lidforss varnade för en samman­blandning av metafysik och vetenskap.

Vi har sett att debatten om naturvetenskapens gränser ingått som en viktig komponent i tidens kulturkamp. Debatten var intimt kopplad till striderna om vilka grupper som borde inneha kulturell hegemoni. I England var brottet, mellan å ena sidan den akademiskt baserade filosofin och fysikoteologiskt inriktade naturkunskapen och å andra sidan den nya "naturalistiska" filosofin och naturvetenskapen, särskilt tydligt. Sverige och Tyskland uppvisade ett delvis avvikande mönster. De flesta naturforskare lyckades här skaffa sig en gynnsammare position inom det etablerade universitetssystemet. Undantaget var i Tyskland de uttalat materialistiska tänkarna.

Kulturkampen berörde nu inte bara naturforskarna. Àttitalets moderna genombrott visar att en hel skara av tänkare i allt större utsträckning vänder sig till naturvetenskapen för att legitimera sina speciella värderingar. Radikalerna åberopade Darwin och Spencer, medan teologerna och filosoferna sökte stöd hos etablerade restrik-tionistiska vetenskapsmän. Från en direkt avvisande hållning till den mekanistiska och materialistiska naturforskningen utvecklade teolo­gin och filosofin en allt större förståelse för naturvetenskaplig verk­samhet, d.v.s om den höll sig inom väldefinierade gränser.

Vid slutet av 1800-talet fann vi såväl bland spiritister som monister ett försök att göra den egna världsåskådningen "vetenskaplig". Man åberopade ständigt naturvetenskapliga resultat eller metoder när man ville leda respektive värderingar i bevis. Men även i den nya vetenskapliga tidsandan fanns det tänkare som varnade för att göra vetenskapen till en världsåskådning. Såväl vänstermannen Hans Larsson som de konservativa tänkarna Vitalis Norström och J.A. Eklund ifrågasatte den nya tankestilen.

När nya relationer upprättades mellan skilda grupper av intel­lektuella kom diskussionen om naturvetenskapens gränser, i den form som vi skildrat den, att sakta ebba ut. Orsaken till detta kan vi söka

183

såväl inom den intellektuella kulturen som i samhället i stort. Samhällelig modernisering, specialisering och professionalisering av naturvetenskapen, en ny "positivistisk" filosofi och en teologi med begränsade ambitioner var några av komponenterna som gjorde att debatten om naturvetenskapens gränser förändrades, Likartade kun­skapsteoretiska, ontologiska och gränsskiljande frågeställningar har naturligtvis också rests sedan dess. Frågeställningarna kunde bestå, men samhället, naturvetenskapen, teologin och filosofin var föränd­rade och diskursens mönster därför ett annat.

Att frågeställningen levt vidare har vi un der de senaste åren bl.a. kunnat se i presentationen av den s.k. nya fysiken. Den har på nytt inspirerat till debatt om vetenskapens relation till tro och metafysik. Fysiken kan i våra dagar även utnämnas till sanningsvittne t.o.m. i den politiska debatten. I sin kritik av en alltför rationalistisk och meka­nistisk människo- och samhällssyn hänvisade ledaren för ett av våra politiska partier nyligen till den nya fysiken: "Vetenskapen håller långsamt på att lägga Isaac Newton och hans värld bakom sig. Kvantmekaniken - Niels Bohrs och Werner Heisenbergs fysik -bäddar också för en filosofisk revolution som på sikt kommer att få genomgripande politiska effekter. Ty vi har tvingats konstatera att inte heller den teoretiska fysiken kan dela upp, beräkna och förutse i varje detalj i all oändlighet."66

Och i våra dagar beklagar många - mot bakgrund av betydligt mer skrämmande realiteter än som var rådande vid slutet av 1800-talet och böljan av 1900-talet - den auktoritet som naturvetenskapen besitter. Atomkraft, atomvapen, genteknik och reproduktionsteknologi sätter nu frågetecken vid'den naturvetenskapliga kunskapsformen i sig.67

Den kände vetenskapsfilosofen Paul Feyerabend skriver: "Så medan en amerikan nuförtiden kan välja den religion h an vill så har han fortfarande ingen möjlighet att kräva att hans barn skall lära sig magi i stället för vetenskap i skolan. Staten och kyrkan är separerade, staten och vetenskapen är det inte.. .Detta skiljande av vetenskapen från staten kan vara vår enda möjlighet att kuva denna vetenskapligt-tekniska tidsålders hektiska barbari och åstadkomma en humanism som vi kan, men aldrig har förverkligat".68 På ett likartat sätt har författarinnan Eva Moberg varnat för vetenskapens expansion. Det är inte längre kyrkan och religionen som är totalitär. Det är naturveten­skapen. Naturvetenskapen förfogar över gigantiska resurser och har gjort hela universum till sitt laboratorium. Moberg avslutade sin kritik av dagens övertro på vetenskap med en plädering vi lärt oss känna igen: "Hederlig naturvetenskap är förträfflig och kan vara mycket välsignelse­rik. Vad jag vänder mej emot är strävandena att utsträcka dess giltighet till alla områden och pressa dess mallar över alla sorters kunskap/169

184

Någon evig lösning på frågan var naturvetenskapens gräns skall placeras finns inte. Det är något som varje tid måste diskutera utifrån sina förutsättningar. Georg Henrik von Wrights uttalande om de filosofiska problemens öde är därmed också den bästa sammanfatt­ningen av de frågor som vi här har behandlat: "Nya uppstå och gamla dö bort. Men växlingarna beror inte så mycket på den filosofiska diskussionens inre natur som på förändringar i den kulturmiljö där diskussionen förs."70

185

Summary

It is the debate in Sweden on the relationship between science and belief that is a nalysed in this thesis. We follow the development of a discourse from the 1870s to the period just after the First World War. The object of this study is, roughly, to trace opinions about the limits of natural science and place them in their cultural and historical context. It has been my aim to analyse the arguments against the background of the contemporary cultural conflict. The questions asked are not restricted to the relationship between religion and natural science. Our questions concern to an equal degree. Christian thinkers, positivists, atheists, agnostics and the indifférents. We ask ourselves: what were the arguments like that were formulated in the discussion of the possible boundaries of natural science? On what can natural science obtain knowledge? Can it confirm or deny metaphysical assumptions about the ultimate nature of reality? Is natural science neutral in metaphysical controversies or does it take sides? It is questions of this type that the principal characters in this thesis seek to answer.

In chapter 1 I discuss the two opposed attitudes to the limits of natural science which I call "expansionism" and "restrictionisnT, freely ada pted from Loren R. G raham s study Between Scienc e and Values. Restrictionism assumes that natural science has no influence on metaphysics, whilst expansionism argues that natural science can legitimise pos itions of beliefs and values. In the first chapter I also comment on the social implications of this intellectual controversy. To draw demarcation lines between different types of knowledge, is to draw boundary lines between people.

During the 1870 s the restricitonist attitude attained a stronger position among the most influential German natural scientists. It is the German debate that receives attention in chapter 2. Emil Du Bois-Reymond, Rudolf Virchow and Hermann von Helmholtz were some of the famous scientists who rejected attempts to exploit natural science as a means to legitimise a general world view: both the Christian or Idealistic, and the atheistic or Materialistic. Even as late as the middle of the 19th century most people believed the relationship between science and belief to be one of harmony. Ever since the golden age of physico-theology in the 18th century, both natural scientists and

186

theologians had considered the study of nature to demonstrate that everything was created by an intelligent and kind God, or that behind natural phenomena there lay a spiritual reality. Natural science was considered thereby to be able to confirm the preachings of the offical religion and the studies of idealistic philosophy.

As a result of new scientific theories, - thermo-dynamics, bio­physics, the theory of evolution, - scientific reason expanded into areas previously the domain of theologians and philosophers. This created conflicts between different styles of thought, ideologies, disciplines and social groupings of intellectuals. Among some natural scientists and popular philosophers it was thought that natural science itself constituted a separate world view that stood in opposition to Idealism and the dominant religion. In the middle of the 19th c entury the concept of Materialismus was born in Germany. This metaphysical materialism had eloquent advocates in Ludwig Büchner, Jakob Moleschott, Karl Vogt and Heinrich Czolbe. Their best-selling writings c ontributed to the spread of a spirit of natural science in popular culture.

Philosophy had, in both Sweden a nd Germany, been the "scientia scientarium" ruling all knowledge. Gradually, natural science strengthened its position as a branch of knowledge an d was soon regarded as a challenge by philosophers who had had the monopoly of defining what was science. This process continued at the same time as science became professional and specialised. The German academic natural scientists wished to avoid a conflict with theology, philosophy and the humanities, but at the same time they worked to strengthen the position of natural science within the intellectual community. Restric-tionism became within science an ideological strategy for thi s end.

During the Kulturkampf in Germany in the 1870 s there were many who were of the opinion that science should instead oppose the Catholic Church and "speculative" sciences. One of the anti-Catholic scientists was the zoologist Ernst Haeckel. He was an expansionist thinker who believed that natural sciences taken as a whole resulted in a monist Weltanschauung and a pantheist religion. The discussion that was carried on between Haeckel and other materialistic natural philosophers on the one hand, and the "pure" scientists and the neokantian or positivist philosophers on the other, is also presented in chapter 2.

In England it is possible to see how, amongst scientists, the previously dominant natural theology is replaced by "scientific naturalism" after the middle of the 19th century. Th e scientists that earlier were influential, - John Herschel, Charles Babbage, William Whewell, Adam Sedgewick, - considered that science confirmed

187

Christian belief. The new scientists and philosophers, - T.H. Huxley, W.K. Clifford, Francis Galton, John Tyndall, Herbert Spencer, Fredric Harrison, - challenged natural theology with their secularized agnostic belief and positivist epistemology. It is the English conflict between "natural theology" and "scientific naturalism" that is the central theme of chapter 3.

The Victorian scientific naturalism sought to attain a secularised culture. By using a scientifically based ideology which separated God from nature and subordinated the spiritual to the material, the naturalists hoped to achieve their goal. Like their German colleagues the English scientific naturalists considered that science could not furnish information about the nature of an underlying reality, (if there was one). Speculation on the "knowledge of causes and secret motions of things", the "substance" and the "true being" belonged to prescienti-fic thought. Victorian scientific naturalism embraced a positivist theory of knowledge an d thereby avoided ontology's exciting field of study. Positivism also led to agnosticism. Agnosticism was an excellent defence mechanism for such controversial figures as Huxley, Tyndall, and Spencer. They could always claim that we know no thing of the spiritual while at the same time explaining the spritiial as a mere epiphenomenon of the material world. They denigrated Christian belief and idealistic metaphysics whilst claiming they were neutral in the matter of metaphysics.

The proper relationship between belief and knowledge and where one should draw the definitive line between natural science and the other disciplines, has been a problem in Sweden ever since th e 17th century. In Chapter 4 the debate on the limits of natural sicience is presented in terms of an historical perspective and periodisation from the 17th century to Romanticism at the beginning of the 19th century. Here we become acquainted with the Cartesians' and physico-theologicans' view of the relationship between science and belief. During the early decades of the 19th century the conflict examined is that between the romantic Naturphilosophie of Ellias Fries and Israel Hwasser and the pure science of Jöns Jakob Berzelius. Berzelius was the scientist who took the lead in defending an empirical idea of science. He was crit ical of the romantic Naturphilosphie which was spreading among the Swedish botanists, zoologists, and students of medicine. Berzelius, however, believed that behind natural pheno­mena there was a divine reason that guided creation towards a distant goal. Romanticism s more highflown speculations were removed, but even so it was obvious to the pure scientist Berzelius to infer that nature had a divine origin.

Chapter 5 contains a study of the conception of natural science as

188

understood by th e school of philosophy dominant in Sweden. The modern Swedish scientists who emancipated themselves from natural philosophy and natural theology, are also portrayed. The particular form of idealistic philosophy that prevailed in Sweden during the latter part of the 19th century was created by C.J. Boström. Neither Boström nor his pupils were particularly interested in natural science. Those objects that were the subject of study for natural scientists were for them simply "phenomena". One of the professors of Philosophy even stated that natural science was no science. It was only a study of fleas and lice. There were both political and metaphysical reasons for the philosophers' lack of interest in natural science. The philosophers were conservative and regarded natural science as a part of middle-class materialistic aspirations. Apart from which they did not consider nature to have an existence independent of man. One of the idealistic philosophers - Kristian Claöson - did however ascribe to the instrumentalist view of natural science. He denied that natural science was an expression of materialism, as so many others tended to claim. Towards the end of the 19th century the philosophers' view of natural science changed and many of them attempted to incorporate Darwin­ism, modern physiology and psychology into idealistic philosophy.

Gustav Retzius, Frithiof Holmgren, Per Theodor Cleve, Åke G. Ekstrand and Hugo Gyldén were scienti sts who accepted the new restrictionism. Despite the fact that they all acknowledged a mechan­istic view of the world, they did not consider it to have anything to do with metaphysics. There were many different reasons why natural scientists were unwilling to deal with metaphysical questions. One important reason was that by this means natural scientists could retain individual religious or philosophical attitudes without coming into conflict with the objective ideals of research.

The influential clergy estimated the cultural and social importance in the boundary lines which were drawn up by the scientists. In chapter 6 the religious view of science is examined. The celebrities among the scientists had made their own boundary-work and the spokesmen of religion now had a powerful argument against those trying to transgress the limits of science. The clergy of course made the limits as narrow as possible, stating, as a protection of the official creationism of the church, that science only is concerned with that already created, wheras "the beginning of the world escapes all investigation". The religious modernism in Sweden had an important spokesman in Viktor Rydberg. He was one of the first who in his lectures in Gothenburg payed attention to the new in terpretation of scientific knowledge going on in Germany. He could utilize the arguments of the famous scientists to establish a friendly relation between the modern

189

scientific culture on one hand and a religious and idealistic world view and ethics on the other.

The 1880 s mark a breakthrough to a new period in the intellectual life of Sweden. In C hapter 7 this decade of antagonism is described. The old isolation was broken up and new ideas were introduced. Antagonisms between old and new in both the Swedish class-struggle and Kulturkampf were sharpened. Radicals utilized natural science in their struggle against conservatism and academia. The cultural and religious orthodoxy, on the other hand, willingly referred to restric-tionism among famous German scientists and philosophers when they defended the independence of philosophy and theology.

The heterogeneous counter-culture were primarily critical of the established culture. Hjalmar Strömer was one of these critics. He was a radical popular orator, who in the spirit of Flammarion and Haeckel spread scientific knowledge a mong the people. Another well-known representative of the radical camp was Bengt Lidforss. He was a controversial scientist, socialist and neo-kantian, who vigorously attacked the official teachings of the Church and academic philosphy. He did this, however, without embracing materialism. As with the leading social democrat Hjalmar Branting, Lidforss considered relig­ion to be a private concern.

At the turn of the century science reached a wider public through an extensive public education programme. Simultaneously, criticism of the scientific enterprise increased. This conflict is studied in Chapter 8. Criticism of the expansion of the scientific method was formulated by the philosophers Hans Larsson and Vitalis Norström, among others. Also the quantitative growth of natural science was criticised by conservative writers. At the same time many scientists and radical authors tried with the help of scientific theories, to create an allembracing religion of Monism. The Svedberg, Svante Arrhenius, Ellen Key, Karl-Erik Forsslund, August Zethraeus, were some of those who at the turn of the century called themselves monists. They believed that monism was the religion that in modern times would replace Christianity.

Hjalmar Öhrvall was a controversial professor from Uppsala. His view of the limits of science and the "riddle of universe" are analysed in Chapter 9. öhrvall was a progressive, enlightened radical who refused to recognise that natural science had any limits. As such he criticised Du Bois-Reymond for having defined what natural science could not be knowledgeable about. If one tries to place insurmountable obstacles in the way of science then it leads to an increased self-assurance among theologians and theological philosophers and to pessimism among scientists. Officially öhrvall called himself an agnostic and

190

monist, but was in practice an atheist and materialist. He thought it was easier to combat obsolete values in society if one avoided labelling with concepts that easily aroused antagonism.

The final chapter treats the debate on the limits of natural science under new conditions. The theory of relativity and quantum mechan­ics replaced the mechanistic world view as the scientists* paradigm. In the 1920's when this paradigm shift occurred the established theo­logians and philosophers to a larger and larger extent became opponents of the old metaphysics. Helped by the new Uppsala Philosophy, which was reminiscent of the English analytical philo­sophy of Bertrand Russell some theologians tried to solve the problem of belief and knowledge by removing completely belief and procla­mation from scientific criticism. There occurred, however, conflicts between scientists and philosophers on the epistemologica! content of the new physics.

With secularisation, professionalism, the new physics, the new philosophy, and a growing awareness of man's religious needs the circumstances of the debate treated in this thesis were changed. We have reached a climate of thought that assumes that we live in a world with no absolute norms. Science, art, philosophy and ethics are advanced within separate communities of knowledge, each according to its own internally prescribed rules. This thesis has attempted to demonstrate that the changes in the discussion on the limits of natural sicence were, above all, dependent on conflicts in the cultural context in which the debate occurred. The relation between science and values is today still a subject of controversy. Today it does not relate primarily to philosphical or theological questions. Nuclear weapons and genetic technology give rise to different question on the position of science in society.

191

Noter

Förord

1. Kjell Jonsson, "Ignorabimus: En debatt om naturvetenskapens gränser i den tyska och svenska kulturkampen", i Lychnos 1985.

2. Se Kjell Jonsson, "Kvantmetafysik i Göttingen och San Francisco", i Tvär­snitt 1 ( 1985) och idem.. Tro och vetan­de", i Vår bild av verkligheten: Idéhistoris­ka teman (Stockholm, 1986).

3. George Orwell, Leve aspidistran! (1936), sv. övers. (Stockholm, 1975), 35.

Kapitel 1 1. Se William H. Austin, The Relevance

of Natural Science to Theology (London. 1976), 1.

2. Se Kjell Jonsson, "Kvantmetafysik i Göttingen och San Fransisco".

3. För en rationalistiskt grundad kri­tik av den "disharmoniska" och "har­moniska" teorin om relationen mellan tro och vetande, se t.ex. Ingemar Hede-nius. Tro och livsåskådning ( 1959) (Stock­holm,^), 37ff och 73ff.

4. Tord Simonson, Face to Face with Darwinism: A Critical Analysis of the Christian Front in the Later Nineteenth Century (Lund, 1958).

5. Ulf Danielsson, "Darwinismens in­trängande i Sverige", I och II, i Lychnos 1963-1964, 157-210 resp. Lychnos 1965-1966, 261-334.

6. "Inte litteraturens historia utan his­torien om sorlet runt omkring, om den dagliga skriften, som utplånas sä snabbt och som aldrig uppnår ett verks status eller som genast förlorar den: analysen av underlitteraturen, kalendrarna, tid­skrifterna och tidningarna, de flyktiga framgångarna, de författare som ingen

vågar erkänna att han läst.": Michel Foucault, Vetandets arkeologi (1969), sv. övers. (Staffanstorp, 1972), 155.

7. Om begreppet kulturell grupp (cul­tural group), se Raymond Williams, "The Bloomsbury Fraction", i idem. -Problems in Materialism and Culture: Se­lected Essays (London, 1980). Benäm­ningen tankekolektiv (Denkkollektiv) har jag hämtat från Ludwik Fleck, Ge­nesis and Development of a Scientific Fact (1935), eng. övers. (Chicago, 1979), 38-51 och 124-145.

8. Svante Nordin, Dew Boströmska sko­lan och den svenska idealismen fall (Lund, 1981) och idem.. Från Hägerström till Heden ius: Den moderna svenska filoso­fin (Lund, 1984), Ulf Wittrock, Ellen Keys väg från kristendom till livstro (U ppsa-la,1953), Gunnar Richardsson, Kultur­kamp och klasskamp: Ideologiska och sociala motsättningar i svensk skol- och kulturpolitik under 1880-ta let (Göteborg, 1963), Gunnar Eriksson, Kartläggarna: Naturvetenskapens tillväxt och tillämp­ningar i det industriella genombrottets Sverige 1870-1914, Acta Universitatis Umensis, 15 (Umeå, 1978) och Rolf Lindborg, "Filosofen Bengt Lidforss", i Lychnos 1973-1974.

9. Graham studerar i sin bok interak-tionen mellan naturvetenskap å ena sidan och sociala, politiska, etiska och religiösa värderingar å den andra: Lo­ren R. Graham, Between Science and Values (New York,1981), 1-32.

10. En historisk genomgång av posi-tivismen som jag ofta fått anledning att återkomma till är Leszek Kolakowski, The Alienation of Reason: A History of Positivist Thought ( 1966), eng. övers. (New York, 1968).

11. Se A. M. Quinton, "Pluralism and Monism", i Encyclopaedia Britannica, vol. 18 (Chicago, 1964), 89ff.

12. Sven-Eric Liedman, Motsatsernas

192

spel: Friedrich Engels ' filosofi och 1800-talets vetenskaper, 1 och 2 (L und, 1977).

13. Benämningen den nya upplys­ningen har hämtats från Franklin L. Baumen Modern European Thought: Continuity and Change in Ideas, 1600-1950 (New York & London,1977), 302-330.

14. Jfr med framställningen i Gunnar Eriksson. Västerlandets idéhistoria 1800-1950 (Stockholm,1983), 11-16, Tore Frängsmyr, Framsteg eller förjall:Fram­tidsbilder och utopier i västerländsk tanke­tradition (Stockholm, 1981), 165-171 och Charles Singer. Naturvetenskapens his­toria (1959), sv. övers. (Lund.1972), 284-287.

15. Charles Coulston Gillispie. Gene­sis and Geology ( 1951 ), (New York,1959), 3f.

16. Lennart Olausson, Marxism och nykantianism: Staudinger, Vorländer och Woltmann, 1:1 (Göteborg, 1982), 91-182.

17. Se Everett Mendelsohn, The Emergence of Science as a Profession in Nineteenth-Century Europe", i The Ma­nagement of Scientists, Ed. Karl Hill (Boston,1964), 3-48 och Sven-Eric Lied-man, "Den vetenskapliga specialise­ringen: Begrepp, aktuella problem och tillämpningar", i Rapport från avd. för vetenskapsteori i Göteborg, nr 95 (Göte­borg, 1977)

18. Herbert Schnädelbach, Philosophy in Germany 1831-1933 (Cambridge, 1984), 66.

19. Graham, 31. 20. Sven-Eric Liedman, Motsatsernas

spei I, 127-151. 21. Ronald L. Numbers, "Science and

religion" i Osiris, second series 1(1985), 61.

22. Sven-Eric Liedman, I, 180-208. 23. Science and Religion in the Nine­

teenth Century , ed. Tess Cosslett (Cam­bridge, 1984), 1.

24. Richard Wolin, "Modernism v. postmodernism", i Telos nr 62 (1984-1985), 10. Svensk översättning i Clarté 59 (1985), 37.

25. Maw Weber, Vetenskap och politik (1919), sv. övers. (Göteborg, 1977), 38.

26. Begreppet "kulturell hegemoni" myntades av den italienske marxisten Antonio Gramsci som ett redskap för att förstå relationen mellan kultur och

makt i samhället. För Gramsci var detta i första hand en politiskt term. Om innebörden av "kulturell hegemoni" och dess användbarhet i modern historie­forskning, se T.J. J ackson Lears, "The Concept of Cultural Hegemony: Prob­lems and Possibilities", i The American Historical Revie w 90 (1985).

27. Per Strömholm, "Vitenskap eller religion: En nödvendig motsetning?", i IDEA: Idéhistoriske studier 6 (Oslo,1984), 155.

28. Bland de mer uppmärksammade arbetena kan nämnas Paul Forman, "Weimar culture, causality, and quan­tum theory, 1918-1927: Adoption by German physicists and mathematicians to a hostile intellectual environement", i Historical studies in the physical sciences, 3 (1971), 1-116, Mary Jo Nye, "Gustav Le Bon s Black Light: A Study in Physics and Philosophy in France at the Turn of the Century", i ibid., 4 (1974), 163-195 . Flera omdiskuterade vetenskapshisto­riska uppsatser, som utvecklats inom ramen för en "kontextualistisk" och so­cialt orienterad syn på naturvetenska­pen. finns samlade i Natural Order:His­torical studies of scientific culture, eds. Barry Barnes & Steven Shapin (Lon­don, 1975). Av mer principiell natur är Steven Shapins uppsats " Social uses of science", i The ferment of knowledge: Studies in the Historiography of Eight-eenth-Century Science (Cambridge, 1980), 93-139. En översiktlig redovisning av olika riktningar inom ämnet veten­skapshistoria, som också uppmärksam­mar de sociologiskt inriktade, ger Inge­mar Nilsson i "Vetenskapshistoria: Att studera vetenskapens förändring", i -Forskning om forskning eller Kons ten att beskriva en elefant (Stockholm, 1984), 105-141. En vetenskapssociologisk och vetenskapsfllosofisk analys av konflik­ter i forskarsamhället finns i Thomas Brante Vetenskapens sociala grunder (Stockholm,1984). Ekologins historia i Sverige har Thomas Söderqvist studerat ur ett sociologiskt perspektiv i avhand­lingen The Ecologists: From Me rry Natu­ralists to Saviours of the Nation. A sociolo­gically informed narrative survey of the ecologization of Sweden 1895-1975. (Stockholm,1986).

193

29. Se Kultur och utbildning: Om Pierre Bourdieus sociologi, ed. Donald Broady. UHÄ:s skriftsene 1985:4 (Stockholm, 1985).

30. En sociologisk analys av demar-kationen mellan vetenskap och icke­vetenskap finns i T.F. Gieryn, "Boun-dary-Work and the demarcation of science from non-science:strains and interests in professional ideologies of scientists" i American sociological review 48(1983), 781-795.

31. "Den process genom vilken sam­hälleliga kollektiv försöker maximera belöningar genom att inskränka till­gängen till r esurser och möjligheter till en begränsad krets av utvalda." Frank Parkin, The Marxist Theory of Class: A Bourgeois Critique (London, 1979), 44.

32. Se Raymond Murphy, "The Struggle for Scholarly Recognition: The Development of the Closure Problema­tic in Sociology", i Theory and Society 12 (1983), 631-658.

33. Se Gemot Böhme, "Demarcation as a Strategy of Exclusion: Philosophers and Sophists", i The Knowledge So ciety: The Growing Impact of Scientific Knowl­edge on Social Relations, eds. Gernot Böhme and Nico Stehr (Dordrecht, 1986), 57-66.

34. M.M. Bakhtin, The Dialogic Imagi­nation: Four Essays, eng. övers (Austin, 1981), 293.

35. Sven-Eric Liedman, "Om manda­riner och icke-mandariner: Hur "Wis­senschaft" och "science" fick olika be­tydelse", i Hüften för Kritiska Studier 17 (1984), 33f. Denna uppsats finns också i en engelsk version; "Institutions and Ideas: Mandarins and Non-Mandarins in the German Academic Intelligent-sia", i Comparative Studies in Society and History 28 ( 1986).

36. Sten Lindroth, "Om lärdomshis­toria", i idem. Fru Lusta och Fru Dygd: Studier och Porträtt (Stockholm, 1957), 207.

37. Ibid., 214.

Kapitel 2 1. Olika aspekter pä den romantiska

rörelsen i Europa kring sekelskiftet 1800 finns redovisade i Anthony Thorlby, The Romantic Movement ( London, 1966) och i uppsatssamlingen Romanticism: Prob­lems of Definition, Explanation and Evolu­tion, ed. John B. Halsted ( Boston, 1965).

2. Denna kortfattade historik över den tyska naturvetenskapens utveckling i relation till den allmänna kulturen bygger pä följande skrifter: Franz Schnabel, Deutsche Geschichte im neun-zenten Jahrhunder t: Die Erfar ungswissen-Schäften ( Freiburg, 1965), Joseph Ben-David, The scientist's role in society: A comparative study (Engelwood Cliffs, 1971 ), Charles McClelland, State, society, and university in Germany 1700-1914 (Cambridge, 1980), Fredrick Gregory, Scientific Materialism in Nineteenth Cen­tury Germany (Dordrecht and Boston, 1977) o ch Herbert Schnädelbach. Om den tyska naturfilosofin kan man läsa i bl.a. Sven-Eric Liedman, Det organiska livet i tysk debatt 1795-1845 (Lund,1966), 64-152.

3. Skillnaden mellan det tyska be­greppet "Wissenschaft" och det engelska "science" utreder Sven-Eric Liedman i "Om mandarineroch icke-mandariner", 42-45.

4. Jfr Schnädelbach, 66-108. 5. Schnabel, 240-258 och 272-276. 6. Humboldts vetenskapsideologi och

hans arbete Kosmos som tidig veten­skapsapologetik, men också skillnaden mellan Humboldts vetenskapssyn och det senare 1800-talets, uppmärksammas av Kurt Bayertz i "Spreading the Spirit of Science: Social Determinants of the Popularization of Science in Nine-teenth-Century Germany", i Expository Science: Forms and Functions of Popula­risation, ed. Terry Shinn and Richard Whitley (Dordrecht and Boston, 1985), 210ff.

7. Ludwig Feuerbach, "Notwendig­keit einer Reform der Philosophie" (1842), i idem. Sämtliche Werke II (Stutt­gart,^), 218-219.

8. Om populärvetenskapens kulturin-tegrerande funktion, se Gunnar Eriks­son och Lena Svensson, Vetenskapen i underlandet (Stockholm, 1986), 27-24.

9. Fredrick Gregory, 7ff. 10. Franklin L. Baumer, 302-336.

194

11. Jfr Maurice Mandelbaum. History, Man and Reason (Baltimore, 1971), 22.

12. Ludwig Büchner, Kraft och mate­ria: Populära framställningar, sv. övers, från tionde tyska upplagan (Stock­holm, 1869), bihang, XXXVI.

13. Ibid., försättsbladet. 14. Om kritiken mot materialisterna

under 1850-talet, se Fredrick Gregory, 29-48.

15. Ibid., 34f. 16. Ibid., 30f. 17. Ibid., 31. 18. Fr. A. Lange, Materialismens histo­

ria jämte en kritik av dess betydelse i våra dagar (1876), andra bandet, sv. övers. (Stockholm,1913), 84-100.

19. Gregory, 35. 20. Ludwig Büchner, bihang, IV. 21. Ibid., V. 22. Ibid., XXII. 23. ibid., XXXV. 24. Ibid., 318. 25. Se Owen Chadwick, The Seculari­

zation of the European Mind in the Nine­teenth Century (Cambridge,1975), 170fT.

26. Owen Chadwick, 173. 27. Om Du Bois-Reymonds veten­

skapliga karriär kan man läsa i K.E. Rotschuh, "Du Bois-Reymond. Emir, i Dictionary of Scientific Biography , vol. 4 (New York,1971 ). 200ff. Biografiska upp­gifter innehåller också Friedrich Her-neck, "Emil Du Bois-Reymond und die Grenzen der Mechanistischen Natur-auffassung", i Forschen und Wirken: Festschrift zur 150-Jahr-Feier der Hum-boldt-Universitätzu Berlin I (Berlin,1960), 229-251.

28. Emil Du Bois-Reymond,"Über die Grenzen des Naturerkennens" (1872) och "Die sieben Welträthsel", i idem.. Reden, Erste folge (Lepzig, 1886), 105-140 resp. 381-417.

29. Russel McChormach,"On Aca­demic Scientists in Wilhelmian Ger­many" i Science and its public: The changing relationsh ip, eds. Gerald Hol-ton & William A. Blanpied, Boston Studies in the Philosophy of Science, Vol. XXXIII (Dordrecht & Boston, 1976), 163.

30. Ibid., 160. 31. Kurt Bayertz," Spreading the Spi­

rit of Science", 213f.

32. Du Bois-Reymonds tal om natur­vetenskapens gränser publicerades bå­de på engelska och franska; Se Popular Science Monthly 5(1874), 17ff och Revue Scientifique 2 série. 7 (1874), 519fT.

33. Karl Sudhoff. Rudolf Virchow und die Deutschen Naturforscherversammlun­gen (Leipzig, 1922), 273f.

34. " ...was Materie und Kraft seien, und wie sie zu denken vermögen, muss er ein für allemal zu dem viel schwerer abzugebenden Wahlspruch sich ent-sc h Hessen: 'Ignorabimus'".: Emil Du Bois-Reymond, "Über die Grenzen des Naturerkennens" i idem.. Reden, 1,130.

35. Emil Du Bois-Reymond, "Die Sieben Welträthsel", i idem.. Reden. I, 391-397.

36. Ibid. 391fT. 37. Ibid. 410f. 38. Auguste Comte, Om positivismen

(1844), sv. övers. (Göteborg, 1979), 10. 39. Ibid., 16. 40. En kontroversiell analys av kvant­

mekanikens kulturella aspekter finns i Paul Forman, "Weimar culture, causa­lity, and quantum theory, 1918-1927". Om den nya fysikens filosofiska dimen­sioner kan man läsa i Jonathan Powers. Philosophy and the new phys ics (London & New York, 1982).

41. För en kortfattad historik över den mekanistiska fysiologin, se Karl E. Rot­schuh, History of Physiolo gy ( 1953), eng. övers. (New York, 1973), 195-263. Ett bre­dare internationellt perspektiv anlägger Everett Mendelsohn i "Revolution and Reduction: The sociology of methodo­logical and philosophical concerns in nineteenth century biology", i The Inter­action between Science and Philosophy, ed. Yehuda Elkana (Atlantic Highlands, 1979), 407-426. Fysiologins historia un­der det tidiga 1800-talet analyseras i J. Schiller, "Physiology's struggle for in-depence in the first half of the nine­teenth century, i History of Science, 7 (1968), 64-89.

42. "'Reduktiv mekanicism' är mitt namn på den...uppfattning, som före­träds av Helmholtz, Grove, Schwann, Lotze. Du Bois-Reymond, John Her-schei och många andra av deras samtida och som innebär, att alla *krafter'i den oorganiska naturen eller i den framtida

195

vetenskapen kommer att kunna uttryc­kas i termer av den newtonska mekani­kens kraftbegrepp (massa gånger acce­leration )."; Sven-Eric Liedman, Motsat­sernas spel, I, 351. Jfr Timothy Lenoir, The Strategy of Life: T eleology and Mech­anics in Nineteenth Centur y German Bio­logy (Dordrecht. 1982), 197-245.

43. Emil Du Bois-Reymond, "Über die Grenzen des Naturerkennens", i idem.. Reden, I, 105f.

44. Emil Du Bois-Reymond, Jugend­briefe an Eduard Hallman, hg. von Estelle Du Bois-Reymond (Berlin,1918), 108. Jfr Karl E. Rothschuh, History of physiology, 195-210.

45. Emil Du Bois-Reymond, "La Mettrie", i Reden, I, 178-210. Se också Friedrich Herneck, 24 Iff och K.E. Roth­schuh, "Du Bois-Reymond", i Dictionary of Scientific. Biography, IV (New York, 1971), 204.

46. Herneck, 242f. 47. Ibid., 245. Jfr Emil Du Bois-Rey-

mond, "Goethe und Kein Ende", i Reden, I,418-447.

48. Emil Du Bois-Reymond, "Über die Grenzen des Naturerkennens", i Reden, I, 105f.

49. Ibid., 110. 50. " Tous les évènemens, ceux mêmes

qui par leur petitesse, semblent ne pas tenir aux grandes lois de la nature, en sont une suite aussi nécessaire que les revolutions du soleil"; P.S. de Laplace, Théorie analytique des probabilités (1812), Troisième édition (Paris, 1820), ij. En omfattande framställning av Pierre-Simon Laplaces liv och verk finns i Dictionary of Scientific Biography, vol XV, Supplì (New York, 1978), 273-403. Om determinismbegreppet under 1800-talet, se analysen i Ian Hacking, "Nineteenth Century Cracks in The Concept of De­terminism", i Journal of Hist ory of Ideas , XLIV (1983), 455-474.

51. Ernst Cassirer, "Determinismus und Indeterminismus in der modernen physik: Historische und systematische studien zum Kausalproblem" Göteborgs Högskolas årsskrift, XLII, 1936:3 (Göte­borg, 1937), 8.

52. Om atomteorins historia under 1800-talet, se Maiy Jo Nye, Molecular Reality: A Perspective on the Scientific

Work of Jean Perrin (London, 1972), 1-50. 53. Emil Du Bois-Reymond, "Über

die Grenzen des Naturerkennens", i Reden, I, 112.

54. Ibid. 55. Ibid. 122. 56. Maurice Mandelbaum, 291. 57. Ibid. 290ff. 58. En översiktlig framställning av

den tyska kulturkampen ger Georg Franz-Willing, "Der grosse Konflikt: Kulturkampf in Preussen", i Moderne Preussische Geschichte 1848-1947: Eine Anthologie, hrsg. Otto Büsch & Wolfgang Neugebarer, vol. 3 (Berlin, 1981), 1395-1457.

59. Gunnar Aspelin, Tankelinjer och trosformer. Vår egen tids historia, vol. VI (Stockholm,1955), 443ff.

60. Rudolf Virchow hade vid denna tid en imponerande vetenskaplig karriär bakom sig. B redden och djupet i hans skriftliga gärning kan man få en aning om genom att bläddra i Virchow-Biblio-graphie 1843-1901 (Berlin, 1901), som in­nehåller närmare 2.000 titlar. Virchows vetenskapliga verksamhet skildras i Guerter B. Risse, "Virchow, Rudolf, i Dictionary of Scientific Biography, Vol.XIV (New York,1976), 39ff. F ör en bredare skildring av hans liv och verk­samhet, se Erwin H. Ackerknecht, Ru­dolf Virchow: Doctor, StatesmanAnthro-pologist( Madison, 1953). Sven-Eric Lied­man använder just Virchow som modell för en naturvetenskapsman som är bä­rare av ett "expertideal".; Sven-Eric Liedman, Motsatsernas spel, vol. 2, 203-212.

61. Ewin H. Ackerknecht, 185f. 62. Hajo Holborn, A history of modem

Germany 1840-1945 (London,1969), 263f. 63. Haeckel politiska ståndpunkter

skildras i Daniel Gassman, The scientific origins of national socialism: Social Dar­winism and the German monist league (London,1971). Georg Uschmann synar hans "materialism" i uppsatsen "Haec-kel's Biological Materialism", i History and Philosophy of the Life Sciences 1 (1979), 101-118. Vi återkommer längre fram till Haeckels position i debatten om naturvetenskapens gränser.

64. Daniel Gassman, xvii. 65. Ibid., 18f.

1%

66. "In diesem Geistes-Kampfe...ste-hen auf der einen Seite unter dem lich­ten Banner der Wissenschaft: Geistes­freiheit und Wahrheit, Vernunft und Cultur, Entwickelung und Fortschreitt; auf der anderen Seite unter der schwar­zen Fane der Hierarchie: Geistes­knechtschaft und Lüge, Unvernunft und Roheit, Aberglauben och Rückschritt"; Ernst Haeckel, Anthropogenie oder Ent­wicklungsgeschichte des Menschen (Leip-zig,1876), XII.

67. Om det tyska universitetsväsendet och naturforskarnas bildningssyn, se Joseph Ben-David, 123-138, Charles McClelland, 290-321, Franz Schnabel, 272-281 och Fritz K. Ringer, The Decline of t he German Mandarins: The German Academic Community 1890-1933 (Cam­bridge, Mass, 1969), 102-127.

68. Sven-Eric Liedman, Motsatsernas spei vol. 1, 177.

69. Ibid., 176f. 70. Återberättad i Robert S. Cohens

och Yehuda Elkanas inledning till Her­mann von Helmholtz, Epistemological writings, (Dordrecht & Boston, 1977), Xlllf.

71.1 ett tal vid naturforskarförsam-lingen i Innsbruck gladde han sig över att finna representanter för politikerna och den bildade allmänheten bland publiken. Det var de som skulle förse vetenskapen med resurser.; Hermann von Helmholtz, "Über das Ziel und die Fortschritte der Naturwissenschaft" (1869), i idem., Vorträge und Reden, I, (Braunschweig, 1902), 373.

72. Idem, "Uber das Streben nach Po-pularisirung der Wissenschaft" (1874), i ibid., II, 426.

73. Jfr Maurice Mandelbaum, 292-298.

74. David Galaty, "The philosophical basis of mid-nineteenth century Ger­man reductionism", i Journal of the his­tory of medicine , 29 (1974), 307.

75. Otto Basier, "Amerikanismus: Ge­schichte des Schlagworts", i Deutsche Rundschau 56 (1929-1930), 144.

76. "Naturwissenschaft ist das absolu­te Organ der Kultur, und die Geschichte der Naturwissenschaft die eigentliche Geschichte der Menschheit."; Emil Du Bois-Reymond, "Culturgeschichte und

Naturwissenschaft", i Reden, I, 271. 77. Ibid., 272. -78. Ibid., 280. 79. Du Bois-Reymonds intresse för

konst manifesterade sig i flera av hans offentliga föredrag. Jfr "Friedrich II. in der bildenden Kunst" (1887), i Reden, II, 2. aufl (Leipzig, 1912), 321fToch "Natur­wissenschaft und bildende Kunst" (1890), i ibid., 390fT.

80. Sven-Eric Liedman, Motsatsernas speiI, 236.

81. Hur nykantianerna avgränsade naturvetenskap frän humanvetenskap skildras i Lennart Olausson, 1:1, 106ff, 122ff och 142ff.

82. Russel McCormach, 157. 83. J.L. Heilbron, "Fin-de-siècle phys­

ics" i Science, Techno logy and Society in the Time of Alfred Nobel, eds. Carl Gustaf Bernhard et al (Oxford, 1982), 51-73.

84. Fritz Stern, The politics of cultura l despair: A study in the rise of the Germanic ideology ( Berkeley, 1961), 127.

85. Friedrich Engels, Herr Eugen Düh-rings omvälvning av vetenskapen: (Anti-Dühring), (1878), sv. öv ers. (Stockholm, 1955), 9.

86. Erik Nordenskiöld, Biologins his­toria: En överblick, vol. 3, Den moderna biologin (Stockholm, 1924), 310.

87. Erik Nordenskiöld, 322fT. Om de politiska aspekterna på Darwinrecep­tionen i Tyskland kan man läsa i Kurt Bayertz, "Darwinism and scientific free­dom: Political aspects of the reception of darwinism in Germany 1863-1878", i Scientia 118( 1983), 287-307. En god över­sikt- om än präglad av att ha skrivits i det kalla krigets skugga - av debatten mel­lan Haeckel och Virchow vid natur-forskarmötet 1877 ger John R. Baker, "The Controversy on Freedom in Science in the Nineteenth Century" -Society for Freedom in Science, Occasional pamphlet no. 22 (1962).

88. Virchow var inte ensam om sin uppfattning av evolutionsbiologin och Haeckels morfologi. Se tex. Emil Du Bois-Reymond, "Darwin versus Galia-ni", i Reden, I, 219.

89. Även om de "reduktiva mekani-cisterna" var motståndare till naturfl-losfin, existerade trots allt ett samband mellan dem och de romantiska natur­

197

filosoferna. Både Heimholte och Du Bois-Reymond var nämligen i sin forsk­ning påverkade av romantikens sökan­de efter den enande principen bakom naturfenomenen; Charles A. Culotta, "German biophysics, objective knowl­edge, and romanticism", i Historical stu­dies in the physical sciences 4( 1974), 3-38.

90. Sven-Eric Liedman, Motsatsernas spel, i, 201f.

91. John R Baker. 3f. 92. Matthew Hale Jr, Human Science

and Social Order: Hugo Münsterberg and the Origins of Applied Psych ology (Phila­delphia,^), 29f.

93. Se Ernst Cassirer, The problem of knowledge: Philosophy, science, and histo­ry since Hegel (1950), eng. övers. (New Haven & London, 1978), 164f.

94. Erik Nordenskiöld. 322 och John R. Baker, 3.

95. Ernst Haeckel, Världsgåtorna (1899), sv. övers. (Stockholm,1902), 358f.

96. Erik Nordenskiöld, 307 och 327. 97. Ernst Haeckel, Världsgåtorna, 389. 98. Ernst Haeckel, Freie Wissenschaft

und Freie Lehre (Stuttgart, 1878), 78. 99. Gustav Robert Kirchhoff och Ro­

bert Wilhelm Bunsen är de tvä namn som brukar förbindas med upptäckten av Spektralanalysen, vilken bl.a. ledde till att flera nya grundämnen kunde spåras.

100. Du Bois-Reymond an Ludwig 26 Nov. 1874, i Zwei Grosse Naturforscher des 19. Jahrhunderts. Ein briefwechsel zwi­schen Emil Du Bois-Reymond und Karl Ludwig, hrsg. von Estelle Du Bois-Reymond ( Leipzig, 1927), 172.

101. Ernst Haeckel, Freie Wissenschaft und Freie L ehre„ 92.

102. Ibid., 6fT och 86. 103. Emil Du Bois-Reymond, "Kul­

turgeschichte und Naturwissenschaft", i Reden, I, 596.

104. Den tyska arbetarrörelsens syn pä naturvetenskapen skildras i Kurt Bayertz, "Naturwissenschaft und Sozia­lismus: Tendenzen der Naturwissen­schafts Rezeption in der deutschen Ar­beiterbewegung des 19. Jahrhunderts, i Social studies of science 13 (1983). Karl Marx* och Friedrich Engels* syn på na­turvetenskapen behandlas utförligt i Sven-Eric Liedman, Motsatsernas spei 1

och II. 105. Virchow ansåg inte att darwinism

och socialism var något slags siamesiska tvillingar, men han tyckte att evolutions­läran blev "samhällsfarlig" när den pro­pagerades som "vetenskapligt oomtvist­lig lära".; Sven-Eric Liedman, Motsatser­nas spel, II, 203.

106. August Bebel, Kvinnan och so­cialismen (1879), sv. övers. (Stockholm, uà), 289f.

107. Kurt Bayertz, "Naturwissen­schaft und Sozialismus" 373.

108. Ibid., 385. Om Marx och Engels kontakter med Dietzgen kan man läsa i Sven-Eric Liedman, Motsatsernas spel, II, 57fT. Vid böljan av 1900-talet var Dietz-gens inflytande i bl.a. brittiska socialist­kretsar mycket stort. Hans socialdemo­kratiska och induktiva filosofi var bland Wales gruvarbetare och inom arbetar­nas bildningsorganisationer liktydigt med filosofi överhuvudtaget. Se Jona­than Rèe, Proletarian Philosophers: Prob­lems in Socialist Culture in Britain. 1900-1940 (Oxford, 1984), 23-45.

109. Mina uppgifter om Josef Dietz­gen och hans syn på naturkunskapens gränser har jag hämtat från ett opubli­cerat, ofullständigt och okorrigerat ma­nuskript som Kurt Bayertz var it vänlig att låta mig ta del av; Kurt Bayertz, "Josef Dietzgens Kampf gegen des 'Ignorabi-mus*", opubl. manuskript, Bremen, 1984.

110. Detta betyder inte att Dietzgen, i likhet med Haeckel, intog en naivt kun­skapsoptimistisk inställning. Trots allt var kunskap och vetenskap, enligt Dietzgen, samhälleliga och subjektiva produkter. Det innebar att han inte ansåg kunskap och verklighet vara iden­tiska storheter. Men att man förvand­lade denna dimension av "ovetbarhet" till ett "ting i sig" accepterade inte Dietz­gen.; Ibid., 14f och 24ff.

111. Om Eduard Bernsteins relation till nykantianismen och hans syn på marxismen som vetenskap kan man läsa i Lennart Olausson, 1:2, 327-344.

112. Bo Gustafsson, Marxism och revi­sionism: Eduard Bernsteins kritik av marx­ismen och dess idéhistoriska förutsättning­ar ( Stockholm,1969), 136.

113. Fredrick Gregory, 146. 114. Arilo Werner, Kunskapsteorins

198

historia, 2 (Lund, 1981), 272. 115. Friedrich A. Lange, 134. 116. Friedrich A. Lange, 133. 117. "Det hos Kant som fick materia­

listerna att känna sig obehagliga till mods var den känsla av maktlöshet han bibringade dem. De hörde filosofen frän Königsberg säga att de inte kunde fä kännedom om världen i sig och att deras sinnesorgan inte var den yttersta källan till kunskap." Fredrick Gregory, 147.

118. Ibid. 150. 119. Harald HöfTding, Den nyere filo­

sofis historié, II, (Köbenhavn,1903), 503. 120. Ibid., 505 f, 121. Friedrich A. Lange, 130. 122. Maurice Mandelbaum, 290ff. 123. J.L Heilbron, 52-57. 124. En övergripande analys av

Machs internationella inflytande finns i John T. Blackmore, Ernst Mach: His Work, Life, and Influence ( Berkeley,1972), 180-203. Re lationen mellan Mach och Einstein analyseras i Gerald Holton, "Mach, Einstein and the Search for Reality", i Darwin to Einstein: Historical Studies on Science and Belief, eds. Colin Chant and John Fauvel (Burnt Mill, 1980), 235-267. Lenins kritik av "machis-men" står att läsa i V.l. Lenin, Materia­lismen och empiriokriticismen: Kritiska anmärkningar till en reaktionär filosofi (1908), sv. övers. (Moskva,1973).

125. Se H.K. Schjelderup och A.H. Winsnes, Europas filosofi: Från medel­tiden titt nutiden (1959), sv. övers. (Stock-holm,1965), 164ff och John T. Black­more, 173fT.

126. Pierre Duhem, To Save the Phe­nomena: An Essay on the Idea of Physical Theory from Plato to Galileo (1908), eng. övers. (Chicago, 1969), 106f.

127. J.L Helbron, 65f. 128. Ibid., 66. Även h os andra förfat­

tare fick ignorabimustanken en litterär tolkning. Ett av de mer voluminösa exemplen på detta är Arno Holz' tragedi Ignorabimus (Dresden, 1913).

Kapitel 3 1. Om den viktorianska tidens kultur i

ett brett perspektiv kan man t.ex. läsa i

Walter E. Houghton, The Victorian Frame of Mind 1830-1870 (1957), (New Haven and London, 1968). Mänga as­pekter på den viktorianska tiden finns även i uppsatssamlingen Ideas and Be­ließ of the Victorians: An Historic Revalu­ation of the Victorian Age (New York, 1966). Information om förhållandet mellan vetenskap och religion och om tidens vetenskapsfilosofiska kontrover­ser innehåller Alvar Ellegård, Darwin and the General Reader: The reception of Darwin s theory of evolution in the british periodical press, 1859-1872 (Goteborg, 1958). Den eventuella enhetligheten i viktorianismens intellektuella liv disku­teras i Michael Timko, "The Victorian-ism of Victorian Literature", i New Literary History VI ( 1975), 607-627. Litte­raturen om relationen mellan vetenskap och religion under den viktorianska epoken är svår att överblicka. I en nyut­kommen bibliografi upptas 6.276 titlar enbart från åren 1900-1975; Sydney Eisen and Bernard V. Lightman, Vieto-rican Science and Religion: A Bibliography with Emphasis om Evolution, Belief, and Unbelief (Hamden,1984). Ett försök till periodisering av förhållandet kultur och naturvetenskap under viktorianismen, som jag flitigt utnyttjat i detta kapitel, är Robert M. Young, "Natural Theology, Victorian Periodicals and the Fragmen­tation of a Common context", i Darwin to Einstein, 69-107.

2. Young, 76. 3. Ibid., 87f. 4. Jag använder fysi köteologi, naturlig

teologi och naturteologi som synonyma begrepp.

5. Bibeln, N.T. Paulus brev till Romar­na, 1:20.

6. Rolf Lindborg, Om Gud och världen: Thomas ab Aquinos lära om skapelsen (Bodafors,1983), 72.

7. Se Gunnar Aspelin, Tankens vägar: En översikt av filosofiens utveckling, del 1 (1958), (Lund,1977), 236ff.

8. John C. Greene, Darwin and the Modern World View (1961) (Baton Rouge, 1981), 40f.

9. Stephen Toulmin och June Good-field, Människan upptäcker tiden: Utveck­lingstankens historia (1965), sv. öven. (Lund, 1979), 253.

199

10. Susan Faye Cannon, Science in Culture: The Early Victorian Period (New York,1978), 3.

11. Charles Coulston Gillispie, 209f. 12. Alvar Ellegård, 175ff. 13. Robert M. Young, 77f. 14. Alvar Ellegård, 178f. 15. Uppgifter om framväxten av be­

greppen "scientist" och "science" har jag hämtat från Sydney Ross, "Scientist: The story of a word" i Annals of Science 18 (1962), 7If.

16. "Naturalist" syftar idag i första hand på en naturhistoriker. Så sent som på 1890-talet kallade sig dock fysikern Lord Kelvin för "naturalist".; Ibid., 73.

17. Ibid. 18. Se Sven-Eric Liedman. "Om man­

dariner och icke-mandariner", 42 och Robert E. Butts introduktion till William Whewells Theory of Scientific Method ( Pittsburgh, 1%8), 3-29.

19. Sydney Ross, 66. 20. Ibid., 71. 21. Om vetenskapsmännen som intel­

lektuella, se S.S. Schw eber, "Scientists As Intellectuals: The Early Victorians", i Annals of the New York Academy of Scien­ces, vol. 360 (New York,1981), 1-37.

22. David B. Wilson, "Concepts of Physical Nature: John Herschel to Karl Pearson", i Nature and the Victorian Imagination, ed. by U.C. Knoepflmacher and G.B. Tennyson (Berkeley and Los Angeles, 1977), 201. Om John Herschel och hans vetenskapsuppfattning, se Walter F. Cannon, "John Herschel and the Idea of Science", i Journal of the History of Ideas 22(1961), 215-239.

23. Walter F. Cannon, 215f. 24. Victorian Sciene: A Self-Portrait

from the Presidential Addresses of the Brit­ish Association for the Advancement of Science, Ed. by George Basalla et al (New York,1970),401f.

25. Se J.P. Day, "Mill on matter", i Mill: A Collection of Critical Essays % ed. J.B. Schneewind (London and Mel­bourne,^), 130ff.

26. David B. Wilson, 207f. 27. Walter F. Cannon, 226. 28. Robert M. Young, 85f. 29. Mina uppgifter om BAAS har jag

hämtat från Jack Morrell & Arnold Thackray, Gentlemen of Science: Early

Years of the British Association for the Advancement of Science (Oxford, 1981) och Victorian Science. Tidskriften -Natures historia skildras i David A. Roos, "The 'Aims and Intentions' of Nature", i Annals of the New York Acade­my of Sciences, och i det jubileumsnum­mer av tidskriften som utgavs till dess hundraårsjubileum; Nature, 224 (1969), 417ff.

30. Victorian Science, 8. 31. Jack Morrell & Arnold Thackray,

229. 32. Se t.ex. Frank M. Turner, 'The

Victorian Conflict between Science and Religion: A Professional Dimension", i ISIS 69 (1978).

33. Nature 224 ( 1969), 440. 34. Robert M. Young, 92.. 35. Ibid. 36. Se Susan Faye Cannon,

Science i Culture, kapitel 9, där hon diskuterar den fragmentarisering av kulturen som så många kulturkritiker från och med C.P. Snow oroat sig för.

37. Turner anser inte att benämning­arna positivism, rationalism, scientism och fritänkande fångar essensen i den nya vetenskapskulten under senare de­len av 1800-talet;Frank Miller Turner, Between Science and Religion: The Reac­tion to Scientific Naturalisn in Late Vic­torian England (New Haven and Lon­don, 1974), 11.

38. Ibid. 10. 39. Ibid,. 24ff.Se ock så E.N. Hiebert,

"The use and abuse of thermodynamics in religion", i Daedalus 95 (1966), 1046-1080. Om termodynamikens ideologiska användning, se Grey Myers, "Nine­teenth-Century popularizations of ther­modynamics and the rhetoric of social prophecy", i Victorian Studies XVIII (1985).

40. T. H. Huxley, "On Improving Na­tural Knowledge", i Collected Essays , I, (London, 1896), 41. Jfr Frank Miller Tur­ner, 17f.

41. Min skildring av förhållandet mellan positivisterna och Huxley byg­ger på Sydney Eisen, "Huxley and the positivists" i Victorian Studies VII (1964).

42. "My fundamental axiom of specu­lative philosophy is that materialism and spiritualism are opposite poles of the same absurdity - the absurdity of

200

imagining that we know anything about either spirit or matter."; Huxley to Kingsley, 22 May 1863, i T.H. Huxley, I, 262. Citerad från Eisen, 349.

43. T. H. Huxley, "On the Physical Basis of Life", i Fortnightly Review, V (1869), 141. Citerad från Eisen, 341.

44. Turner, 21. 45. En översiktlig framställning fin­

ner man i Kai Nielsens "Agnosticism", uppslagsordet i Dictionary of The History of Ideas. Vol. 1 (New York,19 73), 17-27.

46. Barbara W. Tuchman, Det stolta tornet: Världen före första världskriget 1890-1914 (1962), sv. övers (S tockholm, 1985), 61.

47. Se Bernard M.G. Reardon, Relig-ous Thought in the Victorian Age (London and New York, 1980), 300fï.

48. Herbert Spencer, First Principles (1860), sixth edition (London and Edin­burgh,^), 9 If.

49. Om Spencers kunskapsteori, se Mandelbaum, 298-304.

50. John Tyndall, "Scope and Limit of Scientific Materialism" (1868), i idem.. Fragments of Science for Unscientific People ( London, 1871), 122.

51. Se Frank M. Turner, och Aliotta, The Idealistic Reaction against Science (1912), eng. övers. (London, 1914).

52. Se Janet Oppenheim, The Other World: Spiritualism and psychical research in ngland, 1850-1914 (Cambridge, 1985).

53. Se Samuel Hynel, The Edwardian Turn of Mind (Princeton,N.J.,1968), 134.

54. Se t.ex. Robert Louis Stevensons Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde (1886) och H.G. Wells romaner The Island of Dr. Moreau (18%) och The Invisible Man ( 1897)

Kapitel 4 1. Min ba kgrundsteckning i detta av­

snitt, fram till romantiken, bygger i hu ­vudsak på moderna lärdomshistoriska arbeten, i första hand följande: Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria: Stor­maktstiden (Stockholm, 1975), idem., "Naturvetenskaperna och kulturkam­pen under frihetstiden", i Lychnos 1957-1958, idem. "Linné - Legend och verk­

lighet", i Lychnos 1965-1966, Henrik Sandblad, "Det copernikanska världs­systemet i Sverige", II, i Lychnos 1944, Rolf Lindborg, Descartes i Uppsala: Stri­derna om "Nya Filosofien" 1663-1689, Lychnos-bibliotek 22 (Stockholm, 1965), Tore Frängsmyr, Wolffianismens genom­brott i Uppsala: Frihetstida universitets­filosofi till 1700-talets mitt. Skrifter röran­de Uppsala Universitet, 26 (Uppsala, 1972), idem.. Geologi och skapelsetro: Föreställningar om jordens historia frän Hiärne till Bergman, Lychnosbibliotek, 26 ( Stockholm, 1969), Gunnar Eriksson, "Motiveringar för naturvetenskap: En översikt av den svenska diskussionen från 1600-talet till första världskriget", i Lychnos 1971-1972 och Karin Johannis­son, "Naturvetenskap på reträtt" i Lych­nos 1979-1980.

2. "Från och med Galileis tid tycks den moderna vetenskapen utvecklas mera som en allmän rörelse; det blir då svårare att rekonstruera den som en produkt av enskilda strävanden. Den experimentella metoden kom på modet bland grupper av folk både inom och utom universiteten, och de som tidigare hade ägnat sig åt antikstudier eller sam­lat mynt började nu anse det som ett tecken på kultur att också gynna natur­vetenskap och experiment och att samla rara växter och kuriositeter i naturen«"; Herbert Butterfield, Den moderna natur­vetenskapens gryning 1300-1800( 1957), sv. övers. (Stockholm, 1965), 76.

3. Sten Lindroth, 13. 4. Henrik Sandblad, 87. 5. Andrew Jamison. National Compo­

nents of Scientific Knowledge : A Contri­bution to the Social Theory of Science (Lund,1982), 229.

6. Henrik Sandblad, 94ff. 7. Johan Bilberg, Deduction, pag. 3.

Citerad från Rolf Lindborg, 282, not 5. 8. Filosofiska fakulteten till K. Maj:t

den 21 a pril 1687, i Claes Annerstedt Upsala universitets historia, Bihang II (Uppsala, 1910), 298.

9. Se Gunnar Eriksson, "Gestalter i svensk lärdomshistoria 1: Olof Rudbeck d.ä." i Lychnos 1984, 86 ff.

10. Olof Rudbeck till Kanslern, Up­sala slutet af Oktober 1688, i" Bref av Olof Rudbeck d.ä. rörande Uppsala

201

Universitet". IV, cd. Claes Annerstedt, i Upsala Universitets Årsskrift 1905, pro­gram 2 (Uppsala, 1905). 331.

11. Filosofiska fakulteten till Kung! Maj:t den 21 april 1687, i Claes Anner­stedt Upsala universitets historia. bihang II. 302 f.

12. Rolf Lindborg* De scartets i Uppsa­la. 245.

13. Se Tore Frängsmyr, Wollfianismeti. 17-39.

14. Teologiska fakultetens protokoll den 13 juni 1744, citerad frän Claes Annerstedt, Upsala Universitets Historia, 111:1, 187f.

15. Ibid., 188. 16. Ibid., 190. 17. Kungl. Majrts bref om censur af

disputationer till skydd för den rena läran, den 8 december 1749, i Ibid., bihang IV, 24.

18. Sten Lindroth, "Linné - legend och verklighet", 67.

19. Tore Frängsmyr, Wolffianismen, 148.

20. Sten Lindroth, "Linné - legend och verklighet**, 68.

21. James L Larson, "Kant och Lin­nés Systema Naturae", i Utur stubbotan rot: Essäer till 200-årsminnet av Carl von Linnés död. utgivna av Kungl. Veten­skapsakademien. red. Ragnar Granit (Stockholm 1978), 99.

22. Om Triewald som naturforskare, se Anna Beckman, "Två svenska experi-mentalfysiker på 1700-talet: Mårten Triewald och Nils Wallerius", i Lychnos 1967-1968, 187-201.

23. Mårten Triewald, Föreläsningar på Riddarehuset i Stockholm öjwer Nya Na­turkunnigheten (1735), citerad från Bengt Hildebrand. Kungl> Svenska Vetenska ps­akademien: Förhistoria, grundläggning och första organisation (Stockholm,1939), 156. Läs gärna Triewalds poesi i ljuset av vad Carolyn Merchant skriver om sym­bolernas roll i vetenskapen; Carolyn Merchant. "Isis* Consciousness Raised" i ISIS 73 (1982)v402fï.

24. Hos tex. Torbern Bergman finner vi alla dessa ingredienser i en till synes fredlig samexistens. Se Tore Frängsmyr, Geologi och skapelsetro, 338f.

25. Tore Frängsmyr, Geologi och ska­pelsetro, 339.

26. Den enfaldige naturforskaren, första delen, 2 (1769). Citerad från Gunnar Eriksson, "Motiveringar för naturveten­skap". 139.

27. Thomas Thorild, "Tal hållet för Götheborgs landskap; vårterminen 1778", i Samlade Skrifter av Thomas Thorild, första delen, ed. Stellan Arvids­son, i Svenska författare, utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet, XV (Stockholm,1933), 307.

28. Stellan Arvidsson, Thorild: Studier i hans ungdomsutveckling (Lund, 1931), 47ff och 59ff.

29. Gudmund Adlerbeth, Tal om en filosofisk varsamhet vid naturens betrak­tande hållet vid praesidi nedläggande uti Kungl. Vetenskapsacademien den 15 Maj 1790 (Stockhol, 1790). 53.

30. Sten Lindroth, "Naturvetenska­perna och kulturkampen under frihets­tiden", 192.

31. Karin Johannisson, "Naturveten­skap på reträtt", 109f och 115. Se också Martin Lamm, Upplysningstidens roman­tik: Den mystiskt sentimentala strömning­en i svensk litteratur senare delen (Lund, 1920), 50-63.

32. Karin Johannisson, 143. 33. För skildringen av det tidiga 1800-

talets debatt om naturkunskapens grän­ser har följande skrifter varit Självklara referenspunkter: Gunnar Eriksson.Ro­mantikens världsbild speglad i 1800-talets svenska vetenskap (Stockholm. 1969), idem., Elias Fries och den romantiska biologien, Lychnos-Bibliotek 20(Uppsa­la, 1962), Sven-Eric Liedman, Israel Hwasser, Lychnos-Bibliotek 27 ( Stock­holm, 1971) och Sten Lindroth, "Berze-lius och hans tid", i Vetenskaps-Societe• ten i Lund Årsbok 1964 (Lund,1964).

34. Gunnar Eriksson, "Berzelius och atomteorin. Den idéhistoriska bakgrun­den", Lychnos 1965-1966, 18.

35. För en allmän karakteristik av ro­mantikens naturvetenskapliga världs­bild, se Gunnar Eriksson, Romantikens världsbild, 7-17.

36. Se Gunnar Eriksson, "Motivering­ar för naturvetenskap". 148 och Sten Lindroth. "Berzelius och hans tid". 40.

37. J. Jac. Berzelius* Lärobok i Kemien. tredje delen (Stockholm.1818). 16.

38. Om den dynamistiska materieteo-

202

rien skriver Gunnar Eriksson i "Berze-lius och atomteorin. Den idéhistoriska bakgrunden". 5fT. "Berzelius hade til! slut godtagit Daltons atomteori till alla väsentliga delar", sammanfattar Anders Lundgren "Materien var uppbyggd av små odelbara atomer, med en karakte­ristisk vikt för varje grundämne. Ke­miska föreningar bildades när dessa atomer förenades och därmed kunde de kemiska proportionslagarna förklaras."; Anders Lundgren. Berzelius och den ke­miska atomteorin, Acta Universitatis Up-saliensis: Studier i idé- och lärdomshis­toria (Stockholm. 1979), 182.

39. Ibid., 37. 40. Se H.G. Söderbaum Jac. Berzelius:

Levnadsteckning, II (Uppsala. 1929). 487f och Sven-Eric Liedman. Israel Hwa sser, 154-174.

41. Brev Jöns Jakob Berzelius-Carl Adolph Agard, 18/11 1830, i H.G. Söder-baum, III. 68.

42. Brev J.J. Berzelius-C.A. Agardh, 22/11 1831, i Jac. Berzelius ' brev, ed. H.G. Söderbaum, X (Stockholm. 1925), 84.

43. Ibid., 89. 44. Anders Lundgren, 182 oc h Tore

Frängsmyr, "Berzelius som filosofi, i idem. Vetenskapsmannen som hjälte: As­pekter pä vetenska pshistoria (Stockholm, 1984), 134.

45. Sten Lindroth, "Berzelius och hans tid". 38f.

46. Sten Lindroth. "Svensk natur­forskning kring 1800-talets mitt", Lych-nos 1953, 16 2. .

47. H.G. Söderbaum, II, 146f. 48. Gunnar Eriksson, "De svenska

universitetens och högskolornas uppgif­ter", SOU 1973:2. 701.

49. Esaias Tegnér, "Vid Wexiö Gym-nasii Jubelfest Juni 1843", i idem.. Sam­lade skrifter, VI (Stockholm, 1849), 128f.

50. Elias Fries, "Äro naturvetenska­perna något bildningsmedel?" i idem.. Botaniska utflygter: En samling af strödda tillfällighets-skrifter, I (Stockholm, 1853), 5.

51. Ibid., 41. 52. Ibid., 16. 53. Citerad frän Gunnar Eriksson, -

Elias Frie s och den romantiska biologin, 380. Med liknande formuleringar ut­tryckte också Israel Hwasser sin negati­

va inställning till den reduktionistiska fysiologin. "Den moderna fysiologien" förklarade Sten Lindroth, "var honom ytterligt motbjudande', en kaotisk an­hopning av meningslösa iakttagelser, som inte bundits samman i den speku­lativa sanningens högre ljus"; Sten Lindroth. "Svensk naturforskning kring 1800-talets mitt", 168.

54. Elias Fries, "Äro naturvetenska­perna något bildningsmedel?". 16.

55. Elias Fries, "Växternas ursprung" (1842), i idem.. Botaniska utflygter* 53.

56. Ibid. 57. Bland titlarna i Häggströms Bib­

liothek i populär naturkunnighet åter­finner vi Thomas Chalmers, Den yttre naturens överensstämmelse med menni-skans moraliska och intellectue la beskaf­fenhet (1841), William Whewell, Astro­nomi och allmän physik, betraktade med hänseende till de bevis , dessa vetenskap er förete på guds allmagt, vishet och godhet (1842), Charles Bell, Handen, hennes sammansättning och förrättningar, betrak­tade såsom bevis för en gudomlig plan (1842) och William Kirby, Djurens histo­ria, lefnadsvanor och instincter, betraktade med afseendepå plan och ändamål ( 1845).

Kapitel 5 1. Raymond Williams, Marx och kul­

turen: En diskussion kring marxistisk kul­tur- och litteraturteori (1977), sv. Övers. (Stockholm.1980). lOlff.

2. Nya VexiöbladeU 16/2 1906. 3. En historisk studie över naturveten­

skapens olika sätt att legitimera sin verksamhet innehåller Gunnar Eriks­son, "Motiveringar för naturvetenskap".

4. Begreppet "omvandlingssamhälie" används av Arne Melberg som benäm­ning på det svenska samhället under tidigt 1800-tal; idem. Realitet och utopi: Utkast till en dialektisk förståelse av litte­raturens roll i det borgerliga samhällets genombrott (Stockholm, 1978).

5. En god överblick av den svenska idealismens utvecklingshistoria ger Svante Nordin i Den Boströ mska skolan och den svenska idealismens fall. Bo-strömianernas syn på materialismen

203

skildras av Lennart Bromander i en stencilerad uppsats han varit vänlig att låta mig ta del av; idem., Ludwig Büchner och uppsalaidealismen (otryckt manu­skript uå).

6. C.J. Boström, "C.J. Boström och hans philosophi", i idem.. Skrifter, II, ed. H. Edfeldt (Uppsala. 1883), 491.

7. Ebbe Samuel Bring, Ordbok för att befordra studerandet af Hegels skrifter, I, (Lund,1838), III.

8. Betraktelser öfter den materialistiska och idealistiska verldsåsigten med anled­ning af den Büchner Wiknerska striden (Stockholm, 1871).

9. Ibid. 88. 10. H. Edfeld t, "Om den boströmska

filosofiens förhållande till de historiskt gifna filosofiska systemer, som äro hen­nes förutsättningar". Boström, Skrifter, I, I.

11. Svante Nordin, 19f. 12. Ingemar Nilsson, Själen i labora­

toriet: Vetenskapsideal och människosyn i den experimentella psykologins framväxt (Lund,1978), 85.

13. Viktor Almqvist, "Dagrar och skuggor". Hågkomster och livsintryck XVII (Uppsala, 1936), 77.

14. Uppsala Univer sitet 1872-1897 , utg. af Reinhold Geijer, II (Upsala,1897), 103f, 124f, 140, 15 8.

15. Svante Nordin, 101. 16. Ibid., lOOf. 17. Se Johan Johansson, Äro anklagel-

seme mot tidehvarfvet för materialism ogrundade eller icke? (Sto ckholm, 1858). Claésons recension finns publicerad i Kristian Clacson, Skrifter, senare bandet (Stockholm, 1860), 63-103.

18. Johan Johansson, 12. 19. Ibid., 12f. 20. Ibid., 16. 21. Ibid. 22. Kristian Clacson, 79. 23. Ibid., 85. 24. Ibid., 92. 25. Carl Jonas Dahlbäck, Om Atomis­

men (Stockholm, 1857), 4. 26. Se Lennart Bromander, 25ff. 27. Ibid. 26ff. 28. Dagens Nyheter 28 o h 29/12 1869. 29. Ibid. 30. Ibid. 31. Ibid.

32. Ibid. 33. Lenna t Bromander, 28. 34. Se Svante Nordin, 59-76. 35. På 1860-talet ställde sig Nyblaeus

på Georg Brandes sida i den danska kulturkampen. Nyblaeus delade Bran­des uppfattning att tro och filosofi in te var två helt åtskilda principer. Trons sanningar var inte på något absolut sätt höjda över filosofins teoretiska förnuft.; Se Holger Ahlenius, Georg Brandes i svensk litteratur till och med 1890: Hans ställning och inflytande (Stockholm, 1932), 49f.

36. Axel Nyblaeus, Trenne religionsfi­losofiska uppsatser (Lund, 1874), 218f.

37. Pontus Wikner, Undersökningar angående den materialistiska verldsåskåd-ningen (Stockholm, 1870). 16.

38. Ibid., 29. 39. Svante Nordin, 107 och 132ff. 40. Reinhold Geijer, "Hegelianism

och positivism", i Lunds Universitets Års­skrift, Tom XVIII, Filo sofi (Lund, 1881-82), 18f.

41. Ibid., 19. 42. Ibid. 43. Ibid., 13. 44. Ibid. 45. Sigurd Ribbing, "Om fysikens för­

hållande till den fllosiflska spekulatio­nen", Inbjudningsskrift till installationen af Professoren i physiken Anders Jonas Ångström och prof essoren i medicinska och physiologiska chemien Sten Stenberg (Up-sala,1858), 16.

46. Frans von Schéele, Filosofiens upp­gift, metod och betydels e (Uppsala, 1899), 1.

47. Sven Nilssons dagbok är citerad från Gunnar Eriksson, "Till Wetenska-pernas Ära4: Svenska intryck från natur-forskarmötet i Berlin 1828", Lyc nos 1959, 99.

48. Ibid., 126. 49. Uppgifterna om de nordiska na­

tu rforskarmötena är hämtade från S. Jolins art. "Naturforskarmöten" i Nor­disk Familjebok (Stoc kholm, 1913).

50. Se Forhandlinger ved de skandina­viske Naturforskeres femte Möde der holdes i Kiöbenhavt ( Kiöbenhavn, 1849).

51. Ibid., 40. 52. Ibid., 32. 53. Sven Nilsson, "Promotorspro-

204

gram" (1853), i idem. Samlade smärre skrifter, 1, (Stockholm, 1875), 43f.

54. Debatten om läroverkens bild­ningsideal finns skildrad i Lars H. Nilehn, Nyhumanism och medborgarfost-ran: Åsikter o m läroverkets målsättning 1820-1880, Bibliotheca Historica Lun-densis XXXIII (Lund.1975).

55. Vid t.ex. det 1 l:e skandinaviska naturforskarmötet i Köpenhamn 1873 talade medicinprofessorn Axel Key om nödvändigheten av en reformering av utbildningen. Den hyllning s m Key gav naturvetenskapen fick inte stå oemotsagd. Pedagogisk tidskrift kontra-de: "Det är inte mycket vunnet, om vi hafva afkastat de klassiska språkets tyranni för att duka under för naturve­tenskapens"; "Är professor Keys ford­ran på reform af den naturvetenskapliga undervisningen berättigad?". Pedago­gisk tidskrift 11 ( 1875).

56. Forhandlingene ved de skandina­viske Naturforskeres 1 l:te Möde i Kjöben -havn 1873(Kjöbenhavn,1874), 181.

57. Ibid., 179. 58. Ibid., 182. 59. Elin Hedenius. "Ur studentlivet

kring ett professorshem i 80-talets Upp­sala" Hågkomster och livsintryck XVII (Uppsala,1936), 95.

60. Lennart Bromander, 30f. 61. Per Hedenius, "Några ord om nu­

tidens materialism och den medicinska forskningen". Upsala läkareförenings för­handlingar, V (1869-1870), 569.

62. Ibid., 574. 63. Ibid., 577. 64. Ibid. 65. Ibid., 583. 66. Ibid., 584. 67. Sven Nilsson, "Promotorspro-

gram", 51. 68. Ett porträtt av Hetzius tecknar

Carl M. Fürst i "Magnus Gustaf Retzi-us", i Vetenskapsakademiens Årsbok 1921 (Stockhom,1921), 241-288.

69. Gustaf Retzius, Biografiska anteck­ningar, I, (Uppsala, 1933), 144.

70. Ibid. 71. Ibid., 148. 72. Ibid., 151. 73. Ibid., 149. 74. Gustaf Rezius, "Om de äldsta spå­

ren af menniskans tillvaro på vår jord".

Ur vår tids forskning . 5 (Stockholm, 1873), 5.

75. C.W. Blomstrand, "Naturens grundämnen i deras inbördes förhål­lande till hvarandra. Ur vår tids forskning, 14 (Stockholm, 1875), 72.

76. Ulf Wittrock, Ellen Keys väg från kristendom till livstro (Uppsala, 1953), 259. Den religiösa liberalismen kommer att behandlas i nästa kapitel.

77. Frithiof Holmgrens biografi har i flera sammanhang tecknats av Ragnar Granit. Se t.ex. idem., "Frithiof Holm­gren", i Levnadsteckningar över Kungl. Svenska vetenskapsakademiens ledamöter, 9 ( Stockholm, 1955-67),683-698.

78. Citerad från Hjalmar öhrvall, "Frithiof Holmgren: Ett minnesblad", i Upsala Läkareförenings Förhandlingar, ny följd B III (1897-98), 207. Ö hrvall uppger att det citerade stycket ingick i en opublicerad föreläsning från hösttermi­nen 1893.

79. Frithiof Holmgren, "Om fysiolo­gien, de fysiologiska institutionerna och fysiologerna i våra dagar", Upsala Lä­kareförenings Förhandlingar III (1867), 6.

80. Ragnar Granit, 695ff, 81. Frithiof Holmgren, "Fysiologien i

vår tid". Framtiden: tidskrift för foster­ländsk odling I (1868), 226.

82. Ibid., 147. 83. Ekstrands vittförgrenade aktivite­

ter som både akademiskt och praktiskt verkande kemist skildras i A rne West-gren, "Åke Gerhard Ekstrand", i Svenskt biografiskt lexikon, 13 (Stockholm,1950), 178-182.

84. Å.G. Ekstrand, "Om utsträckning­en och arten af menniskans kunskap om naturen". Ny svensk tidskrift 1(18 80).

85. Ibid., 23. 86. Ibid., 25. 87. Ibid. 88. Ekstrand, 33. 89. Cleves vetenskapliga karriär

snabbporträtteras i Uno Boklund. "Cle­ve, P.T.", i Diet. of Scient. Biography, III (New York, 1971), 321f. Se ockå H. Euler, "Per Teodor Cleve", i Vetenskapsakade­miens årsbok 1906 (Stockholm, 1906), 187-217.

90. P.T. Cleve, "Naturforskningens re­sultat och mål", i Ny svensk tidskrift 1 (1880), 393.

205

91. Astrid Cleve von Euler. "Frän min barndoms och ungdoms Uppsala". Hågkomster och livsintryc k XVIII (Upp­sala, 1937), 161.

92. P.T Cleve, 393. 93. Gunnar Eriksson. "Motiveringar

för naturvetenskap". Lychnos 1971 -1972. 163.

94. Biografiska uppgifter om Gyldén är hämtade frän Bertil Lindblad. "Hugo Gyldén", i Levnadsteckningar över Kungl svenska vetenskapsakademiens ledamöter, 7 (Stockholm,1939-1948), 1-14.

95. Karl Warburg, Viktor Rydberg: En levnadsteckning, senare delen (Stock­holm, 1900), 633f.

96. "Hugo Gyldén", Autografier och porträtt af framståe nde personer, ser. 1, h ft 4, ed. Per Lindell (Stockholm,1890).

97. Förhandlingar vid de skandinaviska naturforskarnas tolfte möte i Stockholm 7-14 juli 1880 (Stockh olm. 1883). 58 och 108.

98. Om darwinismens genombrott som vetenskaplig teori och dess roll i den svenska samhälls-.kultur- och reli­gionsdebatten kan man läsa i bla. Gun­nar Broberg. "Darwinismen och utveck­lingsläran". i 17 uppsatser i svensk idé- och lärdomshistoria (Uppsala. 1980); Ulf Da­nielsson. "Darwinismens inträngande i Sverige",! och II; Asta Ekenvall, "Eva Fiyxell, darwinismen och kvinnofrå­gan", i Vetenskapens träd: Idéhistoriska studier tillägnade Sten Lindroth, (Stock­holm, 1974) och Tord Simonson, Face to Face with Darwinism: A Critical Analysis of the Christian Front in the Later Nine­teenth Century.

99. Ulf Dan ielsson, I, 177f. 100. "Jag vet. att denna lära ej af dig

bifalles. Jag tror. att du anse den leda till materialism, mekanism och slikt"; Nils J. Andersson till Emil Key 1/11 1868. Kungliga bibioteket Ep. K.2.1 ett annat brev avsänt samma dag. denna gång till Harald Wieselgren. förutspår Anders­son att ett tal han förbereder till en sammankomst i Vetenskapsakademien skall förorsaka klander för materialism.; Nils J. Andersson till Harald Wieselgren 1/11 1868, KB, Ep. V 20:1.

101. Se Thorild Wulff, "Fredrik Wil­helm Christian Areschoug, i Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens Årsbok

1910 (Stockholm.1910). 339-356 och Bengt Lidforss, "F.W.C. Areschoug" (1908), i Utkast och Silhuetter, 2:a uppl. (Malmö,1922).

102. F.W.C. Areschoug, Charles Dar­win: Ett minnesblad (Lund 1883), 38.

103. Ibid., 38f. 104. Thorild Wulff, 349.

Kapitel 6 1. Ett arbe te som på ett övergripande

sätt analyserar de argument som fram­förs från den kristna sidan i debatten om naturvetenskapens kompetensområde är Tord Simonson, Face to Face with Darwinism.

2. Se Erik Petzäll, Straussdebatten i Sverige (Stockholm, 1936), 363f.

3. Anton Nyström, Kristendomen och den fria tanken (Stockholm, 1908), 437.

4. En systematisk analys av relationen mellan biologi och religion under 1800-talet finns i lan G. Barbour, Issues in Science and Religion (London,1966), 80-114. Om förhållandet mellan darwinism och teologi i Sverige, se Tord Simonson.

5. Tord Simonsson, 27-33. 6. Se t.ex. C arl Norrby, "En blick på

den apologetiska litteraturen i vårt land". Tidskrift för kristlig tro och bildning 1 (1883), 71.

7. U.L. Ullman. "Tro och vetande". Ibid.. 3(1885), 16f.

8. Teologisk tidskrift 15 (187 5), 24. 9. Se tex. argumenteringen i J.H.

Björnström, Om den mosaiska Skapelse­historien och dess förhållande till Natur­forskningen (Upsala,1863).

10. Teologisk tidskrift 5 (1865), 25 3. 11. Ibid. 12. Ibid., 285. 13. Svensk Luthersk Kyrkotidning 2

(1878), 28. \4. Bibelforskaren: Tidskrift för skrift-

tolkning och praktisk kristendom 12 (1895), 52.

15. Ibid., 53. 16. Holger Ahlenius, 47. 17. S.L.B., " Immanuel Kants förhål­

lande till den filosofiska teologien". Teo­logisk Tidskrift 16 (1876), 356f.

18. J.M. Lindblad. "Om vår tids fient­

206

lighet mot kyrkan" Teologisk Tidskrift 15 (1875), 24.

19. J.M. Lindblad. 28. 20. K.H. Gez. von Schéele. "Om för­

hållandet mellan den evangeliska kris­tendomen och den moderna kulturen" Teologisk tidskrift 8 (1868), 256.

21. Om den religiösa liberalismen hos några inflytelserika tänkare, se Edvard Rodhe, Den religiösa liberalismen: Nils Ignell, Viktor Rydberg, Pontus Wikner (Stockholm,1935).

22. Henrik Schück & Karl Warburg, Illustrerad svensk Litteraturh istoria, 6, 3:e uppl. (Stockholm, 1930), 62.

23. Von Bergens filosofiska och reli­giösa hållning har kallats "nyrationa-listisk" och "nyprotestantistisk". Hans viktigaste inlägg i teologiska frågor, där han bl.a. förnekar Kristi gudom, finns samlade i Carl von Bergen, Frågor pä dagordningen: Afltandlingar och fåredrag. I (Stockholm,1881). Biografiska uppgif­ter innehåller John Landquist, "Carl Fredric Berndt von Bergen" i Svenskt Biografiskt Lexikon, 3, (Stockholm,1922), 449-452.

24. Carl von Bergen, "Prestläran och den fria forskningen". Framtiden 4 (1871), 550.

25. Ibid, 264. 26. Framtiden 10 (1877). Här citerad

från Ulf Wittrock, Ellen Keys väg från kristendom till livstro, 187. Eva Fryxells kompromissvänliga inställning till ti­dens strider manifesterade sig också i hennes syn på darwinismen och kvin­nofrågan.; Se Asta Ekenvall, "Eva Fryx-ell, darwinismen och kvinnofrågan".

27. Se Karl Warburg, "Carl Fredrik Bergstedt: Ett blad ur vår litterära och politiska historia", i Nordisk Tidskrift (1903), 79-102. Det bör påpekas att Berg­stedt av många andra liberaler, med betydligt mer romantik, litteraturförstå­else och utopism i bagaget, ansågs vara en fyrkantig utilist. Inte minst hans fanatiska beundran för den engelska empirismen och kampanjerna mot ro­manläsning lär ha bidragit till att forma den uppfattningen.

28. Se Samtiden 1 (1871), 35 8fT, 374 fT och 390fT.

29. Ibid., 653. 30. "En lekman", Hvad vi veta, h vad vi

tro och hvad vi vilja: Tanka r och frågor (Stockholm, 1878), 14.

31. Ibid., 25. 32. Ibid., 32. 33. Ibid., 33. 34. Lennart Bromander, 40. 35. S. G. Svensson, 88. 36. Ulf Wittrock, 155fï. 37. Framtiden, ny följd, 1 (1877), 268 . 38. Stockholms Dagblad 13/3 1878 39. Ibid., 10/4 1878. Vid böljan av

1880-talet kom von Bergen att möta anklagelser för att själv ha gjort sig skyldig till de övertramp han kritiserade på 1870-talet. Av en grupp finska veten­skapsmän, bestående av en medicinare, en matematiker och en zoolog, fick han höra att han missbrukat naturveten­skapen för sina egna syften som var riktade mot kristendomen: "Vi måste uttala vårt ogillande öfver hans försök att genom ett frasrikt språk fånga en lättledd allmänhet till tro på det han framställer såsom naturvetenskapens resultat, och till tro på de metafysiska slutsatser, hvilka han ur dem godtyckligt drager."; Edv. Hjelt, ER. Neovius, O.M. Reuter, "Herr von Bergens naturveten­skap", i Vetenskapen och Herr Carl von Bergen (Helsingfors,1884), 1. Exakt sam­ma kritik kommer von Bergen själv vid böljan av 1890-talet att rikta mot 80» talets radikaler.

40. Ulf Wittrock, 155fT. 41. Ibid., 153. 42. Ellen Key, "Dagbok under resan

med professor Retzius 1879". N.l, Kung­liga biblioteket. Ellen Keys saml 2:3.

43. Ibid. 44. Ibid. 45. Ulf Wittrock. 154. 46. Om Viktor Rydbergs religiösa li­

beralism. se Edvard Rodhe. 349-390. Engagerande läsning, bla. om Rydbergs politiska inställning, erbjuder Rolf Lindborgs essä, Viktor Rydbergs Kantat (Lund,1985). En mycket innehållsrik studie av Rydbergs religiösa utveckling är Einar Elg, Viktor Rydbergs ställning till religion, kristendom och kyrka (Lund, 1928).

47. Einar Elg. 46ff. 48. Viktor RydbergTDen nyaste teo­

logiens historia" (1858). idem. Skrifter, XIV ( Stockholm.1899). 118.

207

49. Citerad från Karl Warburg, Viktor Rydberg, I, 202.

50. Viktor Rydberg, "Om vår tids på­stådda materialism" (1858), i Skrifter, XIV, 460.

51. Marshall Berman, All that is Solid Melts into Air: The Experience of Modernity (1982) (London, 1983), 13f.

52. Rolf Lindborg, 62ff. Jfr Tord Hall. Naturvetenskap och Poesi (Stockholm, 1981), 44f.

53. Viktor Rydberg, "Om vår tids på­stådda materialism", 456f.

54. Karl WarburgJ, 276. Alf Nyman har framhållit att den Yngre Fichte som kunskapsteoretiker var "betydligt häm-ningsfriare i fråga om det transcenden-ta, dess vetbarhet och åtkomlighet för oss. Han utrustar oss enkom härför med ett kunskapsverktyg högre än det. Kant tordes tillerkänna oss".; Alf Nyman, "Viktor Rydberg och Fichte den Yngre", Vetenskapssocietetens i Lund Årsbok 1967 (Lund, 1967), 13.

55. Einar Elg, 94. 56. Warburg, II, 430. 57. Schück & Warburg, 7, 24. 58. Öijan Lindberger, Prometeustan-

ken hos Viktor Rydberg, I (Stockholm, 1938), 108.

59. "1888 öppnade sig emellertid plötsligt fullt synlig en klyfta mellan Rydberg och den unga vänsterradika­lismen. Anledningen var den bekanta tryckfrihetsprocessen mot Hjalmar Branting, i vilken Rydberg spelade en roll som juryman."; Gösta Löwendahl, Viktor Rydberg och hädelsemålet mot Branting", Svensk Litteraturtidskrift 24(1961), 110. Se också Rolf Lindborg, Viktor Rydbergs Kantat, 68f.

60. Edvard Rodhe, 354. 61. Viktor Rydberg citerad från Ibid.,

388. 62. Robert Höckert, "Utgifvarens för­

ord", i Viktor Rydberg, "Föreläsningar öfver materialism och idealism: hållna i Göteborg höstterminen 1876", i idem.. Filosofiska föreläsningar (Stockholm, 1900), XIV.

63. Rydberg citerad från Karl War­burg, II, 437.

64. Robert Höckert, XV. 65. Viktor Rydberg, "Föreläsningar

öfver materialism och idealism", 28.

66. Om ögat påverkas av tryck så skapas inte bara en tryckupplevelse utan vi f år också en ljus- eller färgför­nimmelse. Se t.ex. Maurice Mandel­baum, 292ff.

67. Viktor Rydberg, "Föreläsningar öfver materialism och idealism", 32f.

68. "Den idealistiska filosofiens läror och människans idealer och öfversinn-liga förhoppningar ha således intet att frukta af naturvetenskapens upptäckter, när dessa rätt fattas och förstås."; Ibid., 96.

69. Ibid., 104. 70. Tord Hall, 37-45. 71. "Huru än menniskan tillkommit

och blifvit hvad hon är; visst är att hon är ett metafysiskt och religiöst anlagt väsen. Hvad som tillhör tiden trängtar i henne till det eviga och vill i och genom henne varda medvetet om detta."; Viktor Rydberg till Urban von Feilitzen 21/10 1883, i idem.. Brev, 111:1882-1895 (Stock­holm, 1926), 33.

72. Viktor Rydberg till Frithiof Hom-gren 11/1 1889, i Ibid., 84.

73. Viktor Rydberg till Leon Ljung­lund 14/9 1888, i Ibid., 82.

74. Det intellektuella sällskapet be­stod bl.a. av Hugo Gyldén, Axel Key, Sonja Kovalevsky, Vilhelm Leche, Gus­taf Retzius, Robert Tigerstedt och Gösta Mittag Leffler; Karl Warburg, 633.

75. Viktor Rydberg, "Ting och feno­men ur empirisk synpunkt" (1890), i Skrifter, XII (Stockholm,1898), 31.

76. Idem., "Den mekaniska världsteo­rin" (1894), i Ibid., 99.

77. "Af två natu rforskare, som samar­beta för ett visst problems lösning, kan den ene som privatman vara materialist, den andre idealist. Det hindrar dem icke att som fackmän vara af alldeles samma tanke rörande medlen till problemets lösning: experimenternas art och följd och de slutsatser, som logiskt äro att draga af experimentens utslag."; Ibid., lOlf.

78. Ibid., 87. 79. Karl Warburg,», 638. 80. Cit. från Germund Michanek, -

Skaldernas konung: Oscar II, litterature n och litteratörerna (Stockholm, 1979), 121. Se ocskå Kurt Johannesson, "Männi­skan, naturen och myterna", i Naturen

208

som symbol eds. Jens Alwood m.fl. (Stockholm,1983), 98ff.

81. Karl WarburgJI, 639.

Kapitel 7 1. Gunnar Richardsson, Kulturkamp

och klasskamp: Ideologiska och sociala motsättningar i svensk skol- och kulturpo­litik under 1880-talet, 57. Richardssons avhandling har varit betydelsefull för mig genom sin breda skildring av åtti-talets kulturliv. Annan viktig referens­litteratur som jag vill nämna inlednings­vis är Melker Johnson, En ättitalist: Gustaf af Geijerstam 1858-1895 (Göte­borg, 1934) och Per Arne Tjäder, Det unga Sverige: Ättita lsrörelse och genom­brottsepok (Lund,1982).

2. Vi får inte glömma att över hela Europa var de gamla regimerna och den gamla kulturen förhärskande ända fram till första världskriget, trots den utma­ning industrialism, liberalism och so­cialism innebar; Se Arno J. Mayer, 77te Persistence of the Old Regime: Europe to the Great War (New York,1981).

3. Antonio Gramsci, En kollektiv intel­lektuell (1948-51), sv. övers. (Staffans-torp,^?), 144.

4. Oscar II till Snoilsky 5/12 1883. Citerad från Svenska brev: Frå n Birgitta till August Strindberg, red. Knut Hagberg (Stockholm,1942), 170.

5. Melker Jonsson, 6. 6. N.J. Göransson, "Några minnen av

Sigurd Ribbing", Hågkomster och livsin­tryck 18 (Stockholm,1937), 113.

7. Fredric Bedoire och Per Thullberg, Stockholms universitet 1878-1978 (Stock­holm, 1978), 19f.

8. Ibid., 35. 9. Om åttitalet som ett "tidstypiskt

tänkesätt", se Gunnar Aspelin, Tanke­historiens problem (Stockholm,1970), 167ff.

10. Steffens biografi tecknas i Åke Liliestam, Gustaf Steffen: Samh ällsteore-tiker och idépolitiker (Göteborg, 1960).

11.G.F. Steffen, "Om verldsåskåd-ningar. Ett fragment nyaste tysk filoso­fi", Framåt 3(1888), 148f.

12. Se Gunnar Richardsson, 94ff.

13. Tidskrift för kristlig tro och bildning 11 (1893), 155.

14. J.A. Englund, "Kristendomen och kulturen". Teologisk tidskrift 23 (1883), 2.

15. Ibid. 16. Tidskrift för kristlig tro och bildning 1

(1883), 1. 17. Se t.ex. Aug. Quennerstedt, "Kam­

pen om tillvaron: En granskning" (1898-99), i idem.. Strödda sk rifter I, (Lund, 1919), 201-292.

18. Bengt Lidforss, "Akademiska un­dantagsgubbar", Arbetet, 21/1 1903, i idem.. Samlade skrifter: Minnesupplaga, VI (Malmö,1923), 27.

19. Tidskrift för Kristlig Tro och Bildning 1(1883), 237.

20. Tidskrift för Kristlig Tro och Bild­ning, 12 (1894), 245.

21. Se Alf Kjellén, Bakom den officiella fasaden: En studie över Carl David af Wirséns personlighet (Stockholm,1979).

22. Schück & Warburg, 7, 58. 23. Post- och Inrikes Tidningar, 6/4

1884, 3. 24. Ibid. 25. Ibid. 26. Om Positivistiska samfundet kan

man läsa i Tore Frängsmyr, "Den unge Anton Nyström och positivismen", -Lychnos 1963-1964. Den radikala stu­dentföreningen i Uppsala skildras un­der sitt första årtionde i Otto von Zweig-bergk. Studentföreningen Verdandi 1882-92: Ett stycke kulturhistoria från Upsala (Uppsala, 1892).

27. Fäderneslandet 15/9 1889. 28.0.C. Sylwan, Naturvetenskap eller

Metafysik?: En lifsfrågaförskola och bild­ning (Stockholm,1881), 172.

29. Ibid., 16. 30. Ibid., 173. 31. Ibid., 177. 32. Se Tore Frängsmyr, "Den unge

Anton Nyström", 108fî. 33. C.F. Bergstedt i Samtiden 3 (1873),

791 ff, Viktor Rydberg, Skifter XIII, 161fT och Hans Forssell (främst om den engel­ske historiske positivisten H.T. Buclde), Svensk Literatur-Tidskrift 1872,216fT och 503fT.

34. Tore Frängsmyr,"Den unge Anton Nyström", 97.

35. Anton Nyström, 1859-1929, En 70 års historia: per sonliga minnen och iakt­

209

tagelser ( Stockholm, 1929), 102f. 36. Anton Nyström. Den gamla tiden

inför den nya: positivistiska dialoger (Stockholm, 1875). 90.

37. Se Ulf Danielsson, "Darwinis­mens inträngande i Sverige" II. 3UfT.

38. Ibid., 314. 39. Strömer tillhör en av de bortglöm­

da pionjärerna i den svenska radikalis­mens historia. Kortfattade biografiska uppgifter finns i Uno Dalén, "Strömer", i Svenska Män och kvinnor, 7 (Stockholm, 1954), 288 och i Hjalmar Branting, "N.H. Quiding - Hjalmar Strömer" (1886), i idem.. Tal och skrifter, X (Stockholm, 1929).

40. Hjalmar Strömer, "En sekund i evigheten eller verldarnes uppkomst, bestämmelse och undergång" (1882), i Varför hade Hjalmar Strömer sä bråttom? (Östersund,1981 ) 24.

41. Ibid. 42. Hjalmar Strömer, "Framtidsvink­

lar: En serie förpostfäktningar emot djefvulen, verlden och värt eget kött m.m. öppnade i Kongl. Vetenskapsaka­demien och afslutade i Blanches Teater, sedan jesuiterna under tiden med poli­sens tillhjelp, förfogat, det sådana saker ej vidare i den Kongl akademien måste få angripas" (1884), Ibid., 34.

43. Ibid. 44. Hjalmar Strömer, "En naturfors­

kares trosbekännelse: Aforismer om otron i vår tid'" (1884), i Ibid., 64.

45. Idem., "En sekund i evigheten", ibid., 24.

46. Rolf Lindborg, Maskinen männi­skan och doktor La Mettrie: l'Homme machine på svenska med inledning och kommentarer (Lund,1984), 38.

47. Ibid., 41. 48. Sven-Eric Liedman, Den organiska

livet i tysk debatt, 241. 49. Citerad från Bengt Lidforss, "Axel

Danielsson: En levnadsteckning och karaktäristik", i Axel Danielsson, Skrif­ter, utg. Bengt Lidforss (Malmö, 1908), XXVI.

50. En översiktlig framställning av socialdemokratins konflikt med kyrkan finns i Carl-Henrik Grenholm, "Folkets opium?", i Tvärsnitt % (1986), 14-21.

51. Bengt Lidforss, "Axel Danielsson", XXIII.

52. Citerad från C.J. Björklund, En fritänkares levnadssaga: Viktor Lenn-strand, banbrytare för den fria tanken bland Sveriges folk. Nordens apostel för avkristning. (Stockholm. 1926), 39.

53. Citerad från Ibid. 45. 54. Om Hjalmar Brantings kulturella

gärning har Ture Nerman skrivit två arbeten: idem., Hjalmar Branting, kultur­publicisten (Stockholm, 1958) och idem., Hjalmar Branting, fritänkaren (Stock­holm,^).

55. Hjalmar Branting. "Vän eller fi­ende?" Socialdemokraten 10-24/11 1888, i idem.. Tal och skrifter i urval, I (Stock­holm, 1926), 137.

56. G.F. Steffen, "Om verldsåskåd-ningar", 110. Vid den här tiden förenade Steffen marxismen med det han ansåg vara den naturvetenskapliga kunskaps­metoden. Någon artikulerad metafysisk materialism anslöt han sig inte till. Men visst skrev han att människans tänkan­de var en produkt av "tänkeapparaten" och den yttre verkligheten. Steffen var påverkad av den österrikiske socialisten Herman Bahr, som han träffade i Berlin vid mitten av 1880-talet. Steffen översat­te också delar från en av dennes skrifter till svenska under titeln Individualism och socialism; Åke Liliestam, 21.

57. Hjalmar Branting., "Den moderna materialismen". Julfacklan 1895, i ibid., 123.

58. Ibid., 122. 59. Gustaf Steffen, 111. 60. Ibid., 124. 61. Idem.,"Litet filosofi". Socialdemo­

kraten 5/11 1895, ibid., XI, 205. 62. Ibid., 207. 63. Idem., "Den moderna materialis­

men", 126f. 64. Ibid., 127. 65. Gustaf Steffen, 148. 66. Lidforss' mycket mångfasetterade

liv och verksamhet skildras i Nils Beyer, Bengt Lidforss: En levnadsteckning (Stockholm,1968). En studie som beto­nar Lidforss* estetiska intressen är Erik Vendelfelt, Den unge Bengt Lidforss: En biografisk studie med särskild hänsyn till hans litterära utveckling (Lund, 1962). Den vetenskapliga sidan av Lidforss* aktiviteter behandlas i Ragnhild Karls­son, Bengt Lidforss och botaniken: En

210

Studie av hans populära och vetenskapliga arbeten mot bakgrund av dåtida filosofi och naturvetenskap (Lund,1983). En stu­die som varit oundgänglig för mina syften har varit Rolf Lindborg. "Filoso­fen Bengt Lidforss", Lychnos 1973-74.

67. Axel Herrlin, "Bengt Lidforss och August Strindberg: En studie över deras tankegemenskap och förhållande till samtida naturfilosofiska och metafy­siska idéströmningar", i Bengt Lidforss: En minnesskrift, red. Einar Sjövall (Malmö, 1923), 55.

68. Bengt Lidforss, "Johan Jakob Bo-relius" (1903), i idem. Fragment och mi­niatyrer. 3:e uppl. (Malmö. 1923). 120.

69. JJ. Boreiius, "En blick pä den nuvarande filosofien i Tyskland" i Nor­disk tidskrift 2 (1879) , 309f.

70. Hjalmar Branting, "Bengt Lid­forss", Socialdemokraten 24/9 1913, i idem.. Tal och skrifter X 200.

71. Erik Vendelfelt, 64ff. 72. Uppgifter om detta opublicerade

inledningsanförande har jag hämtat från Axel Herrlin, Frän sekelslutets Lund (Lund,1936), 27fT,

73. Henry Drummond, Naturens lagar och andens värld, sv. övers, från 23:e upol. (Stockholm, 1891), 15.

74. Axel Herrlin, 28f. 75. Ibid. 30. 76. Bengt Lidforss, "Filosofi och na­

turvetenskap" (1901) i idem.. Vetenskap och världsåskådning (Malmö,1917). 103.

77. Idem., "Viktor Rydberg som filo-sor ( 1900), ibid., 9.

78. Ibid., 11. 79. Idem., "Filosofi och naturveten­

skap", ibid., 107. 80. Idem,. "Materialism och veten­

skap" (1913), ibid., 205. 81. Idem., "Det eviga livet" (1902),

ibid., 125. 82. Idem,, "Haeckel, Ostwald, Chwol-

son och - Vitalis Nordström" (1907), ibid., 182.

83. Ibid., 188. 84. Se t.ex. hans omfattande arbete

riktat mot den liberala teologin: Bengt Lidforss, Kristendomen förr och nu: En populärvetenskaplig framställning, 2:a uppl. (Malmö,1923).

85. Idem., "Våra sinnens erövringar", i Naturvetenskapliga kåserier, I, 3:e uppl.

(Malmö,1925), 231. 86. Idem., "Ernst Haeckel: Naturlig

skapelsehistoria" (1907), i Vetenskap och världsåskådning, 226.

87. Idem,. "Henri Bergsons filosofi" ibid., 191.

88. Sten Lindroth, "Åttiotalet in me-moriam", i Samtid och framtid 1 ( 1944), 19.

Kapitel 8 1. August Strindberg, Götiska rummen

(1904) (Stockholm.1983), 66. 2. Ibid., 69. 3. Karl af Geijerstam, Modern vidske­

pelse: Ett inlägg mot teosofi och spriritism (Stockholm.)892), 1.

4. Gunnar Brandeli, "Bakgntnd till sekelslutet", i Ny illustrerad svensk littera­turhistoria, 4 (Stockholm, 1967), 17.

5. Nils von Hofsten, "En student från sekelskiftet". Hågkomster och livsintryck, XIX (Uppsala,1938), 159.

6. Se August Strindberg, "Nutidens guldmakeri" (18%) och "Antibarbanis" (1894) i idem.. Samlade skrifter 27 (Stock­holm, 1917), 337-343 resp. 115-203. Strindbergs försök att hos Bengt Lid­forss finna stöd för sin "oortodoxa" naturvetenskap skildras i Axel He rrlin, "Bengt Lidforss och August Strindberg", i Bengt Lidforss: En minnesskrift ( Mal­mö, 1923), 74f. Jfr H.P. Blavatsky, Den hemliga läran: Sammanfattning av veten­skap, religion och filosofi (1888),I, sv. övers, ( Stockholm.1966), 499fT.

7. Nils von Hofsten. 159f. 8. Gottfrid Adlerz. "Om människans

ursprung". Studentföreningen Verdandis småskrifter, 1 (Stockholm, 1888), 56.

9. Jonas Akerstedt Den littera te arbe­taren, Bildningssyn och studieverksamhet i ABF, 1912-1930 (Uppsala,1967), 166.

10. Nils von Hofsten, 159. 11. Socialdemokraten 1/9 1888. 12. Stockholms Dagblad 23/4 1889 . 13. Vårt Land 3/6 1892. 14. Gunnar Eriksson, Kartläggarna,

203. 15. Om den "nya patriotismen" i se­

kelskiftets Sverige, se Staffan Björck, Heidenstam och sekelskiftets Sverige: Stu­

211

dier i hans nationella och sociala förfat­tarskap (Stockholm, 1946).

16. Gunnar Eriksson, Kartläggarna, 201. Jfr Tore Frängsmyr, Vetenskaps­mannen som hjälte, 162-177.

17. Lennart G. Svensson, Från bild­ning till utbildning, III: Universitetens omvandling från 1870-talet till 1970-talet (Göteborg, 1980), 88f.

18. Ibid., 15. 19. Anton Nyström, Kristendomens

strid mot den vetenskapliga kulturen (Stockholm,1892), 7.

20. Charles Richet, "Om hundra år: Sannolikhetsberäkningar om nationer­nas framtida utveckling". Populär-veten­skapliga afhandlingar 5 (Stockholm, 1893).

21. Ibid., 113. 22. Frithiof Holmgren, "Fysiologiska

institutionen", i Uppsala Universitet 1872-1897, II, 129.

23. Hans biografi är tecknad av Alf Nyman i Hans Larsson (Stockholm, 1945).

24. Bengt Lidforss, "Idéer och mak­ter", i idem. Utkast och silhuetter (Mal­mö, 1922), 105.

25. Hans Larsson, "Det filosofiska och det naturvetenskapliga tidsskedet" (1894), i idem. Studier och meditationer, 5:e uppl. (Stockholm,1920), 106.

26. Ibid. 105. 27. Ibid. 106. 28. Ibid., 110. 29. Tillförlitlig, men kortfattad, är

framställningen av Vitalis Norströms filosofiska utveckling i Svante Nordin, Den Boströmska skolan, 141-148. En om­fattande, men okritisk, hyllning till en mästare finns i Ernst Liljedal, Vitalis Norström: Hans liv och verk, I-II (Stock­holm, 1917-18).

30. Idem., Om natursammanhang och frihet (Göteborg, 1895), 23.

31. Ibid., 55. 32. Idem., Hvad innebär en modern

ståndpunkt i filosofien? (Göteborg, 1898), 25.

33. Idem., Naturkunskapens själfbesin-ning: En kunskapskritisk undersökning (Stockholm,1907), 60.

34. Idem., Materialismen inför den mo­derna vetenskapen (Uppsala,1890), 61.

35. Ibid., 70.

36. Idem., Ellen Keys tredje rike: En studie öfver radikalismen (Stockholm, 1902), 28f.

37. Maurice Mandelbaum, 18. 38. Pontus Fahlbecks tal vid Riksför­

bundet för sedlig kultur har jag tagit mig friheten att citera från Bengt Lidforss, Polemiska inlägg (Malmö, 1913), 155.

39. Ibid. 40. J.A. Eklund, "Om vetenskap", -

Svensk tidskrift 3 (1893), 478. 41. Ibid., 479. 42. Ibid., 480. 43. Ibid. 44. J.A. Eklund, "Några tankar om

nervlifvet och det sedliga, i Svensk tid­skrift 1 (1890),6.

45. Ibid. 46. "Bergen åberopade experiment

över somnambulism och clairvoyance samt spiritistiska fenomen såsom veten­skapligt giltiga bevis för tillvaron av en andevärld och själens odödlighet."; Ingemar Nilsson och Jan Bärmark, "Forskning om det övernaturliga: Från spiritism till ESP-fenomen", i Idé och lärdom (Lund,1972), 247.

47. A.F. Åkerberg, "Materialism och teosofi", i Framåt nr. 10 1887, 156.

48. Nilsson & Bärmark, 248. 49. A. F. Åkerberg, 156. 50. Carl von Bergen, Vårt reaktionära

'Unga Sverige':Nutidsbetraktelser (Stock­holm, 1890),6.

51. Ibid., 99. 52. Ibid., 148. 53. Karl af Geijerstam, 190. 54. Knut Wicksell, Vetenskapen, Spiri­

tismen och herr Carl v. Bergen (S tock­holm,^), 8.

55. Monismen i det svenska sekel­skiftets livsåskådningsdebatt behandlas i bl.a. Ulf Wittrock, 341-366; Bengt Brundin, "Studier i Karl-Erik Forss­lunds roman Göran Delling", i Litteratur och samhälle, Meddelanden från avd. för litteratursociologi vid litteraturveten­skapliga inst. i Uppsala, 7, (1971), 4325ff och Bosse Sundin, "Ljus och Jord!: Natur och kultur på Storgården", i Para­diset och vildmarken: Studier kring synen på naturen och naturresurserna, red. Tore Frängsmyr (Stockholm,1984), 335fï.

56. Hjalmar Söderberg, Martin Bircks ungdom: Berättelse (1901) (Stockholm,

212

1970), 59f. 57. August Strindberg, "Antibarba-

rus" (1894), i idem. Samlade skrifter, 27 (Stockholm,1917), 115.

58. Ulf Wittrock, 349. 59. Ur en av Ellen Keys antecknings­

böcker, citerad frän Ibid., 350. 60. Om monism och feminism, se El­

linor Melander, "Monism-Socialism-Feminism: En studie i Grete Meisel-Hess' författarskap, Wien 1900-1907, i Idéhistoriska uppsatser, 9 (Stockholm, 1985).

61. Ellen Key, Människan och Gud: Livslinjer, 11: 1 (1905), andra upplagan (Stockholm,1924), 167. Om de teoretiska grundvalarna för Ellen Keys tal om en ny renässans, se Ronny Ambjörnsson, Samhällsmodern: Ellen Keys kvinnoupp­fattning till och med 1896 (Göteborg, 1974), 195-214.

62. Ellen Key, Människan och Gud, 166f.

63. Uppgifterna om Svante Arrhenius har jag hämtat från Anna-Lisa Arrhe-nius-Wold, "Svante Arrhenius och ut­vecklingsoptimismen", i Vetenskapsaka­demiens årsbok för år 1959, bilaga, (Stockholm,1959), 65-100, Om Svante Arrhenius världsåskådning, se också Dick Haglund, "Svante Arrhenius och panspermihypotesen", i Lychnos 1967-1968.

64. Dick Haglund, 99. 65. Svante Arrhenius, Människan inför

världsgåtan: Olika tiders och folks åsikter om världsutvecklingen (Stockholm, 1907), V, 2 och 171.

66. Ernst Almquist, C.J.L Almquist: Studier öfver person ligheten (Stockholm, 1914), 19. Hur en gammal vetenskaps­man, som intensivt kände att han var i otakt med tiden, reagerade när han konfronterades med Arrhenius, kan man läsa i Aug. Quennerstedt, "Männi­skan inför världsgåtan" (1907), i idem.. Strödda skrifter, I, 333-354.

67. Anna-Lisa Arrhenius Wold, 82. 68. The Svedberg, "Självbiografi",

UUB, Svedbergsamlingen, okat., 41 f. Jag vill tacka Margit Svedberg för att hon tillåtit mig ta del av minnesanteckning­arna.

69. Ibid., 42. 70. Aug. G. Zethraeus, Tsätalätordens

vishetslära eller samhällsutvecklingens nya skede: Religion sfilosofiska och socialpoli­tiska anteckningar, del I-V (Stockholm, 1889-1900).

71. Se Socialdemokraten 7/12 1889,4/-tonbladet 12/7 1890 och 7/12 W\, Svens­ka Dagbladet 10/11 1891 och Birger Landén, "Ett försoningsförsök mellan idealism och materialism", i Sannings­sökaren \1 (\$93).

12. Arbetet 9/1 1890. Om den sista meningen betyder att Danielsson anslöt sig till Ostwalds energetiska monism vet jag inte. Men den bär otvetydigt spår av Wilhelm Ostwalds åsikt att det enda som har ontologisk existens i t illvaron är energien och dess omvandlingar.

73. Hjalmar Branting, "Aug. Zethrae­us", i idem. Tal och skrifter, X, 79.

74. Aug. G. Zethraeus, I, 102. 75. Zethraeus talade om "ett försjun­

kande i gudomsväsendet" och "sam­mansmälta och blifva ett" som för tan­karna just till panteismen.; idem., II, 111.

76. Arthur O. Lovejoy, The Great Chain of Being: A Study ofthe History ofan Idea (1936), (Cambridge, Mass.,1973), llff.

77. Karl-Erik Forsslund, Rymdsånger (Uppsala, 1909), 84. Jfr. Bosse Sundin, 336.

Kapitel 9 1. Om Hjalmar Öhrvalls verksamhet

som vetenskapsman och kulturdebattör, se Valfrid Spångberg, "Hjalmar öhr-vall", i Studentföreningen Verdandis små­skrifter 333 (Stockholm ,1929) och Nils Friberg, "Hjalmar öhrvall - fysiolog och kulturradikal", i Nordisk Medicinhistorisk årsbok (1971). öhrvalls människosyn och upplysningsideologi porträtteras i Kjell Jonsson, "En nybadad renrasig svensk på ett blankpolerat furugolv i ett hus utan löss i ett genomskinligt sam­hälle där vetenskapen ser till att fabri­kerna tillverkar foträta skor och ingen är sä dum att han på fotboll glor: Hjalmar öhrvalls person-, bostads-, mental- och rashygien såsom samhällsvision", i / framtidens tjänst: Ur folkhemmets idéhis­toria, ed. Roger Qvarsell (Stockholm,

213

1986). Sa marbetet mellan öhrvall och Knut Wicksell skildras i Torsten Gärd-lund, Knut Wicksell: Rebell i det nya riket (Stockholm,1956).

2. Studentföreningen Verdandis pro­tokoll 18 okt 1894, UUB, Studentföre­ningen Verdandis samling.

3. Öhrvalls föredrag utgavs senare som en broschyr; Hjalmar öhrvall. "'De sju världsgåtorna4: Några ord om för­söken att uppdraga oöfverstigliga grän­ser för naturforskningen", I vår tids lifs-frågor , No.8 (1898), andra upplagan (Uppsala,1905). Det är den andra och översedda upplagan jag hänvisar till.

4. Ibid., 23. 5. Max Verworn, Allgemeine Physio­

logie (1894) (JenaJ909). 32. Verworn var psykisk monist i likhet med Mach. Allt som existerade var förnimmelser. Det vi kallar själ eller materia är bara ekono­miska samlingsbegrepp för olika former av sinnesintryck.

6. Hjalmar öhrvall. "De sju världsgå­torna", 16.

7. Se Wilhelm Ostwald, Energi, sv. övers (Stockholm.1910). När den svens­ka översättningen publicerades hade energetikern Ostwald redan omprövat sin inställning och blivit anhängare av atomläran.

8. Se Elisabeth Crawford, "Arrhenius, the Atomic Hypothesis, and the 1908 Nobel Prizes in Physics and Chemist­ry", i ISIS 75 (1984), 503-522.

9. The Svedberg, "Självbiografi", 38. 10. C.W. Oseen, Atomistiska föreställ­

ningar i nutidens fysik: Tid, rum och materia (Stockholm,1919), 9f.

11. Svedberg, 48. Andra har menat att det var Einsteins artikel om den Brown-ska rörelsen frän 1905 som fick Ostwald att acceptera atomismen.; Jfr John T. Blackmore, 216f.

12. Se Emil Du Bois-Reymond, "Über die Grenzen des Naturerkennens", i Reden 1, Ulf.

13. Hjalmar öhrvall, "De sju världs­gåtorna", 21.

14. Konventionalismen var den filo­sofiska teori som ansåg att naturveten­skapens teoretiska begrepp var fritt val­da överenskommelser.

15. Hjalmar öhrvall, "De sju världs­gåtorna", 22.

16. Ibid., 25f. 17. "Denna skrift, som enligt vad som

meddelats mig inspirerats av samtal med den i vårt land på sin tid vittbekante fysiologprofessorn Hjalmar öhrvall"; Martin Fries förord, i Axel Hägerström, Filosofi och vetens kap (Stockholm, 1957), 9.

18. Axel Hägerström, Botanisten och filosofen: Om kunskapsfilosofiens nödvän­dighet (Stockholm, 1910), 19f.

19. Hjalmar öhrvall, "De sju världs­gåtorna", 27.

20. Ibid., 14. 21. Brev Hjalmar öhrvall-Knut Wick­

sell 31/12 1910, Hjalmar öhrvall-sam-lingen, Uppsala Universitetsbibliotek.

22. Hjalmar öhrvall. De sju världsgå­torna, 12.

23. Ingemar Nilsson, Själen i labora­toriet, 54f.

24. Hjalmar öhrvall. De sju värld sgå­torna, 12.

25. Ingemar Nilsson, 54. 26. Ibid., 53f. 27. James skrev ordagrant att skill­

naden mellan känslor och materiella rörelser "is somewhat less absolute than at first sight it seems"; William James, The principle s of psychology 1 (London, 1891), 147.

28. A.M. Quinton, 91. 29. Upsala Nya Tidning 18/3 1892. 30. Socialdemokraten 21/3 1892. 31. Upsala Nya Tidning, 21/3 och 23/3

1892. 32. Upsala Nya Tidning 16/3 18%. 33. Ibid. 34. Bengt Lidforss, "Gammal radika­

lism och ny" (1909), i Utkast och silhuet­ter; 56.

35. Brev Hjalmar öhrvall-Knut Wick­sell 31/12 1910.

36. Bengt Lidforss, "Kristendomen förr och nu: En populärvetenskaplig framställning" (1911), i idem. Samlade skrifter: Minnesupplagan IV, 361.

37. Brev H jalmar Öhrvall-Erik Hag­lund 21/7 1928.

38. Harald Höffding, Psykologi i om-rids paa grundlag af erf curing (1882) (Kö-benhavn og Kristiania, 1911), 76.

39. Brev Hjalmar Öhrvall-Knut Wick­sell, odat 1910, UUB.

40. Hjalmar öhrvall, "Skolans skil­

214

jande frän kyrkan", / vår tids lifsfàgorò no 22 (1902), 4.

41. Brev Hjalmar öhrvall-Knut Wick-sell 31/12 1910, UUB.

42. Ibid. 43. Ibid. 44. Se Alf Nyman, "Naturalism och

värdeidealism hos Allen Vannérus", i idem.. Filosofiskt och ofilosofiskt: Dags­verken i pressen (Stockholm,1935). Upp­lysande information om den egna filo­sofiska utvecklingen finns i Allen Van­nérus, Naturalism och andligt liv (Stock­holm, 1928). F ortfarande står Vannérus imponerande filosofiska produktion och vantar pâ en idéhistorisk uttolkare.

45. Hjalmar öhrvall, PM Vannérus, ms, UUB

46. Ibid. 47. Brev Hjalmar öhrvall-Knut Wick-

sell 31/12 1910, UUB. 48. Brev Karl-Erik Forsslund-Hjal-

mar Öhivall 12/4 1899, UUB. 49. Bengt Lidforss, "Hjalmar öhrwall:

'De sju världsgåtorna'" (1905), i idem. Vetenskap och världsåskådning, 220.

50. Brev Ca rl Vilhelm Ludvig Char-lier-Hjalmar Öhrvall 20/11 1898, UUB. Se också brev frän Magnus Blix till öhrvall 28/11 1898, UUB, där han säger sig vara fullkomligt övertygad av öhr-valls framställning.

51. En översiktlig framställning av Karl af Geijerstams liv och verksamhet finns i Ellen Keys inledning till Karl af Geijerstam, Efterlämnade skrifter (Stock-holm, 1899).

52. Nils von Hofsten, 160. 53. Karl af Geijerstam, "Om naturve­

tenskapernas betydelse för världsåskåd­ningen", Studentföreningen Verdandis småskrifter 65 (Stockholm^ 897), 15.

54. Ibid., 17. 55. Herbert Spencer, Utvecklingsläran

(1860), sv. övers. (Uppsala,1883), 41. 56. Ett porträtt av Charlier som veten­

skapsman och kulturpersonlighet teck­nas i Gunnar Malmquist, "Carl Vilhelm Ludvig Charlier", i Levnadsteckningar över Ku ngl svenska vetenskapsakademi­ens ledamöter, 9 (Stockholm,1955-67), 467-487.

57. C.V.L. Charlier, Kan religion finnas utan gudomlig uppenbarelse?: Föredrag i föreningen Studenter och Arbetare den

6 april 1895 (Upsala,1895). 58. Ibid. 20.

Kapitel 10 1.A.G. Högbom, Naturbetraktelser i

historiska perspe ktiv (Uppsala,1932). En levnadsteckning av Högbom som aka­demisk lärare och forskare finns i Per Geijer, "Arvid Gustaf Högbom", i Lev­nadsteckningar över Kungl. Svenska Ve­tenskapsakademiens ledamöter, 9, 1-22.

2. A. G. Högbom, 281. 3. Ibid. 4. Ibid. 5. Ibid., 284. 6. Jfr Ivar Harrie, Tjugotalet in memori-

am (Stockholm,1936), 111-158. 7. Se t.ex. Erik Sundström, Radikalism

och religiositet: En studie av tidsattityd och idébakgrund i Martin Kochs dikt­ning (Stockholm, 1961), 7-28 och Jan Sten kvist. Proletärskalden. Exemplet Rag­nar Jändel (Stockholm,1985), 203-233.

8. Se Gunnar Aspelin, "Tidsidéer och tidsideal", i De 50 åren i Sverige 1900-1950 III (Stockholm,1971), 25 och de inlägg som finns samlade i Det andliga nutids­läget och kyrkan, 1-3 (Stockholm, 1919).

9. Ibid. 10. E.M. Linderholm, Från dogmat till

evangeliet (1919) (Stockholm,1926), 16. 11. Ibid., 20. 12. Anders Nygren, Religiöst apriori:

Dess filosofiska förutsättningar och teolo­giska konsekvenser. Diss(Lund,1921),25.

13. Ibid., 253. 14. John Cullberg, Religion och veten­

skap: Till frågan om den systematiska teologiens grundläggning (Stockholm, 1930), 126.

15. Karl Josef Sundberg, Fädernas kyr­ka: En idéhistorisk studie i folkkyrkotan­ken hos J A Eklund mot bakgrund av sekelskiftets kulturdebatt (Stockholm, 1982), 45-52.

16. Se Jan Stenkvist, Den nya livskäns­lan: En studie i Erik Blombergs flkfaxtar-skap till och med 1924 (Stockholm,1968) och idem, Arnold Ljungdal Clarté och tjugotalet (Stockholm,1971).

17. Jan Stenkvist, Arnold ljungdal, 90. 18. Citerad från Ibid., 72

215

19. Arnold Ljungdal, 'Teologi och modem religiositet". Clarté 1926:3, i -Röda Pennor: En clartéantologi 1924-1964 (Stockholm,1965), 64f,

20. Ibid. Samma tes hävdade Arthur Engberg i *iâgra artiklar i Arbetet; Arhur Engberg, "Nyprotestantismens förfall". Arbetet 14/6 1919 och idem., "En modern ståndpunkt i teologin". Arbetet 15,18, 20 och 24/11 1919. Artiklarna finns tryckta i Arthur Engberg, Tal och skrifter, III (Stockholm,1945), 225-248.

21. Ernst Wigforss, Minnen: Före 1914 (Stockholm,1950), 114.

22. Ibid. 266. 23. Sigfrid Leander, Under arbetarin­

stitutets tak: 1880-1955 ( Stockholm, 1955), 138. Se också ibid. 147 och idem.. Från Anton Nyström till vi som vet mest (Karls-krona,1965), 162, 164 och 170.

24. Brev från Karl Otto Bonnier till Hjalmar Öhrvall 23/2 1927, i Albert Bonniers förlags arkiv, Stockholm. Inom Verdandi hade bl.a. den nye ord­föranden Hans-Krister Rönblom kriti­serat utgivningen och i Frisinnad Ung­dom skrev man: "Våra dagars männi­skor intressera sig för människor som Couè eller Henry Ford...Vi ha en olyck­salig kärlek till moderna' vetenskaper såsom psykologi och psykoanalys"."; B.v.F, "En verdandistrid", i Frisinnad ungdom 16 (1926), 4.

25. Citerad från Karl Hedlund, "Den svenska folkhögskolan under nitton­hundratalet: Några utvecklingslinjer", i Svensk folkhögskola under 75 ä r (Stock­holm, 1943), 165.

26. Ibid., 167. 27. Algot Ruhe, Socialism och Livsgläd­

je (Stockholm, 1910), 12. 28. Ibid., 13. 29. Denna moderation var dock inget

för Albert Einstein. Se Gerald Holton, "Mach, Einstein and the Search for Reality", i Darwin to Einstein , 246-257.

30. J.L. Heilbron, "Fin-de-siècle Phys­ics", 52 och Leszek Kolakowski, 134-153.

31. J.L. Heilbron, 53fT. 32. The Svedberg, "Självbiografi", 73. 33. Algot Ruhe, 13. 34. Brev Algot Ruhe till John Land­

quist 6/3 1912, John Landquistsamling-en. Kungliga Biblioteket.

35. Alf Ahlberg " Filosofiska och na­

turvetenskapliga problem: Ett försök till gränsreglering". Svenska Dagbladet 1/4 1924.

36. Robert Marc Friedman, "Nobel Physics Prize in perspective", i Nature 292 (1981), 795.

37. Ibid. 38. C.W. Oseen, "Determinism och

indeterminism", i Religion och kultur. Sveriges Religiösa Reformförbunds Tidskrift 1(1930), 154.

39. L. Heilbron, 66. 40. C.G. Santesson, "En självbekän­

nelse", i Religion och Kultur 2 ( 1931 ), 241. 41. Ibid. 42. Ibid. 43. Henrik Petrini, "Determinism el­

ler indeterminism?", i Religion och Kultur 2(1931), 105.

44. Ibid. 45. Ibid. 46. Tor Ragnar Gerholm, Fysiken och

människan: En introduktion till den mo­derna fysikens världsbild (1962) (Stock­holm,^), 39.

47. Ibid. 48. Axel Hägerström, "Framställning

av den egna filosofien" (1929), i idem.. Filosofi och vetenskap, 111.

49. Anders Wedberg, Filosofins historia 3: Från Bolzano till Wittgenstein (Stock­holm,^), 372.

50. Se t.ex. Adolf Phalén, ur "Die Phi­losophie der Gegenwart in Selbstdar­stellungen", vol 5 (1924), i idem.. Mindre arbeten (Lund,1979), 331 f, Axel Häger­ström. "Relativitetsteori och kunskaps­filosofi", i idem.. Filosofi och vetenskap, 183-242 och Alf Nyman, "Einstein- Berg-son-Vaihinger. Ett avvägningsförsök", i Festskrift tillägnad Hans Larsson den 18 februari 1927 (Stockholm,1927), 79-103.

51. Svante Nordin, Frän Hägerström till Hedenius, 58.

52. The Svedberg, "Självbiografi", 96f. 53. Ibid. 54. Svante Nordin, Från Hägerström

till Hedenius, 226. 55. Ragnar Liljeblad, "Fysikaliska

och filosofiska synpunkter på relativi-tetsteorien", i Festskrift till Anders Kari tz (Uppsala och Stockholm, 1946), 42.

56. Ragnar Liljeblad, "Den svenska universitetsfilosofien och den fysikalis­ka världsbilden", i Teknisk Tidskrift 67

216

(1937), 409. 57. Ibid., 412. 58. Ibid., 91. 59. Harald Nordensson, Einsteins re-

lativitetsteori och den fysikaliska verklig­heten (Stockholm, 1922).

60. Harald Nordensson, "Fri eller cen­surerad kritik inom vetenskapen?". Tek­nisk tidskrift 68 (19 38),65.

61. Idem.," Slutreplik till dr Ragnar Liljeblad", i ibid. 81.

62. Ragnar Liljeblad, "Slutreplik till dr Harald Nordensson", i ibid., 83.

63. Max Horkheimer och Theodor Adorno, Upplysningens dialektik: Filoso­fiska fragment (1944), sv. övers. (Göte­borg, 1981), 277.

64. Ludwig Wittgenstein, Tractatus Logico-Philosophicus (1921), sv. övers. (Stockholm,1962), 63f.

65. Se Allan Janik & S tephen Toul­min, Wittgenstein's Vienna (New York, 1973), 167-238.

66. Carl Bildt installationstal citerat frän Expressen 2/9 1986 .

67. Flera inlägg om begränsningen av den vetenskapliga forskningen och dess konsekvenser finns samlade i Limits of Scientific Inquiry, eds. Gerald Holton and Robert S. Morison (New York, 1978).

68. Paul Feyerabend, Ned med meto­dologin!: Skiss till en anarkistisk kun­skapsteori (1975), sv . övers. (Stockholm, 1977), 250f.

69. Dagens Nyheter 18/5 1986. 70. G. H. von Wrigh t. Logik, filosofi och

språk: Strömningar och gestalter i modern filosofi (Helsingfors,1957), 241.

217

Käll- och litteraturförteckning

Otryckt källmaterial Uppsala Universitetsbibliotek 1. Svedbergsamlingen

Svedberg, The, "Självbiografi", ( 1960-61), okat.

2. Studentföreningen Verdandis samling Studentföreningen Verdandis protokoll 18 okt. 1894.

3. öhrvallsamlingen Carl Vilhelm Ludvig Charlier-Hjalmar öhrvall 20/11 1898. Magnus Blix-Hjalmar öhrvall 28/11 1898. Karl-Erik Forsslund-Hjälm ar Öhrvall 12/4 1899. Hjalmar Öhrvall-Knut Wicksell 31/12 1910. Hjalmar Öhrvall-Knut Wicksell, odat. 1910. Hjalmar Öhrvall-Erik Haglund 21/7 1928. Hjalmar Öhrvall, "PM Vannérus", ms.

Kungliga Biblioteket Nils J. Andersson-Emil Key 1/11 1868, Ep. K.2. Nils J. Andersson-Harald Wieselgren 1/11 1868, Ep. V 20:1. Key, Ellen, "Dagbok under resan med professor Retzius 1879", L 41 2:3. Algot Ruhe-John Landquist 6/3 1912, L 33:1.

Albert Bon niers förlags arkiv Karl Otto Bonnier-Hjalmar Öhrvall 23/2 1927.

! författarens ägo Bayertz, Kurt, "Josef Dietzgens Kampf gegen das 'Ignorabimus'", otryckt

manuskript, Bremen, 1984. Bromander, Lennart, "Ludwig Büchner och uppsalaidealismen", otryckt

manuskript,uâ.

Tidningar och tidskrifter Aftonbladet 1890 » Arbetet 1890. Bibelforskaren 1895. Dagens Nyheter 1869,1986. Expressen 1986.

218

Framtiden 1877. Fäderneslandet 1889. Nature 1969. Nya Vexiöbladet 1906. Pedagogisk tidskrift 1875. Post- och I nrikes Tidningar 1884. Samtiden 1871,1873. Socialdemokraten 1888,1889,1892. Stockholms Dagblad 1878,1889. Svensk Literatur-Tidskrift 1872. Svensk Luthersk Kyrkotidning 1878. Svenska Dagbladet 1891. Teologisk tid skrift 1865,1875. Tidskrift för kristlig tro och bildning, 1883, 1893, 1894. Upsala Nya Tidning 1892, 18%. Värt Land 1892.

Tryckta källor och litteratur Ackerknecht, Erwin, Rudolf Virchow: Doctor. Statesman, Anthropologist (Madi-

son,1953). Adlerbeth, Gudmund, Tal om en filosofisk varsamhet vid n aturens betraktande

hållet vid praesidi nedläggande uti Kongl Vetenskaps-academien den 15 Maj i 1790 (Stockholm,1790).

Adlerz, Gottfrid, "Om människans ursprung". Studentföreningen Verdandis småskrifter 1 (Stockholm,1888).

Adorno, Theodor och Horkheimer, Max, Upplysningens dialektik: Filosofiska fragment (1944), sv. övers. (Göteborg, 1981).

Ahlberg, Alf, "Filosofiska och naturvetenskapliga problem: Ett försök till gränsreglering". Svenska Dagbladet 1/4 1924.

Ahlenius, Holger, Georg Brandes i svensk litteratur till och med 1890: Hans ställning och inflytande (Stockholm, 1932).

Aliotta, A., The Idealistic Reaction against Science (1912), eng. övers. (Lon-don,1914).

Almquist, Ernst, C.J.L Almquist: Studier öfverpersonligheten (Stockholm, 1914). Almqvist, Viktor, "Dagrar och skuggor". Hågkomster och livsintryck, 17 (Upp­

sala, 1936). Ambjörnsson, Ronny, Sam hällsmodern: Ellen Keys kvinnouppfattning till och

med 1896 (Göteborg,1974). Annerstedt, Claes, Upsala universitets historia, 3:1 (Uppsala, 1913); Bihang 2-4,

(Uppsala, 1910-1912). Areschoug, F.W.C., Charles Darwin: Ett minnesblad (Lund, 1883). Arrhenius, Svante, Människan inför världsgåtan: Olika tiders och folks åsikterom

världsutvecklingen (Stockholm,1907). Arrhenius-Wold, Anna-Lisa, "Svante Arrhenius och utvecklingsoptimismen".

Vetenskapsakademiens årsbok 1959, bilaga, (Stockholm, 1959). Arvidsson, Stellan, Thorild: Studier i hans ungdomsutveckling (Lund,1931). Aspelin, Gunnar, Tankehistoriens problem (Stockholm,1970). -, ^Tidsidéer och tidsideal". De 50 åren i Sverige 1900-1950, III (Stockholm, 1971). -, Tankens vägar: En översikt av filosofiens utveckling, I, (1958), (Lurtd,1977).

219

Austin, William H., The Relevance of Natural Science to Theology (London, 1976). Autografier och porträtt af framstående personer, "Hugo Gyldén", ser. 1, hft 3, ed.

Per Lindell (Stockholm, 1890). Baker, John R., The Controversy on Freedom in Science in the Nineteenth

Century", Society for Freedom in Science, Occasional pamphlet no. 22 (1962). Bakhtin, M.M., The Dialogic Imagination: Four Essays, eng. övers (Austin, 1981). Barbour, Ian G., Issues in Science and Religion (London, 1966). Basler, Otto, "Amerikanismus. Geschichte des Schlagworts", Deutsche Rund­

schau 56(1929-1930). Baumer, Franklin L. Modern European Thought: Continuity and Change in Ideas,

1600-1950 (New York,1977). Bayertz, Kurt, "Darwinism and scientific freedom: Political aspects of the

reception of darwinism in Germany 1863-1878)", Scientia 118 (1983). -, "Naturwissenschaft und Sozialismus: Tendenzen der Naturwissenschafts-

Rezeption in der deutschen Arbeiterbewegung des 19. Jahrhunderts", Social studies of science 13 (1983).

-, "Spreading the Spirit of Science: Social Determinants of the Popularization of Science in Nineteenth-Century Germany", Expository Science: Forms and Functions of Popularisation, ed. Terry Shinn and Richard Whitley (Dord-recht,1985).

Bebel, August, Kvinnan och socialismen (1879), sv. övers. (Stockholm,uå). Beckman, Anna, "Två svenska experimental fysiker på 1700-talet: Mårten

Triewald och Nils Wallerius", Lychnos 1967-1968. Bedoire, Fredric och Thullberg, Per, Stockholms universitet 1878-1978 (Stock-

holm,1978). Ben-David, Joseph, The scientist s role in society: A comparative study (Engelwood

ClifTs,1971). Bergen, Carl von, "Prestläran och den fria forskningen". Framtiden 4 (1871). -, Frågor pä dagordningen: Afhandlingar och föredrag, 1 (Stockholm, 1881). -, Vårt reaktionära 'Unga Sverige': Nutidsbet raktelser (Stockholm,1890). /Bergstedt, C.F. /, Hvad vi veta, hvad vi tro och hvad vi vilja: Tankar och frågor

(Stockholm, 1878). Berman, Marshall, All that is Solid Melts into Air: The Experience of Modernity

(1982), (London, 1983). Berzelius, J. J., Lärobok i Kemien, 3 (Stockholm,1818). -, Jac. Berzelius brev, ed. H.G. Söderbaum, 10 (Stockholm, 1925). Beyer, Nils, Bengt Lidforss: En levnadsteckning (Stockholm,1968). Blackmore, John T., Ernst Mach: His Work, Life, and Influence (Berkeley, 1972). Björck, Staffan, Heidenstam och sekelskiftets Sverige: Studier i hans nationella och

sociala författarskap (Stockholm,1946). Björklund, C.J. ,£w fritänkares levnadssaga: Viktor Lennstrand, banbrytareför den

fria tanken bland Sveriges folk. Nordens apostel för avkristning (Stock-holm,1926).

Björnström, J.H., Om den mosaiska Skapelsehistorien och dess förhållande till Naturforskningen (Upsala,1863).

Blomstrand, C.W., Naturens grundämnen i deras inbördes förhållande till hvarandra". Ur vår tids forskning, 14 (Stockholm, 1875).

Boklund, Uno, "Cleve, P.T.", Dictionary of Scientific Biography, 3 (New York,1971).

Borelius, J.J., "En blick på den nuvarande filosofien i Tyskland", Nordisk tidskrift 2(1879).

Boström, C.J., Skrifter, 2, ed. H. Edfeldt (Uppsala, 1883).

220

Brandeli, Gunnar, "Bakgrund till sekelslutet" Ny illustrerad svensk litteratur­historia, 4 (Stockholm,1967).

Brante, Thomas, Vetenskapens sociala grunder (Stockholm, 1984). Branting, Hjalmar, Tal och skrifter i urval, 1,9,10 (Stockholm, 1926-1929), Bring, Ebbe Samuel, Ordbok för att befordra studerandet af Hegels skrifter, I,

(Lund, 1838). Broberg, Gunnar, "Darwinismen och utvecklingsläran", 17 uppsatser i svensk

idé- och lärdomshistoria (Uppsala, 1980); Brundin, Bengt,. "Studier i Karl-Erik Forsslunds roman Göran Delling",

Litteratur och samhälle. Meddelanden från avd. för littertursociologi vid litteraturvetenskapliga inst. i Uppsala, 7 (1971).

Butterfleld, Herbert, Den moderna naturvetenskapens gryning 1300-1800 (1957), sv. övers. (Stockholm, 1965).

B.v.F., "En verdandistrid". Frisinnad Ungdom 16 (1926). Büchner, Ludwig, Kraft och Materia: Populära framställningar, sv. övers, från

tionde tyska upplagan (Stockholm, 1869). Böhme, Gernot, "Demarcation as a Strategy of Exclusion: Philosophers and

Sophists", The Knowledge Society: The Growing Impact of Scientific Knowledge on Social Relations, eds. Gemot Böhme and Nico Stehr (Dordrecht,1986).

Cannon, Susan Faye, Science in Culture: The Early Victorian Period (New York, 1978).

Cannon, Walter F., "John Herschel and the Idea of Science", Journal of the History of Ideas 22 (1961).

Cassirer, Ernst, "Determinismus und Indeterminismus in der modernen physik: Historische und systematische studien zum Kausalproblem", Göteborgs Högskolas Årsskrift, XLII, 1936:3 (Göteborg, 1937).

-, The problem of knowledge: Philosophy, science, and history since Hegel (1950), eng. övers. (New Haven, 1978).

Chadwick, Owen, The Secularization of the European Mind in the Nineteenth Century (Cambridge,1975).

Chartier, C.V.L., Kan religion finnas utan gudomlig uppenbarelse?-. F öredrag i föreningen Studenter och Arbetare den 6 april 1895 (Upsala,1895).

Clacson, Kristian, Skrifter, senare bandet (Stockholm, 1860). Cleve, P.T., "Naturforskningens resultat och mål". Ny svensk tidskrift 1 (1880). Cleve von Euler, Astrid, "Från min barndoms och ungdoms Uppsala",

Hågkomster och livsintryck, 18 (Uppsala, 1937). Comte, Auguste, Om positivismen (1844), sv. övers. (Göteborg, 1979). Crawford, Elisabeth, "Arrhenius, the Atomic Hypothesis, and the 1908 Nobel

Prizes in Physics and Chemistry", ISIS 75 (1984). Cullberg, John, Religion och vetenskap: Till frågan om den systematiska teologiens

grundläggning (Stockholm, 1910). Culotta, Charles A., "German biophysics, objective knowledge, and romanti­

cism", Historical studies in the physical sciences 4 (1974). Dahlbäck, Carl Jonas, Om Atomismen (Stockholm, 1857). Dalén, Uno, "Hjalmar Strömer", Svenska Män och kvinnor, 7 (Stockholm, 1954). Danielsson, Axel, Skrifter, (Malmö,1908). Danielsson, Ulf, "Darwinismens inträngande i Sverige", I, Lychnos 1963-1964

och II, Lychnos 1965-1966. Darwin to Einstein:Historical Studies on Science and Belief eds. Colin Chant and

John Fauvel (Burnt Mill, 1980). Day, J.P., "Mill on matter", Mill: A Collection of Critical Essays, ed. J.B.

Schneewind (London,1969).

221

Det andliga nutidsläget och kyrkan, 1-3 (Stockholm,1919). Dru m m ond, Henry, Naturens lagar och andens värld, sv. övers från 23:e uppl.

(Stockholm, 1891). Du Bois-Reymond, Emil Reden, MI (Leipzig,1886), 2. atifl. (Leipzig, 1912). -, Jugendbriefe an Eduard Hallman, hg. von Estelle du Bois-Reymond (Ber-

lin,1918). Du hem, Pierre, To Save the Phenomena (1908), eng. övers. (Chicago, 1969). Eisen, Sydney, "Huxley and the positivists", i Victorian Studies 1 (1964). - and Lightman, Bernard V., Victorian Science and Religion: A Bibliography with

Emphasis on Evolution. Belief, and Unbelief (Hamden,1984). Ekenvall, Asta, "Eva Fryxell, darwinismen och kvinnofrågan". Vetenskapens

träd: Idéhistoriska studier tillägnade Sten Lindroth (Stockholm, 1974). Eklund, J.A., "Några tankar om nervlifvet och det sedliga". Svensk tidskrift 1

(1890). -, "Om vetenskap". Svensk tidskrift 3 (1893). Ekstrand, Å.G., "Om utsträckningen och arten af menniskans kunskap om

naturen". Ny svensk tidskrift 1 (1880). Elg, Einar, Viktor Rydbergs ställning till religion, kristendom och kyrka (Lund,

1928). Ellegård, Alvar, Darwin and the General Reader: The reception of Darwin s theory of

evolution in the british periodical press, 1859-1872 (Göteborg, 1958). Engbeig, Arthur, Tal och skrifter III (Stockholm,1945). Engels, Friedrich, Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen: Anti-Dühring

(1878), sv. övers. (Stockholm,1970). Englund, J.A., "Kristendomen och kulturen". Teologisk tidskrift 23 (1983). Eriksson, Gunnar, "Till wetenskapemas Ära': Svenska intryck från natur-

forskarmötet i Berlin 1828", Lychnos 1959. -, Elias Fries och den romantiska biologien, Lychnosbibliotek 20 (Uppsala,1962). -, "Berzelius och atomteorin. Den idéhistoriska bakgrunden", Lychnos 1965-

1966. -, Romantikens världsbild speglad i 1800-talets svenska vetenskap (Stockholm,

1969). -, "Motiveringar för naturvetenkap: En översikt av den svenska diskussionen

från 1600-talet t ill första världskriget", Lychnos 1971-72. -, "De svenska universitetens och högskolornas uppgifter", SOU 1973:2. -, Kartläggarna: Naturvetenskapens tillväxt och tillämpningar i det industriella

genombrottets Sverige 1870-1914 (Umeå, 1978). -, Västerlandets idéhistoria, 1800-1950 (Stockholm,1983). -, "Gestalter i svensk lärdomshistoria 1: Olof Rudbeck d.ä.", Lychnos 1984. - och Svensson, Lena, Vetenskapen i underlandet (Stockholm, 1986). Euler, H., "Per Teodor Cleve", Vetenskapsakademiens Årsbok 1906 (Stockholm,

1906). Feuerbach, Ludwig, Sämtliche Werke, II (Stuttgart,1959). Feyerabend. Paul. Ned med metodologin: Skiss till en anarkistisk kunskapsteori

(1975), sv. övers. (Stockholm, 1977). Fleck, Ludwik. Genesis and Development of a Scientific Fact (1935), eng. övers.

(Chicago,1979). Forhandlinger ved de skandinaviske Naturforskeres femte Mode der holdes i

Kiöbenhavn (Kiöbenhavn.1849). Forhandlingene ved de skandinaviske Naturforskeres ll. teMödei Kjöbenhavn 1873

( Kjöbenhavn,1874). Forman, Paul. "Weimar culture, causality, and quantum theory, 1918-1927:

222

Adoption by German physicists and mathematicians to a hostile intel­lectual environement", Historical studies in the physical sciences, 3 (1971).

Forsslund. Karl-Erik, Rymdsânger (Uppsala,1909). Foucault Michel, Vetandets arkeologi (1969), sv. övers- (Lund,1972). Franz-Willing, Georg, "Der grosse Konflikt; Kulturkampf in Preussen**,

Moderne Preussische Geschichte 1848-1947: Eine Anthologie, hrsg. Otto Büsch & Wolfgang Neugebarer, 3 (Berlin, 1981),

Friberg, Nils, "Hjalmar Öhrvall - fysiolog och kulturradikal", Nordisk Medicinhistorisk årsbok 1971.

Friedman, Robert Marc, "Nobel Physics Prize in perspective". Nature 292 (1981).

Fries, Elias, Botaniska utffygter: En samling af strödda tillfällighets-skrifter, 1 (Stockholm.1853).

Fr&ngsmyr, Tore, "Den unge Anton Nyström och positivismen" Lychnos 1963-1964.

-, Geologi och skapelsetro: Föreställningar om jordens historia från Hjärne till Bergman, Lychnosbibliotek, 26 (Stockholm,1969),

-, Wolffianismens genombrott i Uppsala: Frihetstida universitetsfilosofi till 170Ù-talets mitt, Skrifter rörande Uppsala Universitet. 26 (Uppsala, 1972).

-, Framsteg eller förfall: Framtidsbilder och utopier i västerländsk tanketradition (Stockholm, 1981).

-, Vetenskapsmannen som hjälte: Aspekter på vetenskapshistoria{ Stockholm,1984). Fttrst, Carl M., "Magnus Gustaf Retzius", Vetenskapsakademiens Årsbok 1921

(Stockholm, 1921). Förhandlingar vid de skandinaviska naturforskarnas tolfte möte i Stockholm 7-14

juli 1880 (Stockholm, 1883). Galaty, David, "The philosophical basis of mid-nineteenth century German

reductionism". Journal of the history of medicine 29 ( 1974). Gassman, Daniel, The scientific origins of national socialism: Social Darwinism

and the German monist league (London, 1971). Geijer, Per, "Arvid Gustaf Högbom", Levnadsteckningar över Kungl. Svenska

Vetenskapsakademiens ledmöter, 9 (Stockholm,1955-67). Geijer, Reinhold, "Hegelianism och positivism". Lunds Universitets Års-skrift,

Tom 18, filosofi (Lund,1881-82). Geijerstam, Karl af. Modern vidskepelse: Ett inlägg mot teosofi och spiritism

(Stockholm, 1892). -, "Om naturvetenskapernas betydelse för världsåskådningen". Studentför­

eningen Verdandis småskrifter 65 (Stockholm,1897). -, Efterlämnade skrifter (Stockholm,1899). Gerholm, Tor Ragnar, Fysiken och människan: En introduktion till den moderna

jysikens världsbild (1962), (Stockholm,1966). Gieryn, T.F., "Boundary-Work and the demarcation of science from non-

science: strains and interests in professional ideologies of scientists", American sociological review 48 (1983).

Gillispie, Charles Coulston, Genesis and Geology (1951), (New York,1959). Goodfield, June och Toulmin. Stephen , Människan upptäcker tiden: Utveck«

lingstankens historia (1965), sv. övers. (Lund,1979). Graham, Loren R., Between Science and Values (New York, 1981). Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell (1948-51), sv. övers. (Staffans*

torp,1967). Granit, Ragnar, "Frithiof Holmgren", Levnadsteckningar över Kungl. Svenska

vetenskapsakdemiens ledmöter, 9 (Stockholm,1955*67).

223

Greene, John C., Darwin and the Modern World View ( 1961 ), (Baton rouge, 1981). Gregory, Fredrick, Scientific Materialism in Nineteenth Century Germany (Dord-

recht,1977). Grenholm, Carl-Henrik, "Folkets opium?". Tvärsnitt 8 (1986). Gustafsson, Bo, Marxism och revisionism: Eduard Bernsteins kritik av marxismen

och dess idéhistoriska förutsättningar (Stockholm, 1969). Gårdlund, Torsten, Knut Wicksell: Rebell i det nya riket (Stockholm, 1956). Göransson, N.J., "Några minnen av Sigurd Ribbing", Hågkomster och livsin­

tryck, 18 (Stockholm, 1937). Hacking, Ian, "Nineteenth Century Cracks in the Concept of Determinism",

Journal of History of Ideas, XLIV (1983). Haeckel, Ernst, Anthropogenie oder Entwicklungsgeschichte des Menschen (Leip­

zig,! 876). -, Freie Wissenschaft und Freie Lehre ( Stuttgart,1878). -, Världsgåtorna (1899), sv. övers. (Stockholm,1902). Haglund, Dick, "Svante Arrhenius och panspermihypotesen", Lychnos 1967-68. Hale, Matthew Jr., Human Science and Social order: Hugo Münsterberg and the

Origins of Applied Psychology (Philadelphia, 1980). Hall, Tord, Naturvetenskap och Poesi (Stockholm, 1981). Harrie, Ivar, Tjugotalet in memoriam (Stockholm, 1936). Hayes, J.H., A Generation of Materialism, 1871-1900 (1941), (New York,1963). Hedenius, Elin, "Ur studentlivet kring ett professorshem i 80-talets Uppsala",

Hågkomster och livsintryck, 17 (Uppsala, 1936). Hedenius, Ingemar, Tro och livsåskådning (1959), (Stockholm, 1961). Hedenius, Per, "Några ord om nutidens materialism och den medicinska

forskningen", Upsala läkareförenings förhandlingar, 5 (1869-1870). Hedlund, Karl, "Den svenska folkhögskolan under nittonhundratalet: Några

utvecklingslinjer". Svensk folkhögskola under 75 år (Stockholm, 1943). Heilbron, J.L., "Fin-de-siècle physics", Science, Technology and Society in the

Time of Alfred Nobel, eds. Carl Gustaf Bernhard et al (Oxford,1982). Helmholtz, Hermann von, Vorträge und Reden, I, (Braunschweig, 1902) -, Epistemologici writings (Dordrecht,1977), Herneck, Freidrich, "Emil Du Bois-Reymond und die Grenzen der Mecha­

nistischen Naturauffassung", Forschen und Wirken: Festschrift zur 150-Jahr-Feier der Humboldt-Universität zu Berlin, I (Berlin,1960).

Herrlin, Axel, Från sekelslutets Lund (Lund,1936). Hiebert, E.N. "The use and abuse of thermodynamics in religion", Daedalus 95

(1966). Hildebrand, Bengt, Kungl Svenska Vetenskapsakademien: Förhistoria, g rund­

läggning och första organisation (Stockholm,1939). Hjelt, Edv. m.fl. Vetenskapen och Herr Carl von Bergen (Helsingfors,1884) Hofsten, Nils von, "En student från sekelskiftet". Hågkomster och livsintryck, 19

(Uppsala, 1938). Holborn, Hajo, A history of modern Germany 1840-1945 (London,1969). Holmgren, Frithiof, "Fysiologien i vår tid". Framtiden 1 (1868). -, "Om fysiologien, de fysiologiska institutionerna och fysiologerna i våra

dagar", Upsala Läkareförenings Förhandlingar, 3 (Upsala, 1867). Holton, Gerald, "Mach, Einstein and the Search for Reality", Darwin to Einstein. Holz, Arno, Ignorabimus (Dresden, 1913). Houghton, Walter E., The Victorian Frame of Mind 1830-1870 (New Haven,

1968). Huxley, T.H., Collected Essays , I (London,1896).

224

Hynel, Samuel, The Edwardian Turn of Mind (Princeton, N.J. ,1968). Hägerström, Axel, Botanisten och filosofen: Om kunskapsfilosifìens nödvändighet

(Stockholm, 1910). -, Filosofi och vetenskap (Stockholm, 1957). Höffding, Harald, Psykologi i omrids paa grundlag af erfaring (1882), (Köben-

havn,1911). -, Den ny ere filosofis historié, II (Köbenhavn,1903). Högbom, A.G., Naturbetraktelser i historiska perspektiv (Uppsala, 1932). Ideas and Beliefs of the Victorians: An Historic Revaluation of the Victorian Age (New

York, 1966). James, Wiliam, The principles of psychology, 1 (London, 1891). Jamison, Andrew, National Components of Scientific Knowledge: A Contribution to

the Social Theroy of Science (Lund, 1982). Janik, Allan & Toulmin, Stephen, Wittgensteins Vienna (New York, 1973). Johannisson, Karin, "Naturvetenskap på reträtt", Lychnos 1979-80. Johansson, Johan, Äro anklagelserne mot tidehvarfvet för materialism ogrundade

eller icke? (Stockholm,1860). Jolin, S., "Naturforskarmöten", Nordisk Familjebok (Stockholm, 1913). Johnson, Melker, En åttitalist: Gustaf af Geijerstam 1858-1895 (Göteborg,1934). Jonsson, Kjell, "Ignorabimus: En debatt om naturvetenskapens gränser i den

tyska och svenska kulturkampen", Lychnos 1985. -,"Kvantmetafysik i Göttingen och San Fransisco", Tvärsnitt 1 (1985). -, "En nybadad renrasig svensk...", Iframtidens tjänst: Ur folkhemmets idéhisto-

ria, ed. Roger Qvarsell (Stockholm,1986). -, "Tro och vetande". Vår bild av verkligheten: Idéhistoriska teman ((Stock-

holm,1986). Karlsson, Ragnhild, Bengt Lidforss och botaniken: En studie av hans populära och

vetenskapliga arbeten mot bakgrund av dåtida filosofi och naturvetenskap (Lund, 1983).

Key, Ellen,Människan och Gud: Livslinjer, 1:1 (1905), 2:a uppl. (Stockholm,1924). Kjellén, Alf, Bakom den officiella fasaden: En studie över Carl David af Wirséns

personlighet (Stockholm, 1979). Kolakowski, Leszek, The Alienation of Reason: A History of Positivist Thought

(1966), eng. övers. (New York,1968) Kultur och utbildning: Om Pierre Bourdieus sociologi, ed. Donald Broady, UHÄ:s

skriftserie 1985:4 (Stockholm, 1985). Lamm, Martin, Upplysningstidens romantik: Den mystiskt sentimentala ström­

ningen i svensk litteratur, senare delen (Lund, 1920). Landén, Birger, "Ett försoningsförsök mellan idealism och materialism".

Sanningssökaren 17 (1893). Landquist, John, "Carl Fredric Berndt von Bergen", Svenskt Biografiskt Lexikon*

3 (Stockholm,1922). Lange, Friedrich Albert, Materialismens historia jämte en kritik av dess betydelse i

våra dagar 2, sv. övers. (Stockholm, 1913). Laplace, P.S., Théorie analytique des probalités (1812), troisième éd. (ParisJ810). "Laplace, Pierre-Simon", Dictionary of Scientific Biography, vol 15, suppl. I (New

York, 1978). Larsson, Hans, Studier och meditationer, 5:e uppl. (Stockholm,1920). Larson, James L., "Kant och Linnés Systema Naturae", Utur stubbotan rot:

Essäer till 200-ârsminnt av Carl von Linnés död, utgivna av Kungl. vetenskaps­akademien, ed Ragnar Granit (Stockholm, 1978).

Leander, Sigfrid, Under arbetarinstitutets tak: 1880-1955 (Stockholm,1955).

225

-, Från Anton Nyström till vi som vet mest (Karlskrona,1965). Lears, TJ Jackson, The Concept of Cultural Hegemony: Problems and

Possibilities", The American Historical Review 90 (1985). Lenin, V.l., Materialismen och empiriokriticismen: Kritiska anmärkningar till en

reaktionär filosofi (1908), sv. övers. (Moskva,1973). Lenoir, Timothy, The Strategy of Life: Teleology and Mechanics in Nineteenth

Century German Biology (Dordrechtl982). Lidforss, Bengt, Polemiska inlägg (Malmö,1913). -, Vetenskap och världsåskådning (Malmö, 1917). -, Utkast och Silhuetter, 2:a uppl. (Malmö, 1922). -, Fragment och miniatyrer, 3:e uppl. (Malmö, 1923). -, Kristendomen förr och nu: En populärvetenskaplig framställning (1911), 2:a uppl.

(Malmö,1923). -, Naturvetenskapliga kåserier, I , 3:e uppl. (Malmö, 1923). Liedman, Sven-Eric, Det organiska livet i tysk debatt 1795-1845 (Lund,1966). -, Israel ttwasser, Lychnosbibliotek 27 (Stockholm, 1971). -, "Den vetenskapliga specialiseringen: Begrepp, aktuella problem och tillämp­

ningar", i Rapport frän avd. för vetenskapsteori i Göteborg, nr. 95 (Göte­borg,^).

-, Motsatsernas spel: Friedrich Engels filosofi och 1800-talets vetenskaper, del 1 och 2 (Lund,1977).

-, "Om mandarineroch icke-mandariner: Hur "Wissenschaft'och 'Science'fick olika betydelse". Häften för Kritiska Studier 17 (1984).

Liliestam, Ake. Gustaf Steffen: Samhällsteoretiker och idépolitiker (Göteborg, 1960).

Liljeblad, Ragnar* "Den svenska universitetsfilosofien och den fysikaliska världsbilden". Teknisk tidskrift 67 (1937).

-, "Slutreplik till dr Harald Nordensson", Teknisk tidskrift 68 (1938). -, "Fysikaliska och filosofiska synpunkter pä relativitetsteorin". Festskrift till

Anders Karitz (Uppsala,1946). Liljedal, Ernst, Vitalis Norström: Hans liv och verk, 1-2 (Stockholm,1917-1918). Limits of Scientific Inquiry, eds. Gerald Holton and Robert S. Morison (New

York, 1978). Lindberger, Oljan, Prometuestanken hos Viktor Rydberg (Stockholm, 1938). Lindblad, Bertil, "Hugo Gyldén", Levnadsteckningar över Kungl svenska veten­

skapsakademiens ledamöter, 7 (Stockholm,1939-1948). Lindblad, J.M., "Om vår tids fientlighet mot kyrkan". Teologisk Tidskrift 15

(1875). Lindborg, Rolf, Descartes i Uppsala: Striderna om "Nya filosofien" 1663-1689,

Lychnosbibliotek, 22 (Stockholm,1969). -, "Filosofen Bengt Lidforss", Lychnos 1973-74. -, Om gud och världen: Thomas av Aquinos lära om skapelsen (Lund, 1983). -, Maskinen människan och doktor La Mettrie: l'Homme machinepâ svenska med

inledning och kommentarer (Lund, 1984). -.Viktor Rydbergs Kantat (Lund,1985), Linderholm, E.M., Från dogmat till evangeliet (1919), (Stockholm,1926). Lindroth, Sten„ "Åttiotalet in memoriam", Samtid och framtid 1 (1944). -,"Svensk naturforskning kring 1800-talets mitt", Lychnos 1953. -, Fru Lusta och Fru Dygd: Studier och Porträtt (Stockholm, 1957). -, "Naturvetenskaperna och kulturkampen under frihetstiden", Lychnos 1957-

1958. -, "Linné - legend och verklighet", Lychnos 1965-1966.

226

-, Svensk lärdomshistoria: Stormaktstiden (Stockholm, 1975). Ljungdal, Arnold, Teologi och modern religiositet" (1926), Röda Pennor: En

clartéantologi 1924-1964 (Stockholm, 1965). Lovejoy, Arthur O., The Great Chain of Being: A Study of the History of an Idea

(1936), (Cam. Mass. ,1973). Lundgren, Anders, Berzelius och den kemiska atomteorin (Stockholm,1979). Löwendahl, Gösta, "Viktor Rydberg och hädelsemålet mot Branting", Svensk

Litteraturtidskrift 24 ( 1 % 1 ). Malmquist, Gunnar, "Carl Vilhelm Ludvig Chartier", Levnadsteckningar över

Kungl svenska vetenskapsakademiens ledmöter, 9 (Stockholm,1955-67). Mandelbaum, Maurice. History. Man, and Reason (Baltimore, 1971) Martin, C.R., "Huru bör kyrkan möta nutidens otro. I, Teologisk tidskrift 21

(1881). Mayer, Arno J., The Persistence of the Old Regime: Europe to the Great War (New

York,1981). McChormach, Russel, "On Academic Scientists in Wilhelmian Germany",

Science and its public: The changing relationship, eds. Gerald Holton and William A. Blanpied (Dordrecht, 1976).

McClelland, Charles, State, society, and university in Germany 1790-1914 (Cam­bridge, 1980).

Melberg, Arne, Realitet och utopi: Utkast till en dialektisk förståelse av litteraturens roll i det borgerliga samh älllets genombrott (Stockholm, 1978).

Melander, Ellinor, "Monism-Socialism-Feminism: En studie i Grete Meisel-Hess tidiga författarskap, Wien 1900-1907", Idéhistoriska uppsatser, 9 (Stock­holm, 1985).

Mendelsohn, Everett, "The Emergence of Science as a Profession in Nine* teenth-Century Europe", The Management of Scentists, ed. Karl Hill (Boston, 1964).

-, "Revolution and Reduction: The sociology of methodological and philo­sophical concerns in nineteenth century biology". The Interaction between Science and Philosophy, ed. Yehuda Elkana (Atlantic Highlands,1979).

Merchant, Carolyn, "Isis' Consciousness Raised", ISIS 73 (1982), Michanek, Germund, Skaldernas konung: Oscar II, litteraturen och litteratörerna

(Stockholm, 1979). Morrell, Jack and Thackray, Arnold, Gentlemen of Science: Early Years of the

British Association for the Advancement of Science (Oxford, 1981). Murphy, Raymond, "The Struggle for Scolarly Recognition: The Development

of the Closure Problematic in Sociology", Theory and Society 12 (1983). Myers, Grey, "Nineteenth-Century popularizations of thermodynamics and

the rhetoric of social prophecy", Victorian Studies 18 (1985). Naturen som symbol, eds. Jens Alwwod m.fl. (Stockholm,1983). Natural Order: Historical studies of scientific culture, eds. Bany Barnes & Steven

Shapin (London, 1975). Nature and the Victorian Imagination, eds. U.C.Knoepflmacher and G.B.

Tennyson (Berkeley, 1977). Nerman, Ture, Hjalmar Branting, kulturpublicisten (Stockholm,1958). -, Hjalmar Branting, fritänkaren (Stockholm, 1960). Nielsen, Kai, "Agnosticism", Dictionary of the History of Ideas, 1 (New York, 1973). Niléhn, Lars H., Nyhumanism och medborgarfostran: Åsikter om läroverkets

målsättning 1820-1880 (Lund,1975). Nilsson, Ingemar, Själen i laboratoriet: Vetenskapsideal och människosyn i den

experimentella psykologins framväxt (Lund, 1978).

227

-, "Vetenskapshistoria: Att studera vetenskapens förändring", i Forskning om forskning eller Konsten att beskriva en elefant (Stockholm,1984).

- och Bärmark, Jan, "Forskning om det övernaturliga: Från spiritism till ESP-fenomen", Idé och lärdom (Lund, 1972).

Nilsson, Sven, Samlade smärre skrifter, 1 (Stockholm, 1875). Nordenskiöld, Erik, Biologins historia: En överblick, vol. 3, Den moderna

biologin (Stockholm,1924). Nordensson, Harald, Einsteins relativitetsteori och den fysikaliska verkligheten

(Stockholm, 1922). -, "Fri eller censurerad kritik inom vetenskapen?" och "Slutreplik till dr Ragnar

Liljeblad", Teknisk tidskrift 68 (1938). Nordin, Svante, Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall (Lund,

1981). - Från Hägers tröm till Hedenius: Den moderna svenska filosofin (Lund,1984) Norrby, Carl, "En blick på den apologetiska litteraturen i vårt land". Tidskrift för

kristlig tro och bildning 1 (1883). Norström, Vitalis, Materialismen inför den moderna vetenskapen (Uppsala,1890). -,Om natursammanhang och frihet (Göteborg, 1895). -, Hvad innebär en modern ståndpunkt i filosofien? (Göteborg, 1898). -, Naturkunskapens själfbesinning: En kunskapskritisk undersökning (Stockholm,

1907). -, Ellen Keys tredje rike: En studie öfver radikalismen (Stockholm, 1902). Numbers, Ronald L., "Science and religion", Osiris, 2nd series 1 (1985). Nyblaeus, Axel, Trenne religionsfilosofiska uppsatser (Lund,1874). Nye, Maiy Jo, Molecular Reality: A Perspective on the Scientific Work of Jean Perrin

(London, 1972). -,"Gustav LeBon's Black Light: A Study in Physics and Philosophy in France at

the Turn of the Century", Historical studies in the physical sciences 4 (1974). Nygren, Anders, Religiöst apriori: Dess filosofiska förutsättningar och teologiska

konsekvenser (Lund, 1921). Nyman, Alf, "Einstein-Bergson-Vaihinger. Ett avvägningsförsök., Festskrift

tillägnad Hans Larsson den 18 februari 1927 (Stockholm, 1927). -, Filosofiskt och ofilosofiskt: Dagsverken i pressen (Stockholm, 1935). -.JHäns Larsson (Stockholm,1945). -, "Viktor Rydberg och Fichte den Yngre", Vetenskapssocietetens i Lund Årsbok

1967 (Lund,1967). Nyström, Anton< Den gamla tiden inför den nya: Positivistiska dialoger (Stock­

holm,^). -, Kristendomens strid mot den vetenskapliga kulturen (Stockholm,1892). -, Kristendomen och den fria tanken (Stockholm,1908). -, 1859-1929. En 70 års historia: Personliga minnen och iakttagelser (Stock­

holm,1929). Olausson, Lennart, Marxism och nykantianism: Staudinger, Vorländer och

Woltmann, del 1:1 (Göteborg,1982). Oppenheim, Janet, The Other World: Spiritualism and psychical research in

England, 1850-1914 (Cambridge, 1985). Oseen, C.W., "Determinism och indeterminism". Religion och Kultur 1 (1930). -Atomistiska föreställningar i nutidens fysik: Tid, rum och materia (Stockholm,

1919). Ostwald, Wilhelm, Energi, sv. övers. (Stockholm, 1910). Parkin, Frank, The Marxist Theory of Class: A Bourgeois Critique (London,1979). Petrini, Henrik, "Determinism eller indeterminism". Religion och Kultur 2

(1931).

228

Petzäll, Erik, Straussdebatten i Sverige (Stockholm, 1936). Phalén, Adolf, Mindre arbeten (Lund,1979). Powers, Jonathan, Philosophy and the new physics (London, 1982), Quennerstedt, August, Strödda skrifter, I (Lund, 1919). Quinton, A.M., "Pluralism and monism". Encyclopaedia Britannica, vol. 18

(Chicago, 1964). Reardon, Bernard, M.G., Religous Thought in the Victorian Age (London,1980). Rèe, Jonathan, Proletarian Philosophers: Problems in Socialist Culture in Britain,

1900-1940 (Oxford,1984). Retzius, Gustaf, "Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord", Ur

vår tids forskning, 5 (Stockholm,1873). -, Biografiska anteckningar, 1 (Uppsala, 1933). Ribbing, Sigurd, Till afltörande afde offentligaföreläsningar med hvilka professoren

i physiken Anders Jonas Ångström och professoren i medicinska och physio-logiska chemien Sten Stenberg tillträda sina em beten (Upsala,1858).

Richardsson, Gunnar, Kulturkamp och klasskamp: Ideologiska och sociala motsättningar i svensk skol- och kulturpolitik under 1880-talet (Göteborg,1963)

Richet, Charles, "Om hundra år: Sannolikhetsberäkningar om nationernas framtida utveckling". Populär-vetenskapliga afhandlingar, 5 (Stockholm, 1893).

Ringer, Fritz K., The Decline of the German Mandarins: The German Academic Community 1890-1933 (Cambridge, Mass. ,1969).

Risse, Guerter B., "Virchow, RudolF, i Dictionary of Scientific Biography, vol. 14 (New York, 1976).

Rodhe, Edvard, Den religiösa li beralismen: Nils Ignell, Viktor Rydberg, Pontus Wikner (Stockholm, 1935).

Romanticism: Problems of Definition, Explanation and Evaluation, ed. John B. Halsted (Boston, 1965).

Roos, David, "The 'Aims and Intentions' of Nature", Annals of the New York Academy of Sciences, vol. 360 (New York, 1981).

Ross, Sydney, "Scientist: The story of a word". Annals of Science 18 (1962). Rotschuh, K.E., "Du Bois-Reymond, Emil", i Dictionary of Scientific Biography,

vol. 4 (New York,1971). Rotschuh, Karl E., History of Physiology (1953), eng. övers. (New York, 1973). /Rudbeck, Olof d.ä. /, Bref av Olof Rudbeck d.ä. rörande Uppsala Universitet,

IV, ed. Claes Annerstedt, Upsala Universitets Årsskrift 1905, program 2 (Uppsala,1905).

Ruhe, Algot, Socialism och livsglädje (Stockholm, 1910). Rydberg, Viktor, Skrifter 12-14 (Stockholm,1898-1899). -, Filosofiska föreläsningar, 1, "Materialism och idealism" (Stockholm,1900). -, Brev, 3: 1882-1895 (Stockholm, 1926). Sandblad, Henrik, "Det copernikanska världssystemet i Sverige", II, Lychnos

1944. Santesson, C.G., "En självbekännelse". Religion och Kultur 2 (1931). Schéele, Frans von, Filosofiens uppgift, metod och betydelse (Uppsala,1899). Schéele, K.H. Gez von, "Om förhållandet mellan den evangeliska kristen­

domen och den moderna kulturen, Teologisk Tidskrift % (1868). Schiller, J., "Physiology's struggle for indepence in the first half of the

nineteenth century", History of Science 1 (1968). Schjelderup, H.K. och Winsnes, A.H., Europas filosofi: Från medeltiden till

nutiden (1959), sv. övers. (Stockholm, 1965).

229

Schnabel, Franz, Deutsche Geschichte im neunzenten Jahrhundert: Die Erfarungs-Wissenschaften (Freiburg, 1965).

Schnttdelbach, Herbert, Philosophy in Germany 1831-1933, eng. övers. (Cam­bridge,^).

Schweber, S.S., "Scientists As Intellectuals: The Early Victorians", Annals of the New York Academy of Sciences. vol. 360 (New York, 1981).

Schück, Henrik Sc Warburg, Karl, Illustrerad Svensk Litteraturhistoria, 6-7, 3:e uppl. (Stockholm. 1930-1932).

Science and Religion in the Nineteenth Century, ed. Tess Cosslett (Cambridge, 1984).

Shapin, Steven, "Social uses of science". The ferment of knowledge: Studies in the Historiography of Eighteenth-Century Science (Cambridge,1980).

Simonson, Tord, Face to Face with Darwinism: A Critical Analysis of the Christian Front in the Later Nineteenth Century (Lund, 1958).

Singer, Charles, Naturvetenskapens historia (1959), sv. övers. (Lund,1972). S.L.B., "Immanuel Kants förhållande till den filosofiska teologien". Teologisk

Tidskrift 16(1876). Spencer, Herbert, Utvecklingsläran (1860), sv. övers. (Uppsala, 1883). -JFirst Principles (1860), 6th ed. (London,1900). Spångberg, Valfrid, "Hjalmar öhrvall". Studentföreningen Verdandis småskrifter

333 (Stockholm,1929). Steffen, G.F., "Om verldsåskådningar. Ett fragment nyaste tysk filosofi".

Framåt 3 (1888). Stenkvist, Jan, Den nya livskänslan: En studie i Erik Blombergs författarskap till och

med 1924 (Stockholm,1968). -, Arnold Ljungdal, Clarté och tjugotalet (Stockholm, 1971). -, Proletärskalden. Exemplet Ragnar Jändel (Stockholm,1985). Stern, Fritz, The politics of cultural despair: A study in the rise of the Germanic

ideology (Berkeley, 1961). Strindberg, August Samlade skrifter 27 (Stockholm, 1917). -, Götiska rummen (1904), (Stockholm,1983). /Strömer, Hjalmar/, Varför hade Hjalmar Strömer sä bråttom? (Östersund, 1981). Strömholm, Per, "Vitenskap eller religion: En nödvendig motsetningT, IDEA:

Idéhistoriske studier * 6, (Oslo,1984). SudhofT, Karl, Rudolf Virchow und die Deutschen Naturforscherversammlungen

(Leipzig,1922). Sundin, Bosse, "Ljus och Jord!: Natur och kultur på Storgården", Paradiset och

vildmarken: Studier kring synen på naturen och naturresurserna, ed. Tore Frängsmyr (Stockholm,1984).

Sundström, Erik, Radikalism och religiositet: En studie av tidsattityd och idébak­grund i Martin Kochs diktning ( Stockholm, 1961).

Svenska brev: Frän Birgitta till August Strindberg, ed. Knut Hagberg (Stock-holm,1942).

Svensson, Lennart G., Från bildning till utbildning, III: Universitetens omvand­ling från 1870-talet till 1970-talet (Göteborg,1980).

/Svensson, Sven-Gustaf/, Betraktelser Öfter den materialistiska och idealistiska verldsäsigten med anledning af den BQchner-Wiknerska striden (Stockholm, 1871).

Sylwan, O.C., Naturvetenskap eller Metafysik?: En lifafrdga förskola och bildning (Stockholm,1881).

Söderbaum, H.G., Jac. Berzelius: Levnadsteckning, 2 (Uppsala,1929). Söderberg, Hjalmar, Martin Bircks ungdom: Berättelse (1901), (Stockholm,1970).

230

Söderqvist, Thomas, The Ecologiste: From Merry Naturalists to Saviours of the Nation. A sociologically informed narrative survey of the ecologization of Sweden 1895-1975 (Stockholm,1986).

Tegnér, Essaias, Samlade skrifter, 6 (Stockholm, 1849). Thorild, Thomas, Samlade Skrifter, 1, Svenska författare, 15 (Stockholm,1933). Thorlby, Anthony, The Romantic Movement (London,1966). Timko, Michael, The Victorianism of Victorian Literature", New Literary

History 6 (1975). Tjäder, Per Arne, Det unga Sverige : Ättitalsrörelse och genombrottsepok (Lund,

1982). Tuchman, Barbara, Det stolta tornet: Världen före första världskriget 1890-1914

(1962), sv. övers. (Stockholm,1985). Turner, Frank M., Between Science and Religion: The Reaction to Scientific

Naturalism in Late Victorian England (London,1974). -, The Victorian Conflict between Science and Religion: A Professional

Dimension", ISIS 69 (1978). Tyndall, John, Fragments of Science for Unscientific People (London, 1871). Ullman, U.L., Tro och vetande". Tidskrift för kristlig tro och bildning 3 (1985). Uppsala Universitet 1872-1897, ed. Reinhold Geijer, 2 (Upsala,1897). Uschmann, Georg, "HaeckeFs Biological Materialism", History and Philosophy

of the Life Sciences 1 (1979). Vannérus, Allen, Naturalism och andligt liv (Stockholm, 1928). Warburg, Karl, Viktor Rydberg: En leftiadsteckning, 1*2 (Stockholm,1900). -, "Carl Fredrik Bergstedt: Ett blad ur vår litterära och politiska historia".

Nordisk tidskrift 26 (1903). Weber, Max, Vetenskap och politik (1919), sv. övers. (Göteborg,1977). Wedberg, Anders, Filosofins historia 3: Från Bolzano till Wittgenstein (Stock­

holm,^). Venderfelt, Erik, Den unge Bengt Lidforss: En biografisk studie med särskild hänsyn

till hans litterära utveckling (Lund,1962). Werner, Arno, Kunskapsteorins historia, 2 (Lund,1981). Verworn, Max, Allgemeine Physiologie (1894), (Jena,1909). Westgren, Arne, "Âke Gerhard Ekstrand", Svenskt biografiskt lexikon, 13

(Stockholm,1950). /Whewell, William/, William Whewells Theory of Scientific Method (Pittsburgh,

1968). Wickseli, Knut, Vetenskapen, spriritismen och herr Carl v. Bergen ( Stockholm,

1892). Victorian Science: A Self-Portrait from the Presidential Addresses of the British

Association for the Advancement of Science, eds. George Basalla et al (New York, 1970).

Wigforss, Ernst, Minnen: Före 1914 (Stockholm,1950). Wikner, Pontus, Undersökningar angående den materialistiska verldsâskàdningen

( Stockholm, 1870). Williams, Raymond, Marx och kulturen: En diskussion kring marxistisk kultur-

och litteraturteori (1977), sv. övers. (Stockholm,1980). -, Problems in Materialism and Culture: Selected Essays (London,1980). Wilson, David B., "Concepts of Physical Nature: John Herschel to Karl

Pearson", Nature and the Victorian Imagination. Wittgenstein, Ludwig, Tractatus Logico-Philosophicus (1921), sv. övers. (Stock­

holm,^). Wittrock, Ulf, Ellen Keys väg frän kristendom till livstro (Uppsala, 1953).

231

Wolin, Richard, "Modernism v. postmodernism". Telos nr 62 (1984-1985) och sv. övers.. Clarté 59 (1985).

Wright, G.H. von. Logik, filosofi och språk: Strömningar och gestalter i modem filosofi (Helsingfors,1957).

Wulff, Thorild, "Fredrik Wilhelm Christian Areschoug", Vetenskapsakademiens Årsbok 1910 (Stockholm, 1910).

Young, Robert M., "Natural Theology, Victorian Periodicals and the Frag­mentation of a Common context", Darwin to Einstein.

Zethraeus, Aug. G., Tsätalaätordens vishetslära eller samhällsutvecklingens nya skede: Religionsfilosofiska och socialpolitiska anteckningar, 1-4 (Stockholm, 1889-1900).

Zwei Grosse Naturforscher des 19. Jahrhunderts: Ein biefwechsel zwischen Emil Du Bois-Reymond und Karl Ludwig, hrsg. von Estelle Du Bois-Reymond (Leipzig, 1927).

Zweigbergk, Otto von. Studentföreningen Verdandi 1882-1892: Ett stycke kultur­historia frän Upsala (Uppsala, 1892).

Åkerberg, A.F., "Materialism och teosofi". Framåt nr 10 (1887). Åkerstedt, Jonas, Den litterate arbetaren. Bildningssyn och studieverksamhet i ABF,

1912-1930 (Uppsala,1967). öhrvall, Hjalmar, "Frithiof Holmgren: Ett minnesblad", Upsala Läkareförenings

Förhandlingar, ny följd, B III (1897-98). -, "Skolans skiljande från kyrkan", / vår tids lifsfrägor 6, no 22 (Uppsala,1902). -, "'De sju världsgåtorna4: Några ord om försöken att uppdraga oöfverstigliga

gränser för naturforskningen", I vår tids lifsfrägor, no. 8 (1898), andra upplagan (Uppsala, 1905).

232

Personförteckning

Adlerbeth Gudmund 67 Adlerz Gottfrid 140 Adorno Theodor W. 180 Agardh Carl Adolph 70 88 Ahlberg Alf 173 176 Ahlenius Holger 103 Almquist Carl Jonas Love 105 Almquist Ernst 151 Andersson Nils Johan 98 206 Annerstedt Claes 61 Areschoug Fredrik W. C. 91 98f Aristoteles 14 61 Arrhenius Svante 150f Arry George 53 Arvidsson Stellan 172f Aspelin Gunnar 170 Avenarius Richard 47

Babbage Charles 53 55 Bacon Francis 49 53 66 68 74 Bager-Sjögren John 133 Bakhtin Michail 17f Baumer Franklin L. 23 Bayertz Kurt 198 Bebel August 42 Beckman A.F. 128 Bedoire Fredric 120 Bell Charles 51 Benn Gottfried 47 Bergen Carl von 106 109 132 148f

207 212 Bergman Torbern 66 202 Bergman William 177 Bergson Henri 60 173 176 Bergstedt C. F. 107 207 Berkeley George 58 115 Berman Marshall 112 Bernard Claude 23 56 Bernstein Eduard 43 132 Berzelius Jöns Jakob 69fT 74 82 87

142 182 20 3

Bilberg Johan 62 Bismarck Otto von 33f Bjursten Herman 112 Blanche August 80 Blavatsky Helena P. 140 Blix Magnus 165 Blomberg Erik 172 Blomberg Harry 170 Blomstrand Carl Wilhelm 93 Bohr Niels 175 179 184 Bonnier Karl Otto 173 Borchsenius Otto 114 Borelius Johan Jakob 79 133 Borg Fredrik Teodor lOOf Boström Christopher Jacob 78 80

103 114 119 Bourdieu Pierre 17 Boutroux Emile 60 Boyle Robert 13 62 Brandell Gunnar 139 Brandes Georg 121 136 147 Branting Hjalmar 97 130f 133 141 Braun Alexander 81 Bring Ebbe Gustaf 111 Bring Ebbe Samuel 78f Broglie Louis de 175 178 Bromander Lennart 84 Brunetiérie Ferdinand 139 Brücke Ernst 29 35 93 Buckland William 51 Buckle H.T. 107 121 Bugge~Wicksell Anna 173 Bunsen Robert Wilhelm 41 95 198 Büchner Ludwig 13f 23ff 44f 56 83fT

121 130 162

Cannon Susan Faye 51 Capra Fritjof 9 Carlyle Thomas 52 Cassirer Ernst 29 Castrén Gunnar 124

233

Celsius Nils 61f Chadwick Owen 25 Chalmers Thomas 51 Chamberlain Houston Stewart 136 Chartier C.V.L. 161 165ff 174 Cicero Marcus Tullius 61 92 Clacson Kristian 80ff 104 113 Cleve Per Theodor 91 93 96f 99

161f 182 Cleve von Euler Astrid % Clifford W.K. 56 Comte Auguste 23 28 32 46 53 56ff

109 119f 126f 138 151 Condorcet Jean Antoine de 67 Copernicus Nicolaus 61 157 Cramér J.N. 101 Cullberg John 172 Cüvier Georges 49 Czolbe Heinrich 23 44f

Dahlbäck Carl Johan 83 Dalton John 31 Danielsson Axel 152 213 Danielsson Ulf 10 98 Darwin Charles 15214049 57 98f 101

105f 121 f 135 151 183 Descartes René 13 31 61 62 63 64 66 Diet2gen Josef 43 198 Dilthey Wilhelm 37 172 Draper John William 15 Drossander Andreas 62 Drummond Henry 134 Du Bois-Reymond Emil 19 21 26-39

41 ff 46 57 59 89 93ff 109f 114 116 124f 131

Dühem Pierre 47 Dühring Eugen 14 42

Egerbeig CA 87 Egerton Henry 51 Einstein Albert 47 175ff 179f Eklund JA. 147f 172 183 Eklund Per 170 Ekstrand Åke G. 91 94f99 Eliot George 58 Empedokles 41 Engels Friedrich 14 38 43 132

Englund J.A. 122 Eriksson Gunnar 11 68 71f 96f 142 Eucken Rudolf 146

Fahlbeck Pontus 146 Falk Adalbert 33 Faraday Michael 52 162 Fechner Gustav Theodor 44 113ff

149 160 Feilitzen Urban von 127 Feuerbach Ludwig 22f 132 Feyerabend Paul 184 Fichte Immanuel Hermann von 113

208 Fichte Johann Gottlieb 45 68 144 Fischerström Johan 66 Flammarion Camille 104 128 Flensburg Wilhelm 111 Fogelqvist Torsten 173f Forsslund Karl-Erik 150153 165f 174 Freud Sigmund 17 Fries Elias 72f 87 Fries Samuel 108 170 177 Fiyxell Eva 107 207 Frängsmyr Tore 64 66 70 127 Fâhraeus Karl 127

Galaty David H. 36 Galilei Gelileo 61 62 Galton Francis 56 Gassman Daniel 34 Geijer Reinhold 85f Geijerstam Karl af 139 149 150 166 Gerholm Tor Ragnar 178 Gillispie Charles C. 13 Goethe Johann Wolfgang von 29 37

40ff 89 110 129 Graham Loren R. 12 Gramsci Antonio 119 193 Gullberg Hjalmar 170 Gullstrand Alvar 177 Gustafsson Bo 43 Gyldén Hugo 91 97 99 116f Göransson Nils Johan 120

234

Haeckel Ernst 142127 3438-45 5694f 121 127 129 136f 139 144 149 15 Iff 165 172

Haglund Erik 162f Hallman Eduard 29 Hamilton Wiliam 59 Hammarsten Olof 93 Harnack Adolf 177 Harrison Frederic 56 Hartmann Eduard von 108fT Hazelius Artur 94 Hedenius Ingemar 180f Hedenius Per 89ff Hegel Friedrich 13f 21 78 144 Heilbron J. L 38 46f Heisenberg Werner 28 175 177ff 184 Helmholtz Hermann von 21 23 28f

31f 35ff43f 57 59 93f 109f 113ff 145 149 156

Herrlin Axel 133 Herschel John 21 53 54 Hildeblad Hans 93 Hoffmansthal Hugo von 47 HofTvenius Petrus 62 Hofsten Nils von 140f Horkheimer Max 181 Holmgren Frithiof91 93f99 116 143

182 Holz Arno 199 Humboldt Alexander von 22 53 Hume David 28 53 115 Hutton James 49 53 60 160 173 Huxley Thomas Henry 15 23 31 56ff

93 108f 149 164 182 Huygens Christian 62 Hwasser Israel 69f 72f 8992f 112 203 Hägerström Axel 159 179 Höffding Harald 162 172f Högbom A.G. 169f Höijer Benjamin 68

Ibsen Henrik 121 Ignell Nils 101 105

James William 47 160f 214 Johannisson Karin 67f Johansson Johan 80f

Johnson Melker 120 Jändel Ragnar 170

Kant Immanuel 28 36f 40 43f 49 52 68 82 97 109 113 115 153 180

Karl XIII 150 Kellgren Johan Henrik 67 Kelvin Lord (William Thomson) 200 Key Axel 92 97 205 Key Ellen 110 127 144 150fF165f 172 Key Emil 98 Kidd John 51 Kingsley Charles 58 Kirby William 51 Kirchhoff Gustav Robert 21414795

198 Kleen Emil 135 Knös Anders Olofsson 64 Koch Martin 170 Kovalevsky Sonja 97

La Mettrie Julien de 29 37 129 Lamarck Jean Baptiste 40 56 Lamm Martin 179 Langbehn Julius 38 Lange Friedrich A. 23 31 44 46 113

132 135149 164 Laplace Pietre Simon de 29fif 41 44

49 51 116 Larsson Hans 133 143f 172 173 183 Lavoiser Antoine Laurent 159 Leibniz Gottfried Wilhelm von 3137

64 68 81 113 115 Lenin V.l. 47 Lennstrand Viktor 122 130 Lewes G.H. 56 58 Lidforss Bengt 11 98 123 130 133*37

143f 162 164fT 172 174 183 Liebig Justus 22 24 Liebmann Otto 113 Liedman Sven-Eric 12 14 18 29 35 Liljeblad Ragnar 180f Lilliehöök Jonas 161 Lindblad J.M. 103 Lindborg Rolf 11 50 63f 112f 129 Linderholm Emmanuel 170f Lindroth Sten 18f 61 65 67 71 137

235

Linné Carl von 65f Livius Titus 92 Ljungberg N.W. 101 Ljungdal Arnold 172f Ljunglund Leon 116 Lochmann Ernst Ferdinand 89 London Jack 141 Lotze Hermann 35 60 109 113 114 Lovén Christian 93 Lovejoy Arthur O. 153 Ludwig Carl 29 35 41 93 Lundgren Anders 70 Luther Martin 42 61 Lyell Charles 21 49

Mach Emst 31f 46f 95 145 157 175 Malmberg Gustaf D. 83 Mandelbaum Maurice 32 Mansel Henry L 59 Marc-Wogau Konrad 180f Marx Karl 17 43 119 Maxwell James Clerk 47 Mayer Julius Robert 159 Mill John Stuart 54 57f 106f 109 120f

130 133f 136 162 166 Moberg Eva 184 Moleschott Jakob 13 23 44f 121 162 Morley John 56 Musil Robert 47 Myers Fredric W.H. 60 Myrberg Otto Ferdinand 103 Müller Johannes 22 29 82 115 Münsterberg Hugo 172

Newton Isaac 13 29f 41 50 60 62 66 184

Nietzsche Friedrich 133 139 146 152 Nilsson Ingemar 160 Nilsson Sven 87f Nordau Max 134 Nordenskiöld Erik 39 Nordensson Harald 175 179ff Nordin Svante 11 80 179 Norrby Carl 101 Norström Vitalis 135 143ff 169 172

183 Nyblaeus Axel 84 204

Nygren Anders 170f Nyman Alf 179 Nyström Anton 127f 138 143 173 Nägeli Karl Wilhelm 27 47 94ff 145

Oken Lorenz 27 89 129 Olausson Lennart 13 Oljelund Ivan 170 Orwell George 7 Oscar II 14 117 120 143 Oseen C.W. 157 177f Ostwald Wilhelm 31 136151 157f 172

174 Ovidius Publius 92 Oxenstierna Gunnar 179

Paley William 50 Palm August 130 Parker Theodore 84 Parkin Frank 194 Paulus 50 Peacock George 53 Pearson Karl 47 175 Peirce Charles 47 Petrini Henrik 178 Pfannenstil Manus 170 Pfeiff Viktor 148 Pfltiger Eduard Friedrich Wilhelm

115 Phalén Adolf 179f Pius IX 33 Planck Max 175 Piaton 17 29 68 115 Poincaré Henri 47 145 174f Popper Karl 17 Powell Baden 54 Prout William 51

Quennerstedt August Vilhelm 123 213

Ravaisson Felix 60 Ray John 50 65 Rein Thiodolf 109 110 Renan Ernest 23 56 Retzius Anders 70 87f

236

Retzius Anna 110 Retzius Gustaf 91fT 99 110 142 Ribbing Sigurd 80 86 Richardssön Gunnar 11 119 Richet Charles 143f Rickert Heinrich 172 Rickert Johan Gabriel 71 Riesenfeld Ernst 151 Ringer Fritz K. 18 35 Roget Peter Mark 51 Rosenstein Nils von 67 Rousseau Jean Jacques 66 Rudbeck d.ä. Olof 63 Rudberg Fredrik 71 87 Ruhe Algot 174ff Ruskin John 52 Rydberg Viktor 19 84 97 101 105

110-17 126 132 173 177

Sahlin C.Y. 128 Sandblad Henrik 61 Sandström Anna 127 Santesson C.G. 177 Schéele Frans von 85ff Schéele Knut H.G. von 101 104f 123f Schelling Friedrich von 13 21 70 82 Schleiden Matthias 73 81 Schopenhauer Arthur 133 139 Schrödinger Erwin 175 Schwann Theodor 29 35 73 Schück Henrik 106 125 Searle John 18 Sedgwick Adam 51 53 55 Sidgwick Henry 60 Simmel Georg 172 Simonson Tord 10 Smith Adam 53 Snoilsky Carl 120 Snow C.P. 40 Spencer Herbert 1423 31 f 56-60107ff

110116119121 128133135 141 164 Spinoza Baruch 41 64 Steffen Gustaf 121 130 132f 210 Strindberg August 121 139f 150f Strömer Hjalmar 128 Strömholm Per 16 Sundberg Anton Niklas 111

Svedbeig The 150 152 157 175 179f Svensson Sven-Gustaf 79 107f Sylwan O.C. 126f Söderberg Hjalmar 150 Söderblom Nathan 170

Taine Hippolyte 56 121 136 Tegen Einar 179f Tegnér Esaias 72 Tertullianus 9 Thomas ab Aquino 50 63 Thorild Thomas 66f Thullberg Per 120 Tjernysjevskij Nikolaj G. 121 Triewald Mårten 66 Tuch man Barbara 58 Turner Frank M. 56 Tyndall John 56 59 107 109

Ullman Uddo Lechard 101 123

Vaihinger Hans 47 Vannérus Allen 164 215 Verworn Max 156 Virchow Rudolf21 27 33 35 38f41f 57

93ff 107 109 124 144 198 Vogt Karl 13 23 44 149 Vollum Erik 110 Voltaire François 147

Wagner Rudolph 24 Wallace Alfred Russel 60 Wallis Curt 141 Warburg Carl Simon 105 Warburg Karl 97 125 Weber Max 16 Wedberg Anders 180f Wells H G. 172 Whewell William 5Iff White Andrew Dickson 15 Wickseil Knut 122 130 149 155 160

162ff Wigforss Ernst 173 Wikner Pontus 85 Wilberforce William 15 Wilhelm II 34 38 Williams Raymond 76

237

Wirsén Cari David af 124f 141 Wittgenstein Ludwig 181 Wittrock Ulf 11 110 Wolff Christian 64 Wolff Thorild 99 Wright Georg Henrik von 184 Wundt Wilhelm 114f 149 160 Wöhler Friedrich 156

Young Robert M. 56

Zethraeus August G. 152f Zola Emile 121

Åberg Lawrence Heap 85f Åkerberg A.F. 148 Åkerstedt Johan 141

Örsted Hans Christian 88 114

238

Arkiv avhandlingsserie 1. SUNE SUN ESSON, Politi k och organisation. Staten och arbetarklassens organisa­

tioner. 215 s (1974). 2. BERN T KENNERSTRÖM, Mellan två internationaler. Socialistiska partiet 1929-38.

277 s (1975). 3. GUNNAR PER SSON, Essays on Mobility and Social Reproduction. 140 s (1978). 4. NILS UN GA. Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34. Framväxten av

den nya' arbetslöshetspolitiken. 240 s (1976). 5. BENGT FURÅKER. Stat och arbetsmarknad. Studier i svensk rörlighetspolitik. 214 s

(1976, 3:e uppl 1986). 6. INGEMAR ELÄNDER. Det nödvändiga och det önskvärda. Socialdemokratisk

ideologi och regionalpolitik 1940-72. 230 s (1978). 7. RUNE JUNGEN, Vävarstad i u ppror. Borås arbetarrörelse 1880-1920. 348 s (1978). 8. GUNNAR OLO FSSON. M ellan klass och stat. Om arbetarrörelse, reformism och

socialdemokrati. 232 s (1979). 9. LENNART SCHÖN. Från hantverk till fabriksindustri. Svensk textiltillverkning

1820-70. 232 s (1979). 10. TOM OLSSON. Pappersmassestrejken 1932. En studie av facklig ledning och

opposition. 495 s (1980). 11. BOE L BERNER, Teknikens värld. Teknisk förändring och ingenjörsarbete i svensk

industri. 294 s (1981). 12. TORSTEN BJÖRKMAN/KARIN LUNDQVIST, Från MAX till PIA. Reformstrategier

inom arbetsmiljöområdet. 436 s (1981). 13. BJÖ RN FRY KLUND/TOMAS PET ERSON, Populism och missnöjespartier i Norden.

Studier av småborgerlig klassaktivitet. 470 s (1981). 14. LEN NART LUNDMARK. Uppbörd, utarmning, utveckling. Det samiska fångstsam­

hällets övergång till rennomadism i Lule lappmark. 232 s (1982). 15. PER ARNE TJÄDER. 'Det unga Sverige'. Åttitalsrörelse och genombrottsepok. 216 s

(1982). 16. KENT LINDKVIST, Program och parti. Principprogram och partiideologi inom den

kommunistiska rörelsen i Sverige 1917-72. 247 s (1982). 17. HANS SEYLER. Hur bonden blev lönarbetare. Industrisamhället och den svenska

bondeklassens omvandling. 322 s. (1983). 18. LARS EKDAHL Arbete mot kapital. Typografer och ny teknik - studier av

Stockholms tryckeriindustri under det industriella genombrottet. 230 s (1983). 19. GÖRAN ARN MAN/INGRID JÖNSSON. Segregation och svensk skola. En studie av

utbildning, klass och boende. 197 s (1983, 2:a uppl 1985). 20. TOMMY N ILSSON. Från kamratföreningar till facklig rörelse. De svenska tjänste­

männens organisationsutveckling 1900-80. 225 s (1985). 21. Bo ROTHSTEIN, Den socialdemokratiska staten. Reformer och förvaltning inom

svensk arbetsmarknads- och skolpolitik. 248 s. (1986) 22. BENGT SAN DIN, Hemmet, gatan, fabriken eller skolan. Folkundervisning och

barnuppfostran i svenska städer 1600-1850. 320 s (1986). 23. MATS B ERONIUS. Den disciplinära maktens organisering. Om makt och arbets­

organisation. 174 s (1986). 24. JAN CH KA RLSSON, Begreppet arbete. Definitioner, ideologier och sociala former.

144 s (1986). 25. CHRISTINA CAR LSSON, Kvinnosyn och kvinnopolitik. Studier av svensk social­

demokrati 1880-1910. 323 s (1986).

Vid vetandets gräns Naturvetenskapen utgör idag en social, kulturell och produktiv kraft som påverkar alla aspekter av den moderna människans liv. Skrämmande reali­teter har fått många att vilja hejda vetenskapens expansion, medan andra förlitat sig på dess för­måga att lösa mänsklighetens problem. Under den period då Sverige industrialiserades och moderniserades uppmärksammades också fördelarna och nackdelarna med naturvetenska­pens allt starkare ställning i landets kultur. Då var det framför allt naturvetenskapens religiösa och filosofiska konsekvenser som upplevdes som hotande eller löftesrika. Kristna teologer, idealis­tiska filosofer, positivistiska naturforskare och radikala skribenter tog då ställning till var grän­sen mellan naturvetenskap och metafysik borde utstakas. Vid vetandets gräns analyserar kontroverserna om naturvetenskapens gränser i svensk kulturde­batt från 1870-talet fram till 1920. Dessutom tecknas den internationella och svenska bakgrun­den till denna debatt. Under denna tidsperiod var det, i likhet med idag, viktigt för konkurrerande sociala och intellektuella grupper att markera sina revir. Boken uppehåller sig vid en period av naturvetenskaplig expansion och samtidig tillba­kagång för den idealistiska och religiösa kultu­ren. Detta gjorde debatten om naturvetenskapens gränser till något mer än en idékonflikt. Det var viktiga sociala och kulturella värden som stod på spel.

ISBN 91 7924 0178