_ 1

J U S T N U G I L L A R V I …K V I N N O R • K O N S T • K U L T U R

69 SEK WWW.CORA.SE

Collection L av Maja Gunn.

#43 VINTER 2015/16THIS IS THE TIME FOR ART

SMUGGELKONSTMAJA GUNN I FOKUS

OCH HAVET LIGGER BLANKTFORGET FEAR – GLÖM RÄDSLAN

KONSTENS ROLL 45 MIN MED MOURL FERRYMAN

KONSTKONSTKONST.

KVINNOPERSPEKTIV.

Collection L, av Maja Gunn. Foto Hans Gedda.

Aktuella utställningar recenseras på Coras hemsida.

www.cora.se

Följ kulturlivet ur kvinnoperspektiv på Coras hemsida.

www.cora.se _ 1

J U S T N U G I L L A R V I …

KVINNOR • KONST • KULTUR

#43 VINTER 2015/2016

K V I N N O R • K O N S T • K U L T U R

69 SEK WWW.CORA.SE

Collection L av Maja Gunn.

#43 VINTER 2015/16THIS IS THE TIME FOR ART

SMUGGELKONSTMAJA GUNN I FOKUS

OCH HAVET LIGGER BLANKTFORGET FEAR – GLÖM RÄDSLAN

KONSTENS ROLL 45 MIN MED MOURL FERRYMAN

_ 03

INNEHÅLL#43LEDARE SID 05

Spelar det någon roll?

CORA VÄLJER SID 07

Meta Isaeus Berlin Christine ÖdlundSara-Vide EricssonÅsa Cederqvist

RECENSIONER SID 12

Kleen och SmolianskyGabriella Dahlman

FOKUS PÅ SID 16

Maja Gunn Designer som undersöker materialets betydelse.

45 MIN MED MOURL FERRYMANSID 20

Sammansmältande famntag mellan mjukporrstjärnor och brittiska hovdamer.

HISTORIENS OSKRIVNA BLADSID 30

Klitsa Antoniou, grekcypriotisk konstnär som smugglat konst.

FINNS DET RUM FÖR KONSTEN?SID 38

Abir Boukhari, från galleriet AllArtNow i Damaskus resonerar kring konstens roll med konstnärsvänner i Mellanöstern.

RECENSION SID 51

En kändisbok med pikanta detaljer.

KONSTNÄRLIG KVINNO-HISTORIA I UPPSALASID 52

Uppsala konstmuseum är svårslaget när det gäller att lyfta fram kvinnors konst.

STIL I EN STILLÖS TIDSID 60

Lotta Lewenhaupt i en indirekt uppgörelse med Dolly Parton. Av Åsa Mattsson.

KRÖNIKA: KONST I KRISSID 64

Den ungerskromska konstvetaren och kuratorn Timea Junghaus.

RECENSIONSID 66

Konstbok för alla flygrädda. Brodera mera!

s.30

s.16

s.66

s.38

s.11

s.22

s.20

_ 4

J U S T N U G I L L A R V I …

_ 05

L E D A R E

FRÅGAN OM KONSTENS betydelse – om den överhuvudtaget spelar någon roll – har stötts och blötts i alla tider. Och i alla tider har det funnits konst och visst har den spelat roll! Tänk bara på den symbolladdade hälsningen från förfäder långt tillbaka i tiden som målade sina berättelser på grottväggar i skenet av elden, istället för att teckna ned dem i ord.

Klista Antoniou, konstnär och professor vid Konsthögskolan i Nicosia på Cypern, arbetar med att framkalla bilderna av ett upplevt trauma. När hon var fem och ett halvt började hennes liv som flykting efter att den turkiska militären invaderat den norra sidan av ön. Allt sedan dess lever hon med traumat att ha förlorat precis allt, sina tillhörigheter, sitt hem, men också sina släktingar. Och än idag tvingas hon leva med känslan av skuld över att ha överlevt, när så många andras liv gick förlorade, och hur ska vi ens kunna veta om det är den ”rätta” som överlevt?

Kuratorn och galleristen Abir Boukhari, från Damaskus i Syrien men tillfälligt boende i Stockholm för studier vid Konstfack, ställde frågan till sina väninnor tillika konstnärer runt om i Mellanöstern vilken betydelse konsten har i orostider som dessa. Svaren hon fick tycktes lika självklara som enkla: Hur skulle livet vara utan fågelsång? Konsten är en basic need! Bara genom konst kan den förtryckte befria sig och berätta sin historia! Konsten är ett botemedel! Även när vi tycks tro att konstens inflytande är begränsat, är den alltid verksam. Istället för att fråga om konsten spelar någon roll borde vi istället fråga oss om det här är en tid för kamp? Det här är en tid för kamp! För konsten!

DEN BRITTISKFÖDDA KONSTNÄREN Mourl Ferryman med rötter i Karibien har gjort kollage av svarta amerikanska mjukporrstjärnor och adelsdamerna vid drottningen Anne av Danmarks hov på 1600-talet. Mourl Ferrymann fann att den koloniala blicken på den svarta kvinnan lever kvar och synliggörs i den sexualiserade bilden hos amerikanska rapartister. I hennes närmande till historien demaskeras rasismen med all önskvärd tydlighet. Mourl Ferryman var en av förra årets Thomsonstipendiater i Uppsala. Cristina Karlstam skriver om uppsalakonstnären Anna-Lisa Thomson som genom sitt efterlämnade arv skapat ett konststipendium enbart för kvinnor och som delats ut i 60 år. Uppsala konstmuseum är svårslaget när det gäller att lyfta fram kvinnors konst! •

Yvonne Ihmels

Konstnären Esmaa Alnawawy diskuterar konstens betydelse i dagens Egypten.

Yvonne Ihmels, Coras chefredaktör

och grundare.Foto: Ulla Montan

Spelar det någon roll?

Här skulle det ha suttit en prenumerationstalong!Om den fallit bort går det bra att prenumerera

via info@cora.se eller att ringa direkt till Cora på tel 08-668 74 92

_ 07 _ 06

C O R A V Ä L J E R • M E T A I S A E U S - B E R L I N

Den stora glömskan, 180x354 cm, 2015. Foto: Lars Wallin/Bror Hjorths Hus.

C O R A V Ä L J E R • M E T A I S A E U S - B E R L I N

UTSTÄLLNING

MÖRKERSYNMörkersyn heter konstnären Meta Isaeus-Berlins utstäkllning på Bror Hjorths Hus i Uppsala. Hennes kraftfulla möte med färgen triumf­erar här i enbart nya målningar som tillkommit de senaste åren. Det är både välbekant och främmande på en och samma gång med ett inre sensu­ellt spänningsfält.

Utställningen på Bror Hjorths Hus pågår till 13 mars.

C O R A V Ä L J E R • C H R I S T I N E Ö D L U N DC O R A V Ä L J E R • C H R I S T I N E Ö D L U N D

KONST

ÖDLUND I STORFORMATDen svenska konstnären Christine Ödund arbetar med originella möten mellan konst, vetenskap och musik. Sedan debuten 1995 i Stockholm har hon haft en rad utställningar, men först nu är det dags för en riktigt stor institutionell presentation av hennes konst i Sverige. Den äger rum hos Magasin III i Stockholms Frihamn, där Richard Julin cura­terat hennes utställning Aether & Einstein. Ödlund arbetar med en rad olika tekniker, och kommer att visa skulpturer, verk på papper och videoverk. Storskaliga, plats­specifika installationer med levande växter ingår också.

Utställningen pågår till och med 5 juni 2016.

_ 9 _ 8

Acid Rock, Christine Ödlund,2014.

_ 011 _ 010

C O R A V Ä L J E R • L U F T S L O T TC O R A V Ä L J E R • L U F T S L O T T

KONST

LUFTSLOTT I NORRKÖPING Luftslottet kallar curatorn och konstskribenten Johanna Uddén sin utstställning hos Norrköpings konstmuseum som öppnar i mitten av februari. Teknik och fysik, poesi och drömmar, löften och förhoppningar gestaltas av en rad utvalda konstnärer. Luftslottet rymmer även en önskan att kunna besegra våra rädslor, skriver curatorn.

Utställningen pågår till och med 28/8 2016. Verk av Sara-Vide Ericsson.Åsa Cederqvists Gestures and Gaps.

Foto: Jean Baptiste Beranger

_ 12 _ 13

R E C E N S I O N • K L E E N & S M O L I A N S K YR E C E N S I O N • K L E E N & S M O L I A N S K Y

VAD HÄNDER NÄR två konstnärer närmar sig varandra och låter sina respektive tekniker och verksamheter interagera? Förmår man etablera ett samarbete där bådas integritet behålls och får lika stort utrymme? Blir den gemensamma produkten som är ett sådant mötes resultat något nytt, samtidigt om bådas egenheter som konstnärer bevarats och känns igen?

Frågan är inte helt lätt att besvara. Varje konst har sin inte-gritet och ett samarbete på samma våglängd och med bevarade egenheter hör inte till vanligheterna.

Men när fotokonstnären Gunnar Smoliansky (född 1933) lärde känns skulptören Lars Kleen (född 1941) uppstod en gemensam sympati som i sin tur kom att bli inledningen till ett mångårigt samarbete som nu resulterat i en förnämlig bok där Lars Kleens kraftfulla, inte sällan grova och råa skulpturala språk fått en fotografisk ”översättning” av Smolianskys lyhörda förvandling av tredimnesionalitet till fotografisk yta. Smoliansky har funnit ”sitt motiv” i Kleens skulpturala språk. Och den oftast monumentala skulpturen med sitt anspråk på utrymme och vid-

gad rumslighet har blivit tillgänglig på ett tilltalande sätt via den fotografiska transformationen.

Kleens skulpturala språk är inte alldeles lättläst i sin strama konstruktivistiska saklighet. Ofta exponeras hans verk i stora lokaler som kan vara gamla industribyggnader med ett eget formspråk till vilket konstnären adderar sina verk. Fråntagna sin konceptuella miljö och i utställningssammanhang placerade i anonyma vita-kubenmiljöer blir de annorlunda, kanske tydligare men på något sätt bestulna på viktiga dimensioner som ateljémil-jön erbjöd. Det är också den som tycks intressera fotokonstnären Gunnar Smoliansky, som i en intervju med Niclas Östlind berät-tar om sitt förhållningssätt till Kleens konst men också om sitt eget bildskapande och sitt sätt att arbeta med den fotografiska bilden.

Smoliansky visar sig inte vara någon särskilt lättintervjuad person. Snarare än att svara på Östlinds frågor ger han intrycket av att bevara sin konstnärliga integritet och nästan förminska sin del i samarbetet. Om miljöns betydelse för bilden menar han sig

KONST MÖTER KONSTKonstbok Lars Kleen och Gunnar SmolianskyKalejdoskop

snarast ha fått den ”gratis” genom att det är där han sett Kleens verk. Och om den rimligen ganska komplexa uppgiften att foto-grafera tredimensionell skulptur i en redan från början ”befolkad” miljö säger han att det helt enkelt handlade om att utnyttja den plats varifrån hans kunde arbeta. Det som intresserar honom är bildytan. Det verkar som om det mesta i hans verksamhet skulle vara enkelt och nästan ointressant. Det är först när samtalet närmar sig frågor som har med den svartvita bildens valörer som han preciserar sig lite mer direkt: ”Jag hittar inget bättre ord än tonfall för att beskriva gråskalan.” Ordet valörer gillar han inte: ”Det handlar om att hitta klangen i bilden”

NÅGON MOTSVARANDE INTERVJU med Lars Kleen finns inte i boken. I stället har man publicerat Ulf Lindes essä om konstnären från 1998. På sitt prövande sätt, med stora krav på exakthet och akribi, närmar sig Linde Kleens konst steg för steg med täta refe-renser till de fotograferade verken. Av kategoriska påståenden är den här Lindeessän lyckligt befriad. I stället underordnar sig

skribenten sitt ämne, den Kleenska skulpturen, och söker sig fram till läsningar. Om samarbete mellan de båda konstnärerna skriver han ingenting, utom att han ger Smoliansky en eloge för att han genom sin dokumentation gör det möjligt för betraktaren att följa verkens tillkomst och utveckling. Gott så. Men i den nu befintliga bokformen handlar det om mycket mer än dokumenta-tion. Snarare ser jag Smolianskys bilder som en konstnärs sätt att tolka en annan konstnärs verk. Det hade tveklöst varit av intresse att få veta hur Linde bedömt resultatet. (Ulf Linde gick ur tiden 2011).

Även Ulf Linde tycktes dock vara inne på musikaliska asso-ciationer när han påpekar Kleens stora jazzintresse. Men då är det snarare rytmiken än klangen som åsyftas.

Hur man ska tolka Kleen/Smoliansky blir således ändå en fråga som till sist överlåts till läaren/betraktaren. Som därmed kan/får försjunka i ett genreöverskridande konstverk nästan helt på egen hand genom den magnifika boken. •

Cristina Karlstam

Hörn I. Skulptur av Lars Kleen 1993 i Orionteaterns verkstad.

Foto: Gunnar Smoliansky.

Hus 4. Skulptur av Lars Kleen 1996 i Bomullsspinneriet i Norrköping.

Foto: Gunnar Smoliansky.Kronan. Skulptur i Sundbybergs

tunnelbanestation 1985.

R E C E N S I O N • G A B R I E L L A D A H L M A N

_ 14

R E C E N S I O N • G A B R I E L L A D A H L M A N

Hon är utbildad vid Högskolan för fotografi i Göteborg och har dessförin­nan gått fotolinjen vid Värnhemsskolan i Malmö. Gabriella Dahlman är otve­

tydigt en professionell fotograf, hittills kanske mest känd för motiv som trädgård och växtlighet.

Böcker i ämnet finns med i hennes cv, men också en rad separat­utställningar och medverkan i ännu fler samlingsutställningar med foto­grafi. Men identiteten tycks huvud­sakligen vara naturfotograf. I sin egen presentation av sitt konstnär­skap skriver Gabriella Dahlman dock lite anspråkslöst att hon ”även arbetar konstnärligt”.

Det senare bekräftas nu med råge av den bok som förlaget Kalejdoskop givit ut i år. Den lilla boken med sin gåtfulla omslagsbild mot svart bakgrund har den koncisa titeln Nu och visar sig vara en sparsmakad, av Jacob Ravn utsökt formgiven liten bok av det slag som inte bara handlar om en konstnär och hennes verk utan som i sig är ett konst­verk, format i bokgestalt.

Skånebaserade Gabriella Dahlmans bok är det senaste exemplet på förlagets ganska unika inriktning på en raffinerad smal utgivning; få om ens något förlag har i dag ett sådant konstnärligt mod som Kalej­doskop.

Nu är det en nästan helt okom­menterad samling bilder i svart­

SOM OM ALLT INTE VAR FÖRGÄNGLIGTKonstbok Gabriella DahlmanKalejdoskop

vitt, tagna och presenterade av en fotokonstnär som inte bara är gediget utbildad utan som även har ett betydelsefullt arv att förvalta efter en far, som av den korta texten att döma, ständigt hade den fotografiska blicken aktiverad och sin gamla Rolleiflex hängande som ett smycke runt halsen. Fadern fotograferade helst träd och blanka sjöar, och när dottern började fotografera undvek hon medvetet just dessa motiv.

Av bokens bild urval att döma var fadersupproret både kortvarigt och ganska milt. Motiven är nu inte sällan just träd och blanka sjöar, varvade med bilder av barn, kropps­delar som ryggtavlor och lemmar, en och annan bild av de avtryck som en människokropp gör bland sängkläder.

Konstnären säger själv att det i grunden handlar om att försöka ge motbilder till den ofrånkomliga förgänglighet som är allt levandes villkor. Det betyder att trädgår­dar och växtlighet som berättar om årstiderna gång och framför allt fokuseringen på hösten är frek­venta.

Barnbilderna ser jag gärna som motvikter mot denna förgänglig­het: barnet har vanligtvis långt till denna förgänglighet och svarar för åtminstone en tillfällig tyst protest bara genom sin existens.

Andra bilder beskriver med tyst pregnans hur allt färdas mot sitt slut: kvarglömda tomma trädgårds­stolar, ett nattlinne som lämnats kvar på tvättstrecket i den höst­liga trädgården, en ledstång på en inomhustrappa eller den svaga ljusstrimman vid en nästan stängd dörr hör till bokens höjdpunkter, den senare i nästan Hammershöisk vemodig och paradoxalt hoppfull stämning.

Gabriella Dahlman fotograferar för att minnas och för att för åtminstone ett ögonblick hejda tiden. Hennes bok är inte bara ett utsökt litet konstverk med betydande skönhetsvärde. Den är en tröstebok mot existentiell sorg och uppgivenhet. Som om allt inte var förgängligt.•

Cristina Karlstam

Nu.

Till höger:Fotografi av Gabriella Dahlman.

_ 15

_ 16

F O K U S P Å • M A J A G U N NF O K U S P Å • M A J A G U N N

AV JULIA HJERTÉN

ÖVERTYGELSEN OM KONSTENS förmåga att förändra går igenom i allt som modeskaparen och forskaren Maja Gunn tar sig för. I vår dispute­rar hon vid Borås Textilhögskola i designmetodik. Det hon främst intresserar sig för är kläders ideologiska och performativa funk­tioner; förhållandet mellan hur vi klär oss och vår självuppfattning som djupt präglad av en patriarkal genuskultur.

Den metod som Maja Gunn använt sig av kallar hon själv för perfor­mativ designforskning där hon utgår från Judith Butlers teorier om hur identitet och genus skapas och upprätthålls i förhållande till ett samhällets förväntningar.

­ I mitt arbete använder jag mig gärna av klichéer. Stereotyper. Symboler. Det vi lätt kan relatera och associera till. Jag leker gärna med det. Genom att iklä oss och leka med klichéer och stereotyper kan vi, potentiellt åtminstone, utmana våra fördomar, menar Maja.

Avhandlingens undersökningsmate­rial utgörs av Majas egen design­praktik som ofta bygger på delta­gande och performance. För Maja Gunn är forskning och designpraktik sammanlänkade; det konstnärliga är forskning i sig och genom skri­vandet fördjupas och formuleras projektens betydelser.

– I min forskning undersöker och reflekterar jag snarare än att komma fram till ett fixerat resultat. Jag

vill hellre väcka frågor och låta läsarna själva uppleva, eller läsa om, klädernas funktioner i skapan­det av genusidentitet.

I sina konstnärliga projekt har Maja Gunn diskuterat begär och njutning, maktförhållanden och nya former av seende utforskas. Och även den kroppsliga erfarenheten av materialitetens betydelse, hur det känns rent fysiskt att bära de kläder som till stor del skapar vår självförståelse.

I DEN KOMMANDE avhandlingen analy­serar hon sju av sina projekt. Projekten som baseras på samarbete

och deltagande innefattar bland annat The Club Scene som utför­des tillsammans med MYCKET, en grupp aktivistiska konstnärer och designers. The Club Scene var en iscensättning i tre delar av olika nattklubbar som varit historiskt viktiga frizoner för hbqt­personer, som Sappho Island i Kampala, Uganda, som stängdes 2011 av den homofientliga regimen. I The Club Scene fick deltagarna vid ankomsten iklä sig Majas för kvällen special­uppsydda kläder som var centrala för att komma i stämning. Mer som analyseras är Exclude Me In, en queerkarneval i Göteborg, 2013, som

”För mig är genus en performativ handling –

något vi spelar, en teater”

GENUSTEATERMaja Gunn är designern och konstnären som undersöker

materialets beydelse för vår självförståelse. AV JULIA HJERTÉN

If you were a girl I would love you even more. Maja Gunn 2013

_ 18 _ 19

F O K U S P Å • M A J A G U N NF O K U S P Å • M A J A G U N N

i samarbete med MYCKET och The New Beauty Council hölls under stadens konstbiennal där queerpersoner erövrade plats i det offentliga rummet. Idén var att med karneva­lens omvälvande energi synliggöra en dimension som de menade varit osynliggjord tidigare.

ETT AV Maja Gunns mer uppmärksam­made projekt är If You Were a Girl I Would Love You Even More (2013). I projektet, som startade i New York 2010 och pågick i över ett år, lät hon en man uppvuxen i hetero­normativ och bitvis homofob omgiv­ning byta ut sin invanda genusre­kvisita mot kvinnligt kodade kläder och accessoarer för att se hur han skulle påverkas. Maja berättar:

— Den deltagande mannen hade tydliga idéer om hur en man respek­

tive kvinna skulle se ut och agera. Jag ville utmana de här föreställ­ningarna. Jag klädde honom i vad han uppfattade som feminina kläder. Han tog på sig dem, om än med visst motstånd. Jag bad honom agera och röra sig.

Efter upprepade möten under det år som projektet pågick skedde en förändring, säger Maja Gunn. För varje möte, i upprepningen, repeti­tionen, skedde en förändring. Inte bara till det yttre utan också till det inre. Mannens blick förändra­des. Och själva upplevelsen föränd­rades. Perspektiven försköts.

Efteråt, när jag frågade honom hur han uppfattat projektet, svarade han att genom att iklä sig det som han var som mest rädd för, det som han uppfattade som utpräg­lat feminint, och till slut vänja

AXPLOCK UR MAJAS CV 2016: Kostymör Baby, kortfilm av Lovisa Sirén, som kommer visas på SVT under året.

2015: Kostymör Audition, Guldbag­genominerad kortfilm av Lovisa Sirén.

2014: Kostymör The Woman Without Quali-ties, videoverk av konstnär Kira Carpe-lan, med Alexandra Dahlström.

2012: Kostymör & stylist till kort­filmen Som en Zorro, av Linda-Maria Birbäck.

2011: Collection L, en av Maja Gunns egna konceptuella kollektioner. Baserades på inter­vjuer med bi­ och homosexuella kvinnor och Hans Gedda foto­graferade kvinnorna iförda kollektionen.

Maja har även gjort scenkläder till flera dans­ och teaterföreställ­ningar, genomfört mode demonstration i Stockholms t­bana samt förbättrat brandförsvarets uniformer ur norm­kritiskt perspektiv.Maja Gunn är uppvuxen i Ludvika och utbildad vid Konstfack (MFA) och Stockholms Univer­sitet (fil mag) i Modevetenskap. I nuläget arbetar hon som lektor vid Beckmans Designhög­skola samt undervi­sar och doktorerar vid Borås Textil­högskola där hon disputerar i vår.

sig vid plaggen ­ hur de kändes och hur han såg ut — så förändra­des hans syn både på sig själv och andra.

GENOM ÅREN HAR Maja Gunn även haft en mängd kostymuppdrag för teater och film, och sedan 2003 har hon skapat ett tiotal egna konceptuellt baserade kollektioner.

— Kollektionerna kombineras ofta även de med andra uttryck som exem­pelvis text, foto, film och perfor­mance. Kopplingen mellan kläder, kropp och identitet finns som en röd tråd i allt jag gör. Det här åter­speglas också i avhandlingen, där det i arbetet med text blir extra tydligt.

Ett exempelvis på ett textba­serat projektet är On & Off där kläderna framställs enbart genom ordens beskrivningar. Projektet är skrivet i dagboksform och handlar om en separation där jaget iklär sig ex­partnerns kvarglömda kläder. Texten beskriver den kroppsliga erfarenheten av att bära de här kläderna, och känslor och situatio­ner kopplade till den upplevelsen. Texten förkroppsligar kläderna, och kläderna förkroppsligar den andre. Kläderna blir ett sätt att minnas, förstå och hantera en emotionell situation.

I Majas arbete är inte bara berättande utan även erfarenheten central och detta blev synligt i hög grad i den workshop som Maja höll 2012, Make & Remake – Fashion & Gender, för en grupp kvinnor vid konst och kulturcentret Darb 1718 i Kairo. Livet i Egypten präglades av oro och kvinnorna var extra utsatta. Maja berättar hur worksho­pen kom att genomsyras av detta och den politiska situationen i stort.

— Det här var efter den arabiska våren men innan president Muham­mad Mursi avsattes och deltagarna uttryckte stark frustration, ilska och rädsla. Workshopen började med att alla tog med ett klädesplagg eller bild på ett klädesplagg som var kopplat till ett starkt minne. Flera deltagare tog med sig bilder på sina bröllopsklänningar och det väckte diskussioner kring äktenska­

pets roll och situationen för kvin­nor i Egypten idag.

En kvinna tog med en tröja med ett politiskt budskap om alla människors lika värde skrivet på bröstet, men hon sa att hon inte vågat bära den offentligt. För henne var det plagget en symbol för friheten som aldrig infann sig. Workshopen blev lika mycket ett utbyte av hur kläder kan formas och kommuniceras som ett utbyte av erfarenheter av att vara kvinna, sammanfattar Maja.

Under hösten har Maja Gunn varit aktuell i modeutställningen Utopian Bodies Fashion Looks Forward på Liljevalchs. Där har hon bland annat visat sina lösbröst och mansbringor i silikon och publiken har bjudits in att prova delar av verken, som visas under temat genu­sidentitet.

— För mig är genus en performa­tiv handling — något vi spelar, en teater. Och genus och könsroller befästs genom repetition. Genom att låta besökarna prova brösten jag gjort ger jag dem också möjlighe­ten att testa att bli någon annan (eller sitt egentliga jag) även om bara för ett ögonblick. Jag tror mycket på konstens förmåga att kommunicera. Konst kan få oss att mötas, se, känna och förstå.•

Utopian Bodies, Liljevalchs

konsthall 2015, Foto: Serge

Martynov

Foto: Hans Gedda

_ 20 _ 21

4 5 M I N U T E R M E D M O U R L F E R R Y M A N4 5 M I N U T E R M E D M O U R L F E R R Y M A N

Den brittiskfödda konstnären Mourl Ferryman med rötter i Karibien har i sina kollage av svarta amerikanska mjukporrstjärnor och adelsdamer demaskerat rasismen med all önskvärd tydlighet. Inspiration har Fer-ryman hämtat från 1600-talpjäsen Masque of Blackness. Den spelades inför brittiska hovet när drottning Anne av Danmark gjorde sin debut vid samma tid. Den koloniala blicken på den svarta kvinnan lever kvar och synliggörs i den sexualiserade bilden hos amerikanska rapartister och en ”queen” på 1600-talet visade sig ha mer gemensamt med en svart

mjukporrstjärna än man först kunnat tro.AV YVONNE IHMELS

”DEN SEXUALISERADE BILDEN AV DEN

SVARTA KVINNAN INOM POPULÄRKULTUREN INTRESSERAR MIG”

_ 23 _ 22

4 5 M I N U T E R M E D M O U R L F E R R Y M A N

Bria Myles and Lady Beuill. Mourl Ferryman 2015.Till höger: Diana Escotto and Anne of Denmark. Mourl Ferryman 2015.

_ 24 _ 25

4 5 M I N U T E R M E D M O U R L F E R R Y M A N 4 5 M I N U T E R M E D M O U R L F E R R Y M A N

DEN SAMMANSMÄLTANDE omfam-ningen mellan mjukporrstjärnan Bria Myles och Lady Beuill, en av hovdamerna kring drottning Anne i 1600-talets England, är det som om tiden står stilla och först efter en stunds betraktande framträder detaljerna.

Rasismen demaskeras i Mourl Ferrymans collage Masque of Black-ness. Det som vid första anblicken ser ut som en halvt avklädd svart

kvinna sedd snett bakifrån mot en fond av guldbrokad, visar sig vara två, där den senare lånat sina vita ansiktsdrag till den förra. I konstnärens lek med ”blackface” finns en samhällskritik med historiska förlagor och den koloniala synen på den svarta kvinnan som lever kvar än idag.

Konstnären Mourl Ferryman är född och uppvuxen i Stor-britannien men båda föräldrarna kommer ursprungligen från Jamaca.

Jag når henne på en ostadig telefonförbindelse över nätet. Hon är hemma i Huddersfield igen, efter att ha tillbringat ett par år fram och tillbaka mellan Storbritannien och Sverige, först genom masterutbildningen på konsthögskolan Valand och sedan som en av 2015 års Thomsonstipendiater. Det är i stipendiat-utställningen på Uppsala konstmuseum som hon visat verket Masque of Blackness och videofilmerna med titeln The Shadow and Substance.

Den koloniala historien, kulturell identitet, synen på kvinnan, är centrala begrepp i Mourl Ferrymans konstnärliga arbeten.

En samtida svart mjukporrstjärna från Los Angeles, har mer gemensamt med en brittisk vit hovdam för fyrahundra år sedan än man kan tro vid första anblicken.

– Jag intresserade mig först för den sexualiserade bilden av den svarta kvinnan inom populärkulturen, i synnerhet bland rapartister, berättar Mourl Ferryman.

Det ledde henne vidare till så kallade herrtidningar. Magasin för svarta män, tillägger hon. Här tyckte hon sig återfinna en kolonial syn på den svarta kvinnans kropp. Mellan de mjukpor-nografiska bilder där stjärnor inom genren som bland andra Bria Myles avporträtterades halvt avklädda, blev det med ens tydligt att här fanns en direkt linje genom århundraden till den histo-riska pjäsen Masque of Blackness, av kritikern och dramatikern

Ben Jonson, som uppfördes av drottning Anne av Danmark när hon gjorde sin debut vid engelska hovet.

– Drottningen Anne av Danmark ville förmodligen göra något nytt och annorlunda, säger Mourl Ferryman.

– Hon var bara sjutton år gammal och på sätt och vis förflyt-tade hon gränserna för vad kvinnor fick lov att göra på den tiden.

– Othello av Shakespeare hade framförts vid hovet året innan med en huvudroll skriven för en svart man. Även om den sällan spelats av svarta, utan snarare av vita med ett ”blackface”, påmin-ner Mourl Ferryman.

Annes följe på tolv stycken hovdamer, uppförde även de John-sons pjäs iförda blackfaces och med kostymer som modellerade deras kroppar utifrån det som de trodde var ett afrikanskt ideal.

På sätt och vis kan man se det som ett undersökande av Den Andre och på samma gång var det en manifestation av sin makt över andra människor.

– Europa hade just påbörjat sina koloniala aktiviteter och handeln med slavar i Karibien och det hade förekommit möten mellan olika kulturer, säger Mourl Ferryman. I Europa fanns det en nyfikenhet på den svarta människan och svart hud och vad det innebar. Dels var det säkert en form av lek med olika roller, men också ett sätt att slå fast den vita rasens överlägsenhet. I Ben Jonsons pjäs finns också en passage om en grupp svarta kvinnor som reser till Europa för att bli vita, för bara om de var vita var de vackra.

I PJÄSEN CEMENTERAS alltså föreställningen att vitt skinn är vackrare än svart hud.

– Det är på sätt och vis sin egen historia i den stora historiebe-rättelsen, som hon försöker skapar, säger Mourl Ferryman. Och förstås också en uppgörelse med den koloniala historien skriven utifrån sitt manliga, europeiska perspektiv. Närhelst hon upp-täcker en kvinna som gömts bort i historieböckerna försöker hon ge denna någon form av upprättelse genom att sammankoppla dem med vår egen tid.

I Re Signifying Stories är det blackfaces och modellerade kroppar anpassade afrikanska ideal. Det är höga håruppsättning-ar som måste hållas uppe med hjälp av betjänt och hovbugningar. Hon skrattar lite åt min gissning att det kanske är fler människor ute på gatorna i Kingston, Jamaica, än i Göteborg, och svarar att inte nödvändigtvis. Gatan är en farlig plats i Kingston, här åker man bil som i USA om det inte är karneval förstås. Alla hennes performances hittills har utspelats ute på gatan, i offentligheten

I”En samtida svart mjukporrstjärna från

Los Angeles, har mer gemensamt med en brittisk vit hovdam för fyrahundra år sedan än man kan

tro vid första anblicken.”

_ 26 _ 27

4 5 M I N U T E R M E D M O U R L F E R R Y M A N 4 5 M I N U T E R M E D M O U R L F E R R Y M A N

Stillbild ur videon Substance. Mourl Ferryman 2015.

_ 28 _ 29

mitt bland människor, alltså i en icketeatral eller museal miljö. Det karnevalska greppet har hon fått med sig hemifrån.

– Båda mina föräldrar är från Jamaica så jag har starka band till den karibiska kulturen.

KANSKE INTE HELT oväntat är hon starkt påverkad av den karibiske poeten och författaren Édouard Glissant, och hans vision om en värld där kulturella olikheter tillåts blomstra. Hon citerar i sitt masterarbete på Valand ur hans essä Poetique de la relation där Glissant talar om fantasin som något som kommer att förändra vår syn på världen och varandra, även om det ibland tycks gå alltför långsamt och åt fel håll.

Och ett sätt att använda sig av fantasin är att göra konst. Edouard Glissant hade liksom Mourl Ferryman förfäder

som transporterats som slavar till Västindien. Och det som händer idag med den våg av människor som migrerar, som flyr undan krig och förföljelse, är i princip samma sak, menar hon. Människor som kommer att hamna i minoritet och därmed i underläge med allt vad det innebär. Då som nu. Just av den anledningen var det också viktigt för henne att det var verkliga kvinnor med verkliga namn i hennes collage och inte bara några kvinnor sprungna ur hennes egen fantasi.

Det var tolv kvinnor involverade i Ben Jonsons historiska pjäs och hon beslutade sig för att använda sig av sex historiska kvinnor och sex samtida för att åstadkomma dessa tolv.

– Miss Bria Myles, she is a big thing, påpekar hon. Hon upp-träder tillsammans med stora rapartister och har prytt omslaget till åtskilliga herrtidningar.

De historiska bilderna på kvinnorna ur drottning Annes hov hämtade hon från British Library. Men livet för de båda grup-perna av kvinnor ser ut ungefär på samma sätt än idag. Om de

vita kvinnorna inom det brittiska hovet använde sig av sin skön-het och sin kropp för att erövra status, ser det idag ut ungefär på samma sätt för de svarta kvinnor hon använt i collagen vars kroppar sexualiseras i porr-och musikindustrin.

DET TEORETISKA FÖRARBETET är påtagligt i Mourl Ferrymans verk och kanske hänger det samman med att konsten har kommit att bli något som hon valde att ägna sig åt fullt ut i en mer vuxen ålder. Innan har målandet fungerat som en ventil säger hon.

Men även om det till slut bara handlade om att klippa och klistra i papper så har detta klippande i papper tagit lång tid att reflektera och fundera kring. •

Tack till konstnären Mourl Ferryman som ställt bilderna på sina verk till Coras förfogande.

4 5 M I N U T E R M E D M O U R L F E R R Y M A N 4 5 M I N U T E R M E D M O U R L F E R R Y M A N

”Om de vita kvinnorna inom det brittiska hovet använde sig av sin skönhet och sin kropp för att erövra status, ser det idag ut ungefär på samma sätt för de svarta kvinnor hon använt i collagen vars kroppar sexualiseras i porr-och

musik industri.”

I Recygnifying Stories är det blackfaces och modellerade kroppar och höga håruppsättningar.Det är inte nödvändigtvis fler människor på gatan i

Kingston än i Göteborg. Om det inte är karneval förstås.

_ 30

G A L L E R I • K L I T S A A N T O N I O U

_ 31 _ 30

G A L L E R I • K L I T S A A N T O N I O U

HISTORIENSOSKRIVNABLADHur ser ett konstverk ut som förklarar hur det är att befinna sig på flykt? I hela sitt vuxna liv har den cypriotiska konst-nären Klitsa Antoniou försökt besvara den frågan.

AV YVONNE IHMELS

Strävan efter att nå sitt mål. Alla försök att komma fram och kampen för fortsatt överlevnad,

längtan efter en normalitet, går igen i utställningen med titeln Horisonten – Horizon.

_ 32 _ 33

G A L L E R I • K L I T S A A N T O N I O UG A L L E R I • K L I T S A A N T O N I O U

I sin installation But the Sea kept Turning Blank Pages Looking for History, en parafras på Derek Walcott, reflekterar Klista Antoniou kring biopolitisk makt.

För att kunna frakta fisketinorna till Sverige kontaktades svenskar på semester på Cypern om de kunde tänka sig att smuggla in dem som handbagage i landet.

_ 34

Marcel Broodthaers installation The Winter Garden II, 1974, som bestårav vitriner med specimen, trädgårdsmöbler och växter som skaparen trädgårds oas, är som en dörr till ett hemligt land.

G A L L E R I • K L I T S A A N T O N I O U4 5 M I N U T E R M E D K L I T S A A N T O N I O U

Handle with care – handskas varsamt, får en alldeles ny och egen betydelse när lådan spruckit och det trasiga innehållet närmast sipprar ut ur hålet. Eller kanske har lådan spruckit av den metafysiska laddningen innanför skalet.

_ 35

_ 36 _ 37

G A L L E R I • K L I T S A A N T O N I O UG A L L E R I • K L I T S A A N T O N I O U

ÖDD OCH UPPVUXEN på Cypern har gjort konstnären Klitsa Antonio smärtsamt medveten om vad det innebär att tvingas fly. När hon var fem och ett halvt år gammal tvingades hon först uppleva hur de fascistiska grekcyprio-

terna attackerade och förnedrade hennes familj, därefter Tur-kiets bombningar och turkiska militära styrkor som ockuperade halva Cypern och hur soldaterna trängde in i deras hem och det brutala tillfångatagandet av männen i familjen.

Klista Antoniou, konstnär och professor vid konsthögskolan i Nicosia är på kort mellanlandning i Stockholm efter att ha del-tagit vid invigningen av utställningen Is this the Time for Art på Museet för Glömska i Norrköping. Utställningen handlar om flykt och migration och hon börjar med att berätta sin egen historia. Den senaste tidens händelser, för att använda ett slitet uttryck har i högsta grad gjort henne påmind om hennes eget trauma, och trots hennes sakliga framställning ser jag hur det påverkar henne att berätta.

– Ju intensivare och traumatisk en upp-levelse är, desto ordlösare och statisk blir den, förklarar hon för mig.

Psykologer brukar jämföra det med en stumfilm. Orden saknas för att beskriva det som hänt och minnet fungerar som en sek-vens av bilder som uppträder för ens inre syn. Utan någon som helst logisk följd.

– Bilder befinner sig när-mare känslan än ord eller lit-teratur som är alltför rationella, fortsätter hon. Det är bara genom konsten som man kanske kan förstå och sammanfatta allt det som man har inom sig.

Och som konstnär ställer hon sig förstås frågan hur man kan skapa bilder som visualiserar allt det som man har inom sig? Eller kanske snarare; hur ska ett konstverk se ut som beskriver så att en utomstående kan förstå hur det är att befinna sig på flykt? – Mitt eget liv som flykting tog sin början när jag var fem och ett halvt. Det var ett liv i ett tält utan något som helst kvar av mitt gamla liv. Utan vare sig ägodelar

eller minnen. Det enda vi ägde var kläderna vi hade på oss när vi tillfångatogs.

Hennes morfar deporterades tillsammans med sina söner, han återvände aldrig från lägret och är en bland många saknade från den tiden.

– Lång tid hade vi heller ingen aning om var min pappa befanns sig. Han kämpade någonstans vid fronten. Vi kvinnor och barn försökte gömma oss en tid men blev tämligen brutalt infångade och transporterade till läger innan FN soldaterna kom och räddade oss till den fria delen av Cypern.

FAMILJELIVET PRÄGLADES MÅNGA år av sorg över den för-svunna morfadern men också av en känsla av skuld över att ha överlevt och ibland späddes denna skuldkänsla på att att kanske inte vara den ”rätta” som överlevt.

– De försvunna finns kvar bland oss. Det är som en osynlig påminnelse som ställer sig mellan oss och den övriga världen, säger Klitsa.

Just detta att försöka göra det osynliga synligt har flera av hennes utställningar, i synnerhet på senare tid, handlat om. Som

detta att det bakom de anonyma siffor som det rapporteras om på nyheterna finns människor av kött och blod.

Att det är pappor och mammor och deras barn som flyr för sina liv, för att de kanske inte har

något annat val. För att överleva riskerar de livet.I media rapporteras det bara att

150 drunknat i medelhavet utan någon blir nämnd vid namn, men även de som överlevt och kommit i relativ säkerhet på land befinner sig i en fortsatt anonymitet.

– De här människorna lever som i ett slutet rum, säger hon till mig. Och

hur ska vi då kunna få syn på dem? Många av dem som drunknar förblir

för alltid anonyma. De har varken pass eller personliga tillhörigheter med sig och kan inte

ens registreras under ett namn.

I INSTALLATIONEN But the Sea Kept Turning Blank Pages Looking for History, en parafras på Derek Walcott’s The Sea is History reflekterar hon kring detta med biopolitisk makt.

Installationen består av fisketinor som hon låtit frakta till Norrköping. Ett fångstredskap i metall med en spärr som ska

Fhindra infångade fiskar från att ta sig ut igen. Ovanpå denna spärr har hon placerat kläder som hon fått av flyktingar som lyckats rädda sig i land på Cypern. Det ligger ett lager av salt över kläderna och det ger en illusion av att de flyter. Fisketinorna med sitt innehåll har varit nersänkta i medelhavet i en vecka.

– Det är så lång tid det tar att ta sig över medelhavet till Cypern, förklarar hon. I en liten båt tar det ungefär en vecka att korsa medelhavet till Cypern.

Men redan innan installationen lämnade Cypern på sin väg mot Sverige, påbörjade hon sitt arbete med verket. I stället för sedvanlig konsttransport kontaktades svenskar som turistade på ön om de kunde tänka sig att smuggla in en fisketina som handbagage till Sverige. Man fick anmäla sig via en sida på facebook och det publi-cerades bilder från alla möjliga håll på hennes fisketinor som ”smugglades” in via flyg till Sve-rige, berättar Klitsa. I denna metaberättelse om migration påbörjades alltså konstverkets egen resa redan långt innan installationen lämnat Cypern och nått sitt slutmål.

För att kunna köpa en flyg-biljett till Sverige och andra länder inom Schengenområdet krävs visum. Långt ifrån alla kan uppfylla de krav som ställs för att få ett sådant – och det är därför som människor företar den riskfyllda resan ute till havs.

– I stället för att köpa en flygbiljett för bara några hundra kronor, tvingas de betala hundrafalt för att först sitta i en osäker båt där de riskerar ett drunkna, och sedan riskerar att kvävas av brist på syre i en container på ett lastbilsflak, innan de slutligen hamnar i ett läger. Och i ett läger är de fortsatt osynliga, påmin-ner hon mig om.

– I ett läger eller en flyktingförläggning fortsätter de att leva i en sorts parallell tillvaro med den övriga världen. De fortsätter att vara osynliga och bara vara anonyma siffror på nyheterna.

Denna strävan efter att nå sitt mål. Alla försök att komma fram och kampen för fortsatt överlevnad, längtan efter en nor-malitet, går igen i utställningen med titeln The Silence has a Sound – the Sound of the Horizon där hon arbetat med den blå färgen i en rad målningar och teckningar i bläck och en mäktig väv som det tog många dagar och fem extra medarbetare att trä. En bogliknande utskjutande del som möter betraktaren och i ”kölen” formas det amfibiska inslaget av en vågformad rörlese förstärkt av ett blått ljus.

– Horisonten är också ett slags gräns som man försöker att korsa. Men horisonten är också bara en illusion, säger Klitsa.

HORISONTEN ÄR EN blå linje i fjärran, nästan som en hägring, ett ouppnåeligt fata morgana långt därborta. Därifrån blev steget inte långt kring hennes arbeten kring kolonialism och postko-lonialism. Närmast överväldigad av detta med förflyttning. Inte bara alla dessa människor som försökt korsa horisonten och för att skaffa sig ett nytt liv, utan också alla föremål som korsat hav och horisonter till nya hamnar.

En annan av hennes installationer består alltså följdriktigt av fraktlådor. ”Handle with care” – handskas varsamt, får en allde-

les ny egen betydelse när lådan visas fram sprucken och det trasiga innehållet sipprar ut ur denna

spricka. Är det av frakten eller kanske av en metafysisk laddning därinnanför

höljet som lådan har spruckit hinner jag tänka innan Klitsa Antoniou

fortsätter att berätta. – De trasiga tallrikarna

skapade ännu en ”new hori-zon”, säger hon i sin lek med uttrycket.

Nya vidder, vore kanske en passande översättning till svens-

ka, men i hennes fall syftar det på kolonialmakternas plundringar. Hon

har utgått från gamla fotografier som hon hittat i arkiven, som visar fraktlådor

med antikviteter på väg att skeppas över från Cypern till historiska museet i London.

Antikviteter som engelsmännen hittade vid utgrävningar på Cypern, som de skeppade över till England där har de blivit kvar.

– Snarare handlar det kanske om vilken betydelse horisonten haft historiskt sett och hur vi hela tiden skapar oss nya horisonter, säger hon till mig. Och även om hela tillvaron går sönder som tall-rikar som spruckit på vägen så fortsätter ändå livet på något sätt.

– Tänk bara på den mentala och fysiska styrka som får männ-iskor att att gå hela vägen från Grekland till Ungern. Hur långt är inte det? Och de bär sina barn på axlarna och de bara fortsätter att gå och gå.

Här kommer hon plötsligt ihåg en sak som hon glömt att berätta. När hennes pappa som låg vid fronten på Cypern i kriget mot Turkiet, fick veta att Klitsa och hennes mamma räddats och befann sig på en flyktingförläggning i Larnaca, beslutade han sig för att ta sig till dem och han hade inget annat val än att gå till fots.

– Han gick över 200 kilometer till fots för att komma fram till oss och återförenas med sin familj. Jag mindes plötsligt hans långa vandring igen när jag såg alla dessa människor på sin väg genom Europa. Och hur historien tycks upprepa sig, om och om igen. •

”De försvunna finns kvar bland

oss. Som en osynlig påminnelse ställer de sig mellan oss och den övriga

världen.”

Klitsa Antoniou.

_ 38

O R L A N D OO R L A N D O

FINNS DET RUM FÖR KONSTEN?Abir Boukhari, konstcurator och tillfälligt bosatt i Sverige, ställde frågan till fem kvinnor, alla verksamma inom konst och kultur och bosatta i Libyen, Tunisien, Egypten, Libanon, Pales-tina. Synen på den fria konsten har blivit en alltmer laddad fråga i ett Mellanöstern där ingenting längre är självklart.

AV ABIR BOUKHARI ÖVERSÄTTNING YVONNE IHMELS

AV ABIR BOUKHARITurkiska stridshelikoptrar på väg till Syrien. Foto Thinkstock.

_ 39 _ 38 _ 39 _ 38

_ 41 _ 40

O R L A N D OO R L A N D O O R L A N D OO R L A N D O

_ 41 _ 40

VAD HAR KONSTEN för betydelse i orostider? Det är en fråga som jag fått höra många gånger de här senaste åren och jag har själv ställt mig den frågan och lika många gånger försökt hitta ett svar.

I ett försök att få svar beslöt jag mig för att ställa denna alltmer laddade fråga till några av mina vänner, alla verksamma inom konst och kultur i ett mellanöstern där ingenting längre är självklart, men som ändå fortsätter att arbeta inom sina respektive discipliner.

Jag började med att ställa frågan till Hadia Gana, keramiker och grundare av museet Ali Gana i Libyen. Hennes omedelbara svar var att den tid som vi lever i nu har kommit att bli en vattendelare

mellan tron på konstens kraft och förmåga att påverka människors sätt att tänka,

och ”de andra” som fortfarande har en mer ytlig syn på konsten

som någonting som kan pryda väggen ovanför soffan. Även om konsten förser oss med detaljer ur vår förhistoria, vår egen historia och samtid, som

ett spöke som ständigt jagar efter mänsklighet, har denna

humanitära sida ständigt varit ifrågasatt. Men istället för att fråga om

konsten spelar någon roll borde vi istället fråga oss om det här är en tid för kamp? Det här är en tid för kamp! För konsten! Under hela den tid som den nordafrikanska revolutionen pågått har rörelsen ackompanjerats av konstnärliga uttryck som musik, poesi och målningar, kanske i synnerhet väggmålningar, som gav både kraft åt en protesterande befolkning och höjde moralen på samma gång. Alla dessa konstnärliga uttryck borde ses som en dokumentation och faktaregistrering av denna tid.

ALLT SEDAN REVOLUTIONEN i Libyen har jag arbetat med att omvandla mitt familjehem i syftet att skapa ett museum. Ali Gana var min pappa, en betydande konstnär i Libyen. Mitt syfte med museet är att skapa ett öppet rum (?!?!) där kultur i alla dess former kan diskuteras under fredliga för-

utsättningar. Jag får ofta höra att detta inte är den ”rätta tiden” för en sådan sak, och de vanligaste argumenten är bristen på säkerhet, pseudoisla-misterna, eller den allmänna demoraliseringen hos befolkningen och en tilltagande aggressivitet i stort. En aggressivitet som till stor del beror på oförmågan att formulera sig, som jag ser det. Konst och kultur kommer att vara avgörande för utvecklingen i landet de kommande åren. Konsten kan användas såväl i ett undervisande syfte som ett terapeutiskt ändamål och hjälpa människor i ett traumatiserat samhälle att återhämta sig och kommer att vara avgörande för åt vilket håll landet kommer att utvecklas de närmaste åren.

NÄR ÄR DEN rätta tiden för konst? När alla frågor är lösta och vi kan börja se framåt? Det är ett misstag som ofta görs även i så kallade industri-länder, där det första ställe man skär i kristider, är budgeten som har med konst och kultur att göra, trots att dessa två är avgörande för att kunna överleva krisen. Konsten är som en motor. Konsten är som alternativ medicin. Konsten kan förhindra konflikter. Tråkigt nog används konsten ofta som ett sätt att ”laga med”, när skadan redan skedd. Då kan det vara försent. Konsten blir då reducerat till ett maktlöst vittne till historien.

Men är det här då en tid för konsten även om den bara fungerar som ett ”vittne”?

Jag ställde frågan till min syster Nisrine Bouk-hari som är konstnär och bosatt i Wien sedan 2012 efter att ha tvingats lämna Damaskus på grund av upprepade hot.

Några år innan kriget bröt ut bildade vi AllArt-Now, det enda oberoende kollektiva rummet för bildkonst i Syrien.

Nisrines svar tycks lika självklart som enkelt: Hur skulle livet vara utan fågelsång?

Jag kan inte svara på om det här är en tid för konst eller ej! Min uppfattning är att konsten måste finnas överallt och i alla tider utan begränsningar i tid och rum.

I stället för att fråga oss om detta är den rätta tiden för konst, borde vi fråga oss hur den kreativa akten kan hjälpa oss att förstå denna komplexa tid

Abir Boukhari curator AllArtNow, det första oberoende galleriet i Damaskus.

”the blood of the martyres don t go in

vain” står det skrivet på golvet i Ali Gana

museet, Libyen.

_ 42 _ 43

O R L A N D OO R L A N D O

”Konstens betydelse har aldrig varit större än nu … Det är bara genom konsten som den förtryckte kan befria sig från en tyngande verklig-het och berätta sin historia för världen.”

som vi lever i? Hur vi kan agera och interagera med den? Hur en konstnär kan och bör förhålla sig till denna tid?

Men låt oss anta att vi kan förutsätta att konsten redan spelar en roll i våra liv – nästa kritiska fråga blir då istället den vad som görs inom konsten?

Idag vill många kalla sig konstnär, men jag tycker mig sällan se något som verkligen kan kallas konst och nästan inte heller någon verklig kritik av denna konst! Konstkritiken idag består till stor del av att beskriva konstverket med ord, utan att med hjälp av intellektet gå djupare in i dess betydelse, snarare ofta mer ytliga konstateranden som att detta konstverk är ”fantastiskt konceptuellt”! Jag tror att vi lika mycket behöver en seriös konstkritik eftersom den tycks ha luckrats upp inför den enorma mängden konst som produceras idag. Som marknaden i sin tur tacksamt tar emot och där det spelar mindre roll vad konstnären gör idag, för redan i morgon kommer en ny konstnär, villig att låta sig lanseras.

Jag vill inte påstå att all konst har blivit till konsumtion i den kapitalistiska betydelsen av

A Letter Between two Cities - Damascus and Vienna. Nisrine Boukhari, 2013.

_ 45 _ 44

O R L A N D OO R L A N D O

ordet, men många konstnärer sneglar idag på hur han eller hon kan passa in i denna industri.

SÅ VILKEN BETYDELSE har då konsten i våra liv idag? Är det bara en fråga om konsumtion av idéer? Har konsten blivit en kulturell vara, en artikel som kan köpas och säljas hur som helst?

Jag vill se på konstens roll idag ur samma syn-vinkel som Gilles Deleuze, som kallade konsten för en kreativ akt och den kreativa akten som en form av motstånd i sig utan att nödvändigtvis behöva anta formen av information eller kommunikation.

”A work of art is not an instrument of commu-nication. A work of art has nothing to do with communication. A work of art does not contain the least bit of information. In contrast, there is a fundamental affinity between a work of art and an act of resistance. It has something to do with information and communication as an act of resistance.” Gilles Deleuze What is Art.

Sonia Hadchity, filmregissör som startade filmfes-tivalen Outbox Film Festival i Libanon svarade så här på min fråga om konstens roll:

– När man som jag lever och arbetar i Beirut i Libanon, i denna oroliga tid när allt hopp om mänsklighet och värdighet i mellanöstern håller på att brytas ner, frågar jag mig varje dag om detta är rätta ögonblicket att skapa och befrämja konst, eller ej.

Men tittar vi bakåt i historien har konsten

aldrig upphört att existera. Den har anpassat sig till tidens förutsättningar, utvecklats eller återskapat sig själv – likt varje annan levande organism – även under de dystraste av tider, eller kanske snarare, konstnärlig kreativitet och dess estetik kanske har utvecklats som allra mest, haft som störst betydelse i tider av förtryck.

Ta jazzmusiken som ett av många exempel och hur den föddes ur den smärta som hundratals år av diskriminering och förnedring afrikanska slavar utsattes för i USA. Afroamerikaner som befriades ur slaveriet efter amerikanska inbördeskriget, efter alla år av omänskliga villkor och en fruktansvärd verklighet, hade en plattform i jazzen. Musiken som förkroppsligade deras smärta, gav många en röst och en viss förströelse under förtrycket.

Konsten i sin populära form har aldrig handlat om att återge den faktiska verkligheten, snarare har den försökt återskapa bästa tänkbara bild av verklighe-ten, vilket leder oss tillbaka till dagens Mellanöstern. När verkligheten enbart tycks bestå av konflikter och känns outhärdlig; vart flyr vi då? Hur skull vi kunnat behålla förståndet när våldet och konflikten belägrar oss och invaderar bilden av vår vardag, om det inte varit för konsten? Konstens betydelse har aldrig varit större än nu. I dessa tider av kris har konsten blivit en basic need. Det är bara genom konsten som den förtryckte kan befria sig från en tyngande verklighet och berätta sin historia för världen.JAG RIKTADE MIN fråga om konstens betydelse även till Maha Shahin, palestinsk konstnär tidigare bosatt i Syrien och verksam inom AllArtNow.

Och hennes svar kom utan minsta tvekan:

A Letter Between two Cities - Damascus and Vienna. Nisrine Boukhari, 2013

När verkligheten enbart tycks bestå av konflikter och känns outhärdlig; vart vänder vi oss då? Hur skulle vi kunnat behålla förståndet när våldet belägrar oss och invaderar bilden av vår vardag, om det inte varit för konsten?

Sonia Hadchity är filmregissör och initiativtagare till filmfestivalen Outbox Film Festival i Libanon. Vid invigningen av den första festivalen 2010 ringlade sig köerna långa.

_ 47 _ 46

O R L A N D O

_ 47

O R L A N D O

– Jag är övertygad om att detta är en tid för konst. Vi har ett ansvar som konstnärer, inte bara gentemot vår samtid och oss själva utan även inför kommande generationer. Med hjälp av konsten kan vi visa på utvägar eller föreslå lösningar på olika problem. Mänskligheten lider på många sätt idag, diskrimineringen och främlingsfientligheten växer, men med hjälp av konsten kan vi visa fram en annan bild av mänskligheten, samla människor kring viktiga frågor och tillsammans motstå igno-rans, hat, krig och förtryck.

– Definitionen av vad som betraktas som konst expanderar idag och söker sig nya uttryck och ytor. Konsten är inte längre enbart en målning på en vägg eller en staty på ett museum och dess syfte är idag också så mycket mer än som enbart dekoration. Konsten kan idag manifestera sig som en del av ett samhälles alla sektorer. Vi konstnärer måste höja våra röster, skönheten behövs mer än någonsin.

– I dessa tider av fulhet och hat behöver vi kär-lek och godhet, och konsten är botemedlet. Även när vi tycks tro att konsten inflytande är begränsat, är den alltid väsentlig och verksam.

”Konsten kan hjälpa oss att förstå det som händer i denna fragmenterade verklighet som omger oss idag och som tycks vara bortom kontroll.” Asmaa Elnawawy

JAG STÄLLDE FRÅGAN om konsten har någon betydelse idag även till den egyptiska konstnären Asmaa Elnawawy, konstnär och verksam vid fakul-teten för konst vid Helwanuniversitetet i Kairo. Hon svarade så här:

– Kanske på grund av alla krig och allt dödande som omger oss menar många att det inte är konst och kultur som vi behöver bäst, men det är sna-rare tvärtom! Konsten behövs nu mer än någonsin! Konsten kan hjälpa oss att förstå det som händer i denna fragmenterade verklighet som omger oss idag och som tycks vara bortom kontroll.

Sedan början av 2000-talet har alla aspekter av liv och konst influerats av globaliseringen och konsumtionskulturen, och det är så världen ser ut idag, här kan konsten kan ge oss en identitet, visa oss på magin i varje enskild kultur, utan att alla för den skull måste tvingas in i en och samma kultur. En identitetsskapande kultur kan rädda konsten från att bli till en vara som alla andra dagliga behov.

Jag personligen, liksom många andra konstnä-rer, har försökt att närma mig alla goda aspekter av konsumtionskulturen. Det är en del av den mång-kulturella verklighet som vi konfronteras med idag, och jag vill snarare försöka se konst och kultur som

Braids av Maha Shahin.Fotografiet syftar på förekomsten av barnbrudar.

O R L A N D OO R L A N D O

_ 49 _ 48

en fusion mellan olika grupper och olika åsikter snarare än representant för en enda homogen grupp. I mina målningar använder jag därför sym-boler ur olika kulturer som islam, egyptisk forntid, trafikmärken och amerikansk popkultur, för att påminna om att varje kultur har sin egen innebo-ende skönhet, vare sig det handlar om traditionella ceremonier, andlighet eller något annat.

Jag har adapterat idén om Accepting Other Peoples Differences (Acceptera Andra Människors Olikhet) och vill med min konst försöka skapa en ny harmonisk kultur som grundar sig på att ta och ge.

AMIRA CHEBLI ÄR skådespelerska och dansös från Tunisien och hon besvarade min fråga med att själv ställa frågan om det någonsin funnits en spe-cifik tid för konst? Har inte konsten funnits där oav-sett förutsättningar? Har inte konsten spelat någon roll i mänsklighetens historia? Är jag en ansvarsfull medborgare när jag väljer att bli konstnär?

Jag har själv ställt mig alla dessa frågor de senaste åren och förstått att konsten inte är något jag gör enbart för mitt eget nöjes skull, utan för att det är ett sätt att leva och något som jag valt i ett medvetet försök att skapa en ny social och politisk kontext. Konsten har alltid varit ett sätt för människor att utrycka sin verklighet och av den anledningen har den skrämt – och skrämmer än idag – diktatorer och förtryckare.

Konsten har alltid varit en effektiv värdemä-tare på hur demokratin fungerar i ett samhälle och vi kan mäta graden av civilisation i ett samhälle genom att observera dess kulturella liv.

Konsten gör oss till civiliserade människor, ger oss nya insikter och höjer vår förmåga till varsebliv-ning. Därför kan vi inte ha nog av museer, konsthal-lar, teatrar och konsertsalar för att utvecklas som människor.

Under Ben Alis tid var konsten censurerad och relaterad till presidentens propaganda. Idag, efter 5 års revolution, befinner vi oss i ett dagligt kaos, men om vi kan åstadkomma och skapa mer konst, film, dans och kulturellt liv känner jag mig hoppfull inför framtiden. Kanske är det vår enda lösning att handskas med den omfattande kris som landet genomgår just nu.

SLUTLIGEN: DEN SISTA personen att besvara frågan om konstens värde är jag själv, Abir Bouk-hari. Som jag berättade i början är jag curator och medgrundare till AllArtNow, det första oberoende kollek tiva konstgalleriet i Syrien. Sedan slutet på 2012 visas inga utställningar på galleriet, utrymmet har upplåtits till familjer som tvingats fly kriget, men AllArtNow existerar fortfarande som ett nomadiskt konstrum. Fram till september 2015 befann jag mig fortfarande i Damaskus men har nyligen påbörjat en curatorial utbildning vid Konstfack i Stockholm och förhoppningsvis kommer jag att kunna dela min tid mellan Damaskus och Stockholm.

Jag tror att jag i viss mån försökt slippa besvara frågan på konstens betydelse, men efter att ha levt i krigets Damaskus har jag fått insikt om hur viktig konsten är för oss alla. Också för dem som inte tvingas utstå ett krig av detta slag.

Men hur ska man kunna förklara att konsten är ett livsval, ett sätt att leva på och ta itu med svårigheter. Och hur ska vi få människor som lever i en krigszon, där våldet är det allt dominerande och där döden är närvarande i varje minut, och ingenting tycks kunna stoppa detta elände, utom kanske just tanken på att där kan finnas något annat? Här kan ingenting annat vara viktigare än konst och kultur som ger oss utvägar, andra synsätt, mentala och känslomässiga lösningar till andra och förhoppnings bättre världar. •

”Konsten har alltid varit ett sätt för människor att utrycka sin verklighet

och av den anledningen har den skrämt – och skrämmer än idag

– diktatorer och förtryckare”

”Konsten har alltid varit en effektiv värdemätare på hur demokratin fungerar i ett

samhälle.” Amira Chabli

_ 51

TILL FÖRMÅNERNA MED ett medlemskap i SAK, Sveriges Allmänna Konstförening, hör årsboken som brukar komma med posten i november.

Genom åren har en rad svenska konstnärer ägnats uppmärk-samhet och analys i SAK: s årsböcker. Serien startade 1964 då Carl Friesendal och hans konst presenterades av Gunnar Jung-marker. Sedan har det fortsatt, oftast med enskilda konstnärskap som ämne men också en och annan översikt över det svenska konstlandskapet. Till den senare kategorin hör serien Svensk konst del I till III som kom runt sekelskiftet 1900-2000 liksom Passioner & Bestyr (2011).

Men merparten av årsböckerna har alltså ägnats en enskild konstnär. Och i den kategorin hittar man höjdpunkter som boken om Torsten Anderssons unika konstnärskap, skriven av Magnus Bons (2002). I en klass för sig måste man sätta poeten Marie Lundquists Drömmen om verkligheten som kom 2008. Fjolårets årsbok, Mellan verkligheter. Fotografi i Sverige 1979–2000 spe-lar också den i en särskild serie.

Årsboken 2015 ägnas en verklig superkändis i det svenska kulturlivet, konstnären, före detta Konsthögskolerektorn och Dramatenchefen Marie-Louise Ekman. Det är journalisten och författaren Klas Gustafson som under en längre tid följt och samtalat med Marie-Louise som hon helt frankt kallas i framställningen. Kanske kändes hennes många efternamn alltför betungande för att släpa med i texten, men valet att hela tiden endast använda förnamnet markerar också att det handlar om en kändis som läsaren förväntas vara eller vilja bli bekant med via boken (ungefär som andra stjärnor i kändisvärlden som Madonna eller för att hålla sig till det svenska populärkulturfäl-tet Carola.) Det betyder också att konceptet snarare än att vara sakligt och granskande mer är vännens eller beundrarens. En alldeles särskild form av intimitet utmärker tveklöst Gustafsons framställning genom detta bruk av förnamnet. Själv skriver han också att han efter att tidigare skrivit en bok om Marie-Louises man Gösta Ekman kände sig lockad att få göra detsamma med Marie-Louise.

Gott så. Det finns kanske en läsekrets som är intresserad av

alla de interiörer från hennes många liv tillsammans med olika äkta män som Gustafson har förmedlat. Det handlar om konst-nären och författaren Carl Johan De Geer, regissören Johan Bergenstråhle och skådespelaren Gösta Ekman och deras liv tillsammans med bokens huvudfigur. Lite märkligt är det när Gustafson (tydligt imponerad av hennes karriär) skriver smått beundrande om hennes brister och misslyckanden som meriter:

”Skolgången var ett fiasko, nu är hon professor emerita. Hon misslyckades i målarskolan och blev rektor för Konsthögskolan. Puttades från den fria teatergruppen och blev nationalscenens chef. Fick bokstavligt talar ta emot skit och löper nu den akuta risken att bli ihjälkramad.”

I DEN MÅN den farhågan skulle stämma bidrar nog Gustafson en hel del med sin ganska underdåniga skildring av sin hjältinna.

Men den viktigaste invändning jag har mot boken om Marie-Louise är inte att hon behandlas som en så kallat folkkär kändis. Det är det faktum att boken lanseras som årsbok av Sveriges Allmänna Konstförening. Det är alltså, eller borde i alla fall vara, i sin egenskap av konstnär hon ägnats denna ära. Boken innehål-ler visserligen ett ganska omfattande och välskrivet avsnitt som behandlar just detta med många rätt drastiska inslag inte minst från det 60-tal där mycket utspelade sig. Men i den närmare 400 sidor tjocka framställningen är det ändå bara drygt 50 som har rubriken Konst. Övriga kapitel i boken har rubriker som Makt, Sex, Stil, Politik, Teater, Film. På sin hemsida berättar SAK att man ursprungligen haft andra årsbokplaner för 2015 men att man skjutit upp dessa till förmån för boken om Ekman.

Om SAK verkligen ville ge en bild av Konstnären Marie-Louise Ekman borde man snarare ha vänt sig till Maria Lind, chef i Tensta konsthall, som ägnat stor energi åt att lära känna och analysera Ekmans konst och inte minst att lansera den både i Sverige och utomlands, det senare med mindre framgång. Klas Gustafson har mycket att berätta om Linds arbete därvidlag.

Att rubricera boken Marie-Louise Ekmans två liv som Konstbok är alltså mycket tveksamt. Men som kändisbok med många pikanta inslag har den måhända sin speciella läsekrets? •

KÄNDISBOK MED PIKANTA DETALJERAV YVONNE IHMELS FOTO SNEZANA VUCETIC BOHM

Knappast en konstbok, skriver Cristina Karlstam om SAK:s årsbok 2015 om Marie-Louise Ekman.

MARIE-LOUISE EKMANS TVÅ LIVAv Klas GustafsonSAK: s Årsbok 2015Leopard förlag

R E C E N S I O N

KULTURINTRESSERAD?

TEATERINTRESSERAD?

KONSTINTRESSERAD?

UPPDATERAD?

Få senaste nytt på nätet!

www.cora.se

Följ vår aktuella teaterbevakning på nätet!

www.cora.se

Få dagsaktuell konst på nätet!

www.cora.se

Läs uppdaterad Cora på nätet. Nytt varje vecka!

www.cora.se

_ 53 _ 52

J U B I L E U MJ U B I L E U M

_ 53 _ 52

KONSTNÄRLIG KVINNO-HISTORIA I UPPSALA >I 60 år har Stiftelsen Anna-Lisa Thomson till minne delat ut stipendier till unga kvinnliga konstnärer i Sverige. Ett svårslaget jubileum, skriver Cristina Karlstam.

AV CRISTINA KARLSTAM

HON VAR BARA 19 år när hon påbörjade sin utbildning vid Tekniska skolan i Stockholm, nuvarande Konstfack. Anna-Lisa Thomson, Karlskronaflickan som skulle bli en av Sveriges främsta keramiker men också en begåvad målare. Efter fyra års konstut-bildning kom hon som första anställda konstnär till dåvarande S.t Eriks lervarufabrik i Uppsala, och bara två år senare, blev hon företagets konstnärliga ledare. Tala om snabb karriär!

I mitten av 30-talet började hon arbeta på Uppsala-Ekeby AB där hon kom att spela en ledande roll när det gällde att förnya och utveckla den keramiska konsten. Till hennes medarbetare hörde kända namn som Sven Erik Skawonius och Vicke Lindstrand. Och Thomsons verk kom också att uppmärksammas och uppskat-tas. På hennes meritlista finns flera internationella priser bland annat i Paris 1937 och i New York 1939.

Det är som keramiker Anna-Lisa Thomson gjort sig ett namn, och några av hennes verk är fortfarande mycket eftersökta av dem som samlar keramisk konst. Hennes modell Paprika har skrivit svensk keramikhistoria genom sin kombination av grovt svart lergods och ljus glasyr. Paprika har tillverkats i en mängd stor-lekar och har blivit något av ett signum för Anna-Lisa Thomson.

Berömda är också hennes Elefanter, figuriner i vitt lergods.Men keramiken var inte det enda uttryckssätt som Thomson

använde. Sommartid vistades hon i sitt sommarhus på västkus-ten där hon ägnade sig åt att måla. Enkla, lätt naiva målningar signerade Anna-Lisa Thomson har även de sitt konsthistoriska värde. Men det var tveklöst som keramiker hon var en förnyare och som hennes namn fortfarande är levande. Att det inrättades ett stipendium till hennes minne bidrar givetvis också till hen-nes fortsatta aktualitet. Konstnären hade själv ofta talat om hur värdefullt det var för en ung konstnär att få en sådan uppmuntran som ett stipendium kunde utgöra.

ANNA-LISA THOMSON var bara 47 år när hon gick bort i bröst-cancer 1952. Några år efter hennes bortgång grundades stiftelsen Anna-Lisa Thomson Till Minne, och 1955 utdelades stipendiet för första gången till Uppsalakonstnären Carin Ax. Prissumman var 500 kronor, mycket pengar på den tiden.

Uppsalakonstnären Carin Ax (1915-2006), tecknare, målare och grafiker, var en förnämlig dokumenterande konstnär vars bil-der, främst färglitografier, skildrar den uppsaliensiska miljön med

Anna-Lisa Thomson kom att bli en av Sveriges främsta keramiker. Hennes stipendium delades ut 1955 för första gången.

J U B I L E U M J U B I L E U M

_ 55 _ 54 _ 55

ett lätt idylliserade raster. Ax var en mycket skicklig tecknare vilket gör hennes stadsmiljöer till utsökta souvenirer. Med valet av henne som första mottagare av Thomsonstipendiet markerades redan från början den uppsaliensiska hemhörigheten men också den kvalitetsnivå som stipendiejuryerna allt sedan dess sett till att upprätthålla.

Till en början var det företrädesvis konstnärer från Uppsala och Uppland som belönades, men efter hand vidgade man de geografiska ramarna och sökte sig utanför det egna landskapet. Utställningarna som medföljer priset utgör årligen höjdpunkter i Uppsala konstmuseums verksamhet.

Så även hösten 2015 då museet uppmärksammade 60-års-minet av sitt stipendium med två utställningar. Årets fem stipen-diater hade med sin prisutställning sällskap av ett urval av de gångna 60 årens belönade konstnärer som uppmärksammandes

med en egen utställning.Av vår oroliga samtids syntes inte många spår hos de fem unga konstnärer som belönats

med årets Anna-Lisa Thomsonstipendier. På Uppsala konstmuseum på slottet

visades deras stipendiatutställning, ett av priserna som tillfaller de utvalda. Det andra är det ekono-miska bidraget där summar i dag är 50 000 kronor per stipendiat. Pengarna ska enligt stipendiets statuter kunna bidra till de nya konstnärernas vidare förkovran

och utveckling av sina konstnär-skap.

Att det handlar om fem nya aktörer, värda en plats på den arena

som kallas konstens, råder det ingen tve-kan om. Samtligas verk är sevärda, och juryn

som valt stipendiaterna har all anledning att kän-na sig nöjd. Förfarandet att resa runt till landets konst-

högskolor innebär ju också att det blir en geografisk spridning på urvalet. Den här gången är det konstnärer från konsthögskolorna i Malmö, Umeå, Stockholm och Göteborg som belönas. Dessutom påpekar juryn att konstvärlden numera är internationell, vilken bland annat betyder att några av stipendiaterna har utländsk härkomst: Mourl Ferryman Jamaica/Storbritannien, Karin Hald, Danmark, och Eva Mag, Rumänien. Man resonerar till och med om att framgent kanske vidga ramarna för stipendiets regler. ”Nationell hemhörighet har fått en underordnad betydelse”, skriver man, och även frågor om kön har problematiserats. ”Men stipendiets själva syfte, att stödja unga konstnärer, kommer att vara lika viktigt som någonsin.”

Ännu är dock Anna-Lisa Thomsonstipendiet avsett för kvinn-liga konstnärer, och i den återblickande utställning som museet också ordnat för att uppmärksamma stipendiets 60-årsjubileum

”Nationell hemhörighet har

fått en underordnad betydelse”, skriver man,

och även frågor om kön har problem-

atiserats.

Kristina JanssonSource Leaving, 2015.Olja på duk 142 x 180 cm.

_ 56 _ 57

Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind, buga för vind. Kopparstick av Ulla Fries 1999.

J U B I L E U M J U B I L E U M

T H O M S O M S T I P E D I A T E R

är det således idel kvinnor som är representerade. Med tanke på hur konstmarknaden i övrigt ser ut är det bara att hoppas att man även fortsättningsvis kommer att se till att just de unga kvinnliga konstnärerna från landets konsthögskolor får behålla den fristad som stipendieutställningarna i Uppsala faktiskt är.

Till skillnad från många andra stipendier kan Anna-Lisa Thomsonstipendiet inte sökas. En jury från Stiftelsen Anna-Lisa Thomson Till Minne besöker landets samtliga konsthögskolor och väljer ut dem som ska belönas. Stipendiet instif-tade efter keramikern och målaren Anna-Lisa Thomsons bortgång1952 och har nu delats ut i 60 år.

Att årets utvalda konstnärers verk inte tycks spegla dagens oro ska inte tas som kritik. Den konstnärliga processen hos seriöst arbetande konstnärer verkar vanligtvis lång-samt och konstnärer är inte några illustratörer till dagshändelserna. De som sysslar med sådant arbetar oftast på ett betydligt ytligare plan. En konstnär med vidare avsikter än att vara en dagsslända kan i stället som Mourl Ferryman, stipendiat från Valand i Göteborg, söka sig bakåt ända till 1600-talet för att finna inspi-ration och valfrändskap. I sitt belönade feministiskt medvetna digitala collage om kön, etnicitet och identitet har Ferryman associerat till författarebn och dramatikern Ben Jonson, samtida med William Shakespeare, och hans skådespel The Masque of Blackness. Fräckt och sofistikerat är ett ar av juryns välvalda ord i stipendiemotiveringen till Ferrymans verk.

Ludwig Wittgensteins teorier om språkspel har inspirerat danskbördig Karin Hald, stipendiat från Konsthögskolan i Malmö. Hennes stora textila verk exponeras i museets trapphus, ett slags readymades från tidningstryckerier där tidningarnas utsagor tryckts på varandra och därmed relativiseras. Juryn har dragit sina associationer ända till antikens s k palimpsest, ett sätt att ersätta text på papyrus eller pergament med ny text. Halds verk är starka, dramatiska utsagor med färgen och inte minst de stora formaten som verksamma medel.

Jenny Palén, med studier vid Konsthögskolan i Stockholm i sin cv, belönas för sin videofilmkonst. Genren har under senare år fått stor närvaro i många konstnärers utställningar och Paléns arbetssätt sätter därmed en viktig markering i juryns urval av stipendiater. Videokonstens utbredning innebär att de tidigare lite snävare gränserna mellan exempelvis konst och film alltmer suddats ut. Jenny Paléns halvtimmeslånga film ger betraktaren inblickar i en ung kvinnas liv och tankar med inslag av surrealis-tiska drag som fått juryn att beskriva den som en nutida Alice i Underlandet.

Även Èva Mag har fått sin utbildning vid Konsthögskolan i

Stockholm Hennes undersökningar av kropp och kroppslighet med textil och lera som redskap har tidigare i höst visats i en separatutställning hos Galleri Riis i Stockholm (se recension på cora.se). Konstnären växte upp i Rumänien där hennes föräldrar var skräddare, och att arbeta med nål tråd och tyg föll sig natur-ligt för henne. Hon arbetar även med relationerna mellan tredi-mensionell skulptur och tvådimensionell bild via sina fotografier, varav några också ingår i hennes stipendiatutställning

ALLT GENREÖVERSKRIDANDE TILL trots är det klassiska måleriet, trots alla farhågor,

alltid aktuellt. Bland årets stipendiater till Anna-Lisa Thomsons minne finns

också en konstnär som förvaltar och utvecklar tekniken. Det är Katrin Westman från Konsthögskolan i Umeå som belönas för sitt känsliga sätt att använda sig av färgernas förmåga att beröra. Hennes måleri

nöjer sig inte med den platta duken och exponering på väggen utan tar

steget ut i rummet i skulptural form, nödtorftigt förankrat med ett grovt resp. Att

barockens stilideal kan anas som inspirations-källa bekräftade konstnären själv vid presentationen

av sitt verk på Uppsala konstmuseum.Till jubileumsutställningen hör också verk av 22 tidigare pris-

tagare med sådana klassiker som Gittan Jönsson, Britt Ingrid Persson (BIP) och Kajsa Mattas liksom naturligtvis Anna-Lisa Thomson själv. Uppsala konstmuseum är svårslaget när det gäller att lyfta fram kvinnors konst. •

”Allt genre-överskridande till trots är det

klassiska måleriet, trots alla farhågor,

alltid aktuellt.”

Skulpturinstallation av Eva Mag.

Sunrise, arbete i blandteknik av Carin Ellberg.

J U B I L E U M J U B I L E U M

_ 59

i en stillös tid

I N T E R V J U • L O T T A L E W E N H A U P T I N T E R V J U • L O T T A L E W E N H A U P T

Minns ni Dolly Parton i filmen 9 till 5, när hon gestaltade en sekreterare på kontor med alltför djup urringning? Eller kanske Julia Roberts som Erin Brokovich i filmen med samma namn? Den ensamstående mamman i alltför korta kjolar som inte fick ersättning för sin trafikskada men som fällde en hel koncern i en miljöskandal. Vi tror inte att någon av dem hade läst Stilguiden av Lotta Lewenhaupt, en av våra stora modeikoner. Däre-mot tror vi att Tysklands förbundsminister Angela Merkel har något gemensamt med Lotta Lewen-haupt och även brottmålsadvokaten Elizabeth Massi Fritz, också hon en kavajens förespråkare.

AV ÅSA MATTSSON FOTO MATTIAS EDWALL

Stil

_ 60 _ 61

_ 62 _ 63

JUST DÄRFÖR, PRECIS just därför, säger Lotta Lewenhaupt.

”Övermättnadens kultur.”Uttrycket kommer från den franske sociologen

Baudrillard och handlar om vad som väntar om vi fortsätter det globala frosseriet. Mot en sådan dystopi, om kulturens förfall in i upplösning och tanklös mainstreamkonsumtion, är det rätt väl-görande att hålla Lotta Lewenhaupts lilla röda stilbok Stilguiden i handen. Inte minst kan man ta med den in i provrummet där man står i för trånga byxor som korvar sig i linningen och undrar vad som är meningen.

– Hallå, glöm inte att kolla in hur du ser ut bakifrån, och tänk på troslinjen! hör man Lottas röst från boken.

Här finns denna uppfriskande ärlighet och roade vänlighet från en som varit med länge, sett allt men inte tröttnat på att bry sig. Lotta Lewenhaupt är en av våra stora modeikoner under decennier. Hon hade spalten Det allra senaste i Damernas Värld, var redaktionssekreterare på Elle och en av grundarna av Elle Interiör. Före Stilgui-den har hon också skrivit flera andra tongivande böcker om mode. Lotta Lewenhaupt har genom ett långt arbetsliv, från assistentgolvet och upp på stilparnassen, förvärvat denna blick som ser på en och säger bitskt;

– Okej, ryck upp dig nu vännen, blanda inte ihop världens förfall med ditt eget. Vi kanske är offer för en utveckling som vi inte riktigt behärskar, och du själv kanske har gått upp en storlek, men ändå; ta på ett rött läppstift och en snygg kostym och det blir lite roligare.

Lotta Lewenhaupt tror själv att det kan vara en förklaring till att hon blivit än mer eftersökt som föreläsare ju äldre hon blivit.

– Jag är 70 plus och har i princip min karriär bakom mig. Jag säger som det är och anpassar mig inte till vad som vore lämpligt eller gynnsamt på kort sikt eller för att något särskilt företag ska öka sin försäljning.

Som en röd tråd genom Lottas stilbok går levnadskonsten att värna om vad vi kan kalla den goda ytligheten; istället för att klä sig tråkigt för att det skulle vara löjligt med fåfänga, fortsätta lägga märke till och ta hand om detaljer som att

putsa skorna, underkläder av bra kvalitet, vackra glasögon som inte halkar ner på näsan och ett glas riktigt gott vin till maten.

Eller som hennes egen stilguru, gode vännen Mikael Zielinski, en gång AD på amerikanska Vogue, brukade säga;

”It’s all about having fun and understand how to be part of a good show”.

Det är inte bara Mikael Zielinski, som tyvärr gick bort förra året, som citeras i boken; utan en generös samling innovatörer och modeskapare som varit Lottas egna inspiratörer ; som Coco Chanel, Marlene Dietrich, Mies van der Rohe och Yves Saint Laurent.

”Är inte elegans att glömma vad man bär”, säger Saint Laurent.

”Du kan klä dig som det passar dig – och där-med din ålder. Men det betyder inte att du måste bära kläder som får dig att se gammal ut.” säger Christian Dior.

”Bra smak är bättre än dålig smak, men dålig smak är bättre än ingen smak alls” sa den brittiske författaren och klädsnobben Arnold Bennet.

I SVERIGE HAR samtidigt ännu en programserie om desperata hemmafruar med ovanligt generösa läppar visats. I ännu ett stylingprogram som gör om kvinnor med dåligt självförtroende från Kalmar till Umeå, applåderar vänner och familj när den omgjorda går på catwalken. I Gokväll och i varje tidning med näsa för trender stylas kvinnor enligt konceptet ”före och efter”. Och det var just i irrita-tion över detta före och efter som Lotta först fick ingivelsen att hon skulle göra en stilbok:

– Jag retar mig som satan på alla de här svenska stylingarna där man gör sådana före och efter, och de ser ju värre ut efter än innan. Och så gör man om dem efter sina egna preferenser, säger Lotta.

– Jag ville snarare ge praktiska och goda råd utan skygglappar, utan att vara elak. Därför är det illustrationer i boken, inte fotografier. Du kan vara cynisk och ironisk på ett konstruktivt sätt då.

Vi återkommer till detta med masskulturen och den speciella stilproblematik det innebär. Stil handlar ofta om att sortera, att dra ifrån snarare än lägga till. Det måste finnas ett mörker för diaman-ten att skina från. Vilket är särskilt svårt idag när

det myllrar överallt, menar Lotta. Man får svårt att se stjärnorna i det flimrande ljuset underifrån. Och svårt att höra finstämda ljud i ett ständigt larm.

– Det är garderoben som ska banta, inte krop-pen, säger Lotta med eftertryck. Det överflöd du har, ge bort av det, till ett gott ändamål.

Acceptera din trivselvikt. Skaffa rynkresårer på byxorna, råder Lotta frankt, så passar de i ditt eget spektrum. (”Men byt trosor, dem kan man byta oftare”)

Hur äldre kvinnor ska ta plats i samhället, i alla sammanhang, är ett annat kapitel. Kvinnor förväntas fortfarande vara de fräscha, de unga, de oskrivna bladen, inte minst i media.

– Där är ju vi i Sverige otroligt tråkiga, säger Lotta. Vi accepterar inte att kvinnor har erfaren-het, men en programledare i 45-årsåldern litar jag mer på än en som är 25. Men de får inte vara där, eftersom de manliga cheferna tydligen fortfarande anser att kvinnors attraktionskraft och tittarvänlig-het som kroppar avtar efter 30.

– Samtidigt finns det ju undantag; Jag har en väninna som heter Anita Wall som är skådespelare och just nu får en massa biroller. Anita har alltid betraktats som lite för söt, men nu som äldre får hon en helt annan karaktär. Nu kan hon vara sin rätta ålder. Det finns alltså ljuspunkter, men man önskar att de var fler.

NÄR DET GÄLLER att använda tydligt kodade feminina attribut och klädstilar är Lotta Lewen-haupt skeptisk vad gäller att klä sig så och försöka ta sig fram i arbetslivet.

– Det är en populär uppfattning att kvinnor ska bryta sig in och sätta feminina avtryck, men det tror inte jag på. Inte som hierarkierna fortfarande ser ut. Svensk jämställdhet har skett på bredden. Vi har många kvinnor ute och jobbar, men de flesta jobbar på lägre nivåer i vården, omsorg och inom service. Men vems åsikt räknas, vem har fortfaran-de toppositioner? Där har vi inte kommit lika långt. Margot Wallström fick frågan om sin klädstil i en intervju nyligen och jag noterade att hon numera verkar hålla på min linje; Du måste klä dig efter den koden att få respekt. Kläderna hjälper till att få attityd. Kvinnorna måste lära sig männens språk.

– Jag vet att till exempel Camilla Thulin

pratar om att det finns för mycket ”kvinnogubbar”, men jag säger alltså precis tvärtom. Är man i den maskulina världen måste man tänka som de gör för att göra sig gällande. Sedan kan man sticka ut med glasögon, skor och klocka. Du syns ju bättre om du kommer i något nedtonat, än om du kommer med blommiga sjalar och stora örhängen. Du kan ha en skjorta och du kan ha en kostym. Du kan ha röda läppar ändå.

VAD ÄR DET egentligen man vill synas som? Vill man att det är benen eller hjärnan som ska märkas mest? Vilken roll vill en kvinna ha i sammanhanget? Och hur mycket kan hon egentligen styra över det själv, med stil? Sådana frågor är avgörande, menar Lotta.

– Jag kan självklart reagera över varför män på till exempel reklambyråer och moderedaktioner när sommaren kommer tar sig rätten att gå i shorts och flipflops på jobbet, när vi inte får det. Det är tyvärr också en fråga om vem som kan tillåtas överträda smakreglerna och ändå av omgivningen uppfattas ha potential och vara framgångsrik. Högsta chefen kan ha blommig hawaiiskjorta och shorts. De mest korrekta kostymerna sitter på dem som är på väg upp. Att vara kvinna och ta sig fram i det här landskapet innebär en utmaning, men det är lika bra att göra det med humor och gott humör. Och stil.

En väninna till Lotta brukar säga att när hon går ut till jobbet eller ut till särskilt viktiga möten sätter hon på sig sin mentala galge, en kavaj med raka axlar, och den hjälper. Den får henne att sträcka på sig, att känna sig bättre till mods, gör det lättare att hålla tonen, komma ihåg vad hon ska säga. Ta sin rättmätiga plats.

– Jag har hållit på i över 40 år som modejourna-list. Det handlar om att bygga självförtroende och då är kläder en väldigt bra mask. En attityd. Det är ett skydd.

– Att peppa sig själv med mode, det är fan-tastiskt, och det är billigare och bättre än kniven, säger Lotta Lewenhaupt. •

I N T E R V J U • L O T T A L E W E N H A U P T I N T E R V J U • L O T T A L E W E N H A U P T

”Jag älskar svarta skärpt skräddade kavajer och blå jeans i klassiskt snitt. Samt svarta polotröjor av märket Smedley, they simply last for ever. Skor är en passion, de måste både vara snygga och bekväma. Designtänk: enkelt, rakt, funkis­relaterat, kritvitt porslin, svårt för ”krullig” keramik, knepigt med ”blom­mig” design som berättar historier & har otydlig funk­tion.”

Detta säger Lotta på sin hemsida,www.lewenhaupt.org

_ 64 _ 65

K R Ö N I K A • T I M E A J U N G H A U SK R Ö N I K A • T I M E A J U N G H A U S

ITT I ALL nöd har vi siktet inställt på för-ändring. Allt vi säger eller gör blir ständigt ifrågasatt, eftersom

där finns ett outtalat krav på att vara slagkraftig – och att just åstadkomma en förändring. Det Europa vi har drömt om tycks vara på väg att försvinna. Visionen om en union ”baserad på gemensamma värderingar” tycks just nu endast vara ett nostal-giskt minne hos några få. En politisk arrogans har kidnappat vårt Europa. I ljuset av den framväxande högerextremismen och det närmast standardise-rade negligerandet av framväxten av paramilitära styrkor i Europas många hörn, med den flagranta och närmast normaliserade främlingsfientligheten, sexismen och rasismen i offentliga sammanhang och medier, har det alltmer blivit en utmaning att vara sann och mänsklig i dagens Europa.

I sin avhandling om ondskans banalitet, krävde Hannah Arendt en förnyelse av etablerade idéer kring moraliskt ansvar. Hon fruktade att det banala hade blivit till ett självändamål …

I dag finns det knappast något intresse för nya idéer, men kanske är en av de mest motstånds-kraftiga formlerna just inom samtidskonsten, som oavbrutet och modigt vill motivera oss att förbli mänskliga. Den hyllade konstnären och filmmaka-ren John Akomfrah (Ghana/England)undersöker i sitt senaste verk den ohyggliga betydelse som havet kommit att få i termer som migration, i ett försök att utmana det rådande klimatet när det gäller synen på migranter. I sitt arbete visar han hur havet använts som motiv i århundraden för att hemlighålla de mest ohyggliga illdåd, hur dess djup tjänat som gravar för slavar, fångar och flyktingar. Som en påminnelse om att vi alltid är beredda att agera som om ”den nuvarande krisen är (endast) en isolerad händelse”…

Konsten förmedlar kunskaper, ger oss historis-ka perspektiv, den påminner oss om själva kärnan

av mänsklig värdighet och får oss att tänka fritt och kritiskt om vårt samhälle. Och ibland är konsten den enda inspirationskälla som finns att tillgå i ett samhälle, som i Centraleuropa, där varje dag känns som en skam.

DETTA ÄR EN utgångspunkt för kunskap och inspi-ration, vilket gör det svårare för den banala ond-skan att ta plats i ens liv: den som på sitt försåtliga och finurliga vis, till en början endast förväntar sig mindre kompromisser. Det kan röra sig om hatfulla uttalanden gentemot minoriteter i media, ett tyst medgivande om statligt kontrollerade nationella konstakademier, den av staten icke ifrågasatta sponsrade vetenskapliga forskningen, exploate-ringen av intellektuella och kvinnor samt minori-teter lämnade utanför utan att någon protesterar eller demonstrerar, och så vidare.

Samtidskonsten har lärt oss att se och förstå att förändring är nödvändig för att kunna påverka tendenser av detta slag och att motstånd är oumbärligt för att bevara ett mänskligt samhälle. Förändring är alltid skrämmande; det är svårt att se under tiden som vi överväger vad som är bäst, vad som väntar oss på andra sidan.

Artur Zmijewski, den polske konstnären och curatorn av den 7:e konstbiennalen i Berlin, byggde sitt koncept på att presentera konsten som ett socialt forum och kuraterade ett komplext program med en mängd politiskt engagerade och socialt engagerade konstnärer runt om i Europa. Hans inledning slutade med de inspirerande orden:

”I am also afraid, but I am trying to forget fear.”

Timea Junghaus är curator och konsthistoriker och bosatt i Budapest, Ungern. 2013 startade hon Gallery8 som fått sitt namn efter åttonde distriktet i Budapest där det ligger. Budapests 8:e distrikt är traditionellt romska kvarter. •

KONST I KRISNärhelst Europas största minoritet romerna (cirka 12 miljoner runt om i Europa) kämpar för kulturellt erkännande, konfronteras de nästan omgående med frågan om vad konst och kultur kan betyda för en så ekonomiskt utsatt och förtryck grupp, som i större delen av Östeuropa

snarare är i behov av humanitär hjälp. Vilken arrogant fråga!

AV TIMEA JUNGHAUS

_ 64 _ 65

_ 66 _ 67

L I T T E R A T U R • Z X X X X L KL I T T E R A T U R • X X X

OM KONSTEN ATT FLYGA – SÄKERHETSINSTRUKTIONERAv Wiveka Wachtmeister

Bucket List Books

WIVEKA WACHTMEISTER ÄR trots skräcken en flitig flygrese-när. Hon har under många år försökt kontrollera sin rädsla genom att teckna och brodera. Detta har nu resulterat i en bok. Som är både tankeväckande och rolig. Bilden av en Wiveka i en flygstol på hög höjd med en nål i ena handen och ett broderi i den andra är både rörande och på något sätt oroande.

Det är broderade flygvärdinnor som demonstrerar säkerhets-föreskrifterna flytväst vars nödlampa här blinkar så att man ska bli hittad i vattnet – fastän att varenda människa vet att om inte piloten är lika skicklig som i en amerikansk flygfilm – så kom-mer vi alla att vara döda så fort planet landar på, eller snarare i, vattnet. Än mindre kommer vi att kunna ta ett mjukt svanhopp nerför rutschkanan ut i iskallt vatten.

Och det är plan i alla dess former. Allt från propellerplan med trubbiga nosar till gigantiska jumbojet i flera våningar som inte vet att uppföra sig på flygplatser, enligt Wiveka – som förvånans-värt ofta blir inbjuden i cockpit för att bemästra sin rädsla.

Överväger själv att testa detta nästa gång jag flyger. Riktigt när min flygrädsla dök upp minns jag inte. Den bara

var där en dag och det hjälper inte att statistiken talar sitt tydliga språk; det är säkrare att flyga än att köra bil, och att det faktiskt lyfter mellan 70-80 miljoner plan varje år. Problemet är ju att vi vet att en del av dem inte landar, de kraschar.

Wiveka Wachtmeisters bok är full av initierade berättelser om människor som i likhet med henne har svårt för att flyga.

Att det kan vara så underhållande! Här blandas litterära texter av Simone de Beauvoir och

Claire Castillon med beskrivningar människor som tycker sig ha upptäckt någon med vapen och av flygplatser (den opersonliga flygplatsen Charles de Gaulle i Paris är en av Wivekas favoritflyg-platser) med naiva teckningar och broderier. Hela boken andas generositet och humor och sanslöst roligt blir det när man hittar de små bilderna av passagerare och flygvärdinnor, som bakom den samlade fasaden har ett kaos av känslor inombords och blir alldeles ”övermålade” av garn av den febrilt broderande Wiveka Wachtmeister.

Jag ska bekänna färg. Jag är inte längre lika rädd för att flyga, men jag minns väl den tiden när jag klev ombord på varje flygplan med stressröda kinder. En liten tröst och en stunds underhållning är det ändå att läsa En bok om konsten att flyga – säkerhetsin-struktioner för dig och din medpassagerare. •

BAKOM FASADENAV YVONNE IHMELS FOTO SNEZANA VUCETIC BOHM

Alla vi som drabbas av fjärilar i magen inför detta onaturliga ”att flyga”, kan för en stund luta oss tillbaka i stolen och nicka igenkännande åt Wiveka Wachtmeisters beskrivning av sina och andras rädslor i form av text och teckningar och inte mist broderier i boken Om konsten att flyga – säker-hetsinstruktioner.

AV YVONNE IHMELS

Brodera på hög höjd.

Wiveka Wachtmeister.

_ 69

J U S T N U G I L L A R V I …

MEDVERKANDEI DETTA NUMMERAbir BoukhariCurator och gallerist från Damaskus i Syrien, som för tillfället studerar i Stockholm.

Julia HjerténKonstvetare som skriver om mode för Cora.

Åsa MattssonJournalist och författare, som en gång grundade en av Sveriges första nättidningar för kvinnor – Salong K.

Krönikör: Timea Junghaus Ungerskromsk konstvetare, politisk aktivist och feminist.

Yvonne IhmelsCoras chefredaktör och grundare. Kulturjournalist vid bland annat Sveriges Radio.

Cristina KarlstamFil kand i litteraturhistoria, konsthistoria och estetik vid Uppsala universitet. Var 1984–2009 biträdande kulturchef på Upsala Nya Tidning med särskilt ansvar för konstbevakningen.

Anna Ågren Coras frilansande och prisbelönta art director.

KVINNOR • KONST • KULTUR

Cora skriver om och lyfter fram kvinnors skapande inom konst och litteratur, teater, film och foto. Ungefär som ett eget rum eller en egen utställningsyta.

Cora grundades 2004 och utkommer med fyra nummer per år och är politiskt och religiöst obunden.

ANSVARIG UTGIVAREYvonne Ihmels

REDAKTIONSRÅDCristina Karlstam, Bo-Ingvar Kollberg, Inger Jansson och Yvonne Ihmels

ART DIRECTOR Anna Ågren

KONTAKTCora Bengt Ekehjelmsgatan 2B118 54 Stockholmt: 08 668 74 92m: 070 863 53 61e: info@cora.sew: www.cora.se

VILL DU ANNONSERA?Maila till bosse@cora.see

VILL DU PRENUMERERA?Maila: prenumerera@cora.se

ÅTERFÖRSÄLJARENätverkstan/Ekonomitjänstekonomitjanst@natverkstan.nett: 031 743 99 05

TRYCKAmber book print, Riga

© COPYRIGHTRespektive skribent, fotograf och konstnär

Cora ansvarar inte för insänt material. Citera oss gärna men hänvisa källan.

ISSN 1653-092

ÄNTLIGEN TILLGÄNGLIG IGEN

– SOM E-BOK OCH POD

”Genom en obarmhärtigt ärlig själv- analys vänder hon sitt skenbara misslyckande till seger för en mer (kvinno)solidarisk estetik.” ebba witt-brattström i Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur

”Om det fanns stjärnor att dela ut skulle jag ge den här romanen en hel vinterhimmel full” kulturnytt

ISBN: 9789101003875

OM SKRIV KERSTIN SKRIV!

För mer konst kvinnor & kultur:vvPrenumerera på Cora, 4 nr för endast 249 kr

via vår hemsida cora.se eller info@cora.se alt. tel 08-668 74 92

www.cora.se

Prenumerera!

writers read writers är ett feministiskt värld-somspännande e-bokförlag i samarbete förfat-

tare och översättare emellan.

www.writersreadwriters.com