Bevisbörda och beviskrav i tvist om värdering vid ...6 studera praxis på området för att se om det finns likheter i metoderna som används mellan domstolarna. 1.2 Metod och disposition

JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet

Bevisbörda och beviskrav i tvist

om värdering vid tvångsinlösen

av fastighet

Peter Tagestam

Examensarbete i Civilrätt, 30 hp Examinator: Christian Diesen

Stockholm, Höst 2011

2

Förkortningar

HD Högsta domstolen

NJA Nytt juridiskt arkiv

SOU Statens offentliga utredningar

RF Regeringsformen

RB Rättegångsbalken

ExprL Expropriationslag

PBL Plan- och bygglag

FBL Fastighetsbildningslag

3

Innehållsförteckning

1 Inledning ......................................................................................................... 5

1.1 Syfte......................................................................................................... 5

1.2 Metod och disposition ............................................................................... 6

1.3 Avgränsning............................................................................................... 7

2 Tvångsinlösen av fastighet ............................................................................. 8

2.1 Grundlagen ................................................................................................ 8

2.2 Europakonventionen .................................................................................. 9

2.3 Expropriationslagen ................................................................................. 11

2.4 Fastighetsbildningslagen ......................................................................... 12

2.5 Plan- och bygglagen ................................................................................ 12

3 Ersättning och värdering vid tvångsinlösen .............................................. 14

3.1 Ersättning ................................................................................................. 14

3.2 Värdering ................................................................................................. 15

3.2.1 Marknadsvärde .................................................................................. 16

3.2.1.1 Ekonomisk värdering ................................................................ 16

3.2.1.2 Värdering i juridiska sammanhang ........................................... 18

3.2.2 Ortsprismetoden ................................................................................ 20

3.2.3 Avkastningsmetoden ......................................................................... 20

3.2.4 Produktionskostnadsmetoden ........................................................... 21

3.2.5 Influensregeln ................................................................................... 21

3.2.6 Vinstfördelning ................................................................................. 22

3.2.7 Lagändringen 2010 ........................................................................... 23

4 Bevisbörda i tvistemål samt bevisbördeteorier ......................................... 24

4.1 Bevisning i civilprocesser ........................................................................ 24

4.1.1 Falsk bevisbörda ............................................................................... 25

4.1.2 Åberopsbörda .................................................................................... 25

4.1.3 Bevisning i tvister om ersättning för tvångsinlöst fastighet .............. 25

4.1.4 Bevisning i skadeståndsrättsliga tvister ............................................ 26

4.2 Bevisbördeteorier ..................................................................................... 27

4.2.1 Dogmatiska teorier ............................................................................ 27

4.2.2 Sannolikhetsteorier ........................................................................... 28

4.2.2.1 Ursprungsteorin samt teorier som bestäms av det sedvanliga ... 28

4

4.2.2.2 Överviktsprincipen .................................................................... 29

4.2.3 Rättviseteorier ................................................................................... 30

4.2.4 Bevissäkringsteorier .......................................................................... 30

4.2.5 Stabilitetsteorin ................................................................................. 31

4.2.6 Konsekvensteorier ............................................................................. 32

4.2.7 Materiellträttsliga teorier .................................................................. 32

4.3 Delad bevisbörda ..................................................................................... 33

4.4 Bevisbördereglerna applicerade på uppsatsämnet ................................... 34

4.4.1 Dogmatiska teorier ............................................................................ 35

4.4.2 Sannolikhetsteorier ........................................................................... 35

4.4.3 Rättviseteorier ................................................................................... 36

4.4.4 Bevissäkringsteorier .......................................................................... 36

4.4.5 Stabilitetsteorin ................................................................................. 37

4.4.6 Konsekvensteorier ............................................................................. 37

4.4.7 Materiellträttsliga teorier .................................................................. 38

5 Beviskrav i tvistemål .................................................................................... 39

5.1 Allmänt om beviskrav ............................................................................. 39

5.2 Flexibelt eller konstant beviskrav ............................................................ 39

5.3 Normalbeviskravet i tvistemål ................................................................. 40

5.4 Bevislättnadsregler i lagen....................................................................... 41

5.4.1 RB 35:5 ............................................................................................. 41

5.4.2 Miljöbalken 32 kap. 3 § 3st ............................................................... 42

5.5 Bevisvärdering ......................................................................................... 42

5.5.1 Värdemetoden ................................................................................... 42

5.5.2 Temametoden .................................................................................... 43

5.6 Beviskrav i expropriationsmål ................................................................. 44

6 Genomgång av praxis ................................................................................... 45

6.1 Rättsfall .................................................................................................... 45

6.2 Sammanfattning av praxis ....................................................................... 56

7 Avslutande kommentarer ............................................................................ 57

8 Sammanfattning ........................................................................................... 60

Källförteckning ................................................................................................ 62

5

1 Inledning

Att tvångsvis förvärva en fastighet kan vara den sista åtgärden efter en lång

förhandling om köp av fastighet. Många gånger är anledningen till att

förhandlingarna om förvärv strandat grundat på olika uppfattningar om värdet

på fastigheten. När parterna till slut hamnar i domstol och skall bevisa vilket

värde fastigheten har, krävs det att parterna övertygar domstolen på vilket vis

ersättningen skall beräknas. Det ligger i sakens natur att en fastighetsägare

begär så mycket ersättning som möjligt för sin egendom och att en förvärvare

inte har för avsikt att betala mer än vad han anser att marken är värd.

Domstolen har en svår uppgift avseende bevisbörda och beviskrav i mål om

ersättning för fastigheter, speciellt då den exproprierade parten enligt lag har

rätt till full ersättning för skadan. Att beräkna ett värde på en fastighet utan att

realisera fastigheten är väldigt svårt och ställer höga krav på domstolen. Jag

intresserar mig för hur domstolen skall hantera bevisningen i dessa fall då man

ofta arbetar med hypotetiska siffror och sällan kan anse att bevisningen är av

sådan stark karaktär att den kan anses avgörande.

Min intuition med arbetet har varit att belysa några av de svårigheter med en

korrekt värdering som finns på området samt att försöka undersöka hur

beviskravets och bevisbördans placering ser ut i svensk rätt vad det gäller

värdering av tvångsvis inlöst fastighet. Jag kommer även att gå igenom

grunderna för både tvångsvis markåtkomst samt för bevisbörda och beviskrav.

1.1 Syfte

Syftet med uppsatsen är att analysera beviskrav och bevisbörda när det uppstår

en tvist mellan parter om värdet av fastigheten där man har ansökt om

tvångsinlösen. Vidare skall jag belysa problematiken med bevisningen i mål

om bestämmande av värdet i ovan nämnda situationer. Jag kommer även att

6

studera praxis på området för att se om det finns likheter i metoderna som

används mellan domstolarna.

1.2 Metod och disposition

Jag har valt att undersöka ämnena i examensarbetet med en rättsdogmatisk

metod vilket innebär att jag har utgått delvis från praxis på området men främst

genom doktrin. De rättskällor jag har använt mig av är lagtext, förarbeten,

rättspraxis och doktrin. När det gäller urvalet av materialet har jag fokuserat på

nyare rättsfall och litteratur, i vissa fall har jag använt äldre källor då jag har

ansett att de har varit relevanta. För att utvärdera rättsläget på området har jag

ibland behövt analysera och resonera för att komma fram till de slutsatser som

redovisas.

Arbetet startar med att jag gör en översiktlig genomgång av möjligheterna att

tvångsvis förvärva fast egendom. Denna genomgång har ej som syfte att vara

uttömmande utan skall ses som en redogörelse av vanligt förekommande

metoder som används. Därefter kommer jag att göra en liknande framställning

av ersättning och värdering av fastigheter som är tvångsvis förvärvade.

I efterföljande avsnitt kommer jag att gå igenom bevisbördan och dess

placering i tvistemål. En genomgång av de olika bevisbördeteorier som finns i

doktrinen kommer att belysas.

I avsnitt 5 kommer jag att undersöka beviskravet i tvistemål och även där gå

igenom doktrinens olika metoder för att avgöra bevisningens styrka i olika

situationer.

I det sista avsnittet kommer jag att belysa ett antal fall gällande bevisbörda och

beviskrav i samband med tvångsinlöst fastighet för att göra en analys av hur

domstolen har avgjort frågorna. Dessa fall är endast slumpvis utvalda och inte

heller de avspeglar någon uttömmande belysning av praxis på området.

7

1.3 Avgränsning

Denna uppsats kommer endast att ta upp bevisbörda och beviskrav vid

värdering av fastighet. Således kommer frågan om regler och krav för

tvångsinlösen att beröras mer ur ett upplysningssyfte än ur ett utredningssyfte.

Vid prövning av bevisbörda i tvistemålen är frågan om rätten till tvångsinlösen

redan avgjord varför jag inte kommer att gå in på det ytterligare. Ämnena

bevisbörda och beviskrav i tvistemål är vida omskrivna i doktrinen, på grund

av utrymmesskäl har jag varit selektiv vad det gäller referenser och då valt de

ledande författarna på området. Jag vill tillägga att jag har medvetet valt att

använda mig av Per Olof Ekelöfs Rättegång IV äldre upplaga i kombination

men den senare upplagan då den förre upplagan utgår från Ekelöfs egna

anteckningar till skillnad från den senare upplagan, som har omarbetats i stor

utsträckning av andra författare.

8

2 Tvångsinlösen av fastighet

Det är viktigt för ett samhälle eller en stat att kunna nyttja marken optimalt.

Eftersom vi i Sverige, likt de flesta andra länder, har rätt att äga mark som

enskild eller juridisk person måste det finnas en möjlighet för staten att

säkerställa nödvändiga byggprojekt för exempelvis infrastruktur och bostäder.

Sverige har genom lagstiftning tillsett att det finns möjligheter för en sådan

tvångsvis markåtkomst genom ett flertal lagar. Orsaken till att en fastighet

tvångsinlöses kan variera. Det anses viktigt ur ett samhällsperspektiv att det

finns en möjlighet att nyttja mark så optimalt som möjligt och syftet med

lagstiftningen är att planera bebyggelsen effektivt, även ekonomiska aspekter

har haft betydelse. Möjligheten att ha kontroll över markpriserna samt att

motarbeta markspekulationer har också legat till grund för lagstiftningen kring

expropriation.1

Nedan kommer en genomgång av några av de lagar som möjliggör tvångsvis

markåtkomst. Denna genomgång är inte uttömmande utan endast ett urval av

lagar för att läsaren skall få en inblick i reglerna kring tvångsinlösen av

fastighet.

2.1 Grundlagen

Att vi i Sverige har en möjlighet att tvångsvis överta äganderätten på en

fastighet är i sig inte speciellt kontroversiellt och är till och med reglerat i

grundlagen, 2 kap. 15 § RF

”Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan

tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon

enskild genom expropriation eller något annat sådant

förfogande eller tåla att det allmänna inskränker

användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för

att tillgodose angelägna allmänna intressen.

1 Bengtsson, Speciell fastighetsrätt miljöbalken, 2008 s. 111.

9

Den som genom expropriation eller något annat sådant

förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad

full ersättning för förlusten. Ersättning ska också vara

tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker

användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att

pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten

avsevärt försvåras eller att skada uppkommer som är

betydande i förhållande till värdet på denna del av

fastigheten. Ersättningen ska bestämmas enligt grunder som

anges i lag. Vid inskränkningar i användningen av mark eller

byggnad som sker av hälsoskydds-, miljöskydds- eller

säkerhetsskäl gäller dock vad som följer av lag i fråga om

rätt till ersättning.

Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten

oberoende av vad som föreskrivits ovan.”

Enligt denna paragraf är det möjligt att tvingas avstå egendom ”när det krävs

för att tillgodose angelägna allmänna intressen”. I samma lagrum finner man

också att den som avtvingats sin egendom skall ”vara tillförsäkrad full

ersättning för förlusten”. Anledningen till lagstadgandet är att maximera

samhällets vinst. Eftersom det är en grundlag får det ej stiftas en lag som står i

strid med denna lag.

2.2 Europakonventionen

Artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen från den 20 mars

1952 som gäller som lag i Sverige sedan 19952 föreskrivs det att

”Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för

sin egendom. Ingen får beröva sin egendom annat än i det

2 Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna.

10

allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i

lag och i folkrättens allmänna grundsatser.

Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt

att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig

för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse

med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning

av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.”

Europadomstolen har i praxis tolkat artikeln utifrån att den innehåller tre regler.

Den första regeln, som anses vara en huvudregel, utgör grunden om att

egendom skall respekteras. Den andra regeln ställer upp villkor för när en

egendom får berövas och den tredje regeln tar upp frågan hur en ägare kan

begränsas i sin nyttjanderätt.3 Att den första regeln (allmänna principen om

egendoms respekt) alltid skall komma först och återspeglas i de andra två

reglerna har tydliggjorts i fallet Sporrong och Lönnroth mot Sverige4.

Både grundlagen och europakonventionen bygger på att varje juridisk eller

fysisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom och det krävs att det görs

en avvägning mellan det allmänna och det enskilda intresset i syfte att skapa en

balans där emellan. För att tillförsäkra denna balans har Europadomstolen

slagit fast att någon ersättning för ingreppet i äganderätten måste utges.5 Att det

finns ett krav på laglighet i artikeln innebär inte enbart att det skall finnas en

laglig grund för tvångsvis markåtkomst utan även att lagen skall vara

tillräckligt tydlig för att ingreppet skall kunna förutses och på så vis

upprätthålla rättssäkerheten.6

3 SOU 2007:29 s. 16 f.

4 Sporrong och Lönnroth mot Sverige, dom den 23 september 1982, serie A nr 52.

5 James m.fl. mot Storbritannien, dom den 21 februari 1986, serie A nr 98.

6 SOU 2008:99 s. 75f.

11

2.3 Expropriationslagen

Expropriationslagen (1972:719) (ExprL) är den grundläggande lagen om

tvångsvis markåtkomst i svensk rätt. Lagen ger en möjlighet att tvångsvis

överta äganderätten till en viss fastighet, helt eller delvis. För att expropriation

skall vara möjlig, måste ett lagstadgat expropriationsändamål vara uppfyllt,

dessa ändamål regleras i 2 kap ExprL. I detta lagrum anges bland annat

möjligheten för kommunen att expropriera mark för exempelvis framtida tät-

bebyggelse, kommunikationer, militära ändamål och näringsverksamhet.

Näringsverksamhet enligt 2 kap. 4 § ExprL är vanligt förekommande vid

expropriationen för jord- och skogsbruk samt industrier. Eftersom det ofta är

privata aktörer inblandade i näringsverksamheter är det av särskild vikt att man

använder sig av expropriation som en sista utväg. Näringsverksamhet är det

ändamål som majoriteten av privata aktörer använder sig av vid expropriations-

ansökningar.7

För att tvångsförvärv genom lag får tillämpas krävs det principiellt att det är

ekonomiskt lönsamt för samhället i stort. Man måste i samtliga fall göra en

avvägning huruvida det är försvarbart att tvinga någon att avstå mark för någon

annan och på så sätt förlora sin äganderätt.8 Det är inte bara stat och kommun

som kan använda sig av ExprL utan även andra, som tidigare nämnts, kan

nyttja rätten till expropriation om de på ett betryggande sätt kan svara för att

den exproprierade marken används på de sätt som avser ändamålet. Denna

begränsningsregel har som syfte att förhindra missbruk av expropriation.9

Antalet ärenden med ExprL som grund för tvångsvis marköverlåtelse är relativt

få i förhållande till det totala antalet ärende om markåtkomst. Hänvisningar

från andra lagar till ExprL är ofta förekommande och framförallt avseende

beräkning av ersättning. Exempel på hänvisningar från andra lagar kan vara

plan och bygglagen, ledningsrättslagen, väglagen och fastighetsbildningslagen.

Andelen privata rättssubjekt som ansöker om markåtkomst har ökat de senaste

7 SOU 2007:29 s. 26.

8 Se t.ex. 2 kap 12 § expropriationslagen eller 6 § ledningsrättslagen.

9 Expropriationslagen 2 kap. 12 §.

12

åren och är idag fler än statens ansökningar.10

Möjligheten att tvångsinlösa

fastigheter finns i alla stater i västvärden och ser förhållandevis likartad ut.11

2.4 Fastighetsbildningslagen

Genom fastighetsbildningslagen (FBL) kan man åstadkomma förändringar i

äganderätten vad det gäller fastigheter. FBL är främst till för att skapa lämpliga

fastigheter. Om en fastighet inte är lämplig för de ändamål som är tänkt, kan en

fastighetsreglering enligt 5 kap justera fastigheterna vilket medför att de blir

mer ändamålsenliga. Det finns två typer av marköverföring i FBL. Den ena är

att mark byts mellan olika fastigheter för att få så optimala fastigheter som

möjligt. Det kan även vara frågan om marköverlåtelse som liknar expropriation

till exempel järnväg eller att allmän plats skall byggas. Enligt 5 kap. 2 § FBL

skall ersättning för överföring av mark ersättas med annan mark eller del i

samfällighet om inte ersättning i pengar är mer ändamålsenligt. Om det är

frågan om det mer expropriationsliknande intrånget skall reglerna i 5 kap. 10a

§ FBL användas, som hänvisar till 4 kap ExprL.12

2.5 Plan- och bygglagen

Plan och bygglagen (PBL) innehåller många bestämmelser om hur mark får

tagas i anspråk. Enligt 6 kap. 13 § PBL har kommunen rätt att lösa ut

fastigheter, mark och andra utrymmen genom detaljplanläggning om marken

skall användas till allmän plats, där kommunen skall vara huvudman, samt

annat än enskilt byggande om markens eller utrymmets användning för det

avsedda ändamålet inte kan säkerställas ändå. I 2 kap. och 4 kap. anges vilka

områden som skall redovisas i detaljplanen samt vilka intressen man skall ta

hänsyn till vid planläggningen. Detta ger en bild av effektivitetskravet på

markanvändningen.13

10

SOU 2007:26 s. 96. 11

SOU 2008:99 s. 109ff. 12

Victorin, Hager, Allmän Fastighetsrätt, 2008 s. 45. 13

Victorin, Hager, som ovan, s. 46 f.

13

Genom lagstiftningen har man tillsett att kommunerna använder marken

samhällsekonomiskt samt att vikten av proportionalitet vidhålls. Genom detalj-

planering kan kommunen tvinga enskilda fastighetsägare att avstå mark för

allmänna ändamål.14

Enligt 4 kap. 36 § PBL måste en detaljplan utformas så att

fördelarna som kan vinnas med detaljplanen överväger de olägenheter som

planen orsakar den enskilde, lagrummet kan jämföras med ExprL 2 kap 12 §.

14

Victorin, Hager, som ovan, s. 46 f.

14

3 Ersättning och värdering vid tvångsinlösen

3.1 Ersättning

Att den som fråntvingats sin egendom i form av mark har rätt till ersättning

framgår som jag tidigare har berört direkt av lag. Det är brukligt att beräkning

av ersättningen för tvångsinlösta fastigheter, eller mark, skall göras med

utgångspunkt i ExprL 4 kap. Enligt reglerna i 4 kap. skall en fastighetsägare

som tvingas avstå äganderätten till sin fastighet på grund av tvångsförvärv,

ersättas med hela värdet på fastigheten med en löseskilling. Om endast en del

av fastigheten tvångsinlöses, skall en intrångsersättning som motsvarar

minskningen av värdet på den kvarvarande fastigheten grunda storleken på

ersättningen. Utöver intrångsersättning eller löseskilling skall en ersättning på

25 procent av det beräknade värdet betalas ut enligt 4 kap. 1 § 2st. Ersättning

skall också lämnas för annan skada som har uppkommit. Detta kan till exempel

vara ersättning för avveckling av ett företag, dock lämnas ingen ersättning för

ideella värden.15

Grundtanken i ExprL gällande ersättning bygger på skadeståndsrätten. Som

exempel på vad som omfattas av rätten till ersättning kan nämnas

orsakssambandet, grunderna för ersättningens bortfall och värderingen av

skadan. Inom skadeståndsrätten delar man upp skadeståndet i två delar, inom-

och utomobligatoriskt skadestånd. Inomobligatoriskt skadestånd skall ersätta

avtalsbrott mellan parter som har ingått avtal medan det utomobligatoriska

skadeståndet ersätter skada då det inte finns något relevant avtalsförhållande

mellan parterna. När man beräknar storleken på ersättningen som skall utgå

som skadestånd skall man jämföra den skadelidandes ekonomiska ställning

efter skadan mot den ekonomiska ställningen före skadan. Skadeståndet skall

motsvara skillnaden mellan dessa två ställningar vilket betyder att den

15

Prop. 2009/10:162 s.41.

15

skadelidande förblir skadeslös i ekonomiska termer. Metoden som beskrivits

ovan kallas för differensprincipen.16

Även om grundtanken bygger på skadeståndslagens principer finns det

avvikande regleringar och principer som man bör beakta. En tydlig avvikelse är

uppdelningen i ExprL 4 kap. 1 § om intrångsersättning, löseskilling och

tillägget med 25 procent som inte används i de skadeståndsrättsliga

principerna.

Även i andra lagar som reglerar tvångsvis markåtkomst finner man avvikelser

från principerna i skadeståndsrätten. I FBL finner vi en lösning som bygger på

en vinstfördelningsprincip. Då FBL har som syfte att öka värdet på de

reglerade fastigheterna uppkommer en vinst. Denna vinst, som kallas båtnad,

skall fördelas på de inblandade fastigheterna. I förarbetena till FBL17

ansåg

man att det inte gick att använda sig av samma metod vid beräkning av

ersättning som finns i ExprL då expropriation ansågs vara ett ensidigt

tvångsförvärv. Diskussionen om ersättningsbestämmelserna fortsatte även efter

lagens ikraftträdande. Först år 1993 reformerades lagen vilket innebar att

reglerna i ExprL om ersättning skall tillämpas enligt FBL även om

vinstfördelningsprincipen fortfarande skall beaktas.18

I den nuvarande lydelsen

finner man vinstfördelningsprincipen i 5 kap. 10 a § st. 3 FBL.

3.2 Värdering

När ett värde skall bestämmas för en del eller en hel fastighet krävs det

antingen att parterna kommer överens om ett specifikt värde eller att domstolen

avgör värdet efter vad som framkommit under förhandling. I ExprL 4 kap 1 §

framgår det att en exproprierad fastighet skall ersättas enligt marknadsvärdet.

För att komma fram till en summa som skall avspegla det faktiska marknads-

värdet använder domstolen sig av olika metoder. Nedan kommer jag först att

16

SOU 2008:99 s. 95. 17

Prop. 1969:128 s. B 383 f. 18

Prop. 1991/92:127 s. 41 f.

16

göra en genomgång av termen marknadsvärde för att vidare redogöra för de

vanligaste värderingsmetoderna som används vid värdering av fastigheter.

3.2.1 Marknadsvärde

Marknadsvärdet är en objektiv bedömning av ett värde på en egendom vid en

fastställd tidpunkt. Det betyder att det fastställda marknadsvärdet är det pris

fastigheten sannolikt skulle betingat vid en försäljning på den allmänna

marknaden. För att komma fram till ett marknadsvärde använder man olika

metoder, till exempel ortprismetoden, som jag nedan kommer att gå igenom. I

1971 års proposition framhöll man denna metod som den som var mest

användbar vid bedömningen av marknadsvärdet.19

I remissvaren för

proposition 2009/10 om ersättning vid expropriation efterfrågades en tydligare

definition av begreppet marknadsvärde i lagen. Regeringen ansåg dock att

någon sådan definition inte var nödvändig.20

Eftersom det är av stor vikt att bedömningen blir exakt, uttalar man även i 1971

års proposition att det i slutändan är upp till domstolen att avgöra vilken metod

som passar bäst in i det enskilda fallet då bedömningar i marknadsvärde skall

ske. Vid en värdering för ett juridiskt ändamål krävs exakthet då det inte är

godtagbart att domstolen lämnar ett ungefärligt värde till parterna. Jämför man

detta med en fastighetsekonomisk teori räcker det där med ett prisintervall då

någon mer exakthet inte går att beräkna.21

3.2.1.1 Ekonomisk värdering

Som ovan nämnts skall ett marknadsvärde vara en objektiv bedömning av ett

värde på en viss egendom vid en viss fastställd tidpunkt. I utomrättsliga

värderingar är det nästan alltid ett ungefärligt värde man söker. Det är i det

närmaste alltid ett intervall mellan två möjliga värden där det sökta värdet

19

Prop. 1971:122 s. 171. 20

Prop. 2009/10:162 Ersättning vid expropriation s. 51. 21

Hager, Värderingsrätt, 1998 s. 388ff.

17

återfinns någonstans mitt i mellan. Eftersom marknadsvärdet enligt ekonomisk

teori är ett statiskt begrepp där en försäljning är en abstraktion som inte

kommer att realiseras kan man inte göra annat än att uppskatta eller bedöma

dess värde. För att få fram ett värde som kan uttrycka ett marknadsvärde, krävs

det att man genom ett flertal prisobservationer för ett identiskt objekt

sammanställer data i ett diagram där det mest frekventa priset kommer visa sig.

Det kommer förekomma priser både över och under denna nivå och desto

längre ifrån det mest frekventa priset man kommer avtar antalet överrens-

kommelser, denna metod brukar kallas för normalfördelning.22

Den centrerade vertikala linjen markerar det mest frekventa pris som uppmätts.

Detta pris är det mest sannolika pris som objektet skulle inbringa vid

försäljning. Med detta sagt kan man konstatera att marknadsvärdet noteras i

den mest frekvent återkommande prissumman. Det bör noteras att även om ett

pris är relativt frekvent men det ligger utanför den mest frekventa punkten, är

det priset inte ett marknadsvärde.23

Eftersom marknadsvärdet återspeglar det

normala priset eller det genomsnittliga värdet betyder det att man inte

eftersöker något individuellt värde utan det är endast en uppskattning av vad

man eventuellt kan förvänta sig, oftast är resultatet också utformat som ett

intervall. Att värdet oftast är ett intervall beror på att det finns alltid ett mått av

osäkerhet i värderingen. I praktiken utgör denna osäkerhet ingen skillnad när

det handlar om ekonomiska värderingar då en aktör på marknaden alltid söker

22

Hager. Ämnet värderingsrätt och förhållandet mellan juridik och ekonomi – en

grundläggande frågeställning. Om förutsättningar och brister. SvJT 2007 s. 288 f. 23

Hager, som ovan, s. 288 ff.

18

det bästa möjliga priset. Priset förhandlas och på så vis fördelas osäkerheten

mellan parterna. 24

3.2.1.2 Värdering i juridiska sammanhang

När man skall värdera ett objekt för ett rättsligt avgörande krävs det att

värderingen är korrekt och visar en sann bild av vad objektet är värt för att

avgörandet skall vara riktigt. Om man i en rättslig tvist har att avgöra värdet på

ett objekt där en part skall sättas i samma ekonomiska situation som innan

skadan, krävs det att man preciserar skadan i kronor och ören för att den

skadade parten ska försättas i oförändrad situation. Vid situationer som nu

sagts är det i förarbeten och praxis uttalat att man i första hand skall ersätta

marknadsvärdet på objektet.25

Här har man hänvisat till en ekonomisk teori

som ger en väldigt schabloniserad och osäker redovisning av ett belopp. Som

jag tidigare har påtalat återger det ekonomiska marknadsvärdet en

fingervisning av hur stort värdet på objektet är. Detta marknadsvärde indelas

också som ovan visats oftast i intervaller om belopp och inte i en exakt siffra

vilket i sin tur medför problem då man skall använda marknadsvärdet i

juridiska värderingar.26

Vid juridiskt värderingar finns det ofta parametrar som måste föras in i

bedömningen vilka inte har någon betydelse vid en ekonomisk värdering. Detta

kan till exempel vara kausalsambandet mellan två händelser eller att domstolen

skall bortse från omständigheter som exempelvis influensregeln27

. Genom att

dessa parametrar läggs till förändras grunden för hur marknadsvärdet beräknas

vilket medför att man skapar ytterligare osäkerhet i beloppet som redovisas.

Eftersom denna uppsats handlar om tvångsinlösen av fastighet finns det

anledning att här ta upp de problem som finns med att använda den

ekonomiska beräkningsmodellen av marknadsvärdet då man skall ta fram ett

24

Hager, som ovan, s. 285 f. 25

SOU 2008:99 s. 143 f. 26

Hager, Ämnet värderingsrätt och förhållandet mellan juridik och ekonomi – en

grundläggande frågeställning. Om förutsättningar och brister. SvJT 2007 s. 290 ff. 27

Se vidare 3.2.5

19

marknadsvärde för en fastighet. Som jag tidigare har nämnt skall ersättningen

då någon part tvingas sälja hela eller delar av sin fastighet ersättas fullt ut enligt

marknadsvärdet. Då marknadsvärdet inte ger en individuell bedömning i det

enskilda fallet medför det att den part som fått sin egendom tvångsvis inlöst i

det flesta fall får ersättning som antingen är större eller mindre än det verkliga

värdet. Det är endast i ett fåtal fall den skadelidande får korrekt ersättning i

lagens mening.28

För att domstolen skall kunna ge en rättvis bild av värdet på

en fastighet som skall tvångsinlösas krävs det att domstolen tar särskild hänsyn

till att det föreligger en skillnad mellan den rättsliga värderingen och den

utomrättsliga värderingen. Om domstolen är medveten om denna problematik

eller ej kan avgöra huruvida rätt ersättning utdöms och i slutändan också hur

rättssäkra dessa lagregler som hänvisar till marknadsvärdemetoden är.

Om man exemplifierar ovan sagda argument får man fram ett resultat som ser

ut som följer. Om antalet prisnoteringar är högt och relativt fördelat på ett

större spann på prislinjen medför det att osäkerheten är stor då intervallet

mellan de olika prisnoteringarna är stor.

Om det istället finns ett mindre antal prisnoteringar som är ungefärliga i

storlek, stramas frekvenskurvan åt och säkerheten ökar avseende objektets

värde, dock bör det påpekas att det krävs ett visst antal prisnoteringar för att

man ens skall anse att det handlar om ett marknadsvärde.29

28

SOU 2008:99 s. 128 f. 29

Hager. Ämnet värderingsrätt och förhållandet mellan juridik och ekonomi – en

grundläggande frågeställning. Om förutsättningar och brister. SvJT 2007 s. 294 f.

20

3.2.2 Ortsprismetoden

Som jag tidigare har varit inne på är ortsprismetoden den metod som skall

användas vid beräkning av marknadsvärdet i första hand. Ortsprismetoden

innebär att man studera genomförda försäljningar med likvärdiga fastigheter på

orten för att få fram ett snittpris som kan användas vid värderingen. Skillnader i

fastigheternas skick, storlek, läge samt säljarens ställning vid försäljningen kan

ha stor betydelse vid uträkningen av värdet.30

Eftersom marknadsvärdet på den

expropriationsaktuella fastigheten uppskattas efter en bedömning av jämförda

fastigheter krävs det att likheten av de jämförda fastigheterna är så stor som

möjligt. Är fastigheterna i stort sätt identiska vad det gäller ålder, storlek, läge

och tidpunkt är säkerheten högre i frågan om uppskattningen av värdet, skiljer

det sig mycket kan det krävas omfattande justeringar. Man bör också beakta att

det krävs ett visst antal jämförbara objekt för att jämförelsen skall vara rättvis.

Finns det för få objekt på orten att jämföra med är ortsprismetoden ingen bra

metod att tillämpa.31

3.2.3 Avkastningsmetoden

När man använder sig av avkastningsmetoden gör man en bedömning av

storleken på den framtida avkastningen för expropriationsobjektet. Denna

metod skall enligt 1971 års utredning användas som en andrahandsmetod.32

30

Prop. 1971:122 s. 172. 31

SOU 2007:29 s. 32ff. 32

Prop. 1971:122 s. 172.

21

Eftersom denna metod beräknar den framtida avkastningen av fastigheten är

den inte lämplig då det handlar om fastigheter med bostadshus som skall

tvångsinlösas.33

Då det finns ett samband mellan vad marknaden vill betala för en

avverkningsbar fastighet och vad fastigheten är värd då värdet återfinns i det

avverkningsbara är avkastningsmetoden en bra metod för att få fram ett

marknadsvärde när det är frågan om skog eller annan mark som är

avverkningsbar.34

3.2.4 Produktionskostnadsmetoden

Den sista metoden som nämns i förarbetena för att få fram ett marknadsvärde

är produktionskostnadsmetoden. Denna metod beräknar kostnaderna för att

uppföra fastigheten. Eftersom man inte alltid kan säga att marknadsvärdet på

fastigheten är lika med kostnaden att uppföra en fastighet, bör man vara särskilt

noggrann när man tillämpar denna metod. I första hand skall metoden användas

som en kontroll av de andra metoderna.35

I förarbetena framhölls att metoden

kan vara bra att använda om det inte föreligger något reellt marknadsvärde på

den fastighet som skall tvångsförvärvas. Exempel på byggnader var

gudstjänstlokaler, sjukhus samt militära byggnader. Produktionskostnads-

metoden innebär en förhöjning av marknadsvärdet med syfte att ersättningen

skall vara skälig.36

3.2.5 Influensregeln

I ExprL 4 kap 2 § finner man influensregeln som medför att man i vissa fall ej

skall ta hänsyn till den påverkan som expropriationen har medfört på värdet av

fastigheten. Detta är ett undantag från huvudregeln att ersättningen skall

motsvara marknadsvärdet. När man använder sig av denna regel skall man ta

33

SOU 2007:29 s 32. 34

Hager, Värderingsrätt, 1998 s. 423. 35

Hager, som ovan, s. 427ff. 36

Prop. 1971:122 s. 173 f.

22

hänsyn både till den positiva inverkan som den negativa inverkan. Som

exempel kan nämnas ett kärnkraftsverk som skall byggas, fastigheterna som

exproprieras för detta ändamål får troligen ett lägre marknadsvärde på grund av

närheten till kärnkraftsverket.37

3.2.6 Vinstfördelning

Enligt reglerna om vinstfördelning i FBL 5 kap. 10a § 3st skall man vid

värderingen av fastigheten ta särskilt hänsyn det värde fastigheten har för den

tillträdande parten. Detta är en undantagsregel som är tillämpbar då det handlar

om mark för enskilt ändamål. Man bortser då från ExprL beräkningsmetod och

använder sig av den metod som passar bäst i det enskilda fallet.38

I praktiken

har det enligt praxis39

blivit genomsnittsvärdeprincipen, som är en indirekt

vinstfördelningsmetod, som är den dominerande metoden för att beräkna

värdet. Enligt genomsnittsvärdeprincipen skall mark som överförs till en

fastighet för enskild bebyggelse ersättas med det genomsnittliga tomtvärdet

inom den utökade fastigheten. På så vis fördelas den vinst som skapas i den

nya fastigheten till båda parter.40

Det har i praxis framhållits att det inte är

rimligt att en avstående fastighetsägare ej får ta del av den vinst som skapas

genom den nya fastighetsbildningen. Det har till och med ansetts att den

avstående parten skall få en större del av vinsten.41

Då de kommersiella tvångsförvärven ökar från privata aktörer där man bedriver

vinstdrivande verksamheter42

har regeringen tillsatt en utredning som skall

undersöka om en liknande regel om vinstfördelning kan införas i ExprL.

Utredningen skall redovisas senast den 1 oktober 2012.43

37

SOU 2007:29 s. 35. 38

Prop. 1991/92: 127 s. 69. 39

NJA 1956 s. 603. 40

SOU 2008:99 s. 193 f. 41

NJA 1989 s. 432. 42

SOU 2007:29 s. 95 f. och 137 f. 43

Dir 2011:20 Kommittédirektiv, Vinstfördelning vid expropriation.

23

3.2.7 Lagändringen 2010

Den 1 augusti 2010 ändrades lagen om ersättningsreglerna i ExprL. Man

tillförde de ovan nämnda påslaget på 25 procent av ersättningen samtidigt som

man tog bort de tidigare reglerna om begränsning i ersättningen

(presumtionsregeln samt toleransavdraget). Anledningen till ändringen var att

stärka äganderätten och skapa en säkrare ställning för fastighetsägaren ur ett

värderingshänseende.44

44

Se vidare i Prop. 2009/10:162

24

4 Bevisbörda i tvistemål samt bevisbördeteorier

4.1 Bevisning i civilprocesser

Att åläggas bevisbördan betyder att bära risken för att ett rättsfaktum kan

utredas tillräckligt i målet. Kan parten inte framställa tillfredsställande bevis

för domstolen kan domstolen inte lägga omständigheten till grund för

prövningen i målet.45

Reglerna om bevisning i civilprocesser finner man i

rättegångsbalken. I 35 kap. 1 § finner man grundregeln i det svenska rätts-

systemet vad det gäller bevisning, principen om fri bevisprövning. Denna

paragraf ger rätten en möjlighet att ”efter samvetsgrann prövning av allt, som

förekommit, avgöra vad i målet som är bevisat”. Det betyder att rätten avgör

vad som skall användas som bevisning i målet för att fastslå en dom. Svensk

rätt har i princip46

fritt att bedöma bevisvärdet av det som har lagts fram vid

rättegången.

Bevisbördan i tvistemål skiljer sig relativt mycket från den i brottsmål.

Vanligtvis är reglerna enklare i brottsmål än i tvistemål. Det är inte ovanligt att

bevisbördan fördelas mellan parterna i tvistemål vilket innebär att en part kan

ha bevisbördan för ett rättsfaktum medan den andre parten har bevisbördan för

något annat rättsfaktum i samma tvist. Ordet bevisbörda är en viktig och

central del i en process men bevisbördan är inte reglerad i svensk rätt, det finns

dock specialregler i till exempel konsumentköplagen som tydligt återger vem

som skall bevisa vad. Dessa regler benämns i doktrinen som bevis-

börderegler.47

En princip som är viktig och ofta tillämpad är att den part som har bäst

möjlighet att säkra bevisningen för ett visst rättsfaktum skall bevisa detta.

Tidigare har man ansett att kärande part skall vara den som bevisbördan läggs

på, detta har sedermera förändrats och numera är den rådande uppfattningen att

45

Ekelöf m.fl. Rättegång IV, 2009 s. 79. 46

Jfr. RB 35 kap 14 § och 36 kap 3 § och 6 § 47

Ekelöf m.fl. Rättegång IV, 2005 s. 68.

25

bevisbördans placering skall bero på ändamålet med den ifrågavarande

materiella regel som tillämpas i fallet.48

4.1.1 Falsk bevisbörda

Den falska bevisbördan, som ofta blandas ihop med den äkta bevisbördan, kan

skifta mellan parterna under processens gång. När en kärandepart lyckas lägga

fram tillräcklig bevisning för ett rättsfaktum som han har bevisbördan för,

övergår bevisbördan till motparten som måste motbevisa de påståenden

kärande bevisat, annars tappar han målet. Om svaranden lyckas motbevisa

käranden återgår bevisbördan till käranden. Detta brukar kallas den falska

bevisbördan. Man skall inte sammanblanda den äkta bevisbördan med den

falska då den äkta bevisbördan alltid bärs av samma part.49

4.1.2 Åberopsbörda

Att ha åberopsbördan i dispositiva tvistemål betyder inte att man skall bevisa

något utan endast att man måste påstå något. Påståendet måste vara så tydligt

att motparten förstår vilka rättsfakta som åberopas. Dessa rättsfakta begränsar

rättens prövning i målet vilket innebär att ett rättsfaktum som inte åberopas får

ej heller läggas till grund för domen. Det är vanligast att den som åberopar ett

rättsfaktum också skall bevisa detta.50

4.1.3 Bevisning i tvister om ersättning för tvångsinlöst fastighet

Det ligger i sakens natur att det är svårt att bevisa en fastighets värde då det

finns många variabler i en jämförelsemodell som kan vara svårbedömda. Innan

expropriationslagens tillkomst åvilade bevisbördan på den exproprierande

parten, i samband med lagens tillkomst förändrades denna ordning och

48

SOU 2008:99 s. 315. 49

Ekelöf m.fl. Rättegång IV, 2009 s. 87 f. 50

Ekelöf m.fl. som ovan, s. 93 f.

26

uttalanden i förarbetena51

medförde att domstolen skall använda sig av samma

regler i mål om expropriation som i skadeståndsmål. Man bör ha i åtanke att

det innan 1948 ansågs av många att skadestånden var alldeles för lågt satta.

Domstolarna hade för vana att tilldöma ett alldeles för lågt skadestånd till den

skadeståndsberättigade.52

På grund av detta infördes år 1948 den bevislättnads-

regel som nu återfinns i rättegångsbalken 35 kap. 5 § (se mer om detta under

5.4.1).

4.1.4 Bevisning i skadeståndsrättsliga tvister

Inom skadeståndsrätten är det enlig både praxis och doktrin käranden som skall

bevisa att han har åsamkats en skada. Detta är oftast inte någon svårighet i sig

utan svårigheten kan vara att bevisa att det finns ett kausalsamband mellan

skadan och den skadevållande handlingen hos svaranden.53

I praxis har det

förekommit att man har sänkt beviskravet för käranden då förhållandena har

varit svårbedömda och fallet har varit komplicerat. Man kan enligt Heuman

utläsa två uttryck som har använts då man sänkt beviskravet. Det ena är att

kärandes påstående är ”klart mera sannolikt” än motpartens och det andra är

att det är ”mera antagligt” än motpartens. Om man ser till uttrycket klart mera

sannolikt tycks detta betyda att det inte räcker med en sannolikhetsövervikt

utan att det då krävs en klart mer sannolikhetsövervikt (se mer under 4.2.2

sannolikhetsteorier).54

Det finns även andra fall då det kan vara svårt att styrka skada, framförallt de

fall då det är svårt att avgöra om ”skadan” verkligen har gett upphov till någon

negativ inverkan. Enligt doktrin och praxis skall samma regler om bevisbörda

föreligga vid dessa typer av fall. Det är enligt Heuman möjligt att sänka

beviskravet och tillämpa RB 35:5 och endast kräva att käranden frambringar

den bevisning som han skäligen kan åstadkomma.55

51

Prop 1971:122 s.169 f. 52

SOU 2008:99 s. 310. 53

Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2009 s. 288. 54

Heuman, som ovan, s. 79 f. 55

Heuman, som ovan, s. 289 f.

27

4.2 Bevisbördeteorier

För att förstå hur en domstol skall kunna avgöra vem av parterna som skall ha

bevisbördan i vissa särskilda fall kommer jag här att gå igenom några olika

bevisbördeteorier. Dessa teorier är inte absoluta och det är inte meningen att

man skall eller kan tillämpa dem ensidigt vid bedömningen av bevisbörda, de

skall främst ses som ett hjälpmedel för att förstå hur domstolen kan behandla

frågan.

4.2.1 Dogmatiska teorier

Länge var det käranden som skulle styrka sina påståenden i alla lägen. Detta är

ett exempel på en dogmatisk teori som har spelat en stor roll inom den svenska

rätten. Dogmatiska teorier kännetecknas av att vara teorier som tidigare var

stora men som i dagsläget är förlegade.56

De dogmatiska teorierna är en

samling av teorier som bygger på en dogmatisk tanke som ej rationellt

förklaras utan slår fast hur bevisbördan skall fördelas genom logik.57

De vanligaste dogmatiska teorierna som benämns i doktrinen är till exempel,

den som påstår något har bevisbördan för det eller bevisbördan skall läggas på

den som vill förändra något. De dogmatiska teorierna har av många ledande

författare kritiserats för att de ger en missvisande bild av verkligheten. Ekelöf

anser inte att bevisbördans placering skall vara beroende av den partsställning

man har. I vissa fall kan dessa principer orsaka mycket märkliga scenarier där

båda parter får bevisbördan för samma rättsfaktum i en tvist då den som

åberopar ett rättsfaktum till sin fördel skall ha bevisbördan, det är inte sällan

parterna åberopar samma rättsfaktum på varsitt håll.58

Enligt Heuman används

de dogmatiska teorierna mer sällan i avgöranden från Högsta domstolen. Han

är kritisk till att använda dessa slutsatser då de inte underbygger de, modernare,

sakligare och mer välmotiverade teorierna.59

Heuman menar även att de

dogmatiska teorierna i praxis har en övervikt, bland de få som finns, när

56


Heuman, som ovan, s. 42ff. 58


Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2009 s. 480.

28

bevisbördan skall fördelas inom avtalsrätten och då speciellt försäkringsrätten.

Enligt försäkringsrätten skall försäkringstagaren styrka att han är berättigad

ersättning för den skada som har inträffat medan det åligger försäkringsgivaren

att styrka undantag i villkoren eller att försäkringstagaren inte har följt de

villkor som finns för att befrias från betalningsskyldighet.60

Enligt Heuman

saknas det belägg för att HD har använt en dogmatisk sats som en in dubio

princip då bevisbördefrågan inte har kunnat lösas med ledning av de mer

välmotiverade bevisbördeteorierna.61

4.2.2 Sannolikhetsteorier

Denna grupp av teorier, som benämns som sannolikhetsteorier, syftar till att

skapa största möjliga sannolikhet för att den materiella rätten förverkligas.

Beroende på vilket sannolikhetsbegrepp som används skiljer sig de olika

teorierna åt. Man brukar dela upp teorin i två huvudgrupper, teorier som bygger

på en ursprungssanning och teorin om överviktprincipen.62

Jag kommer nedan

att gå igenom dessa teorier översiktligt.

4.2.2.1 Ursprungsteorin samt teorier som bestäms av det sedvanliga

Ursprungsteorin samt teorier som bestäms av det sedvanliga bygger på

ursprungssannolikhet där man fastställer sannolikheten för bevistemat utan att

bevisningen analyseras ytterligare. Det betyder att den som påstår något som

avviker från vad som är en ursprunglig sanning måste bevisa det. De här

teorierna bygger på vad som allmänt sett är vanligt förekommande, som

exempel kan här nämnas att en borgenär anses ha lånat ut pengar om det finns

ett skuldebrev som är undertecknat eller att ett konstverk är en kopia om det

finns ett sort antal särpräglade likheter med ett tidigare framställt verk.63

Ekelöf

menar att användandet av ursprungssannolikheten på detta sätt medför att man

60

Heuman, som ovan, s. 42 ff. 61

Heuman, som ovan, s.495. 62

Heuman, som ovan, s. 44. 63


29

går en omväg för att avgöra bevisbördan.64

Problemet med att använda sig av

denna metod är svårigheten att fastställa den med betryggande precision. Det

finns även en viss kritik emot denna metod som går ut på att den inte tar

hänsyn till svårigheterna som uppkommer när det finns fler än ett alternativ.

Heuman menar att man kan använda dessa teorier även om det finns flera val

då man kan lägga bevisbördan på den som har den lägre ursprungs-

sannolikheten.65

Ekelöf har kommit med ytterligare kritik som menar att det är

felaktigt att låta ursprungssannolikheten vara bevisbördegrundande då

utgången av bedömningen avgörs om det har varit vanligt eller ovanligt i

tidigare bedömningar.66

Heuman menar också att det i vissa fall kan leda till att

en domstol dömer efter hur en part mer allmänt borde ha agerat vilket då inte

bygger på en sannolikhetsbedömning utan på ett normativt synsätt.67

4.2.2.2 Överviktsprincipen

Som utgångspunkt vid användningen av överviktsprincipen skall ingen av

parterna ha bevisbördan. Tanken med modellen är att om en part lyckas få fram

en övervägande sannolikhet, även med ytterst lite övervikt, skall domstolen

grunda sina beslut på det. Vissa författare menar att denna princip medför att

man maximerar antalet domslut med en korrekt utgång. Dock finns det flera

som anser att den inte alls ger en rättvis bedömning i slutändan.68

Ekelöf är

skeptisk till att använda principen då han anser att bevisbördereglerna skall

bidra till att genomslagskraften för de materiella reglerna skall öka i samhället

och inte att det inte är lika viktigt att alla mål skall få en materiellt korrekt

utgång.69

Heuman å sin sida tycker att överviktprincipen i grunden är en bra

princip som tillsammans med andra principer balanserar upp den rättspolitiska

grunden. Genom att sänka beviskravet (överviktprincipen) för en part och

64





Heuman, som ovan, s. 45 ff. 69

Ekelöf m.fl. Rättegång IV, 2005 s. 103.

30

samtidigt ta hänsyn till det rättspolitiska läget kan överviktsprincipen

tillgodoses även om den inte används som en renodlad teori.70

4.2.3 Rättviseteorier

Man har i doktrin försökt finna teorier där rättvisan är den viktigaste

grundtanken, vilket även återspeglar den grundsats i europakonventionen som

säger att alla parter skall behandlas lika. I praktiken skulle dessa teorier

innebära att kärande inte är tvingad att styrka alla de förutsättningar som krävs

för att uppfylla den rättsregel som han åberopat. Om han åberopat en del av

dem skall sedan bevisbördan övergå till svaranden som tvingas bevisa

motsatsen för att det skall vara rättvist.71

4.2.4 Bevissäkringsteorier

Något som blivit allt mer förekommande när domstolarna skall avgöra

bevisbördans placering är att den part som har den bästa möjligheten att säkra

bevisningen skall ha bevisbördan för den. Heuman menar att detta framgår i

den senare praxis som bekräftar bevissäkringsteorin även om det inte går att

utläsas direkt ur rättskällorna på ett klart och tydligt sätt.72

Heuman framför

även att bevissäkringsteoriernas syfte till viss del är att förhindra att tvister

uppkommer då det redan tidigt i parternas förhållande kan försöka reglera alla

potentiella tvistefrågor eller före avtalets ingående utföra grundliga

besiktningar. Självklart kan man inte genom bevissäkerhetsteorier förhindra

alla tvister, men många enligt Heuman.73

Hur domstolen skall fastställa vem

som har den bästa möjligheten att säkra bevisningen avgörs från fall till fall. I

vissa fall är det enklare än i andra till exempel då det handlar om avtal mellan

konsument och en näringsidkare. Vid dessa typer av avtal får man förutsätta att

näringsidkaren dokumenterar alla förutsättningar mellan parterna samt att man

ser till att konsumenten förstår avtalet som ingås.74

När det är mer jämlika

70

Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2009 s. 44 ff. 71





31

parter som tvistar har ofta bevisbördan lagts på den som ansetts ha störst

intresse av att utredningen skall bli fullständig. Denna tanke har Heuman

kritiserat då han anser att båda parter har lika stort intresse av att vinna

tvisten.75

Det finns även fall då ingen av parterna har haft en möjlighet att säkra

någon bevisning eller att det är väldigt svårt, då menar Heuman att man

möjligen skall använda andra teorier för att lösa bevisbördefrågan.76

4.2.5 Stabilitetsteorin

Stabilitetsteorin grundas på att man skall känna sig trygg inför möjligheten att

någon inte använder sig av domstolen som ett sätt att ta egendom ifrån en.

Motparten till rättighetsinnehavaren skall enligt stabilitetsteorin bära

bevisbördan då det är han som vill frånta rättighetsinnehavarens egendom, det

vill säga den part som vill få till stånd en förändring. Denna teori kallas även

för status quo principen och har ingen spridning i den svenska rättspraxisen.77

En del av teorin bygger på konsekvensteorin (som nedan kommer att

behandlas) eftersom grundtanken i teorin är att en dom som tar en rättighet

ifrån någon är strängare än en dom som medför att en part går miste om

rättigheten att få en rättighet tillförd sig. Heuman menar att man vid en

bedömning som ovan förutsätter att den som innehar rättigheten har ett större

värde av den än den part som vill ha tillgången tillförd sig. Han menar också att

dagens samhälle och den industrialisering som finns många gånger kan gynna

samhället i stort. Stabilitetsteorin har också några gemensamheter med de

materiella teorierna som jag återkommer till nedan. En likhet man finner är den

nyttoaspekt som återfinns där de materiella reglerna styr bedömningen av var

bevisbördan skall placeras.78

75

Heuman, som ovan, s. 55 f., s. 183. 76



Heuman, som ovan, s. 492 ff.

32

4.2.6 Konsekvensteorier

Konsekvensteorierna är även de teorier som många menar är en blandning av

andra teorier. Teorierna går ut på att rättsföljden skall få en betydelse för var

bevisbördan placeras. Om det tvistas om ett stort skadestånd kan det betyda att

bevisbördan skall åläggas kärandeparten eftersom konsekvensen av en fällande

dom medför ett stort ingrepp i svarandens ekonomi. Det finns också en mening

med att sammankoppla bevisbördan och beviskravet i denna teori vilket medför

att kravet ökar i takt med storleken på skadeståndet. Konsekvensteorierna har

kritiserats av många författare. En del av kritiken har gått ut på att det inte finns

någon skillnad i olägenheterna som en felaktig dom medför parterna.

Konsekvensen blir lika ingripande för vem som än förlorar tvisten. Enligt

Heuman finns det ingen anledning att prioritera någondera av parternas intresse

vilket medför att storleken på beloppet saknar betydelse.79

4.2.7 Materiellträttsliga teorier

Den sista gruppen av de teorier jag skall gå igenom är de materialrättsliga

teorier som förenklat kan utryckas som tvådelade, där den ena är att

bevisbördan skall bestämmas utifrån de ändamål som ligger bakom den

materiella regeln som skall tillämpas. Den andra bygger på Ekelöfs

bevisbördelära.80

Ekelöfs bevisbördelära är väl omskriven i doktrinen och går

ut på att den materiella rättsregel, som hade varit ändamålsenlig om rättsfakta

klargjorts med fullständig säkerhet, skall vara utgångspunkt vid placeringen av

bevisbördan. Bevisbördans placering skall dessutom bli beroende av om den

materiella regeln skall tillämpas analogt eller e contrario när ett rättsfaktums

existens är osäkert. Avgörande bör vara vilket av dessa två alternativ som bäst

stämmer överens med den materiella regelns syfte. Som exempel där

materialrättsliga teorier kan användas är konsumenträttsliga bestämmelser då

syftet med lagstiftningen många gånger är att skydda konsumenten. Ekelöf

anser att ett effektivitetstänkande för samhället i stort är avgörande i

bedömningen och att det är viktigt att det till exempel fanns ett väl fungerande

79

Heuman, som ovan, s. 58 f. 80

Heuman, som ovan, s. 129.

33

kreditväsen. Strävan att uppnå målsättningen med lagregeln betonas mycket

starkt av Ekelöf, han menar också att det är viktigare att hans bevisbördelära

får genomslag i samhället än att antalet domar bli materiellt riktiga. Parternas

enskilda intressen har inte någon, eller väldigt liten betydelse för hur

bevisbördan skall placeras.81

Det har framkommit en del kritik mot Ekelöfs lära och Heuman menar att man

inte alltid kan, som Ekelöf, ta för givet att man kan förstärka den materiella

rättsregeln genom att automatiskt förlägga bevisbördan på den part som inte är

skyddad av rättsregeln. Heuman menar även att det till och med kan vara

motiverat att lägga bevisbördan på den part som rättsregeln skall skydda för att

skapa en rimlig balans mellan parterna, därför bör det ibland vara motiverat att

använda bevisbördereglerna som en förstärkningseffekt och ibland som en

försvagningseffekt.82

Även den del av Ekelöfs teori angående bevisbördans handlingsdirigerande

funktion har kritiserats av Heuman då han menar att allmänheten inte känner

till vad det finns för bevisbördeteorier och på så vis kan reglerna i sig inte

medföra någon påtaglig skillnad i medborgarnas eller företagens agerande.83

Det finns enligt Heuman inte någon stor spridning i praxis där man har avgjort

bevisbördefrågan med utgångspunkt från lagstiftningens syfte. Det är enligt

Heuman vanligare att någon annan bevisbördeteori ligger till grund för

avgörandet, till exempel bevissäkringsteorin.84

4.3 Delad bevisbörda

Många gånger kan det vara motiverat att fördela bevisbördan mellan parterna.

Om en part helt åläggs bevisbördan gynnar detta motparten i hög grad och man

frångår principen om likabehandling av parterna.85

Delad bevisbörda har en

81





Heuman, som ovan, s. 112 ff.

34

koppling till presumtioner, som är en slags bevisbörderegel.86

En presumtion

betyder att en part skall bevisa att ett rättsfaktum inte finns när den andre

parten har bevisat en omständighet. Den presumerade omständigheten kan

bygga på en ursprungssannolikhet eller en erfarenhetssats. Det kan ibland vara

skäligt att fördela bevisskyldigheten för olika rättsfakta mellan parterna för att

få en materiellt riktig utgång i målet.87

Om kärande parten har bevisbördan för

tio olika rättsfakta är det troligt att domen blir felaktig . Om man i stället delar

upp bevisskyldigheten för de rättsfakta som finns mellan svarande och kärande

är det troligt att domen får en mer materiellt riktig utgång.88

4.4 Bevisbördereglerna applicerade på uppsatsämnet

Nedan kommer jag att göra en bedömning huruvida de ovan nämnda teorier

passar in på frågan vem som skall bära bevisbördan i tvister om storleken på

ersättningen vid tvångsinlösen av fastigheter. Det är allmänt känt att det är

svårt att bevisa vilket marknadsvärde en fastighet har då det finns många

variabler att ta hänsyn till vid bedömningen, någon enkel lösning finns ej. Man

kan också vara tvingad att göra olika bedömningar vid olika typer av

ersättningar. Nedan kommer endast bedömningar göras emot löseskilling/-

intrångsersättning på grund av utrymmesskäl. För att skapa en bild av vilka

konsekvenser teorierna eventuellt medför på marknadsvärdet kommer jag att

visa ett scenario, detta scenario kommer att ha samma utgångspunkt. Följande

premisser gäller, en fastighet skall exproprieras och den exproprierade anser att

fastigheten är värd 1 miljon kronor. Den exproprierande parten är av annan

åsikt och anser att fastigheten endast är värd 500 000 kronor. Det bör

förtydligas för läsaren att resonemanget nedan bortser från att bevisbördan i

tvister gällande expropriationsersättning skall enligt skadeståndsrättsliga

principer åläggas kärandeparten.

86

NJA 1996 s. 564. 87

Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2009 s. 112 ff. 88

Heuman, om ovan, s. 116

35

4.4.1 Dogmatiska teorier

De dogmatiska teorierna som genom logik skall fastslå vem av parterna som

har bevisbördan kan medföra en mycket förenklad bevisbördebestämning,

vilket i många fall skulle leda till missvisande ersättningar. Det finns för många

frågetecken och premisser i dessa mål vilket medför att det inte är lämpligt

med en strikt teori som denna. Eftersom det är svårt med värderingen krävs det

att bevisbördefrågan grundas på något mer än att det alltid har varit på det

viset.

Om bevisbördan och beviskravet är helt fast kan det i vissa fall bli mycket svårt

för den exproprierade parten att styrka ett marknadsvärde. Om marknadsvärdet

de facto är 1 miljon kronor och den exproprierande parten inte lyckas bevisa att

marknadsvärdet är 1 miljon kronor fullt ut på grund av svårigheterna med

bevisningen, medför det att den exproprierade parten får en lägre ersättning

enbart på grund av svårigheterna med bevisningen. Denna teori medför i detta

exempel att full ersättning enligt lag ej kan utges, bevisbördeteorin motverkar

lagens syfte i detta fall.

4.4.2 Sannolikhetsteorier

Ursprungsteorin eller sedvaneteorin skulle i praktiken vara svår att tillämpa då

det är, som tidigare sagts, mycket svårt att bestämma marknadsvärdet på en

fastighet genom en annan fastighet eftersom det kan skilja sig väldigt mycket

dem emellan samt att sanning saknas i marknadsvärdet. Det kan tänkas att

domstolen skulle kunna lägga bevisbördan på den part som försöker styrka

marknadsvärdet på fastigheten genom en annan metod än den gängse metoden,

vilken är ortprismetoden.

Överviktsprincipen

Det har hävdats att domstolen inte skall ha ett för lågt beviskrav på

kärandeparten då ett felaktigt pris kan komma att utgå. Det kan man till viss del

instämma i men man bör då ta ställning till om man tycker att det är den

36

exproprierande eller den exproprierade parten som skall få bevislättnad. Som

den politiska situationen är, med tanke på utredningen89

samt de lagar som

tidigare har trätt i kraft, kan man tycka att den exproprierade parten bör ha en

viss bevislättnad då äganderätten skall värnas om.

Vid en experimentell situation med sannolikhetsteorin skulle slutsatsen

möjligen bli att den exproprierade parten i detta fall kommer överkompenseras

om han ersätts med 1 miljon kronor eftersom den exproprierade parten har en

liten övervikt i sin bevisning. Det kan självklart även bli övervikt hos den

exproprierande parten vilket då medför att ersättningen kan bli mindre än vad

den skall vara. Även här spelar problematiken med marknadsvärdets exakthet

en stor roll.

4.4.3 Rättviseteorier

Att använda sig av rättviseteorierna för att bestämma vem som skall ha

bevisbördan kan i praktiken leda till väldigt långtgående och komplicerade

rättegångar där parterna tvingas motbevisa samma faktum flera gånger

eftersom parterna skall behandlas rättvist. Ytterligare problem uppstår då

marknadsvärdets icke exakthet framträder. Detta är inte en samhällsekonomisk

lösning och det skulle i slutändan inte leda till säkrare bedömningar i

ersättningsfrågan.

4.4.4 Bevissäkringsteorier

Bevissäkringsteorierna är enligt Heuman de teorier som på senare tid har

kommit att bli vanligare och vanligare.90

I tvister om ersättning för tvångsinlöst

fastighet är det inte troligt att någon av parterna har lättare än den andre att

frambringa bevisning. Av detta skäl är bevissäkringsteorier inte ett bra val.

89

Dir 2011:20 Kommittédirektiv. 90

Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2009 s. 54 f.

37

4.4.5 Stabilitetsteorin

Om man skall följa den rättspolitiska viljan som på senare år har återspeglats i

lagstiftningen vore denna teori en bra utgångspunkt vid bestämmandet av

bevisbördans placering. Svårigheten att frånta någons egendom kommer då att

stärkas ytterligare. I slutändan är detta ett rättspolitiskt ställningstagande som

avgör. Vill man att äganderätten skall vara fortsatt stark eller starkare kan detta

vara en bra teori. Vill man däremot att samhällets totala vinst skall vara en

viktig del av utvecklingen passar teorin inte in. Att alltid tvinga kärandeparten

att motbevisa alla påståenden från svaranden kan bli en kostsam utveckling

som i slutändan kan ligga samhället till last. Man bör även tänka på att

lagstiftningen medger ersättning enligt marknadsvärdet, varken mer eller

mindre91

. Eftersom marknadsvärdet, som sagts, är ett väldigt diffust begrepp

som ej kan fastställas med exakthet kvarstår problemet, även om stabiliteten

skall värnas om.

Om den exproprierade partens stabilitet medför att bevisbördan per automatik

hamnar på den exproprierande parten, betyder det att han måste bevisa att

fastigheten inte är värd 1 miljon kronor som den exproprierade parten påstår,

detta kan i sin tur betyda att kostnaderna för exproprierad fastighet kan öka

markant.

4.4.6 Konsekvensteorier

Konsekvensteorin som går ut på att rättsföljden avgör på vem bevisbördan

skall ligga kan användas beroende på de rättspolitiska åsikter man har. Som en

del av den kritik som har framförts emot denna teori kan man även tänka sig att

det är lika ingripande för vem av parterna som än förlorat tvisten förutsatt att

det inte finns andra alternativ till den exproprierade fastigheten.

I ett fiktivt fall kan man tänka sig att den rättspolitiska åsikt som nu råder

medför att det skall vara svårare att frånta egendom tvångsvis. Detta betyder att

91

Förutom de lagstadgade 25 procent i expropriationslagen 4 kap. 1 § 2st.

38

den exproprierande parten bör ha bevisbördan att bevisa hur mycket fastigheten

är värd. Kan han bevisa att fastigheten är värd endast 500 000 kronor bör

ersättningen stanna där. Återigen blir problematiken här att man använder sig

av begreppet marknadsvärde som inte ger någon exakthet. Beroende av var i

intervallet man hamnar kan den exproprierade parten få ersättning som är mer

eller mindre än vad han bör få.

4.4.7 Materiellträttsliga teorier

De teorier som kan förmodas ha haft störst inverkan på svensk doktrin är de

materialrättsliga teorierna. Ekelöfs bevisbördelära har fått starkt stöd i

doktrinen. Teorin utgår från den materialrättsliga regel som ligger bakom för

att bestämma bevisbördan. Denna metod passar bra in som bevisbördemetod i

tvistiga situationer gällande uppsatsämnet. Eftersom de materialrättsliga

reglerna i expropriationslagen är uppställda med ett skyddsperspektiv på den

enskilde kan man tänka sig att bevisbördan också skall fördelas enligt detta,

dock finns det andra möjligheter för att tillse skyddet för den enskilde via

beviskravet som jag nedan kommer att behandla. Vi återfinner problematiken

med begreppet marknadsvärde även här.

39

5 Beviskrav i tvistemål

5.1 Allmänt om beviskrav

Med benämningen beviskrav avses kravet på styrkan hos bevisningen.

Beviskravet åsyftar sannolikheten den bevisskyldige skall ha visat ett

rättsfaktum som sant, för att domstolen skall kunna lägga det till grund i

domen.92

Genom att höja och sänka beviskravet kan domstolen styra förut-

sättningarna i en tvist beroende på svårigheterna med att få fram bevisning i

tvisten. Man kan både finna stöd i doktrin samt HD-fall där man sänker

beviskravet då det finns bevissvårigheter.93

Beviskravet styrs, likt bevisbördan,

många gånger av den materiella regeln som skall tillämpas. Finns det ingen

rättsregel som kan avgöra beviskravet får mer allmänna utgångspunkter avgöra.

Både i praxis och i doktrin används en skala som betecknar styrkan på

bevisningen. I den ingår uppenbart, styrkt/visat, sannolikt och antagligt. Det

strängaste beviskravet som är uppenbart betyder inte att någon fullständig

visshet skall råda utan det kan förekomma osäkerheter även om det anses

uppenbart. De följande graderna på skalan medför en successiv sänkning av

kravet eller allt större osäkerhet.94

Vem som har bevisbördan kan också styra

hur starkt beviskravet skall vara.95

5.2 Flexibelt eller konstant beviskrav

I doktrinen har man även diskuterat huruvida det ska vara ett konstant eller ett

flexibelt beviskrav. Ekelöf är av uppfattningen att det alltid skall vara ett

konstant beviskrav i mål av samma slag.96

Av samma åsikt är Diesen som

menar att ett flexibelt beviskrav i praktiken medför en rättsosäkerhet då det bör

finnas en fast norm att relatera bevisningen mot. Även om ett fast beviskrav

förespråkas menar Diesen att det skall finnas undantag då man sänker kraven.97

92


Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2009 s. 63 f. 94


Ekelöf m.fl. som ovan, s. 50 f. 96

Ekelöf m.fl. som ovan, s. 59. 97

Diesen m.fl. Bevis 4, 1999 s. 97 ff.

40

Heumans åsikt om flexibelt eller konstant beviskrav torde återspegla en mer

negativ inställning till flexibelt beviskrav då han påtalar att ett hänsynstagande

till de individuella förhållandena i fallet strider emot RF:s krav på att

rättsskipningen skall vara normbunden.98

5.3 Normalbeviskravet i tvistemål

I tvistemål har normalkravet för att styrka ett visst faktum visat sig vara

styrkt/visat. Ekelöf är den främste företrädaren för att man bör uppställa ett

strängt normalkrav. Han anser att rättsfakta skall styrkas om det inte finns

omständigheter i det enskilda fallet som medför att ett mildare beviskrav är

tillräckligt.99

Heuman har kritiserat att domstolarna normalt skall ställa ett högt

beviskrav. Han menar att Ekelöfs intresse av att ha ett handlingsdirigerande

system går före de enskildas intresse i tvisten, vilket i sin tur medför att

domarna inte i möjligaste mån blir materiellt riktiga. Heuman är, som jag

tidigare redovisat, skeptisk till att grunda bevisbörda och beviskrav med en

agenda att vara handlingsdirigerande. Han menar att den enskilde inte är insatt

i dessa frågor och den effekt Ekelöf eftersträvar uteblir.100

I praxis finns det

exempel på domar där man anser att ett normalt beviskrav är ganska högt101

men även exempel där man anser att beviskravet inte får sättas för högt att

parterna inte rimligen kan uppfylla sin bevisskyldighet102

. Enligt Diesen ligger

den svenska normalgraden av bevisning på 80 procent i en numerisk skala, han

tillägger dock att en sannolikhet på 66 procent tycks vara nog för att en svensk

domstol skall anse att den bevisbördebärande parten har styrkt sitt åberopade

rättsfaktum.103

98




NJA 1990 s. 93. 102

NJA 1991 s. 625. 103

Diesen m.fl. Bevis 4, 1999 s. 110.

41

5.4 Bevislättnadsregler i lagen

5.4.1 RB 35:5

I rättegångsbalken 35 kap 5 § finner man en möjlighet för domstolen att sänka

beviskravet när det finns svårigheter att bevisa storleken på en skada.

Bestämmelsen har följande lydelse

”Om det är frågan om uppskattning av en inträffad skada

och full bevisning om skadan inte alls eller endast med

svårighet kan föras, får rätten uppskatta skadan till skäligt

belopp. Så får också ske om bevisningen antas medföra

kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt

förhållande till skadans storlek och de yrkade skadeståndet

avser ett mindre belopp.”

Bestämmelsen kan användas av domstolen då den bevisskyldige parten har

problem med att frambringa bevisning i sitt processande. Man bör tillägga att

parten måste visa den bevisning som skäligen kan åstadkommas och inte

underlåta det på grund av bestämmelsen. De vanliga reglerna om beviskraven

skall användas så långt det är möjligt och först när det inte går att bevisa

ytterligare kan domstolen gå in och göra en skälighetsuppskattning. Syftet med

bestämmelsen kan också sägas vara materiellt då en part inte skall tvingas gå

miste om ersättning för att det finns svårigheter att bestämma storleken på

ersättningen, speciellt då det är visat att skadeståndsskyldighet föreligger.104

Enligt HD skall bestämmelsen ses som en bevislättnadsregel.105

104

Hager, Värderingsrätt, 1998 s. 332 f. 105

NJA 2005 s. 180.

42

5.4.2 Miljöbalken 32 kap. 3 § 3st

I miljöbalken 32 kap. 3 § 3st finner man ytterligare en bevislättnadsregel som

lyder

”En skada skall anses ha orsakats genom en störning som

avses i första stycket, (föroreningar av olika slag) om det med

hänsyn till skadeverkningarnas art, andra möjliga

skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger

övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.”

Denna bevislättnadsregel innebär att det är tillräckligt med övervägande

sannolikhet för att verksamheten skall ha orsakat föroreningen. Till skillnad

från bevislättnadsregler som har framkommit i praxis medför dessa stadganden

en generell tillämpning av bevislättnad i de fall den berör.

5.5 Bevisvärdering

För att avgöra om den bevisning som parterna har lagt fram är tillräcklig för att

grunda ett domslut på krävs det att domstolen värderar bevisningen. Det finns

inget i lagen som beskriver hur bevisvärderingen skall gå till, lagstiftaren har

låtit praxis och doktrin avgöra metoden. I doktrinen finns det två olika metoder

som båda inriktar sig på att värdera bevisning, temametoden och värde-

metoden. Ekelöf har utvecklat värdemetoden och Bolding är den som främst

har behandlat temametoden. De stora skillnaderna i dessa metoder är hur man

förhåller sig till bevisfaktum och bevistema.106

5.5.1 Värdemetoden

Värdemetoden innebär att man genom kausalitet bestämmer om bevistemat i

målet har orsakat beviset. Kravet om kausalitet är inte absolut, det räcker med

106

Hager, Värderingsrätt, 1998 s. 304 f.

43

att det finns en kausalitet enligt många förespråkare. Det finns alltid spår av de

händelser som skall bevisas och dessa spår skall sammanfogas till en helhet.

Man kan säga att det är bevisrelationen mellan bevistemat och beviset som

fokus ligger på och man skall studera de enskilda bevisen i detalj.107

Enligt

Ekelöf skall ursprungssannolikheten inte få stor inverkan i bevisvärderingen

vid tillämpningen av denna metod då det ofta är väldigt ovanliga händelser som

orsakar att det blir en rättegång och berättelserna därför inte ger någon

tilltro.108

Värdemetoden bygger på något som brukar kallas för ett ensidigt

sannolikhetsbegrepp. Det betyder att sannolikheten för existensen inte står

emot icke-existensen utan det kvarvarande kan vara sannolikt, osannolikt eller

osäkert. Diesen använder sig av ett räkneexempel som ser ut som följande, om

uppskattat värde av bevisningen är 70 procent av fullständig säkerhet är de

resterande 30 procent inte ett utryck för att vara motsatsen utan bara att man

inte vet något om 30 procent.109

Eftersom man i mål där ett marknadsvärde

skall fastställas inte har tillgång till några tidigare händelser som kan bevisas,

är värdemetoden inte en lämplig metod att använda. Ekelöfs egen slutsats är att

värdemetoden inte är brukbar då det saknas spår från tidigare händelser.110

5.5.2 Temametoden

Denna metod söker sannolikheten för bevistemat och jämför om påståenden i

målet stämmer överens med denna. Det kan tilläggas att förespråkare för

metoden inte anser att ursprungssannolikheten alltid skall få en avgörande

betydelse utan endast vara ett hjälpmedel för att värdera bevisningen. Till

skillnad från värdemetoden kan man beräkna motsatsens sannolikhet. Om

bevisets värde uppskattas till 70 procent säkerhet säger temametoden att de

resterande 30 procent skall utgöra motsatsen. Kritiken emot metoden är att den

inte värderar bevisen var för sig utan använder helheten som en grund för att

värdera det totala bevisvärdet. Det finns även kritik emot att temametoden inte

ger samma säkra resultat som värdemetoden.111

107

Hager, Värderingsrätt, 1998 s. 304 ff. 108


Diesen m.fl. Bevis 4, 1999 s. 116 f. 110


Hager, som ovan, s. 308 ff.

44

5.6 Beviskrav i expropriationsmål

Som jag tidigare har tagit upp finns det ingen reglering när det gäller

bevisbörda eller beviskrav i expropriationsmål, utöver ovan nämnda generella

regler.112

Det kan vara svårt att få fram ett värde, om ens möjligt, som ersätter

skadan i exakta kronor och ören på en fastighet som skall tvångsinlösas. Det är

vanligt i mål om ersättning på grund av expropriation att domstolen använder

sig av rättegångsbalkens 35 kap. 5 § och gör en skälighetsuppskattning, då

ingen av parterna kan frambringa en bevisning som når upp till normal-

kravet113

.

Som tidigare nämnt har antalet privata aktörer som tvångsvis övertar

fastigheter ökat. Detta har inneburit att det inte finns någon möjlighet att

fördela förlusterna på flera. Om det är det allmänna i någon form som

exproprierar, kan riskerna för en felvärdering många gånger läggas på den

exproprierande parten vilket leder till att förlusterna kan fördelas på samhället.

Kvar är faktumet att det är en viktig möjlighet för att samhället skall kunna

maximera sina möjligheter.114

I en utredning om nya ersättningsregler i expropriationsmål diskuterades om

det vore bra eller ens möjligt att ha särskilda beviskravsregler i expropriations-

lagen. Man kom fram till att det vore svårt att införa detta eftersom problemen

med bevisning i mål om marknadsvärde är komplicerade. En omständighet

som behandlades var att expropriationslagens 4 kap. ofta hänvisas till från olika

lagrum med olika syften, vilket skulle betyda att ett generellt ändamålsenligt

beviskrav vore uteslutet.115

112

Se 5.4. 113

Se 5.3. 114


SOU 2008:99 s. 327 ff.

45

6 Genomgång av praxis

6.1 Rättsfall

NJA 2007 s. 695

Bakgrund

Detta fall handlar om att Vattenfall begärde ledningsrätt för optiska ledningar i

redan befintliga kraftledningsstolpar. Anledningen var att man skulle förbättra

signalöverföringen för telekommunikationen för ett visst antal fastigheter i

länet. Eftersom det redan fanns ledningar med servitut på de berörda

fastigheterna beslöt lantmäterimyndigheten att bevilja ledningsrätten och i

ersättningsfrågan ansåg man att det inte hade uppstått någon minskning i

fastigheterna marknadsvärde då de uppfördes på samma ledningsstam. U.A och

K.A som var berörda fastighetsägare överklagade ersättningsbeslutet i Uppsala

tingsrätt (fastighetsdomstolen) och yrkade på ersättning med 200 000 kronor.

Överklagandet bestreds av Vattenfall.

Fastighetsdomstolens avgörande

Fastighetsdomstolen började med att fastställa att de endast skulle pröva den

värdeminskningen som eventuellt hade skett på grund av optokablarna och inte

det tidigare intrångets påverkan på marknadsvärdet. Man konstaterade även att

beräkningen av eventuell ersättning för minskning av marknadsvärdet görs

enligt 4 kap. expropriationslagen. Domstolen kom fram till att beräkningen av

marknadsvärdets minskning borde utgå utifrån den förlorade arealen. Eftersom

det i målet inte var tal om någon förlorad areal kunde inte någon ytterligare

minskning av marknadsvärdet bli aktuell. Fastighetsdomstolen lämnade

överklagandet utan bifall.

Svea hovrätts avgörande

Hovrätten fastslog, i motsats till fastighetsdomstolen, att det i tvisten var talan

om en ytterligare belastning då optokabeln installerats även om man ansåg att

intrånget vara av mindre omfattning. Avseende marknadsvärdeminskningen för

fastigheten konstaterades att även om det är mycket svårt att beräkna en förlust

46

för markägaren var de berättigade till ersättning för belastningen. Hovrätten

konstaterade att en schablonberäkning enligt Lantmäteriverkets förslag skulle

utgå. Hovrätten slog även fast att bevisbördan skall åligga fastighetsägaren

men beviskravet skall inte sättas så högt att äganderättsskyddet blir illusoriskt.

Hovrätten tilldömde fastighetsägarna ett schablonbelopp på 1 000 kronor.

Vattenfall överklagade till HD.

Högsta domstolens avgörande

HD fastslog att även små ekonomiska förluster skall ersättas enligt lag. Dock

ansåg HD att det i det aktuella målet handlade om en mycket liten, möjligen

ingen, marknadsvärdesminskning. Det framhävdes dock att en viss skillnad i

marknadsvärdet torde finnas då en fastighetsägare troligen inte avstår någon

del av fastigheten utan ersättning för detta. HD avslutade med att det inte hade

kunnat påvisas någon minskning av fastighetens marknadsvärde även om det

var troligt. HD ansåg att intrångsersättning skulle utgå då fastigheten hade fått

ökade kostnader för förvaltning och konstaterade att hovrättens schablon-

beräkning skulle fastställas.

Slutsats

HD har fastslagit att bevisbördan ligger på fastighetsägaren att visa skadan.

Man uttalar också att denne inte har kunnat påvisa någon minskning av

marknadsvärdet utan grundar sitt beslut om en skönmässig ersättning på de

eventuella kostnader som kommer uppstå för fastighetsägaren. Det går av

domen inte att utröna närmare vilka metoder domstolen har använt sig av vid

prövningen.

Stockholms tingsrätts, fastighetsdomstolen, dom 2006-05-16, mål F 9564-

94

Mellan Luftfartsverket och Ärlinghundra häradsallmänning 1.1 (nedan kallad

Ärlinghundra). Tvisten handlade om storleken på intrångsersättningen då

Luftfartsverket exproprierat mark av fastigheten för att bygga ut Arlandas start

och landningsbanor. Luftfartsverket erbjöd drygt fyra miljoner kronor i

47

ersättning för den mark som togs i anspråk. Ärlinghundra bestred storleken på

ersättningen och yrkade i sin tur knappt nitton miljoner kronor i ersättning.

Eftersom fastigheten bestod av skilda markområden som borde värderas olika

delade domstolen upp bedömningarna i olika poster.

Parterna var oense om hur stor del av fastigheten som skulle ha ett

förväntansvärde på 10 kr/m2. Luftfartsverket menade att 3,6 hektar omfattades

av förväntansvärdet medans Ärlinghundra ansåg att 37 hektar omfattades.

Domstolen påpekade att det inte fanns tillräcklig bevisning från någon av

parterna och man gjorde en skälighetsuppskattning på 5 hektar.

Ärlinghundra yrkade ett förväntansvärde på 2 kr/m2

på kvarvarande område,

vilket var 32 hektar medan Luftfartsverket erbjöd samma summa på 20 hektar.

Domstolen ansåg att det i sig fanns stöd för att mer än de erbjudna områdena

hade ett förväntansvärde och fann därför att 25 hektar skulle få ett

förväntansvärde på 2 kr/m2. Domstolen har här accepterat ett lågt beviskrav för

Ärlinghundra.

När det gäller ersättningen för skogsmarken erbjöd Luftfartsverket drygt

600 000 kronor beräknat på ortprismetoden och enligt lantmäteriverkets

bedömning. För samma sak begärde Ärlinghundra 860 000 kronor och de

menade att ortprismetoden inte gav ett skäligt resultat. Domstolen delade

Luftfartsverkets bedömning om ortprismetoden och fann att ersättningen skulle

vara drygt 600 000 kronor. Här har domstolen ansett att Ärlinghundra inte

lyckats bevisa att en annan metod än den brukliga är mer lämplig och utgår

från Luftfartsverkets yrkanden.

För ett parkeringsområde begärde Ärlinghundra drygt 6,7 miljoner kronor och

Luftfartsverket erbjöd drygt 1,2 miljoner kronor. Anledningen till den stora

differensen var att parterna utgick från olika arealer för att beräkna

ersättningen. Domstolen valde att ålägga Luftfartsverket att betala de drygt

1 200 000kr för 9 000 kvadratmeter då parterna var eniga om ersättningsnivån

per kvadratmeter. Vad det gällde den ytterligare areal som Ärlinghundra begärt

48

ersättning för fann domstolen att presumtionsregeln var tillämplig och någon

högre ersättning medgavs ej.

Slutligen hade domstolen att avgöra storleken på ersättningen för den grustäkt

som fanns på fastigheten. Parterna var överens om de inledande parametrarna

bortsett från när brytningen startade. Ärlinghundra ansåg att brytningen

påbörjades då man fick tillstånd att bryta och anpassade takten till de tio år

brytningen var medgiven. Luftfartsverket menade att brytningstakten berodde

på efterfrågan. Eftersom ingen av parterna frambringade någon ytterligare

bevisning för sina påståenden valde domstolen att anta att det förefall rimligt

att brytningen påbörjades i samband med tillståndets medgivande. Här kan man

se att domstolen utgått från en form av ursprungssannolikhet för att avgöra

denna del av målet eftersom de antog att brytningen oftast påbörjas då tillstånd

ges.

Slutsats

Det framstår som om bevisbördan har placerats på den exproprierade parten

men att beviskravet har varierat. I vissa moment har domstolen tillåtit en

mildare bevisning, knappt någon, samtidigt som man i vissa delar har haft ett

normalkrav på bevisningen. Man kan utöver vad jag har anfört inte utläsa av

domen vilka metoder domstolen har använt sig av vad det gäller bevisningen.

NJA 2008 s. 510 I-III (Mastfallen)

I

Bakgrund

Tvisten handlade om ersättning för ledningsrätt då Lantmäterimyndigheten i

Jönköpings län lät TeliaSonera AB (nedan Telia) få bibehålla de anläggningar

för all framtid som genom nyttjanderätt tidigare funnits på Sveaskogs fastighet.

Ersättningen för detta bestämdes till 6 000 kronor. Sveaskog överklagade

beslutet om storleken på ersättningen till fastighetsdomstolen. Sveaskog

anförde att beräkningen för ersättningen skulle göras med hjälp av

avkastningsmetoden samt att man skall få ersättning för annan skada enligt

49

expropriationslagen och då i form av förlorade arrendeavgifter. Det totala

yrkandet från Sveaskog var 141 676 kronor. Telia bestred yrkandet.


Fastighetsdomstolen fastslog att expropriationslagen var tillämplig vid

beräkningen av ersättningen. Man påpekade att fastighetsägarens förmögen-

hetsställning skall vara oförändrad efter intrånget och att man i första hand

skall använda sig av ortprismetoden för att bestämma fastighetens marknads-

värde om det är möjligt. Man konstaterade dock att det i fallet inte var möjligt

att använda sig av ortprismetoden utan man måste använda någon annan metod

till exempel en värderingsnorm eller schablonberäkning. Båda parter redo-

visade ett antal jämförbara objekt för domstolen att ta del av. Fastighets-

domstolen ansåg inte att det var styrk att Sveaskog lidigt någon övrig skada då

Sveaskogs jämförelseobjekt inte hade någon relevans i det aktuella målet. Man

medgav endast intrångsersättningen. Då domstolen inte ansåg att det fanns

någon metod att beräkna marknadsvärdessänkningen på fastigheten i fråga

valde man att göra en skälighetsuppskattning av beloppet till 10 000 kronor.

Sveaskog överklagade till Göta hovrätt och yrkade att Telia skulle utge drygt

78 000 kronor till Sveaskog, dels för intrånget och dels för annan skada. Telia

bestred yrkandet. Båda parter åberopade samma grunder och omständigheter

som i fastighetsdomstolen.

Göta hovrätts avgörande

Hovrätten började med att konstatera att man skall enligt gällande rätt grunda

värderingen på den pågående markanvändningen som i detta fall var tomtmark.

Då några jämförelseobjekt inte hade presenterats som grund för värderingen

valde domstolen att använda sig av avkastningsmodellen vid bestämmandet av

värdet. Efter beräkning kom hovrätten fram till en ersättning på 21 000 kronor

skulle utges. Någon annan skada kunde inte konstateras. Telia överklagade

hovrättens dom och yrkade på att fastighetsdomstolens utslag skulle fastställas.

Sveaskog bestred ändringen.

50


HD fastställde först och främst att det i förarbetena till expropriationslagen

konstaterats att det var upp till domstolen att i det enskilda fallet använda sig av

den värderingsmetod som med störst sannolikhet leder till ett rättvisande

resultat. Man anförde också att eftersom det aktuella området var en marginell

del av fastigheten krävs det att man i detta fall måste göra en

direktuppskattning för att få fram ett värde. Det fastslogs även att man skulle

grunda uppskattningen på att fastigheten var en skogsfastighet och inte

tomtmark. Den exproprierande parten hade gjort förbättringarna vilket inte

skulle tillfalla fastighetsägaren. Man konstaterar slutligen att fastighets-

domstolens uppskattning av värdet var rimligt och bestämde ersättningen till

10 000 kronor.

Slutsats

Domstolarna har här haft olika syn på de beviskrav fastighetsägaren har.

Fastighetsdomstolen och högsta domstolen har, av vad man kan utläsa av

domen, ställt ett högt krav på bevisningen.

II

Bakgrund

På en fastighet hade Vodafone Sverige AB (nedan Vodafone) nyttjanderätt till

ledningar för det mobila telenätet. År 2003 förvärvade E.H och M.H (nedan

makarna H) fastigheten och sade samtidigt upp nyttjanderättsavtalet. År 2005

beslutades att Vodafone skulle få ledningsrätt på de befintliga ledningarna

samtidigt bestämdes ersättningen till 11 000 kronor, 3 000 kronor var

intrångsersättning och 8 000 kronor var ersättning för annan skada. Intrånget

som uppmätte 360 kvadratmeter betecknades som betesmark.

Makarna H överklagade beslutet till fastighetsdomstolen och yrkade att

domstolen skulle undanröja ledningsrätten i första hand eller om domstolen

valde att avslå yrkandet, bestämma ersättningen till 308 000 kronor varav

300 000 kronor för intrånget och 8 000 kronor för annan skada. Vodafone

51

bestred bifall angående undanröjandet av ledningsrätten men medgav yrkat

belopp om 8 000 kronor för annan skada.


Först konstaterade domstolen att det avsåg en ledning enligt ledningsrättslagen.

Man fastslog även att det inte var skäligt att flytta masten till något annan plats

då olägenheterna inte kunde anses vara så stora att det motiverade en flytt.

Överklagandet angående ledningsrätten lämnades utan bifall.

Vad det gäller ersättningsfrågan fastställde domstolen att ersättning för

minskningen av marknadsvärdet på fastigheten skulle ersättas av den

exproprierande parten och att fastighetsägarens förmögenhetsställning skall

vara oförändrad efter ingreppet. Domstolen anförde vidare att ortprismetoden i

första hand borde användas för att bestämma ett marknadsvärde på fastigheten.

Då detta inte var möjligt på grund av omständigheterna i fallet fann domstolen

att avkastningsmetoden med en skälighetsbedömning bör användas. Utifrån

detta bedömde domstolen ersättningens storlek till 171 000 kronor varav 8 000

kronor var annan skada.

Hovrätten över Skåne och Blekinges avgörande

Vodafone överklagade fastighetsdomstolens dom och yrkade att hovrätten

skulle fastställa lantmäterimyndighetens beslut om ersättningen. Makarna H

överklagade även de fastighetsdomstolens dom med samma yrkande som

tidigare.

Hovrätten bedömde att det inte förelåg några skäl för att frångå fastighets-

domstolens avgörande i ledningsrättsfrågan och avslog makarna H:s yrkande

därom. I ersättningsfrågan konstaterade hovrätten att en beräkning av

marknadsvärdet på det aktuella området skall grundas på ortprismetoden.

Hovrätten hänvisade till Lantmäterimyndighetens bedömning och ändrade

fastighetsdomstolens utslag och fastställde Lantmäterimyndighetens beslut om

totalt 11 000 kronor i ersättning. Hovrätten anförde även att makarna H inte

frambringat någon utredning som kan grunda en annan bedömning.

52


Makarna H överklagade till HD och yrkade på ersättning enligt de tidigare

yrkandena. Telenor (tidigare Vodafone) bestred ändringen.

HD konstaterade att det rörde sig om ett område som är en marginell del av

fastigheten vilket medför att det är svårt att avgöra någon marknadsvärdes-

minskning på fastigheten i stort. Man ansåg det därför vara lämpligt att göra en

uppskattning av värdeminskningen. Slutligen konstaterade HD att marken var

att betecknas som betesmark då det saknades anledning att frångå hovrättens

bedömning. HD fastslog hovrättens avgörande.

Slutsats

I detta fall har domstolen återigen valt att göra en direktuppskattning för att få

fram en storlek på ersättningen för marken. Man har i hovrätt och HD

konstaterat att makarna H ej har frambringat den bevisning som krävs för att de

skall kunna vinna bifall i sina yrkanden. I övrigt framgår det ej i rättsfallen

vilken typ av metod för bevisbördan eller vilket beviskrav man har använt vid

bedömningarna.

III

Bakgrund

Vodafone Sverige AB (nedan Vodafone) undertecknade ett arrendeavtal med

Västerås kommun (nedan kommunen) om att nyttja ett område på 30

kvadratmeter på kommunens mark för att uppföra en basradiostation för

mobiltelefoni. Avtalet skrevs på tre år och sades upp av kommunen vid dess

utgång. Vodafone ansökte om ledningsrätt för den befintliga stationen samt

ledningar i anslutning till den. Lantmäterimyndigheten meddelade beslut om

ledningsrätt och konstaterade efter inhämtande av värderingsman att ersättning

om 25 000 kronor skulle utgå för marknadsvärdeminskningen på fastigheten

som intrånget utgjorde. Kommunen överklagade förrättningen och yrkade i

första hand att ersättningen skulle bestämmas till 425 000 kronor, 250 000

kronor för intrånget och 175 000 kronor för annan skada i form av

53

avkastningskrav på fyra procent. I andra hand yrkade kommunen på 375 000

kronor i intrångsersättning baserat på en marknadsmässig årlig arrendeavgift

om 25 000 kronor multiplicerat med faktorn 15 (15 år). Vodafone motsatte sig

yrkandena och menade att någon annan skada inte kan ersättas. Dessutom

underkände Vodafone kommunens beräkning utan att komma med någon egen,

man hänvisade till lantmäterimyndighetens beslut.


Fastighetsdomstolen konstaterade först att kommunen skulle ersättas för det

minskade marknadsvärdet som uppstod på grund av intrånget. Man fastslog

även att det inte var möjligt att tillämpa ortsprismetoden för att få fram vilken

värdepåverkan intrånget haft, istället bör en skälighetsbedömning göras.

Fastighetsdomstolen ansåg att kommunens utredning om fastighetens

topografiska lämplighet samt dess läge medförde att avkastningsmöjligheten

för marken var av betydelse vilket medförde att värdepåverkan blev 75 000

kronor och 17 000 kronor för övrig mark som påverkats, vilket totalt blev

92 000 kronor för intrånget. För annan skada erkändes kommunen 5 000

kronor då domstolen gjorde en skälighetsbedömning för rivningskostnader

utifall Vodafone skulle försättas i konkurs. Totalt tillerkändes kommunen

97 000 kronor exklusive ränta. Båda parter överklagade till Svea hovrätt och

yrkade bifall till sin talan vid fastighetsdomstolen.

Hovrättens avgörande

Hovrätten började med att konstatera att influensregeln inte var tillämplig i

detta fall då det bygglov som fanns på fastigheten inte var preciserat mot

Vodafone. Anläggningens varaktighet hade kommunen uppskattat till 25 år .

Vodafone anförde i sin tur tio år på grund av den tekniska utvecklingen.

Hovrätten bedömde att tio år var en rimlig uppskattning. Storleken på

ersättningen, konstaterade hovrätten, skulle beräknas med hjälp av en

marknadsvärdeanpassad kapitaliseringsfaktor och att en marknadsmässig

årsavgift för området var 15 000 kronor. Totalt bedöms värdeminskningen

uppgå till drygt 150 000 kronor och ändrar således fastighetsdomstolens utslag.

Någon annan ersättning grundat på antaganden bedömde hovrätten inte möjlig.

54

Båda parter överklagade hovrättens beslut och yrkandena var desamma som i

tidigare instanser.


HD påpekade att det endast var marginell del av fastigheten som berördes av

intrånget och att marknadsvärdeminskningen således var svårberäknad samt att

man borde göra en direktuppskattning av det upplåtna områdets värde. HD

konstaterade även att ledningsföretaget inte hade haft någon inverkan på

restfastigheten, varken dess företagsnytta eller företagsskada. Utgångspunkten

för beräkningen borde enligt HD vara att marken skulle anses utgöra råmark

och den borde ersättas därefter. Det konstaterades även att det inte fanns någon

utredning i fallet om risken för framtida kostnader för kommunen varför någon

annan skada inte ansågs föreligga. HD konstaterade att Lantmäteri-

myndighetens bedömning således skulle fastslås gällande ersättningens storlek

och bedömde denna till 27 000 kronor efter uppräkning exklusive ränta.

Slutsats

Även i detta fall har domstolarna gjort olika bedömningar avseende storleken

på ersättningen och vilken bevisning som krävs. HD utrycker att det saknas

utredning för att styrka kommunens påståenden vilket tydliggör bevisbördans

placering i frågan. Även i detta fall går det ej att avläsa hur stark bevisning som

hade krävts för att vinna bifall.

För att ytterligare synliggöra problematiken med värdering och bevisningen i

mål gällande tvångsinlösen av fastighet kommer jag nedan att redogöra för

ytterligare domar. Denna genomgång kommer endast ta upp värderings-

problematiken.

I Nacka tingsrätts utslag 2011-01-12116

, som delvis berör ersättning för förlorad

möjlighet att installera jordvärme då en tunnel byggts under fastigheten,

konstaterades att marknadsvärdet på fastigheter normalt skall beräknas genom

ortprismetoden. Eftersom det saknades jämförbara fastigheter som var

tillämpbara i målet tvingades domstolen istället att göra en direktuppskattning

116

Nacka tingsrätt, fastighetsdomstolen, utslag 2011-01-12, mål F 170-09

55

av marknadsvärdet. Direktuppskattningen grundades på marknadssimulering

vilket innebar att domstolen försökte kartlägga vad intrånget konkret innebar

för fastigheten. Domstolen anförde ”Även om bevisbördan för vilken

årsförbrukning beräkningarna ska grundas på i allt väsentligt ligger på

Gunnel Holmqvist finner fastighetsdomstolen med hänsyn till nedan angivna

underlag för skälighetsbedömning att grund finns för att ändra den beslutade

ersättningen”.

I Hovrätten över Skåne och Blekinge utslag 2000-10-10117

gällde tvisten

ersättning för störande kraftledning och marknadsvärde skulle beräknas för den

störning som uppkom. Även här använde sig domstolen av en skälighets-

bedömning för att få fram ett marknadsvärde.

I Svea Hovrätts utslag 2009-09-11118

gällde tvisten ersättning för ledningsrätt

och då beräkning av marknadsvärde. Domstolen beräknade också här

marknadsvärdet med utgångspunkt i det fastighetsekonomiska perspektivet.

Man anförde ”Den i rättslig mening begränsade nyttjanderätten som avtalats

måste i praktiken och i ett fastighetsekonomiskt perspektiv anses vara av

samma varaktighet som den ledningsrätt som nu tillskapats. I detta avseende

innebär inte ledningsrätten en ökad ekonomisk belastning och följaktligen

ingen påverkan på marknadsvärdet.”

I NJA 2003 s. 619 handlar tvisten om minskningen av marknadsvärdet på

fastigheten då ett intrång i fastigheten krävdes för utbyggnaden av en väg. Efter

en utläggning om hur marknadsvärdet skall beräknas i normala fall uttalar HD

”Vad som har framkommit i målet ger inte tillräckligt stöd för någon bestämd

slutsats om tillämplig kalkylränta, jaktskadans genomslag på fastigheternas

marknadsvärde eller vilken M-faktor som skall tillämpas. Vid detta förhållande

finner HD inte skäl att frångå HovR:ns bedömning att fastigheternas

värdeminskning kan uppskattas till 15 årsskador” Åter uppskattar HD

minskningen av marknadsvärdet.

117

Hovrätten över Skåne och Blekinge, utslag 2000-10-10, mål Ö 1125-98 118

Svea Hovrätt, utslag 2009-09-11, mål Ö 5984-08

56

I Hovrätten för västra Sverige dom och utslag 2008-05-21119

gäller tvisten

ersättning för marköverföring på grund av ett vägbygge. Domstolen hänvisade

även här till marknadsvärdesbegreppet utan att ytterligare kommentera vad

man grundat sin bedömning på.

6.2 Sammanfattning av praxis

I en analys av praxis i detta avsnitt kan man konstatera att det råder en

osäkerhet mellan domstolarna hur de skall behandla frågorna kring bevisning

och värdering. Det är även tydligt att uppskattningar av marknadsvärdet på

fastigheter eller delar av fastigheter skapar problem då olika domstolar, eller

dem domstolarna ger i uppdrag, gör olika uppskattningar. Att domstolarna ofta

uppskattar värden kan tolkas dels som om de gör bedömningarna rutinmässigt

eller att reglerna kring bevis och värdering i dessa mål inte är tillräckligt

tydliga och genomförbara. Det är ovanligt att domstolen kommenterar

svårigheterna med begreppet marknadsvärde och relationen mellan den

juridiska och den icke juridiska modellen. Inte i någon av de fall jag har

granskat återfinns ingående beskrivning eller förslag på lösning på problemet

med värderingen. Dock kan man slå fast att bevisbördan i mål om

expropriationsersättning åligger den skadelidande.

119

Hovrätten för västra Sverige, dom och utslag 2008-05-21 mål T 1652-06, Ö 1651-06 och Ö

1653-06

57

7 Avslutande kommentarer

Att det finns en möjlighet med tvångsvis övertagande äganderätt för en del

eller hela fastigheten är ett måste om vi vill ha ett samhälle som fungerar

effektivt. Då fler och fler vinstdrivande företag tar över den utveckling som

tidigare har legat på stat och kommun blir det vanligare att dessa företag måste

använda sig av reglerna om tvångsvis övertagande av fastigheter för att

tillgodose sina behov. Det är därför av stor vikt att varje enskilt mål som

innefattar ett tvångsvis övertagande av fastighet bedöms likvärdigt och att

domstolen följer de regler som finns om allmännyttiga krav. Eftersom det har

visat sig vara mycket svårt att värdera fastigheter med ett rättvist resultat som

medför att den exproprierade parten får ersättning och förblir skadeslös, som

lagen är skriven, krävs det att metoder för detta tas fram.

Det finns, som jag har påpekat i arbetet, problem med att använda sig av den

ekonomiska modellen marknadsvärde när man gör en juridisk bedömning av en

fastighets värde. Eftersom lagstiftaren har ansett att egendom som tvångsvis

fråntas någon skall ersättas fullt ut krävs det att man tillämpar en

beräkningsmodell som ger ett exakt värde på objektet. Den ickejuridiska

metoden marknadsvärdeberäkning ger en ungefärlig bild beräknat på

genomsnittet av sålda objekt där resultatet oftast redovisas i intervaller.

Eftersom det handlar om en bedömning är marknadsvärdet inte mer exakt än

vad man kan antaga, man kan jämföra bedömningen med att förutspå

morgondagens väder. Beräkningsmodellen utgår från en hypotetisk försäljning

som aldrig kommer att ske vilket medför att man ej kan kontrollera

korrektheten i uppskattningen. Det är inte ovanligt att nästan identiska

fastigheter som ligger mycket nära varandra och som säljs kort tid inpå

varandra har en skillnad i slutpris på flera hundratusentals kronor. Detta kan

ske eftersom köparnas preferenser kan skilja sig mycket åt. Kan man då med

säkerhet konstatera att den part som fråntagits sin egendom kommer att

kompenseras fullt ut för skadan som de åsamkats? För att motverka detta

dilemma kan man alltid överkompensera den som fråntagits objektet, man bör

då vara medveten om att motparten får bekosta denna kompensation vilket i sin

tur kan medföra att samhällets utveckling hämmas. En annan metod för att

58

skapa bättre balans mellan parterna, som även har diskuterats tidigare, är att

införa vinstfördelning i fall som beräknas genom expropriationslagens 4 kap.

Denna modell kan eventuellt medföra en mer rättvis ersättning då det handlar

om vinstdrivande företag som tvångsvis övertar fastigheter. Dock bör man

även här inse att det kommer att finnas ett mått av uppskattning av ekonomiska

värden. Det är upp till domstolen att avgöra vilken metod som passar bäst i de

enskilda fallen när en värdering av en fastighet enligt expropriationslagen skall

göras. Enligt min mening bör lagstiftaren ta fram mer vägvisande reglering

som kan användas av domstolarna då de uppenbarligen inte lyckas hitta en

gemensam och korrekt lösning.

Angående bevisningens placering är det fastslaget att man skall tillämpa

samma regler vid tvister gällande expropriation som vid skadeståndsmål vilket

betyder att det är käranden som har bevisbördan att styrka skadan. Det är också

konstaterat att det i vissa fall kan vara motiverat att sänka bevisbördan för

kärandeparten om det visar sig vara svårt för denne att få fram bevisning, det

måste dock finnas någon grundläggande bevisning, käranden måste ta fram den

bevisningen som är möjlig för honom att få fram. Man kan efter genomgång av

praxis konstatera att det även här saknas en struktur för hur domstolen skall gå

tillväga. Det förefaller som om avgörandet vad det gäller bevisningens styrka

samt vilken metod som skall användas ofta blir en kompromiss eftersom

frågeställningarna är komplexa.

Enligt många ledande författare bör beviskravet vara konstant. Detta är i

grunden en bra tanke enligt mig då rättssäkerheten upprätthålls med en fast

norm som alla kan relatera till. Vet parterna hur starkt beviskrav som krävs

innan en domstolsprocess inleds kan de enklare avgöra hur stora möjligheter de

har att vinna framgång i processen. Då normalkravet för bevisning beräknas till

80 procent i en numerisk uppställning samt att det tycks vara tillräckligt för den

bevisbördebärande parten att visa en sannolikhet på 66 procent för att

domstolen skall finna det åberopade rättsfaktumet styrkt kan man mena att det

finns ett konstant beviskrav för domstolarna att rätta sig efter. Dock har det

visats i tvister om ersättning för tvångsinlöst fastighet att domstolen allt som

oftast frångår dessa normalkrav och istället grundar sina beslut på

59

rättegångsbalkens 35 kap. 5 § som möjliggör en direktuppskattning av

storleken på skadan då svårigheter i bevisningen föreligger. Att domstolen

nyttjar denna möjlighet kan antingen bero på enkelheten i förfarandet eller att

domstolen inte har de metoder som krävs för att göra på något annat sätt.

Slutligen bör det tilläggas att den offentliga utredningen120

angående

ersättningar i expropriation kom fram till att det inte var en bra idé att införa

särskilda beviskravsregler i expropriationsmål då frågan om ett marknadsvärde

är av komplex natur.

120

SOU 2008:99

60

8 Sammanfattning

Detta examensarbete redogör för problematiken med bevisning och värdering i

tvister om tvångsinlösen av fastigheter, framförallt genom undersökning av

litteratur och praxis. Det kan vara mycket svårt att få fram ett korrekt

marknadsvärde på en fastighet som tvångsvis skall övertas av någon. Eftersom

det handlar om en hypotetisk försäljning kan man ej få fram exakt vad

fastigheten är värd. Det finns även problem med begreppet marknadsvärde som

i grunden är en ekonomisk term vilket skapar svårigheter när den tillämpas i

den juridiska metoden eftersom metoden ej ger den exakthet juridiken kräver.

Vad det gäller bevisbördan i mål som dessa är det konstaterat både i praxis

samt i förarbetena att man skall använda sig av samma bevisbörderegler som i

skadeståndsmål. Detta innebär att kärande har bevisbördan. Eftersom det

många gånger är mycket svårt att bevisa ett marknadsvärde på en fastighet är

det upp till domstolen att i de enskilda fallen avgöra hur stark bevisning som

krävs av käranden, i vissa fall räcker det med att käranden tar fram det han kan

för att domstolen skall kunna lägga det till grund för domslutet. Det är också

mycket vanligt att domstolen använder RB 35 kap. 5§ för att göra

skälighetsuppskattningar då det är svårt att bevisa någon skada eller storleken

på skadan. Det har under de senare åren gjorts en del utredningar på området

vilket har medfört en del lagförändringar. Det finns fortfarande en del

utredningar kvar som skall presenteras inom en snar framtid som möjligen kan

komma att förändra reglerna ytterligare avseende ersättningen för

tvångsinlösen av fastigheter.

När man analyserar praxis gällande värdering i expropriationsmål blir det

väldigt tydligt att det finns problem med värdering och bevisning. Det finns en

osäkerhet mellan domstolarna hur frågor om bevisning av värdet på fastigheter

skall bedömas även om HD i mastfallen har försökt att tydliggöra frågan.

Eftersom skälighetsuppskattningar görs, ligger det i sakens natur att det inte

kan bli enhetliga slutsatser i alla domslut då det är olika individer som gör

bedömningarna. Även om bevisbördan ligger på den exproprierade parten sätts

ofta beviskravet ner väsentligt i vissa delar samtidigt som andra delar har

relativt högt ställda beviskrav vilket kan leda till underliga slutsatser. Som

61

reglerna ser ut idag finns det inget klart och tydligt svar på hur domstolen skall

behandla frågor som dessa. Det är upp till domstolen att få fram ett fungerande

system som medför rättssäkerhet för alla parter och som samtidigt skapar ett

samhälle som maximalt utnyttjar sina resurser.

62

Källförteckning

Kommittébetänkande

SOU 2007:29 Hur tillämpas expropriationslagens

ersättningsbestämmelser

SOU 2008:99 Nya ersättningsbestämmelser i expropriationslagen,

m.m.

Propositioner

1969:128 Lag om kommunal fastighetsbildningsmyndighet

m.m.

1971:122 Ändring i lag om expropriation

1991/92:127 Ändring i fastighetsbildningslagen m.m.

2009/10:162 Ersättning vid expropriation

Övriga citerade lagförarbeten m.m.

Dir 2011:20 Kommittédirektiv Vinstfördelning vid expropriation

Övrig citerad litteratur

Ekelöf, Per Olof, Rättegång, fjärde häftet, sjätte upplagan, Norstedts Juridik

AB, Stockholm 2005

Ekelöf, Per Olof, Rättegång, fjärde häftet, sjunde upplagan, Norstedts Juridik

AB, Stockholm 2009

Heuman, Lars, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts Juridik AB

Stockholm 2009

Hager, Richard, Värderingsrätt Särskilt om ersättning och värdering vid

expropriation, Jure, Stockholm 1998

Victorin, Anders, Hager Richard, Allmän Fastighetsrätt, Iustus AB, Uppsala

2008

63

Diesen, Christian m fl, Prövning av skadestånd, Bevis 4, Norstedts Juridik AB

Stockholm 1999

Bengtsson, Bertil, Speciell fastighetsrätt miljöbalken, Nionde upplagan, Iustus

AB, Uppsala 2007

Rättsfallsregister

Nytt juridiskt arkiv

1956 s. 603

1989 s. 432

1990 s. 93

1991 s. 625

1996 s. 564

2003 s 619

2005 s. 180

2007 s. 695

2008 s. 510 I-III

Hovrättsfall

Svea Hovrätt, utslag 2009-09-11, mål Ö 5984-08

Hovrätten för västra Sverige, dom och utslag 2008-05-21 mål T 1652-06, Ö

1651-06 och Ö 1653-06

Hovrätten över Skåne och Blekinge, utslag 2000-10-10, mål Ö 1125-98

Tingsrättsfall

Stockholms tingsrätts, fastighetsdomstolen, dom 2006-05-16, mål F 9564-94

Nacka tingsrätt, fastighetsdomstolen, utslag 2011-01-12, mål F 170-09

64

Lagar

Regeringsformen

Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Rättegångsbalken

Plan- och bygglag (2010:900)

Fastighetsbildningslag (1970:988)

Expropriationslag (1972:719)

Ledningsrättslag (1973:1144)

http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/20100900.htm



Documents

Bevisbörda och beviskrav i tvist om värdering vid ...6 studera praxis på området för att se om det finns likheter i metoderna som används mellan domstolarna. 1.2 Metod och disposition