FORMALIAHANDBOK - Högskolan i Borås det senare fallet citeras slutet av en mening och meningens skiljetecken slopas och din menings skiljetecken (i det här fallet frågetecken)

FORMALIAHANDBOK för kandidat- och masteruppsatsförfattare

vid Institutionen biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan

2010-11-10

1

Innehållsförteckning

1 Formalia: citering, noter ......................................................................... 2

1.1 Allmänt ......................................................................................................................................2 1.2 Citat och citeringsregler ..........................................................................................................2 1.3 Hur kan och får man citera? ...................................................................................................3 1.4 Noters och hänvisningars utformning och placering .........................................................5

1.4.1 Oxfordsystemets noter .....................................................................................................6 1.4.2 Harvardsystemets och Författare-årtal-systemets hänvisningar och noter...............8

1.5 Hänvisningar till arkivmaterial ............................................................................................ 13 1.6 Hänvisningar till muntliga källor......................................................................................... 14 1.7 Hänvisningar till elektroniskt material ............................................................................... 15

2 Formalia: Käll- och litteraturförteckning .......................................... 16

2.1 Allmänt ................................................................................................................................... 16 2.2 Opublicerade källor .............................................................................................................. 16 2.3 Publicerade källor och litteratur .......................................................................................... 18 2.4 Elektroniska källor ................................................................................................................ 33 2.5 Exempel på käll- och litteraturförteckning ....................................................................... 36

2

1 Formalia: citering, noter 1.1 Allmänt I uppsatshandboken påpekas betydelsen av att konsekvent hålla sig till en rad formella regler och konventioner. Vi har även framhållit att det finns flera sätt att arrangera exempelvis citat, noter och käll- och litteraturförteckningar. I det följande ger vi riktlinjer och regler för hur detta skall gå till vid skrivande av kandidat- och masteruppsatser vid BHS (och i tillämpliga delar även vid papers och B-uppsatser). Dessa regler skall alltså följas. I uppsatstexten skall det framgå vad som är dina egna tankar och vad du lånat av andra. Detta åstadkommer du dels genom formuleringar i texten, dels genom att referat och citat styrks genom hänvisning till källan. Källhänvisningarna skall göra det möjligt för en läsare att kontrollera hur du använt dina källor, om du exempelvis citerat korrekt. Därför är det viktigt att hänvisningarna utformas så att källan kan återfinnas utan att det råder något tvivel om att man hittat rätt. Härigenom elimineras också risken att beskyllas för plagiat, dvs. att ha knyckt material utan att erkänna ursprunget till uppgiften. Detta räknas som fusk och är, som nämnts, en mycket allvarlig förseelse. Rent allmänt ökar värdet av dina insatser om noterna (ofta kallade notapparat) är korrekta. Noterna är alltså det praktiska arbetsredskapet då man som läsare vill hitta författarens åberopade källor och de måste naturligtvis för att underlätta arbetet vara ganska hårt formaliserade. Det finns två huvudtyper av noter:

1. Hänvisning till använd källa: man har citerat, refererat eller på annat sätt använt en källa och talar om i detalj var man hämtat citatet eller uppgiften.

2. Förklarande resonemang eller tillägg som man inte vill tynga den löpande texten med.

Det kan föreligga en risk för att du frestas att sätta in onödigt många och långa noter. Fakta och uppgifter som kan sägas tillhöra vetenskapligt allmängods eller vanlig allmänbildning behöver oftast inte beläggas och redovisas i noter. I det här kapitlet behandlar vi först citat, citeringsregler, interpunktion vid citering och hänvisningarnas placering m.m. Därefter går vi in på vilka typer av nothänvisningar som finns, t.ex. som parenteser i den löpande texten eller nedtill på sidan, vid sidfoten, och de kallas därför fotnoter. Vi beskriver vilka uppgifter som skall vara med, ordningsföljd, sidoangivelser osv. Noterna hänvisar till en utförlig och relativt detaljerad käll- och litteraturförteckning och i kap 2 går vi igenom reglerna för vilka uppgifter varje post skall innehålla och hur de presenteras inom posten.

1.2 Citat och citeringsregler Det är lämpligt eller möjligt att citera när

en formulering är så bra eller slående att ett referat eller en omskrivning skulle väsentligt försämra innehåll och slagkraft,

3

en formulering är så luddig eller svårbegriplig att du vill återge den för att kunna göra ett försök till tolkning,

du finner en formulering som du vill ifrågasätta eller analysera på teoretiska eller

metodiska grunder,

du anser att din resultatredovisning kräver citat ur till exempel intervjuer. Vi rekommenderar sparsamhet: det kan bli tröttande för läsaren med många citat. Det är en konst att väva in dem på ett naturligt sätt i en löpande text. Lyckas du inte med det, är det risk att framställningen blir ryckig eller tappar farten. Oftast är ett referat eller en diskussion av en passus i ett verk effektivare än ett direkt citat. Den största användningen av citat har du troligen i empiriredovisningen. Undvik att citera som ”prydnad”.

1.3 Hur kan och får man citera? Den bästa sammanfattningen av reglerna ger Siv Strömquist i Uppsatsboken:

En övergripande regel för den som citerar är att ett citat skall vara korrekt, det vill säga ordagrant återgivet, ja faktiskt bokstavstroget intill minsta tecken om det rör sig om skriven text. Inom ramarna för denna regel är sedan friheten ganska stor. Du får till exempel citera hur långa eller korta avsnitt du vill: ett ord, en mening, ett helt stycke eller flera. Du kan väva in citatet i din egen formulering eller låta det stå självständigt, efter kolon. (1998, s. 62)

Hur markerar man citaten i texten? Får man göra tillägg och ändringar? Hur anger man i så fall detta? Om man har ett citat som är högst 3-4 rader eller 40-50 ord är det vanligaste att placera det i den löpande texten omgivet att citattecken. Längden kan naturligtvis variera från något enstaka ord till flera meningar och placeringen av citattecknen är beroende av om du återger enstaka fraser, delar av meningar eller hela meningar. Vi exemplifierar nedan. Om man har citat som är längre än 3-4 rader eller 40-50 ord brukar man rekommendera så kallade blockcitat, dvs. man bryter ut citatet ur sin löpande text och skriver det med något mindre stil och med någon centimeter indragen vänster- och högermarginal. Detta räcker som markering och citattecken behövs inte och skall heller inte användas. Om du väljer att inte ha mindre stilsort måste du göra indragen i vänster- och högermarginal ytterligare ett par ”kugg” större. Det är viktigt att påpeka att gränsen mellan citat i löpande text och blockcitat är flytande och att det kan finnas särskilda skäl att frångå rekommendationerna. Diskutera i så fall med din handledare. Korta citat innebär ofta ett problem när man skall sätta ut citattecknen. Om du väver in citatet i en mening sätter du tecknen runt det du citerar, så kallade inbäddade citat:

Påståendet att ”alla databaser är inte alltid uppdaterade” kan tyckas väl djärvt. Är det rimligt att påstå att kunna ”hantera skygglappar kan vara bra för skrivandet”?

I det första fallet är citatet placerat mitt i en mening och vållar inga bekymmer med interpunktionen. I det senare fallet citeras slutet av en mening och meningens skiljetecken slopas och din menings skiljetecken (i det här fallet frågetecken) placeras efter citattecknet. Den egna meningen är alltså överordnad. Undvik att citera början på en mening om du vill sätta in den i din egen mening. Då får du bekymmer med stor eller liten bokstav i början på

4

citatet. Hugg då hellre bort början och ersätt med några egna ord. Ofta väljer man att citera en hel mening (eller flera) efter kolon (:), så kallade fristående citat. Då blir den text du citerar överordnad och citatet skall avslutas med sin egen interpunktion och då hamnar citattecknet som markerar slutet på citatet efter skiljetecknet:

Lindblad skriver: ”Oftast är ett referat att föredra framför citat.” Lindblad framhåller vidare: ”Ett citat ur en källtext skall vara ordagrant återgivet. Det gäller faktiskt även om språkfel förekommer i originaltexten.”

Blockcitat är, som nämnts, längre citat som du bryter ut ur den löpande texten och markerar med indrag och mindre stil. Det finns två huvudtyper. I den ena har du en egen text som direkt övergår i ett citat som börjar mitt i en mening i det citerade verket, till exempel så här:

En slarvigt presenterad text må vara aldrig så bra innehållsligt, men

den läsare som blir irriterad över oklarheter, slarvigt språkbruk etc. bedömer verket mera negativt än den som inte blir irriterad. Inte sällan är dessutom irritationen omedveten och döljs bakom en förment objektivitet.

Du avslutar citatet med dess egen interpunktion. Den andra huvudtypen ger citatet efter kolon (:), till exempel så här:

Vi återger en av de bättre förklaringarna av innebörden: Begreppet kan alltså omfatta det mesta inom forskningsprocessen från det mycket tekniska och hantverksmässiga till det ytterligt abstrakta och teoretiska. Det som är viktigt för skribenten att tänka på i sammanhanget är att en rapport eller ett specialarbete ska redogöra för alla aspekter av metodbegreppet som varit relevanta i samband med arbetet.

Också här avslutar du citatet med dess egen interpunktion. Detta är huvudreglerna för hur citattecken används och för citering. Dessutom finns det en rad kompletterande konventioner som de flesta väljer att följa. Om du utesluter text i början eller slutet av en mening eller hoppar över ett eller flera ord mitt i en mening som du citerar måste detta markeras med uteslutningstecken. Vanligen använder man numera tre punkter …, i allmänhet utan omgivande snedstreck, parenteser eller klammer, dvs. rak parentes, men med mellanslag före och efter punkterna. Det finns dock ett skäl att använda klammer […] om den citerade texten själv redan innehåller tre punkter …, eftersom det då kan uppstå missförstånd om vad som eventuellt uteslutits av dig när du citerar källan. Grundregeln är att använda … utan omgivande skiljetecken. Dessa punkter … bör brukas med en viss försiktighet. Hoppar du över kanske ett par rader eller mera är det lätt att den ursprungliga innebördens nyanser snedvrids, vilket inte är tillåtet. I sådana fall är det bättre att bryta citatet med några mellanliggande egna ord eller rader och

5

därefter ta upp citatet på nytt. Metodböckerna har rätt många olika råd att komma med. Håll dig till den här handboken. Det räcker nästan alltid i den typ av texter vi har vid BHS. Ibland finns det redan ett citat i det du tänker citera. Då byter du ut de dubbla citattecknen i det du citerat mot enkla (” blir ’). Det här gäller inte i blockcitat, där du ju inte använder citattecken och det sålunda inte kan uppstå något missförstånd om vem som satt ut tecknen. Då och då uppstår behov av att kursivera (kursivera) något eller några ord i ett citat. Det är fullt tillåtet och du markerar genom att inom klammer skriva [min kursivering] efter det eller de kursiverade orden. Det kan ibland bli nödvändigt eller önskvärt att skjuta in förklarande eller förtydligande ord i citatet och då sätts dessa [ord] inom klammer, åtföljt av [min anm.] inom klammer, till exempel:

”Denne [Gustav Vasa; min anm.] hade en benägenhet att ta sina underlydande i upptuktelse.”

Man skall enligt reglerna citera exakt och då blir det ibland ”fel”, dvs. citatet innehåller exempelvis stavfel, konstig ordföljd eller andra egendomligheter. Då har du möjlighet att markera att du lagt märke till det genom att skriva [sic!] eller bara [!] direkt efter det du vill markera. Avslutningsvis vill vi råda dig att läsa och kontrollera citaten minst två gånger. Försök gärna att få någon annan att läsa dem.

1.4 Noters och hänvisningars utformning och placering Under punkt 6.1 har vi gått igenom varför vi har källhänvisningar och andra noter och berättat något om vilka typer som finns. I det här avsnittet skall vi ta upp hur du utformar och placerar noter och hänvisningar. Grovt sett kan man hävda att det finns två huvudsystem:

1. Siffror, nummer i texten, hänvisar till motsvarande nummer antingen nedtill på sidan, efter kapitelslut eller sist i boken eller artikeln, dock före käll- och litteraturförteckningen. Alla nottyper placeras i en enda svit. Man kan, om det är många noter, påbörja en ny nummerserie för varje nytt kapitel. Det går även bra att ha en enda löpande nummerserie. Med hjälp av modern ordbehandling torde det numera inte vålla nämnvärda bekymmer att placera noterna nederst på respektive textsida. Detta är det särklassigt bekvämaste för läsaren, som då slipper bläddra kors och tvärs i uppsatsen. Källhänvisningarna kan utformas på flera olika sätt. Mera härom senare.

2. Direkta hänvisningar till källor placeras enligt det andra huvudsystemet inom parentes i den löpande texten, vanligen omedelbart efter citat eller referat. Andra placeringar förekommer också. Mera härom senare. Resonerande eller andra längre noter sätts nedtill på sidan som i system nr 1 ovan.

Man brukar tala om system 1 som Oxfordsystemet och om system 2 som Harvardsystemet. Det förekommer dessutom en rad blandformer som på senare tid har medfört att skillnaden mellan systemen har blivit mindre och ”renlärigheten” har urholkats betydligt. Den auktoritativa Chicago manual of style (2003) betonar de gemensamma dragen ganska klart och gör fortlöpande jämförelser mellan de båda systemen, speciellt i de kapitel som rör

6

noter och litteraturförteckningar. I punkt 16.2 finner vi kärnan i Chicagomanualens rekommendationer: “ Whichever system is chosen, the primary criterion is sufficient information to lead readers to the sources used, whether these are published or unpublished material, in printed or electronic form.” Med andra ord: Det viktiga är klarhet, konsekvens och användbarhet.

1.4.1 Oxfordsystemets noter Vi börjar med noter utformade enligt Oxfordsystemet. Här finns många varianter, från i det närmaste fullständiga bibliografiska poster i varje not och till starkt förkortade, ”rationaliserade” noter, där man i stort sett endast anger författarens efternamn, årtal för publikationen och eventuella sidnummer. I det första fallet var det tidigare förhållandevis vanligt (och det förekommer fortfarande, inte minst i periodica) att man inte hade någon käll- och litteraturförteckning utan de för en säker identifikation behövliga uppgifterna gavs i noterna. I det senare fallet har man tagit intryck av hänvisningstekniken i Harvardsystemets löpande-text-noter. Vi rekommenderar en modell som ligger någonstans mitt emellan i utförlighet (författarens efternamn, förnamn, årtal och sida/sidor) och om du väljer att använda dig av Oxfordsystemet så bör du använda denna modell om du inte har särskilda skäl för att göra på annat sätt, till exempel av utrymmesskäl om du har en större mängd noter. Då kan det ju vara rationellt att göra noterna så korta som klarheten medger. Vi ger exempel även på detta. Så här skall det alltså se ut enligt Oxfordmodellen i BHS två varianter: Som notmarkering använder du en upphöjd siffra. Den placeras omedelbart efter ett citat eller referat eller, om det är ett enstaka ord, direkt efter detta ord. Det är lämpligt att förteckna noterna, oavsett typ, i en enda nummerföljd. Nottecknen skall sättas efter samtliga skiljetecken. Se andra exemplet nedan. Placera notsiffrorna så att det klart framgår vad som är ”lånat” och vad som är din egen text. Ibland kan det vara lämpligt att inleda ett refererande parti med ett författarnamn och avsluta det med en notmarkering. På så sätt undviker man missförstånd. Några exempel:

Påståendet att ”alla databaser är inte alltid uppdaterade” kan synas väl djärvt.1

Är det rimligt att påstå att kunna ”hantera skygglappar kan vara bra för skrivandet”?2

Lindblad skriver: ”Oftast är ett referat att föredra framför citat.”3

Lindblad framhåller vidare: ”Ett citat ur en källtext skall vara ordagrant återgiven. Det gäller faktiskt även om språkfel förekommer i originaltexten.”4

_____________________________ 1 Edström, Göte 2000a. Filter, raster, mönster: Litteraturguide i teori- och metodlitteratur för biblioteks- och informationsvetenskap och angränsande ämnen inom humaniora och samhällsvetenskap, s. 9. 2 Edström 2000a, s. 9. Eller Ibid., s. 9. 3 Lindblad, Inga-Britt 1998. Uppsatsarbete: En kreativ process, s. 40. 4 Lindblad 1998, s. 40. eller Ibid., s. 40.

7

I noterna 1och 3 har de bibliografiska upplysningarna gjorts relativt fylliga. De är inte så utförliga som i käll- och litteraturförteckningen, men tillräckligt för att man direkt skall kunna se vilka verk det rör sig om utan att behöva slå upp i käll- och litteraturförteckningen. Många författare föredrar denna modell för att läsaren skall slippa olägenheten med alltför mycket bläddrande. Den är speciellt fördelaktig om man hänvisar till en betydande mängd olika källor, då ett ideligt bläddrande kan bli ganska frustrerande. Varianten i noterna 2 och 4 blir allt vanligare och är likvärdig med den första varianten. Noterna 2 och 4 är starkt förkortade och kan användas dels som första hänvisning i stället för varianten 1 och 3 ovan och dels som ytterligare hänvisningar efter den första längre hänvisningsnoten i 1 och 3. Här anges bara författarens eller författarnas efternamn, tryckår och i tillämpliga fall sida eller sidor. Strängt taget räcker dessa uppgifter för en säker identifiering, förutsatt att hänvisningen till käll- och litteraturförteckningen är korrekt. Om du hänvisar till samma verk två gånger (eller flera) i omedelbar följd utan annan not emellan kan du skriva så här:

Lindblad 1998, s. 38. Ibid., s. 39.

Men

Lindblad 1998, s. 38. Hansson, 1999, s. 101. Lindblad 1998, s. 39. Hansson 1999, s. 95 Ibid., s. 97.

I det senare fallet hänvisar ibid. till Hansson 1999. Ibid., en förkortning av latinska ibidem (tidigare ofta använt oförkortat), betyder ”på samma ställe” och kan hänvisa till

föregående verk om det följs av sidoangivelse och till samma verk och samma ställe i verket, om ingen sidoangivelse ges.

På grund av riskerna för sammanblandning av noter i och med modern ordbehandling, där man kan flytta textbitar kors och tvärs och därmed ändrar ordningsföljden i noterna, så rekommenderas numera ofta att man inte använder ibid. utan skriver ut efternamn, årtal och sida. Då blir risken för sammanblandning mindre. Överhuvudtaget kräver ommöbleringar, tillägg och strykningar i texten en noggrann kontroll av noternas ordningsföljd, numrering och innehåll. Samma problem gäller även för Harvardsystemet, som behandlas nedan. I Oxfordsystemet kan du blanda hänvisningsnoter och resonerande noter i en följd. Samma not kan vara både resonerande och hänvisande. Jag återger några exempel från Joacim Hanssons doktorsavhandling Klassifikation, bibliotek och samhälle. Hanssons notapparat är en modifierad variant av Oxfordmodellen och noterna löper ledigt och naturligt genom avhandlingen. Exemplen är hämtade från s. 260 och 261:

23 För vidare resonemang om detta perspektivs vetenskapliga ursprung, se t.ex. Schrader 1984 och Ingwersen 1996.

8

25 Information är paradoxalt nog ett av de mest problematiska begreppen inom biblioteks- och informationsvetenskapen. För en sammanfattning av olika definitioner som har etablerats inom ämnet, se Birger Hjørlands facklexikon Informationsvidenskabelige grundbegreber från 1995, s. 165-171. 26 Miksa 1992a. För kritik av det kognitionsorienterade processperspektivet, se även Frohmann 1990 och 1992 samt Enmark 1997. 29 Några exempel: Vestheim (1997) kombinerar ett historiskt perspektiv med ett sociologiskt i sin avhandling om norsk folkbibliotekspolitik, Limberg (1998) använder ett inlärningsteoretiskt perspektiv i sin avhandling om samspelet mellan informationssökning och lärande i en gymnasiekontext, Zetterlund (1997) kombinerar i sin forskning om utvärdering inom folkbibliotekssektorn perspektiv från såväl sociologi, pedagogik och statsvetenskap och Audunsson (1996) presenterar sin avhandling inom ramen för en statsvetenskaplig kontext. 34 Citerat ur Höglund 1995, s. 40. 35 En bild av karaktären på olika ämnesdefinitioner finns i Hjørland 1995, s. 214-238. 36 Klasson 1990. 37 Ämnet biblioteks- och informationsvetenskap institutionaliserades sent i Sverige. Först 1994 kunde Lars Höglund tillträda den första professuren i ämnet vid Göteborgs Universitet.

Vi kan lägga märke till några saker i noternas hänvisningar (gällande också Harvardsystemets hänvisningar): I not 23 hänvisas till ett par verk i sin helhet och då sätter man inte ut sidhänvisningar. Not 25 är ett exempel på hur man kan väva in författare, titel, årtal och sidhänvisningar i en löpande text. I not 26 anges att författaren Miksa finns representerad med två eller flera titlar utgivna 1992. Markeringen görs genom lägga till a, b, c etc. omedelbart efter årtalet utan mellanslag: 1992a, 1992b, 1992c osv. I not 29 ger Hansson en litteraturöversikt. Den skulle ha tyngt den löpande texten och sätts därför i en resonerande not. I not 34 markerar författaren att han citerar en text i andra hand, nämligen från Höglund. I not 35 hänvisas till en bestämd aspekt i det avsnitt av Hjørlands verk som Hansson hänvisar till. I not 36 hänvisas inte till någon särskild sida i Klassons verk utan till det i sin helhet. Not 37 är en rent informerande not utan hänvisning till visst verk. Den typen av noter är mycket användbar, när man tycker att man vill berätta något men menar att det skulle bryta den löpande texten. Denna nottyp bör dock brukas med måtta. Studera gärna hur Joacim Hansson har gjort i sin avhandling.

1.4.2 Harvardsystemets och Författare-årtal-systemets hänvisningar och noter Det som skiljer Harvardsystemet, eller som det också ibland, i något modifierad form, kallas, författare-årtal-systemet från Oxfordsystemet är, som tidigare nämnts, att direkta hänvisningar till källor placeras inom parentes i den löpande texten, vanligen omedelbart efter citat eller referat. Andra placeringar förekommer också, vilket även exemplifieras

9

nedan. Resonerande och andra längre noter sätts nedtill på samma sätt som i Oxfordsystemet. Man kan, som tidigare nämnts, lugnt påstå att likheterna mellan de båda systemen är mycket stora i de moderna varianter som blir allt vanligare. Det är till exempel numera så att både nottexter och käll- och litteraturförteckningar kan se praktiskt taget likadana ut i de båda systemen. BLR vid Högskolan i Borås har utarbetat en bra introduktion till Harvardsystemet – du finner den via BLR:s webbplats. Oxfordsystemet kan användas om du finner särskilda skäl för det men rådgör med handledaren i förväg om vad som kan vara det bästa i ditt fall. Vi rekommenderar alltså i första hand att källhänvisningarna placeras inom parentes direkt i den löpande texten. Ange författarens/författarnas efternamn, årtal och sida/sidor. Detta kan göras på flera sätt:

Farligheten uppstår då gränserna passeras (Douglas 1979, s. 121). Douglas menar att farligheten uppstår då gränserna passeras (1979, s. 121). Douglas (1979) menar att farligheten uppstår då gränserna passeras (s. 121). År 1979 menar Douglas att farligheten uppstår då gränserna passeras (s. 121).

Om författarnamnet är nämnt i samma mening behöver det inte upprepas inom parentesen. Om årtalet är nämnt tidigare i meningen behöver det inte upprepas före sidhänvisningen inom parentesen. Om samma författare förekommer med flera än ett verk med samma årtal i käll- och litteraturförteckningen markeras detta med tillägget a, b, c etc. direkt efter årtalet (alltså utan mellanslag mellan årtal och bokstav) både i parenteshänvisningen och i käll- och litteraturförteckningen, liksom enligt Oxfordsystemet.

Det är inte ofarligt att passera gränserna (Douglas 1979a, s. 122). Om flera författare har samma efternamn anger man förnamnsinitial osv. tills ingen risk för missförstånd föreligger:

Gränserna passeras på egen risk (Douglas, A. 1979, s. 123).

10

Om man hänvisar till flera verk av samma författare i samma hänvisning skriver man (i kronologisk ordning):

(Bartolo 1955a, s. 18; 1955b, s. 72; 1963, s. 12)

med semikolon mellan varje hänvisning om sidhänvisningar ingår, eller:

(Bartolo 1955a, 1955b, 1963)

Om endast författare och årtal anges räcker det med kommatecken. Hänvisar du till flera författare i samma not särskiljs uppgifterna för varje författare med semikolon: (Basilio 1912, s. 218; Smith 1898, s. 17) Undvik alltför långa uppräkningar inom parentesen. Det stör sammanhanget i läsningen. Använd en fotnot i stället. Då har du också möjlighet att ge en liten kommentar. Det är alltid en balansgång mellan vad som sätts i den löpande texten, inom parentes eller i en fotnot. Försök avgöra vad som gagnar dig och läsaren bäst och handla därefter. Titta gärna på exemplen ovan från Joacim Hanssons avhandling. Om du hänvisat till en författare och omedelbart en gång till efter och före hänvisning till annan författare eller verk, kan du använda ibid., t.ex.:

Farligheten uppstår då gränserna passeras (Douglas, A., 1979, s. 121). Det är i sådana fall man behöver ha tillgång till kontanter (ibid., s. 124).

Som nämnts tidigare kan bruket av ibid. ställa till förtretligheter om man inte kontrollerar hänvisningarna noga när uppsatsen är färdigskriven. Man kan, om man vill använda ibid., vänta med att sätta ut det till den sista genomgången och innan dess använda författarnamnen genomgående. Detta minskar risken för sammanblandning väsentligt. Du skall alltså använda författarens eller författarnas namn i hänvisningsparenteserna. Om det inte föreligger något författarnamn använder du det uppslagsord eller titel under vilket verket är sorterat i käll- och litteraturförteckningen. Långa titlar kan förkortas men inte omarbetas. Återge samtliga efternamn om ett verk har två eller tre författare. Är det fyra eller flera författare till samma verk skriver du bara det första författarnamnet följt av ”et al.” (en förkortning av et alii som betyder ”och andra”). Skriver du författarnamnen i den löpande texten använder du ”och” för att binda samman men ”&” i hänvisningen:

Andersson och Pettersson menar att

men

(Andersson & Pettersson 1910, s. 18)

11

Ange alla författare första gången du refererar till ett dokument som har flera än två författare. Därefter används förkortningen ”et al.”. Om du har tre författare skriver du:

Andersson, Pettersson och Lundström lanserar teorin att

men

(Andersson, Pettersson & Lundström 1912, s. 22) Du använder ”och” i löpande text men ”&” i parenteshänvisningen. Nästa gång du hänvisar till denna källa räcker det att skriva:

(Andersson et al. 1912, s. 23) Du skall i regel referera förstahandskällor, men ibland kan det vara besvärligt att få fatt i en skrift som en annan författare citerar eller refererar. Då får man referera i andra hand. Med detta menas att författaren till det verk du använder i sin tur refererar till någon annan. Om så är fallet skall det framgå av källhänvisningen. Kom dock ihåg att tillförlitligheten minskar. Du vet ju inte om den du refererar i sin tur gjort ett korrekt refererat.

Farligheten uppstår då gränserna… (Douglas, se Verdier 1981, s. 111)

alternativt

Douglas menar att farligheten uppstår då gränserna… (enl. Verdier 1981, s. 111)

Sidor i hänvisningarna anger du på följande sätt:

Hänvisning till en enda sida: s. 10 Hänvisning till två på varandra följande sidor: s.10f., där f. står för följande sida Hänvisning till högst fem på varandra följande sidor: s. 10ff., där ff. står för

följande sidor, mellan 3 och 5 stycken. Många föredrar att sätta ut första och sista sida om det rör sig om flera än två

sidor. Vi rekommenderar det senare alternativet, eftersom det är mera exakt. Hänvisning till flera sidor än fem: första och sista sida sätts ut. Hänvisning till många olika spridda ställen i en skrift kan markeras med ordet

passim, som betyder ungefär på flera ställen, lite här och där. Hänvisning till ett kapitel eller avsnitt kan markeras med kapitel- eller

avsnittsnummer eller rubrik (i det senare fallet möjligen i fotnot om rubriken är lång).

Hänvisning till en skrift som man vill jämföra med betecknas med jfr (=jämför) plus eventuell sidanvisning.

Hänvisning till skrift som kan vara av intresse men som man inte direkt använder kan göras med se eller se även plus eventuell sidanvisning.

Så följer ett antal exempel på parenteshänvisningens placering i och efter text och därmed sammanhängande interpunktion:

12

Påståendet att ”alla databaser inte alltid är uppdaterade” kan tyckas väl djärvt (Edström 2000, s. 7). Är det sant att kunna ”hantera skygglappar kan vara bra för skrivandet” (Edström 2000, s. 7)?

I dessa fall är citatet inbäddat i meningen och hänvisningen hamnar innanför slutinterpunktionen.

Lindblad skriver: ”Oftast är ett referat att föredra framför citat.” (1998, s. 40) Lindblad framhåller vidare: ”Ett citat ur en källtext skall vara ordagrant återgivet. Det gäller faktiskt även om språkfel förekommer i originaltexten.” (1998, s. 40)

Dessa citat är fristående efter kolon och parentesen placeras efter slutinterpunktionen. Vid blockcitat, alltså längre citat i eget stycke med mindre stil och indrag, sätts parentesen efter slutinterpunktionen:

Begreppet kan alltså omfatta det mesta inom forskningsprocessen från det mycket tekniska och hantverksmässiga till det ytterligt abstrakta och teoretiska. Det som är viktigt för skribenten att tänka på i sammanhanget är att en rapport eller ett specialarbete ska redogöra för alla aspekter av metodbegreppet som varit relevanta i samband med arbetet. (Hartman 1993, s. 44)

Inne i en löpande text placerar du parenteshänvisningarna så nära det de gäller som du kan utan att det bryter läsningen alltför mycket. Det viktigaste är att det är helt klart vilket parti i texten hänvisningen omfattar. Ibland kräver detta att du prövar några olika alternativ för att se vad som passar bäst. Citat inom citat kan också vålla huvudbry, men oftast faller det sig ganska naturligt var hänvisningarna skall placeras.

Om Böljonte och Åkervret (1995, s. 14-19) har rätt i sin förmodan måste Långlundigs teori om den röda näckrosens spridning förkastas (Långlundig 1990, s. 716), trots att Hallonbloms resultat torde stödja Långlundig (Hallonblom 1997, s. 11).

I ovanstående exempel har författaren valsat runt ordentligt och för att ingen tvekan skall uppstå beträffande den andra och tredje hänvisningen upprepas författarnamnen inom parenteserna, trots att det formellt inte behövs. Klarhet är viktigare än ett alltför benhårt hållande på regler. Som tidigare nämnts används käll- och litteraturförteckningens uppslagsord (sorteringsord) i hänvisningarna: efternamn med eventuella tillägg av förnamnsinitial/er och a,b,c för flera verk från samma författare samma år. Finns det inte något författarnamn används titeln eller lämpligt förkortad del av titeln plus årtal och sida/sidor. Observera att ordet ”Anonym” bara används när källan själv uttryckligen nyttjar det. Många gånger kan myndigheters, organisationers, kommittéers osv. namn stå som sorteringsbegrepp både i käll- och litteraturförteckningen och i hänvisningarna.

SAB-klassifikationen var från början mycket mindre detaljerad än i de senare reviderade versionerna (Klassifikationssystem för svenska bibliotek 1921). (Skolverket 1999e, s. 9)

13

Om du gör hänvisningar till artiklar i dagstidningar bör du i normala fall sätta artikelförfattarens namn i hänvisningen plus årtal och eventuella sidor. Om artikeln inte är signerad kan du, i stället för artikelns rubrik, hänvisa till själva tidningen med dess namn, år, månad, dag och sida. Observera att varje tidningssektion ibland har egen paginering liksom att det kan finnas flera versioner eller upplagor. Ange detta så noga som möjligt.

(Dagens Nyheter 1999-10-11, sektion C, s. 3)

Du bör undvika förkortningar men om du använder förkortning skall det vara en allmänt vedertagen sådan, t.ex. DN eller SvD. Du är alltid på den säkra sidan om du skriver ut tidningens namn, men det kan ju bli en aning långrandigt om du har väldigt många hänvisningar till tidningar.

1.5 Hänvisningar till arkivmaterial För många uppsatsämnen gäller att du måste uppsöka material i offentliga eller privata arkiv. Även många bibliotek har stora handskriftssamlingar, inte minst i form av brev. I fråga om relationen mellan hänvisningar och käll- och litteraturförteckningar rörande publicerat material är huvudprincipen att hänvisningen skall vara relativt kortfattat medan den mera fylliga bibliografiska informationen ges i käll- och litteraturförteckningen. I fråga om arkivmaterial är det i allmänhet tvärtom. Några rader ur Eric Johannessons och Marie-Christine Skunckes Lathund för doktorander och uppsatsförfattare (1991, s. 43) sammanfattar ett vanligt, och av oss rekommenderat, tillvägagångssätt:

Hur noggranna uppgifter om arkivmaterial bör man lämna i en källförteckning? Någon enhetlig praxis existerar faktiskt inte. Men en god tumregel är, att läsaren i princip ska kunna beställa materialet interurbant endast med hjälp av den information man ger – oavsett om materialet är tillgängligt för sådan utlåning eller inte. Det är viktigt att vid varje enskild hänvisning ge detaljerade informationer i noterna. En forskare som utnyttjar t.ex. de brev av Gustav Hedenvind-Eriksson, som finns i Arbetarrörelsens arkiv, bör givetvis vid varje citat eller hänvisning ange datum och årtal. Däremot behöver man inte räkna upp dateringarna på alla enskilda brev, som åberopats, i käll- och litteraturförteckningen. Det kan räcka med adressat(er) och första och sista årtal. När man studerar arkivmaterial, bör man alltså redan från början vänja sig vid att alltid noggrant anteckna arkivsigna.

Vi hämtar några exempel från Notförteckning och Källor och litteratur i Britta Lundgrens doktorsavhandling Allmänhetens tjänare (1990, s. 255-258, 267f.). I noten finner vi:

Personalförteckning 1863-1888; Postens arkivtjänst. E IV:2, Förteckning på poststationer 1871-72, 1874-76; E IV:72 Personaluppgift från poststation 1890.

I förteckningen över otryckta källor finner vi mera summariska uppgifter:

Stockholm Postens arkivtjänst. Administrativ Service – Kommunikation Dokumentation Arkiv (AS-KDA) Förteckning över poststationer Personalförteckning från postkontor Personaluppgifter från poststationer

14

I noten finner vi:

Sorsele kyrkoarkiv, husförhörslängd 1876-1885, A1:8, s. 4

I förteckningen över otryckta källor finner vi:

Umeå Forskningsarkivet vid Umeå universitet Sorsele kyrkoarkiv

I noten finner vi:

Riksarkivet. Fredrika Bremer-förbundets arkiv. Vol. 29. Löne- och anställningsvillkor för kvinnlig personal vid Postverket 1884-1920.

Här har Lundgren valt att vara utförlig även i källförteckningen:

Stockholm Riksarkivet (RA) Fredrika Bremer-förbundets arkiv, Vol 29, 1884-1927: Löne- och anställningsvillkor för kvinnlig personal vid Postverket 1884-1920.

Observera att arkivsignum, del, sida/sidor etc. skall anges antingen i noten (oftast) eller i källförteckningen. Liksom för tryckta källor och litteratur gäller det att ge tillräckligt många uppgifter för en helt säker identifiering. Ofta blir hänvisningen till arkivmaterial så lång att den bryter den löpande texten litet för mycket. Därför är det vanligt att placera denna typ av hänvisningar i fotnoter, även om man för övrigt använder Harvardsystemet med hänvisningar i den löpande texten. Om arkivhänvisningen är kort, t.ex. till en brevförfattare och brevdatum, kan man mycket väl skriva den i den löpande texten som parenteshänvisning. Låt ditt sunda förnuft avgöra från fall till fall.

1.6 Hänvisningar till muntliga källor Om du använder dig av muntliga källor så skall även dessa markeras och styrkas. Huvudregeln i detta fall är att muntliga uppgifter skall behandlas anonymt. Dessa källor skall alltså markeras i texten så att deras identitet inte framgår. Detta även om de gått med på att deras namn nämns, eftersom det kan vara svårt att förutse följderna av ett yttrande. Vanligen görs detta genom att de får ett nummer eller ett fiktivt namn. Är det offentliga personer du använder som källa, fråga alltid om de går med på att refereras till eller citeras med namn. Exempel:

Det var under kriget (Inf. 1)

eller

Det var under kriget (Vera)

15

eller Vera ansåg att det var under kriget Kom ihåg att inte avslöja för mycket i källförteckningen heller. Mera därom i avsnitt 2.2.

1.7 Hänvisningar till elektroniskt material Elektroniskt material skall så långt det är möjligt behandlas som tryckt material, dvs. efternamn och årtal används på samma sätt i hänvisningarna. Några ytterligare uppgifter skall alltid med i käll- och litteraturförteckningen men behövs inte i hänvisningarna om verket står under ett författarnamn eller titel i käll- och litteraturförteckningen, vilket det oftast skall göra. Några exempel: I parenteshänvisningen skriver vi

(Bytoft-Nyaas 2000) En sidanvisning är, särskilt för webbsidor, inte meningsfull eftersom pagineringen vid utskrift varierar med webbläsarens inställningar. Ett och samma webbdokument kan i ett fall bestå av 15 sidor vid utskrift och i ett annat fall 20 sidor. Oftast är det inte heller nödvändigt med en exakt platsangivelse då de allra flesta webbläsare är försedda med funktioner för att söka efter textsträngar. Om dokumentet är väldigt omfattande (t.ex. en hel webbplats) kan andra former för precisa hänvisningar användas, t.ex. avsnittsnumrering eller avsnittsrubriker.

(Bytoft-Nyaas 2000, avsnitt 3.5) I källförteckningen blir det:

Bytoft-Nyaas, Eli (2000). Att ange källa, skriva citat och noter. http://www.hb.se/bib/skriva/har.htm [2000-09-08]

16

2 Formalia: Käll- och litteraturförteckning

2.1 Allmänt Din käll- och litteraturförteckning måste vara utarbetad efter fasta regler och följaktligen noggrann och konsekvent. Allt använt material, både publicerat och opublicerat, skall tas med även om du bara nämnt det i en resonerande not. Däremot utesluter du sådant som du endast nyttjat för exempelvis orientering eller inläsning på ämnesområdet. Varje post måste redovisas så detaljerat att alla för ett säkert återfinnande behövliga uppgifter finns med. Förteckningens ändamål är ju att ge en överblick över materialet och göra det möjligt att återfinna det. Man kan göra käll- och litteraturförteckningar på många sätt och i det här avsnittet visar vi hur det skall gå till enligt BHS regler. Varje disciplin har sina traditioner och åsikter om indelningen i eventuella underrubriker i förteckningen över opublicerat och publicerat material. Några delar till exempel upp det publicerade materialet i källor och litteratur och skiljer därmed mellan material som i sig används som källa och sådant som handlar om ”källan” i någon bemärkelse. Detta kan medföra svårigheter, eftersom samma verk kan uppträda som både källa och litteratur i samma uppsats, beroende på infallsvinkel från kapitel till kapitel. Andra åter delar upp materialet i olika avdelningar för böcker och periodica m.fl. publikationstyper. Det mest praktiska, och av BHS rekommenderade, är att helt enkelt endast ha två indelningar: 1) Opublicerade källor och 2) Publicerade källor och litteratur. Då slipper man många besvärliga gränsfall och riskerar inte heller att läsarna gör en annan bedömning av var materialet skall placeras.

2.2 Opublicerade källor Käll- och litteraturförteckningen inleds med rubriken Opublicerade källor. Hit räknas bl.a. arkivmaterial, t.ex. administrativa handlingar av många slag, kyrkoarkivalier, brevsamlingar, manuskript och protokoll. Hit räknas även intervjuer och annat material med muntligt ursprung. Källorna redovisas i alfabetisk ordning efter arkivort, arkivbildare, arkivaliernas titlar och andra eventuella särskiljande uppgifter (t.ex. årtal). Ur nedanstående långa exempel hoppas vi att du kan få ledning för hur du själv skall förfara med dina egna opublicerade källor. Boden Postens registerförvaltning

Personmatriklar

Borås Bibliotekshögskolan

Intervjuer. Utskrifter av ljudupptagningar 1994-95. Ljudupptagningarna finns i författarens ägo

Enköping Arbetarrörelsens arkiv

Medlemsmatriklar Protokollsböcker

17

Eskilstuna Stadsarkivet

IOGT:s studiecirkels och biblioteks i Eskilstuna arkiv AI:1 Studiecirkelns mötesprotokoll 1908-1910, samt … AI:2 Studiecirkelns mötesprotokoll 1910-1916

Göteborg Gamla Annedalspojkar (GA)

Fotografier

Landsarkivet i Göteborg Bouppteckningar Födelseböcker Mantalslängder

Ringarum, Linköpings stift

Kyrkoarkivet Husförhörslängder Flyttningslängder Födelseböcker Vigselböcker Dödböcker

Stockholm Arbetarrörelsens arkiv

Sveriges Poststationsföreståndareförening Protokoll

Riksarkivet Mantals- och taxeringslängder, Enköping 1899 Montgomerys samling

Fredrik Wilhelm von Ehrenheim, Anteckningar och tankar Uppsala

Uppsala universitetsbibliotek Brev från Erik Ruuth till Gustav III, september 1788

I privatpersoners ägo [Kan specificeras om anonymitetsskyddet tillåter]

Fotografier [Kan specificeras om anonymitetsskyddet tillåter] I författarens ägo

Brev från John Chronschough till August Bondesson 1886-04-01 Muntliga uppgifter i författarens ägo

Andersson, Anders, Akterås. Telefonsamtal 1995-05-11 Bengtsson, Bengt, Bilderum. Intervju 1995-06-02

Intervjuer med 20 studerande och 5 bibliotekarier, gjorda i oktober och november 1999. Andersson och Bengtsson antas ha medverkat i sin officiella yrkesroll i offentlig tjänst och tillåtit att namnen nämns. De 25 intervjuerna är av känslig natur och därför avslöjas ingenting om vilka personerna är eller vilken/vilka orter det gäller. Detta ”hopklumpande” har ingenting med värdering av källorna att göra, annat än att man vill ge ett så säkert skydd

18

som möjligt för de intervjuade personerna. När det gäller offentliga personer bör du rådgöra med din handledare. Opublicerade källor kan inte sällan vålla bekymmer när man skall försöka förteckna dem på ett klart och tydligt sätt. Diskutera gärna problemen med din handledare innan du slutgiltigt bestämmer hur du skall göra. Detta gäller i synnerhet om du har material som kan vara känsligt eller behöver förbli konfidentiellt i fråga om ursprungsperson, förvaltning eller liknande. Kom ihåg att ett förtroende måste respekteras! Det råder litet skilda åsikter om vem som skall kunna få tillgång till konfidentiellt material. På BHS är vi mycket restriktiva, se Handbok för kandidatuppsatsförfattare vid Institutionen biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan respektive motsvarande handbok för masteruppsatsförfattare. Information om intervjuade personer särredovisas vid behov i en informantförteckning. OBS! Informanterna har anonymitetsskydd. Ingenstans i arbetet får därför förekomma uppgifter som kan röja en informants identitet. Exempel på uppgifter som ofta kan vara med i en informantförteckning är kön och ålder. Du måste dock tänka extra noga på vilka uppgifter du tar med om du har få informanter eller om de kommer från en liten ort eller organisation. För en ”invigd” är det lättare än man kanske tror att räkna ut vem som möjligen kan tänkas vara vem, och blotta förmodanden kan ställa till trassel för enskilda personer.

2.3 Publicerade källor och litteratur Allmänt Om du har tittat på litteraturförteckningar i facklitteraturen, och det gäller både böcker och artiklar, så har du säkert märkt att man tycks kunna ställa upp dessa förteckningar på en mängd olika sätt. Ibland är det hemmagjorda regler men oftast är det någon variant av ”godkända” regler man använder. Det finns åtskilliga att välja på. De vanligaste är Oxfordsystemet, Harvardsystemet med dess variant Författare-årtalsystemet, APA-systemet från American Psychological ssociation, och sådana som utgår från katalogiseringsregler. Systemen är i sina grundläggande drag ganska lika men tillämpningarna kan i sina värsta exempel spreta iväg rejält. Olika universitet, högskolor, institutioner, universitetsämnen, förlag, tidskriftsredaktioner osv. håller sig ofta med egna, mer eller mindre benhårt föreskrivna regler, som skall följas om man t.ex. skall publicera sig i en viss tidskrift. Det finns hundratals sådana specialregler. Dessbättre finns det även ett flertal dataprogram som automatiskt kan anpassa bibliografiska poster till ibland 100-tals varianter. Man skriver bara in posten på en ”blankett” i datorn, som sedan omformar posten till respektive ”style” som regelsystemen kallas. Reglerna vi ger i det här kapitlet för hur litteraturförteckningens poster skall utformas skall följas. De är utformade på ett sätt som nära följer den internationella praxis som ofta numera består av en kombination av det bästa hos Författare-årtal-systemet och APA-modellen, vilka i sin tur ligger rätt nära ISO-standarden. Observera att skillnaden mellan Oxford och Harvardsystemen nu för tiden till största delen visar sig i sättet att skriva noter, vilket vi tidigare gått igenom. Den största skillnaden vad gäller de bibliografiska posterna ligger huvudsakligen i den ordning man väljer för de skilda fälten i en post. Vi börjar med en kommenterande genomgång med exempel, publikationstyp för publikationstyp. Vi håller oss till huvuddragen och vill påpeka att alla varianter inte kan vare sig exemplifieras eller förutses. Om du har poster i din litteraturförteckning som du inte hittar exempel på i det här kapitlet är det lämpligt att kontakta handledare.

19

Efter regelgenomgången följer en alfabetiskt uppställd litteraturförteckning med typexemplen plus ytterligare exempel på tillämpningar av de beskrivna reglerna. Vi hoppas att det här skall underlätta utarbetandet av din käll- och litteraturförteckning. Dessutom är det här kunskaper som är bra att ha i det kommande yrkeslivet. Grundläggande regler Vi kommer att i tur och ordning visa hur du skriver poster för böcker, delar av böcker, verk utgivna av institution, myndighet, organisation, kongress eller konferens. Vidare visar vi hur du förtecknar artiklar m.m. från tidskrifter och annan periodica. För alla publikationer gäller att följande uppgifter alltid skall finnas med i för respektive publikationstyp tillämplig utsträckning:

Författare, redaktör eller utgivare Verkets titel och undertitel (gäller både monografier, del i verk, artiklar etc.), komplett

och hämtad från titelbladets fram- eller baksida. Upplaga (dock i allmänhet inte första upplagan). Om det kan konstateras att en upplaga

är omarbetad, utökad, förkortad etc. men inte anges på titelbladet eller dess baksida, sätts uppgiften inom klammer, t.ex. 2., [översedda] uppl. Om du använder ett sent nytryck av en bok kan du markera detta genom att i en anmärkning skriva Orig. uppl. plus tryckår. Du kan också skriva på platsen för tryckår: ([1911] 1966), varvid 1911 är utgivningsår för orig. uppl. och 1966 för den upplaga du använder i uppsatsen.

Förlagsort och förlag (obs. inte tryckort om förlagsort kan beläggas). Tryckår (eller cop. om tryckår inte kan fastställas) Eventuell(a) serie(r) inklusive nummer i serien För artiklar, delar ur verk etc. redovisas ursprung med angivande av årg., vol., sidor

m.m.

Observera också: I de fall ett dokument, t.ex. en tidskrift eller en bok, förekommer både i en elektronisk

version och en tryckt version skall du referera till den version du har använt. Se 2.4 nedan.

Dokument som inte finns i tryckt variant skall tas ut på papper (om det är möjligt och om de är av rimlig omfattning) för att läsaren skall kunna kontrollera texten i den form den förelåg då uppsatsförfattaren använde den.

Årtal skrivs inom parentes efter författaren eller titeln eller myndighetsnamnet etc. om de är huvuduppslag. Då upprepas vanligen inte årtalet i slutet på referensen. OBS.! Vissa undantag kan finnas, t.ex. vid krångliga tidskriftsreferenser.

Antal sidor behöver inte anges då det gäller (hela) monografier. För artiklar, delar av verk etc. anges första och sista sidorna.

ISBN-/ISSN-nummer anges vanligen inte. Det kan finnas speciella skäl att ange dem. Diskutera i så fall med din handledare.

Illustrationer behöver inte anges om de inte markerar t.ex. speciell upplaga. Om författarens/författarnas förnamn står utskrivet i verket eller är känt skrivs det ut,

annars används förnamnsinitialer. Vid vanligt förekommande författarnamn kan det vara lämpligt att ta med särskiljande uppgifter, t.ex. extra förnamnsinitial. Det händer att man till och med får gripa till födelseår.

Om listan innehåller flera verk av samma författare skall författarnamnet upprepas för varje post.

Alfabetiseringen görs enligt vanliga katalogregler i strikt alfabetisk och kronologisk

20

ordning.

Så kommer vi till exempel och kommentarer och börjar med Böcker och andra monografiska objekt Typexemplet för en vanlig bok är: Författares efternamn, förnamn (tryckår). Bokens titel: Undertitel. Ev. upplaga. Förlagsort: Förlag. (Ev. serie/serier).

Backman, Jarl (1998). Rapporter och uppsatser. Lund: Studentlitteratur. Lindblad, Inga-Britt (1998). Uppsatsarbete: En kreativ process. Lund: Studentlitteratur.

Bell, Judith (2000). Introduktion till forskningsmetodik. 3. uppl. Lund: Studentlitteratur. Jarrick, Arne & Josephson, Olle (1996). Från tanke till text: En språkhandbok för uppsatsskrivande studenter. 2., [översedda] uppl. Lund: Studentlitteratur.

Observera bl.a. interpunktionen:

Komma mellan efternamn och förnamn Obs. endast mellanslag mellan förnamn och årtal Årtalet sätts inom parentes Punkt mellan årtal och titel. Titel och undertitel kursiveras Huvudtiteln följs av punkt, men av kolon om det även finns en undertitel. Undertiteln börjar med stor bokstav och avslutas med punkt. Förlagsorten i den form den har i boken. Om det finns flera förlagsorter räcker det i

allmänhet med den första eller den med störst stil. Förlagsorten följs av kolon utan mellanslag före och med mellanslag efter. Förlagets namn i den form det står i boken. Det kan ibland förkortas eller kortas ner en

aning. Se katalogreglerna. Hartman, Sven (1993). Handledning: Liten handbok för den som arbetar med projekt, specialarbete eller rapporter. 2. uppl. Linköping: Universitetet, Lärarutbildningen. (Skapande vetande, Rapport, 17). Hansson, Joacim (1999). Klassifikation, bibliotek och samhälle: En kritisk hermeneutisk studie av ”Klassifikationssystem för svenska bibliotek”. Borås: Valfrid. (Skrifter från Valfrid, 19). Diss. Göteborgs universitet. Klasson, Maj (1984). Högskolebibliotek i förändring: Från autonoma bildningsinstitutioner till lokala serviceinrättningar med särskild hänsyn tagen till bibliotek som betjänar förskollärarutbildningar. Malmö: Gleerup. (Studia psychologica et paedagogica, Series altera, 71). Diss. Lunds universitet. Broady, Donald (1991). Sociologi och epistemologi: Om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska epistemologin. 2. korr. uppl. Stockholm: HLS förlag. Diss. Stockholm: Högskolan för lärarutbildning. (Skeptronserien). Löfgren, Eva, Deregård, Annika & Ekehammar, Bo (1984). Kvinnor och män i forskarutbildning. Stockholm: Universitets- och högskoleämbetet, FoUenheten. (Uppföljning av policystudier, Projektrapport, 1984:2).

21

…… (Middle American Research Records, vol. 1, no. 14). …… (Smithsonian Institution, Bureau of American Ethnology Bulletin, 143)

Uppgifter om serie eller serier placeras inom parentes omedelbart efter förlagsortsuppgiften.

Nummer i serien föregås av komma. En mera omfattande serie nämns före en mera begränsad, åtskilda av komma. För att undvika förvirring använder vi endast kommatecken inom serieparentesen,

alltså inte semikolon, kolon eller punkt, vilket man kan se i vissa förteckningar, omväxlande beroende på t.ex. seriens ursprung.

Likaledes för att undvika missförstånd sätter vi ut volym, häfte och andra i verket angivna beteckningar i serier och periodica. Det tar lite större utrymme men blir klarare.

Om uppgiften om förlag består av en överordnad del, t.ex. ett universitet och en underordnad del, t.ex. en universitetsinstitution, åtskiljs de av komma. Ett huvudförlag och ett under detta sorterande förlagsnamn åtskiljs även av komma. Om det däremot är fråga om två förlagsorter med olika förlag sättes semikolon enligt ex. Höglund 1995 nedan: Borås: Valfrid; Stockholm: FRN.

Namn på institutioner och periodica får stor bokstav i enlighet med respektive språks regler. Däremot använder vi små bokstäver i titlar enligt APA:s rekommendation, där det rekommenderas att man skriver som i löpande engelsk text. Man följer likaså de allmänna reglerna för andra språk, t.ex. tyska.

Verk med upp till tre författare sätts på den på titelbladet först nämnda författaren och de andra listas som i exemplen ovan.

Vid fler än tre författare sätts verket på titeln eller undantagsvis på den först nämnda författaren åtföljt av ”et al.” [=och andra]. Efter titeln räknas alla författarna upp i den form och ordningsföljd de står på titelbladet, t.ex. Anders Andersson.

Om verket är en doktorsavhandling markeras detta med Diss. [=dissertation, alltså doktorsavhandling] och uppgift om disputationsort och ev. institution.

Berger, Peter & Luckmann, Thomas (1966). The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge. Garden City, N.Y.: Doubleday. Turabian, Kate L. (1987). A manual for writers of term papers, theses, and dissertations. 5. ed. Revised and expanded by Bonnie Birtwistle Honigsblum. Chicago: University of Chicago Press. Bourdieu, Pierre & Passeron, Jean-Claude (1990). Reproduction in education, society and culture. Translated by Richard Nice and Mike Featherstone. 2., augm. ed. London: Sage. (Theory, culture & society). Höglund, Lars, red. (1995). Biblioteken, kulturen och den sociala intelligensen: Aktuell forskning inom biblioteks- och informationsvetenskap. Borås: Valfrid; Stockholm: FRN. Höglund, Lars (1996). Magisteruppsatser: Några kriterier. Borås: Bibliotekshögskolan. Stencil. Hakim, H.A. al. (1984-90). Mammals of the Asian steps. 3 vol. Cairo: Ahmad Husayn.

För förlagsorter i USA anges även förkortning för delstat eller territorium efter

förlagsortens namn. Undantag är Baltimore, Boston, Chicago, Los Angeles, New York,

22

Philadelphia och San Francisco. En officiell förkortningslista finner du bl.a. i Publication manual of the American Psychological Association samt i KRS.

Många av de stora förlagen ger ut litteratur på sina lokala filialer runt om i världen. Om det framgår att, som i Bourdieu & Passeron-fallet, förlaget Sage, som har sitt huvudsäte i Kalifornien, givit ut boken i London sätter man lämpligen London som förlagsort.

Om uppgifter om revidering, utökning m.m. gäller en viss upplaga sätts denna information omedelbart efter upplageuppgiften. Se ex. Turabian.

Om uppgifterna däremot rör verket, oavsett upplaga, sätts uppgifterna direkt efter verkets titel. Se Bourdieu & Passeron.

Redaktörer (editors) betraktas hos oss (liksom i APA- och Förf.-årtalstilarna) som författare och blir alltså huvuduppslag. Se ex. Höglund 1995. Observera att uppgiften om red. eller ed. sätts efter redaktörens förnamn och föregånget av komma och med liten bokstav.

Stenciler behandlas i alla avseenden som tryckta verk. Man anger ”Stencil” sist i posten. Anledningen till att man numera behandlar stenciler som tryckta verk är helt enkelt att det kan vara näst intill omöjligt för en lekman att fastställa med vilken teknik en skrift mångfaldigats. Då är det enklast att sätta allt på publicerade källor och litteratur. Om du är tveksam så fråga handledare om råd.

Observera skillnaden mellan om du skriver ”3 vol.” eller ”Vol. 3.” I det första fallet informeras man om att verket består av tre volymer. I det andra fallet hänvisas till del tre i ett verk med minst tre delar.

Svenska skrivregler (2000). Utg. av Svenska språknämnden. 2. uppl. Stockholm: Liber. Katalog över böcker som folk- och skolbibliotek samt riksförbund som bedriva biblioteksverksamhet kunna erhålla i statsbidrag: Grundkatalog 1915-16 (1915-22). På uppdrag av Kungl. Ecklesiastik-departementet utgiven av Fredrik Hjelmqvist. Stockholm. Chicago manual of style, The (cop. 2003). 15. ed. Chicago: The University of Chicago Press. Publication manual of the American Psychological Association (1994). 4. ed. Washington, DC: American Psychological Association.

Böcker som inte har någon namngiven författare eller redaktör sätts i allmänhet på titeln (som kursiveras) åtföljd av årtal inom parentes och utan skiljetecken mellan titel och årtal. Årtalet följs av punkt efter parentesen.

I övrigt behandlas posterna på samma sätt som om de hade namngiven författare. Ibland kan man välja mellan en rad tänkbara mer eller mindre lämpliga huvuduppslag. I fallet Katalog över böcker ovan finns det fyra möjligheter: Den första och bästa är den som Joacim Hansson valt i sin avhandling, nämligen ”Katalog” etc. Man skulle även kunna sätta verket på utgivaren Fredrik Hjelmqvist, kanske mindre lämpligt eftersom det under årens lopp blev flera utgivare. Ett annat alternativ kunde vara att sätta den under dess i fortsättningen mest kända namn, inom klammer: [Grundkatalog]. Grundkatalogen var under flera decennier ett välkänt begrepp. Ytterligare en möjlighet vore att sätta den under den myndighet som givit uppdraget, alltså Kungl. Ecklesiastikdepartementet. När du råkar ut för sådana här titlar är det ofta bra att kontakta handledaren för diskussion om det i det specifika fallet lämpligaste alternativet. Det händer att en mycket krånglig titel kan undvikas genom att det finns en fast term eller konventionell titel som regelmässigt används.

Som du ser kan årtalet hamna långt in i en post, eftersom det skall sättas efter titel och undertitels slut. Detta är väl egentligen den enda betydande olägenheten med

23

Författare-årtal-modellen och den uppväger inte på långa vägar fördelarna. Betänkanden, utredningar, lagar, förordningar, riksdagstryck och annat myndighets- eller organisationstryck Det finns ett par genrer som är extra knepiga att hantera. Den första är utredningar, betänkanden, rapporter m.m. från speciellt tillsatta grupper eller kommittéer samt lagar, förordningar, riksdagstryck m.m. Mest känd är SOU, dvs Statens offentliga utredningar. Ofta har både utredningsgruppen och titeln på betänkandet tilldelats ganska pregnanta namn respektive titlar. Den andra genren är kongress- och konferenstryck. Vi börjar med utredningar och betänkanden av olika slag. Här har vi tre huvudmöjligheter när det gäller att välja huvuduppslag:

1. Utredningens eller betänkandets titel, t.ex. Viljan att veta och viljan att förstå.

2. Utredningsgruppens officiella namn, t.ex. Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning.

3. SOU (Statens offentliga utredningar) 1995:10. Bättre är nog att använda denna

tredje modell som hänvisning till huvuduppslag enlig modell 1 eller 2. Se exempel nedan.

Då och då har SOU eller andra utredningar och rapporter någon eller några namngivna författare eller redaktörer och då blir denna/dessa personer lämpligen huvuduppslag om inte verket kan antas vara mera känt under sin titel. Så här ser posten ut i de tre varianterna, som i och för sig är jämbördiga. Du kan välja sätt, men var konsekvent. Det går även att lista t.ex. alla SOU man har använt i kronologisk ordning och sedan hänvisa till alternativ 1 eller 2, vilket du nu har valt att använda i din litteraturförteckning.

Viljan att veta och viljan att förstå: Kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning (1995). Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning. Stockholm: Fritze. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1995:110).

eller

Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning (1995). Viljan att veta och viljan att förstå: Kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning. Stockholm: Fritze. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1995:110).

eller

SOU 1995:110 (1995). Se: Viljan att veta och viljan att förstå, alternativt: SOU 1995:110 (1995). Se: Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning.

Nästa exempel:

24

Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning: Betänkande av BIDOK och SINFDOKutredningen (1977). Biblioteks- och dokumentationssamverkanskommittén (BIDOK) & SINFDOK-utredningen. Stockholm: Liber. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1977:71).

eller

Biblioteks- och dokumentationssamverkankommittén (BIDOK) & SINFDOK-utredningen

(1977). Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning: Betänkande av BIDOK och SINFDOK-utredningen. Stockholm: Liber. (Statens offentliga utredningar (SOU),

1977:71).

eller SOU 1977:71 (1977). Se: Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning, alternativt SOU1997:71 (1997). Se: Biblioteks- och dokumentationssamverkanskommittén (BIDOK) & SINFDOK-utredningen.

Nästa exempel:

Informationsförsörjning för vetenskap och teknik: Betänkande från Organisationskommittén för informationsförsörjning (1987). Organisationskommittén för informationsförsörjning. Stockholm : Allmänna förlaget. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1987:60).

eller

Organisationskommittén för informationsförsörjning (1987). Informationsförsörjning för vetenskap och teknik: Betänkande från Organisationskommittén för informationsförsörjning. Stockholm: Allmänna förlaget. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1987:60).

eller

SOU 1987:60 (1987). Se: Informationsförsörjning för vetenskap och teknik, alternativt SOU1987:60 (1987). Se: Organisationskommittén för Informationsförsörjning.

Under SOU i litteraturlistan kan vi då till exempel få (med hänvisning från Statens offentliga utredningar):

SOU 1977:71 (1977). Se: osv. enligt ex. ovan. SOU 1987:60 (1987). Se: osv. enligt ex. ovan. SOU 1995:110 (1995). Se: osv. enligt ovan.

I noterna är det bekvämt att göra hänvisningar till SOU plus årgång, nummer och sida/sidor. Det kan du göra under två förutsättningar. Den första är att du vid första noten talar om vad utredningsgruppen heter och/eller titeln på utredningen eller betänkandet. Den andra är att du har en hänvisningslista enligt ovanstående exempel i din litteraturlista. Då kan läsaren gå från SOU-listan till huvuduppslaget och läsa vidare.

Observera att årtalet i modell 1 placeras efter titeln och i modell 2 efter namnet på

25

utredningsgruppen. Lägg märke till att SOU och annat offentligt tryck har bytt förlag flera gånger under de

senare decennierna, t.ex. Fritze, Liber och Allmänna förlaget. Det finns även en serie med utredningar av i allmänhet mindre omfattning och omfång. Den kallas Ds, uttytt Departementsserien. Utredningarna i denna serie sätts med fördel på respektive titel eller på författare om sådan finns angiven. Se följande exempel:

Ett centrum mot rasism och andra former av intolerans (2002). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, Näringsdep., Regeringskansliet. (DS: departementsserien, 2002: 26).

Gyllene år med silverhår – för vissa eller för alla?: Ett bokslut över pensionärernas ekonomiska situation under 1990-talet (2002). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, Socialdep., Regeringskansliet. (Ds: departementsserien, 2002:14). Några frågor om sekretess (2002). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, Justitiedep., Regeringskansliet. (Ds: departementsserien, 2002:29). Bergman, Mats (2002). Lärobok för regelnissar: En ESO-rapport om regelhantering vid avregleringar: Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi – [ESO]. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, Finansdep., Regeringskansliet. (Ds: departementsserien, 2002:21).

I noterna hänvisar man lämpligen till Ds med nummer och sida/sidor. Det är därför en god idé att i sin litteraturförteckning ha en samlad hänvisning från de Ds man använt:

Ds: departementsserien, 2002:14. Se. Gyllene år med silverhår… Ds: departementsserien, 2002:21. Se: Bergman, Mats

Ds: departementsserien, 2002:26. Se: Ett centrum mot rasism ... Ds: departementsserien, 2002:29. Se: Några frågor om sekretess.

Det görs även andra utredningar på uppdrag av riksdagen, t.ex.:

Bevakningen vid centralmuseerna: En kartläggning ([1994]). Stockholm: Sveriges Riksdag. (Utredningar från Riksdagen, 1993/94:URD2).

Regeringens propositioner har oftast en pregnant titel som kan väljas som huvuduppslag, t.ex.:

Kulturarv – kulturmiljöer och kulturföremål (1999). Stockholm: Regeringskansliet. (Regeringens proposition, 1998/99:114). Den öppna högskolan (2001). Stockholm: Regeringskansliet. (Regeringens proposition, 2001/02:15). Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen (2001). Stockholm: Regeringskansliet. (Regeringens proposition, 2000/01:72).

26

Samhällets säkerhet och beredskap (2002). Stockholm: Regeringskansliet. (Regeringens 2001/02:158).

Hänvisningar sker i noterna till propositionsår, nummer och sida/sidor och därför gör man en lista över konsulterade propositioner i kronologisk följd enligt följande:

Regeringens proposition, 1998/99:114. Se: Kulturarv – kulturmiljöer och kulturföremål.

Regeringens proposition, 2000/01:72. Se: Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen. Regeringens proposition, 2001/02:15. Se: Den öppna högskolan. Regeringens proposition, 2001/02:158. Se: Samhällets säkerhet och beredskap.

Observera att det ofta ges ut sammanfattningar och liknande av propositioner. De är alltså inte propositioner och behandlas som en ”vanlig” monografisk titel:

Sveriges klimatstrategi: Sammanfattning av Regeringens proposition 2001/02:55 ([2000]). Stockholm: Miljödepartementet.

Här ges ytterligare några exempel på behandling av ”offentligt tryck”:

Kommittéberättelse 2000: Kommittéernas sammansättning (2000). Stockholm: Sveriges Riksdag. (Regeringens skrivelse, 1999/2000:103). Kommittédirektiv 2002:31: Översyn av personuppgiftslagen (2002). Stockholm: Justitiedepartementet. (Dir., 2002:31). Kommittédirektiv 2002:97: Översyn av plan- och bygglagsstiftning (2002). Stockholm: Miljödepartementet. (Dir., 2002:97).

Observera att årsboken där årets alla kommittédirektiv finns samlade formellt inte ingår i riksdagstrycket men distribueras av Fritzes Kundservice:

Kommittédirektiv 2000: Årsbok (2000). Stockholm: Fritzes Kundservice.

Riksdagens många utskott åstadkommer en hel del betänkanden som publiceras i särskilda volymer i det årliga riksdagstrycket. Ett exempel på hur ett sådant betänkande kan se ut i en litteraturförteckning:

Kulturutskottets betänkande 1994/95:KrU15: Övergripande kulturfrågor (1995). Stockholm: Sveriges Riksdag.

Lagtexter publiceras på flera håll av fackförlag m.fl. men den officiellt giltiga är den som står i Svensk författningssamling (SFS) och det är denna text som du skall citera, referera eller hänvisa till. Hänvisningar i noter och presentationen i litteraturförteckningen kan göras på flera sätt. Vi rekommenderar dock samma förfarande som för SOU och Ds, dvs. användning av SFS, år, nummer och sida för noterna och placering på titel i litteraturförteckningen plus en ”nummerlista” med hänvisningar till titel, där alltså den fulla redovisningen av posten finns. Några exempel:

27

Bibliotekslag: SFS 1996:1596 (1996). Stockholm: Fritzes. Plan- och bygglagen: SFS 1987:10 (1987). Stockholm: Allmänna Förl. Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10): SFS 1992:1769 (1992). Stockholm: Allmänna Förl. Högskoleförordning: SFS 1993:100 (1993). Stockholm: Fritzes. Förordning om ändring i högskoleförordningen (1993:100): SFS 1998:1003 (1998). Stockholm: Fakta Info Direkt. ”Nummerlistan” ser ut så här: SFS 1987:10. Se: Plan- och bygglagen. SFS 1992:1769. Se: Lag om ändring i plan- och bygglagen. SFS 1993:100. Se: Högskoleförordning. SFS 1996:1596. Se: Bibliotekslag. SFS 1998:1003. Se: Förordning om ändring i högskoleförordningen. Som nämnts publiceras lagtexter av många fackförlag ofta med namngiven redaktör eller kommentarskrivare. Då sätts verket på denna/dessa person(er):

Andermyr, Siv Ann (2000). Plan- och bygglagen: Lagtexten med sidoförfattningar samt cirkulärförteckning: Gällande lydelse den 1 juli 2000. Stockholm: Kommentus. (Svenska kommunförbundets lagserie).

Några exempel på myndighetstryck:

Från inspektion till inspiration: En översyn av den regionala biblioteksverksamheten (2001). Stockholm: Statens kulturråd. (Rapport från Statens kulturråd, 2001:3). Kulturbarometern 2000 (2001).Stockholm: Statens kulturråd. (Kulturen i siffror, 2001:1). Almerud, Peter (2002). Verktyg för kulturdemokrati: En rapport om Kultur i arbetslivet. Stockholm: Statens kulturråd. (Rapport från Statens kulturråd, 2002:1). – Anm.: Projekt: Kultur i arbetslivet.

Kongress- och konferenstryck Så är det dags för kongress- och konferenstryck. Även här finns det tre alternativ att välja på för huvuduppslaget.

1. Man väljer att sätta verket på redaktörens/redaktörernas namn, precis på samma sätt som man sätter andra verk med redaktör/redaktörer på dennas/dessas namn

28

enligt regeln i Författare-årtal-modellen och APA-modellen. Detta kan i allmänhet rekommenderas som huvudalternativ.

2. Publikationens titel kan också väljas som huvuduppslag. Det kan vara lämpligt om antalet redaktörer överstiger tre eller om publikationens titel kan antas vara mycket välkänd och/eller distinkt.

3. Kongressens eller konferensens namn kan väljas, i synnerhet om det är distinkt

och/eller välkänt. Ibland kan det vara svårt att avgöra om det rör sig om en titel eller om ett namn på kongressen eller konferensen.

Några exempel på hur man kan göra: Wilson, Thomas D. & Allen, David K., eds. (1999). Exploring the contexts of information behaviour: Proceedings of the Second international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 13-15 August 1998, Sheffield, UK. London: Taylor Graham.

eller Exploring the contexts of information behaviour: Proceedings of the Second international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 13-15 August 1998, Sheffield, UK (1999). Thomas D. Wilson and David K. Allen, eds. London: Taylor Graham.

Konferensens namn är i det här fallet inte särskilt distinkt, varför något av de två första alternativen är att föredra. I nästa exempel är titeln och konferensnamnet inte särskilt sorteringsvänligt The 4th international osv. Här kommer man enklast undan genom att välja redaktörens namn som huvuduppslag, vilket nog oftast är att föredra.

Friberg, Ingegerd, ed. (1982). The 4th international research forum in information science. Borås: Högskolan i Borås. (Biblioteks- och informationsvetenskapliga studier, 1).

Följande exempel har en pregnant titel men den har förekommit flera gånger och genom att välja redaktörerna som huvuduppslag undviker man det problemet. Titeln (som också är konferensnamn) är dock ett likvärdigt alternativ.

Vakkari, Pertti & Savolainen, Reijo, eds. (1997). Information seeking in context: Proceedings in an international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 14-16 August 1996, Tampere, Finland. London: Taylor Graham.

eller

Information seeking in context: Proceedings in an international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 14-16 August 1996, Tampere, Finland (1997). Pertti Vakkari and Reijo Savolainen, eds. London: Taylor Graham.

I nästa exempel är konferensens namn både välkänt och distinkt. Det kan därför vara ett bra alternativ till att placera verket på redaktörens namn.

Henriksen, Tor, ed. (1979). IRFIS 3: Proceedings of the 3rd International research forum in information science, Oslo August 1rst – 3rd 1979. Oslo: Statens Bibliotekskole. (Statens

29

Bibliotekskole, Publikasjoner, 5).

eller

IRFIS 3: Proceedings of the 3rd International reseach forum in information science, Oslo August 1rst – 3rd 1979 (1979). Tor Henriksen, ed. Oslo: Statens Bibliotekskole. (Statens Bibliotekskole, Publikasjoner, 5).

Här följer ytterligare ett exempel på att man kan välja en pregnant titel eller en välkänd redaktör som huvuduppslag. Båda varianterna kan försvaras.

Svenskt kynne: Att underminera det auktoritära samhället: En konferens anordnad av Humanistiskt-samhällsvetenskapliga forskningsrådet vid Uppsala universitet den 14 januari 2002. (2002) Leif Lewin, red. Uppsala: Universitetet. (Acta Universitatis Upsaliensis, Skrifter utg. av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 150). Lewin, Leif, red. (2002). Svenskt kynne: Att underminera det auktoritära samhället: En konferens anordnad av Humanistiskt-samhällsvetenskapliga forskningsrådet vid Uppsala universitet den 14 januari 2002. Uppsala: Universitetet. (Acta Universitatis Upsaliensis, Skrifter utg. av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 150).

Del i verk, dvs. delar i monografier För del i verk, dvs delar i monografiskt publicerade verk, alltså inte tidskrifter och annan periodica, finns det också särskilda regler hur man för in dem i litteraturförteckningen. Viktigt att tänka på är bl.a. följande:

1. Reglerna för vad man väljer som huvuduppslag är desamma som för helt verk, dvs. författaren blir huvuduppslag. Man sätter på författare om de är högst tre, annars på verksdelens titel.

2. Årtalet placeras inom parentes efter huvuduppslaget, oavsett om det är författare eller titel. Parentesen följs av punkt.

3. Redovisningen av varur en del är hämtad inleds med Ingår i, varefter följer en fullständig post (så när som på årtal, som redan angivits). Sidoangivelse för delen sätts sist i posten. S. skrivs med stor bokstav. Se exemplen nedan.

4. Observera att varken författare eller titel kursiveras i delposten. Däremot kursiveras titeln i det verk varifrån delen hämtats.

Så följer några förhoppningsvis illustrativa exempel:

Bourdieu, Pierre (1992). Det intellektuella fältet: En värld för sig. Ingår i Broady, Donald, ed. Texter om de intellektuella: En antologi. Stockholm: Symposion. S. 143-161.

Ibland behöver man hänvisa till förord eller inledningar i ett verk som man för övrigt kanske inte använder. Då skriver man förord, inledning eller vad nu författaren eller redaktören har valt som rubrik. Finns det ingen rubrik får man konstruera någonting som på något sätt antyder vad det rör sig om och sätta detta inom klammer [].

Gesser, Bengt (1996). Förord. Ingår i Bourdieu, Pierre, Homo academicus. Övers. Lars Eberhard Nyman et al. Stockholm: Symposion. (Moderna franska tänkare, 27). S. 9-30.

30

Lundström, Vilhelm (1930). En förbisedd och döende litteratur. Ingår i Lundström, Vilhelm, Allsvenska linjer. Göteborg: Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet. S.134-138.

Man kan även hänvisa till rubrikförsedda kapitel i verk:

Ander, O.F. (1956). Religious and secular literature. Kap. 7 i Ander, O.F., The cultural heritage of the Swedish immigrant. Rock Island, Ill.: Augustana Library. (Augustana Library publications, 27).

Härnäst kommer tre exempel från artiklar i utredningar och konferenstryck:

Stark, Agneta (1995). Jag kan inte säga att jag valt kvinnoforskningen – jag tycker att kvinnoforskningen har valt mig! Ingår i Viljan att veta och viljan att förstå: Kön, kamp och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning. Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning. Stockholm: Fritze. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1995:110). S. 282-292. Dervin, Brenda (1997). Given a context by any other name: Methodological tools for taming the unruly beast. Ingår i Vakkari, Pertti & Savolainen, Reijo, eds. (1997). Information seeking in context: Proceedings in an international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 14-16 August, Tampere, Finland. London: Taylor Graham. S. 13-38. Belkin, Nicholas J., Brooks, H.M. & Oddy, R.N. (1979). Representation and classification of anomalous states of knowledge and information for use in interactive information retrieval. Ingår i IRFIS 3: Proceedings of the 3rd International research forum in information science, Oslo August 1rst – 3rd 1979. Tor Henriksen, ed. (Statens Bibliotekskole, Publikasjoner, 5). Oslo: Statens Bibliotekskole. S. 146-183.

Artiklar i tidskrifter Den övervägande delen poster i din litteraturförteckning kommer nog att bestå av tidskriftsartiklar. Dessa poster är oftast ganska enkla att hantera men de kan också någon gång erbjuda problem. Vi tar upp en rad exempel där vi försöker belysa de vanligaste typerna av hantering av tidskriftsposter. Först några allmänna påpekanden:

Artiklar sätts på författarnamn eller titel enligt samma regler som gäller monografier och del i monografi.

Årtalet sätts inom parentes efter författarnamn och följt av punkt. Det upprepas i regel inte i samband med årg. etc. om inte klarheten så kräver.

Titel och undertitel kursiveras inte. Tidskriftens titel och undertitel (dvs. tidskriftens namn) kursiveras. Tidskriftens namn

skrivs med stora och små bokstäver enligt respektive språks regler. I allmänhet bör man följa titelbladets bruk av stora och små bokstäver.

Vi skriver ut vol. årg., nr, no., häfte etc. för att undvika missförstånd. Det är nämligen inte alltid självklart vad en siffra står för i en hänvisning om den inte förklaras. Det kan tyckas omständligt men den sparsamhet och rationalisering man brukat skylla på, när man sätter siffran utan beteckning, menar vi motverkar sig själv, om den föder oklarheter, eftersom klarhet och otvetydighet är A och O när man skriver både själva uppsatsen och käll- och litteraturförteckningen.

Efter uppgifter om volym osv. följer komma och angivande av första och sista sida i

31

artikeln. s. med litet s.

Limberg, Louise & Seldén, Lars (1993). Informationssökning och meningsfullt lärande. Svensk biblioteksforskning, nr 1, s. 27-46. Ricoeur, Paul (1971). The model of the text: Meaningful action considered as a text. Social Research, vol. 38, s. 529-562. Chappel, Virginia, Hensley, Randall & Simmons-O’Neill, Elizabeth (1995). Beyond information retrieval: Transforming research assignements into genuine inquiry. Journal of Teaching Writing, vol. 13, s. 209-224.

Inte så sällan numreras utgivningen av en tidskrift från början på så sätt att varje häfte får ett löpnummer oberoende av hur många som kommer ett visst år. I exemplen nedan har det sedan starten givits ut 33 respektive 50 nr av respektive tidskrift. Dubbelnummer markeras med snedstreck ”/” mellan numren, t.ex. 50/51.

Hjørland, Birger (1991). Det kognitive paradigme i biblioteks- og informationsvidenskaben. Biblioteksarbejde, nr 33, s. 5-37. Folster, M.B. (1995). Information seeking patterns: Social sciences. Reference Librarian, no. 49/50, s. 89-93. Bärmark, Jan (1988). Om kunskapens kulturberoende: En introduktion till kunskapsantropologin. VEST: Tidskrift för vetenskapsstudier, nr 5/6, s. 32-42.

Vissa tidskrifter har ett officiellt, ofta långt namn men är kända under en vedertagen förkortning. Då skriver man ut tidskriftens namn och sätter förkortningen inom parentes efter namnet. Se exemplet nedan:

Wilson, Patrick (1993). Communication efficiency in research and development. Journal of the American Society for Information Science (JASIS), vol. 44, no. 7, s. 377-382.

Inte minst i USA förekommer det en rad andra beteckningar på tidskriftshäftena. Vanligast är årstids- eller månadsbeteckningar. Dessa bör sättas ut, eftersom de bidrar till att man säkert får tag i rätt nummer. Det är också så att en tidskrift kan byta volymnummer även vid andra tillfällen än årsskiften. Vanligast är att man börjar på ny volym vid halvårsskiften, men det finns alla varianter. Då är det självfallet viktigt att sätta ut varje tänkbar beteckning i litteraturförteckningen för att läsaren säkert skall kunna identifiera den artikel du hänvisar till.

Cohen, Donna K. (2000). Andrew Carnegie and academic library philanthropy: The case of Rollins College, Winter Park, Florida. Libraries and Culture: A journal of library history, vol. 35 (Summer 2000), nr 3, s. 389-413. May, Anne K. et al. (2000). Look at reader’s advisory services, A (2000). Library Journal, vol. 125, no. 15, s. 40-43.

Ibland börjar tidskrifter och vanliga serier också så att säga på ny kula, dvs. de kallar det t.ex. Ny serie, Ny följd, Serie 7 eller liknande och då skall det anges i posten i din litteraturförteckning:

32

Sutton, Anne F. (2000). Malory in Newgate: A new document. The Library: Transactions of the Bibliographical Society, Ser. 7, vol. 1, nr 3, s. 243-262.

Artiklar från dagstidningar behandlas som tidskriftsartiklar. Tidningens namn och datum, samt sidor och i förekommande fall även sektionsnummer och uppgift om vilken edition det är fråga om, t.ex.:

Dagens Nyheter, 2000-11-17, sektion B, s. 2. Artiklar i encyklopedier och uppslagsverk Artiklar i encyklopedier och uppslagsverk betraktas ofta som mer eller mindre allmänt kända uppgifter och man brukar inte alltid redovisa vilka artiklar man konsulterat. Så fort man använder artiklar ur dessa publikationstyper för annat än bakgrundskunskap skall de emellertid redovisas i käll- och litteraturförteckningen. De behandlas då på samma sätt som delar ur verk., dvs. de sätts på författaren/författarna respektive på titel om ingen författare anges eller de är flera än tre. Ganska ofta får man gå till medarbetarlistor i encyklopedierna för att kunna konstatera vem som är författare till en viss artikel. Tyvärr är det inte ovanligt med osignerade artiklar i till och med rätt omfattande encyklopedier, t.ex. Bra Böckers lexikon.

Bibliotek (1983). Ingår i Bra Böckers lexikon. Bd 2. Höganäs: Bra Böcker. S. 315-321. Bibliotekshögskolan (1983). Ingår i Bra Böckers lexikon. Bd 2. Höganäs: Bra Böcker. S.321-322.

Hirsch, Axel (1908). Folkbibliotek. Ingår i Nordisk familjebok. Ny, [2.] rev. uppl. Bd 8. Stockholm: Nordisk familjeboks förlags AB. Sp. 732-736. Lundstedt, Bernhard (1905). Bibliotek. Ingår i Nordisk familjebok. Ny, [2.] rev. uppl. Bd 3. Stockholm: Nordisk familjeboks förlags AB. Sp. 271-290.

Vid kortare artiklar i encyklopedier kan du också välja följande modell: Bra böckers lexikon. Höganäs: Bra böcker. Bd 2, s. 321-322: Bibliotek. Encyklopedier och uppslagsverk har ibland spaltnumrering och inte vanlig sidopaginering. Detta måste uppmärksammas i hänvisningar och käll- och litteraturförteckning. Det är nödvändigt att ange tryckår, vilket klart framgår av exemplen ovan. Det har ju hänt en hel del på biblioteksområdet sedan 1983. Artikeln om BHS är som var och en förstår endast av historiskt intresse. Även för artiklarna i Nordisk familjebok har tryckåret stort intresse, eftersom stora nyheter var på gång under 1900-talets första decennier. Vi vill även i detta sammanhang påminna om hur viktigt det är att ur källkritisk synvinkel kontrollera verks reella aktualitet. Om du vill redovisa en tidskrift som sådan kan du skriva: Musikrevy: Nordisk tidskrift för musik och grammofon. (1946-). Årg. 1-.

33

2.4 Elektroniska källor I stora drag är de regler som uppställes för referenser till elektroniskt material inte särskilt annorlunda än dem för böcker, tidskriftsartiklar eller liknande ”traditionella” dokument. I all synnerhet gäller detta webbdokument och webbplatser, medan t.ex. e-postmeddelanden och material ur kommersiella databaser erbjuder särskilda problem som du bör diskutera med handledare. Vad du särskilt bör tänka på En första viktig skillnad för material som du hämtar från webben är dock att du inte så sällan måste anstränga dig extra mycket för att finna de uppgifter som skall ingå i referensen. Upphovsansvar och utgivare nämns inte alltid på dokumentet och titeln kan vara ganska svår att fastställa. Webbdokument och webbplatser är inte så sällan av en mycket dynamisk natur på så sätt att innehållet kan förändras eller att dokumenten upphör att vara tillgängliga. Du måste reflektera över det sätt på vilket du använder dem och försäkra dig om att ett förändrat innehåll eller ett dokumentet som upphör att vara tillgängligt inte devalverar värdet av din uppsats. Ibland kan sådant åtgärdas genom att du helt enkelt låter skriva ut en kopia av materialet. I fråga om regler för att referera till publicerade dokument gör man vanligen en uppdelning efter publikationstyp, t .ex. efter monografier, tidskriftsartiklar, delar av monografier osv. Av många skäl är en sådan uppdelning problematisk i fråga om webbaserat material. Den kanske viktigaste distinktionen att göra är i stället den mellan dokument som har relationer till andra dokument (t.ex. en artikel i en elektronisk tidskrift) och dokument som inte har någon signifikant relation till något större, utan i sig kanske innehåller en mängd mindre dokument (en hel webbplats t.ex.). En annan aspekt att ta hänsyn till är hur ett dokument används (se även avsnitt 1.1). Är det råa fakta som hämtas därur, citeras det och varför citeras det...? Används dokumentet för att det vittnar om något faktiskt, för att det ger uttryck för en intressant och användbar teori, för att dokumentet i sig utgör forskningsobjektet...? I detta frågande aktualiseras också källkritiken. Vissa dokument kanske helt enkelt inte kan användas, som inte så sällan är fallet med material vars upphovsman och utgivare inte kan fastställas. Hursomhelst kan användandets natur ibland också påverka utformningen av beskrivningarna. Följande exempel illustrerar hur man i första fallet kan tänka sig att det är Kulturrådets gemensamma ståndpunkt eller yttrande som står i fokus för intresset, medan man i det andra fallet kan tänka sig att det är webbredaktörens sätt att strukturera eller koda innehållet som står i fokus (Walker & Taylor 1998 s. 52).

Statens Kulturråd (2000-10-10). (Margareta Wikström, Webbansv.). http://www.kur.se/ [2000-10-16]

Wikström, Margareta. (Webbansv.). Statens Kulturråd (2000-10-10). http://www.kur.se/ [2000-10-16]

Ovanstående exempel illustrerar också vikten av att för det första ange uppgift om ”senaste uppdatering” (vilken då får utgöra en motsvarighet till utgivningstid), då Kulturrådets webbplats kan tänkas uppdateras kontinuerligt, för det andra att det därför här är nödvändigt att på något sätt fixera en ”ögonblicksbild” av webbplatsens innehåll genom att

34

t.ex. skriva ut vissa delar av den. Vad som skall fixeras (och om det är nödvändigt) avgörs förstås av hur du använder webbplatsen. Regelgenomgång Huvudprincipen för hur du utformar posterna för webbdokument är precis som i fråga om tryckta källor. Den upphovsansvariges efternamn, förnamn (årtal och ev. datum). Titel och undertitel. Ev. upplaga/versionsuppgift. URL [accessdatum]

Landgré, Dan (1995). Den transpersonella psykologin och de kontemplativa traditionerna. http://w1.telia.com/~u46207421/trans.html [2000-11-23]

Observera att 1) ovanstående dokument också finns publicerat i tryckt form, varför den senare utgåvan hellre bör användas samt att 2) en analys av URLen antyder att det är en användare ”u46207421” med ett Internetabonnemang som låtit publicera texten, varför dess beständighet kan betvivlas (se ovan) 3) det inte är lämpligt att låta URLer vara understrukna vid utskrift. (Microsoft Word har en funktion för att automatiskt göra faktiska hyperlänkar av allt som ser ut som URLer. Denna bör lämpligen avaktiveras under ”autoformat”.) När du bestämmer hur posten skall utformas är det viktigt att du funderar över vad det är som skall beskrivas. Merparten av det material du använder kommer säkerligen att utgöras av material som ingår i en större helhet, t.ex. i en webbplats eller i en elektronisk tidskrift, och i sådana fall är det lämpligt att se på denna ”större helhet” som du ser på tidskriften för en tidskriftsartikel, och huvudprincipen blir:

Den upphovsansvariges efternamn, förnamn (årtal och ev. datum). Titel och undertitel. Ev. versionsuppgift. ”Värdobjektets” Titel. URL [accessdatum]

Svedjedal, Johan (1999). A note on the concept of ”hypertext”. Human IT, nr 3.

http://www.hb.se/bhs/ith/3-99/js.htm [2000-11-23]

Exemplet från avsnitt 1.7 kan också, om kontexten bedöms vara väsentlig, skrivas som följer

Bytoft-Nyaas, Eli (2000). Att ange källa, skriva citat och noter. Att skriva uppsats : Hjälpredor och handledningar för dig som skall skriva uppsats. http://www.hb.se/bib/skriva/har.htm [2000-09-08]

För tydlighets skull, om det finns en signifikant relation till en större helhet, bör denna alltid anges. I vissa traditioner anges två uppgifter som inte tagits med ovan, det gäller den s k Allmänna Medietermen och standardfraserna ”hämtad”, ”läst”, ”referensen upprättad” eller ”citerad”. Ett exempel:

Svedjedal, Johan (1999). A note on the concept of ”hypertext”. Human IT [Online], nr 3. http://www.hb.se/bhs/ith/3-99/js.htm [citerad 2000-11-23]

Medietermen är för de flesta redundant, eftersom URLen är ett omisskännligt tecken på

35

ett ”online-dokument”. Det kan finnas situationer där en medieterm är påkallad, men medietermen är inte obligatorisk. Att precisera vad man gjort ett visst datum kan i och för sig vara upplysande, men att tidpunkten anger ett verifikationsdatum är i de flesta fall uppenbart, och om det handlar om citering eller läsning torde vara irrelevant för läsaren av uppsatsen. Det viktiga är att datumet talar om när det hade samma innehåll som uppsatsarbetet utgår ifrån. Samma råd här - det kan vara påkallat med en standardfras, men är inte obligatoriskt. Val av titel Valet av titel är ibland ett besvärligt kapitel. Som regel är det bäst att titta efter vad som står i webbläsarens övre fönsterlist. Det är nämligen detta som i teknisk mening är en titel och används som en sådan av de stora sökmaskinerna. Ibland har dock upphovsmannen underlåtit att ange en titel, angivit en meningslös titel eller utnyttjat tekniken med ”frames” på ett sådant sätt att titeln i fönsterlisten (samt URLen) är den samma oberoende av hur man navigerar. I sådana fall är det lämpligt att söka titeln någon annanstans. En första dominerande rubriktext är att föredra framför en grafisk logotyp (gjord som en bild). Att däremot konstruera en egen titel efter eget godtycke är direkt olämpligt, t.ex. om titeln ”Statens Kulturråds hemsida” skulle konstrueras för vårt tidigare exempel. Val av upphovsansvar Valet av upphovsansvarig är också ett besvärligt kapitel. Om inte upphovsmannen är angiven men det är tydligt att det ligger en personlig upphovsman bakom verket så måste denna sökas på olika sätt. En metod är att helt enkelt använda titeln (om den inte utgörs av en fras som kan antas vara frekvent förekommande) för att i t.ex. Google göra en sökning efter länkar till dokumentet som kanske ger uppgifter om vem som är ansvarig. När uppgifter är svåra att fastställa Om ett webbdokument eller en webbplats utnyttjar tekniken med ”frames” inställer sig som nämnts ovan problemen med att identifiera titeln om man avser att referera blott till en del av webbdokumentet/webbplatsen. Ett annat problem är att det är svårt att fastställa URL:en för delen då teknikens utformning gör att webbläsaren visar samma URL hela tiden. Även om varje ”del” har en egen URL och det är möjligt att fastställa den, är det ofta bättre att i stället komplettera URLen till webbplatsen med en ”sökväg”, vilket rekommenderas av bl.a. APA. Ett exempel

Statens Kulturråd, (2000-03-17). Muséer och konsthallar. Statens Kulturråd. http://www.kur.se/ Konst, muséer, utställningar / Museistatistik / 1. Utveckling 1989-1998 [2000-10-16]

Samma metod kan användas då det finns anledning att misstänka att en URL är mer eller mindre tillfälligt uppkommen, kanske som ett resultat av en databassökning. Följande (autentiska) URLer bör inte användas. Den sistnämnda kanske främst för att den representerar resultatet av en sökning i en sökmotor.

http://www.libris.kb.se/utlcgi/brsgate?d=LIBU&l=25&p=1&u=%2Futl%2Fenkel.sokning.html&r=0&f=S&Sect5=LIBRe&Sect6=F5T2S&s5=&s6=web+resources&s7=&s8= http://altavista.telia.com/cgi-bin/query?mss=se/search&pg=aq&country=se

36

Det finns en viss risk för otydlighet, genom att ”sökvägen” kan tas för att vara en del av URLen. I stället hade man kunnat tänka sig att man genom att peka på länken på nivån ”1.Utveckling 1989-1998” och från webbläsarens statusrad avläsa URLen till ifrågavarande dokument och ange denna i posten. Ett exempel

Statens Kulturråd, (2000-03-17). Muséer och konsthallar. Statens Kulturråd. http://www.kur.se/statistik/kmu/musutveckl1.htm [2000-10-16]

I just detta fall är dock det första alternativet att föredra eftersom det ger en tydligare bild av dokumentets kontext (dvs. Museistatistik 1989-1998). Exempelsamling

Lynch, Patrick & Horton, Sarah (1997). Yale C/AIM web style guide. Rev. 1/97. Yale Univ. http://info.med.yale.edu/caim/manual/index.html [1998-10-07] Amaral, Kimberly (1995). Hypertext and writing : An overview of the hypertext medium. http://www.umassd.edu/Public/People/KAmaral/Thesis/hypertext.html [1998-09-07] Miller, Jim (red.) et al (1996-10-31). PICS label distribution label syntax and communication protocols : W3C recommendation 31-October-96. Version 1.1. W3C. http://www.w3.org/pub/WWW/TR/REC-PICS-labels.html [1998-09-07] Andersson, Dan (1996) Svarta ballader. Projekt Runeberg. http://www.lysator.liu.se/runeberg/svartbal/ [1998-09-07] Ariadne. UKOLN. ISSN 1361-3200. http://www.ariadne.ac.uk/ International Society for Knowledge Organization (1997). ISKO homepage. CEIT Bratislava. http://www.infoterm.or.at/ceit/isko.htm [1998-10-07]

2.5 Exempel på käll- och litteraturförteckning Det finns förstås besvärligare fall än de som tagits upp hittills i handboken. Vi tror dock att de flesta ”normalfall” har blivit belysta. En del verk är upptagna under ett par alternativa huvuduppslag för att exemplifiera möjligheterna. I din förteckning i uppsatsen får varje verk endast tas upp en gång, förutom eventuella se-hänvisningar. Däremot kan du ta upp både huvudverket och delar ur det, nämligen om du hänvisat till hela verket förutom delar av det. Tidskrifter förtecknas inte om du inte hänvisar till dem just som tidskrifter i din text. Exemplen i nedanstående lista är hämtade från denna handbok och från ett antal litteraturförteckningar i artiklar och avhandlingar m.m. Almerud, Peter (2002). Verktyg för kulturdemokrati: En rapport om Kultur i arbetslivet. Stockholm: Statens kulturråd. (Rapport från Statens kulturråd, 2002:1). – Anm.: Projekt: Kultur i arbetslivet. Ander, O.F. (1956). Religious and secular literature. Kap. 7 i Ander, O.F., The cultural heritage of the Swedish immigrant. Rock Island, Ill.: Augustana Library. (Augustana Library

37

publications, 27). Andermyr, Siv Ann (2000). Plan- och bygglagen: Lagtexten med sidoförfattningar samt cirkulärförteckning: Gällande lydelse den 1 juli 2000. Stockholm: Kommentus. (Svenska kommunförbundets lagserie). Andersson, Margaretha & Clausén, Gudrun (1999). I skuggan av biblioteket: En undersökning om hur en grupp distansstuderande vid en högskola upplever att den biblioteks-service de använder fungerar. Borås: Högskolan i Borås, Bibliotekshögskolan/Biblioteks- och informationsvetenskap. (Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid Bibliotekshögskolan/Biblioteks- och informationsvetenskap, 1999:10). Backman, Jarl (1998). Rapporter och uppsatser. Lund: Studentlitteratur. Bell, Judith (2000). Introduktion till forskningsmetodik. 3. uppl. Lund: Studentlitteratur. Belkin, Nicholas J., Brooks, H.M. & Oddy, R.N. (1979). Representation and classification of anomalous states of knowledge and information for use in interactive information retrieval. Ingår i IRFIS 3: Proceedings of the 3rd International research forum in information science, Oslo August 1rst – 3rd 1979. Tor Henriksen, ed. Oslo: Statens Bibliotekskole. (Statens Bibliotekskole, Publikasjoner, 5). S. 146-183. Berger, Peter & Luckmann, Thomas (1966). The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge. Garden City, N.Y.: Doubleday. Bergman, Mats (2002). Lärobok för regelnissar: En ESO-rapport om regelhantering vid avregleringar: Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi – [ESO]. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, Finansdep., Regeringskansliet. (Ds: departementsserien, 2002:21). Bevakningen vid centralmuseerna: En kartläggning ([1994]). Stockholm: Sveriges Riksdag. (Utredningar från Riksdagen, 1993/94:URD2). Bibliotek (1983). Ingår i Bra Böckers lexikon. Bd 2. Höganäs: Bra Böcker. S. 315-321. Bibliotekshögskolan (1983). Ingår i Bra Böckers lexikon. Bd 2. Höganäs: Bra Böcker. S. 321-322. Bibliotekslag: SFS 1996:1596 (1996). Stockholm: Fritzes. Biblioteks- och dokumentationssamverkanskommittén (BIDOK) & SINFDOKutredningen (1977). Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning: Betänkande av BIDOK och SINFDOK-utredningen. Stockholm: Liber. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1977:71). Bourdieu, Pierre (1992). Det intellektuella fältet: En värld för sig. Ingår i Broady, Donald, ed. Texter om de intellektuella: En antologi. Stockholm: Symposion. (Moderna franska tänkare, 11). S. 143-161. Bourdieu, Pierre & Passeron, Jean-Claude (1990). Reproduction in education, society and culture.. ed. London: Sage. (Theory, culture & society).

38

Broady, Donald (1991). Sociologi och epistemologi: Om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska epistemologin. 2., korr. uppl. Stockholm: HLS förlag. (Skeptronserien). Diss. Stockholm: Högskolan för lärarutbildning. Broms, Susanna (2005). Biblioteken och juridiken. Lund: Studentlitteratur. Bytoft-Nyaas, Eli (2000). Att ange källa, skriva citat och noter. [Online] http://www.hb.se/bib/skriva/har.htm [läst 00-09-08]. Bärmark, Jan (1988). Om kunskapens kulturberoende: En introduktion till kunskapsantropologin. VEST: Tidskrift för vetenskapsstudier, nr 5/6, s. 32-42. Ett centrum mot rasism och andra former av intolerans (2002). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, Näringsdep., Regeringskansliet. (Ds: departementsserien, 2002:26). Chappel, Virginia, Hensley, Randall & Simmons-O’Neill, Elizabeth (1995). Beyond information retrieval: Transforming research assignements into genuine inquiry. Journal of Teaching Writing, vol. 13, s. 209-224. Chicago manual of style, The (cop. 2003). 15. ed. Chicago: The University of Chicago Press. Cohen, Donna K. (2000). Andrew Carnegie and academic library philanthropy: The case of Rollins College, Winter Park, Florida. Libraries and Culture: A journal of library history, vol. 35 (Summer 2000), nr 3, s. 389-413. Dahlberg, Karin (1997). Kvalitativa metoder för vårdvetare. 2. uppl. Lund: Studentlitteratur. Dervin, Brenda (1997). Given a context by any other name: Methodological tools for taming the unruly beast. Ingår i Vakkari, Pertti & Savolainen, Reijo, eds. (1997). Information seeking in context: Proceedings in an international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 14-16 August, Tampere, Finland. London: Taylor Graham. S. 13-38. Ds: departementsserien, 2002:14. Se: Gyllene år med silverhår ... Ds: departementsserien, 2002:21. Se: Bergman, Mats Ds: departementsserien, 2002:26. Se: Ett centrum mot rasism ... Ds: departementsserien, 2002:29. Se: Några frågor om sekretess. Edström, Göte (2002). Filter, raster, mönster: Litteraturguide i teori- och metodlitteratur för biblioteks- och informationsvetenskap och angränsande ämne inom humaniora och samhällsvetenskap. 2., aktualiserade och utök. uppl. Borås: Valfrid. (Skrifter från Valfrid, 24). [Cit. Filterboken]. Edström, Göte (2004). Handbok för uppsatsarbete. På uppdrag av examinatorsgruppen vid BHS utarbetad av Göte Edström. Rev. uppl. [Online] http//:www.hb.se/ Ejvegård, Rolf (2003). Vetenskaplig metod. 3., uppl. Lund: Studentlitteratur. Exploring the contexts of information behavoiur: Proceedings of the Second international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 13-15 August 1998, Sheffield, UK (1999). Thomas D. Wilson and David K. Allen, eds. London: Taylor Graham. Folster, M.B. (1995). Information seeking patterns: Social sciences. Reference Librarian, no.

39

49/50, s. 89-93. Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (2002). Rev. version. Stockholm: Vetenskapsrådet. Friberg, Ingegerd, ed. (1982). The 4th international research forum in information science. Borås: Högskolan i Borås. (Biblioteks- och informationsvetenskapliga studier, 1). Från inspektion till inspiration: En översyn av den regionala biblioteksverksamheten (2001). Stockholm: Statens kulturråd. (Rapport från Statens kulturråd, 2001:3). Förordning om ändring i högskoleförordningen (1993:100): SFS 1998:1003 (1998). Stockholm: Fakta Info Direkt. Gesser, Bengt (1996). Förord. Ingår i Bourdieu, Pierre, Homo academicus. Övers. Lars Eberhard Nyman et al. Stockholm: Symposion. (Moderna franska tänkare). S. 9-30. Gustafsson, Bengt, Hermerén, Göran & Peterson, Bo (2004). Vad är god forskningssed?: Synpunkter, riktlinjer och exempel. Stockholm: Vetenskapsrådet. (Vetenskapsrådets rapportserie, Rapport 2005:1) Gyllene år med silverhår – för vissa eller för alla?: Ett bokslut över pensionärernas ekonomiska situation under 1990-talet (2002). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, Socialdep., Regeringskansliet. (Ds: departmentsserien, 2002:14). Hakim, H.A. al (1984-90). Mammals of the Asian steps. 3. vol. Cairo: Ahmad Husayn. Hansson, Joacim (1999). Klassifikation, bibliotek och samhälle: En kritisk hermeneutisk studie av ”Klassifikationssystem för svenska bibliotek”. Borås: Valfrid. (Skrifter från Valfrid, 19). Diss. Göteborgs universitet. Hartman, Sven G. (1993). Handledning: Liten handbok för den som arbetar med projekt, specialarbete eller rapporter. 2. uppl. Linköping: Universitetet, Lärarutbildningen. (Skapande vetande, Rapport, 17). Hartman, Sven G. (2003). Skrivhandledning för examensarbeten och rapporter. Stockholm: Natur och kultur. [Utgör en bearb. version av samme förf:s Handledning från 1993.] Hellsten, Unn & Rosfelt, Margareta (1997). Ämnesordsindexering. Utarbetad av Unn Hellsten och Margareta Rosfelt på uppdrag av SAB:s kommitté för katalogisering och klassifikation. Stockholm: Kungl. biblioteket. Henriksen, Tor, ed. (1979). IRFIS 3: Proceedings of the 3rd International research forum in information science, Oslo August 1rst – 3rd 1979. Oslo: Statens Bibliotekskole. (Statens Bibliotekskole, Publikasjoner, 5). Hermerén, Göran (1996). Kunskapens pris: Forskningsetiska problem och principer i humaniora och samhällsvetenskap. 2., rev. uppl. Stockholm: Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. (Brytpunkt). Hirsch, Axel (1908). Folkbibliotek. Ingår i Nordisk familjebok. Ny, [2.] rev. uppl. Bd 8.

40

Stockholm: Nordisk familjeboks förlag AB. Sp. 732-736. Hjortsæter, Ellen (1994). Ämnesordskatalogiering. Övers. och redigering av den svenska utgåvan Margareta Rosfelt. Lund: Bibliotekstjänst. Hjørland, Birger (1991). Det kognitive paradigme i biblioteks- og informationsvidenskaben. Biblioteksarbejde, nr 33, s. 5-37. Höglund, Lars, red. (1995). Biblioteken, kulturen och den sociala intelligensen: Aktuell forskning inom biblioteks- och informationsvetenskap. Borås: Valfrid; Stockholm: FRN. Höglund, Lars (1996). Magisteruppsatser: Några kriterier. Borås: Bibliotekshögskolan. Stencil. Högskoleförordning: SFS 1993:100 (1993). Stockholm: Fritzes. Information seeking in context: Proceedings in an international conference in information needs, seeking and use in different contexts, 14-16 August 1996, Tampere, Finland (1997). Pertti Vakkari and Reijo Savolainen, eds. London: Taylor Graham. Informationsförsörjning för vetenskap och teknik: Betänkande från Organisationskommittén för informationsförsörjning (1987). Organisationskommittén för informationsförsörjning. Stockholm: Allmänna förlaget. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1987:60). IRFIS 3: Proceedings of the 3rd International research forum in information science, Oslo August 1rst – 3rd 1979 (1979). Tor Henriksen, ed. Oslo: Statens Bibliotekskole. (Statens Bibliotekskole, Publikasjoner, 5). Jarrick, Arne & Josephson, Olle (1996). Från tanke till text: En språkhandbok för uppsatsskrivande studenter. 2., [översedda] uppl. Lund: Studentlitteratur. Johannesson, Eric & Skuncke, Marie-Christine (1991). Lathund för doktorander och uppsatsförfattare. 2. uppl. Uppsala: Uppsala universitet, Litteraturvetenskapliga institutionen. (Meddelanden, 1). Katalog över böcker som folk- och skolbibliotek samt riksförbund som bedriva biblioteksverksamhet kunna erhålla i statsbidrag: Grundkatalog 1915-16 (1915-22). På uppdrag av Kungl. Ecklesiastikdepartementet utgiven av Fredrik Hjelmqvist. Stockholm. Klasson, Maj (1984). Högskolebibliotek i förändring: Från autonoma bildningsinstitutioner till lokala serviceinrättningar med särskild hänsyn tagen till bibliotek som betjänar förskollärarutbildningar. Malmö: Gleerup. (Studia psychologica et paedagogica, Series altera, 71). Diss. Lunds universitet. Knorring Aineström, Eva von & Spiess, Hanna (1999). Distansstudenter och folkbibliotek. Borås: Högskolan i Borås, Bibliotekshögskolan/Biblioteks- och informationsvetenskap. (Magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid Bibliotekshögskolan/Biblioteks- och informationsvetenskap, 1999:37). Kommittéberättelse 2000: Kommittéernas sammansättning (2000). Stockholm: Sveriges Riksdag. (Regeringens skrivelse, 1999/2000:103). Kommittédirektiv 2000: Årsbok (2000). Stockholm: Fritzes kundservice.

41

Kommittédirektiv 2002:31: Översyn av personuppgiftslagen (2002). Stockholm: Justitiedep. (Dir., 2002:31). Kommittédirektiv 2002:97: Översyn av plan- och bygglagstiftning (2000). Stockholm: Miljödep. (Dir., 2002:97). Kulturarv – kulturmiljöer och kulturföremål (1999). Stockholm: Regeringskansliet. (Regeringens proposition, 1998/99:114). Kulturbarometern 2000 (2001). Stockholm: Statens kulturråd. (Kulturen i siffror, 2001:1). Kulturutskottets betänkande 1994/95:KrU15: Övergripande kulturfrågor (1995). Stockholm: Sveriges Riksdag. Lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10): SFS 1992:1769 (1992). Stockholm: Allmänna Förl. Limberg, Louise & Seldén, Lars (1993). Informationssökning och meningsfullt lärande. Svensk biblioteksforskning, nr 1, s. 27-46. Lindblad, Inga-Britt (1998). Uppsatsarbete: En kreativ process. Lund: Studentlitteratur. Lundgren, Britta (1990). Allmänhetens tjänare: Kvinnlighet och yrkeskultur i det svenska postverket. Stockholm: Carlssons. Diss. Umeå universitet. Lundstedt, Bernhard (1905). Bibliotek. Ingår i Nordisk familjebok. Ny, [2.] rev. uppl. Bd 3. Stockholm: Nordisk familjeboks förlags AB. Sp. 271-290. Lundström, Vilhelm (1930). En förbisedd och döende litteratur. Ingår i Lundström, Vilhelm, Allsvenska linjer. Göteborg: Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet. S. 134-138. Löfgren, Eva, Deregård, Annika & Ekehammar, Bo (1984). Kvinnor och män i forskarutbildning. Stockholm: Universitets- och högskoleämbetet, FoUenheten. (Uppföljning av policystudier, Projektrapport, 1984:2). May, Anne K. et al. (2000). Look at reader’s advisory services, A (2000). Library Journal, vol. 125, no. 15, s. 40-43. Musikrevy: Nordisk tidskrift för musik och grammofon. (1946-). Årg. 1-. Nilsson, Skans Kersti (2003a). Bibliotekarier mellan elit och publik. Svensk Biblioteksforskning, vol. 14, nr 4, s. 79-81. Anm.: Rec. av: Jofrid Karner Smidts avh. Mellom elite og publikum. Oslo 2002. Nilsson, Skans Kersti (2003b). Det förlorade paradiset: En studie i Göran Tunströms Sunneromaner. Göteborg: Göteborgs universitet, Litteraturvetenskapliga institutionen. (Skrifter utg. av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, nr 44). Diss. Göteborg. Nyberg, Rainer (2000). Skriv vetenskapliga uppsatser och avhandlingar med stöd av IT och Internet.

42

Lund: Studentlitteratur. Några frågor om sekretess (2002). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer, Justitiedep., Regeringskansliet. (Ds: departementsserien, 2002:29). Organisationskommittén för informationsförsörjning (1987). Informationsförsörjning för vetenskap och teknik: Betänkande från Organisationskommittén för informationsförsörjning. Stockholm: Allmänna förlaget. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1987:60). Plan- och bygglagen: SFS 1987:10 (1987). Stockholm: Allmänna Förl. Publication manual of the American Psychological Association (1994). 4. ed. Washington, DC: American Psychological Association. Regeringens proposition, 1998/99:114. Se: Kulturarv – kulturmiljöer och kulturföremål. Regeringens proposition, 2000/01:72. Se: Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen. Regeringens proposition, 2001/02:15. Se: Den öppna högskolan. Regeringens proposition, 2001/02:158. Se: Samhällets säkerhet och beredskap. Ricoeur, Paul (1971). The model of text: Meaningful action considered as a text. Social Research, vol. 38, s. 529-562. Samhällets säkerhet och beredskap (2002). Stockholm: Regeringskansliet. (Regeringens proposition, 2001/02:158). SFS 1987:10. Se: Plan- och bygglagen. SFS 1992:1769. Se: Lag om ändring i plan- och bygglagen. SFS 1993:100. Se: Högskoleförordning. SFS 1996:1596. Se: Bibliotekslag. SFS 1998:1003. Se: Förordning om ändring i högskoleförordningen. SOU 1977:71 (1977). Se: Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning alternativt: Biblioteks- och dokumentationssamverkanskommittén (BIDOK) & SINFDOKutredningen [beroende på vad man valt som huvuduppslag]. SOU 1987:60 (1987). Se: Informationsförsörjning för vetenskap och teknik alternativt Organisationskommittén för informationsförsörjning. SOU 1995:110 (1995). Se: Viljan att veta och viljan att förstå alternativt Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning. Stark, Agneta (1995). Jag kan inte säga att jag valt kvinnoforskningen – jag tycker att kvinnoforskningen har valt mig! Ingår i Viljan att veta och viljan att förstå: Kön, kamp och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning. Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning. Stockholm: Fritze. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1995:110). S. 282-292. Starrin, Bengt et al. (1991). Från upptäckt till presentation: Om kvalitativ metod och teorigenerering på empirisk grund. Av Bengt Starrin, Gerry Larsson, Lars Dahlgren och Sven Styrborn. Lund:

43

Studentlitteratur. (Teori, forskning, praktik). Statens offentliga utredningar, se: SOU. Strömquist, Siv (2003). Uppsatshandboken: Råd och regler för utformningen av examensarbeten och vetenskapliga uppsatser. 3. uppl. Uppsala: Hallgren & Fallgren. Sutton, Anne F. (2000). Malory in Newgate: A new document. The Library: Transactions of the Bibliographical Society, Ser. 7, vol. 1, nr 3, s. 243-262 Svenska akademiens ordlista över svenska språket (1998). 12. ed. Stockholm: Norstedts ordbok. Anm.: En ny upplaga kommer ut under 2006. Svenska skrivregler (2005). Utg. av Svenska språknämnden. [Ny utg.], 1 uppl. Stockholm: Liber. (Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 82). Sveriges klimatstrategi: Sammanfattning av Regeringens proposition 2001/02:55 ([2002]). Stockholm: Miljödep. Trost, Jan (2002). Att skriva uppsats med akribi. 2., [mycket utökade] uppl. Lund: Studentlitteratur. Turabian, Kate L. (1987). A manual for writers of term papers, theses, and dissertations. 5. ed. Revised and expanded by Bonnie Birtwistle Honigsblum. Chicago: University of Chicago Press. Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning (1995). Viljan att veta och viljan att förstå: Kön makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning. Stockholm: Fritze. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1995:110). Vakkari, Pertti & Savolainen, Reijo, eds. (1997). Information seeking in context: Proceedings in an international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 14-16 August 1996, Tampere, Finland. London: Taylor Graham. Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning: Betänkande av BIDOK och SINFDOK-utredningen (1977). Biblioteks- och dokumentationssamverkanskommittén (BIDOK) & SINFDOK-utredningen. Stockholm: Liber. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1977:71). Viljan att veta och viljan att förstå: Kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning (1995). Utredningen om insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning. Stockholm: Fritze. (Statens offentliga utredningar (SOU), 1995:110). Wilson, Patrick (1993). Communication efficiency in research and development. Journal of the American Society for Information Science (JASIS), vol. 44, no. 7, s. 377-382. Wilson, Thomas D. & Allen, David K., eds. (1999). Exploring the contexts of information behaviour: Proceedings of the Second international conference on research in information needs, seeking and use in different contexts, 13-15 August 1998, Sheffield, UK. London: Taylor Graham. Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen (2001). Stockholm: Regeringskansliet. (Regeringens proposition, 2000/01:72). Ödman, Per-Johan (1979). Tolkning, förståelse, vetande: Hermeneutik i teori och praktik.

44

Stockholm: AWE/Gebers. Den öppna högskolan (2001). Stockholm: Regeringskansliet. (Regeringens proposition, 2001/02:15).

Documents

FORMALIAHANDBOK - Högskolan i Borås det senare fallet citeras slutet av en mening och meningens skiljetecken slopas och din menings skiljetecken (i det här fallet frågetecken)