KILGRÄNDEN I ÖSTERVÅLA De gamla stolmakarnas … också blev mera mottaglig för förändringar. I de större städerna runt hembygden fick man också avsättning för sina slöjdprodukter,

KILGRÄNDEN I ÖSTERVÅLA De gamla stolmakarnas hembygd

Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 1

KILGRÄNDSSNICKARNA I ÖSTERVÅLA

Kilgränden i Östervåla De Gamla Stolmakarnas Hembygd

En skrift om möbelsnickartraditionen i min hembygd Kilgränden i

Östervåla och förvaltandet av den hantverkskunskap som i flera generationer förts

från far till son.

av

Carl-Olof Josefsson stolmakare

Karl-Johan-Josefs-Olle, Västerskog i Kilgränden, Östervåla

vid pennan

Sonja Josefsson



VÅRT TACK

Till alla dem som så generöst hjälpt mig att ge stoff och färg åt skilda delar av denna

skrift genom att dela med sig av sina kunskaper och sina minnen

VARMT TACK

För den trivsamma samvaron en oktoberdag 1998 med många gemensamma

snickarminnen från Kilgränden:

min mor Marias kusin snickarmästare Gösta Pettersson, Karta Verkstad, Kilgränden

min mor Marias syster Eva Johansson och fru Anna Lindén,

syster till Gösta Pettersson,

båda stolmakardöttrar från Kilgränden, numera Åby

För all gästfrihet och engagemang kring forskningen av den gamla snickartraditionen

inom min familj och i min hembygd:

min kusin Ulla Eriksson med make Valter Eriksson, Åby

För alla givande samtal om vårt gemensamma barndomshem Västerskog i Kilgränden:

min kusin Margareta Ohlin, Bromma

För alla trevliga samtal om vår uppväxttid och yrkesverksamma liv i Kilgränden

mina hantverkskollegor:

Albin Andersson & Söner, Stärte

bröderna:

möbelsnickare och träbildhuggare Anders Andersson, Sala

möbelsnickare och träsvarvare Ulrik Andersson, Åby

möbelsnickare och tapetserare Sven Andersson, Tärnsjö

snickare Lennart Augustsson, Hammarbacken

träbildhuggare Bertil Gustavsson, Ettinga

möbelsnickare Allan Pettersson, Petterssons Möbelsnickeri i Stärte

art director Caj Söderberg, Nyåker

Accurat Information AB, Uppsala



INNEHÅLL Sida

I. Möbelsnickeriets utveckling inom Östervålabygden 4

1. Genuint möbelhantverk ur traditionsrik binäring 5

2. Utbildninge 6

3. Tidsenliga modeller 7

4. Marknadsföringen 9

5. Upphovsmännen 10

6. Kulturhistorisk inventering 14

7. De första entreprenörerna 15

8. Östervålasnickarnas nisch 22

II. En Stolmakarson från Kilgränden 23

1. Nedärvd snickartradition 25

III. Kilgrändssnickarna i Östervåla 41

1. Kilgränden 42

2. Ett snickeri i nästan varje gård 43

3. Fraktarna 127

4. Sågarna 127

5. Kilgrändens möte med Åby 128

6. Tillbakablickar 128

IV. Förankrad hantverkstradition 132

1. Företagaranda 133

2. Stilmöbeltillverkningen idag 135

3. Nya satsningar 138

4. Möbelmuseet 139

V. Kulturmärkt snickarbygd 141

1. Minnenas gränd 142

VI. Tidlös skaparkraft 144

1. Den tändande gnistan 145

2. Framtid 145

VII. Källor och litteratur 147

1. Intervjuade personer 148

2. Litteratur 148

3. Tidsskriftsreportage 150

4. Övrigt källmaterial 150



I

Möbelsnickeriets utveckling inom Östervålabygden



1. Genuint möbelhantverk ur traditionsrik binäring

Möbelsnickeriet i Östervåla-bygden grundlades för cirka 200 år sedan. Det representerar

också ett trähantverk med ännu äldre anor. Sammantaget lades härmed grunden för den

yrkesskicklighet och den genuina kunskap inom trähantering, som är utmärkande för

bygdens hantverkare.

Östervålabygden är en skogs- och jordbruksbygd och slättmark finns främst kring sjön

Tämnaren och runt om Åby centrum. Bebyggelsecentrum har från 1200-talet varit

beläget kring Östervåla kyrka i Åby, där bebyggelsen nästan uteslutande bestått av

mindre jordbruk och torp, med undantag för herrgårdarna Aspnäs och Lindsbro.

Näringslivet i bygden präglades förr av jord- och skogsbruk kompletterat med

binäringsverksamheter. Under 1700- och 1800-talen användes begreppet binäring om all

verksamhet på landsbygden, som ej utgjorde ett brukande av jorden eller framställande

av olika textila produkter.

Jordbruket i Östervåla var dock relativt svagt och avkastningsnivån skiftade starkt från år

till år. Detta är med stor sannolikhet en av förklaringarna till, att ett behov av en

kombinationssysselsättning kom att skapas. Bland de binäringar som härmed uppstod

var förr dels laggning av träprodukter, men även fiske, liksom tjärbränning och kolning i

skogarna i norra delen av socknen. Ytterligare en binäring utgjorde de körslor, som man

som forbönder utförde till järnbruken i Gysinge, Ullfors och Söderfors, dit man

transporterade den malm, som man hämtat i Dannemora gruva. Malmen fraktades först

över sjön Tämnarens is och sedan vidare genom skogarna fram till bruken.

Timmerskog har dock ej funnits allmänt inom bygden, utan vanligen lämpade sig virket

från skogen närmast bebyggelsen bäst till laggning och mindre träslöjd. Råvaran

hämtades från omgivningen och det var vanligt förekommande att olika dagsverken

härför gjordes åt de skogsägande bönderna. Björk, som det var gott om, användes ofta

till dessa hantverksföremål.

Trähanteringen i bygden har dock belägg sedan 1500-talet, men är förmodligen ännu

äldre. Från att tidigare ha tillverkat slöjdalster, som t.ex. laggkärl och flätade korgar,

övergick man så småningom till en tillverkning av möbler.

Mångårig erfarenhet som forbönder med långväga körslor och livet i en gränsbygd mellan

två landskap, medförde en vana för befolkningen av mycket resande, vilket gjorde att

man också blev mera mottaglig för förändringar.

I de större städerna runt hembygden fick man också avsättning för sina slöjdprodukter,

liksom sågade brädor och samtidigt tog man del av nyheter och de seder och bruk, som

var vanligt förekommande i staden. Både vad gällde sättet att klä sig och inreda sina

hem fick man på så vis en tidig inblick i.

I den hantverkstradition som uppstod blev möbelsnickeriet mest framträdande, där

särskilt stolmakeri kom att uppmärksammas. Stoltillverkningen kom främst att idkas i de

mellersta delarna av socknen som Kilgränden, Åby och Bjurvalla.

Första gången man stöter på uppgifter om möbeltillverkning i Östervåla återfinns i en

kronofogdeberättelse från år 1817, varur framgår att en tillverkning av möbler förekom

inom Sahlbergs fögderi. För det egna husbehovet sträcker sig dock möbeltillverkningen

ännu längre tillbaka. Med stor sannolikhet framgår av det källmaterial som finns, att en

tillverkning för avsalu av möbler i Östervåla startades åren efter sekelskiftet år 1800.



En bidragande orsak till att möbelsnickeriet sedan ökade i omfattning kan ha varit en

följd av de mycket dåliga jordbruksåren i början av 1800-talet.

Den lokala möbeltillverkningen för det egna husbehovet fick med all sannolikhet sina

förebilder från borgarnas hem, vilka vanligtvis var möblerade med den tidens nya köpta

kvalitetsmöbler. Från en tidig tillverkning av husbehovsmöbler kom möbelhantverket som

binäring med tiden att utvecklas till en inkomstbringande sysselsättning för Östervålas

möbelsnickare.

Efter en nedgång inom möbelsnickeriet i bygden under 1820-talets början tog

stolsnickeriet åter fart efter missväxtåren 1825-26. I kronofogdeberättelserna omnämns

inte längre endast tillverkning av möbler för avsalu, utan nu talas det om

stolstillverkning. Fr.o.m. år 1829 finns det uppgifter som tyder på, att det såldes

Östervålatillverkade stolar bl.a. i Stockholm och Uppsala. Stolsnickeriet tycks från början

ha varit dominerande, även om annan möbeltillverkning t.ex. av sängar, bord, soffor mm

också förekommit under den här tiden i bygden.

Före industrialismens genombrott var hantverket en viktig binäring, där det egna

jordbruket ej gav full försörjning. Dock betraktades det länge som en stadsnäring, men i

och med skråtvångets upphävande år 1846 blev rätten att tillverka och försälja sina

alster såväl i stad som på landsbygd erkänd som en inkomstbringande syssla. Egen

lanthandelsförsäljning fick dock inte bedrivas med mindre än att handeln i fråga var

belägen 3 mil utanför närmaste stad. År 1864 avskaffades även tremilsgränsen, varefter

lagfäst näringsfrihet rådde.

År 1847 begärde Kungl. Maj:t att landshövdingarna skulle inkomma med uppgift om

folkets binäringar. I Östervålas sockenprotokoll uppgavs att stoltillverkningen tog för

mycket av jordbrukets tid i anspråk och att virket, speciellt björk, ej skulle komma att

räcka till.

Trots detta fortsatte dock tillverkningen av möbler för avsalu och därmed kom också

Östervålas möbelproduktion att öka i betydelse. Enligt uppgift tillverkades år 1865 inte

mindre än 18200 stolar i Östervåla, vilkas värde då uppgick till 32200 riksdaler.

2. Utbildningen

Det gamla skråväsendet indelade hantverkarna i tre klasser, nämligen mästare, gesäller

och lärlingar.

Lärlingstiden för en snickare var förr sex år. Lärling var den, som förskaffade sig

kunskaper hos en godkänd yrkesutövare under dessa år, varefter han hade att avlägga

ett gesällprov inför en godkänd mästare, vilken därefter utfärdade ett gesällbrev, som

bevis på uppnådd yrkesskicklighet.

Enligt skråväsendet kunde dock en gesäll inte arbeta självständigt inom sitt yrke, utan

denne var anställd hos en mästare, som då också var gesällens husbonde. Gesällen

vidareutbildade sig sedan genom att arbeta hos flera mästare under en tid av ca fem år

och efter sin ’gesällvandring’ kunde han därefter avlägga sitt mästarprov och eventuellt

antas som mästare med eget mästarbrev.

Antalet mästare inom ett yrkesområde på varje enskild ort begränsades dock av skrået

på grund av konkurrensskäl, d.v.s. av de etablerade mästarna, varför många gesäller

förblev anställda hela sitt verksamma liv.



På 1600-talet började gesällerna emellertid att sammansluta sig yrkesvis till gesällskap,

vilka var underordnade mästarnas ämbeten. Under 1800-talet blev dessa gesällskap en

av impulserna till fackföreningarnas tillkomst.

Mästarna var organiserade i egna ämbeten och ett mästarbrev utfärdades endast till

förtjänta och skickliga hantverksutövare. Till mästare utsågs även den, som bedrivit egen

verksamhet under sex år och därefter utfört ett godkänt mästararbete.

Skråväsendet hos oss upphörde 1846 och 1864 (se ovan), men gesällinstitutionen levde

kvar och blev med tiden enbart förknippad med yrkesutbildning.

Till Östervåla kom förr många kringvandrande gesäller. Ännu på 1920-talet fanns det

gesällarbetare i bygden, men under 1930-talet minskades antalet gesäller väsentligt.

3. Tidsenliga stolmodeller

Från 1800-talets början bestod tillverkningen mest av allmogemöbler i furu och under

hela 1800-talet har pinnstolar med träsits efter de sengustavianska förebilderna

förekommit i tillverkningen. En enklare variant av denna allmogestol, en s.k. ’takstol’,

har även tillverkats i bygden, vars ryggbricka oftast var försedd med en bred och två

smala spjälor.

En annan typ av stol, som förekommit i tillverkningen i bygden, var den s.k. stegestolen

eller modell Läckö. De lokala varianterna har också benämnts Våla-stol eller Harbo-stol

och tillverkningen av stolmodellen levde inom Östervålabygden kvar till långt in på 1900-

talet. Karmstolsmodellen benämns Gripsholmsstol, vilken blev vanligt förekommande

redan under 1700-talet i våra herrgårdar.

Målning och polering förekom från början inte på de tillverkade stolarna, utan dessa

såldes trävita.

Under 1840-talet, under empirens modeinflytande, fick de ljusa och lätta möblerna i

björk sitt genombrott och år 1851 finns uppgift om att björkstolar med rottingsits

tillverkades i Östervåla. Stolar med rottingflätad sits och rygg levde kvar under hela

1800-talet, först på de rokokoinspirerade stolarna med svängda ben och rygg, för att

sedan bli verkligt populär under nyrenässansens stolar i ek.

1800-talet kom att bli känt som de många möbelstilarnas århundrade, eklekticismens

århundrade (ca 1830-1895-). Eftersom nya stilimpulser kom vartill de gamla stilarna

levde sig kvar, fanns vid slutet av perioden en mängd olika modeller. Den

sengustavianska stilen (ca 1790-1820) och empirstilarna (ca 1810-1840) inledde epoken,

varefter kom de s.k. nystilarna; nygotik, nyrokoko (ca 1830- 1840) och nygustaviansk,

nyrenässans (ca 1850-1880), samt även en fornnordisk stil (ca 1870).

Även träslagen växlade och man använde sig nu av både bok, valnöt och mahogny, tillika

med de träslag man tidigare arbetat i: furu, björk och ek. Ädelträslagen tillika med fanér

köpte man genom ombud eller i Stockholm.



Stol modell Storryss

Foto: Carl-Olof Josefsson



4. Marknadsföringen

För avsättningen av sina hantverksprodukter besöktes sedan gammalt städer som Sala,

Västerås, Enköping, Gävle och Falun. Redan under 1700-talet gick en av fyra ’påstvägar’

från Västerås slott via Östervåla och Horrskog till Gävle och de övriga tre från Västerås

till Uppsala, Falun och Örebro. De gamla färdvägarna blev småningom viktiga

förbindelseleder mellan de olika handelscentra, som främst Uppsala och Västerås kom att

utgöra och på dessa vägar kördes även malm- och koltransporterna till de kringliggande

bruken i Bergslagen. Att vägen över Horrskog till Gävle utnyttjats flitigt under 1700-talet

tyder den gamla gästgivargård från tidigt 1700-tal i Ginka. På 1840-talet överflyttades

emellertid gästgiveriverksamheten till Åby i Östervåla, då transporterna kom att ta sig

andra vägar, främst beroende på att broarna över Dalälven förbättrades.

Stolar och andra möbler såldes till en början oftast av tillverkarna själva och redan i

slutet av 1820-talet besökte Östervålasnickarna marknaderna i Stockholm och Uppsala

och kringliggande städer, där man sålde sina produkter utanför stadsportarna. Man fick

på så sätt bättre betalt för sina produkter, än vad man kunde få på närmare håll.

Möblerna transporterades med häst och höskrinda eller kolstig och de snickare, som inte

hade egen häst, fraktade sina möbler med de kringresande möbelsnickarna.

Till Uppsala, som låg närmast hembygden, for man oftast och där besöktes regelbundet

Distingsmarknaden, en gammal marknadsplats med anor från forntiden.

En resa med häst och vagn till Stockholm kunde då ta sju till åtta dagar och resorna

företogs vanligen en till två gånger per år, då man besökte städernas vår- och

höstmarknader. Med fullastade åkor for snickarna oftast i sällskap av varandra och efter

vägen fanns olika rastplatser, som t.ex. Svina i Harbo socken, Dalkarsbo i Jumkil, Broby,

Rotebro m.fl. platser.

I Stockholm sålde man sina stolar på Hötorget eller Kornhamnstorg direkt till privata

kunder, men även till etablerade möbelhandlare. Snickarna hade där sitt huvudkvarter i

Stora Kronan på Stora Badstugatan 31 vid nuvarande Sveavägen. Där sov man på

britsar, medan hästarna stod på gårdsplanen, där de hade tak över huvudet. Med sig

hade man egen matsäck, s.k. ’färdspanna’ och login betalade man genom att göra

diverse inköp i den intilliggande handelsboden.

Flera möbelhandlare kom senare att där öppna egna affärer både på Bastugatan och

gamla Brogatan.

Med tiden etablerade sig många bönder även som åkare och kom så att fungera som

mellanhänder mellan snickarna och möbelhandlarna i de kringliggande städerna.

Även snickare med egna verkstäder köpte upp möbler av Östervåla-snickarna, vilka

möbler de sedan reste runt och försålde. I slutet av 1870-talet köpte J. Andersson,

Ettinga, upp stolar och sålde. En annan uppköpare från slutet av 1880-talet var Johan

Jansson, Espenbo, vilken sålde stolar och andra möbler över hela landet. Han sålde också

möbler i Norge, dit han gjorde flertalet affärsresor, bl.a. till Oslo, Drammen och Hamar.

Lars Olsson i bondgården Lars-Ols, Upplanda, arbetade också som grossist, dit flera av

Kilgrändens snickare under 1900-talets början levererade sina möbler.

När sedan järnvägen mellan Stockholm-Uppsala kom år 1866, upphörde de långa

handelsresorna allt efter hand som järnvägsnätet utökades och hästskjutsarna for

därefter endast till järnvägsstationerna, där möblerna lastades om till järnvägsvagn för

vidaretransport till möbelhandeln.



Ur en priskurant från slutet av 1800-talet från Salstolfabriken i Öster-Wåla framgår att de

beställda möblerna levererades från Tierps tågstation ’fritt å banvagn vid Tierp station å

Upsala-Gefle Jernväg’.

År 1901 kom järnvägen till Heby och sedan till Tärnsjö, varefter många av

Östervålasnickarna skickade sina produkter med tåg från Tärnsjö.

Kvar fanns vid den tidpunkten ännu de snickare, som fortfarande besökte marknaderna i

kringliggande städer, som t.ex. Gävle, Uppsala och Sala för avsättning av sina stolar och

från Sala spreds Östervålatillverkade stolar till Dalarna. På hemresan kunde man då ha

med både spinnrockar och kopparkärl, vilka man bytt till sig av andra kringresande

hantverkare.

5. Upphovsmännen

Upphovsmannen till möbelsnickeriet i Östervåla tros vara en fanjunkare Johan Sundelin.

På ett årligt soldatmöte på Salbohed, Sahlbergs Compani, Westmanlands Regemente,

sägs fanjunkare Sundelin ha träffat på en soldat, vilken berättade om möjligheten att

försörja sig på eget stolmakeri. Traditionen berättar att Sundelin tog affärsidén med sig

hem och började med stoltillverkning i bostadens kök. År 1816 fick han på egen begäran

avsked från Regementet och startade sedan egen möbeltillverkning i sitt torp i Åby.

Avsättning för sina produkter fick han genom att besöka marknaderna i Uppsala och

Sala.

I bouppteckningen efter hans död år 1833 återfinns en verktygsuppsättning betydligt

mera omfattande än vad som var vanligt efter en militär. Dessutom fanns trävirke och

diverse bord med i uppteckningen, samt en limpanna och två ’ahlsågar’, vilket gör att

man dragit den slutsatsen, att Sundelin tillverkat bord med alrotsfanér.

Västmanlands läns hushållningssällskap, som bildades år 1815, kom tidigt att bidra till

möbelsnickeriets utveckling i Östervåla.

Hushållningssällskapen i landet hade till en början egna ombud från respektive län

anslutna till en gemensam styrelse i Stockholm, där man verkade för försäljning av

länens olika slöjd- och hantverksalster. Därefter bildade man Svensk Slöjdförening år

1845, vilken också aktivt kom att arbeta både för en kompetenshöjning inom olika

hantverksyrken och en större kvalitetsmedvetenhet hos yrkesutövarna.

Inom det framväxande industrisamhället kom allmänna utställningar att bli ett viktigt

inslag, där utställaren bereddes möjlighet att presentera sina produkter. Den första

världsutställningen hölls i Chrystal Palace i London år 1851 och den andra i New York år

1853.

Mindre utställningar anordnades även av lokala hemslöjdsföreningar och

hushållningssällskap, där många av Östervålasnickarna genom åren har hedrats med pris

eller diplom för stilfullt utfört hantverk.

En minnesvärd dag i Östervålas möbelhistorik är den dag, då möbelsnickaren Jan

Jansson från Sterte i Kilgränden fick ett hedersomnämnande för sin stol, med vilken han

år 1855 deltog i den tredje världsutställningen i Paris. Detta torde också ha haft en

avgörande betydelse för utvecklingen av Östervålas möbeltillverkning, då

världsutställningar hörde till 1800-talets stora evenemang och offentliga

tillkännagivanden.



I avsikt att utveckla stolsnickeriet i Östervåla kontaktades Hushållningssällskapet i

Västmanland år 1871 av Svensk Slöjdförening. För att höja kompetensen hos snickarna i

bygden reste ordföranden i Slöjdföreningens tredje utskott, arkitekten och

ornamentbildhuggaren Carl Ahlborn, till Östervåla, där han själv ledde undervisningen.

Carl Ahlborn var född i Braunschweigs hertigdöme i Tyskland, men invandrade som ung

till Sverige. Mellan åren 1846-1890 arbetade han som lärare vid Svenska

Slöjdföreningens skola i Stockholm.

Ahlborn, som studerat den ryska möbelmarknaden, medförde till Östervåla

arbetsritningar på åtta olika modeller efter ryska förebilder. Vid sin ankomst

sammankallade han till Östervåla Gästgiverigård ett hundratal snickare från bygden,

vilka därmed fick ta del av den tidens nya stolmodeller. Ahlborn försåg snickarna med

både verktyg och schabloner och gav även ut en ritning på en enklare utskärningsmaskin

för ornamenteringsarbeten, samt undervisade dem i konsten att göra nya modeller efter

egna arbetsritningar.

Dessutom deltog en möbelpolererska från Stockholm med undervisning av bygdens

kvinnor i tekniken att slipa och glansa trävita möbler till en mörk mahognynyans, som

var mycket populär under 1800-talets senare del.

Bakom tanken om en utbildning av stolsnickarna i Östervåla låg också att göra en

satsning på export av de Östervåla-tillverkade stolarna.

De ryska stolmodellerna tillverkades oftast i ek. De hade profilsvarvade ryggar och

ryggbrickorna och sitsarna var antingen stoppade eller flätade i rotting. Till grund för de

nyrenässansstolar, vilka senare kom att identifieras som ’Östervåla-stolar’, ligger med

stor sannolikhet Carl Ahlborns ritningar.

Dessa stolar tillverkades sedan till århundradets slut, varefter de ersattes av andra

möbelstilar, t.ex. nytillverkade stolar av äldre möbelrepliker, s.k. stilstolar.

På Ahlborns initiativ deltog Östervålasnickarna i en utställning i Köpenhamn år 1872 med

egna tillverkade stolar, vilka där belönades med silvermedalj.

Hushållningssällskapets insatser kom att ge stolsnickeriet i Östervåla ett rejält uppsving

och ur en artikel i Sala Tidning från år 1874 kan läsas att: ”efterfrågan var då större än

tillverkningen”.

År 1875 tillverkades 48000 stolar, av vilka en stor del exporterades till bl.a. Norge,

Finland och Ryssland. En snickare i Östervåla konstruerade också en rottingklyvare,

vilken visades upp i Finland och Ryssland som reklam för dessa exportmöbler från

Sverige.

Östervålastolarna fick tidigt ett gott rykte och vittnade om både kvalitet och

yrkesskicklighet. Under den här perioden räknar man med, att det funnits ca 300

yrkesverksamma stolmakare inom Östervåla. Förutom de yrkesverksamma

möbelsnickarna arbetade vid den här tiden ett hundratal bönder som stolmakare och

hade då möbelsnickeriet som en bisyssla.

Befolkningstillväxten var stor under 1800-talet och nådde i bygden sitt maximum under

början av 1900-talet. Befolkningsmängden inom socknen låg under 1800-talet mellan

2500 och 3500 invånare.



På 1870-talet organiserade sig ett antal stolmakare i bygden och bildade ’Öster-Wåla

Stol- & Möbel Snickare Förening’. År 1885 gav föreningen ut en illustrerad priskurant

med bilder på 58 olika stolmodeller. De till föreningen anslutna stolsnickarna skaffade

också ett garantimärke, vilket fästes under stolsitsen. Märkningen utgjorde en försäkran

om hantverksmässigt gjorda kvalitetsmöbler från Östervåla.

Mot slutet av 1880-talet upphörde dock föreningen och därmed också märkningen av

stolarna. När föreningen upphörde startade en del snickare själva försäljning av

Östervåla-tillverkade stolar. Egna priskuranter över de modeller man tillhandahöll gavs

också ut.

En av dessa priskuranter var ’Illustrationer från E. Pettersson, Öster-Wåla’. Priskuranten

innehöll 50 olika modeller och gavs ut av E. Pettersons Stolfabrik, Åby, Östervåla, vilken

var belägen i Åbyhus, Sjögränden, intill vägen som leder till Månkarbo.

Fabriken grundades år 1879 av Erik Pettersson och övertogs av sonen Matheus år 1912,

vilken drev den vidare under ca 40 år.

Erik Pettersson hade på 1890-talet ett rikt förgrenat kundnät inom landet från Lund i

söder till Luleå i norr och i Norge fanns 25 återförsäljare i 15 olika städer. Kontakterna

med Norge tog slut i samband med unionsupplösningen mellan Norge och Sverige 1905

(1814-1905).

Från tidigt 1900-tal drevs snickeriets maskiner med fotogenmotorer och tillverkningen

uppgick då till ca 1000 stolar per år. Mycket värdefulla är snickeriets orderböcker, vilka

finns bevarade från år 1892 till 1954. Huvudsakligen tillverkades rokokostolar, bl.a. ett

antal axstolar, vilka levererades till Kungl. Slottets husgerådsmästare år 1926.

Bland ytterligare priskuranter från slutet av 1800-talet kan nämnas ’Illustrationer från

Salstolfabriken i Öster-Wåla’ med 39 numrerade modeller och ’Illustration från N. Eklund,

Öster-Wåla’, vilken presenterade bilder av 39 stolmodeller, 3 karmstolar, 3 bordstyper, 2

soffor, och 3 gungstolar.

Bland priskuranternas presenterade modeller återfinns framförallt nyrenässansstolar och

stolar i rokoko, samt både karm- och gungstolar, liksom soffor och mindre bord. Även

den s.k. däckstolen i björk med sits och rygg flätad i rotting finns med bland de

illustrerade modellerna, vilken lär ha förekommit i möbeltillverkningen i Östervåla sedan

1870-talet. Nämnas kan att priset för en dylik däckstol inklusive fotpall var då 20 kronor.

Kvantitativt nådde under slutet av 1870-talet stolsnickeriet i Östervåla sin höjdpunkt.

Fr.o.m. 1880-talets början följde dock en tillbakagång och år 1890 fanns endast ett

fyrtiotal verksamma stolmakare kvar i bygden.

Synsättet att landsbygdens befolkning skulle försörja sig genom att idka jordbruk dröjde

sig kvar ända till 1800-talets senare del. Genom att dika ut flera av våra sjöar kom man

också att utöka jordbrukets arealer, som t.ex. sjön Tämnaren, vars biotop helt

förändrades år 1880. Många av bygdens stolmakare kom som en följd härav att återgå

till jordbruksnäringen.

Ytterligare en orsak till stolsnickeriets nedgång i Östervåla under slutet av 1800-talet tros

vara bristen på kapital, vilket förhindrade en utveckling av hantverket till en mer

industriell form.



Priskurant från E. Petterssons Stolfabrik i Åby, Östervåla



6. Kulturhistorisk inventering

Under 1800-talet kom vår samhällsbild successivt att förändras, då vägen in i

industrialiseringen blev allt påtagligare. Här skapades nu ett mera materialistiskt

tänkande där människan började betraktas som konsument. Utifrån detta synsätt gjordes

allt fler etableringar av tillverkning inte endast av nyttoföremål, utan också av andra

mera modebetonade produkter. När sedan industrialismen slog igenom i vårt land, kom

mycket av det gamla hantverket att ersättas av en industriell produktion.

För att bevara vårt lands hantverkstraditioner påbörjades år 1899 ett kulturhistoriskt

räddningsarbete av etnologen och museimannen Arthur Hazelius, Nordiska Museet,

liksom av textilkonstnärinnan Lilli Zickerman, Svensk Hemslöjd, vilken förening

instiftades samma år av henne och prins Eugén.

Tillsammans har dessa utfört ett omfattande inventeringsarbete för hantverkets och

slöjdens bevarande, vilket kom att utvecklas som en viktig förbindelselänk mellan

landsbygdens hantverkare och en bredare kundkrets bland städernas befolkning, där

invånareantalet växte kraftigt i antal under den här perioden.

Från början inriktade sig Svensk Hemslöjd främst på textilier, men inriktningen kom

senare även att innefatta möbler och inredningar.

Under den här tidsperioden växte en ny köpstark borga i somliga län rklass fram och med

influenser ute från Europa skapades ett nytt modetänkande med nya heminredningsideal.

Tätt möblerade rum bestående av stolar, fåtöljer, soffor och bord ordnande gruppvis,

ökade också möjligheter för den enskilde näringsidkaren att få en större avsättning för

sina produkter.

Vid sekelskiftet 1900 öppnade Föreningen för Svensk Hemslöjd för hantverkets

avsättning ett ’försäljningsmagasin’ i Stockholm, ’den permanenta utställningen’. Ute i

landet bildades under 1900-talets början dessutom ett flertal lokala hemslöjdsföreningar,

på vilkas initiativ liknande ’magasin’ öppnades, där hantverkarna erbjöds möjlighet att

presentera sina produkter.

I både Uppsala och Stockholm fanns magasin som sålde möbler tillverkade i Östervåla.

Redan tidigt sålde Östervålasnickarna sina produkter på Feithska tomten vid

Vaksalagatan i Uppsala. År 1896 öppnade där O.E. Nordin, Östervåla, en försäljningsbod

för hantverk tillverkade i Östervåla: Vålamagasinet i Uppsala, vilka kom att bli

marknadsförare av Östervålastolar. 1905 bytte magasinet ägare och drevs därefter

vidare av Per Larsson, ’Våla-Lasse’, Östervåla, och Våla-magasinet fanns sedan kvar i

samma släkt i flera generationer. Idag säljs där andra möbler, men magasinet ligger

fortfarande kvar vid Vaksalatorg.

En annan tidig företagare var soldatsonen E. Gillberg från Harbo, vilken från början själv

drog sin dragkärra lastad med hantverksprodukter och stolar till Stockholm.

Fortsättningsvis öppnade han där ett litet lager i en källare, för att småningom starta upp

en slöjdaffär på Mäster Samuelsgatan 9 under sitt namn E. Gillbergs Slöjd. På 1920-talet

överlät han butiken till en av sina anställda, en man vid namn Andersson, med vilken

många av Östervålasnickarna hade goda förbindelser. Det var denne Anderssons far,

som grundade det välbekanta Vålamagasinet på Kungsgatan i Stockholm.



7. De första entreprenörerna

År 1904 kom Lilli Zickerman till Östervåla som representant för Föreningen för Svensk

Hemslöjd. En omfattande inventering av tillverkade stolar i bygden inleddes, vars

huvudsyfte var att av de gamla stolmodellerna finna modeller, som kunde anses typiska

för Östervåla. Vid den här tidpunkten fanns emellertid en uppsjö av olika stolmodeller

representerade hos snickarna i bygden och om någon specifik Östervåla-stol utsågs som

förebild är dock inte helt klarlagt. Följden blev emellertid att Östervåla-snickarnas

yrkesskicklighet imponerade och ett samarbete inleddes mellan möbelsnickarna i

Östervåla-bygden och Svensk Hemslöjd i Stockholm.

Föreningen för Svensk Hemslöjds engagemang i Östervåla innebar ett uppsving för

bygdens snickare och var en bidragande orsak till möbelsnickeriets positiva utveckling i

Östervåla.

Vid 1910-talets början fanns där ca 85 yrkesverksamma möbelsnickare. De bönder som

haft stolsnickeriet som en bisyssla hade vid den här tiden upphört därmed och 1800-

talets bondesnickare, vilka varit flera hundra till antalet, hade därmed spelat ut sin roll.

Under 1920-talet kom elektriciteten till Östervåla och det blev allt vanligare att snickarna

skaffade sig egna maskiner. Utrymmet i sal eller kök, vari många från början stått och

snickrat sina stolar, räckte då inte längre till. Under den här tidsperioden byggde många

snickare i bygden upp egna snickeriverkstäder hemma på den egna fastigheten. Den s.k.

kombinationsmaskinen, vilken innefattar både rikt, fräs, borr, klinga och planhyvel allt i

en och samma maskin, kom att bli den mest förekommande. Bandsågen förnyade man

genom att ta bort tramp- och draganordningar, vilka ersattes med en remskiva och

genom s.k. transmissioner drevs maskinen sedan med ström från en enda motor.

Före år 1920 hade man i bygden mestadels tillverkat samtida moderna möbler, men vid

den här tidpunkten kom 1700-talsmöbler i ropet. I de mer förmögna hemmen började nu

antika möbler bli eftertraktade, vilket fick till följd att antikvitetshandeln ökade. Även

nytillverkade möbler av äldre stil fick en efterfrågan och exakta kopior av 1700-talets

högreståndsmöbler fick en ny marknad. Ordet ’stilmöbel’ introducerades och hade då

samma betydelse det har idag: nämligen en nytillverkad möbel efter en äldre möbelstil.

Det var nu som stilmöbeltillverkningen startades upp på allvar i Östervåla.

Under den här perioden skaffade sig också Östervålasnickarna egna kundkontakter och

man inledde oftast ett direkt samarbete med välrenommerade möbelaffärer och

arkitekter, huvudsakligen i Stockholm. Ett kontrakt upprättades därmed mellan

tillverkare och inköpare, vilket inte tillät tillverkaren att vända sig direkt till

privatpersoner med sin försäljning.

De egna snickarna gjorde långa arbetsdagar, omkring 10-12 timmar var vanligast, men

arbetsdagar på upp till 14 timmar var inte ovanliga och ibland arbetades det i de egna

verkstäderna till upp emot 16 timmar per dag. De anställda snickarna arbetade vanligtvis

på ackord, utan fast timpenning.

En av de möbelsnickare som från början kom i kontakt med Svensk Hemslöjd i

Stockholm var ’Kull-Anders’, Anders Nilsson i Bjurvalla. Denne var tidigt ute med egna

maskiner drivna med fotogenmotorer, vilket gav honom en förutsättning för en mer

rationell tillverkning. På uppdrag av Hemslöjden tillverkade ’Kull-Anders’ stolar efter

gamla möbelstilar. Det hände dock, att han själv inte hann med sina stolbeställningar,

varför han uppdrog åt någon annan snickarkollega i bygden att utföra arbetet.



Från början arbetade snickarna i bygden efter översända provstolar, men man övergick

så småningom till att arbeta efter ritning. Många gamla arbetsritningar, som Östervåla-

snickarna arbetat efter genom åren, antas härstamma från den här tidsperioden.

’Kull-Anders’ son, John Nilsson, övertog sin fars verksamhet i Bjurvalla och fortsatte

samarbetet med Svensk Hemslöjd i Stockholm. År 1913 byggde han emellertid upp en ny

verkstad vid Fredsbacken på Hovs ägor framme i Åby i Östervåla. Från Bolagssågen

därintill kunde han sedan utnyttja elektrisk kraft till de nya snickerimaskiner han lät

anskaffa.

År 1917 dog John Nilsson och föreningen Svensk Hemslöjd genomförde sitt beslut att

köpa verkstaden efter John Nilsson och där inrätta en snickarskola. Man köpte även till

mark och 1918 byggdes en virkeslada i två våningar med värmekammare för förvaring

och torkning av virke. Avtal upprättades också med Bolagssågen, vilka skulle svara för

leverans av elström till snickarskolans maskiner. Senare byggdes även lärarbostad till

och den första läraren vid snickarskolan 1918 hette Reinhold Kandelén och kom från

Rimbo, vilken efterträddes av Edmund Alexius Hallberg.

Den första kullen stolmakarelever uppgick till ca ett tiotal. I utbildningens gesällprov

ingick även polering av de trävita möblerna, vilket hantverk vid den tidpunkten inte var

vanligt förekommande bland möbelsnickarna i Östervåla. Undantaget utgjorde en

snickare Fredrik Sahlberg i Bjurvalla, vilken var en skicklig polerare. Kunskapen hade han

lärt av sin far Johan Sahlberg, Bjurvalla, som tidigt använde sig av s.k. poletyrpolering.



Snickarmästare Anders Nilsson i Bjurvalla lägger ut arbete till snickare i

Kilgränden genom snickarmästare Per Jansson i Mossbo



Gamla Hemslöjden i Åby Östervåla

Längst till vänster snickarmästare John Nilsson tredje man från vänster Albin Andersson, Töbro

Bland de första stolmakarelever som utbildades på Snickarskolan i Östervåla kan nämnas

namn som:

Elof och Albin Andersson, Töbro Västersälja

Gunnar Blombergsson, Dalen

Fritz och Knut Nordin, Åby

Einar Olsson, Huggle

Axel Persson, Hedesunda (senare Ricklunda, Östervåla)

Fredrik Persson, Ettinga

Olof Skog, Lindsbro

Fritz Wiklund, Ragnarbo

För att stödja möbelsnickeriets utveckling i bygden anslog Västmanlands läns

Hushållningssällskap bidrag till stipendier och det var sällskapet som bekostade

utbildningen på skolan.

Möblerna i Snickarskolan tillverkades för Svensk Hemslöjds räkning och de såldes bl.a. i

föreningens butik i Stockholm. Svensk Hemslöjd kom att anlita olika möbelarkitekter och

de tog också fram en katalog med uppfotograferade miljöer, inredda med bl.a. matsals-

och dagligrumsmöbler, ävensom arbetsrums- och herrumsmöbler.



Framförallt var det möbler i rokoko och gustaviansk stil som tillverkades i Snickarskolan

eller Stilmöbelskolan, som den senare kom att kallas. Där hann man dock inte alltid

själva med att tillverka de beställningar som Hemslöjdsföreningen lade in, varför andra

möbelsnickare i bygden anlitades. Detta var upptakten till att många av bygdens

snickare tidigt kom i kontakt med arkitektritade möbler.

Under 1930-talet minskades antalet verksamma möbelsnickare i bygden successivt och

efter krigsåren 1945 fanns det cirka femtio yrkesverksamma möbelsnickare i Östervåla.

En av orsakerna till nedgången var att många av stolsnickarna kom att erbjudas arbete

som finsnickare, när den nya vågen av husbyggnation småningom tog fart och

byggnadsindustrin lockade också många med högre löner.

En annan orsak var att konkurrensen från de småländska möbelsnickerierna började göra

sig gällande, då de småländska möblerna levererades fullt färdiga. I Östervåla hade de

flesta av snickarna dittills levererat sina stolar och andra möbler trävita och

möbelhandlarna hade själva stått för både målning, boning och tapetsering av möblerna.

Även Snickarskolan drabbades av den allmänna konjunkturnedgången, vilket ledde till att

lärlingsbidragen till skolan drogs in och 1933 beslöt Hemslöjdsföreningen att lägga ned

Snickarskolan i Östervåla.

Skolans lärare, snickarmästare Ture Stilander, Östervåla, vilken varit dess föreståndare

sedan 1922, arrenderade därefter skolans snickeriverkstad av Svensk Hemslöjd i

Stockholm. Denne fortsatte där tillverkningen av stilmöbler och 1943 köpte han

verkstaden av föreningen, varvid företaget bytte namn till Östervåla Hemslöjd.

Hos Östervåla Hemslöjd har genom årens lopp också många av bygdens snickare haft

anställning och sin utkomst, bl.a. kan nämnas:

Albin Andersson, Upplanda

Rune Bergström, Stärte

Bertil Eriksson, Bergsätra, Åbylund

Sigfrid Lindberg, Stärte

Herman Lindström, Kullen

Bröderna Axel, Bror och Verner Lundén, Strängsbo

Bröderna Fritz och Knut Nordin, Åby

Fredrik Persson, Solvallen

Jörgen Åkerlind, Stärte

1959 köpte sonen Tage Stilander snickeriet av sin far, där även denne bedrev tillverkning

av stilmöbler fram till 1989. På 1970-talet sysselsattes där åtta personer, tillika med att

man en tid lade ut arbete till andra stolmakare i bygden.



Möbelsnickare vid Gamla Hemslöjden i Åby Östervåla

I mitten längst fram Bertil Eriksson, Åbylund, längst till vänster Albin Persson, Solvallen

längst till höger Albin Andersson, Töbro



Snickarmästare John Nilssons gamla snickeribyggnad från år 1913 vid Fredsbacken i Åby,

vilken byggnad flyttades år 1991 till hembygdsgården Mårtsbogården, där den ingår i

Östervåla Möbelmuséum




8. Östervålasnickarnas nisch

De möbler, framförallt stolar, snickarna i Östervåla kom att arbeta med var stilmöbler i

rokoko och den gustavianska stilen, men även möbler i barock, renässans och empire.

Från sekelskiftet 1900 har även jugendstilen förekommit i tillverkningen, liksom en del

beställningsarbeten under 1930-talet i funktionalistisk stil. Från 1960-talet och fram till

1900-talets slut har även furumöbler i allmogestil tillverkats, men under hela 1900-talet

och alltjämt har det varit och är det stilmöbelproduktionen, som är den mest utmärkande

och viktigaste delen i Östervålasnickarnas möbelhistorik.

Östervåla-tillverkade stolar har alltid uppmärksammats för sin stilfullhet och har sedan

gammalt bedömts hålla i generationer. Östervåla-snickarnas nisch är fortfarande kvalité i

utvalt trä över kvantitet.

Fr.o.m. 1900-talets mitt har försäljning av Östervålatillverkade möbler skett till både

europiska och utomeuropeiska länder, där snickarna i bygden bidragit till att göra

Östervåla känt för sin hantverksskicklighet.



II

En Stolmakarson från Kilgränden



Stolmakare Carl Olof Josefsson, Ricklunda, Östervåla

Foto: Caj Söderberg, Nyåker, Östervåla



1. Nedärvd snickartradition

Jag heter Carl-Olof Josefsson, är möbelhantverkare och härstammar från Kilgränden i

Östervåla. De flesta gamla Våla-bor känner mig dock som Karl-Johans-Josefs-Olle.

Jag föddes 1937 i Västerskog (även kallat Karlslund). Det är en jordlott belägen vid

skogsbrynet inom den nordvästligaste delen av byn Upplanda, vilken by utgör den

nordligaste delen av Kilgränden. Där påbörjade min farfar Karl Johan Andersson sitt

stolmakeri år 1891 och där fortsatte min far Josef Andersson i hans fotspår, för att

senare, som sin far, överföra den gamla kunskapen till mig. Karl-Johans bröder Josef och

David Eklund var också stolmakare och bodde i Eklunda, närmaste grannar till

Västerskog.

Även min gammelmorfar Per Jansson var stolmakare med egen verksamhet i Mossbo,

beläget längst nordost ut i Kilgränden på den östra sidan om vägen. Denne började där

sitt hantverk någon gång under 1870-talet och fyra av hans söner, Johan, August,

Magnus och Albert Pettersson fortsatte hans möbelhantverk; Johan, min morfar, med

eget snickeri i Svedbodal, Stärte och Albert med eget snickeri i Kartan.

Per Janssons far, min morfars farfar Jan Andersson, Lilla Laggarbo i Sörgränden, var

även han snickare och arbetade som gårdssnickare på Aspnäs egendom.

Johans tre söner blev alla möbelsnickare och arbetade till en början i snickeriet hemma i

Svedbodal, innan sonen Petrus Pettersson i kompanjonskap med sin farbror Albert

Pettersson tillsammans med denne drev Karta Snickeris möbelverksamhet. Petrus

flyttade emellertid senare från bygden, ävensom hans bror Birger Pettersson, vilken även

denne en tid arbetade på Karta Snickeriverkstad.

Sonen Ture Pettersson fortsatte sin fars möbelhantverk med egen verksamhet i

Svedbodal, under senare år tillsammans med sin son Allan Pettersson, som tillika med

sin far förblev möbelsnickare under hela sitt verksamma liv.

Albert Pettersson drev därefter Karta Snickeriverkstad i egen regi och Karta Verkstad

kom att bli ett viktigt kugghjul för hela snickeriverksamhetens framväxt i Kilgränden.

Albert Petterssons tre söner Gösta, Georg och Rune kom senare att fortsätta det anrika

möbelhantverket i Kartan. Snickarmästare Gösta Pettersson blev den siste av

Kilgrändens verksamma möbelsnickare, då han fram till år 1997, 87 år gammal, bedrev

verksamhet i Karta Snickeri.

Alla vi möbelhantverkare inom familjen och bland mina hantverkskollegor i gränden har

varit yrkesverksamma som möbelsnickare, där ingen av oss bedrivit hantverket som en

bisyssla, utan det blev för oss ett sätt att verka och leva.

Kilgränden blev för mig speciell, då den format mig både som människa och hantverkare,

vilket jag i min tur burit vidare till mina barn, då jag förmedlat dem den gamla

hantverkstradition, som i generationer förts från far till son.

För mig blev möbelsnickeri en självklarhet; det snickrades ju på nästan varje gård och

aldrig anade jag då, vilken kulturskatt som blev mig given. Under min uppväxttid var

gränden en verkligt levande snickarbygd och många är de berättelser och minnen jag bär

med efter de gamla snickarmästarna.

Vid tjugofem års ålder började jag att arbeta tillsammans med min far Josef Andersson i

hans snickeri K.J Anderssons Möbelsnickeri i Västerskog.



Till en början fortsatte vi den stilmöbeltillverkning, som min farfar Karl-Johan Andersson

en gång påbörjat, bl.a. tillverkades stolar i barock, men även den s.k. Lyrstolen i modell

empire. Den gustavianska möbelstilen var dock den mest efterfrågade och bl.a. ingick

Gripsholmsfåtöljer i vår produktion. På grund av vikande lönsamhet på

stilmöbelmodellerna kom vi att övergå till en produktion av specialritade möbler, såsom

exklusiva stolar i både bok och ask, byråar, sängramar m.m, ävensom soff- och

fåtöljstommar för överstoppning, dvs. sittgrupper i klassiska modeller.

1965 flyttade min far och jag vårt möbelsnickeri från Västerskog till en industrilokal

belägen i Dalen, vilket område ligger i den sydligare delen av Kilgränden. Där kom vi att

bli en av de första hyresgästerna i det industrihus, som kommunen lät uppföra inom

området vid mitten av 1960-talet.

År 1966 byggde jag ett nytt bostadshus på Bergsgatan i Ol-Jansområdet och Västerskog

försåldes.

Efter min fars pensionering samma år övertog jag själv verksamheten och fr.o.m. 1968

drevs företaget vidare under firmanamnet Josefssons Snickeri, C.O. Josefsson & Co,

Östervåla.

Jag fortsatte ensam snickeriet på Dalvägen, där jag en tid även gjorde olika

mästarmodeller av soff- och fåtöljstommar till Svenska Tapetserarförbundet.

År 1968 ingick jag äktenskap med Sonja, född Erickson från Sandviken. Vi bosatte oss i

huset på Bergsgatan och där föddes vårt första barn år 1970, sonen Carl Örjan.

I samband med vår flytt från Östervåla år 1972 sålde vi emellertid denna fastighet till nu

framlidne spelmannen Olov Jansson från Hov i Östervåla och dennes hustru,

sjuksköterskan Solvieg Jansson.

Industrilokalen i Dalen övertogs av snickarmästare Elof Lindbloms son, Bertil Lindblom,

Bjurvalla, där denne fortsättningsvis bedrev sin stilmöbeltillverkning, vilken senare

övertogs av hans svärson Henrik Jonsson.

Jag och min familj återvände dock till Östervåla och 1973 köpte vi fastigheten Ricklunda

på Arosvägen av möbelsnickaren Axel Persson och hans hustru Stina. Makarna Persson

bedrev under tidigare år möbelaffär på Ricklunda, Ricklunda Möbelaffär. Dessförinnan

hade Axel Persson arbetat som stilmöbelsnickare hos Svensk Hemslöjd i Östervåla.

I samband med deras köp av grannfastigheten Lindhov flyttade Axel och Stina Persson

över sin möbelförsäljning till den på denna fastighet tidigare uppförda snickeriverkstad

och bosatte sig med familjen i tillhörande bostadshus efter snickarmästare Herbert

Persson.

Snickeriverkstaden på fastigheten Lindhov kom således i framtiden att tjäna som

utställningslokal för Ricklunda Möbelaffär.

På Ricklunda återupptog jag vår gamla hantverkstradition.

Vi restaurerade både bostadshuset och f.d. möbelaffären, vilken vi inredde till

möbelsnickeri. Till snickeridelen gjordes också en utbyggnad, vilken bl.a. kom att

inrymma ytbehandlingsavdelning.

Återigen införskaffades maskiner:



bandsåg från Eskilstuna

bordsfräsmaskin, långhålsborr och borrstämmaskin från Håkanssons Maskinbyrå,

Södertälje

rikthyvel från Bertil Hjalmarsson, Östervåla

planhyvel, cirkelsåg, kantputsmaskin och riktlisthyvel från maskinhandlare Erik

Carlsson, Stockholm

bredbandputs från maskinfirman Malmbergs, Kristinehamn

rundtappmaskin från Ejderstedt & Fröding, Jönköping

kompressor för tryckluft från Biab, Ludvika

sprutbox från Götene

spåncyklon från Östervåla Hemslöjd

På Ricklunda återgick jag att till en början tillverka soff- och fåtöljstommar i klassiska

modeller. De största kunderna fanns i Stockholm, bl.a. inredningsarkitekt Lennart

Nyström med firma Carraboda AB på Styrmansgatan, dit jag även gjorde andra

specialritade möbler, samt inredningsarkitekt Nils-Olov Pettersson med firma

Stilstoppning AB vid Kungsholms torg.

Soff- och fåtöljstommar tillverkade av stolmakare Carl-Olof Josefsson år 1975

till makarna Sjöström på Strandvägen i Stockholm på uppdrag av Firma Stilstoppning, Stockholm.

Foto: Charles Hammarsten



Genom firma Stilstoppning kan nämnas ovanstående intressanta möbelinredning till

advokat Henning Sjöströms våning på Strandvägen i Stockholm. På uppdrag av fru

Sjöström tillverkade jag måttbeställda hörnsoffor i sektioner, samt en fåtölj och soffa

med höga, solfjäderformade ryggar och med chatoser och framsarger klädda i valnöt,

den senare från en bild i tidningen Vouge. Från ett reportage i tidningen ’Hänt i veckan’

är möblerna förevigade på bild.

Soffa med hög, solfjäderformad rygg med chatoser och framsarger klädda i valnöt,

framtagen och tillverkad av stolmakare Carl-Olof Josefsson från en bild ur tidningen

Vouge

Foto: Charles Hammarsten

Då furumöbler kom i ropet under 1970-talet, kom jag att övergå till en tillverkning av

allmogemöbler. En kortare period tillverkade jag en allmogevariant av empirestolen ’Karl-

Johan’ till Bröderna Olsson, våra grannar i Solhallet. Efter hand började jag själv att

designa egna stolar i olika modeller, somliga med handskurna blomornament. Stolarna

presenterades för möbelhandeln och ett samarbete inleddes med bl.a. Fjugesta Möbler i

Västerås, Möbelhuset i Enköping, Möbelcity i Uppsala och Valbo Möbler i Valbo.



Ricklunda tomtmark är avstyckad från Hov i Åby och fastigheten bebyggdes 1929 av

byggherrarna Rick och Edlund, Östervåla.

I samband med att vi satte nya fasader på husen målades byggnaderna om i en vacker

grön nyans med mörkare gröna knutar och vita fönsterbågar och Ricklunda blev därmed

åter ’Gröna Villan’. Husen var omgivna av skyddande träd i norr, där en del av tomten

var naturtomt. På våren var bostadshuset inbäddat av blommande fruktträd och

syrenerna doftade ljuvligt. Om sommaren stod alla nyponrosor i full blom och när hösten

kom gav träden oss sin frukt; äpplen, plommon och körsbär, liksom de svarta och röda

vinbärsbuskarna sina bär.

Ricklunda, Östervåla

Stolmakare Carl Olof Josefssons snickeri och bostad under åren 1973-1983

Här står bostadshuset färdigrenoverat.

Vid Arosvägens nya sträckning togs delar av trädgården bort.





På Ricklunda föddes våra två barn, Torbjörn år 1975 och Marie-Louise år 1977.

För våra tre barn som ’växte upp’ i spånhögarna i snickeriet, blev trä en naturlig del av

vardagen. Tidigt visade de intresse för min snickeriverksamhet och ville hjälpa till med

olika handräckningsmoment. Ofta följde pojkarna med mig på mina leveransresor, som

de tyckte var spännande i sig och så fick de se en glimt av ’stora världen’.

Vi kom med tiden att få ett samarbete med ett marknadsföringsbolag i Söderhamn, där

ytterligare fem hälsingesnickerier ingick. Försäljningsvolymen ökade och vi såg mycket

positivt på samarbetet. Med detta som grund flyttade vi senare från Ricklunda och

fastigheten såldes år 1983 till Enskede Hydraulpatenter & Plåt, vilken firma kom att

inrymmas i vårt f.d. möbelsnickeri.

Fr.o.m. 1983 drevs sedan vårt möbelsnickeri vidare i Bollnäs, där jag numera är bosatt. I

samband med flytt av rörelsen från Västmanlands län till Gävleborgs län drevs företaget

vidare under firmanamnet Stolsnickarn AB, under vilket vårt snickeri arbetade med fyra

anställda möbelsnickare tillika med mig själv och min son Örjan. Tillverkningen bestod

främst av stolar och bord, vilka genom resande försäljare såldes på möbelhandeln inom

Sverige, men även på Norge.

I slutet av 1980-talet deltog jag på Möbelmässan i Älvsjö bl.a. med nedanstående

möbelgrupp.



Stolmakare Carl-Olof Josefsson i sitt möbelsnickeri i Bollnäs

Sonen Örjan Josefsson arbetande vid sin fars sida i familjeföretaget

Foto: Thomas Fahlander



Här i Bollnäs förblev jag yrkesverksam möbelhantverkare fram till 1995, då jag på grund

av min hjärtsjukdom nödgades avsluta min produktiva tid som egen företagare.

Men född möbelsnickare blev längtan efter trähantverket för stor och sysslolösheten för

betungande, varför vi köpte ett mindre hälsingehus, Locksgården strax utanför Alfta.

På Locksgården väntade mig många års renoveringsarbete. Med varsam hand pågick en

restaurering praktiskt taget alla år vi var bosatta där. Här gällde det ju att försöka bevara

den ursprungliga miljön och samtidigt få en bostad anpassad efter vår tids behov.

Väggmålning på Locksgården

Allmogestol Hans Ers framtagen av Carl-Olof Josefsson efter en äldre förlaga från Alftabygden



Den gamla ladugården inredde jag till möbelsnickeri och där kom jag att återgå till en

tillverkning av stilstolar och bedrev där min snickarutövning i den skala, som vårt gamla

möbelhantverk en gång på tidigt 1890-tal påbörjades av min farfar Karl Johan Andersson

i Västerskog.

Snickeriverkstaden på Locksgården i Alfta Foto: Carl-Olof Josefsson

Vitrinskåp designat och tillverkat av Carl-Olof Josefsson och sonen Torbjörn Josefsson



Stolmakare Carl-Olof Josefsson och sonen Torbjörn Josefsson i möbelsnickeriet på

Locksgården

Efter min pensionering har jag med en Kilgrändssnickares hantverkarglädje hållit mitt

yrke vid liv och jag har alltid känt mig privilegierad, när mina händer får skapa och forma

tills träets linjer och samspel förnöjer och ett föremål av bestående värde föds.

Med glädje kan jag dock konstatera att den möbelsnickartradition, som i generationer

gått i arv från far till son, även väckt ett intresse hos mina barn.

Vår äldsta son Örjan gick gymnasieskolans träutbildning i Bollnäs, vilken han

kompletterade med ytterligare ett års möbelsnickeriutbildning, även den på gymnasiet

där. Efter studentexamen i Bollnäs genomgick Örjan en ettårig utbildning som

träbildhuggare i Tibro, varefter han anställdes i vårt företag och blev min medarbetare

under fem år, varefter han drev eget möbelsnickeri med sju man anställda fram till 1996.

Därefter återupptog Örjan sina studier vid Luleå tekniska universitets utbildning i Ljusdal,

där han vidareutbildade sig till europaingenjör inom träsektorn. Idag arbetar han med

produktutveckling inom ett större möbelproducerande företag i Ovanåkers kommun i

Hälsingland.



Jag kan med stolthet notera, att även han ärvt sitt goda handlag för trähantverket, då

han visat stor yrkesskicklighet och fin känsla för träets formgivning. Vi fick några fina

yrkesår tillsammans med många gemensamma snickarminnen.

Andra lokala företag har anlitat Örjan när det gäller bildhuggeriarbeten och utformningar

i trä. Bl.a. har han skurit ornamenteringsarbeten till ett snickeri, vilka är tillverkare av

dörrar i allmogestil och av gammal tradition är somliga av dem försedda med en

utskuren rosdekor. Till Voxna Kyrka har han tillverkat svarvade golvljusstakar i trä och

till Mattsmyra kapell har han bidragit med en mönsterskuren ambón.

Foto: Daniel Nilsson



Torbjörn, vår andre son, har efter studentexamen vid gymnasiets naturlinje i Bollnäs läst

vidare till biolog vid Uppsala och Umeå universitet. Dessförinnan genomgick han en

ettårig utbildning vid Bäckedals Folkhögskola i Sveg, där han för övrigt studerade

gammal kultur och gammalt hantverk både inom trä och smide.

Efter en fil. doktor examen inom ekologi vid Umeå Lantbruksuniversitet bedriver han

numera forskning inom skogshistoria vid Institutionen för ekologi, miljö och

geovetenskap vid Umeå universitet, samt vid Institutet för naturförvaltning vid

Universitetet för miljö- och biovetenskap i Ås, Norge.

Han har dock många strängar på sin lyra och är konstnärligt begåvad med känsla för

former och linjer. Det gamla stolmakaryrket ligger honom varmt om hjärtat och då han

är mycket mån om bevarandet av vårt hantverkskunnande, har han under sina ferier

gått i lära hos mig.

Torbjörn Josefsson vid bildhuggarbänken i möbelsnickeriet på Locksgården




Även vårt tredje barn, vår dotter Marie-Louise, är konstnärligt begåvad och har ärvt

förmågan att forma med sina händer. Efter studentexamen vid det estetiska programmet

vid Bollnäs gymnasium har hon vidareutbildat sig på Ålsta Folkhögskola i Fränsta, där

hon studerat fritt måleri.

Efter en tid som kontorist vid ett fönstertillverkande företag i Ovanåker studerar hon idag

till mellanstadielärare med inriktning på bild vid Högskolan Dalarna i Falun.

På sin fritid ägnar hon sig dock åt dekormåleri och har bl.a. utsmyckat några förskolor på

orten.

Marie-Louise Olofsdotter dekorerar dopgåva




Bildhuggare Carl Olof Josefsson

Foto: Örjan Josefsson

Detaljbild av bildhuggeriarbete till gustaviansk druvstol



Vårt hälsingehus låg nära den bygd, varifrån min hustrus morssläkt härstammar och

bygden har alltid känts oss nära.

Locksgården, som andades åldrad tid, blev för mig en inspirationskälla i mitt formspråk

och där kom jag att specialisera mig på bildhuggeri. Här har man av tradition utsmyckat

sina dörrar med bildhuggeriarbeten och det blev en hel del ’Alfta-rosor’ skapade av mina

händer.

I den lilla bildhuggarateljén rådde lugn och tystnad och ur tystnaden föddes många

tankar, som ofta vandrade till min egen hembygd.

En vinterdag, året var 1998, och den första snön hade just klätt marken med sitt tunna

vita täcke. Utanför fönstret stod de höga lönnarna längs uppfarten inte nakna längre och

rimfrostrosor hade klätt fönsterrutorna i snickeriet. Allt var stilla. Tystnaden bröts av att

min hustru kom hem med ett nytt föremål till huset med följande ordstäv:

”Ett hantverksföremål är inte bara form och funktion. Det är först och främst

mänsklig tid som sparats undan den tomhet vårt liv rinner ut i. Inför sitt verk kan

människan säga: Detta är min tid, detta är jag. På annat sätt finns jag inte till för mig

själv”.

Tagen av stundens sällsamma allvar slog vi oss ner bland spånorna och kom båda att

tänka tillbaka på tiden i Östervåla. De år som gått tycktes oss båda nära, men ändå långt

borta. Det var då idén föddes att min bakgrund som hantverkare och uppväxttid hos

snickarna i Kilgränden borde komma på pränt, som ett minne för kommande

generationer.

Och idén sattes i verket, där den berättande är jag, hantverkaren, och den skrivande min

hustru. Tillsammans gläntade vi på svunna tiders dörr och låt oss nu stiga in i min

hembygds gränd och fortsätta tillbakablickarna hos Kilgrändssnickarna i Östervåla.

Sonja Josefsson

Documents

KILGRÄNDEN I ÖSTERVÅLA De gamla stolmakarnas … också blev mera mottaglig för förändringar. I de större städerna runt hembygden fick man också avsättning för sina slöjdprodukter,