Kulturen – en viktig bestämningsfaktor för folkhälsan och halsa/kulturen... · Rapport nr 2003:28 Kulturen – en viktig bestämningsfaktor för folkhälsan Dokumentation från

www.fhi.se Rapport nr 2003:28

Kulturen – en viktig

bestämningsfaktor för folkhälsan

Dokumentation från en hearing om kultur och hälsa

på Medelhavsmuseet i Stockholm den 29 januari 2003

KULTUREN – EN V I KT IG BESTÄMN INGSFAKTOR FÖR FOLKHÄLSAN

© STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT 2003:28 ISSN: 1651-8624 ISBN: 91-7257-216-7 REDAKTÖR: REGINA WINZER DOKUMENTATÖR: CAMILLA NYBERG

STATENS FOLKHÄLSO INST I TUT

2

I regeringens proposition Mål för Folkhälsan nämns särskilt betydelsen

av att ekonomiskt och socialt utsatta personer ges möjlighet till kulturell

delaktighet. Vidare poängteras vikten av att barn och ungdomar kan delta

i kulturlivet och få ett eget utrymme för kreativitet och eget skapande.

För att ge Statens folkhälsoinstitut (FHI) vägledning i det fortsatta arbetet

med kultur och hälsa anordnades en intern hearing med experter på området.

Under hearingen presenterades forskning om sambandet mellan kultur och

folkhälsa samt exempel på hälsofrämjande kulturverksamheter.

Hearingen hölls den 29 januari 2003 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Här

följer en dokumentation från detta seminarium.



3

Innehåll

INNEHÅLL .................................................................................................3

INLEDNING ................................................................................................4

Syftet med dagens hearing ...........................................................................4

FHI har ställt tre övergripande frågor till de inbjudna forskarna och sakkunniga ......4

ETT HUMANVETENSKAPLIGT PERSPEKTIV PÅ KULTUR OCH HÄLSA............................6

Kultur – hälsa genom Statens folkhälsoinstitut: Satsning på de sköna konsterna

eller på livsmiljön?.................................................................................6

Frånvaro av kultur .....................................................................................6

ETT PSYKOBIOLOGISKT OCH EPIDEMIOLOGISKT PERSPEKTIV................................. 10

Den känslomässiga hjärnan ........................................................................ 11

Deltagande i kulturlivet och hälsa................................................................ 12

GIM – METOD OCH PRAKTISK ÖVNING ............................................................. 14

Applikationer av GIM i skolan och på arbetsplatser.......................................... 16

Befintliga utbildningsinsatser på KMH........................................................... 16

HÄLSOFRÄMJANDE KULTURPROJEKT I ESKILSTUNA............................................ 17

KOMMUNFÖRBUNDETS SYN PÅ SAMBANDET MELLAN KULTUR OCH HÄLSA ................ 19

KULTURRÅDETS SYN PÅ KULTUR OCH HÄLSA ................................................... 21

SLUTKOMMENTAR: HUR GÅR VI VIDARE? ......................................................... 23

BILAGA - PROGRAM . . ................................................................................ 24



4

Inledning

Gunnar Ågren, generaldirektör för Statens folkhälsoinstitut (FHI), och Marianne Granath, chef för enheten för demokrati och hälsa inom institutet, hälsade alla välkomna till hearingen. Regina Winzer, handläggare på FHI, presenterade kort dagens program och bakgrunden till institutets arbete med kultur och hälsa. Enheten för demokrati och hälsa driver ett utvecklingsarbete med inriktning på detta område. Dels har enheten tagit initiativ till en tvärvetenskaplig kunskapssammanställning avseende forskning om kultur ur ett folk-hälsoperspektiv, dels kommer olika konferenser och seminarier med olika nordiska sam-arbetspartners att genomföras. På Folkhälsostämman i mars ges två seminarier, som speglar forskningsläget, visar på hur man arbetar med frågan i Norge samt hur Eskils-tuna kommun integrerat kulturarbetet i sina verksamheter. I oktober 2003 arrangeras en nationell konferens på temat kultur för hälsa i Haninge kulturhus. Detta är ett samarran-gemang mellan Stockholms läns landsting, FHI, den nationella folkhälsoföreningen Forum folkhälsa och Haninge kommun. För övrigt samverkar FHI med Statens kulturråd och Svenska Kommunförbundet i frågan.

Syftet med dagens hearing är att

– skapa förståelse och acceptans för kultur i olika former som en bestämningsfaktor för hälsan

– visa på evidens för kultur som bestämningsfaktor för hälsa – ge förutsättningar för att kultur och hälsa genomsyrar institutets arbete – utveckla en strategi för hur institutet med hjälp av kultur kan samverka med andra

myndigheter, organisationer, kommuner och landsting att bedriva ett hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete

– utröna vilken forskning som behöver stödjas eller initieras.

FHI har ställt tre övergripande frågor till de inbjudna forskarna och sakkunniga:

1. Hur ser du på sambandet mellan kultur och hälsa från ett folkhälsoperspektiv? 2. Hur kan kulturen bidra till att minska ojämlikhet i hälsa? 3. Hur kan kunskap om kultur som frisk- och skyddsfaktor omsättas till

folkhälsoarbete? Camilla Nyberg, utredare, samhälls- och kulturvetare, som på uppdrag av FHI samman-ställt forskning inom området kultur och hälsa, redogjorde kort för uppdraget. Inrikt-ningen på ”skanningen” är forskning och verksamhet som avser kultur ur ett brett folk-hälsoperspektiv, det vill säga hur kultur i vid bemärkelse kan vara hälsofrämjande för den enskilda individen. Kultur inom vården belyses endast kort. Ett särskilt fokus i



5

översikten är kulturens betydelse för barns och ungdomars utveckling. Sammanställ-ningen kommer att utgöra en uppdatering av Nationella folkhälsokommitténs arbete samt ge exempel på verksamheter som integrerar kultur i sitt (folk-)hälsoarbete.



6

Ett humanvetenskapligt perspektiv på kultur och hälsa

Johan Cullberg, författare, professor i psykiatri, samhällsmedicin, Stockholms läns landsting

Kultur – hälsa genom Statens folkhälsoinstitut: Satsning på de sköna konsterna eller på livsmiljön?

Johan Cullberg hänvisar inledningsvis till ett antal viktiga konstnärliga verk, exempelvis Gustaf Frödings Stänk och flikar (1896), och han menar att dessa knappast kan anses ha bidragit till den kulturella publikens hälsa eftersom de fick många människors blodtryck att gå i höjden. Medicinskt var läseffekterna alltså inte goda överlag. Med denna ut-gångspunkt hävdar Cullberg att kulturen som hälsofaktor är ganska tveksam och svår att evidensvärdera. – Det är klart att vi finner en god effekt av att delta i körsång eller se en impressionistisk konstutställning. Konst som är lättbegriplig stimulerar såväl vårt behov av skönhet som vårt behov av ett socialt sammanhang. Vi kan anta att den här konstarten har en god effekt för hälsan medan många reagerar annorlunda på avantgardistisk konst. Vi måste räkna med att det finns en konst som är en kulturens narr, som är baksidan av ”den goda smaken”. Vi har Wallenbergmonumentet som fortsatt väcker stor ilska, Ecce homo-utställningen som höll på att kosta ärkebiskopen hans jobb. Är det mentalhygieniskt nyttig kultur? Säkert inte för alla. Vilken kultur bör stödjas och av vilka syften? Det är riskabelt att försöka bevisa vad som är nyttigt. En försiktighet bör tillämpas så att vi inte enbart får en ”s-märkt konst”, en skön och behaglig konst. Myndigheter gör klokt i att vara försiktiga när det gäller att med nyttoaspekter avgöra vilken konst som ska stödjas.

Frånvaro av kultur

– Det finns en kultur i vidare bemärkelse, som inte har att göra med de sköna konsterna utan med vår livsmiljö. Några områden som jag kommit i närmare beröring med under mitt kliniska arbete liksom i forskning är följande: Forskning i underprivilegierade bostadsområden finner ofta en kulturbrist. Dessa områ-den är ofta snabbt uppbyggda förorter som pressats fram av behovet av arbetskraftom-flyttningar. Vi vet att den psykiska ohälsan är högre där än på andra håll. I vissa av dessa områden lider 30 procent av den vuxna befolkningen av psykisk ohälsa. Den psy-kiska ohälsan kan bland annat förklaras med att det är engenerationsområden med många ensamstående föräldrar, invandrare samt med så kallade problemfamiljer, något som bidrar till att det råder en låg nätverksutveckling. Den sociala servicen är på efterkälken. Ofta ser vi en så kallad creaming off, det vill säga de resursstarka flyttar



7

därifrån. Många söker socialhjälp och psykisk vård, självmordsfrekvensen är hög och en stor andel av ungdomarna använder droger etc. I vårdmiljöer för psykiskt sjuka och handikappade, liksom i en stor del av äldrevården, möter vi också omgivningar som har motsvarande torftighet, är lågprioriterade och har bristande personell kontinuitet. Här finner vi ett ökat behov av medicinsk behandling, receptförskrivningen ökar etc. I områden eller miljöer där människors historia inte upp-märksammas, förtydligas eller efterfrågas, försvagas deras identitet med följd att de lättare faller offer för depressiva känslor eller upplevelser av meningslöshet. Dessa sam-band är klart belagda, exempelvis fungerar läkningen långsammare efter såväl somatiska som psykologiska skador och påfrestningar. Vissa skolor och skolmiljöer, särskilt i lågprivilegierade områden, präglas av en kultur-fattigdom och bristande estetik. Resultatet blir stökighet, hög ljudnivå, sämre inlärning, hög nivå av skolk, mobbning och liknande. Detta får konsekvenser som liknar de ovan beskrivna. Hoppet sänks starkt hos barnen men även hos personalen som arbetar där. En bristande professionell självkänsla utmärker inte sällan denna personal. Vad är frånvaro av kultur? • Bristande möjlighet till samtal och gemensamma aktiviteter • Bristande anknytning till individernas och traktens historia • Bristande stöd för ”stoltheten att vara människa” – Att stödja kulturyttringar i snävare mening är, som jag förstår det, den generella kulturpolitikens ansvar och alltså inte en primär uppgift för folkhälsoinstitutet. Kultur-politiken i bred mening däremot, innebär att bevaka hur samhället tillvaratar sin uppgift att ge strukturella möjligheter och platser där människor kan se anknytningen till sin individuella och samhälleliga historia. Det ger möjligheter att förstå sig själv och sitt samhälle. I sociala bristområden är det svårigheten att förstå och tolka vad som händer med en själv och det egna sammanhanget som blir påtaglig. I sådana områden där det råder kulturbrist har Statens folkhälsoinstitut en uppgift att peka på människors behov av att ta del av kultur och historia och öka sitt hopp genom kulturella och andliga uttryck.



8

Agnes Nobel, författare, docent i pedagogik, universitetslektor i kulturpedagogik vid Högskolan i Gävle, psykolog

Agnes Nobel berättar inledningsvis om olika erfarenheter av kulturens roll inom de arbetsområden hon verkat i. Hon utbildade sig först till psykolog, men har i huvudsak forskat inom och arbetat med pedagogik. Som psykolog arbetade hon med barn och ungdomar och upptäckte vilken kompetens barnen hade vad gäller språk, koncentration, inlevelse med mera, när de fick uttrycka sig fritt och kreativt, till exempel genom att leka, måla och samtala. – Vad var det som gjorde att de blev så kreativa? Då en vuxen lyssnade och deltog i det de hade inombords och detta uttrycktes kreativt kände de sig sedda och bekräftade, blockeringar släppte och de vågade delta fullt ut. Nobel har sedan forskat kring barns lärande genom skapande. I frågan om konsten och vetenskapen, menar Agnes Nobel att det avgörande är synen på kunskap. Konsten och humanistisk vetenskap kan sägas bidra med kunskap om mänsklig utveckling i form av förståelse för svårpreciserade kvaliteter och komplexa sammanhang. Nobel har länge studerat och problematiserat relationen mellan konst och vetenskap. Hon menar bland annat att balansen mellan människan och tekniken blir allt skörare och att bryggan mellan de två kulturerna; naturvetenskap och teknik å ena sidan och konst och humaniora å andra sidan behöver förstärkas. De olika kunskapsformerna existerar parallellt, men med en bristande balans och komplementaritet. – I dag dominerar fortfarande den mekanistiska världsbilden som fysikerna redan kring 1910 började se begränsningarna med, hävdar Nobel. Det är problematiskt eftersom människan inte enbart är en mekanism utan något mer och det är i detta sammanhang som konsten har en roll. Naturvetenskapen har genom specialisering kommit fram till fantastiska, tekniskt tillämpbara resultat som vi fascineras av i så hög grad att vi inte tillräckligt allsidigt kritiskt gett oss tid att reflektera över den allt snabbare teknik-utvecklingens konsekvenser för människa och natur i ett vidare och mer kvalitetsmässigt och meningsbärande sammanhang. Den naturvetenskapliga vetenskapssynen har fått högsta status och därmed blir helhetsanalysen lidande. Olika åtskilda fakultetskulturer utvecklas och vi får svårigheter att arbeta tvärvetenskapligt och över revirgränser. – Konsten går inte att entydigt definiera – det ligger i sakens natur. Därmed blir den svår att fånga i vetenskapliga termer. Kulturen och konsten hamnar då lätt i bakvattnet på grund av att såväl dagens forskare som politiker har svårt att handla utan att ha tillgång till sådant som vetenskapligt kan bevisas. Nobel hänvisade här till egna tidigare erfarenheter också av sjukvårdspolitik i Uppsala. Hon erfor då hur svårt psykiatrin och den psykologiska människokunskapen och omsorgen hade att hävda sig i både vetenskapliga och politiska sammanhang där det medicinskt tekniska forsknings- och utvecklingstänkandet stod i centrum och den mer humanistiskt kvalitativa omsorgen kom i andra hand. – Optimismen inför tekniska lösningar på alla våra problem är stor. Teknikutvecklingen accelererar och driver upp tempot, men vad människan behöver och klarar av härvidlag får eller vill vi inte reflektera tillräckligt över. Vilka allvarliga, inte minst ekonomiska,



9

konsekvenser detta fått kan vi i dag skönja på en mängd olika områden i Sverige. Häri ligger även en del av orsaken till att såväl forskning som arbetsliv i dag står så handfallna inför den ohälsa som nu blivit ett stort problem i Sverige, tror Nobel. Det talas vitt och brett om behovet av kunskap i vårt så kallade kunskapssamhälle men alltför lite om vilken kunskap vi behöver mer av i ett framtidsperspektiv. Här är många gånger ungdomarna mer öppna för annorlunda tankar och visioner än äldre och ofta högutbildade beslutsfattare, som är mer fast förankrade i våra utbildningstraditioner. – Vi frågar oss varför inte ungdomar i dag söker sig till teknikutbildning i den utsträck-ning som samhället och vårt högteknologiskt inriktade näringsliv vill. En del av svaret kan vara att många ungdomar, inte minst flickor och kvinnor, efterlyser en undervisning och ett arbetsliv som mera sätter in tekniken i ett vidare sammanhang och där huma-nistiska och mer praktiskt estetiska perspektiv tillmäts en högre och mer jämbördig status. Många människor känner i dag att de inte får gehör för sådana åsikter och arbetssätt. Vi förstår att små barn behöver leka och uttrycka sig, men ju högre upp vi kommer i utbildningssystemet desto mindre utrymme ges för upplevelse och gestaltande. Även äldre söker upplevelse, konkretion och helhet för att få en känsla av sammanhang och mening med inlärningen. Universiteten behöver se dessa problem. Glädjande nog har under senare år ett stort intresse för vetenskap och konst kommit till uttryck i forskarvärlden. Men problemen är många innan detta kan få reell betydelse för ungdomarna längre ner i utbildningssystemet eller i lärarutbildningen. I dag finns emel-lertid snarare en risk, som inte tillräckligt uppmärksammats, att förhållandena härvidlag kan bli än svårare att handskas med när lärarutbildningarna nu fått än starkare krav på att all undervisning ska ske på traditionell vetenskaplig grund. Avslutningsvis hänvisar Nobel till FN/UNESCO-rapporten Vår skapande mångfald som utarbetats av Världskommissionen för Kultur och utveckling. Den tar upp aspekter av stor betydelse när det gäller en framtida utveckling i dessa hänseenden. Man framhåller här komplexiteten i de problem som världen i dag står inför och menar att dessa inte låter sig lösas med det tekniktänkande eller ekonomiska tänkande som nu dominerar. Många av de stora utvecklingsprojekt som FN/UNESCO arbetat med sägs ofta ha miss-lyckats på grund av den mänskliga faktorn. Man vill med denna rapport få till stånd en diskussion där man går djupare i analysen för att finna nya strategier och utveck-lingsvägar och då hamnar man i kulturen, konsten och humaniora. Det nya och utma-nande i denna världskommissions arbete är att kulturen av dem lyfts fram som centralt perspektiv för utveckling. Slutkapitlet ägnas åt framtida forskningsbehov. Man framhåller tanken att kulturen inte som nu bör vara en sektor för sig i utvecklings-tänkandet, utan bör vara överordnad övriga samhällssektorer och inte minst det ekono-miska tänkandet. Andemeningen i denna rapport är av central betydelse när det gäller att komma närmare en förståelse av de mest akuta folkhälsoproblemen och sjukskriv-ningarna i dagens Sverige, tror Agnes Nobel.



10

Ett psykobiologiskt och epidemiologiskt perspektiv

Töres Theorell, professor, Institutet för Psykosocial Medicin, Karolinska Institutet

Töres Theorell inleder med att bekräfta det som Agnes Nobel framfört och påpekar hur svårt det är att beviljas ekonomiskt stöd för den här typen av arbete. Att överbrygga dessa världar är inte lätt. För att besvara frågan om hur kulturen kan bidra till att minska ojämlikhet i hälsa kan man först konstatera följande: • 41 procent av alla barn i åldrarna 3–8 år vars föräldrar enbart har utbildning på

folkskole-/grundskolenivå hade under år 1996 besökt något musikevenemang. Motsvarande siffra för barn till föräldrar med eftergymnasial utbildning var 70 procent.

• Motsvarande tal för teaterbesök var 60 respektive 85 procent och storleksförhållan-dena i stort samma för besök på museer, bio och bibliotek.

– Det är alltså så att redan hos barn är skillnaden stor när det gäller vilket kulturutbud man får. Föräldrarnas utbildningsbakgrund är avgörande. Vilken kultur är då bra för hälsan? Grundläggande teoribildning för barns utveckling visar att kultur kan ge hjälp att tolka och särskilja känslor, det vill säga förstå det emotionella livet. I processen av emotionell utveckling är kultur ett viktigt inslag. Kulturen förstärker processen att förstå, tolka vad det är för känsla, till exempel att det är skillnad på att vara ledsen och arg. När vi förstår våra egna känslor medför det att vi förstår andra bättre, vilket i sin tur gör att vi fungerar bättre i ett socialt sammanhang. – En studie från Schweiz om barn och musik (Spychiger 1999) har visat positiva resultat då barn fått ökad musikundervisning. Det är en kontrollerad studie med slumpmässigt urval där en försöksgrupp och en kontrollgrupp deltagit. Försöksgruppen fick utökad musikverksamhet, det vill säga något mer än vanligt, och dessutom musikundervisning inriktad på att klassen skulle samarbeta i musicerande eller sång. Kontrollgruppen fick samma musikundervisning som tidigare. Undersökningsgruppen presterade lika bra resultat i matematik och språk, trots att de undervisades färre timmar i dessa ämnen än kontrollgruppen. – I Stockholm genomförs just nu en liknande studie. Man vill studera om ökad musik medför förbättrad social förmåga. I studien försöker man också genom mätningar av känslomässiga värden ta reda på om barnen i musikgruppen blir mindre stressade. Forskargruppen följer även parallellt barn som får ökad datorundervisning och ser vad som händer med dem. – Det går inte att helt särskilja de olika komponenterna (den konstnärliga upplevelsen eller det sociala sammanhanget) i den här typen av studier. Bild, drama, musik är något man upplever och utför i ett socialt sammanhang och den sociala komponenten är i hög



11

grad integrerad i helheten. Vi kan inte veta om det är den konstnärliga upplevelsen i sig eller det sammanhang och den relation den utspelar sig i som är avgörande. Körsång är till exempel en mycket social verksamhet. Psykologen William Benzon menar att musik är en metod att koppla hjärnor till varandra. Upplevelser av depersonalisering förklarar han med att hjärnorna i någon mening är kopplade till varandra vid sång och musice-rande. Genom historien har musiken haft ett överlevnadsvärde, eftersom dess funktion varit att stödja gruppgemenskap då man bevakat gruppens djur eller härd mot faror. – Ett stort antal studier visar omedelbara effekter av musikupplevelser, olika sinnestill-stånd förstärks. Dessa emotionella sinnestillstånd motsvarar även fysiologiska effekter i exempelvis hormonsystemet. Det finns få studier genomförda på de långsiktiga effek-terna av musik eller annan kultur, en trend som dock håller på att brytas. Det finns några studier av musikterapiformen GIM (Guided Imagery and Music) som visat mer bestående effekter bland annat på kortisolvärden. Vi vet att långtidseffekter av påfrest-ningar är annorlunda än korttidseffekter och kan ge försämrad: • förmåga att mobilisera energi • förmåga att regenerera, reparera och återställa anabolsim. – I en studie som vi genomfört visade det sig att oxytocinkoncentration i blod visade en statistiskt säkerställd ökning från före sånglektion till efter denna.

Den känslomässiga hjärnan

– Med hjälp av kulturella upplevelser kan vi komma runt verbala barriärer och de reaktioner som styrs av vårt förnuft. Kulturupplevelsen kan i viss bemärkelse ha en överraskningseffekt som stimulerar de delar av hjärnan som styr känslolivet – The Emotional Brain (Le Doux 1998). Dessa överraskningseffekter kan i sin tur medföra att man börjar tänka i nya banor.



12

Lars-Olov Bygren, professor emeritus i socialmedicin, Umeå universitet

Bygren inledde med frågan om våra stora skillnader i överlevnad och hälsa mellan socialgrupper. Socialmedicinen har bara till en del kommit fram till en förståelse av vad som ligger bakom de skillnaderna. Materiella förhållanden förklarar mycket, inte bara ekonomiska förhållanden utan arbetet, arbetsresorna, familjernas inbördes problem, barnpassning, skolproblem, bostadsproblem etc. Till förståelsen kan också läggas de kända skillnaderna i hjälpsökandet från sjukvården och sociala organ. Det kan ses som en form av hälsobeteende. Ett andra sådant beteende gäller sjukdomsundvikande genom vaccinationer och undvikande av sjukdomsframkallande njutningsmedel. En tredje form av hälsobeteende är att öka sin allmänna motståndskraft genom fysisk aktivitet och varierad kost. En fjärde dimension är riskbeteende i olika miljöer. De tre förstnämnda dimensionerna av hälsobeteende är de viktiga för folkhälsoarbetet. – Hälsobeteendet skiljer sig mellan socialgrupperna och förklarar en del av skillnaderna i överlevnad och hälsa, dock inte alls till så stor del som vi har trott. I en uppmärk-sammad studie kunde man förklara högst en sjundedel av socialgruppsskillnaden med skillnader i de här hälsobeteendena. – Det är här som frågan om stimulansen av deltagande i kulturlivet blir intressant för att förklara en del av socialgruppsskillnaderna. Få beteenden skiljer sig nämligen så mycket mellan kort- och långtidsutbildade som just deltagandet i kulturlivet. Skulle ett ökat kulturdeltagande kunna bli den hävstång som minskar hälsoskillnaderna mellan social-grupper?

Deltagande i kulturlivet och hälsa

– Förmågan att läsa och skriva har en hälsobringande effekt. Det är sedan gammalt visat i utvecklingsländerna. Alfabetiseringen och vattentillgången är avgörande för befolk-ningens hälsa i de här länderna. Om det har så stor betydelse här kanske också ”dosen” av läsning skulle ha det i vårt land. Det var den enkla tanken bakom våra befolknings-studier i frågan om deltagande i kulturlivet. Det visade sig också i ett experiment med konststimulering som Töres Theorell och Britt-Maj Wikström genomfört, att det gav positiva effekter på en rad hälsodeterminanter. Experimenten är viktiga för att man ska tro på ett orsakssamband mellan kulturdeltagande och hälsa. Befolkningsstudierna ger oss en uppfattning om hur allvarlig frågan är för folkhälosarbetet. – Våra befolkningsstudier baseras på Undersökningen av Levnadsförhållanden, ULF, vid SCB och en undersökning av rehabiliteringsbehovet, Rebus. Fritidsaktiviteter bland stora urvalsgrupper i befolkningen har följts upp med avseende på dödlighet och upp-levd hälsa. Under nio år följdes hälsan upp med hänsyn till hur mycket de undersökta musicerade, läste respektive gick på kulturella evenemang. Det sistnämnda åtföljdes av lägre dödlighet och bättre upplevd hälsa. En del av detta kunde förklaras av bakgrunds-faktorer som ålder och kön, motion, långvarig sjukdom, långtidsutbildning, hög inkomst, bra socialt nätverk. När dessa faktorer räknats bort visade sig deltagande i kulturella evenemang fortfarande skydda överlevande och upplevd hälsa. I en längre uppföljning visade sig skyddet särskilt gälla besökare på bio, konserter, museer och gallerier.



13

– Vad händer om man ändrar sig? Genom en återundersökning av samma individer med åtta års mellanrum framkom det att skyddet verkade gälla dem som vid båda tillfällena deltog aktivt i kulturlivet, men också dem som ökat sitt deltagande. Det tolkar vi så att det aldrig är för sent att börja, men att det samtidigt är en färskvara. – Kan ett vidgat deltagande i kulturlivet, så att alla grupper i samhället får del av den stimulansen, höja befolkningens hälsa? Här finns en uppgift som kräver samarbete mellan politikområden, främst hälsosektorn och kultursektorn.



14

GIM – metod och praktisk övning

Dag Körlin, överläkare i psykiatri, Jakobsberg Karolinska psykiatriska öppenvård, doktorand vid Karolinska Institutet, legitimerad psykotera-peut, auktoriserad terapeut och lärare i GIM.

Körlin har vid Spektrum, enheten för traumarelaterade störningar vid Jakobsbergs sjukhus, utvecklat behandlingsformer som bygger på en syntes av det naturveten-skapliga och humanvetenskapliga perspektivet. Vid Spektrum arbetar man med konst-närliga terapier i grupp. I de fall obearbetade trauman finns bakom psykiska problem hos patienter kan de konstnärliga metoderna vara en väg att komma åt och ta sig fram i bearbetningsprocessen. En metod som används är Guided Imagery and Music (GIM). – Arbetet med förändrade medvetandetillstånd, inre bilder och musik har en lång historia i människans kultur. GIM utvecklades i början av 1970-talet av den amerikan-ska musikterapeuten Helen Bonny, som en metod för personlig och andlig utveckling. Det är en väldokumenterad metod (432 referenser), med flera kontrollerade studier, som sker utifrån en genomtänkt teori om musik, upplevelse och symbolbildning. Metoden, som kräver klinisk erfarenhet, erbjuder en processorienterad teori om möjligheter och risker med musiklyssning. GIM som modell för musikalisk stimulans av hälsa innebär alltså mer än att bara sätta på lite musik. – Individuell GIM går till så att terapeuten efter ett inledande undersökande samtal väljer avslappning, inre startbild och musik. När klienten i det förändrade medvetande-tillståndet möter musiken, uppstår inre bilder och andra sinnesförnimmelser, minnen och känslor. Dessa upplevelser bildar ofta en symbolisk berättelse med början, mittfas och slut. Musikfasen varar 10–50 minuter, då terapeuten har en stödjande, icke styrande fort-löpande dialog om upplevelsen med klienten. Därefter sker en konstnärlig gestaltning, vanligen med bildskapande, följt av en verbal integration. GIM i grupp sker genom att gruppdeltagarna tillsammans i tysthet lyssnar på musik. Dialogen sker i efterhand, van-ligen utifrån de bilder deltagarna målat. – Den musik som används i GIM är klassisk musik, det vill säga barock, klassicism, romantik, impressionism och senromantik. Musiken bör vara mångtydig och stimulera fantasin, samtidigt som den innehåller ett hållande element. Detta gör att modern musik sällan fungerar. GIM är ursprungligen en metod för självförverkligande som har direkta beröringspunkter med faktorer som kan vara av vikt för hälsa, exempelvis: • Neurobiologiska rön om betydelsen för den växande hjärnans utveckling (och fak-

tiskt också struktur) genom dialog och berättande som utvecklas till så kallat själv-biografiskt minne.

• Betydelsen av att skolbarn får utveckla den kreativa, symboliska, emotionellt meningsskapande förmågan vid sidan av den logiska och analytiska. Detta hjälper barn att skapa mening med tillvaron och utvecklar det självbiografiska minnet.



15

• Det musiska förspråkliga samtalet mellan barn och vårdnadshavare som främjande av känsloutveckling, prosodi (språkmelodi) och symbolisering. Två element är sannolikt viktiga: dels det lugna repetitiva hållandet, som i vaggsång för det söm-niga barnet, dels det improvisatoriska elementet för det nyfiket–aktiva barnet. Det förspråkliga samtalet har i mor–barnobservationer visats utgå från en grundton, där det också slutar. Det har också en musikalisk så kallad A-B-A form med början, kontrasterande tema följt av återvändande till ursprungstemat. Musiken och sången har även vid vuxnas musicerande beskrivits som ett medium för hjärnor att kopplas till varandra.

• Att ”akustisk perception” kan stimulera barns kommunikativa utveckling och före-bygga läs- och skrivsvårigheter.

• Inre hälsobefrämjande faktorer och resurser som skyddsfaktorer för sjukdom. I GIM blir inte sällan psykologiska resurser direkt synbara i den inre bildupplevelsen. Där förekommer minnen av goda relationer, inre ”hjälpare” och upplevelser av näring, skydd, rörelse, läkande och energi.

• Den existentiella och andliga dimensionen hos människan ges utrymme för att hantera tillvarons svåra och viktiga händelser. För att förstå dessa dimensioner blir Jungs psykologi ett naturligt komplement. Det omedvetna ses hos Jung, liksom i arbetet med GIM, som resursrikt och värdefullt.

• Samband mellan musikupplevelser via GIM och sänkning av stresshormonet korti-sol hos friska personer och sänkt blodtryck hos hypertoniker.

• Samband mellan konstupplevelser, imaginationer och förbättrad hälsa hos gamla. Den symboliska inre bilden är central i de sammanhang som skisserats ovan. – GIM-upplevelsen sker vanligen i en värld av mångtydiga inre bilder som brukar kallas ”analoga” symboler till skillnad från de ”diskursiva” symbolerna som strävar efter enty-dig och logiskt sammanhängande språklig beskrivning. Den analoga symbolen kan sägas vara en bild som säger mer än tusen ord, en ”bild” som kan vara sammansatt av många inre sinnesförnimmelser. Förutom visuella förnimmelser väcks genom musiken också förnimmelser av hörsel, smak, lukt, muskelrörelse, tryck, smärta, temperatur och beröring. Dessutom väcks känslor och minnen, både språkliga och icke-språkliga. Upp-levelsen kan vara både angenäm och oangenäm. – Till skillnad från det entydiga ordet är den analoga symbolen ett kondensat av en mängd möjliga, parallella betydelser utan försök till logisk reduktion. Musiken i sig kan sägas vara en rörlig analog symbol. Sammanfattningsvis kan man hävda att den inre symboliska bilden: • är åtkomlig i avslappnat eller förändrat medvetandetillstånd • blir synlig genom konstnärlig gestaltning • är en länk mellan den estetiska upplevelsen och de autonoma kroppsfunktionerna • tillhandahåller flera tolkningsmöjligheter av det förflutna och nuet och olika

möjligheter till framtida handling • manifesterar inre resurser genom upplevelser av skydd, näring, energi, rörelse och

hjälpare • växlar mellan resursupplevelser och utmaningar (cyklicitet), som möjliggör ett inre

hanterande av vardagens utmaningar och subliminala hot



16

• är central i bildningen av så kallat självbiografiskt minne som är det ständiga formandet av en känslomässigt och symboliskt meningsfull livsberättelse.

– Det självbiografiska minnet, sprunget ur ett ömsesidigt berättande, anses vara av stor vikt för trygg anknytning och psykologisk utveckling generellt. Det självbiografiska minnet består av en händelses sinnesintryck, dess när, var, hur och varför, och dess känslomässiga sammanhang. De tillhörande inre bilderna kan ses som underliggande ”matriser” som formar berättelsen, och som bara framträder i medvetandet under spe-ciella förhållanden, där ett förändrat medvetandetillstånd är den gemensamma näm-naren. – Sammanfattningsvis kan man tänka sig att den analoga symbolen främjar psykologisk utveckling och bidrar till att frustrationer, utmaningar och stress hanteras på en symbo-lisk nivå utan att leda till somatiska reaktioner, psykiska symtom och utagerande. GIM är en teoretiskt och praktiskt väldokumenterad metod att stimulera den symboliska inre bilden genom musik.

Applikationer av GIM i skolan och på arbetsplatser

• En utveckling av GIM för barn har använts inom projektet Fristadsbarn, som be-skrivs på annan plats i denna rapport.

• Musiklyssning som mentalhygienisk aktivitet på arbetsplatser (analogt med Qui Gong) bedrivs bland annat i det så kallade Kistaprojektet – ett samarbete mellan Kista stadsdelsnämnd och Kungliga Musikhögskolan (KMH) eventuellt utvidgat till Botkyrka.

• Djupare musikförståelse och utvecklingsstimulans för mellanstadie- och gymnasi-elever.

• Musiklyssning, -spelning, -rörelse och -målning för yngre barn. Arbete bedrivs redan på förskolor av expressiva musikterapeuter utbildade på KMH.

Befintliga utbildningsinsatser på KMH

– Musik- och symbolförståelse enligt GIM finns som obligatoriskt inslag i musiktera-peut- och musikpedagogutbildningarna (60 p) på KMH. Det finns som tillval med både GIM och expressiva former för musikpedagoger. Ett ”Allmänt utbildningsområde” pla-neras för alla blivande lärare med både GIM och expressiva former. Innehåller förutom GIM-teori ett generellt filosofiskt estetiskt perspektiv.



17

Hälsofrämjande kulturprojekt i Eskilstuna

Charlotte Berglund, kommunalråd i Eskilstuna

– Kommunerna har en unik möjlighet att fördela resurser och välja metoder för att ut-veckla folkhälsan. Kunskapen om metoder för kultur och hälsa är ganska ny och det finns ett visst motstånd att ta in detta perspektiv. Vi har velat gör det möjligt för män-niskor att frigöra sina resurser, öka sitt välbefinnande och stärka sitt självförtroende. De konstnärliga metoderna har fler möjligheter än det talade språket. Eskilstuna har satsat mer än många andra kommuner på skapande metoder, något som delvis vuxit fram ur den sociala struktur som råder i vår kommun. I Eskilstuna ser vi Kultur & Fritid som strategiska områden för att utveckla den sociala situationen i kommunen. Vårt politiska mål är att det ska vara möjligt för medborgarna att vara mer kulturskapande än vad som är fallet i dag. Barn- och ungdomsförvaltningen som träffar alla barn, har i dag större möjlighet att använda konstnärliga metoder i lärande än tidigare. Förutom ökande sats-ningar på skapande i skolan satsar vi också på folkbildning. Under 1990-talet kom uttryckande konst som metod och medel att arbeta med människors utveckling. Vi har haft fortbildning och handledning för långtidssjukskrivna och arbetslösa samt föräldrar med små barn där det har funnits problem. – Utvecklingsarbetet Fristadsbarn syftar till att tidigt förebygga problem för unga. Flera av satsningarna finns nu som reguljär verksamhet. Socialförvaltningen och barn- och ungdomsförvaltningen har samverkat med skolan. Vi genomför också utbildning av per-sonal för att öka kompetens inom området skapande i skolan. Projektet är väl dokumen-terat bland annan genom en vetenskaplig referensgrupp och en fristående utvärdering. Möjligheten eller rättigheten att vara en skapande människa är oerhört viktigt för hela samhället och för individen från hälsosynpunkt. Lena Larsson, legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut

Genom en bakgrund inom Bauhaus började Lena Larsson tidigt förstå betydelsen av att göra ”tillsammans med”, det vill säga, den meningsbärande ömsesidigheten. – Bild, musik, den hållande rytmen var språk som jag tidigt uttryckte mig genom. Jag upptäckte hur jag kunde använda musiken vid olika sinnestillstånd. Huden är också ett viktigt sinnesorgan eftersom huden är ett minnesorgan. Genom stimulans av våra olika sinnen via kultur får vi hjälp att känna den egna kroppens gränser. På många håll är i dag massage en naturlig del i arbetet med barn. Vi märker effekten och vi vet genom forskning att oxytocin frigörs vid massage. Ett annat exempel är att undersökningar som gjorts där man berättat sagor före ett kirurgiskt ingrepp medförde bättre resultat av in-greppet.



18

Lena berättar att utvecklingsprojektet Fristadsbarn i Eskilstuna riktar sig till barn som har svårt att finna sin roll och därmed också att finna sig till rätta i skolan. Fristadsbarn bedrivs inom skolans ordinarie schema och är ett lärande bredvid de vanliga ämnena. Arbetet är en del i skolans förändringsarbete för att tillgodose enskilda elevers behov. Arbetet inom projektet har bedrivits i två grupper i uttryckande konstpedagogik som letts av två psykoterapeuter. Föräldrar och lärare följer arbetet genom barnen samt i direkt kontakt med de båda ledarna. Redskapen som används är, förutom samtal, även bild, musik, rörelse, saga, poesi och drama. Projektet har skett i samarbete mellan läns-styrelsen, socialförvaltningen och skolförvaltningen. – Målet med projektet är att utveckla en konkret modell för arbete med dessa barn, som svarar mot behovet av nya arbetsformer, samt att göra modellen tillgänglig för intresse-rade. De barn som deltog hade en historia av konflikter och andra svårigheter i sin rela-tion till kamrater och lärare. Lärandet inom Fristadsbarn sker på flera nivåer. Det bygger på kunskapen om den avgörande betydelse som arbete med eget skapande har för per-sonlig, emotionell och social utveckling. Detta ligger nära en förståelse av lekens bety-delse för varje människa. Vägledande frågor i arbetet är exempelvis: – Vem är jag i min vardag? Varifrån kommer jag? Vad vill jag? Vilka drömmar och önskemål har jag? Vem är jag tillsammans med andra? Vem blir jag tillsammans med andra? Vad har jag gemensamt med andra? – Förhållningssättet i arbetet med barnen var att kreativitet och meningsbärande ömsesi-dighet främjar emotionell utveckling. Barnen får en förtrogenhet med hur de kan använ-da de konstnärliga redskapen och får stöd att ”berätta”, via redskapen i en process där alla sinnen stimuleras. I arbetet använder Lena olika varianter av GIM-metoden som ett sätt att förbereda barnen för att ta emot och komma ned i varv. Vi tror på mötet, utan ett äkta möte kan man kanske inte göra så mycket. Genom att vara engagerad och hängiven kan vi möta barnen. Via det skapande arbetet går man också förbi barriärerna, det som hindrar oss att komma bakom både svåra känslor och resurser. Via en saga kan vi hjälpa barn att förstå att något som hindrar oss går att förstå på flera sätt. Det kan ge hopp och skapa ett meningsbärande sammanhang. – Utvärderingen som genomförts av fristående utvärderare har visat på positiva resultat avseende självkänsla, förmåga att uppfatta vänskap, sociala relationer samt kroppsupp-fattning.

Bosse Lundkvist, samordare för Balsta Musikslott

Från ett långt arbete med kulturpedagogik bland annat vid Barnkulturcentrum, arbetar Bosse Lundkvist i dag på Balsta Musikslott. Där bedriver kommunen folkhälsoarbetet genom musiken. – Vi vill skapa strukturer och möten där människor kan växa och utvecklas. Balsta är ett gammalt sjukhem som det lokala musiklivet ockuperade efter klagomål att de förde ovä-sen inne i centrum. De visste inte då att Balsta Musikslott skulle bli en så här stor mötes-plats med ett 70-tal band, ateljéer för skapande, inspelningsmöjligheter, teatergrupper samt ett 20-tal studieförbund och dessutom en folkhögskolan. Kultur & Fritid är huvud-man och samordnar verksamheten.



19

Kommunförbundets syn på sambandet mellan kultur och hälsa

Ingrid Olmander, handläggare i biblioteksfrågor, kultur och hälsa, Svenska Kommunförbundet

– I dag talar vi om att kultur ger hälsa i stället för att använda oss av begreppet kultur i vården. På 1950-talet gjorde en kultursekreterare vid Landstinget i Uppsala län en stu-dieresa till England för att studera en verksamhet som kallades ”Culture therapy”. På flera engelska sjukhus använde man sig i omvårdnads- och rehabiliteringsarbetet av stu-diecirklar, bildkonst, musik och litteratur. Efterhand spreds dessa erfarenheter och arbe-tet tog fart på 1970-talet. Helena Fuchs Karlsson som arbetade inom hemtjänsten i Sundbyberg var en pionjär inom området. Hon organiserade utbildningar av kultur-ombud inom hemtjänsten för att kunnig och intresserad personal skulle kunna förmedla kulturell stimulans till vårdtagare. Helena började arbeta på Svenska Kommunförbundet och fortsatte att från denna plattform arrangera utbildningar för kulturombuden. Drygt en tredjedel av kommunerna har i dag kulturombud inom hemtjänsten. Jag vill läsa en dikt av Bengt Bratt för att illustrera hur vi definierar kultur när vi arbetar med kultur och hälsa.

Kultur är att arbeta, bo och bygga. Kultur är skrattet och gråten tillsammans. Kärleken, ömheten, vänskapen, minnena, saknaden och sorgen. Kultur är att trösta och hjälpa. Kultur är tid, tid för varandra, tid för barnen, tid för arbetskamrater och vänner, tid att leva. Kulturen ger oss musiken och konsten. Filosofin, idéerna och idealen. Lagen och rätten, biblioteken, teatrarna. Skaparglädjen och skönheten, fantasin och andakten, drömmarna vid lägerelden, dikten, sagan och sången. Kulturen låter oss se bakåt i tiden och känna samhörigheten med dem som gått före oss. Kulturen ger oss en hembygd och en historia. Kulturen låter oss drömma om framtiden. Kulturen ger oss hopp och längtan. Kulturen är fred på jorden och varsamhet med människor och natur. Kultur är stilla förundran och mod att leva. Kultur ger livsmod, hälsa och välbefinnande.

– I samband med ädelreformen då kommunerna fick större ansvar för äldrevård och lokala sjukhem, upphörde stödet från landstingens kulturförvaltningar då det gällde arbetet med kultur och hälsa. Kommunerna fick dålig ekonomi under samma period på



20

1990-talet, vilket också påverkat möjligheterna för insatser. I dag har arbetet tagit ny fart. Vi har genomfört många konferenser och gett ut några skrifter som ger exempel på hur man kan arbeta inom omsorgen med de här frågorna. – Åren 1987 till 1997 genomfördes FN:s kulturårtionde. Ett prioriterat område inom detta internationella arbete blev Arts in Hospital. Svenska UNESCO delegerade ansvaret för det svenska Arts in Hospital-arbetet till Landstingsförbundet och Svenska Kommun-förbundet. Under detta decennium genomfördes en rad projekt som presenterades vid årliga konferenser i olika städer i Europa. Vid dessa konferenser framstod det att vi har kommit längre med kultur ger hälsa-arbetet i Sverige än i de flesta länder i Europa. – Ansvaret för folkhälsofrågorna ligger i 40 procent av kommunerna i Sverige under kommunstyrelsen som har det helhetsperspektiv som behövs för att arbetet ska kunna engagera samtliga förvaltningar i kommunen. På Svenska Kommunförbundet ligger folkhälsofrågorna på plan- och miljösektionen vilket är logiskt eftersom miljön är en viktig del av folkhälsoarbetet. Ett samarbete mellan kultur- och fritidssektionen och plan- och miljösektionen har inletts. Att arbeta sektionsövergripande är viktigt för att vi ska nå ut med arbetet från Svenska Kommunförbundet, men också för att bidra med ett helhetsperspektiv.



21

Kulturrådets syn på kultur och hälsa

Gudrun Vahlquist, enhetschef, Statens kulturråd

Gudrun Vahlquist inleder med att beskriva en bild gjord av skämttecknaren Poul Ströyer: Vid sjukhusronden i den kala sjuksalen med raden av sängar ordinerar över-läkaren följande medicin: – Och här skriver vi ut en målning av Bror Hjorth och här en av X:et. – Kulturrådet och kulturpolitiken har ännu inte fått något tydligt regeringsuppdrag när det gäller folkhälsa och kultur. Men under många år har vi hållit samband och kontakter aktuella under temat Kultur och hälsa och även aktivt deltagit i ett nordiskt samarbete. På det sättet har vi också fått tillfälle att delta i arbetet med folkhälsoutredningen och den därpå följande propositionen. På flera andra områden arbetar vi redan sektorsöver-gripande med tydliga uppdrag och medel, till exempel i frågor om funktionshindrades tillgång till kultur, kultur i arbetslivet (folkhälsa), kultur i skolan, barn- och ungdoms-kultur, det mångkulturella samhället osv. – Kulturdepartementet har i dagarna publicerat Dagordning för kulturpolitiken 2003–2006. Där framhålls nu att sambanden mellan kultur och hälsa även bör avspeglas i kulturpolitiken, främst i arbetet med kultur i arbetslivet. Det finns skäl att analysera kon-sekvenserna av att införa kultur i arbetslivet på samma sätt som motion uppmuntras. En annan uppgift blir att föra in kultur i rehabiliteringsarbetet bland långtidssjukskrivna. Även i folkhälsopropositionen som regeringen/Socialdepartementet före jul överläm-nade till riksdagen, lyfts sambanden mellan kultur och hälsa/kultur- och hälsopolitik fram. Det gäller framför allt under två av de elva målområden som nu föreslås: • Delmål 1 om människors delaktighet i samhällslivet, och • Delmål 3 om barns och ungdomars trygga uppväxtvillkor. – När det gäller mål 1 har vi under dagen fått fina beskrivningar och bevis för samban-den mellan delaktighet, kultur och hälsa. En reflektion som bekräftats under dagen gäller det faktum att olika samhällsinstanser och institutioner ofta stått och står långt från varandra i synen på kultur och hälsa. Det kan ha att göra med strukturerna i de olika sektorernas yrkestradition och vetenskapssyn. Kulturen har sina problem med starka hierarkier inom kulturinstitutionerna samtidigt som frågorna politiskt kan ha låg status. På motsvarande sätt brottas det medicinska området med sina hierarkier och strukturer. Nu är tiden mogen att gå samman mellan sektorer. Kommuner, exempelvis Eskilstuna, visar att då kommunstyrelsen har ett övergripande ansvar kan samverkansprojekt kring kultur och hälsa – så som beskrivits i arbetet inom Fristadsbarn – göra det omöjliga möjligt. Utgångspunkten för myndigheter på det centrala planet, som både Statens folk-hälsoinstitut och Statens kulturråd är, måste vara att vi samverkar för att uppnå det som står som övergripande mål i regeringsformen: ”... att verka för medborgarnas personliga, ekonomiska och kulturella välfärd.”



22

– Folkhälsopolitikens tydliga koppling till många olika samhällsområden medför att gränsöverskridande samarbeten måste vara vägledande. Kopplingen hälsa och natur har länge fungerat väl, ”det är nyttigt”, men det blir svårare att få samma självklara erkän-nande, då det gäller hälsa och kultur. Det finns ännu inte lika påtaglig vetenskaplig evi-dens att luta sig emot. Beprövad erfarenhet och humanvetenskaplig forskning bör jäm-ställas med forskningsresultat från naturvetenskapens område. Statens folkhälsoinstitut har uppdragit åt Camilla Nyberg att göra en översikt av hittills genomförda studier och projekt kring kultur och hälsa. Denna studie utgör ett mycket viktigt första steg för översikt och kunskap. Ny forskning och utprövning måste sedan få möjlighet att växa fram. Flera av de kulturpolitiska målen, bland andra de som gäller delaktighet, yttrande-frihet och det egna skapandet, har nära kopplingar till folkhälsan och de nu formulerade delmålen, som nämnts ovan. Både folkhälsopolitiken och kulturpolitiken ska genomsyra andra sektorer och verksamheter. Vi har på så vis liknande uppgifter inom våra respek-tive områden. En gemensam syn från Statens kulturråd, Statens folkhälsoinstitut, Svenska Kommunförbundet med flera skulle medföra förutsättningar för en bättre folk-hälsa. Min förhoppning är att i förlängningen dessa strävanden förenas och blir naturliga genom samarbete. Uppgifter som vi kan samarbeta kring i detta inledningsskede av den nya folkhälsopolitiken gäller utarbetandet av indikatorer, jämförande statistik, uppfölj-ning och folkhälsoplaner. Gudrun Vahlquist avslutar med att berätta om ett samtal nyligen från en av medlem-marna i Clownjouren på barnkliniken vid universitetssjukhuset i Lund. För några år sedan fanns det bara 7 sjukhusclowner och i dag är det i hela landet 40 clowner som arbetar inom vården. Läkare och personal intygar att för de svårast sjuka barnen var clownens besök det man ser fram emot. Men också de anhöriga – och personalen. De dagar då clownronden kommer, sjunker sjukfrånvaron bland personalen. Det säger inte lite om kulturen som helande och inspirerande kraft …



23

Slutkommentar: Hur går vi vidare?

Gunnar Ågren, generaldirektör, FHI

Många trådar har kommit upp som man skulle vilja utveckla och arbeta vidare med. Seminariet har bekräftat ämnets vikt. En viktig fråga är den om vetenskaplig evidens. I arbetet med kultur och hälsa ställs frågan – evidensbasering av vad? Eftersom kultur är en del av hälsa, är det svårt att utvärdera något som redan är integrerat i hälsan. Exempelvis är det ett uttryck för hälsa att kunna gå på ett kulturarrangemang, och det uppstår en växelverkan mellan det sammanhang i vilken kulturupplevelsen sker och själva kulturupplevelsen. Detta gör det svårt att studera vilka mekanismer som är verksamma och hur de bidrar till kulturens hälsobringande effekter. I ett första steg är det bra att kunna visa att kultur har positiva effekter för hälsa. Vi skulle behöva hälsokonsekvensanalyser av vad som händer om vi exempelvis lägger ned bibliotek. Kulturen är en alldeles självklar del av hälsa och Statens folkhälsoinstituts enhet för demokrati och hälsa får i uppdrag att inkomma med en plan för det fortsatta arbetet med frågan.

Bilaga

www.fhi.se

Välkommen till arbetsseminariet – hearing Kulturen – en viktig bestämningsfaktor för folkhälsan Onsdagen den 29 januari 2003 Medelhavsmuseet, Fredsgatan 2, Stockholm, Lokal: Salongen, 1 tr upp. Syfte att skapa förståelse och acceptans för kultur i olika former som en

bestämningsfaktor för hälsan att visa på evidens för kultur som bestämningsfaktor för hälsa att ge förutsättningar för att kultur och hälsa genomsyrar institutets arbete att utveckla en strategi för hur institutet med hjälp av kultur kan samverka med

andra myndigheter, organisationer, kommuner och landsting att bedriva ett hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete

att utröna vilken forskning som behöver stödjas/initieras. Frågor som vi ber medverkande att besvara i sina anföranden

1. Hur ser Du på sambandet mellan kultur och hälsa ur ett folkhälsoperspektiv? 2. Hur kan kulturen bidra till att minska ojämlikhet i hälsa? 3. Hur kan kunskap om kultur som frisk- och skyddsfaktor omsättas till

folkhälsoarbete? Lästips SOU 2000:91. Hälsa på lika villkor - nationella mål för folkhälsan. Bilaga del B s.425 –450 Prop. 2002/03:35. Mål för folkhälsan. Se särskilt målområdena 1 och 3. Ev. frågor om seminariet besvaras av Regina Winzer, tel- 08-566 136 06 eller via e-post [email protected] Med vänlig hälsning Regina Winzer

www.fhi.se

2 (3)

PROGRAM O8.15 – 08.45 Kaffe/te och smörgås Café Bagdad, Medelhavsmuseet 08.45 Inledning. Syfte med hearingen. Gunnar, Marianne, Regina Presentation av de medverkande 09.00 Ett humanvetenskapligt perspektiv Johan Cullberg, Agnes Nobel på kultur och hälsa 09.30 Ett psykobiologiskt och Töres Theorell, Lars Olov Bygren

epidemiologiskt perspektiv

10.00 Fruktpaus 10.10 GIM (Guided Imagery and Music) Dag Körlin

metod och praktisk övning 10.40 Hälsofrämjande kulturprojekt i Charlott Berglund, Lena Larsson,

Eskilstuna Bo Lundkvist

11.00 Kommunförbundets syn på Ingrid Olmander sambandet mellan kultur och hälsa

11.15 Kulturrådets syn på sambandet Gudrun Vahlquist kultur och hälsa

11.30 Hur går vi vidare? Diskussion. Deltagare 11.50 Sammanfattning Gunnar, Marianne, Regina 12.00 Medelhavslunch, buffé Café Bagdad 12.45 Kort visning av museet Museets personal

Seminariet dokumenteras av Camilla Nyberg

www.fhi.se

3 (3)

Deltagarförteckning Medverkande Berglund, Charlott Kommunalråd, ordf. i Folkhälsorådet Eskilstuna kommun Bygren, Lars Olov Professor emeritus Socialmedicin Umeå Cullberg, Johan Författare, professor i psykiatri Samhällsmedicin, Sthlms läns landsting Körlin, Dag Psykiater Forskare inom GIM Larsson, Lena Leg. psykolog, leg psykoterapeut Eskilstuna kommun Lundkvist, Bo Chef för Balsta Musikslott Eskilstuna kommun Nobel, Agnes Docent i pedagogik Nyberg, Camilla Samhällsvetare, dokumentatör Haninge kommun, Kultur och fritid Olmander, Ingrid Handläggare, kultur och fritid Svenska kommunförbundet Theorell, Töres Professor IPM Vahlquist, Gudrun Handläggare, tema kultur och hälsa Statens kulturråd Från Statens folkhälsoinstitut Antonsson, Madelen Bergman, Lena Berleen, Göran Bolmgren, Ingrid Ekdahl, Ewa Granath, Marianne Hogstedt, Christer Holm, Birgitta Höglander, Charlotta Kastrup, Anneli Lakso, Mona Lamming, Peter Marklund, Ulla Melinder, Karin Näsholm, Ingrid Pettersson, Bosse Ramstedt, Kristina Ripvall, Gunilla Spira, Heinz Thille, Anna Törnell, Brita Unge, Cecilia Winfridsson, Gudrun Winzer, Regina Ågren, Gunnar Öhrling, Susanne

Documents

Kulturen – en viktig bestämningsfaktor för folkhälsan och halsa/kulturen... · Rapport nr 2003:28 Kulturen – en viktig bestämningsfaktor för folkhälsan Dokumentation från