Skriven och bearbetad av Ruth Shortwood.

~ 2 ~

1. Innehåll (s. 2)

2. Förord (s. 3-4)

3. Upptäckten av en ny värld – Ruth skapas (s. 5-6)

4. Första stegen (s. 8-32)

- Första dagar, första vänner (s. 8-14)

- Klubbar, mötet med Golden Fighters (s. 14-17)

- Idén om en blogg (s. 17-18)

- Tidiga Fraps-bilder och upplevelser (s. 18-32)

5. Anpassningen (s. 33-40)

- Händelser; intressen förändras (s. 33-38)

- De buggmaniska och deras epidemi (s. 38-40)

6. Sommaren – två paralleller (s. 41-55)

- Juni – en lite lätt tortyrmånad (s. 41-44)

- Juli – Golden Fighters upplöses, nya vänner (s. 45-49)

- Vändningen – kullåknings-VM, Daniel (s. 50-54)

- Händelser (s. 54-58)

7. Hösten (s. 59-73)

- Sjukdomen utan botemedel (s. 59-61)

- Händelser; fortsatta paralleller (s. 61-73)

8. Klubbarna (s. 74-86)

9. Översikt/jämförelser

- Inre förändringar (s. 88)

- Yttre förändringar; klädstil & skrivsätt (s. 89-92)

10. Efterord; nuet & framtiden (s. 93-95)

(Om du känner att den här boken är alldeles

för lång för att läsas är det bara att springa

härifrån. Inget hindrar dig! :D)

(det avslutet)

~ 3 ~

Det har nu gått ett helt år sedan jag blev medlem i Star Stable Online.

Huruvida det har varit ett bra år eller inte, är jag fortfarande osäker på. En

sak vet jag dock säkert, och det är att 2012 har varit en tid av förändring.

De flesta på Jorvik känner till mig som en glad och humoristisk person.

Ruth Shortwood, den sociala flickan med den roliga bloggen. Hon som

jämt springer runt i samma kläder och alltid kommer med knäppa idéer.

Det är sant att knäppheten och humorn är en del av mig, det är det. Men

jag är mångsidig. Jag är mer än fantasi och humor. Ibland är det sorgligt

få som tycks förstå detta.

Jag är egentligen en väldigt djup människa. Så djup att det många

gånger kan driva min omgivning till vansinne. Av den enkla anledningen

har jag många gånger valt att undanhålla tankar och åsikter från bloggen

– jag vill inte driva dig till vansinne.

Jag har alltid, sedan jag var 10 år, spenderat väldigt mycket tid vid

datorn. Innan jag hittade till det här spelet strövade jag omkring mellan

olika spel och webbplatser utan att någonsin fastna för något. Visst, jag

hade sidor jag besökte oftare, men ingen jag inte skulle klara mig utan.

Jag skulle inte klara mig utan SSO. Nepp. Jag skulle dö.

När jag kom till Jorvik var det en ny miljö med många nya intryck. Spelet

fascinerade mig verkligen. Den trista kvällen då jag hittade dit tänkte jag

ungefär; ”mitt liv är räddat”.

Det blev en förändring i mitt datorliv. Eftersom mitt datorliv är praktiskt

taget mitt enda liv, var det en stor förändring för mig överhuvudtaget.

~ 4 ~

Förändringen har under hela 2012 pågått i mig också. I en positiv

riktning, tror jag. Förut var jag osäker på hur jag ville vara, tvivlade på

mina egna förmågor och mitt eget värde.

Numera vet jag att alla, inklusive lilla tankspridda Ruth, har lika stora

anledningar till att finnas och ta plats i världen. Man måste bara hitta

någonstans där man hör hemma och blir respekterad för den man är.

Tyvärr är stämningen ute i stora vida internet ofta ganska obarmhärtig.

Men i Star Stable Online märkte jag genast en skillnad. Tack vare den

gulliga och mer barnvänliga atmosfären som tycktes vila över det vackra

Jorvik, kunde jag, 15 år gammal, äntligen slappna av. Jag blev till någon

som jag för första gången inte behövde skämmas för. Kan inte säga

annat än att jag är tacksam.

OBS! Denna bok är skriven direkt från mina minnen av 2012 (med visst stöd av mitt

bildarkiv). Det kan hända att det finns felaktigheter eftersom minnet är lite sådär

opålitligt ibland. Exakta datum har jag dock kollat upp så att de stämmer. Jag är även

medveten om att titeln, ”Sagan om Ruth Shortwood”, är missvisande eftersom detta

inte är en saga. Dock så har jag fastnat vid det gulliga namnet och kan inte förmå mig

att byta.

~ 5 ~

UPPTÄCKTEN

Jag minns inget exakt datum. En seg söndagskväll (eller måndagskväll,

jag är inte helt säker) gick jag in på Facebook. Det hörde inte till

vardagligheterna. Jag har ett Facebookkonto men jag använder det

sällan. Det där med Facebook har aldrig lockat mig.

En seg kväll i januari var det. Tanken var att jag skulle försöka återuppta

kontakten till en gammal internetvän genom att, du vet, söka rätt på

henne genom Facebook. Plötsligt dök det upp en reklam med Star Stable

på. Jag studerade reklamen och kände mig förbryllad. Star Stable var väl

ett PC-spel? Jag hade spelat Höstryttaren, Vårryttaren och Vinterryttaren

och hade dem spelen hemma. Hos en vän hade jag spelat Starshine. Hur

kunde dessa spel plötsligt vara online?

~ 6 ~

Jag blev nyfiken. Allt som är online gör mig nyfiken eftersom det är, tja,

online, och det innebär en kontakt med andra människor. Något som jag

har svårt att vara utan. Om ett roligt spel som Star Stable plötsligt fanns

online skulle jag bli beroende, det visste jag.

Men jag blev också skeptisk. Om spelet var bra, varför hade jag aldrig

hört om det förut? De bästa spelen är oftast de mest omtalade. Så jag

tog mig en tur till SSO’s hemsida för att ta reda på mer.

Jag är en människa som måste testa alla spel jag ser, i synnerhet om de

handlar om djur – jag har alltid haft ett intresse för djur. Det dröjde

därför inte lång tid innan jag hade registrerat mig och skulle skapa min

karaktär.

SKAPANDET

Egentligen tänkte jag inte så mycket. Vanligtvis tänker jag alldeles för

mycket och det slösar både tid och onödig energi. När jag skapade Ruth

Shortwood var jag dock ganska stressad eftersom det var sent på kvällen

och jag egentligen skulle sova. Det fick mig att gå mer på känsla än

eftertanke när jag valde karaktär. Tur var väl det.

Jag tvivlade på att spelet skulle vara som PC-spelen. Hade jag vetat att

SSO skulle bli mitt livs största beståndsdel under resten av året… då hade

jag nog tänkt för mycket vid skapandet och aldrig blivit Ruth Shortwood.

En sak hade jag klart för mig i alla fall; jag hade inga planer på att vara

som alla andra. ”Jag ska heta något som ingen annan heter”, tänkte jag

och föll för namnet Ruth. Det kändes både gulligt och personligt.

Efternamnet tog jag för att det lät bra och var lagom kort.

Vid val av hår, ansikte och häst tänkte jag ungefär i samma banor. ”De

flesta skulle välja det här håret och något av de här ansiktena – då väljer

jag något annat”. ”De flesta väljer nog vita, svarta eller fläckiga hästar. Jag

kör på en vanlig brun grej som ingen vill ha. Sedan tar vi smutsgrå man

~ 7 ~

och svans för att vara på den säkra sidan, för alla kommer naturligtvis

välja svart man och svans.”

Fråga mig inte hur jag tänkte vid valet av namnet Oldking. Det vet jag

själv inte, ärligt talat.

Kort sagt: Jag ville vara annorlunda. Jag är idag glad att jag tänkte på det

sättet när jag skapade Ruth. Fast den smutsgråa manen och svansen

hade jag gärna bytt ut…

FÖRSTA VIRTUELLA ANDETAGET

Från början blev jag chockad när jag märkte hur likt PC-spelen allt var.

Jag hade nog inte riktigt förstått innan att SSO var som spelen för PC

fast… online. Den första kvällen red jag runt länge på det lilla området

som jag kunde vara på och verkligen njöt. Jag visste att jag hittat hem

och förstod att där skulle jag vara under resten av året.

Jag gjorde inte så mycket just då eftersom man inte kan göra mycket

första dagen. Red runt, pratade lite, allmänt njöt av den nya miljön. Jag

var ju tvungen att sova ganska direkt eftersom det var sent på kvällen

och skola dagen därpå.

~ 8 ~

Så… jag började traska runt på Jorvik och det dröjde inte många dagar

förrän jag blev Star Rider. Genom en av mina kontakter () fick jag tag i

en gratiskod som gav mig 10 dagar gratis Star Rider-tid.

Egentligen kände jag ingen större längtan efter att bli en så kallad

stjärnryttare. Jag trivdes bra med att strosa runt kring Mrs. Holdsworth

hus och lukta på blommorna precis i närheten. Just då behövde jag inget

mer. Allt var så nytt att jag kunde nöja mig med ett begränsat liv som

gratismedlem.

Men så kom den där gratiskoden. Lite gratis Star Rider säger man inte nej

till...

Och plötsligt uppenbarade sig en enorm värld! Jag hittade ingenstans,

knappt till smeden Conrad och än mindre till Baronessans vingård. Vem

~ 9 ~

var ens Baronessan? Jag tvivlade på att jag någonsin skulle lära mig hitta

överallt.

Det var så oerhört stort. Jag visste inte hur jag skulle hinna upptäcka allt

på en dag. Det hade jag heller ingen större lust med. Jag ville ta det i min

egen takt… som vanligt. Första stoppet blev i Silvergladebyn.

Jag hade hört talas om Silvergladebyn i chatten och fått uppfattningen

om att det var en populär by och mötesplats. Dessutom låg det ganska

nära Moorland så jag slapp springa långt för att komma dit.

Jag hade rätt. I januari fanns ännu inte så många medlemmar på SSO, så

det var ganska tomt över hela Jorvik. Utom i Silvergladebyn, det vill säga.

De var överallt. Husen, shopparna – människorna. På hustaken verkade

det vara party och det pratades livligt i chatten. Allt detta skrämde lilla

Ruth på flykt. Jag stannade inte länge utan skyndade mig snabbt bort

från Silvergladebyn. Ut i den folktomma naturen.

~ 10 ~

Jag var folkskygg sedan tiden innan Star Stable Online. Det var därför jag

i början var så rädd för att ta plats. Alla människor verkade redan känna

varandra och pratade med varandra som om de alltid gjort det. Sedan

kom jag där utan att känna en enda.

MINA FÖRSTA VÄNNER

Jag fick dock vänner ganska snabbt. Så länge det inte var stora

folkmassor brukade jag ta mod till mig och prata med folk. Det var lättare

att prata med nybörjare som var i samma sits som jag, än det var att

prata med erfarna medlemmar. Erfarna spelare hade jag knappt något

gemensamt med. De brukade heller inte visa något större intresse för att

lära känna mig.

Ganska snabbt började jag känna ett visst ogillande mot dyra kläder och

utrustning; för att spelare som bar dessa alltid var erfarna, och därmed

svåra att bli vän med. I stället tog jag medveten kontakt med spelare i

nybörjarkläder, i synnerhet de som bar Bobcats-tröjan (för att jag själv

bar den).

Redan andra kvällen som medlem hittade jag några vänner jag fick bra

kontakt med. Dessa loggade tyvärr inte in igen. Det skulle dröja

ytterligare några dagar innan jag fick lära känna Abbie Moonstone. Hur

det gick till har jag dock glömt. Plötsligt fanns hon bara där och var en

självklar vän.

~ 11 ~

April Nightfall blev jag också vän med väldigt tidigt. Inte heller det mötet

minns jag, men enligt Nighty (som hon kallas) frågade hon en medlem

om den ville tävla med henne. Denna medlem sa nej, men då stack jag

fram huvudet och erbjöd mig att tävla. Undrar hur jag tänkte där,

eftersom Nighty var nivå 11 och jag var kring nivå 4…

Jag förlorade mot Nighty. Det var då vår vänskap tog fart. Man kan fråga

sig varför jag blev vän med en erfaren medlem när det var sådana jag

hade så mycket emot. Jag tror det var för att Nighty inte var lika

distanserad mot mig som andra på hennes nivå var. Oftast kände man att

dem såg ned på en, men med henne var det annorlunda. Hon

behandlade mig som en annan människa och inte som en nybörjare. :D

Det var mina två första, närmsta vänner i SSO. Nighty var snabbare än

mig, mer erfaren, kunnig om det mesta och dessutom ett år äldre. Därför

blev hon en naturlig förebild (vilket jag aldrig vågade erkänna) men

samtidigt en god vän.

Abbie däremot, som jag kallade Månsten, var jämnårig med mig och lika

mycket nybörjare som jag. Vi var båda ganska tävlingsinriktade. Hon blev

min jämlike och främsta rival på topplistorna när vi så småningom

~ 12 ~

började klättra på dem. Vi brukade göra dagliga uppdrag tillsammans

och tävla om vem som fick de bästa tiderna i lopp – på den tiden

handlade allt om att toppa tävlingslistorna.

Det blev också orsaken till att jag och Månsten slutligen hamnade i

konflikt. En dag blev hon arg på mig för att jag jämt slog hennes tider

och skröt över mina egna (om jag minns rätt).

Konflikten fick ned mig på jorden igen. Den fick mig att inse vad som är

viktigare än topplistor. Och efter att vi hade löst den och jag bett om

ursäkt, fick jag världens sötaste brev från henne som jag har kvar än!

RIDHUSET

Men åter till mina första dagar. Som jag sa blev jag medlem en söndag

eller måndag. När onsdagen kom dök det upp ett ridhus på Klipphärad.

Det var väldigt stort och såg inte ut som det gör numera. Från början var

ridhuset stort och öppet, utan att vara indelat i en A- och B-del.

Hopphindren med tävlingarna fanns heller inte.

Jag hade precis hunnit upptäcka ungefär hela Jorvik, så jag blev glad åt

något nytt.

~ 13 ~

Egentligen fanns det inte så mycket att göra i ridhuset. Jag brukade bara

springa runt där och njuta av den virtuella inomhusheten… helst i

närvaron av andra människor. Det hände att jag samlade folk till lektioner

i ridhuset enbart för att jag skulle ha människor omkring mig (egentligen

tyckte jag att ridlektioner var ganska tråkiga, men jag hade inget bättre

för mig). Varje dag pratade jag med nya personer, dock utan att bli

närmare vän med någon av dem.

TIDEN GÅR…

När min gratistid för Star rider tog slut köpte jag genast ny tid för en

månad via mobilen. Jag funderade inte ens innan jag gjorde detta

eftersom jag hunnit bli, ehm, beroende av SSO.

Det gick en tid och jag började få in olika rutiner. Varje dag när jag kom

hem från skolan skulle jag först och främst göra alla gula uppdrag. Sedan

skulle jag tävla i alla lopp så pass bra att jag inte fick en sämre placering

på topplistan än dagen före. Loppen tog oerhört lång tid att kämpa sig

igenom. Så fort allt det var avklarat hade jag tid att ägna åt verkliga

plikter som t.ex. läxor. Det var alltid olika vilken tid jag blev ”ledig”. Den

tiden ägnade jag åt att söka nya kontakter, leta hemliga platser och

allmänt vänja mig vid SSO-livet. Varje kväll kring tiotiden brukade Nighty

logga in. Då hade vi vårt dagliga samtal innan vi skulle sova.

NELLIEMÖTET

En vanlig dag på nivå 8 eller 9 var jag i Valedale efter min dagliga

uppdragsrunda. Plötsligt fick jag syn på ett mycket fint exemplar av

medlem borta vid horisonten. Eller ja, snarare några meter bort, vid

stallet. Det liksom svävade fram lovande vibbar från denna främling, så

~ 14 ~

jag valde att hälsa på henne. Vi fick omedelbart god kontakt med

varandra, och blev så kallade vänner. :D

Nellie Northside hette min nya vän, och hon skulle förbli det till samma

dag som jag skriver den här boken.

PICKNICKKORGAR

Den 22:a februari kom picknickkorgarna. Jag hade då varit medlem i över

en månad. På slutet hade onsdagsuppdateringarna mest bestått av nya

uppdrag. Redan då tyckte jag att uppdrag var jobbiga. Dessutom hade

de nya uppdragen bara varit tillgängliga för dem som gjort alla tidigare

uppdrag. Jag, som inte hunnit klart allt, fick vänta innan jag kunde göra

de uppdrag som kom i uppdateringarna.

Picknickkorgarna kom i alla fall och piggade upp mig. Jag minns inte hur

många picknickar jag hade den första dagen – väldigt många. Det var så

mysigt att picknicka, tyckte jag. Höjdpunkten på hela veckan, ungefär.

Picknickkorgarna.

FÖRSTA KLUBBAR

Med tiden fortsatte jag att hålla mig ifrån stora folksamlingar då jag

fortfarande var rädd för dem. Jag var medlem i en liten inaktiv klubb jag

inte minns namnet på. Jag hade aldrig ens använt klubbchatten.

En dag fick jag en fråga om jag ville gå med i en nystartad klubb – Pink

Panthers – som ägdes av Lily Rainstorm och Laila Moonnight. ”Varför

inte?” tänkte jag och gick med.

~ 15 ~

Klubben var nystartad och hade inte så många medlemmar. Jag kände ju

varken Lily eller Laila. Men den skulle växa och bli bra, det lovade dem.

Dessa två personer var goda vänner, det märkte jag. Jag höll mig i

bakgrunden den första kvällen. Dock följde jag klubbchatten när de

började prata om att de skulle fota, för att det blir fina bilder på kvällen.

”Fota?” frågade jag mig själv lite skeptiskt. Varför skulle man fota i ett

spel?

Lite senare blev en annan medlem inbjuden i klubben. Denna medlem

var lika frågande som jag angående fotandet. Då började Lily eller Laila

berätta om Fraps och om hur det fungerade.

Jag hade bestämt mig innan för att hålla mig i mitt hörn och vara tyst,

men jag lyssnade aktivt på deras samtal. Jag kunde inte låta bli att bli

nyfiken på det där programmet som hette Fraps.

Ungefär i samma veva som jag gick med i Pink Panthers kom en medlem

fram till mig när jag stod vid brevlådan i Silvergladebyn. Den varnade mig

för att gå med i en klubb som hette Golden Fighters. ”De var elaka mot

mig/min vän”, tror jag att personen sa.

(Del av bild lånad från www.starstableworld.se)

~ 16 ~

Medlemmen verkade vilja att jag skulle hålla med den. Den försökte få

mig att lova att aldrig gå med i Golden Fighters.

”Det kan jag inte lova”, sa jag då. ”Jag vill skaffa mig en egen uppfattning

om klubben, i stället för att lyssna blint på vad någon annan säger om

den.”

Några dagar senare red jag in i ridhuset. Där stod dem.

*Visualisera trumvirvel här*

Golden Fighters. Ett gäng rosaklädda flickor stod uppradade mitt bland

hindren.

Jag började rida omkring vid dem för att få en uppfattning om vad de

gjorde. Tyvärr verkade de prata i klubbchatten eftersom det var helt

knäpptyst i sägchatten. En annan medlem (en inte lika folkskygg som jag)

frågade då vilka de var och vad de sysslade med.

”Vi är Golden Fighters”, sa ungefär alla samtidigt. Jag kunde nästan se

hur de sträckte på sina virtuella halsar av stolthet. De berättade sedan att

de hade ridlektion. Och de frågade mig om jag ville gå med i klubben.

Jag sa nej. Framför alla dessa tusentals (tiotals) flickor kände jag mig så

här.

Lite senare fick jag kontakt med Wilma Snowfield i samband med ett

bråk. Jag lyssnade på det hon hade att säga om bråket och så blev vi

vänner.

Wilma Snowfield var med i Golden Fighters. Hon lyckades övertala mig

om att också gå med. Jag sa adjö till Pink Panthers och var plötsligt med i

en mycket större klubb: Golden Fighters.

(Bild lånad från www.starstableonline.se)

~ 17 ~

Ganska snabbt märkte jag att jag kastat mig rätt in i ett pågående krig.

De efterföljande dagarna haglade förolämpningarna överallt omkring

mig (inte på mig, utan på människor i min närhet) utan att jag riktigt

förstod varför. Jag var inte inblandad på något sätt och kunde inte heller

påverka vilken väg bråket skulle ta. Men jag är en sådan människa som

har svårt att låta människor ta itu med sina problem ifred. Det var utan

att tveka som jag kastade rakt mig in i blodbadet och fick ta

konsekvenserna av det.

Jag minns inte exakt vad som hände under den här tiden för det var

väldigt rörigt… det var bråk på alla håll och kanter i alla fall. Som tur var

lugnade det sig efter en tid.

BLOGGARNA

Parallellt med bråken började jag kika runt på olika bloggar om Star

Stable Online. Jag var väldigt negativt inställd till dessa och tyckte att de

flesta var trista att läsa. Överallt hittade man samma sorters inlägg;

ridturer, bilder på hästar som sprang till höger och vänster, medlemmar

som poserade i olika kläder, nyinköpt utrustning och torra

sammanfattningar av dagens händelser. Dessa varvades ibland med

kluringar, ”veckans fråga”, diverse tävlingar eller ”förlåt att jag inte

bloggat”-inlägg.

~ 18 ~

Jag var alltså mycket kritisk till SSO-bloggarna. Men mitt i kritiken föddes

en tanke. Tänk om jag skulle starta upp en blogg om Star Stable Online?

Jag var snabb på att avfärda den tanken. Nej, sådant skulle inte jag syssla

med. Bloggar var till för tråkiga människor.

Något inom mig protesterade. Varför?! Varför skulle bloggar vara enbart

för tråkiga människor? Hade någon sagt att bloggarna var tvungna att se

ut på det vanliga, enformiga viset? Och varför skulle jag sitta och kritisera

alla bloggar, när jag själv kunde ta tag i saken och visa världen hur man

verkligen gör saken bra?

OTÄCKT FRAPS-MÖTE

När funderingarna kring en framtida blogg tog fart började jag överväga

att skaffa Fraps. En blogg behöver bilder, och Fraps var programmet jag

hört alla prata om. Det skadade väl inte att ladda hem det och knäppa

några kort?

Den 20:e mars, en tisdagskväll, tog jag mina första bilder med Fraps. ”Det

blir enkelt att fota fina bilder”, tänkte jag och tog snabbt några kort.

~ 19 ~

Ack så fel jag hade, hästen såg ju knasig ut i benen på varenda bild! Jag

svär på att det är något i Oldis gener som orsakar detta. Oavsett vad det

är, gav detta mig en plågsam första kväll när jag försökte bemästra

Frapsfärdigheten utan att lyckas... :(

MIN BLOGG

Den 25:e mars föddes shortwood.bloggo.nu. Från början var det en plats

där jag kunde uttrycka mina åsikter. Jag var så rädd för alla typer av

folkmassor på den tiden. Bloggen blev ett sätt att få ut det jag ville säga

till världen. Jag visste att i princip ingen läste bloggen, men det kändes

bra ändå att få skriva någonstans.

Att jag var mer tillbakadragen och eftertänksam förut, märktes till

exempel på mina tveksamma första inlägg i bloggen. Där uttrycker jag

bl.a. skepsis mot klubbar i ett längre inlägg. Det var på grund av hur jag

kände mig i Golden Fighters… de var ju så många! Jag hade dåliga

erfarenheter av större grupper människor, både från verkliga livet och

från internet. Av den anledningen var jag så rädd för de stora klubbarna

på SSO (och är fortfarande, till viss del).

Notera att jag här berättar att

jag tänker ta en bild. Idag hade

jag aldrig berättat det eftersom

jag fotar automatiskt.

~ 20 ~

LITE REFLEKTIONER

Men jag skulle inte vilja säga att jag var mer allvarlig på den tiden jämfört

med nu. Min personlighet var likadan. Det som skiljde sig var hur jag såg

på saker. I början var jag kritisk mot det mesta och hade en ganska

pessimistisk syn på livet – det har jag inte nu längre. Vad beror det på?

Ehm, jag vet inte riktigt…

Jag blev medlem i Golden Fighters, skaffade mig Fraps och en blogg. Jag

kan inte påstå att jag kände mig helt hemma i Golden Fighters, men det

var där jag så småningom vande mig vid att vara och kände mig

respekterad. Det är den klubb som jag upplevt mest ”rätt” av de få

klubbar jag varit med i, som jag inte ägt själv.

Till en början när jag kommer till nya miljöer och träffar nya människor,

brukar dessa skygga undan och rynka på näsan åt mina annorlunda

åsikter och beteenden. Den här främlingsfientligheten försvinner som

regel bara jag står på mig, men det var jag dålig på förut. I början var

medlemmarna i Golden Fighters sådär tveksamma mot mig. Tack vare

några vänner som övertalade mig att stanna längre i klubben, ändrades

det med tiden. Fast innan dess gick jag ur den ett antal gånger, bl.a. en

gång för att skapa en egen klubb.

SILENT WARRIORS COMPANY

~ 21 ~

Silent Warriors Company hette den, förkortat SWC, och den skapades så

sent som 1:a maj. Klubben var en tydlig utstickare från andra klubbar av

vissa anledningar. Till exempel anordnades inga lektioner eller tävlingar i

den. I stället var vi ute på så kallade ”hemliga uppdrag”, tog på oss

uppgifter som att hjälpa nybörjare i Moorland, svara på frågor m.m. När

en medlem utfört uppgifterna bra tilldelades den en högre titel.

Tyvärr var SWC inte långlivad. På grund av att jag bara accepterade goda

vänner som medlemmar blev vi inte så många i klubben. Av dessa var det

inte många som var aktiva i spelet. Till slut stod jag inte ut med den

ständiga ensamheten utan upplöste klubben för att gå tillbaka till Golden

Fighters.

RELATIONSPROBLEMATIK

I april började det uppstå relationsproblem i mitt liv. Det var inga

egentliga bråk, bara dåligt humör som gick ut över fel personer. Detta

fortsatte länge och är inget jag är stolt över, men det är en stor del av

min historia är och viktigt att ta upp eftersom det påverkat mig mycket.

DEN ROLIGA KVÄLLEN

Den 12:e april var en kväll jag minns mycket väl för att den var bra. Då var

jag, Nighty, Wilma och Nellie på Vingården och lekte. Nellie ställde sig

för första gången på den bil som senare skulle fungera som ett

minnesmärke för den här kvällen. ”Nellies bil” brukar jag också kalla bilen

– den har blivit en slags symbol för min vän Nellie.

~ 22 ~

Klubblivet fortsatte i alla fall, trots att jag gick ur Golden Fighters många

gånger.

Fyra evenemang i Golden Fighters som jag minns väl:

Spökkvällen (”nr 2”) – 24:e mars:

Det första evenemanget jag var med på i Golden Fighters. Jag minns att

jag kom sent dit. Alla redan stod uppradade och redo att påbörja

vandringen som så småningom skulle leda ned till Jarls gravvalv för

spökhistorier. Det pratades livligt i chatten, så jag kände mig mycket liten

bland allt babbel.

Väldigt tråkig tyckte jag att spökkvällen var. Att leka tagen utanför Jarls

gravvalv lättade upp stämningen lite, annars var det ett uttråkande

evenemang (sedd ur mitt pessimistiska perspektiv). Min vän Wilma

Snowfield var för upptagen med andra klubbmedlemmar för att prata

med mig. Det var min uppfattning då, i alla fall. Egentligen fick jag skylla

mig själv som knappt sa ett ord på hela kvällen.

~ 23 ~

Jag pratade i alla fall med Nellie Northside vid sidan om. När det var

dags att färdas till Demascusgruvan för lite virtuell sovstund ville jag

bjuda på en överraskning. Jag skulle hoppa ned ovanpå Demascusgruvan

genom en bugg som jag och Nighty hittat bara några dagar innan.

Därefter skulle jag klura mig ned bakom en bergsvägg och skrika ”bu” åt

de som gick förbi inuti gruvan.

… Tyvärr misslyckades detta eftersom jag inte hann ta mig ned bakom

bergsväggen i tid. Resten av kvällen surade jag över mitt misslyckande.

Jorden runt – 13:e april

Någonstans mellan Spökkvällen och det här evenemanget hade jag

lämnat Golden Fighters för att jag kände mig utanför. Alldeles innan

jorden runt-resan skulle börja blev jag dock medlem i klubben igen. Det

var svårt att stå emot nyfikenheten för den omtalade klubben. Samtidigt

var jag mer ensam som klubblös än med klubb.

~ 24 ~

Själva evenemanget var dock sådär. Det var minnesvärt, för det var

väldigt många som sprang runt tillsammans, men jag kan inte påstå att

det var jätteroligt. Jorden runt-resan bloggade jag senare om och går att

hitta i arkivet för april (det är indelat i flera inlägg).

~ 25 ~

Jorden runt med

Golden Fighters

- bilder

~ 26 ~

Efter jorden runt-resan hade jag en av mina mer filosofiska stunder på

min favoritplats i spelet: Självmordsplats 1 (som jag kallar den). Det var

väldigt ensamt där, men det var jag van vid. Ensam i ensamheten

föredrog jag, framför ensam bland andra... i alla fall ibland.

Kul kväll utan häst – 14:e april

Jag hade nu önskat att jag, efter kritiken mot de tidigare evenemangen,

kunde säga att jag uppskattade detta. Men det gjorde jag inte alls!

Utan min häst blir jag en mycket vilsen varelse. Det var anledningen till

att jag smugglade in min häst i kyrkan på Lucys och Jennys bröllop, men

det är en annan historia.

Kvällen skulle börja i Silvergladebyn vid fontänen. Jag funderade på att

skolka från klubbkvällen vilket var anledningen till att jag började med att

betrakta aktiviteten på avstånd.

~ 27 ~

Efter en stunds velande valde jag dock att gå in i leken. Men jag trivdes

inte bra. Jag kände mig annorlunda, ensam… och så vidare.

~ 28 ~

Vi lekte lite försten till-lekar utan hästar som det gick uselt för mig i.

Sedan var vi i Hollow Woods där vi påbörjade kurragömma. Jag gömde

mig i en trädrot, men blev aldrig hittad så leken avslutades medan jag

fortfarande satt gömd. När jag förstått att de slutat leta var jag försenad

till (den inbillade) korvgrillningen.

Frustrationen över att ingen tycktes ta hänsyn till mig när vi lekte gjorde

mig ganska sur så jag hämtade hästen och trampade ned

klubbmedlemmarna. Meningen var att ingen skulle förstå att det var

allvarligt menat...

~ 29 ~

Agerandet gav mig uppmärksamhet för en stund, precis vad jag ville ha,

men när andra saker blev viktigare lämnade jag evenemanget. Ingen

märkte när jag försvann… precis som de inte märkt när jag var där. Inte så

konstigt kanske – jag hade inte sagt mycket.

Terrängtävlingen – 21:a april

Vinnarlistan från höger till vänster.

~ 30 ~

Denna tävling minns jag mycket väl! Det är den enda klubbarangerade

tävlingen som jag har deltagit i. Jag var med enbart för att det var mitt

favoritlopp vi skulle springa: Firgroveloppet.

Innan tävlingen var jag nervösare än nervösast, det var inte kul. Dock

placerade jag mig trea vilket jag blev nöjd med för det var enligt mina

förväntningar (och jag var bara en hundradels sekund långsammare än

tvåan). En helt klart skön dag, bra prövning för mina känsliga nerver!

När jag var med i denna tävling hade jag även bytt hår, se nedan.

HÅRBYTE

15:e april bytte jag hår till vita dreadlocks. Det kändes oerhört bra. Jag

tyckte att jag såg mognare ut i det nya håret.

BERÖM AV ELISE

Samma dag mötte jag även Game Master Elise för vad jag tror var första

gången. Jag fick veta att hon uppskattat min artikel om hästflygning som

jag skrivit och lagt ut på bloggen. Det var väldigt smickrande, särskilt

med tanke på vilken liten och oerfaren flicka jag var!

~ 31 ~

PRATELIPRAT

Dagarna gick. Mitt största intresse var att flyga och vandra på konstiga

saker som exempelvis staket. Jag fortsatte prata med vänner jag litade

på, byggde sakta upp en identitet men framförallt ett självförtroende. :D

MOLLY

17:e april pratade jag för första gången med Molly Bigson via

klubbchatten i Golden Fighters. Hon blev senare en väldigt nära vän till

mig. Jag hade nog aldrig kommit ihåg det här mötet om jag inte tack

vare Fraps sparat bilder från konversationen!

~ 32 ~

DANIELLA

Daniella var min första favoritkappa, eller mitt första favoritplagg

överhuvudtaget. Det var faktiskt Abbie Moonstone som inspirerade mig

till att köpa henne. När vi fortfarande var små flickor på Jorvik spanade vi

in Daniella i shoppen hos Marley. Kraven för att köpa henne var att man

uppnått en högre nivå än vad vi var på. Jag och Månsten gick alltså

samtidigt och längtade efter denna kappa redan innan vi kunde köpa

den. När jag sedan väl fick den på mig gick den liksom inte att ta av.

Någonsin igen.

RELATIONSPROBLEMATIK 2.0

Oroligheterna i mitt liv fortsatte under resten av april. Jag kan inte riktigt

förklara dem utan att hänga ut någon, men det var väldigt mycket upp

och ned med sårade känslor hit och dit. Ena sekunden var allt bra och

nästa var det tvärtom. Det hela var väldigt påfrestande för alla

inblandade och det orsakade att jag bloggade dåligt till och från.

~ 33 ~

När jag börjat vänja mig vid livet på Jorvik blev det en liten förändring i

mitt synsätt och mina intressen. Jag började först och främst se SSO som

en självklar, ehm, livsstil. Det var nu jag hade upptäckt det mesta som då

fanns att upptäcka. Samtidigt avtog mitt tidigare intresse för tävlingar

och jag började ägna mer tid åt vänner i stället.

LBS

LBS, Landet bortom Silverglade. I maj blev det känt att man kunde ta sig

till hela östra delen av kartan (den grå, ännu stängda delen av kartan)

genom att klättra uppför en speciell brant uppe i bergen.

FÖRBJUDEN BILD

~ 34 ~

Det blev snabbt populärt att utnyttja denna ”bugg” för att utforska den

östra delen av kartan – eller överhuvudtaget blev det populärt att leta

buggar och testa gränser.

Jag minns det så väl! Den spända och förbjudna känslan när man ninjade

sig uppför branten, sedan upprymdheten och nyfikenheten när man tagit

sig ända upp och kunde springa vart man ville... friheeet.

Det går inte längre att ta sig in i LBS genom den här branten, på grund av

att där numera finns osynliga väggar uppsatta. Förmodligen

uppskattade inte spelskaparna våra små äventyr i deras stängda

områden…

FÖRBJUDEN BILD

FÖRBJUDEN BILD

~ 35 ~

MICHELLE

Den 7:e maj mötte jag Michelle Rainrock. Det var egentligen inte första

gången, vi hade pratat ett fåtal gånger innan och sprungit på varandra…

Ödet tycktes vilja att vi skulle bli vänner eftersom vi alltid lyckades

springa på varandra på de mest underliga tider.

Den 7:e maj känns för mig som gången då jag mötte Michelle ”på

riktigt”. Det är därför jag kallar det för datumet då vi möttes första

gången, fastän vi egentligen möttes tidigare.

Det var mitt i natten och vi hade en lång konversation om allt mellan

himmel och jord. Kan lova att det blev fler sådana nätter under resten av

året!

~ 36 ~

NIVÅ 12

Den 9:e maj gjorde jag en smidig övergång till vuxen i Star Stable Online.

Eller ja, jag blev nivå 12. Det hade jag gått och väntat på i evigheter

eftersom endast de som gjort juluppdragen kunnat bli nivå 12 tidigare.

Som tur var dök det upp nya gula uppdrag till slut… det var på tiden!

Nivå 12 var då den högsta möjliga nivån.

DANS OCH BERG

Den 13:e maj hade jag en trevlig kväll (eller natt, kanske…) med min vän

Nighty. Vi upptäckte hur man får hästen att ”dansa” på ett mycket roande

sätt, dessutom besteg vi för första gången några små berg som vi

namngav. Detta skulle senare leda till att jag började skriva bergregistret.

~ 37 ~

FLYGNING

Den 14:e maj återupptog jag mitt tidigare största intresse;

hästflygningen. Jag hade flygit mycket till häst i Silvergladebyn under

tiden det var möjligt. Tyvärr gjordes det omöjligt efter en

onsdagsuppdatering. Då dröjde det ett tag innan jag hittade nya, bra

flygplatser. Den 14:e maj var jag i alla fall igång igen!

DEN STORA UNDERSÖKNINGEN

Ungefär samtidigt påbörjade jag en undersökning om vad medlemmarna

på SSO ville förbättra. Den somnade lite ett tag men jag tog tag i

undersökningen igen inför fjärde numret av SNN.

”HELGEN”

19:e-20:e maj var en bra helg i mitt liv. Då lekte jag mycket med mina

vänner. I synnerhet lärde jag känna Molly Bigson väldigt bra. Vi uppfann

kullåkning, krigades till häst, förföljde personer i smyg, tävlade, besteg

och döpte berg. Jag fick även idén till Sprillans Nya Nyheter, SNN. Första

upplagan av SNN baserades helt på bilderna jag fick från denna helg!

~ 38 ~

Om jag någon gång börjar prata om ”helgen”, syftar jag alltså på just

denna! Den var så hemskt rolig. :D

~ 39 ~

BUGGUTVECKLINGEN

När det blev omöjligt att ta sig till Landet bortom Silverglade trodde jag

att lagbrytarna skulle lugna sig lite i sitt sökande efter lagbrytning. Så

blev inte fallet. Plötsligt kom den stora ”buggvågen” när det blev varje

medlems vardag att söka och utöva diverse buggar. Denna pågick hela

sommaren ungefär. Överallt, på varje blogg berättades det om buggar

som var hittade. Medlemmar rasade på varandra så fort någon

rapporterade en bugg till supporten och den sedan togs bort.

Jag förhållde mig ganska distanserad till de här buggarna. När vågen

kom höll jag en låg profil – kanske var det just för att buggar var så

populära som jag gjorde det. Jag håller mig gärna borta från det mesta

som är populärt.

Jag var aldrig den som kontaktade medlemmar för att gräva ut allt

personen visste om någon eller några buggar. Jag ville springa på

buggarna själv i stället för att höra om dem via andra. Så tänker jag

fortfarande. Dock hade jag ganska bugginsatta vänner vilket resulterade i

att jag nog fick veta fler än de flesta. Men de buggar jag fick veta

tröttnade jag förvånansvärt snabbt på; jag brukade bara nöja mig med

att testa dem tills jag visste hur de fungerade, sedan slutade jag använda

mig av dem.

~ 40 ~

CAFÉ PINTA

En vacker dag dök ett disco upp på Jorvik, som genom magi fast

egentligen genom en onsdagsuppdatering. Den 23:e maj närmare

bestämt.

Först var jag (som vanligt) skeptisk. Faktiskt var jag knappt alls på discot i

början. Då, när discot var som mest populärt, kunde jag naturligtvis inte

vara där… det gick emot mina principer. Så ungefär varannan helg smög

jag dit. I smyg. När ingen såg. Eller okej, kanske när någon såg. Men inte

så många. Säger vi.

I början var discot öppet mellan 18:00 och 01:00 varje kväll/natt. Numera

är det öppet mellan 17:00 och 00:00 i stället (även om tider kan variera

p.g.a. lagg). Jag tycker det är väldigt dåligt att de ändrat tiderna! Fast jag

förstår det på ett sätt, eftersom det finns många unga spelare i spelet,

och det kanske inte är bra att uppmuntra till sena uppetider.

I början var jag som sagt skeptisk, men efter en tid insåg jag att

dansgolvet kunde vara en trevlig plats att prata och umgås på. Detta

trots att musiken där är skitdålig.

~ 41 ~

Sommaren var en både jobbig och helt fantastisk tid. Mitt namn och min

blogg växte, samtidigt som vännerna kom och gick. Det hände mycket

under sommaren, precis som under våren. Men jag tog mig igenom alla

braigheter och dåligheter, sedan kunde jag gå vidare som störst, bäst och

vackrast.

Eller okej… faktum var att mitt liv fortsatte vara rörigt sommaren igenom

och även in på hösten. Det blev ingen stor förändring bara för att hösten

kom. Om jag måste sammanfatta sommaren, dock, skulle jag säga…

hormoner. Massa hormoner.

MICHELLENATTEN

Som rubriken lyder. Natten mellan 4:e och 5:e juni var oerhört kul. Jag

och Michelle hittade på många saker att göra… till exempel bestiga berg,

dränka oss, jaga varandra genom Hollow Woods, mysa i träd, klättra på

tunnor och hoppa från broar tillsammans. Slå det om du kan.

~ 42 ~

GYLLENÅSARNAS DAL

5:e juni. Dagen då Gyllenåsarnas dal kom var en dag som ingen annan.

Den var rent ut sagt outhärdlig. Ryttare överallt! Glada, upprymda,

irriterande och rasande medlemmar vart man än vände blicken. Särskilt i

just Gyllenåsarnas dal, där var det fullsatt. Jag, som vid sidan om

tampades med diverse relationsproblem, fick ge upp det där med

spelande tills kvällen (natten) kom.

(det värsta jag vet)

~ 43 ~

DEN LÅNGA PAUSEN…

Efter öppnandet av Gyllenåsarnas dal kom en jobbig tid. Då tog jag paus

från både Star Stable Online och bloggen fram tills juli månad.

Under den här plågsamma tiden ägnade jag dagarna åt att bråka, och åt

att vara med om ett mycket invecklat triangeldrama utanför spelet. På

grund av det hade jag ingen direkt tid eller lust att logga in och vara

aktiv i spelet. För att bråket upptog all tid och tankeförmåga.

Det var aldrig min vilja att vara med om det som hände, men det blev så

ändå och sedan var det svårt att ta sig ur. Varje väg ut ur problemet

innebar förluster av något slag.

När dramatiken lugnade ned sig var jag tyvärr inte längre vän med Wilma

Snowfield, en av de inblandade. Detta förklarar varför jag slutade blogga

och prata om henne så plötsligt. Varför det slutade som det gjorde,

däremot, är mellan Wilma och mig.

Under den här tiden hann jag även fylla år. Den 17:e juni lämnade jag

tiden som 14-åring bakom mig för att bli en stor flicka (trodde jag…).

~ 44 ~

ÅTERKOMSTEN

I slutet av juni smög jag sakta tillbaka till SSO och började vara med mina

vänner igen. Ett mycket klokt beslut.

~ 45 ~

RUTH LONGWOOD

Ruth Longwood och Babyking föddes den 5:e juli. Den engelska servern

hade nyligen öppnats upp och jag beslutade att påbörja ett liv där. Jag

trodde det skulle bli en skön omstart, att få leva på en annan server ett

tag. Så jag startade upp med Star Rider-tid för en månad.

Censuren gjorde mig besviken. På den engelska servern fungerade

censuren 1624734 gånger sämre än på den svenska servern. Varför vet

jag inte, men den var besvärlig att försöka leva med. Det är inte så nu

längre, men från början var chatten riktigt dum.

Mitt försök att konvertera till den engelska servern misslyckades. Totalt.

Fast jag spelade faktiskt där tills min Star Rider tog slut!

~ 46 ~

GOLDEN FIGHTERS DOMEDAG

11:e juli. Dagen då mitt hem brutalt slets ifrån mig. Jag som äntligen

hade kommit tillbaka till SSO! Jag hade svårt att finna mig i förändringen

och skrev då ett långt inlägg i ren frustration (fast i efterhand tycker jag

att inlägget bara är gulligt).

Förändringen innebar… eh, förändring. En tid av förvirring och

klubblöshet följde.

JENNY

Historian med Jenny är ganska spännande. Vi träffades när jag var en

mycket, mycket liten flicka (och hon med!) som inte visste något om hur

världen fungerade. Åtminstone inte världen i Star Stable Online.

Det dröjde dock ända fram tills juli innan vi blev vänner. Av olika skäl

hade vi bara torra samtal före det. Jenny var en sorts främling för mig,

det enda jag visste var att hon hade en vit häst och älskade sina tröjor.

~ 47 ~

Men i juli råkade vi, enligt mitt bildarkiv, bli vänner. På ett, hm, lite

annorlunda sätt.

ESTHER/ESTHER/NICOLE/HALEY/LUCY

Den 14:e juli hände något anmärkningsvärt. Min vän Molly Bigson

introducerade mig för en helt ny person: Esther Easthall, nuvarande Lucy

Westlake.

~ 48 ~

Jag märkte direkt, utifrån Esthers speciella doft, hållning och (faktiskt)

gulliga försök till komplimanger, att detta var en flicka med potential att

bli min vän. Särskilt imponerad blev jag av hennes sociala kompetens för

sin ålder. Efter den första dagen sa jag till Nighty; ”jag tror vi har hittat en

ny nattuggle-vän”.

Utöver detta måste jag erkänna att Esther innebar en plötslig förändring.

Är det någon som haft starkt inflytande på mig och påverkat mitt liv

mycket, så är det hon och hennes alla medlemmar. Tiden efter mötet

fylldes av optimism och nya idéer.

MITT FÖRSTA BILDSPEL

Mitt första bildspel blev inte lika bra som de efterföljande bildspelen.

Men det var starten på en lång bildspelstradition som förhoppningsvis

kommer fortsätta även under det kommande året!… Eller vänta… nej.

Den 16:e juli blev mitt första bildspel, ”Våren 2012”, klart och publicerat

på bloggen.

~ 49 ~

GRILLA HÄSTAR OCH SÅDANT

Natten mellan den 16:e och 17:e juli var minnesvärd. Då var jag med

Michelle Rainrock och Nicole Highlee (dåvarande Lucy Westlake på en av

hennes 1000 medlemmar). Vi satt fast i höbalar, grillade hästar och flög

tillsammans. Natten (*host* morgonen…) avslutades med att dela bilder

på det MSN. Då fick jag tillfälle att lära känna både Michelle

och Nicole (Lucy), mer! Jag fick även inspiration till min framtida

självmordsguide.

SNN NR 3

Den 24:e juli, inte långt efter att bildspelet publicerats, blev även SNN nr

3 klart. Det är anmärkningsvärt eftersom SNN då för första gången kom

som PDF-fil. Ambitiöst av mig!

SNN nr 4

(Sprillans Nya Nyheter, SNN, är

ett segt nyhetsflöde som jag

brukar jobba med några enstaka

gånger om året. Första upplagan

skrevs 20:e maj 2012.)

Med SNN nr 3 öppnades även

anmälningarna inför…

~ 50 ~

KULLÅKNINGS-VM

Redan dagen jag uppfann kullåkningen insåg jag kapaciteten det hade

att utvecklas till en officiell sport på Jorvik. I samband med att tredje

numret av SNN släpptes, var det på tiden att slå slag i saken och göra

kullåkning, tja, populärt.

Efter de tidigare två projekten, bildspelet och SNN nr 3, som jag fick

väldigt bra respons på, var jag oerhört förväntansfull inför kullåknings-

VM. Med all rätt. Det blev en storslagen tävling på två dagar; 5:e - 6:e

augusti, med både deltagare och publik.

Dag 1 var utslagstävlingen. Den tog plats på Åke; en välkänd

kullåkningsbacke (den bulliga kullen söder om galoppbanan), namngiven

av Molly Bigson den 1:a augusti. Åke går att hitta i bergregistret.

Utslagningen bestod av ett antal matcher då flera spelare slogs ut. Till

final gick Molly Bigson och Jenny Snowhill.

~ 51 ~

Dag 2 var finalen. Denna tog plats på den s.k. ”probacken” i

Gyllenåsarnas dal. Om jag inte är helt fel ute så går det inte längre att ta

sig till den backen. Den som vill veta någorlunda var probacken fanns,

ska läsa detta inlägg.

Finalen var en spännande upplevelse där Jenny Snowhill gick ut som

segrare, till vinsten av 100 star coins och en intervju som publicerades i

SNN nr 4!

VÄNDNINGEN

Kullåknings-VM blev en succé. Inte bara för kullåkningen som sport, utan

även för mig. Plötsligt fanns det många fler som visste vem jag var. När

man tänkte på kullåkning relaterade man automatiskt till mig. Min

utstickande blogg med kreativa inlägg, Sprillans Nya Nyheter,

bergregister, knäppa upptäckter och galna idéer hade äntligen börjat

göra sig hörd. Jag blev förvånad när medlemmar, som jag aldrig ens

pratat med, stannade upp för att säga hej och ge beröm.

~ 52 ~

Det var en ännu en skjuts uppåt mot optimism. Idéerna sprakade och jag

tänkte att ”det här går ju bra”.

Min attityd mot andra medlemmar ändrades också. Innan hade jag, i

hemlighet, varit kritisk mot de flesta. Men min gamla, stela surhet gav till

slut vika för all positiv uppmärksamhet jag fick. Jag blev mer optimistisk,

och började se människor med nya ögon. Kanske med mer respekt än

tidigare.

När jag själv mådde bra kom idéerna i rasande fart. Hela världen (dvs.

Jorvik) var en öppen lekplats där jag kunde göra vad jag ville. Jag fick

tillbaka självförtroende, självkänsla, självbild och allt vad jag haft för lite

av tidigare. Samtidigt föddes en önskan om att alla andra kunde vara

med mig och göra samma sak. Må bra, alltså.

Jag tyckte synd om alla dem som var kvar där jag varit tidigare – inte

bland de opopulära, det handlade inte om det. Men att vissa människor

höjdes till skyarna medan andra dammade bort i sina hörn, det gjorde

mig frustrerad. Klart att de som dammade bort påverkades negativt, klart

att de också började känna förakt mot andra människor. I synnerhet mot

de som fick mest uppmärksamhet.

Att ständigt stå och titta på när andra blir älskade, men knappt få en blick

själv – det gör en hatisk och avundsjuk. Och passiv och uppgiven. Men

tro mig när jag säger att ingen vill något av detta.

~ 53 ~

Det handlar om tur och otur, inget annat. Vissa hamnar från början på

botten och andra på toppen. Sådant kan ändras hela tiden. När man är

på botten väcks känslor om orättvisa. När man är på toppen också, skulle

jag vilja säga – så länge man kan se bortom en själv.

När jag tänker efter var det faktiskt ganska gräsligt innan. Jag ville inte

erkänna det, ens för mig själv, men jag var fast i en ondskefull cirkel.

Det var innan jag fick hjälp, av alla medlemmar, att omvända mitt

tankesätt. Nu vill jag återgälda det på något vis. Vet inte riktigt hur, dock.

Kanske genom att sprida optimismen vidare. Och inte bara till vissa

människor.

HUR DANIEL KOM TILL

För att lämna de djupa funderingarna kommer jag här med en mycket

intressant historia. Jo, så här var det…

Jag hade en kappa som jag älskade. Hon hette Daniella. Jag berättade

om henne på sida 32 i boken. Men en dag var hon inte tillräcklig för mig!

Jag började drömma om en ny kappa. En svartrödrutig kappa närmare

bestämt. I augusti, den 12:e, skickade jag följande mejl till spelsupporten:

~ 54 ~

Jag trodde aldrig att min högsta önskan skulle slå in. Nepp. Supporten

får mängder av mejl och kan omöjligt lyssna på allas idéer. Det är ju

heller inte säkert att det var tack vare mig… men kappan kom.

Den 26:e september klämdes Daniel fram vid en

lyckad onsdagsuppdatering. Jag har nog aldrig

varit så tacksam för ett virtuellt klädesplagg förut.

Daniella åkte raka vägen bort från min överkropp.

In flyttade Daniel!

BERGREGISTRET

Jag vill spola tillbaka tiden lite och nämna bergregistret, som jag

publicerade på bloggen den 2:a augusti. Bra, mycket bra skrivet och

~ 55 ~

innehållsrikt blev det. Bergregistret är bra att ha om du vill göra saker

med berg, t.ex. bestiga dem. Det är meningen att bergregistret ska

fortsätta uppdateras allt eftersom att fler berg namnges. Dessvärre har

det inte blivit så eftersom jag är en lat flicka. En vacker dag kanske jag

uppdaterar mitt gamla register. Kanske.

HÅRBYTE

En viktig dag var 6:e augusti när mina vita dreadlocks fick se dagsljuset

för sista gången. In kom det röda håret jag ännu håller fast vid!

BENLINDOR

8:e augusti. När benlindorna kom till Star Stable Online. De flesta minns

det nog som dagen då man kunde rida barbacka i spelet för första

gången (på lagligt vis). Men för mig finns bara en sak att minnas;

benlindorna! De första lindorna jag köpte var de helvita (smutsvita) i Fort

Pinta.

~ 56 ~

I samma onsdagsuppdatering kom även funktionen att rida barbacka.

Dessvärre stod jag inte ut med att se Oldis så naken! Det har alltså inte

blivit mycket barbackaridning för min del… jag föredrar benlindorna.

SNN NR 4

Den 17:e augusti publicerades Sprillans

Nya Nyheter nr 4, den hittills senaste

upplagan av tidningen. Dags för en ny?

Nää! … Senare.

BILDSPEL NR 2 – en viss sommar

Som kort notis kan jag tala om att

bildspelet från sommaren kom ut den

28:e augusti! Alla kan nu anteckna denna

viktiga information. Jag jobbade väldigt

länge på det bildspelet men det blev

~ 57 ~

förvånansvärt kort i förhållande till tiden jag lade ned… jag är besviken på

mig själv. Eller på min sommar?

FÅGELSKRÄMSÅS-LEKEN

Den 29:e augusti låste jag upp grinden till Fågelskrämsåsen i

Gyllenåsarnas dal. Samma dag fick jag en idé för hur man kunde utnyttja

fågelskrämmorna till en rolig lek!

Leken gick ut på att överleva så länge som möjligt inne i

Fågelskrämsåsen tillsammans med de farliga fågelskrämmorna. Genom

att vara flera stycken som var där inne samtidigt kunde man göra det till

en sorts tävling; den som överlevde längst bland fågelskrämmorna vann.

~ 58 ~

Info om Fågelskrämsåsen: I Fågelskrämsåsen finns fågelskrämmor (tills

man gjort ett visst uppdrag) som skickar ut en därifrån automatiskt om

de ser en. Det är ungefär som att bli hemskickad till sitt hemstall när man

är allvarligt skadad, med skillnaden att man bara skickas ut ur

Fågelskrämsåsen. En tid efter att denna lek var uppfunnen, kom ett

uppdrag som tog bort fågelskrämmorna från Fågelskrämsåsen. Därför

kan de flesta inte leka denna lek längre, eftersom de gjort uppdraget

som tar bort fågelskrämmorna.

Denna lek blev i alla fall snabbt populär, och den var verkligen

spännande (tyckte jag!). Aaaaah, varför var fågelskrämmorna tvungna att

försvinna?! Nu är inte Fågelskrämsåsen spännande längre. Poängen med

att vara där är borta! Man kan inte känna sig ninja när man flyr från

fågelskrämmor! En viktig del av livet!

~ 59 ~

Hösten var… ganska händelserik. Jag hade ju vant mig vid spelet och allt

vad det medföljde. Det jag inte hade vant mig vid, var uppmärksamheten

jag börjat få mot slutet.

SJUKDOMEN UTAN BOTEMEDEL

Jag behövde knappt lyfta fingret för att folk skulle spärra upp ögonen

och uppmärksamma vad jag gjorde. Nu överdriver jag inte, jag säger det

heller inte för att skryta. Visserligen var det många gånger en skön känsla

att bli sedd och bekräftad. Men andra gånger hade man verkligen ingen

lust att bli det. När man brottas med egna problem, samtidigt som

främlingar kommer springandes och ropar ens namn, då är det svårt att

uppfylla förväntningarna om att vara glad tillbaka. Det är vad folk

förväntar sig att man ska bli.

I den här situationen ville jag bara gräva ned mig någonstans. Så det

hände att jag flydde från sociala situationer, ignorerade medlemmar

tillfälligt eller låtsades vara borta från datorn för att slippa dem. Steves

gård och Silvergladebyn, som jag tidigare älskat, blev plötsligt en

livsfarlig zon.

Dessutom fick jag känslan av att människor omkring mig var för okritiska.

Jag kunde säga i princip vad som helst. Aldrig var det någon som sa

emot eller ifrågasatte det jag sa. Jag hade alltid rätt, vilket ledde till att

jag själv tog för givet att jag jämt sa rätt. Allt jag sa var bra och jag visste

allt, så var det. När sedan någon modig person, eller någon jag kände väl,

faktiskt sa emot mig eller hävdade att jag hade fel, då träffade det tusen

~ 60 ~

gånger hårdare än det borde ha gjort. När man vänjer sig vid att alltid ha

rätt har man svårt att acceptera att man kanske har fel ibland.

Till slut kom jag till den punkten när jag stannade upp. Jag tror den kom

någonstans under hösten. Det hade bara gått uppåt i mitt liv sedan jag

började spela SSO, åtminstone om man ser till populariteten. Jag var

även mycket mer stolt över mig själv, och över vad jag åstadkommit, än

jag varit några månader innan.

Jag insåg att det inte kunde bli mycket bättre i mitt virtuella liv. Här hade

jag vänner, bekanta, ständig uppmärksamhet, några rekordtider i lopp

som jag var riktigt stolt över, jag hade skrivit SNN som blivit populärt,

bloggat och fått bra respons. Allt var så bra som det kunde bli.

Problemet var då att det inte var det. På utsidan såg det kanske ut som

ett skönt datorliv. När jag själv kände efter hur jag mådde var det dock

andra känslor än glädje som kom och petade på mig. Av någon

anledning kände jag mig tom och stillastående.

Då blev jag förbryllad. Varför mådde jag inte prima när jag hade det så

bra? Jag borde mått prima. Alla mina önskningar i spelet hade blivit

uppfyllda. Jag var på toppen av allt jag drömt om!

Hela min SSO-tid hade jag strävat uppåt. Plötsligt kändes det som att jag

inte kunde komma högre upp. Det kom heller inga gratis glädjekänslor

med posten bara för att jag var där uppe. Varför skulle det löna sig att

försöka komma ännu högre? Jag hade redan allt, allt jag ville ha – allt att

förlora. Inget kvar att vinna. Det var så jag såg det.

När dessa känslor kom blev jag passiv. Men jag tvingade mig att fortsätta

ändå. Jag pressade fram roliga saker att blogga om för att inte göra

någon besviken. Jag sprang omkring på Jorvik, tvingade fram

optimismen och försökte se ut som att jag trivdes.

~ 61 ~

Det höll inte riktigt. Alla morgnar var tröttsamma men vissa var mer

tröttsamma än andra… på helger och lov kunde jag ligga kvar i sängen i

timmar utan att se någon anledning att resa mig. Jag sökte hjälp hos

mina vänner, de enda jag vågade berätta hur jag mådde för. Mina vänner

var allt för mig. Det värsta som kunde hända var att jag tappade dem.

Dessvärre var det vad som hände med vissa av dem.

När jag sa till mina vänner hur jag mådde började de protestera. ”Du har

många vänner och mängder av fans som ser upp till dig – sluta må

dåligt”. ”Tänk på allt du har och var glad”. De flesta reagerade på detta

sättet vilket fick mig att bli arg på mig själv. Tanken på allt jag hade

gjorde mig ju inte ett dugg gladare. Då kände jag mig otacksam. Jag

borde mått bra för allt jag hade… på datorn… så jag började förtränga

tröttheten och passiviteten när den kom. Den var otillåten.

Det är här jag är nu, förresten. Fast bara vissa dagar. Jag gör mitt bästa

för att lära mig leva med situationen och hitta nya mål. Jag tror att efter

den här boken kommer saker och ting bli bättre. I alla fall vill jag tänka

så. Sedan vill jag påpeka att hösten inneburit mycket glädje, utöver det

tunga jag just berättat om. Läs vidare.

TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅR

I något längre inlägg om Oldis skrev jag, som i förbigående, att vi skulle

gifta oss ”på lördag”. När jag tänkte vidare på denna idé verkade den inte

så dålig. Jag hade hört mycket om andra som gift sig spontant med

varandra, på skoj naturligtvis. Gifta sig med sin häst var det ännu ingen

som gjort. Ett utmärkt tillfälle att sticka ut, samtidigt som det skulle bli

roligt att arrangera och planera.

~ 62 ~

Den 8:e september blev Oldis till min virtuella make. Alla som kom på

bröllopet fick även se mig i kjol!

SPAMPARTY

14:e september var det dags för ett annorlunda evenemang för mig själv

och de som behagade vara med. Det blev ett jätteroligt men dock

tröttsamt spamparty, där vi höll till i Google Documents och hade

trevligt. För de som är mer nyfikna på hur spampartyt gick till, kika HÄR

och HÄR.

DEN ROLIGA ONSDAGEN

En onsdag, 20:e september, dök vindarna upp i Star Stable Online. Jag

blev störtförälskad.

~ 63 ~

Jag vet inte varför, men jag fascinerades oerhört av dessa vindar. Särskilt

av att testa gränserna och klättra omkring nedanför vindarna, du vet där

man egentligen inte ska vara. Där var jag med Lucy, Nighty,

Nellie och lite fler personer hela dagen… när det egentligen var tänkt att

jag skulle göra matteläxa. Jag bloggade även om denna ljuvliga onsdag.

MIN STANDARDOUTFIT

Efter att Daniel (se sida 53-54) kommit till Jorvik, började jag förändra

min standardoutfit efter min nya invånare på kroppen. 27:e september

var jag fullbordad! Ännu finns inga planer på förändringar i min

standardoutfit, såvida det inte kommer en ännu mer charmig kappa än

den jag har. Daniel är oslagbar. Ungefär som MSN…

~ 64 ~

SSO’S FÖDELSEDAG

Den 3:e oktober fyllde Star Stable Online 1 år. Jag hade väldigt gärna

velat vara med och fira den dagen. Tyvärr var firandet mycket kort och

slutade ungefär lagom till att jag kom hem från skolan. Dåligt!

LUCYS OCH JENNYS BRÖLLOP 5/10

Detta bröllop var ett stort arrangemang som planerades väl. En av VIP-

platserna i kyrkan gavs till mig. Det var kanske dumt, för jag ställde till

med en hel del besvär vid repetitionerna innan bröllopet (HE HE HE).

Förutom en mycket eftertraktad ståplats fick jag också chansen att visa

min vackra virtuella sångstämma innan själva giftermålet. Efter att paret

kysst varandra red vi i samlad trupp ned till Fort Pinta för att fira.

~ 65 ~

Sammanfattningsvis: En minnesvärd dag trots att jag missade

efterfirandet p.g.a en hund som ville utföra sina behov. Senare på kvällen

hade vi(ssa av oss) fest vid en brevlåda. Det var också minnesvärt.

SJÄLVMORDSGUIDEN

Min officiella självmordsguide skrevs

12:e oktober om jag inte är helt fel ute.

Jag ville göra något ambitiöst arbete

den kvällen, dock hade jag inga bra

bloggidéer så jag gjorde ett ”snabbt”

projekt; självmordsguiden. Inspirerades

gjorde jag av mig själv, min ganska

brutala fantasi och alla mina minnen från

självmord i Star Stable Online…

~ 66 ~

VATTENBUGGEN

Vattenbuggen var en bugg jag upptäckte natten mellan den 20:e och

21:a oktober. Med den kunde man göra vattnet i SSO regnbågsfärgat,

svart, vitt eller något helt annat (beroende på vad ens dator kände för).

Läs mer i detta inlägg.

~ 67 ~

MIN DÖDSDAG

Den 26:e oktober dog jag. En tragisk händelse i SSO-historia! Det dröjde

många minuter innan jag vågade återuppstå. Dessvärre tycktes ingen ta

min sorgliga bortgång på allvar…!

~ 68 ~

HEADER

Min nuvarande header till bloggen kom till den 29:e oktober! Jag minns

att jag tyckte den blev förvånansvärt bra med tanke på hur lite tid jag

lade ned på den.

SILVERS FÖRSVINNANDE

Den 1:a november försvann en häst spårlöst från Silvergladegruvan.

Silver, hette denna hästen, och ägdes av ingen mindre än Sara

Nightnight. Jag minns att denna händelse gjorde mig helt förbryllad. En

häst kan väl inte bara försvinna hur som helst?

Ja, vi fick i alla fall något att ägna natten åt… och hästen var inte helt

borta. Den hade bara tagit en snabb tripp till Landon.

~ 69 ~

RÄTTEGÅNGEN

Den 3:e november begicks ett mycket allvarligt brott på Jorvik! En

medlem av det våldsammare slaget gick till angrepp mot mig och Oldis.

Hon slog oss så mycket att vi var tvungna att kalla in polis Nighty!

Efter att brottet hade begåtts följde en ytterst spännande rättegång vid

Steves gård. Domaren fann gärningskvinnan skyldig, men när domen

fastslogs flydde kvinnan hals över huvud.

OBS! Detta brott begicks under lekfullare former och bör inte betraktas som något allvarligt. Försök inte

straffa gärningskvinnan på egen hand!

~ 70 ~

LIVSTID STAR RIDER

Den 11:e november fattade jag ett enkelt beslut. Jag bestämde mig för

att bli Star Rider för resten av livet. Egentligen hade jag bestämt mig för

det tidigare, men jag hade nyss betalat för 3 månader Star Rider så det

kändes lite onödigt att betala extra innan de månaderna var slut.

Det tankesättet höll ett tag! Men när erbjudandet om 2 400 star coins var

uppe gick det inte riktigt att motstå frestelsen…

FRÅGESTUND

Överallt hade jag sett dem, studerat dem, betraktat dem. På de flesta

bloggar fanns åtminstone en frågestund. Jag hade funderat på att öppna

upp en egen tidigare, men slagit bort tanken av rädsla att ingen skulle

delta. När jag slutligen föreslog en frågestund på min egen blogg var alla

positiva!

~ 71 ~

Jag samlade in och sorterade frågorna. Sammanlagt fick jag det till 80

frågor som jag svarade på i en PDF-fil. Ett slitsamt arbete! Jag ångrar

nästan att jag startade frågestunden… fick inget annat gjort den dagen.

23:E NOVEMBER

Det här var en onsdag som var både bra och dålig. Dels kom

championatet till Moorland, den bra delen. Personligen tycker jag att

championatet kryddar till ens gråa dagar mer än någon annan tävling.

… Därför är det synd att championatet togs bort p.g.a buggar. Jag

hoppas att det inte dröjer alltför lång tid innan tävlingen är tillbaka och

fungerar som den ska!

~ 72 ~

Sedan till den sämre punkten: Samma dag fick censuren i SSO något

allvarligt fel (efter en uppdatering företaget som ägde censuren hade

gjort, tror jag Game Master Elise sa). Censuren censurerar numera allt

möjligt konstigt och det kan bli väldigt fel. Mer fel än det någonsin blev

förut.

~ 73 ~

DECEMBER (egentligen en vintermånad men struntsamma)

December var en trist månad. Visst, de första dagarna var det inget

särskilt med. Men sedan, av privata skäl, blev det så att jag och Lucy

Westlake gick skiljda vägar; vi slutade vara vänner på ett ganska brutalt

vis. Det orsakade en plötslig bloggpaus för min del medan jag försökte

ordna upp mitt liv.

Till slut blev jag ändå vän med Lucy igen. Jag kunde starta upp bloggen

igen och det är nu meningen att dagarna ska återgå till ”de vanliga” (kan

väl inte påstå att det funnits någon vanlig dag sedan jag började med

SSO!). Ett nytt år har börjat, jag har varit medlem i 1 år. Ett helt år!

Fast… jag har ju helt glömt att berätta om något.

~ 74 ~

Just precis! Klubbar har jag haft många av. Min första klubb, Silent

Warriors Company, berättade jag om på sida 20-21 och tänker därför

inte ta upp här. Men jag har haft fler klubbar, sju stycken närmare

bestämt. Här kommer en lista på dem:

6:e augusti – 7:e augusti

7:e augusti – 21:a augusti

5:e september – 13:e september

18:e oktober – 8:e november

11:e november – 17:e november

17:e november – 11:e december

12:e december – 27:e december

(epidemi!!!)

~ 75 ~

HEAVY LADIES

Heavy Ladies skapades 6:e augusti och var min andra klubb. Sedan min

första klubb, SWC, hade jag länge pendlat mellan olika klubbar och

klubblöshet. Men nu fick det vara nog!

Tyvärr hann det bara gå en dag innan somliga klubbmedlemmar började

känna att de inte riktigt trivdes med namnet på klubben. Då upplöstes

den och jag skapade…

SINGING SADDLES

De sjungande sadlarna! 7:e augusti smällde det till och jag valde ett

namn som alla (nästan) var nöjda med.

Singing Saddles var en skön tid! Jag tog endast in människor jag kände

och var vän med, så vi blev inte så många. Men det räckte gott. Vi blev

snabbt ett litet sammansvetsat team som ständigt hittade på aktiviteter

tillsammans.

~ 76 ~

På den här tiden var ett av mina största intressen att irritera min

omgivning genom mitt ständiga sjungande (inte för att jag ville irritera,

utan för att jag älskade att sjunga! Jag lovar!). Singing Saddles, tack vare

namnet, blev en ursäkt för att få sjunga när jag ville utan att mina

medlemmar skulle klaga!

Men allt har ett slut! Den 21:a augusti upplöstes Singing Saddles, efter en

större konflikt som splittrade hela vårt gäng. Efter det gick jag klubblös,

fram tills 5:e september…

EVIL TAILS

Evil Tails, min fjärde klubb, skapades den 5:e september i ett försök att

återskapa Singing Saddles (under ett nytt namn). Vi insåg dock ganska

snart att det inte skulle gå… därför blev klubben bara åtta dagar gammal.

~ 77 ~

CLOWN TOWN

Om jag får säga det själv måste jag säga att Clown Town är den mest

lyckade klubben jag haft. Det har också varit den mest långlivade

klubben (ÖVER EN MÅNAD! VISST ÄR JAG DUKTIG?!), även om Spice

Mice inte ligger långt efter.

~ 78 ~

Efter misslyckandet med Evil Tails gick jag klubblös i över en månads tid.

Till slut, den 18:e oktober, skapade jag Clown Town!

CT skiljde sig från tidigare klubbar.

I likhet med dem hade den spontana

aktiviteter i stället för planerade

sådana, men kraven för att komma in

i klubben var lägre än de varit i någon av mina äldre klubbar. Tills vi

började bli lite fler än jag stod ut med, vill säga… då höjdes kraven igen.

SASHA

Sasha fick jag och Lucy första blicken av den 20:e oktober. Clown Town

var splitterny och kändes som en lovande klubb, så både jag och Lucy var

på topphumör när vi kilade in i stallchatten. Det var en sen lördagsnatt

och till vår förvåning fanns det fler än oss två vakna på Jorvik.

Sasha Starforce gjorde omedelbart ett gott intryck. Eftersom chatten

plötsligt slutade fungera och hon sedan försvann, beslutade vi att skicka

brev till henne dagen därpå – vilket vi gjorde, och snart hade vi värvat

ännu en medlem (och vän!) till klubben.

~ 79 ~

LOVA/EMMA

Kort efter att jag mött och lärt känna Sasha träffade jag ett till vackert

exemplar av människa!

Den 21:a oktober mötte jag Lova Riverlake. Det var i Moorlandstallet som

Lova tjuvlyssnade på mitt och Wilma Westhills samtal. Plötsligt stack hon

fram huvudet och började delta i konversationen, vilket chockerade mig

eftersom hon stått tyst och stilla bredvid oss innan. Jag hade trott att hon

sovit.

Eftersom Lova kändes som en lovande medlem beslutade jag att bjuda in

henne till Clown Town. Därefter lärde vi känna varandra lite mer, genom

att dränka hästar tillsammans i månens sken.

Lite senare skapade Lova en ny medlem; Emma Southlord, som hon

numera är mest aktiv på. Hon fortsatte vara medlem i CT med Emma, tills

klubben upplöstes.

Clown Town gick bra. Vi samlade på oss medlemmar och fick snabbt över

20 stycken. Det var då jag beslutade att införa medlemsstoppet, för att vi

~ 80 ~

skulle få tid att lära känna varandra i klubben innan vi tog in nya

medlemmar. Clown Town fortsatte dock vara en omtalad klubb (tror jag?)

med tanke på att brevlådan svämmade över med frågor om

medlemskap. Under de mest farliga dagarna var det omöjligt att färdas

genom Silvergladebyn utan att bli stoppad av någon nyfiken själ. Oerhört

jobbigt men smickrande samtidigt!

KRIG

26:e oktober smällde det till! Clown Town skulle kriga! Och inte mot vilka

som helst, utan mot Diamond Bubbles Company. Mot denna stora armé

var vår lilla trupp ganska försvarslösa… men vi kämpade på bra! Detta

trots förlusten mot den mäktiga Jenny Snowhills klubb! :D

~ 81 ~

HALLOWEENPARTY

Lagom till halloween samlade jag mina clowner för ett jättemysigt

dansparty på Café Pinta! Jag offrade min stolthet för att ta på mig

halloweenkläder. Frestelsen blev för stor.

~ 82 ~

FRÅGESPORT OCH PINSAMT HÅR

Den 3:e november anordnade jag en frågesport i Clown Town. Det var

nog något av det roligaste jag har gjort med en klubb.

Vi var i ridhus A. Jag hade gjort upp ett antal frågor i förväg. Dessa

handlade om mig och var lite… annorlunda. Målet för deltagarna var att

ta sig ett varv runt i ridhus A. För varje rätt svar, fick medlemmen som

gissade rätt rida fram till nästa bokstav. Denna frågesport uppskattades

mycket av medlemmarna och kändes väldigt lyckad, trots att vår lilla Sam

fuskade (:D)! Vinnare blev April Nightfall, som fick utnyttja vinsten till att,

alldeles själv, bestämma vilket hår jag skulle torteras i de kommande tre

dagarna.

Alicia = Lucy Westlake (just då, inte längre)

~ 83 ~

ORIENTERINGEN

I Clown Town orienterades det för fullt. Jag kom på idén att man kan låta

en medlem/flera medlemmar gömma sig någonstans och sedan ange

koordinater för gömstället. Därefter ska de andra helt enkelt tävla om

vem som letar upp personen/personerna snabbast!

Vi tränade mycket på detta i klubben och jag är helt övertygad om att

alla gillade min roll som gympalärare… eller det tror jag i alla fall.

~ 84 ~

Tyvärr höll inte Clown Town för evigt. På grund av att Lucy Westlake, som

hjälpt mig mycket inom klubben, bestämt att sluta på SSO, kunde jag

inte fortsätta driva den ensam. Därför upplöstes Clown Town.

WEST WOODS

… Fast en vecka senare, 11:e november närmare bestämt, återvände Lucy.

Hon skapade då en klubb som hon valde att dela med mig: West Woods.

Denna klubb blev inte långlivad! På grund av att Lucys dator blev

motstridig kunde hon inte längre logga in på Star Stable Online. Hon var

tvungen att upplösa vår klubb om hon inte ville att den skulle ruttna bort

utan henne. Till julen skulle hon förmodligen få en ny dator, sa hon, så

jag lovade att ta hand om klubbmedlemmarna i en egen klubb till dess.

~ 85 ~

SPICE MICE

Det gick ju... bra. Till en början, ja. Faktiskt.

Den 17:e november, samma dag som West Woods upplöstes, skapade

jag Spice Mice och medlemmarna som varit i West Woods fick flytta över

dit om de ville.

JULMORD

Den 28:e november kom snön till Jorvik. Det firade jag med att anordna

ett spontant julmord med klubben. Vi samlade medlemmarna och red

tillsammans runt till de olika stallen för att avrätta folk… inte andra

medlemmar då (sådant sysslar bara Lucy med). Vi avrättade sådana som

Steve… dvs. icke-spelbara karaktärer, NPCs.

Detta blev ett ganska misslyckat julmord eftersom somliga

klubbmedlemmar liksom tröttnade och lämnade julmordet efter ett tag…

;___;

~ 86 ~

KLUBBENS UNDERGÅNG

Tyvärr klarade jag inte att hålla i Spice Mice på ett bra sätt alldeles själv.

Den låg därför och halvdog efter sina första dagar… den tappade

medlemmar och blev mindre aktiv. Till slut upplöste jag klubben för att

jag inte hade motivation nog att få igång den igen, eller ens hålla igång

den.

NIGHT GUARDS

Night Guards skapade jag 12:e december, efter att Lucys dator på ett

märkligt sätt börjat leva igen. Jag valde medvetet att inte berätta om

klubben på min blogg. Anledningen var att jag var ganska trött på

uppmärksamhet från människor jag inte ens kände – jag ville ha en klubb

för bara mig och mina närmaste vänner. Ungefär som mina allra första

klubbar i SSO.

Det dröjde dock inte lång tid förrän… ja, samma visa som tidigare. De

privata problemen kom seglandes. De orsakade att jag slutade vara vän

med Lucy, slutade blogga och blev inaktiv på SSO överhuvudtaget.

December var ingen rolig månad! Jag hade dock kvar Night Guards trots

att jag var nästan helt ensam i den, ända fram till 27:e december. Då

hade det äntligen ordnat sig med Lucy. Hade räknat med att det inte

skulle göra det…

~ 87 ~

Jag ville aldrig mer se klubbar, så jag kastade Night Guards i klubbarnas

officiella likhög. Skönt! Vilken befrielse! Kan inte påstå att jag känner

någon längtan efter att skapa fler klubbar efter allt detta… nej, nu vill jag

vara klubblös. Tills vidare.

~ 88 ~

INRE FÖRÄNDRINGAR (här kommer jättedjup text)

När jag började spela Star Stable Online var jag försiktig och

eftertänksam som person. Mot min omgivning var jag överkritisk och

allmänt negativ, en så kallad pessimist – det hade jag dock aldrig erkänt

om någon frågade. Varför jag var pessimistisk ska vi inte gå in på

eftersom orsaken finns djupt nere i mina ytterst privata rötter.

Sedan kom det här spelet och förvandlade mig till en optimist. Det är

nog det bästa som hänt sedan jag vet inte hur lång tid tillbaka. Nu ser jag

positivt på det mesta. :D

Jag har även blivit mer impulsiv och tänker inte lika mycket innan jag

handlar… vilket har fått vissa konsekvenser. Man får ta det onda med det

goda! Jag vet i alla fall att jag aldrig menat att skada någon, trots att det

hänt av misstag.

Jag har alltid varit en social och humoristisk person, fast samtidigt haft en

allvarlig sida. De flesta som känner mig håller nog med om detta. Min

sociala sida har jag tyvärr hållit tillbaka under många år nu. Då menar jag

inte bara i verkligheten.

Efter att jag flyttat till SSO känner jag att mitt gamla jag börjat komma

tillbaka igen. Jag är inte längre rädd för att vara mig själv, åtminstone inte

på internet. Det är en stor förändring!

~ 89 ~

YTTRE FÖRÄNDRINGAR

Synliga förändringar har också skett i mitt virtuella utseende, mitt

beteende och sätt att skriva. I början, innan Daniel kom, hade jag alltid

denna outfit på mig:

Hade jag fått säga vad jag tyckte om den nu hade jag kallat den tråkig.

Grå och trist. Det var precis så jag ville se ut då, för på den tiden var det

väldigt populärt med färgglada outfits. Jag ville sticka ut.

~ 90 ~

Det vill jag förresten fortfarande. Tyvärr har det blivit ganska populärt

med rött och svart i outfits numera, men från början var min nuvarande

standardoutfit väldigt utstickande.

Det vita håret hade jag en tid, jag älskade det! Men inget varar för evigt

och nu har jag lämnat mitt vackra vita hår, förmodligen för evigt. Jag

gillar dock fortfarande det håret.

Vad gäller mitt skrivsätt så kan jag berätta att jag blivit hundra gånger

mer slarvig när jag chattar. jag slavrskriver gärna m9na menignar och då

blir det så här vilkt jag fåttklagomål för av mina kära vänner. Så är det

~ 91 ~

inte när jag bloggar, då skriver jag i ett lugnare tempo för att det ska bli

bra. Jag har helt enkelt för bråttom med att skriva när jag chattar. Mer

noggrann var jag när jag kom till Star Stable Online. Då skrev jag

ordentligt och rättade mig själv när det blev fel. Ibland kunde jag till och

med klämma fram en stor bokstav i början av meningar eller sätta ut en

punkt i slutet. Det gör jag väldigt, väldigt sällan numera.

Smileys jag använde mig av förut var :D, XD, 8D, D8, x_x, O_O, ;__;, :/

och ibland :( eller >.<. Jag använde även ”ögonbrynssmileys” som >:D.

Numera använder jag nästan bara :D, :(, :), ;__; och ibland >.<. Jag tror

det hör ihop med att jag blivit mer slarvig när jag skriver, jag orkar helt

enkelt inte komplicera språket med massa olika smileys hela tiden. Eller

har jag fått färre känslor?!

Caps lock har jag alltid använt när jag varit på det humöret. Vissa

personer störs av det, men det struntar jag i. Svordomar däremot, har jag

aldrig använt mig av. Varför vet jag inte, men jag tror bara jag uttryckt

svordomar ett par gånger på SSO. Ett uttryck jag gärna använder mig av

~ 92 ~

är dock ”gå åt hela vetet”… det hittade jag på för att komma förbi

censuren och sedan har det fastnat.

Trots det tycker jag inte att jag har förändrats fruktansvärt mycket till

personligheten. Om du hade träffat mig när jag var nivå 4 hade jag nog

varit på ungefär samma sätt som idag. Men stora folkmassor hade jag

undvikit och varit mycket tystlåten i. Jämfört med idag, då jag

förmodligen skulle babbla tills alla slutade lyssna.

~ 93 ~

Nu sitter jag alltså här efter en bok på 95 sidor och undrar hur i hela

friden det gick till. När jag tänker tillbaka är det mycket jag valt att inte

skriva om, trots antalet sidor. Till exempel har jag har bara rört vid ytan

och berättat luddigt om bråken som funnits. Men det hade varit omöjligt

att berätta om dem på ett rättvist sätt. Dessutom har det varit så rörigt

att jag knappt själv kommer ihåg vad som hände under bråken.

Jag är inne i en sådan här del av livet som kallas tonåren (för dig som inte

visste). Den hoppade jag in i rätt tidigt, och enligt standard-

utvecklingsschemat borde mina hormoner vaknat till liv innan 2012. Det

har dem inte gjort! Jag har gått flera år och förbryllats över varför jag inte

reagerat sådär starkt på saker och ting, som folk påstår att man ska göra i

min ålder.

Efter 2012 vet jag veeerkligen hur hormoner känns. Det har varit som om

min 15-åriga hjärna plötsligt velat hinna ikapp alla hormoner den missat

att producera under tidigare år. Mitt liv har verkligen vänts upp och ned

ibland. Om jag ska vara ärlig tror jag att jag till stor bidragit, eftersom jag

varit allt annat än balanserad.

Jag hade, och har fortfarande, en del problem med mig själv. Star Stable

Online, inte själva spelet men människorna i spelet, har hjälpt mig med

vissa av dem, samt öppnat upp för nya problem. Dock fortfarande finns

det fortfarande vissa problem som behöver lösas. Att jag ens sitter och

skriver en 90-sidors bok om mig själv tyder på att jag har en del saker

som måste redas ut i huvudet.

~ 94 ~

Jag erkänner att jag lätt blir uppslukad av mig själv… dock har jag nästan

lika lätt för att bli uppslukad av andra. Jag studerar och (över)analyserar

människor hela tiden, ibland märker jag det inte ens själv. Eftersom

människor är ett av mina stora intressen är det något jag gärna pratar om

– både mig själv och andra.

Vissa tar för givet att intresset för mig själv automatiskt ”slår ut” intresset

för andra människor… och att det gör mig egoistisk. För mig låter det

konstigt eftersom jag själv vet att jag bryr mig mycket om andra

människor… Hårt mot hårt; den som kallar mig egoistisk kallar jag

fördömande.

Om jag ska se tillbaka till mitt år, så har det varit både händelserikt och

lärorikt. Jag har förlorat många gånger – saker har slagit till mig och

orsakat tillfälliga energiförluster. Om jag ska se på det hela taget, dock,

så har jag vunnit. Mitt liv var väldigt odramatiskt innan SSO. Lite problem

var nog precis vad jag behövde, för att jag skulle lära mig något om livet

och i framtiden kunna växa mig stor och stark. :D

Jag har mött helt fantastiska människor som gjort intryck och influerat

mig. Jag har fått tid att utvecklas som person, har lämnat tiden som 14-

åring och avancerat till 15 år. Mina hjärnmuskler är 100 gånger fetare nu

än de var innan. När jag är 90 år kommer jag vara en mycket vis gumma.

Vad som hände med mina gamla vänner? Abbie Moonstone försvann

spårlöst från SSO efter ett tag. Det händer att hon återkommer ibland

men i stort sett är hon helt borta. Molly Bigson slutade jag vara vän med i

samband med alla bråk som skedde... Lucy Westlake löste det sig med

och vi är nu vänner igen. April Nightfall har det aldrig varit några

problem med (hon och jag kommer säkert vara vänner fram till

pensionen). Detsamma gäller för Nellie Northside, trots att denna söta

flicka försummar Star Stable numera. Wilma Snowfield har jag

fortfarande inte blivit vän med igen. Michelle Rainrock har det visserligen

varit lite oroligheter med men vi har klarat oss igenom dem och är ännu

~ 95 ~

vänner. Jenny Snowhill, Sasha Starforce och Emma Southlord är goda

vänner till mig!

Flera människor har kommit och gått, men de jag nyss räknade upp är

dem som haft störst inflytande på mig under 2012. Här kommer en lista

på fler medlemmar som jag minns:

- Sophia Riverfall

- Esmeralda Moonknight

- Angelica Northnight

- Alexandra Silverlord

- Britney Moonwood

- Vera Flowerbell

- Rebecca Darkfall

- Felicia Darkfall

- Kristina Starrock

- April Mclee

- Rebecca Goldbell

- Jenny Snowhill

- Emma Southlord

- Brooke Highland

- Game Master Elise

- Nancy Moonnight

- Hanna Goldnight

- Hanna Silverlund

- Evelina Westson

- Rachel Moonlake

- Wilma Westberg

- Kirsten Westburg

- Kelly Goldbridge

- Alicia Starnight

- Gillian Bluestar

- Maria Mountaindaughter

- Amelie Riverdaughter

- Jaquelin Goldbell

- Sasha Sunbridge

- April Riverdaughter

- Samantha Nightstorm

- Daisy Eastborn

- Abbie Snowstorm

- April Starwood

- Izabella Bluefield

- Heather Starhill

- Isabella Riverlee

- Calista Eveningstar

- April Goldpaw

- Jaquelin Sunwright

- Courtney Starwood

- Ellie Gladeforce

Förlåt om jag glömt några, vilket jag säkert

gjorde. Så är det med hjärnan!

PÅ ÅTERSEENDE, KAMRATER.

Sagan om Ruth Shortwood | Skriven 2012-01-07 | Av Ruth Shortwood

~ 96 ~