Svavel, natrium, magnesium, kalcium och mikronäringsämneni det ekologiska lantbruket

Ekologisk växtodling

Foto:Ghita Cordsen Nielsen

InledningDe essentiella växtnäringsämnena kan delas upp imakronäringsämnen och mikronäringsämnen. Mak -ro näringsämnen är definierade som de näringsäm-nen som en gröda tar upp mer av än ett kilo per hek-tar per år. Mikronäringsämnen är då de näringsäm-nena som en gröda behöver mindre än ett kilo av perhektar och år. Vilka näringsämnen som är makro-resp. mikronäringsämnen framgår av tabell 1.

Tabell 1 visar också koncentrationen av närings-ämnet i växten och det genomsnittliga upptaget perhektar per år för en gröda.

Man kan inte säga att ett näringsämne är viktigareän ett annat. Om ett enda av de essentiella grundäm-nena fattas, kommer det att påverka växternas till-växt. Antingen får man en generell försvagning avtillväxten eller mer specifika bristsymptom/brist -sjukdomar.

I denna broschyr fokuserar vi på makronärings-ämnena svavel, magnesium och kalcium samt deviktigaste mikronäringsämnena. Natrium är ingetessentiellt näringsämne, men påverkar bl.a. smak-ligheten av gräs och skördenivån i sockerbetor.Natrium beskrivs därför i ett kort avsnitt. Ävengrundämnet selen behandlas. Selen är egentligeninte definierat som ett essentiellt näringsämne förväxter, men däremot för människor och husdjur, var-för en lämplig nivå av selen i fält är viktigt för kvali-teten av grödan som foder och människoföda.

I det ekologiska lantbruket i Sverige får mikronä-ringsämnen tillföras jorden om behovet av mikronä-ringsämnen inte kan täckas med rimliga givor av

andra tillåtna gödselmedel och om uppenbar bristföreligger. I växande gröda får mikronäringsämnenendast tillföras efter prövning av KRAV (undantagetär mangan där producenten ska dokumenteraanvändningen). Underlag för en sådan prövning skaenligt KRAV vara:– ett dokumenterat behov– tidigare års dokumenterade problem– att producenten i övrigt vidtagit åtgärder för att

undvika att problemet uppkommer– att användningen av det aktuella medlet inte med-

för några kända risker för miljö, markaktiviteteller hälsa hos människor och djur

Svavel, magnesium, kalcium och natrium finns ivarierande mängder i stallgödsel. Dessutom kanman tillföra näringsämnena i form av specialgödsel-medel och liknande produkter – t.ex. kieserit (svavel+ magnesium), Besal (natrium), dolomitkalk (kalci-um + magnesium) etc. Man ska inte söka tillstånd avKRAV före tillförsel, men alla gödselmedel som försin till gården ska anmälas på den blankett som odla-ren skickar in till KRAV.

En del gödselmedelprodukter innehåller tungme-taller och KRAV har regler för detta. För den högstatillåtna genomsnittliga tillförseln av tungmetallerunder en femårsperiod med införda gödselmedel,jordförbättringsmedel, bekämpningsmedel samtandra produkter vilka förr eller senare tillförs jorden(t.ex. fodermineraler och mediciner) gäller KRAV:sgränsvärden (tabell 2). Observera att tillförsel av 1ton/ha och år av en produkt innehållande 1 ppm av ettvisst ämne medför ett tillskott av 1 gram/ha och år.

2

Essentiellt näringsämne Medel upptagMängd i

matjorden

Makronäringsämnen µmol/g % g/ha/år

Kväve (N) 1000 1,5 125 - 150

Kalium (K) 250 1 125 - 150

Kalcium (Ca) 125 0,5 30 - 50

Magnesium (Mg) 80 0,2 0-15

Fosfor (P) 60 0,2 20 - 25

Svavel (S) 30 0,1 0-20

Mikronäringsämnenppm (delar per

million)

Medel upptag

kg/ha och år

Klor (Cl) 3 100

Bor (B) 2 20 120 - 125 10 - 200

Järn (Fe) 2 100 900 25000- 250000

Mangan (Mn) 1 50 300-400 50 - 7500

Zink (Zn) 0,3 20 250 - 300 25 - 750

Koppar (Cu) 0,1 6 25 - 50 25 - 200

Nickel (Ni) 0,009 0,5

Molybden (Mo) 0,001 0,1 5–10 0,5 - 25

Koncentrationen i växten

µmol/g kg/ha

Tabell 1. Koncentrationer av näringsämnen i växten.

3

Observera att alla gödselmedel som innehåller ani-maliskt protein, t.ex. blod- eller benmjöl, måste varaKRAV-godkända produktionshjälpmedel.

Mikronäringsämnenas tillgänglighet i jord och plantaJordens innehåll av näringsämnenI jorden förekommer naturliga mängder av de mik-ronäringsämnen som växterna har behov av (tabell1). Innehållet är dock beroende av jordens ursprungoch de förhållanden som finns i jorden. Vittring avmineraler är för många näringsämnen den viktigastenaturliga källan. Frigörelse genom vittring av mine-raler påverkas i hög grad av klimatiska villkor. Förandra näringsämnen, som främst finns bundna tillorganiskt material, är den mikrobiella omsättningenden dominerande faktorn för tillgängligheten.

Det är de växttillgängliga mängderna av närings-ämnen, som är av störst intresse för växternas för-sörjning. Detta gäller både makro- och mikronä-ringsämnen. Växttillgängligheten av näringsämnenapåverkas av en rad jämvikter i ett jord/växtsystem(figur 1). Dessa jämvikter är mycket kompliceradeoch en rad olika faktorer har inflytande på dessajämvikter. En viktig faktor är jordens pH-värde.

Jordens lermineraler är uppbyggda av mycketsmå partiklar, så kallade kolloider (figur 2).Kolloider har p.g.a. deras struktur många negativa

laddningar på ytan. Därför kan joner hos näringsäm-nen med positiv laddning (katjoner) hållas fast tillsde blir utbytta mot vätejoner (H+) och därmed blitillgängliga för plantrötterna. pH-värdet är ett måttpå hur många vätejoner som finns i jorden.

Mängden vätejoner påverkar jämvikten mellanfixerad och växttillgänglig form för vissa närings-ämnen.

Figur 2. Lermineraler är uppbyggda av kolloider och har ensamlad negativ ytladdning som kan hålla fast positivt laddadejoner (katjoner).

Andra faktorer av betydelse för näringsämnenasväxttillgänglighet är mängden organiskt material,mikroorganismer samt mängd syre och vatten i jor-den. Den biologiska omsättningen i jorden påverkarmängden löst organiskt material i jorden och där-med antalet komplexbindningar mellan organisktmaterial och näringsämnenas katjoner. Dessutomhar den biologiska omsättningen betydelse för jor-dens syrehalt, som i sin tur har betydelse för vitt-ringen av mineraler.

Transport av näringsämnen från jord till växtNäringsämnen kan transporteras på tre olika sätt tillväxtens rötter:

Rotinterception: Rotens tillväxt i jorden trängerbort den volym som tidigare var fylld med jord ochkommer på det viset hela tiden i kontakt med nyakolloider. Genom kontakten tar roten upp denäringsämnen den träffar på (t.ex. koppar)

Massrörelse (Mass-flow): De upplösta ämnena imark vätskan transporteras mot rotytan av vattnetsrörelse, som drivs av växternas vattenförbrukning(avdunstning). Detta gäller speciellt för negativt lad-dade joner (anjoner) t.ex. nitrat och svavel.

Diffusion: Här är drivkraften för transporten avnäringsämnet en koncentrationsgradient mellanmarkvätskan och rhizosfären kring plantrötterna.När plantrötterna tar upp ett näringsämne blir kon-centrationen av näringsämnet mindre vid roten än imarkvätskan kring roten. Därefter sker det en vand-ring av näringsämnet från markvätskan mot roten.Det sker en diffusion. Exempel på näringsämnensom tas upp på detta sätt är kalium och mangan.

Tabell 2. KRAV:s gränsvärden för tungmetaller

Ämne g/ha/år

Bly (Pb) 50Kadmium (Cd) 0,75Koppar (Cu) 500Krom (Cr) 50Kvicksilver (Hg) 1Nickel (Ni) 50Zink (Zn) 700

H+H+

H+

K+

K+

K+

Ca++Mg++

Figur 1. Komplicerade jämvikter i jord – markvätska – växt -systemet (efter Schjörring och Husted, 2001).

4

Tabell 3 visar den ungefärliga fördelningen avtransportvägarna från jord till växt, för de olikanäringsämnena.

Av tabellen framgår att mikronäringsämnena bor,molybden och svavel främst transporteras i jordengenom massflow. Närings ämnena är därför lättlösli-ga i vatten och deras transport drivs av växternasavdunstning.

Näringsämnena koppar och järn transporterasfrämst genom rotinterception. Detta orsakas av attde till större delen finns oorganiskt (som katjoner)och generellt har en liten rörlighet i jorden.

För mangan gäller, att mycket lite finns i jonform.När koncentrationen av mangan i jonform minskar(genom upptag i växten) kommer en del av manga-net i den fasta fasen att lösas upp och gå över i jon-form (för mycket syre i jorden kommer dock attdriva jämvikten i motsatt riktning – se avsnittet ommangan).

För zink är transporten jämnt fördelad på alla tretransportvägarna. För nickel och kobolt är trans-portvägarna ännu inte fastställda.

En jord med bra struktur och vattenhållande för-måga gör transporten av näringsämnen till plantröt-terna enklare.

Miljöns inflytande på upptaget av näringsämnenPlantrötternas upptag från markvätskan sker genomnågra mycket komplicerade processer. Närings -ämnenas transport genom växternas cellmembransker med hjälp av olika proteiner och vätejoner (H+).På det viset kommer pH-värdet (dvs. mängden avfria vätejoner) att spela en viktig roll.

Generellt kommer ett minskat pH-värde (vilketinnebär fler vätejoner) att hämma upptaget av posi-tivt laddade joner (katjoner) jämfört med upptagetav negativt laddade joner (anjoner), eftersom nega-tivt laddade joner tillsammans med H+-joner kantransporteras genom cellmembranen i större mäng-der. Dessutom påverkar pH-värdet de joner varsladdning är pH-beroende och som bara tas upp närjonen har en bestämd elektrisk laddning (t.ex. boroch molybden).

Andra miljöfaktorer är jordtemperaturen och jor-dens innehåll av syre. Minskande syrekoncentrationi jorden reducerar jonupptaget generellt p.g.a. för-svagad energiomsättning i rotcellerna (upptag avnäringsämnen kräver energi). Rötter i vattensjukjord kommer därför att lida brist på näringsämnen.

Dessutom är en väl balanserad gödsling viktig,eftersom olika joner kan påverka varandra. Det kanantingen vara en antagonistisk effekt, negativ kon-kurrens, t.ex. kan upptaget av magnesium hämmasav höga koncentrationer av kalium, kalcium ochmangan. Det kan även vara en synergistisk effekt,positiv effekt, av en jon på andra joner, t.ex. stimule-rar kalciumupptaget upptaget av andra näringsäm-nen eftersom kalcium gör cellmembranerna mergenomträngliga.

Transporten av näringsämnen i växtenTransporten av näringsämnen i växten är av storbetydelse för var, hur och när vi kan se på växternaatt de lider av en generell brist på näringsämnen.

En växt har två transportsystem, xylem- och phlo-emtransport (figur 3). I xylemet går transporten barauppåt och drivs av växtens vattenupptag ochavdunstning. Xylem transporten sker i döda celler.

Näringsämne % Rotinterception % Massflow % Diffusion

Svavel (S) 5 95 0

Bor (B) 3 65 32

Koppar (Cu) 70 20 10

Järn (Fe) 50 10 40

Mangan (Mn) 15 5 80

Molybden (Mo) 5 95 0

Zink (Zn) 30 30 40

Tabell 3. Fördelningen av essentiella näringsämnen på de tre viktigaste transportvägarna i jord-vätskan (efter Schjörring och Husted 2001).

Figur 3. Rotens transportsystem.

I phloemet sker transporten av näringsämnenbåda vägarna. Phloemtransporten drivs av ett osmo-tisk tryck som uppstår när växten har behov avnäringsämnen och kolhydrater i de olika vävnadsde-larna. Phloemtransporten sker i levande celler.

De olika näringsämnena transporteras på olikasätt i växten. De flesta näringsämnena transporterasav både xylem och phloem, men några enstakaämnen transporteras i stort sett bara i xylemet. Förmånga näringsämnen, speciellt mikronäringsämne-na är rörligheten i phloemet låg (tabell 4). Dettaorsakas främst av den låga koncentrationen i växten.I en bristsituation gör det, att det bara sker en litentransport av ämnen från äldre delar av växten till denyare delarna (tabell 4).

Mikronäringsämnenas remobilisering är därförstarkt beroende av koncentrationen i de redan heltutvecklade bladen samt av bladens ålder. Tabell 5visar ett exempel på ändringarna i koncentrationenav mikronäringsämnen i ett blad från en sojaböna.

Av tabell 5 ser man att ämnet molybden får en mins-kad koncentration i bladen när växten börjar produ-cera frö. Man kan säga att molybden omfördelas ochflyttas från bladens vävnad till ny vävnad i växtensfrö. Å andra sidan ökar koncentrationen av manganunder samma period i de äldre bladen. Det sker där-för ingen omfördelning av mangan. Generellt kanrörligheten av mikronäringsämnena beskrivas såhär: Mo>Zn>Fe>Cu>B>Mn. Molybden omfördelassnabbast och mangan långsammast.

På lätta jordar med högt pH har man ofta man-ganbrist, t.ex. på Gotland. I Sverige förekommeräven brist på koppar, bor, molybden och järn.

Svavel (S) Generellt om svavelAll levande vävnad är uppbyggd av protein, kolhyd-rat och fett. Protein är uppbyggt av aminosyror.Totalt finns det drygt 20 olika aminosyror, ochgemensamt för dem är bl.a. att de innehåller kväve.Svavel ingår i aminosyrorna cystein och methionin.Svavlet är viktigt för proteinernas struktur.

Växtmaterial innehåller 0,15–0,45 % svavel vilketär ca en tiondel av kväveinnehållet. Svavel i jord upp-för sig på många sätt som kväve. T.ex. är 95–99 % avsvavlet i de översta jordlagren organiskt bundet ochmåste därför mineraliseras för att bli tillgängligt förväxterna. I lantbruksjord finns det oftast mellan 0,5och 1 ton organiskt bundet svavel per hektar.Organiskt bundet svavel finns antingen kolbundet (C-S-) eller esterbundet (C-O-S-). Det esterbundna svav-let omsätts oftast lättare än det kolbundna och frigörsulfat direkt när det omsätts. Förutom det organisktbundna svavlet i jorden, som utgör huvudparten avsvavlet i jorden, finns det en rad svavelhaltiga mine-raler som kan frigöra sulfat (SO4) eller sulfid (S).

Växterna kan bara ta upp svavel som sulfat.Sulfatjonen (SO4

-) är som nitratjonen (NO3-) nega-

tivt laddad och kan därför lätt lakas ut. Eftersom95 % av jordens svavelinnehåll är organiskt bundet,är växternas svavelförsörjning från jorden beroendeav jordens kondition (dränering, packningsskador,mikrobiell aktivitet m.m.) och förmåga att omsättaorganiskt material. Det är störst risk för svavelbristpå sandiga jordar efter en höst/vinter med mycketnederbörd eftersom sulfat lakas ut.

På fält med god struktur, kommer det att ske enlöpande frigörelse av sulfat och risken för sva-velbrist är därför låg. Växtföljder där man underlängre tid har använt stallgödsel har mindre problemmed svavelbrist.

SvavelbehovGrödorna har olika svavelbehov (tabell 6). Generelltär det så, att ju högre proteininnehåll det finns i väx-ten, desto högre är svavelbehovet.

5

Mobila jonerKonditionellt

mobila*)Låg mobilitet

N Fe Ca

P Zn Mn

K Cu B

Mg Mo

Cl S

Tabell 4. Transport av joner i phloemet (efter Schjörring ochUsted 2001).

*) Mobiliteten är bl.a. beroende av jonernas koncent -ration i plantvätskan.

Näringsämne Förändring

Järn (Fe) 48,9 30,2 -38%

Zink (Zn) 45,1 21,6 -52%

Mangan (Mn) 36,3 56,2 54%

Koppar (Cu) 1,0 0,9 -14%

Bor (B) 17,4 24,2 39%

Molybden (Mo) 0,5 0,1 -80%

Tidig skid-

fyllningsperiod

(µg/g ts)

Sen skid-

fyllningsperiod

(µg/g ts)

Tabell 5. Förändring i koncentrationen av mikronäringsämnen ivegetativt blad av sojaböna (efter Schjörring och Husted 2001).

Gröda kg S / ha

Spannmål 15-20

Höstraps 40-50

Ärt 20-30

Vallfrö 15-20

Slåttervall 30-40

Sockerbetor 20-30

Potatis 20-30

Tabell 6. Grödornas svavelbehov, vid konventionellgödslingsnivå.

Svavel från atmosfärenVäxterna blir främst försörjda med svavel sommineraliserats i jorden. Dessutom sker det ett visstnedfall av svavel från atmosfären. För 20–30 år senuppgick nedfallet av svavel från atmosfären till uppemot 40 kg per ha och år. En reduktion av förore-ningen från användningen av olja och kol har mins-kat detta till mindre än 10 kg per ha och år, och detfinns därför i dag ofta ett behov av extra tillförsel avsvavel. Detta gäller även för spannmål, som har ettförhållandevis lågt svavelupptag.

Svavel i stallgödselStallgödsel innehåller relativt lite svavel. Det kanvariera från 0,2 kg S per ton nötflyt till 1,2 kg S perton i djupströ. Ju mer torrsubstans det finns, ju mersvavel finns det!

I färskt nöt- och svinflyt finns i vanliga fall myck-et sulfat och bara lite sulfid. I lagrad flytgödsel ärsulfat i någon grad ombildat till sulfid och kolbundetsulfat. En stor del av svavlet är därför bundet i orga-niska föreningar som först måste brytas ner innanväxterna kan utnyttja det. Förstaårseffekten av sva-vel i nöt- och svinflyt är därför mycket låg, 5–7 % avden totala mängden svavel.

Växelverkan med kväveI växthusförsök med spannmål har man funnit enväxelverkan mellan tillförsel av kväve och svavel.

Som framgår av figur 4 ger det ett högre utslag vidtillförsel av svavel ju mer kväve som tillförs.Omvänt får man också högre utslag för kväve, jumer svavel som tillförs. I praktiken innebär detta, attrisken för svavelbrist är större, ju större skördenivån(och kvävetillförseln) är. Det innebär att man bör gesvavel samtidigt med kvävegödseln både höst ochvår om man tillför mycket kväve.

BristsymptomRaps är den gröda som har det största svavelbehovet.Om det förekommer svavelbrist i raps ger det ljusaområden mellan bladnerverna, vita kronblad ochbristfällig utveckling av skidorna. I spannmål, gräsoch trindsäd är symptomen ljusgröna fläckar i fältet

där växterna har ljusa områden mellan bladnerverna.Både äldre och nya växtdelar visar symptom.

Tillförsel av vinass eller kieseritPå ekologiska lantbruk är den bästa försäkringenmot svavelbrist förmodligen en bra växtföljd, där detfinns en jämn frigörelse av sulfat från nerbrytningenav organiskt material. Det kan dock vara en bra idéatt tillföra vinass eller kieserit speciellt till svavel -krävande grödor som oljeväxter.

Vinass innehåller 1,6–3,5 % svavel och 3,6 %kväve (tabell 7). Svavlet i vinass antas ha en bra för-staårseffekt. Genom tillförsel av 150–400 kg flytan-de vinass tillförs 5–6 kg svavel per ha. Torkad vinassfrån Holland uppges innehålla 16,5 % svavel.

Kieserit har ett innehåll på 21 % svavel. En stordel av detta är tillgängligt första året. I delar avMellansverige är det standard att ge 200 kg kieseritper ha när man tillför stallgödsel till höstraps – 100kg per ha i augusti/september och 100 kg per ha imars/april.

6

Figur 4. Växelverkan mellan kväve (N) och svavel (S).

Dålig utveckling av skidor på grund av svavelbrist.

Svavelbrist avslöjar sig ofta som ljusa ränder på de yngsta bla-den.

7

Svavel kan lakas utSom tidigare nämnts kan både sulfat och nitrat lakasut om det är överskott på nederbörd. Det innebär attåtgärder som hindrar utlakning av kväve också kom-mer att hindra utlakning av svavel. I växtföljder därjorden alltid är beväxt kommer det bara att ske enliten utlakning av kväve och svavel. Efter spannmåloch trindsäd finns det en risk för utlakning om maninte använder fånggrödor. Vid sådd av höstsäd finnsdet dessutom risk för utlakning av svavel, eftersomhöstsäden ofta inte hinner samla upp allt svavel somfrigörs under hösten. En strategi där man ser till attgreppa kvävet genom en bra växtföljd och lämpligjordbearbetning och har fånggrödor på lämpligaställen i växtföljden kan därför även säkerställa attman inte får problem med svavelbrist.

Natrium (Na)Generellt om natriumDet råder delade meningar om natrium är ett essenti-ellt ämne för växter, däremot vet man att det är essen-tiellt för djur. Natrium ingår tillsammans med klor,magnesium och kalcium i den grupp av näringsäm-nen där en högre halt erfordras i grovfoder än vadsom är optimalt för de flesta gräsarters egna behov.Tabell 8 visar bortförsel av natrium, magnesium ochkalcium med skörd för utvalda grödor.

Växter med stort upptag av natrium (natrofila)kan ersätta en del av kaliumbehovet med natrium,med bibehållen eller ökad avkastning som följd.Anledningen är att natrium i hög grad kan ersättakalium och dess funktion i den osmotiska reglering-en i bladens vakuoler. Den skördehöjande effektenberor på natriums positiva inverkan på den osmotis-ka potentialen. I andra delar av växten kan natriumendast till begränsad del ersätta kalium, t.ex. i cyto-plasman. Växter som inte har ett stort upptag av nat-rium (natrofoba) har inte alls samma förmåga att

kompensera för kaliumbrist. Dessutom kan dessaväxter vid hög natriumhalt inte hindra ett för stortsaltupptag utan får störningar i metabolismen ochtillväxten.

Grovfoder för får och nötkreatur bör enligtrekommendationer från National Research Councilinnehålla 0,07 respektive 0,10 % natrium. Enligtsamma källor rekommenderas att grovfodret tillmjölkkor ska innehålla 0,20 % natrium. KvotenK/Na ska heller inte vara större än 20 eftersom det dåkan uppstå fysiologiska och reproduktiva störningar.Samtidigt betonar samma källa att det totala intagetav natrium troligen är viktigare än K/Na-kvoten ochintaget för en mjölkko bör inte understiga 30 g natri-um per dag. Förutom de nutritionella fördelarna meden hög natriumhalt blir gräset även smakligare. Hosdjuren medverkar natrium i ett antal skilda fysiolo-giska processer och risken för störningar ökar medminskande natriuminnehåll i fodret. De flesta djurfår extra natrium antingen inblandat i kraft- ellermineralfoder eller via saltsten.

Gödsling med natriumTillförsel av natrium är standard i sockerbetsodling-en, där man rekommenderar 60 kg natrium per ha. Ifyra ekologiska fältförsök har man fått skördeök-ningar på i genomsnitt ca 5 % vid tillförsel av natri-um.

Stallgödsel innehåller ca 1 kg natrium per tonfastgödsel, 0,5–0,7 kg per ton flytgödsel och 2–2,5kg per ton kycklinggödsel. Sprids stallgödsel påhösten är risken stor att den största delen lakas uteftersom natrium är lättrörligt i marken.

Besal, ett stensalt från saltgruvor i Tyskland, ärenligt KRAV tillåtet att använda i ekologisk odling.Produkten innehåller 38 % natrium. Det är relativtbilligt, väl utprövat och går att sprida med handels-gödselspridare.

Gödsling kg/ha

Spridnings-metod

Vinass 1,6 3,6 8,9 150–600 Radmyllas 25–30

Kieserit

Tillförsel av 5–10 kg S per ha

Gödselmedel S %

N %

P %

Mg %

kr per kg S effekt

20 0 0 15 25–50 10Handelsgödsel-spridare

0,1

Tabell 7. Gödselmedel med svavel som används i Sverige i det ekologiska lantbruket.

Vete Stråsädeshalm Isbergssallat Morötter Vitkål5 ton/ha 4 ton/ha 25 ton/ha 50 ton/ha 80 ton/ha

Natrium 1,5 3 1,5 9,5 11,2Magnesium 6 3 3,25 7 10,4Kalcium 12,5 15 16,25

Tabell 8. Bortförsel av natrium, magnesium och kalcium med skörd (kg/ha) i olika grödor.

Magnesium (Mg)Generellt om magnesiumMagnesium ingår som byggsten i klorofyll, och hardessutom en viktig funktion vid bildningen av detenergirika ämnet ATP. Magnesium ingår i enzym -aktiverande processer som är viktiga för proteinsyn-tesen. Magnesium tas upp i växten som magnesium-joner (Mg2+). Magnesium tas upp passivt och trans-porteras lätt i växten.

I jorden förekommer tre ”former” av magnesium:– Vattenlösligt, 2–4 kg per ha i matjorden– Utbytbart– Ej utbytbartFör växten är det bara den vattenlösliga och utbytba-ra delen som är intressant. Den största delen är dockej utbytbar och bunden i mineraler som biotit,hornblände och montmorillonit. Det är endast enliten del som är organiskt bundet. Generellt sett finnsdet mer magnesium i lerjordar än i sandjordar.

Kalium och magnesiumVid växtens kaliumupptag konkurrerar kalium ochmagnesium med varandra. Ju större kaliumtillgång-en är desto större måste tillgången på magnesiumvara för att växten inte ska lida brist på magnesium.Förhållandet mellan K-AL och Mg-AL (den s.k.kalium-magnesiumkvoten) i marken bör inte varahögre än vad som anges i schemat nedan för olika K-AL-tal.

Om K/Mg-kvoten är lägre försvåras kaliumuppta-get, då ger kaliumgödsling en positiv effekt, men omkvoten är högre får man däremot positiv effekt avmagnesiumgödsling. Detta är särskilt påtagligt ivall.

MagnesiumbristDet finns risk för magnesiumbrist om:– Mg-AL talet understiger 4–10 mg per 100 g jord.

Det högre värdet gäller för kaliumrika leror– Hög koncentration av K+ (kaliumrika jordar eller

höga kaliumgivor) och/eller NH4+

– Lågt pH-värde– Sandiga jordar– Kylig och våt väderlek

Bristsymptom syns först på äldre blad, eftersommagnesium är lättrörligt i växten och kan transporte-ras från äldre blad till yngre blad i tillväxt. I stråsädyttrar sig brist som pärlbandsmarmorering, vilketses som mörkgröna fläckar på bladen när dessa hål-les mot ljus. Betor reagerar på magnesiumbrist medgula fläckar mellan bladnerverna. Bladkanterna kanmörkna och dö i ett senare stadium. Magnesiumbristkan förväxlas med virusgulsot på sockerbetor ellermed manganbrist. Den senare visar sig dock på deyngsta bladen först.

Gödsling med magnesiumMagnesium kan utlakas något på lätt jord.Förrådsgödsling är dock möjlig i de flesta fall. Omett dåligt magnesiumtillstånd följs av ett lågt pH-värde bör Mg-kalk (dolomitkalk) med låg magnesi-umhalt användas. Om pH-värdet är tillfredsställandemen magnesiumgödsling är nödvändig, användslämpligen Mg-kalk med högt magnesiuminnehåll.På jordar med höga pH-värden (över 7) är det nöd-vändigt att använda kieserit för att få tillräckligeffekt. Den är dock betydligt dyrare än dolomitkalk.

Sockerbetor och potatis har ett stort behov avmagnesium. Jordens Mg-AL tal bör vara mellan4–10 om man odlar dessa grödor, ju högre lerhaltdesto högre magnesiumtal.

KRAV tillåter användning av magnesiumhaltigkalk och kieserit så magnesiumbrist behöver inte bliett stort problem för ekologiska lantbrukare.

Kalcium (Ca)Generellt om kalciumKalcium förekommer i jorden i olika mineraler, t.ex.fältspat och kalcit. Det högsta kalciuminnehålletfinns i yngre jordar. Kalcium är den viktigastebeståndsdelen i kalk och har ett stort inflytande påjordens pH-värde. Låga nivåer innebär risk för alu-miniumförgiftning. Höga nivåer och högt pH-värdekan bromsa upptaget av mikronäringsämnen sommangan. Kalciumjoner binder samman jordpartik-larna och förbättrar på det viset jordens struktur.

Kalciumjoner (Ca2+) upptas av rötterna genomdiffusion. Upptaget är genetiskt styrt. Storleken avupptaget beror mer på typ av gröda än på mängdenkalcium i markvätskan. Kalciumjoner transporteraströgt i växten. En stor del av växternas kalcium -innehåll finns i cellväggarna, där det neutraliserarorganiska anjongrupper. Eftersom antalet av sådana

8

K-AL –tal <8 8–16 >16K/Mg-kvot 2,5 2 1,5

Betor reagerar på magnesiumbrist med gula fläckar mellanbladnerverna. Bladkanterna kan mörkna och dö i ett senarestadium. (Foto: Robert Olsson, SLU)

grupper är större i cellväggarna hos tvåhjärtbladigaän hos enhjärtbladiga växter är behovet av kalciumstörst hos de tvåhjärtbladiga grödorna t.ex. socker-betor. Kalcium har också stor betydelse för rotceller-nas tillväxt och delning.

BristsymptomKalciumbrist kan orsakas av:– Höga halter av kalium, magnesium, natrium, alu-

minium och ammonium som minskar upptaget avkalcium

– Lågt pH-värde– Sandiga och lätta jordar (risk för utlakning)– Torra förhållanden

Eftersom kalcium inte transporteras lätt i växten ärdet i tillväxtzonerna, t.ex. nya blad och rotspetsarsom man först ser bristsymptom – t.ex. kloroser påunga blad. I upplagsorgan, t.ex. frukt kan man ocksåse symptom på kalciumbrist. Sallat och salladskål ärkänsliga grödor. I korn blir bladspetserna gula ochsidorötterna förtjockade.

Gödsling med kalciumEkologiska lantbrukare har samma möjligheter attkalka som deras konventionella kollegor. Växternasbegränsade behov av kalcium (tabell 8) täcks ofta avjordens naturliga kalciuminnehåll samt eventuellkalkning.

Mangan (Mn) Generellt om manganMangan ingår i plantans enzymsystem och har bl.a.en viktig funktion i fotosyntesen. Mangan aktiverardessutom de processer som bildar lignin, varför väx-terna blir ”slappa” vid manganbrist.

Växterna tar upp mangan i form av Mn2+ eller imindre grad komplexbundet mangan från markväts-kan. Mangan kan omfördelas från rötter och stjälkar,men inte från blad.

Manganbrist kan förutom att vara begränsande förtillväxten, även öka risken för angrepp av sjukdomarsom t.ex. rotröta, eftersom växtens rotsystem försva-gas. Angrepp av rotröta kommer dessutom att redu-cera grödans förmåga att ta upp mangan.

Rörligheten av Mn2+ i jorden är mycket låg.Därför tas mangan bara upp från ett område i jordeni omedelbar närhet av rotytan. Rotutvecklingen ochrotvolymen är därmed avgörande för hur mycketmangan grödan kan ta upp. Ett högt innehåll av till-gängligt fosfor i jorden gör att roten utvecklar färrerothår och mindre mykorrhiza och får därmed ettsämre manganupptag. Det kanske kan förklara var-för manganbrist är vanligt på gårdar med svin- ochfjäderfäproduktion, där man ofta har stora fosfor-överskott.

RiskfaktorerManganbrist är ett allvarligt problem speciellt på san-diga jordar. Om man tidigare har observerat problemmed manganbrist i vår- eller höstsäd på ett fält, börman vara särskilt uppmärksam på att förebygga detta.

Störst risk för manganbrist finns i fält med:– Högt pH-värde. – Lös jord (syrerik jord) – Jord med liten omsättning av organiskt material.

Vid etablering av vårsäd efter en gräsdominerad vallkan problem uppstå med bl.a. manganbrist, om intevallsvålen bryts och blandas upp med jord före plöj-ning. Om det bildas ett skikt, där grässvålen bryterförbindelsen mellan matjorden och de djupare jord-skikten, kan man få problem med rotutveckling.

Förebyggande åtgärderManganbrist ska förebyggas genom en medvetenstrategi på de arealerna där man av erfarenhet vet attgrödorna kan få problem. På vissa jordar kan det varanödvändigt att sluta odla de mest känsliga arterna.

Olika grödors känslighet anges i tabell 9.

Manganbrist förebyggs genom att:– undvika höga pH-värden (lagom kalkning) – undvika överdriven jordbearbetning och uttork-

ning av jord under sådjupet – packa jorden noggrant vid vårplöjningen – välta med en tung cementvält i vårsäd efter sådd

på sandiga jordar, för att uppnå en bra jordkontaktför rötterna

9

Kalkbrist i korn. Bladspetsarn blir gula och rötterna förtjockade.

Mycket känsliga Medel Toleranta

Vinterkorn Höstvete Majs

Havre Klöver Höstråg

Korn Lusern Gräs

Bönor Raps

Spenat Ärter

Sockerbetor Kål

Potatis

Tabell 9. Grödornas känslighet för manganbrist

– tillföra jorden organiskt material med stallgödsel,gröngödsling och fånggrödor

– radmylla flytgödsel på 5–10 cm djup, så att ettlågt pH-värde kring gödslingssträngen upprätt-hålls.

Ekologiska växtföljder med 1–3-åriga vallar bidrartill att reducera problemen med manganbrist efter-som man ofta tillför mycket organiskt material.Gröngödsling och andra kvävefixerande grödor geren bra omsättning i jorden och ett lägre pH-värde.

Symptom på manganbristSymptomen på manganbrist är olika från gröda tillgröda. Generellt ser man symptom på manganbristpå de nybildade växtdelarna, eftersom omfördel-ningen av mangan från äldre växtdelar är obefintlig.Manganbrist visar sig först som en gulfärgning mel-lan bladnerverna och senare bildas döda fläckar påbladen (nekroser). Bladen och växten verkar”slapp”, och rotutvecklingen är dålig.

Manganbrist i spannmålAlla arter av spannmål reagerar på manganbrist,men det finns skillnader på känslighet och symptom.Havre är mest känslig. Bladen får ganska stora, rad-ställda, vissna fläckar, ofta med rödbrun rand.Bladen knäcks, och bladspetsen hänger slappt ner.Korn får bleka, ljusgröna blad med talrika, små rad-ställda kanelbruna fläckar, ofta med ljus mitt.Höstkorn, vete och råg får ljusa blad och vita, senarevissna fläckar på bladen. Hos alla spannmålsslagvissnar de sjuka bladen efterhand, och stråna är vidskörd grå-grumliga, mjuka och ”kladdiga”. Rötternaär tunna och dåligt utvecklade. I höstsäd kan symp-tom med ljusa blad och bladfläckar förekommaredan på hösten. Växterna är då extra känsliga förfrost.

Manganbrist i ärterI ärter syns ibland manganbrist oftast först från 5–6bladstadiet. På bladen förekommer kloroser mellanbladnerverna eller ljusa bladfläckar. Baljpro duk -tionen hämmas vid manganbrist. Vid kraftig bristkan man se en brunfärgning inuti fröna. Senareframträder angreppet i fältet som större eller mindreljusa områden.

10

Manganbrist i havre. Observera de radställda blekvissna fläckarna.

Manganbrist i korn. Observera de kanelbruna radställda fläck-arna. Växten verkar ljus och ”slapp”.

Manganbrist i korn. Observera att manganbrist främst ses mel-lan traktorspåren där jorden är mest lös.

Manganbrist i rapsBrist ses som ljusa områden mellan bladnerverna,speciellt på de yngsta bladen. Vid kraftig brist kom-mer bladen att bli vita eller bruna och vissna.Symptomen kan ibland förväxlas med svavelbrist.

Manganbrist i sockerbetorManganbrist visar sig som ljusa och bleka blad. Omman tittar noggrant på bladen ses gula, skarptavgränsade, insjunkna fläckar. Växterna har vidstark brist ett mycket upprätt växtsätt. Brist uppträ-der som regel fläckvis i fälten och mest där jordensamtidigt är lös och torr.

Sortskillnader i korns motståndskraft motmanganbristI Danmark har man undersökt olika kornsortersreaktion på manganbrist. Man konstaterade att detfanns en stor skillnad mellan de olika sorterna. Detfinns inga motsvarande svenska försök, men varobservant på vilka sorter som trivs bäst där det finnsmanganbrist i ditt område.

Vattning motverkar manganbristMan kan vattna med 20–30 mm vatten för att före-bygga eller motverka manganbrist. Ett bra rotsystemmotverkar manganbrist och en lagom vattenför-sörjning bidrar till att grödan får ett bra rotsystem.

Packa jorden – undvik lös jordMan kan antingen använda tiltpackare vid plöjning-en eller välta jorden med en cementvält efter plöj-ning på sandiga jordar. Vältningen säkerställer attjorden också packas i de översta jordskikten. Encementvält packar jorden bra på djupet. Dessutompackar den jorden på ytan.

Efter plöjning och efterföljande vältning kan jor-den vila sig ett par dagar före sådd. Såbäddsharvninggenomförs bara vid behov och det harvas på mini-malt djup.

Vid sådd med kombisåmaskin är det viktigt att detharvas på minimalt djup, om möjligt är det packval-sen som ska göra såbädden. Vid sådd med rotorharvska det likaså säkerställas att påverkningen på jor-den är så ytlig som möjligt. Efter sådd kan man vältaigen med en cementvält.

Åtgärder mot manganbristI Sverige är det tillåtet att tillföra mangan utan pröv-ning av KRAV. Lantbrukaren måste dock dokumente-ra användningen (mängd, spridningstidpunkt m.m.)

Bor (B)Bor är ett av de mikronäringsämnen som vi vet minstom. I växterna upptas bor antingen som borsyraeller som boratjon. Mer än 95 % av det bor som tasupp av växten blir bundet i cellväggar och cellmem-bran. Det är därför bara en mycket liten del somfinns som lättlösligt bor i själva vävnaden. Bor kandärför inte omfördelas i växten och transporterasbara i xylemet tillsammans med transpirations-strömmen från rot mot topp (drivs av växtensavdunstning). Därför har växtens vattenförsörjningstort inflytande på förmågan att ta upp bor.Processer, eller miljöfaktorer som hämmar plantansavdunstning, som t.ex. torka, kyla och hög luftfuk-tighet kan därför ge borbrist. Borbrist på de kritiskajordarna ses ofta efter en lång period med torka.

Symptomen på borbrist varierar för de olika grö-dorna, men alla är orsakade av en abnorm cellväxt.Bor fungerar som byggklossar för en lång rad kol-hydrater som ingår i cellväggar och bor är dessutomessentiell för celldelningen. Om bor inte finns i till-räcklig mängd kommer längdtillväxten hos plant-vävnaderna i både rot och topp att bromsas. Rotenoch toppen får därmed ett mer ”buskigt” utseende.

Vid borbrist producerar växten dessutom ämnensom verkar nedbrytande på biomembranen. Växt -vävnaden blir känslig för mekanisk påverkan ochförstörs lätt.

11

Manganbrist i sockerbetor visar sig som ljusa, bleka och ”slap-pa” blad.

Manganbrist i ärter kan leda till brunfärgade frön.

De olika grödorna har olika koncentrationer avbor i vävnaderna. Lägst innehåll av bor har spann-mål och olika typer av gräs och högst innehåll harkorsblommiga arter (raps, rybs och kål) samt socker-betor. Grödor med hög koncentration av bor i växt -vävnaderna är mest känsliga för borbrist, men ocksåandra grödor kan få borbrist, t.ex. lusern som barahar en medelhög koncentration av bor i vävnaden.

Symptom på borbrist ses på de yngsta bladen därbladspetsar och bladkanter blir klorotiska (ljusa),ibland rödaktiga. Stjälkar och bladnerver blir för-tjockade och bräckliga. Vid kraftig och långvarigborbrist får man nekroser (död vävnad) i tillväxt-punkten, även kallat hjärtröta. Detta ses speciellt isockerbetor och kål. Vid borbrist i kål kan kålhuvu-det se bra ut, men klyver man det ser man att det ärruttet inuti på grund av tillväxtpunktens död. Föreodling av kål bör man alltid kontrollera bortaleteftersom borbrist och torka kan leda till nästan totalskördeförlust. I sockerbetor kommer kraftig borbristatt leda till stora mörkbruna fläckar med sprickoroch död vävnad som sprider sig in i betan.

På sandiga jordar med stor nederbörd eller därman vattnar är det speciellt stor risk för borbrist.Bors tillgänglighet minskar vid pH-värden högre än7. Ett bortal på 5–10 är lagom på de flesta jordarna.Risk för borbrist anses föreligga när bortalet under-stiger 0,5 mg per kg jord på lätta jordar och 1,0 mgpå styva jordar. Bortalet fastställs vid markkartering.Vid eventuell borbrist bör man om möjligt vattnakänsliga fält (sandig jord eller lättlera). Vinass inne-håller små mängder bor.

Om man odlar känsliga grödor tillåter KRAVgödsling av jordar med dokumenterad borbrist, dvs.med låga bortal i jordanalysen.

Järn (Fe)Järnbrist syns sällan i Sverige, men i länder med tro-pisk frukt- och bärproduktion är järnbrist ofta ettproblem.

Koncentrationen av fritt järn i jorden är generelltlåg och som katjon binds den till lerkolloi derna. Järnfinns dessutom bundet till en rad organiska förening-ar, så kallade järnchelater. Växterna upptar gärnajärn som järnchelater. Brist på järn är därmed oftasten sekundär brist, eftersom alla jordar normalt inne-håller tillräckligt med järn. Däremot kan växttill-gängligheten av järn vara låg. Speciellt jord medhögt pH-värde och mycket liten nederbörd är känsli-ga för järnbrist samt jordar med lågt innehåll av syre.

Omkring 80 % av växternas järninnehåll finns ikloroplasterna och järn ingår i bildningen av kloro-fyll. Järnbrist förhindrar bildningen av klorofyll ochpåverkar därmed hela fotosyntesen.

Symptomen på järnbrist är beroende av om väx-ten är en- eller tvåhjärtbladiga. Hos de enhjärtbladi-ga arterna (t.ex. spannmål) kommer bladen att blek-na mellan bladnerverna. Hos tvåhjärtbladiga växter(t.ex. raps) kommer de nyaste bladen bli starkt klo-rotiska (stora ljusa fläckar). Symptomen finns alltidpå de yngsta och nybildade bladen eftersom järn istort sett inte kan omfördelas i phloemet. Växten ärdärför beroende av att de metaboliskt aktiva cellernakontinuerligt kan få järn via xylemet. Det innebär atten bra vattenförsörjning samt hög transpiration(avdunstning) från växten ökar järnförsörjningen.

Klor (Cl)Klor är ett essentiellt mikronäringsämne. Behovet ärdock mycket litet och oftast finns klor i en störrekoncentration i växternas torrsubstans än nödvän-digt. Klor är en anjon och utlakas lätt, men samtidigttillförs klor också i rikliga mängder med nederbör-den.

Klorbrist är därför ett sällsynt fenomen. De senas-te åren har det dock konstaterats symptom på höst-vete som har visat sig bero på klorbrist. Åtminstoneså har symptomen försvunnit vid tillförsel av klor.Detta tycks inte påverka skörden i någon störreutsträckning men kan kanske få ökande betydelse iframtiden. Det är dock vanligare med klorförgift-ningar vid för höga nivåer av klor. Typiskt ses dettahos konventionella lantbrukare som gödslar medvissa speciella typer av handelsgödsel. Stora mäng-der av klor i jorden ökar markvattnets osmotiskatryck och minskar därmed växtens möjlighet att taupp vatten.

De olika grödorna kan delas upp i två grupper –klortoleranta och klorkänsliga. Till de klortolerantaplantorna hör sockerbetor, korn, majs, lök och morot.Känsliga grödor är potatis, bönor och fruktträd.

12

Hjärtröta i sockerbeta på grund av borbrist. Vid kraftig brist ruttnar även betans yttre delar.

13

Koppar (Cu)Koppar upptas i växten som katjon. Koppar spelar enavgörande roll för aktivering av olika enzymer, bl.a.enzymer som hjälper till att bilda lignin. Lignin finnssärskilt i cellväggarna och gör att vävnaden blir hård.Det finns t.ex. mycket lignin i halm.

Kopparbrist förhindrar ligninbildning i störreeller mindre utsträckning, därmed blir de unga bla-den starkt vridna, böjda och ihoprullade. Stjälk ochblad förlorar mekaniskt stöd på grund av den bris-tande lignifieringen av cellväggen och blir slappa.Bristsymptomen kallas också gulspetssjuka. Dess -utom är koppar involverad i själva fotosyntesen, var-för brist reducerar växtens fotosyntes.

Växterna tar upp mest koppar i den vegetativa till-växtfasen (produktion av bladmassa), men koppar -brist är särskilt allvarligt i början av den generativatillväxtfasen (bildning av frö, kärna och frukt).Koppar är ett essentiellt näringsämne i sambandmed lignifieringen av ståndarnas cellväggar, som ären förutsättning för att ståndarna öppnar sig och pol-len kan frigöras. Kopparbrist ger därför färre frönoch kärnor. Även om man inte kan se bristsympto mi den vegetativa fasen, kan måttlig kopparbrist ge enskördeminskning på upp till 20 % i spannmål.

Kopparbrist är inte vanligt i Sverige, men före-kommer på jordar med mycket organiskt material,eftersom koppar i jorden binds hårt till organisktmaterial. Särskilt känsliga jordar finns i ljung-, myr-och ängsmark. Här bör koppartalet vara mer än 3.Jordar med lättlera kan också bli drabbade av kop-parbrist om koppartalet är mindre än 2. Koppar kantillföras med stallgödsel. Stallgödsel från svin har etthögre innehåll av koppar än stallgödsel från nöt.Generellt har fastgödsel ett högre innehåll av kopparper ton än flytgödsel.

Kobolt (Co)Kobolt är inget essentiellt näringsämne, men koboltär nödvändigt för den symbiotiska kvävefixeringen ibaljväxter och för Rhizobiumbakteriernas tillväxt.Dessutom är kobolt ett essentiellt näringsämne förmänniskor och djur. Detta gör att en viss tillgänglig-het av kobolt i jorden är önskvärd.

I jorden absorberas kobolt lätt och starkt till ytanav manganoxider. Kobolts tillgänglighet i jordenföljer därför manganets och de faktorer som hämmar

respektive främjar tillgängligheten av mangan häm-mar respektive främjar också tillgängligheten avkobolt. Koboltbrist finns typiskt på sura sandjordarmed mycket nederbörd, kalkhaltiga jordar och myr-jord. Koboltbrist har inte observerats i Sverige.

Molybden (Mo)Brist på molybden är förhållandevis sällsynt iSverige men förekommer på många andra platser ivärlden.

Växtens behov av molybden är mycket lågt jäm-fört med andra näringsämnen. Molybden tas uppsom molybdat där molybdenjonen är bunden till fyrasyreatomer.

Molybdenbrist är oftast en sekundär brist. Detinnebär att mängden molybden i jorden är tillräck-lig, men att det inte är växttillgängligt eftersommolybdat lätt binds hårt till lerkolloiderna, specielltvid låga pH-värden i jorden. Molybdenbrist är där-för pH-beroende och kan motverkas med kalkning.

Molybden ingår i ett enzym som hjälper till attombilda nitrat till ammonium som därefter byggs in iväxten. Molybdenbrist ger därför indirekt upphov tillkvävebrist och anhopning av nitrat i vävnaderna(växterna kan inte utnyttja allt nitrat om det inteomformas till ammonium). Likaså ingår molybden iett enzym som i kvävefixerande växter är viktigt förupptaget och ombildningen av kväve från de kväve-fixerande bakterierna på växtens rötter.

Lätt molybdenbrist ger därför bristsymptom sompåminner om kvävebrist. Vid kraftig molybdenbrist ikänsliga grödor som kål, majs, lusern samt klöver, fårväxterna små missbildade och skedformade blad. Ikål kan stjälken ibland kollapsa och rulla ihop sig somen lång piska (kallas också ”pisk svans”-syndromet).

Ett molybdental på 3–8 är lagom och pH-värdetbör vara över 5,5.

Molybdenbrist i raps. Bladen utvecklas inte ordentligt. Raps ärmindre känslig än kål.

Kopparbrist i havre, också kallad gulspetssjuka.

Selen (Se)Generellt om selenSelen räknas normalt inte som ett essentiellt närings-ämne för växter. Människor och djur har däremotbehov av selen, och eftersom Sverige och de övriganordiska länderna generellt har en låg koncentrationav selen i jorden finns det en potentiell risk för attmänniskor och djur får för lite selen. Selen har ennyttig effekt på reproduktionen och stärker immun-försvaret och därmed det allmänna hälsotillståndet.Selen förekommer i jorden i högre eller lägre kon-centrationer. Höga koncentrationer av selen i grödorär hälsofarligt, och i vissa områden av världen finnsjordar med ett så högt seleninnehåll att det orsakardödsfall bland betande djur p.g.a. selenförgiftning.Hela Norden ligger i ett område där jorden har ettmycket lågt naturligt innehåll av selen. Som en kon-sekvens av detta tillsätts selen till inköpt djurfoder.

Selens betydelse i organismenSelen är ett essentiellt mikronäringsämne för männi-skor och djur. Det ingår i enzymet glutathionperox-idase (GSH-Px). Via detta enzym utövar selen enskyddande effekt på alla organismens celler. GSH-Px kan reducera peroxider, och hämmar därmed för-ökningen av cellskadande fria radikaler, som bildas isamband med syremetabolismen (omsättningen avsyre i organismen). De fria radikalerna är mycketaktiva syreföreningar som vid oxidering förstör cel-lernas membraner. I cellmembraner finns E-vitaminupplöst i fettfasen. Dess funktion är att hindra oxida-tion av fleromättade fettsyror. Det finns en viss kom-pensatorisk effekt mellan E-vitamin och selen, mende kan inte ersätta varandra.

Selen i jord och plantorSelen förekommer naturligt i jorden antingen somselenit (Se 4+) eller selenat (Se 6+). Selenit är mindretillgängligt för växterna än selenat. Det är inte möj-ligt att undersöka jordens innehåll av tillgängligtselen via markkartering. I stället kan man användaplantprov. Ett högt pH-värde ökar tillgänglighetenav selen. Av jordens samlade seleninnehåll frigörsbara ca 1 promille per år. Selenit finns i markvätskaneller är bundet till järn och lerkolloider, medan sele-nat upptas direkt i växten. Selen upptas snabbt i väx-terna.

Forskarna diskuterar om selen är ett essentielltnäringsämne för växter, men det råder ingen enighetpå området. Några finska försök visar att växternahar behov av selen som antioxidant inuti cellerna,där det motverkar stress. Selen är antagonistisktgentemot upptag av svavel vilket innebär att en stortillförsel av svavel reducerar selenupptaget.

I betblast finns ett högt innhåll av selen (tabell10).

Selenbehov hos husdjurPå slutet av 1970-talet upptäckte man, att foderstatersom bara innehöll eget producerat foder ofta hade ettså lågt seleninnehåll att det inte kunde uppfylla nor-men på 0,1 mg selen per kg torrsubstans. Selen -innehållet i importerade fodermedel samt i fiskpro-dukter är däremot relativt högt.

Hos idisslare kan selenbrist leda till muskeldege-neration hos nyfödda eller unga djur, försämratimmunskydd och sänkt fruktsamhet. Selenför -sörjningen kan vara kritiskt låg till betesdjur ellerandra djur som inte får inköpt tillskottsfoder. I kraft-foder till mjölkkor tillsätts ofta 0,3–1,2 mg selen perkg. Mineralfoder innehåller 30–55 mg selen per kg.

Hos svin ger selenbrist låg tillväxt, hög foderför-brukning; död-/svagfödda grisar, leverskador samtreproduktionsproblem. Den maximala tillsättningenav selen till svinfoder är 0,5 mg selen per kg, ochsom standard tillsätts 0,20–0,35 mg selen per kgfoder.

Tillsättningen av selen i fodret gör att betydandemängder selen återfinns i stallgödseln. Till gäng -ligheten av selen i stallgödsel är dåligt undersökt,men antas vara låg.

Selenbehov hos människorSelen är en antioxidant, som stärker immunförsvaretoch kan eventuellt verka som en cancerinhibitor.Dessutom finns det en ökad risk för hjärtsjukdomarvid selenbrist.

Livsmedelverket rekommenderar ett selenintagpå 10–50 µg per dag beroende på ålder och kön.

De viktigaste selenkällorna är kött, fisk, skaldjur,lever, mjölk och ägg. Seleninnehållet i grönsakeroch frukt är mycket lågt.

Selenbalans på stallgödslade fält I det mesta av kraftfodret i Sverige, både konventio-nellt och ekologiskt, tillsätts selen i form av natrium-selenit (Na2SeO3). Det innebär att man tillför 2–5mg selen per ha genom stallgödseln – jämförelsesvisbortförs ca 0,5 mg selen per 10 ton spannmål.Eftersom selen som utskiljs genom stallgödsel ärsvårtillgängligt kommer seleninnehållet i grödornapå kort sikt inte att påverkas, men jordens seleninne-håll kommer att öka.

14

Gröda Antal prover Medel Se (ppm)

Korn 178 0,018

Höstvete 40 0,021

Havre 44 0,016

Råg 25 0,016

Gräs 143 0,04

Sockerbetor 27 0,013

Betblast 20 0,067

Tabell 10. Genomsnittliga selenvärden för grödor i Danmark,1973.

Betydelse för ekologiska djurRisken för selenbrist är störst för djur som inte får såmycket kraftfoder eller får en stor andel hemmapro-ducerat foder, exempelvis kvigor, dikor eller vida-reuppfödning av köttrasdjur. Ekologiska mine-ralblandningar innehåller dock selen. Men, i enfoderstat med 75 % klöverrikt vallfoder och 25 %spannmål är mineralbehovet lågt. Om man har pro-blem med kvarhållen efterbörd, muskeldegenerationhos nyfödda eller unga djur eller mastit, kan därförrekommenderas extra uppmärksamhet på försörj-ningen av selen genom mineralblandningar ellerspeciella selentillskott.

Viktiga åtgärder mot näringsbristUnder beskrivningen av de enskilda näringsämnenafinns det lite information om hur man kan säkerstäl-la försörjningen av ett enskilt näringsämne. Mergenerellt kan sägas att man alltid bör se till att jordenär i ett odlingsmässigt optimalt tillstånd före odlingav de olika grödorna.

Markkartering är ett enkelt hjälpmedel att under-söka jordens tillstånd och dess försörjning mednäringsämnen. Genom en analys av jorden kan manfå ett mått på hur stor tillgången på de olika närings-ämnena är. Vanligtvis analyseras markens innehållav fosfor, kalium och magnesium samt pH-värdet,men det går att analysera för övriga näringsämnenockså. Självklart är det inte nödvändigt att analyserainnehållet av alla essentiella näringsämnen varjegång, men före en specialgröda kan det vara bra attanalysera för de näringsämnen som är viktiga förgrödans tillväxt och avkastning. Till exempel börman analysera markens innehåll av bor före odlingav kål.

pH-värdet är också en indikator på om de olikanäringsämnena är tillgängliga eller inte. Som tidiga-re beskrivits spelar jordens pH-värde en stor roll förnäringsämnenas växttillgänglighet (figur 5). Dess -utom är det stor skillnad på vilka grödor som trivsvid lågt respektive högt pH.

En annan åtgärd som kan påverka tillgänglighetenav växtnäringsämnena är att aldrig ta bort mer orga-niskt material från fältet än nödvändigt – t.ex. halm.Om halmen ska säljas till andra lantbrukare, bör manfå tillbaka stallgödsel eller annat organiskt gödsel.Kornhalm innehåller t.ex. ca 6 gram koppar och ca22 gram mangan per ton torrsubstans.

Regelbunden tillförsel av stallgödsel är förmodli-gen det bästa sättet att tillföra små mängder av deessentiella mikronäringsämnena. Ofta finns det intebehov av tillförsel varje år, men tillförsel vid ett ellertvå ställen i växtföljden är vettigt.

Det är en bra idé att förebygga problem med väx-ternas försörjning av mikronäringsämnen. När ska-dan väl är skedd och bristsymptom har uppstått, kandet vara mycket svårt att som ekologisk lantbrukaregöra någonting under den aktuella säsongen.

15

Figur 5. Jordens pH-värde och näringsämnenas växttillgäng-lighet.

Källor

de Neergård, A. 2001. Tilgängelighed og transport af näringsstoffer i jord: Mere om kvälstof, samt fosfor og svovl, KVL, Danmark;Eppenorfer, W. H. 1995. Mikronäringsemnernes omsätning i jord og virkning, Planernes ernäring i land og havebrug; Eriksen, J.et al. 1994. Svovl i husdyrgödning, indhold og tilgänglighed, Grön Viden, landbruk nr. 139; Figur 4 vekselvirkning mellem kvälstofog svovl, pers. meddelse 2004. Gunnarsson, A. 2000, Ekologisk odling av sockerbetor, Jordbruksinformation 14–2000,Jordbruksverket, 551 82 Jönköping; Jensen, L. S. 2000, Jordbearbejdning og näringsstofffrigörelse, Dansk Fröavl nr. 9, 2000;Näringsstoffernes funktion (webbaserade opslagsbog). 2002, KVL, Danmark; Juhlin, M-L. 2000. Kalknings- och gödslingsråd förekologisk odling 2000, Kristianstad; KRAV. 2004. Regler för KRAV-godkänd produktion. KRAV, Box 1940, 751 49 Uppsala;Landbrugets Rådgivningscenter, Udkärsvej 15, 8200 Århus, Danmark: Gödningsläre, 1997; ökologi nr. 20, 10/4 2002;Planteavlsorientering nr. 07-427, 12/2 2002; Planteavlsorientering nr. 07-438, 24/6 2002; Planteavlsorientering nr. 07-422, 222/102002; Lovang, U. 1998. Effekt av natriumgödsling på betesvallsgräs – skillnader i natriumupptagning mellan arter och sorter, SLU,Institutionen för markvetenskap, avd. för växtnäringslära; Mengel & Kirkby. 1982. Principles of plant nutrition, InternationalPotash Institute, Switzerland; Nielsen, G. C. & Jensen, J. P. 1998. Markens sygdomme og skadedyr, Dalum LantbrugsskolesForlag, Danmark; Nielsen, J. 1990. Kompendium i Planternes Ernäring, DSR-Forlag, KVL, Danmark; Schörring, J. & Husted, S.2001. Kursbilaga från Kursus i planternes ernäring. Sockerbolaget. 1998. Betboken

4,5 5,0 5,5 6,0 6,5 7,0 7,5 8,0 8,5 pH

4,5 5,0 5,5 6,0 6,5 7,0 7,5 8,0 8,5 pH

Molybden

Zink

Koppar

Bor

Mangan

Järn

Kalcium

Svavel

Kalium

Fosfor

Kväve

Magnesium

Text: Aktuel Ökologi v/redaktör Henning Hervik, Själlandske Familielandbrug, Danmark & Thorsten Rahbek Pedersen, Jordbruksverket

Foto (där inte annat anges): Ghita Cordsen Nielsen

Broschyren är en del i kurspärmen ”Ekologisk växtodling” 2004.

Jordbruksverket551 82 JönköpingTfn 036-15 50 00 (vx)E-post: jordbruksverket@jordbruksverket.seWebbplats: www.jordbruksverket.se P8:8