Villkorlig frigivning och återfallsrisksu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1081022/FULLTEXT01.pdf · Villkorlig frigivning från fängelse återfinns idag i alla västerländska rättsordningar,

JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet

Forna eller framtida brott?

Återfallsriskbedömningar vid fråga om villkorlig frigivning

Adam Beck

Examensarbete i Straffrätt, 30 hp Examinator: Malou Andersson

Stockholm, HT2016

1

Abstract

In Swedish law, criminal offenders are, with few exceptions, released provisionally from prison

after having served two thirds of their sentence. The sentence is not commuted: prisoners may be

returned to prison to serve out the remaining time if they violate their terms of parole during their

probation period, for example by committing new crimes.

The rules regarding parole have changed frequently since the time of their introduction

early in the twentieth century. While the reasons for the existence of parole in general remain the

much same today as they were upon their introduction, the grounds for granting or denying

parole to a prisoner have differed throughout the years. Today, essentially the sole reason for

postponing parole release is the conduct of the prisoner during his time in prison.

Recently, the Swedish government appointed a commission with the objective to propose

changes to the system of parole, including allowing for risk assessment of prisoners who risk re-

offending by performing crimes of a serious nature in the future. This raises questions of whether

such a system is compatible with the foundational principles of Swedish criminal law, including

the principles of proportionality, predictability, humanity and equal treatment. These questions

are the subject of this thesis.

The thesis analyses how parole relates to the main purposes of punishment, including

general deterrence, individual deterrence, rehabilitation and proportionality. The thesis includes a

brief historical outline of parole within the Swedish penal system, an overview of the current

rules regarding parole, and describes and analyses the reliability of currently available risk

assessment tools developed within the field of criminal psychology. It furthermore discusses the

potentially adverse effects of risk assessment on especially youth offenders and investigates if a

reformed system would have a positive effect regarding prevention of crime.

The author of the thesis concludes that while the possible gains of introducing a system

of risk assessment for parole are uncertain at best, the negative effects of changed legislation

would amount to unjustifiable deviations from the fundamental principles of the Swedish

criminal law.

2

Innehåll

1. Inledning ..................................................................................................................................... 4

1.1 Bakgrund ............................................................................................................................... 4

1.2 Syfte och frågeställningar...................................................................................................... 5

1.3 Metod och material................................................................................................................ 6

1.4 Avgränsningar ....................................................................................................................... 8

1.5 Disposition ............................................................................................................................ 8

2. Bestraffningsideologier ............................................................................................................. 10

2.1 Straffets grunder .................................................................................................................. 10

2.2 Allmänprevention ................................................................................................................ 11

2.3 Individualprevention .......................................................................................................... 13

2.3.1 Behandlingsideologin ................................................................................................... 14

2.3.2 Inkapacitering ............................................................................................................... 17

2.4 Proportionalitet .................................................................................................................... 19

2.5 Humanitet ............................................................................................................................ 22

3. Villkorlig frigivning i Sverige - rättshistorisk översikt ............................................................. 25

3.1 Tiden innan brottsbalken ..................................................................................................... 25

3.2 Brottsbalkens införande....................................................................................................... 26

3.3 Utvecklingen från 1983 till idag.......................................................................................... 28

4. Nuvarande reglering.................................................................................................................. 29

4.1 Villkorlig frigivning ............................................................................................................ 29

4.2 Prövotid, uppskjutande av villkorlig frigivning och övervakning under prövotiden .......... 31

4.3 Förverkande ......................................................................................................................... 31

5. Bedömning av återfallsrisk ....................................................................................................... 33

3

5.1 Allmänt ................................................................................................................................ 33

5.2 Kliniska bedömningar ......................................................................................................... 33

5.3 Statistiska bedömningar ...................................................................................................... 34

5.4 Strukturerad professionell bedömning ................................................................................ 35

5.5 Diskussion ........................................................................................................................... 37

6. Analys ....................................................................................................................................... 38

6.1 Inledning.............................................................................................................................. 38

6.2 Förutsebarhet och likabehandling ....................................................................................... 38

6.3 Proportionalitet och förtjänst ............................................................................................... 40

6.4 Prevention och inkapacitering ............................................................................................. 43

7. Särskilda frågor ......................................................................................................................... 45

7.1 Problemet med unga lagöverträdare .................................................................................... 45

7.2 Återfallsriskbedömningar enbart för grov brottslighet........................................................ 45

7.3 Beslut på domstolsnivå eller verkställighetsnivå? .............................................................. 46

7.4 Helt avskaffa villkorlig frigivning? ..................................................................................... 47

8. Diskussion & avslutande kommentarer .................................................................................... 48

Källförteckning ............................................................................................................................. 51

4

1. Inledning

1.1 Bakgrund

I svensk rätt ska som utgångspunkt en fängelsedömd bli villkorligt frigiven efter två

tredjedelar av avtjänat straff, om inte synnerliga skäl föreligger.1 Det är inte en omvandling av

straff till frihet - den dömde står fortfarande under tillsyn och åläggs särskilda restriktioner. Efter

att ha frigivits villkorligt står den intagne under en prövotid för återstoden av det utmätta straffet

eller minst ett år. Begår den intagne brott på nytt under prövotiden ska enligt huvudregeln den

villkorliga frigivningen förverkas.2

Villkorlig frigivning från fängelse återfinns idag i alla västerländska rättsordningar, låt

vara att de specifika reglerna om vilka intagna som kan komma ifråga för det, när de ska friges,

och vilka faktorer som ska ligga till grund för ett frigivandebeslut kan se väldigt olika ut.3

Villkorlig frigivning har ett flertal syften. Institutet minskar anstaltstiderna och därmed

samhällskostnaderna, utgör ett incitament för den intagne att uppföra sig väl och följa ålagda

föreskrifter såväl under tiden i anstalt som under prövotiden4, och erbjuder en övergångsperiod

under vilken myndigheterna kan sätta in återfallshämmande eftervårdsåtgärder utanför

fängelsemiljön.5

Regler om villkorlig frigivning infördes i Sverige för första gången år 1906.6

Bestämmelsen har därefter ändrats åtskilliga gånger, framförallt i modern tid.7 Idag är det i

princip endast skötsamhet under fängelsevistelsen som påverkar en intagens möjlighet till

villkorlig frigivning - faktorer såsom det den begångna brottslighetens allvar, den intagnes

utsikter till framgångsrik återanpassning i samhället, eller risken för att den intagne återfaller i

brottslighet är irrelevanta.

1 Brottsbalken (1962:700) [cit. BrB] 26 kap. 6 §.

2 34 kap. 5 § BrB.

3 Se SOU 2005:54, s. 721 ff. för en jämförelse av några olika rättsordningar.

4 Prop. 2005/06:123 s. 53.

5 Se Förordning (2007:1174) med instruktion för övervakningsnämnderna samt där hänvisade författningar.

6 Prop. 1906:49.

7 En historisk översikt finns i avsnitt 3.

5

Människor har olika syn på syftet med ett straffsystem och hur dömda brottslingar ska

behandlas. Det är inte okontroversiellt med villkorlig frigivning; befolkningen kan få

uppfattningen att straffen blir för lindriga och att skyddet för allmänheten undergrävs. På senare

tid har också frågan om institutets utformning fått förnyad kraft i den rättspolitiska debatten. En

statlig utredning har tillsatts med uppdrag att göra en bred översyn av hela systemet för villkorlig

frigivning, inklusive vilka faktorer man ska ta hänsyn till vid beslut om beviljande och vilka

föreskrifter som kan åläggas de frigivna under prövotiden.8 Ett av utredningens primära syften är

att ge förslag på en ändrad lagstiftning där särskilt den intagnes risk att i framtiden återfalla i

brottslighet vägs in i bedömningen av huruvida villkorlig frigivning ska medges eller inte, med

särskild fokus på de intagna som utgör en del av den organiserade brottsligheten eller gjort sig

skyldiga till vålds- eller sexualbrottslighet av allvarlig karaktär.

Rättsväsendets förmåga att med säkerhet förutsäga vilka som kommer begå brott i

framtiden är ett välkänt problem och föranleder frågor om proportionalitet, förutsebarhet och

likabehandling. Dessa problem är ämnet för denna uppsats.

1.2 Syfte och frågeställningar

Uppsatsens syfte är att analysera tänkbara förändringar av bestämmelserna om villkorlig

frigivning. Särskilt fokus kommer läggas på frågan om det vore förenligt med principerna om

proportionalitet, förutsebarhet, humanitet och likabehandling att låta återfallsrisk vara en faktor

som kan ligga till grund för ett beslut. Uppsatsen utgår från följande frågeställningar:

* Är de skäl som anförs för förändringar av reglerna förenliga med påföljdssystemets

grundläggande principer?

* Finns det särskilda problem med att införa återfallsriskbedömningar enbart för vissa

kategorier av fängelseintagna?

8 Dir. 2016:28.

6

* Om man inför en bestämmelse avseende återfallsriskbedömning, hur bör systemet vara

utformat?

1.3 Metod och material

Uppsatsens syfte innebär ett något annorlunda metod- och materialval än vad som vore fallet

med en strikt rättsdogmatisk ansats. För att kunna analysera tänkbara framtida utformningar av

systemet med villkorlig frigivning är det dock lämpligt att först undersöka vilka tankar som styrt

utvecklingen av institutet tidigare och ligger till grund för rättsläget idag. I den del av uppsatsen

som avser gällande rätt använder jag mig därför av traditionell rättskällelära, det vill säga att

utifrån en analys av rättskällorna lagtext, förarbeten, praxis och doktrin spegla innehållet i

gällande rätt.9

Relevant svensk praxis på området villkorlig frigivning är mycket sparsam. Däremot har

frågan analyserats mycket omfattande i förarbeten och svensk juridisk litteratur. Störst fokus

kommer därför att vid sidan av lagtext framförallt ligga på lagstiftarens intentioner så som de

kommer till uttryck i propositioner och SOU:er. Flera av dessa förarbeten är av äldre karaktär,

men min uppfattning är att de tankar som redogörs för där ofta är relevanta även för att förstå

dagens rättsläge. De många förändringar av institutet som skett genom åren har givit upphov till

en omfattande debatt med kommentarer och analyser från rättsvetare, av vilka många varit

delaktiga som experter i utredningarna. Majoriteten av dessa tankar finns publicerade i SvJT eller

festskrifter och andra samlingsverk. Däremot saknas det större vetenskapliga avhandlingar om

ämnet.

Uppsatsen syftar till att analysera möjliga framtida förändringar av villkorlig frigivning i

ljuset av de grundläggande straffrättsliga principer som genomsyrar vårt straffsystem. En

ingående genomgång av de olika skolor som både idag och historiskt sett har utövat inflytande

på lagstiftningen, och särskilt deras betydelse för regleringen av villkorlig frigivning, är därför

nödvändig. Det förutsätts visserligen att läsaren är förtrogen med grundläggande straffrätt och

kriminalpolitik, men ett inledande kapitel tjänar till att skapa en ram för den fortsatta

framställningen. Jag har i denna del genomgående hänvisat till standardverk i doktrinen, och det

9 Kleineman, Rättsdogmatisk metod, i Zamboni & Korling (red.), Juridisk metodlära, Studentlitteratur AB, Lund

2013 s. 21, på s. 26.

7

är också här denna källa har störst värde - till skillnad från lagtexten kan doktrinen bidra med en

översiktsbild av hela normsystemet, vilket är grundläggande för att uppnå uppsatsens syfte.10

För att klargöra den särskilda problematiken med riskbedömningar innehåller uppsatsen

ett kapitel som översiktligt redogör för det aktuella rättspsykologiska forskningläget. Den

rättspsykologiska forskningen är den viktigaste grunden för hur riskbedömningar inom

kriminalvården utförs idag.11

I denna del av uppsatsen kommer jag att hänvisa till framförallt

metastudier och banbrytande forskningsresultat på området. Urvalet har gjorts enligt

Kriminalvårdens egen sammanfattning av aktuell forskning samt genom hänvisningar från

grundläggande läroböcker i rättspsykologi.12

Uppsatsen har därför beaktat en viss volym av

empiriskt material. Jag kommer dock inte ha utrymme att särskilt ingående kommentera de olika

studiernas vetenskapliga kvalitet rörande till exempel urval, validitet och tillförlitlighet. Det hade

visserligen varit intressant att kritiskt granska de enskilda studierna, men för uppsatsens syfte är

det tillräckligt att peka på generella problem som finns med de idag existerande

bedömningsverktygen. För fördjupning hänvisas istället till de olika studierna själva och den

rättspsykologiska standardlitteraturen. Studierna är dock genomgående publicerade och

granskade i ansedda vetenskapliga journaler, och de bedömningsinstrument som redogörs för är

de som idag används i det svenska rättsväsendet för att utföra riskbedömningar, exempelvis vid

omvandling till tidsbestämt straff för livstidsdömda.13

Utöver detta innebär ämnets karaktär att viss kriminologisk forskning åtminstone

översiktligt måste behandlas i fråga om återfallsförekomst för att utröna problemets omfattning

och karaktär. Detta är särskilt viktigt vid frågor om inkapaciteringens förväntade effekt. Här har

jag använt mig framförallt av Jerzy Sarneckis lärobok avsedd för grundläggande studier i

kriminologi samt rapporter från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Kriminalvården. Viss

utländsk kriminologisk forskning refereras också till i detta sammanhang.

10

Kleineman, Rättsdogmatisk metod, i Zamboni & Korling (red.), Juridisk metodlära, Studentlitteratur AB, Lund

2013 s. 21, på s. 36. 11

Kriminalvården, Riskbedömning i kriminalvård och rättspsykiatri - sammanfattningsrapport, projektnummer

2013:269. 12

Christianson (red.), Rättspsykologi. Den forensiska psykologin i Sverige. En kunskapsöversikt, Natur och Kultur,

Stockholm, 1996 samt Howitt, Introduction to Forensic and Criminal Psychology, Pearson Education Ltd, 5u.,

Harlow, England, 2015. 13

Se 4 § Lag (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid samt Kriminalvården, Riskbedömning i kriminalvård

och rättspsykiatri - sammanfattningsrapport, projektnummer 2013:269.

8

Den rättsdogmatiska metoden kan sägas vara riktad till rättstillämparen. Mitt ämne

kommer ha en bredare målgrupp och innehålla resonemang och analys såväl de lege lata som de

lege ferenda med stöd i annat än enbart traditionella rättskällor. En sådant arbetssätt är bättre

benämnt rättspolitisk metod - i min analys- och diskussionsdel redogör jag för orsaker till att

lagstiftningen kan komma att ändras och i viss mån de förväntade effekterna av dessa

ändringar.14

Eftersom ämnet för uppsatsen de facto berör en framtida utformning av lagstiftning

där olika principer måste vägas mot varandra, är det ofrånkomligt att jag i vissa avseenden

kommer bli normativ.

1.4 Avgränsningar

Ändringar i bestämmelserna om villkorlig frigivning kan ha såväl sociologiska som

rättsekonomiska effekter, till exempel i fråga om ökade kostnader för Kriminalvården. En del

förväntade resultat på dessa områden av en ändrad lagstiftning kommer beröras i min

diskussionsdel, men en fullständig prognos faller utanför arbetets syfte.

1.5 Disposition

Uppsatsen inleds med en genomgång av de bestraffningsideologier som påverkat utformningen

av det svenska straffsystemet som helhet och specifikt hur deras innebörd relaterar till frågan om

villkorlig frigivning.

I de följande två kapitlen följer en historisk översikt av institutet villkorlig frigivning i

Sverige, från reglernas första införande till dagens rättsläge. Här redovisas skälen till att

villkorlig frigivning används i det svenska rättssystemet och hur lagstiftaren resonerat kring

tidigare ändringar i bestämmelserna. Kapitlet om gällande rätt redogör också översiktligt för de

regler som gäller prövotid och förverkande.

14

Jfr. Olsen, Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT 2004 s. 105, på s. 106.

9

I kapitel fem behandlas bedömningar av återfallsrisk. Kapitlet redogör för det

rättspsykologiska forskningsläget och dess historiska utveckling samt de olika

bedömningsinstrumentens innebörd, användning och begränsningar.

I de därpå följande analyskapitlen diskuteras tänkbara förändringar av institutet och hur

sådana förändringar förhåller sig till de grundläggande principerna och aktuell forskning. Separat

analyseras betydelsen av en återfallsriskbedömning för unga lagöverträdare samt andra frågor av

särskilt intresse. Slutligen innehåller uppsatsens åttonde kapitel sammanfattande kommentarer

och en kort diskussion de lege ferenda.

10

2. Bestraffningsideologier

2.1 Straffets grunder

Svaret på frågan varför vi straffar beror på hur frågan ställs; svaret har varierat över tid och

kommer säkert att förändras också i framtiden.15

Kortfattat skulle man idag kunna svara att

grunden för ett straffsystems existens är behovet av att skydda vissa intressen och värden med

kraftfulla medel.16

Ett så koncist svar ger dock ingen vidare förklaring till varför vissa

brottslingar ska straffas hårdare än andra, eller för den delen varför vissa - eller alla - ska frigivas

villkorligt från ett eventuellt fängelsestraff. I modern straffrättsfilosofi brukar man därför besvara

frågan genom att dela upp straffsystemet i tre olika nivåer.17

Den översta är kriminaliseringsnivån, där lagstiftaren avgör vad som ska anses vara ett

brott. Denna nivå styrs framförallt av allmänpreventiva hänsyn; en handling eller ett beteende

kriminaliseras därför att befolkningen ska avhållas från att utföra något. Om detta ändå inträffar

sker vedergällning genom att staten på nästa nivå i kedjan, domstolsnivån, utmäter ett straff som

ska som utgångspunkt vara proportionerligt efter förtjänst, men med beaktande av andra faktorer

varom mer nedan. Straffets art och längd kan sedan på verkställighetsnivån ha inslag av

individualpreventiva överväganden - för att den dömde inte ska begå nya brott i framtiden - och

humanitet.

Vid sidan av dessa teorier genomsyras också strafflagstiftningen av den allmänna

legalitetsprincipen. Straffsystemet måste på alla plan vara förutsebart och likabehandlande.

Legalitetsprincipen i Regeringsformen (1974:52) 1 kap. 1 § och BrB 1 kap. 1 § inbegriper krav

på lagstöd för kriminalisering, denna lagstiftnings begriplighet och precision, analogiförbud samt

förbud mot retroaktiv lagstiftning.18

I det följande ges en översikt av de olika bestraffningsideologierna och hur de relaterar

till frågan om villkorlig frigivning.

15

Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, Wolters Kluwer, 3u., Stockholm, 2016 s. 27. 16

Lernestedt, Kriminalisering - problem och principer, Iustis förlag, Uppsala, 2003 s. 110. 17

Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, Iustus förlag, 2u., Uppsala, 2013 s. 30. 18

Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, Iustus förlag, Uppsala, 1992 s. 93 f.

11

2.2 Allmänprevention

Allmänpreventiva teorier gör antagandet att individens handlande påverkas genom straffhotet; vi

avstår från att begå brott eftersom vi annars riskerar att tillfogas lidande av staten.

Allmänpreventionen är den bärande grunden i fråga om kriminalisering; poängen med att

straffbelägga en gärning blir om intet om det inte finns ett verkningsfullt bakomliggande hot om

straff.19

Allmänpreventionen ska alltså ha sin verkan innan brott ens begåtts. Historiskt har man

talat om omedelbar avskräckning, varvid allmänhetens rädsla för sanktionens karaktär och dess

utövare skulle väckas (till exempel genom offentlig avrättning eller att hugga handen av en tjuv)

och medelbar avskräckning, själva insikten om att straff kommer utmätas snarare än rädslan för

straffets natur; det är det påtagliga straffhotet som ska förmå den enskilde att avstå från att begå

brott, inte formerna av det enskilda straffet.20

För avskräckning blir särskilt den upplevda upptäcksrisken relevant - straffhotet måste

vara reellt, till exempel genom att det finns en effektiv polismakt och domstolsväsende eller

andra medel.21

Som exempel kan nämnas att information om att man är övervakad har visat sig

ha en brottshämmande effekt, särskilt vid kameraövervakning.22

Ytterligare ett viktigt begrepp för de allmänpreventiva teorierna är moralbildning; tanken

bakom detta är att kriminaliseringen av en gärning gör den förkastlig i allmänhetens ögon, varvid

folket begår den i lägre grad. Ett ofta använt exempel från modern tid är införandet av förbud

mot barnaga.23

Ett annat är den bevisligen minskade förekomsten av alkoholintag i samband med

bilkörning i takt med att gränsen för rattfylleri successivt har sänkts.24

Allmänpreventiva hänsyn gör sig alltså gällande på lagstiftningsnivån. Däremot ska

allmänpreventiva överväganden inte vara en faktor vid domstolsbeslut - att i ett enskilt fall

19

Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s. 75. 20


Grevholm & Andersson, Vilka preventiva vinster kan förändringar av straffrätten och påföljdssystemet ge?, SvJT

2010 s. 463. 22

BRÅ, Kameraövervakning och brottsprevention. En systematisk forskningsgenomgång. Rapport 2007:29. 23

Det kan dock diskuteras huruvida det verkligen var lagstiftningen som minskade barnagandet, eller det minskade

barnagandet som orsakade lagstiftningen. Se om detta BRÅ-rapport 1996:1, Det allmänna rättsmedvetandet, samt

BRÅ, Århundradets attitydförändring, Apropå 2004, Nr 1. 24

Se exempelvis BRÅ, Rattfylleri. utvärdering av 1994 års reform av trafiknykterhetslagstiftningen, 1998.

12

avkunna dom i syfte att genom att statuera exempel minska brottsligheten skulle strida mot

likabehandlingsprincipen.25

Ibland omnämns institutet artbrott som ett undantag från denna begränsning.26

Som

framgår av BrB 30 kap. 4 § 2 st. kan brottets art bryta presumtionen mot fängelse även vid

förhållandevis låga straffvärden. Lagstiftaren har resonerat som så att det av trovärdighetsskäl

kan vara nödvändigt att vid vissa brottstyper ingripa med en strängare påföljd än vad som annars

följt av gärningens straffvärde, särskilt brottstyper som hotar grundläggande samhällsfunktioner

likt rättsväsendet. Typfallet är mened, 15 kap. 1 § BrB. Andra skäl som anförts är att en

användning av fängelsestraff för artbrott kan förmå andra medborgare att avhålla sig från att

begå sådana brott, att brottslighet av denna art har blivit mer utbredd, och att den är särskild

svårutredd.27

Inget av dessa skäl har som synes med gärningsmannens handlande eller graden av

hans skuld att göra. Resultatet av artbrottsinstitutet har blivit en mängd korta fängelsedomar.28

Artbrottskonstruktionen och dess allt mer vidsträckta användning har därför ofta kritiserats i så

väl utredningar som doktrin.29

Beslut om villkorlig frigivning sker som bekant inte på domstolsnivå utan på

verkställighetsstadiet. Det går inte heller att motivera villkorlig frigivning utifrån enbart ett

allmänpreventivt perspektiv; det är svårt att tänka sig att befolkningen avhåller sig från att begå

brott därför att det förväntade straffet till viss del kommer att verkställas under lindrigare former,

genom att det avtjänas i frihet.30

Däremot skulle man som utgångspunkt kunna tänka sig att

avskaffandet eller försvårandet av villkorlig frigivning för vissa brott kan verka

allmänpreventivt. Den faktiska effekten av en sådan reglering blir att vissa straff verkställs på ett

strängare vis - jämför rättfärdigandet av artbrott ovan. Förändringar i reglerna om villkorlig

frigivning kan vara lättare för lagstiftaren att genomföra att genomföra än stora reformer av

straffskalorna.31

25

Prop. 1987/88:120, s. 32 ff. 26

Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s. 140. Se också prop 1987:88:120 s. 100. 27

Prop. 1987/88:120 s. 100. 28

Vid mened döms uppemot 90 % av vuxna lagöverträdare till fängelsestraff. Se Borgeke, Månsson & Sterzel,

Studier rörande påföljdspraxis m.m., Jure AB, 5u., Stockholm, 2013 s. 665. 29

Se t. ex. SOU 2012:34, band 2, s. 681 och Wersäll, Är loppet kört för en reformering av påföljdssystemet?, SvJT

Jubileumsskrift 2016 s. 190, på s. 194 f. samt Asp, En modernare påföljdsreglering?, SvJT 2010 s. 449. 30

Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, Iustus förlag, Uppsala, 1992 s. 136. 31

Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s. 40.

13

Detta leder naturligtvis till frågan om skärpta straff i allmänhet ger de preventiva resultat

man åsyftar med sådan lagstiftning. De allmänpreventiva effekterna av skärpta straff är också en

mycket välbehandlad fråga i juridisk och kriminologisk forskning.32

En kort sammanfattning av

forskningsläget är att stödet för att skärpta straff har en märkbar påverkan på omfattningen av

kriminellt beteende i ett samhället är mycket svagt.33

Det är inte säkert att förekomsten av ett hårt

straff inverkar särskilt mycket på den enskilde individens beslut att begå brott eller inte.

Allvarliga brott - exempelvis vålds- och sexualbrottslighet, de brottstyper som den pågående

utredningen ska analysera särskilt - begås i hög utsträckning under påverkan av alkohol eller

droger, när förmågan att fatta sådana rationella beslut ofta är kraftigt nedsatt.34

Vid mindre

allvarlig mängdbrottslighet tycks det snarare vara upptäcksrisken än nivån på det riskerade

straffet som spelar störst roll.35

Vid brottslighet av våldsam karaktär tycks istället effekten av

exempelvis kameraövervakning vara mer begränsad.36

Det ovan sagda innebär inte att man därför nödvändigtvis måste sluta sig till att alla idag

förekommande straff lika gärna kunde vara betydligt lägre eller lindrigare ur allmänpreventiv

synvinkel; straffets utformning måste fortfarande innebära ett så pass påtagligt ingripande att

konsekvenserna av att begå brott inte blir alltför lindriga. Att helt avskaffa fängelse till förmån

för ett system med enbart bötesstraff borde rimligen ha en brottsförhöjande effekt;

forskningsresultat rörande denna fråga saknas emellertid, eftersom ingen rättstat ännu infört ett

sådant system.

2.3 Individualprevention

Individualpreventivt motiverade straff har en mycket annorlunda utgångspunkt gentemot de

allmänpreventiva teorierna. Fokus ligger här inte på existensen av straffhotet som sådant för

allmänheten, utan effekten av straffets förverkligande för den enskilde brottslingen. En

grundläggande tanke hos tänkare som Jeremy Bentham och Franz von Lizst var att det obehag

32


Sarnecki, Introduktion till kriminologi, 2009 s. 429 ff. 34

Sarnecki, Introduktion till kriminologi, 2009 s. 363. 35


BRÅ, Kameraövervakning och brottsprevention. En systematisk forskningsgenomgång. Rapport 2007:29.

14

den enskilde utsätts för genom straffet skulle förmå honom att inte begå brott i framtiden.37

Vad

exakt detta straff består i kan variera från fall till fall; tar man inte hänsyn till vare sig

proportionalitet, humanitet eller rättsekonomiska förutsättningar är möjligheterna till individuellt

fastställda straff naturligtvis vidsträckta.

2.3.1 Behandlingsideologin

En viktig grundpelare för de individualpreventiva teorierna är idén att den dömde kan förmås att

inte begå brott i framtiden genom att ersätta eller i vart fall kombinera de negativa aspekterna av

ett straff med framåtsyftande vård och behandling. Synsättet innebär att brottsligt beteende anses

vara något avvikande som kan botas. Här blir alltså straffet syfte förbättring - orsakerna till att

den intagne har begått brott ska diagnostiseras och därefter behandlas så att han inte begår brott i

framtiden. Den så kallade moderna sociologiska skolan delade in brottslingar i tre huvudgrupper;

tillfällighetsförbrytare som inte behövde någon särskild behandling, kriminella som kunde

behandlas, och kroniskt kriminella som var utom räddning.38

Dessa tankar låg till grund för stora

förändringar av det svenska påföljdssystemet under 1900-talets första hälft.39

Vid Brottsbalkens tillkomst år 1965 hämtades mycket inspiration från de tänkare som

förespråkade individualiserade påföljder, vilka hade som mål att underlätta den dömdes

återanpassning i samhället.40

Det fanns en stark tro på att samhällets institutioner, inklusive

rättsväsendet och frivården, kunde påverka en individ i positiv riktning.41

Ansvaret för den

enskildes obenägenhet att anpassa sig förflyttades således från individen till samhället, som hade

skapat honom - och det blev därför också samhällets plikt att behandla honom till det bättre.42

En följd av dessa tankar var att man i Brottsbalken bland annat införde de två

tidsobestämda påföljderna internering och ungdomsfängelse; dessa straff skulle upphöra först när

brottslingen var färdigbehandlad och återfallsrisken minimerad. Även fängelse var enligt detta

synsätt att anse som en (tvångs)behandling snarare än ett straff.43

37



SOU 2012:34, band 2, s. 21f. 40

Munck, Var står nyklassicismen idag?, SvJT 2015 s. 424. 41

Jareborg, Inkast i straffområdet, Iustus förlag, Uppsala, 2006 s. 20. 42

SOU 1986:14, s. 25 f. 43

Aspelin, Straffets grunder - historisk bakgrund, SvJT 1999 s. 108, på s. 123.

15

Brottsbalkens skapare tog också starkt intryck av socialskyddsrörelsen, som ansåg att ett

mål var att rättskipningen skulle vara brottsförebyggande; orsakerna till att ett brott begås var

viktigare än det faktum att det faktiskt begåtts, och straffsystemet skulle utformas i enlighet med

detta. Brottslingarnas sociala, psykologiska eller medicinska problem skulle bekämpas;

samhällets behov av vedergällning var av lägre prioritet. De individualpreventiva hänsynen

skrevs in i Brottsbalkens inledningskapitel:

1 kap. 7 § BrB

Vid val av påföljd skall rätten, med iakttagande av vad som kräves för att upprätthålla

allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den

dömdes anpassning i samhället.44

Denna behandlingstanke återfinns även idag i viss mån, framförallt i valet mellan villkorlig dom

och skyddstillsyn. Av lagtexten går inte att uttyda annat än att de två påföljderna är likställda i

stränghetsavseende. Som skäl för villkorlig dom anges i 30 kap. 7 § 1 st. BrB att det “... saknas

särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt

brottslighet”, medan det som skäl för skyddstillsyn stadgas i 30 kap. 9 § 1 st. att “... det finns

anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt

brottslighet.” Det rör sig alltså om ett prognostänkande som utgör ett avsteg från

påföljdssystemets karaktär i övrigt, trots de förändringar i riktning mot proportionalitet som

bärande grund som senare skedde, varom mer nedan. Högsta domstolen har genom sin praxis på

området skapat en del förändringar. I det så kallade “Socialkontorsfallet” slog domstolen fast att

skyddstillsyn är en mer ingripande påföljd än villkorlig dom.45

I de båda målen

“Skärtorsdagsdomen” och “De kinesiska kullagren” utvecklade HD sedan sin syn på detta

ytterligare. 46

44

Sedermera upphävd genom SFS 1988:942. 45

NJA 2000 s. 314. 46

NJA 2008 s. 359 samt NJA 2014 s. 559.

16

Kritik kom ganska snart efter Brottsbalkens införande att riktas mot behandlingsskolans

synsätt.47

Idéernas optimism och behandlingarnas effektivitet hade visat sig ha mycket svagt stöd

i exempelvis kriminologisk forskning.48

Det ansågs framförallt upprörande att man kunde

förlänga en intagens strafftid med argumentet att det var för hans eget bästa.49

Särskilt

svårigheterna med att bedöma en intagens återfallsrisk ledde bland annat till att de tidsobestämda

påföljderna ungdomsfängelse och internering avskaffades i början av åttiotalet, inte ens två

decennier efter införandet.50

Påföljdstypen fängelse har visat sig vara särskilt illa lämpat för att återanpassa den dömde

till samhällslivet. Tvärtom återfaller fängelsedömda i hög grad, oftast kort tid efter

frigivningen.51

Återfallsfrekvensen ökar också i takt med antalet tidigare fängelsedomar; för

personer med fyra eller fler tidigare fängelsedomar var återfallsfrekvensen i en

statistiksammanställning 84 %.52

En mängd internationella och inhemska forskningsresultat ger

också för handen att strängare straff faktiskt ökar återfallsrisken för den intagne.53

Av detta följer att längre fängelsestraff för särskilt allvarlig brottslighet knappast har

några positiva effekter på brottsbenägenheten för de intagna (en annan sak är om brottsligheten

generellt skulle minska på grund av inkapaciteringseffekten, se nedan). Resultaten av olika

program och åtgärder som haft som syfte att minska återfall för våldsbrottslingar är också

generellt nedslående; en större metastudie såg små antydningar till effekt men kunde inte belägga

att denna berodde på behandlingsåtgärderna endast.54

Behandlingsprogram inom fängelset mot

drogmissbruk kan ha en viss preventiv effekt gällande just dessa former av brott, men resultaten

är mycket osäkra.55

För ungdomsbrottslingar är bilden något ljusare; de ungdomspåföljder som

47

En sammanfattning av dåtidens kritik finns i rapporten Nytt Straffsystem, BRÅ 1977:7. Se också Andersson,

Superfängelset och den obotliges återkomst, JT 04/05 s. 483, Sarnecki, Introduktion till Kriminologi, 2009 s. 447 f.

Samt Borgeke, Vilka grundtankar bör gälla för påföljdsbestämningen?, i Festskrift till Nils Jareborg, 2002, s. 105,

på s. 112f. 48


Aspelin, Straffets grunder - historisk bakgrund, SvJT 1999, s. 108, på s. 124. 50

Prop. 1978/79:212 samt Prop. 1980/81:76 51

Se Sarnecki, Introduktion till Kriminologi, 2009 s. 434 samt BRÅ 2012:15, Återfall i brott. Mönster i risken för

återfall bland lagförda personer. [cit. BRÅ 2012:15]. 52

Kriminalvården, Kriminalvårdens redovisning av återfall. Uppföljning t.om. 2006 , 2008. 53

Sarnecki, Introduktion till Kriminologi, 2009 s. 435. 54

Jolliffe & Farrington, Effectiveness of Interventions with Adult Male Violent Offenders, BRÅ 2009. 55

Mitchell, Wilson & MacKenzie, The Effectiveness of Incarceration Based Drug Treatment on Criminal Behavior.

Campbell Systematic Reviews 2006:11, 2006.

17

finns i Sverige kan i vissa fall, rätt utförda, ha en positiv effekt på återfallsbenägenheten.56

Hur

som haver ger forskningen inget starkt stöd för att ett införande av fakultativ villkorlig frigivning

skulle kunna påverka de intagnas återfallsrisk i positiv mening.

Villkorlig frigivning sågs och ses fortfarande som ett viktigt medel ägnat att verka för den

dömdes återanpassning i samhället.57

Naturligtvis är behandlingsteoretiska utgångspunkter också

fortsatt viktiga vid beslut om diverse åtgärder och föreskrifter under verkställighetstiden i anstalt

och den prövotid som ska följa på villkorlig frigivning.58

Det finns som sagt behandlingsprogram

som trots allt visat sig ha en effekt för vissa grupper av fängelsedömda, och några procents

skillnad i återfall för dessa grupper kan vara av stort värde för så väl förövare som allmänheten.59

2.3.2 Inkapacitering

En annan viktig aspekt av individualprevention är inkapaciteringstanken. Idén bakom denna är

att den dömde görs oförmögen att begå nya brott inte genom behandling utan oskadliggörande,

till exempel genom att vara inlåst eller - i det definitivt mycket inkapaciterande dödsstraffets fall

- avliden. På så vis skyddas samhället av att den kriminella individen helt enkelt förvisas från

gemenskapen. Detta synsätt ignorerar det faktum att en fängelsedömd naturligtvis kan begå brott

även i anstalten, såsom narkotikabrott eller våld mot anställda i kriminalvården eller andra

intagna.60

Inkapaciteringstankar kan vara betydelsefulla för frågan om villkorlig frigivning. En

återfallsriskbedömning innebär att om man anser att en intagen fortfarande utgör en fara för

allmänheten bör villkorlig frigivning inte utgå. Det framgår också av direktiven till den pågående

56

Socialstyrelsen, Insatser för unga lagöverträdare. En systematisk sammanställning av översikter om effekter på

återfall i kriminalitet, Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, 2008. 57

Aspelin, Straffets grunder — historisk bakgrund, SvJT 1999 s. 123. 58

Exempelvis 1 kap. 5 § Fängelselag (2010:610) [cit FÄL]: “Verkställigheten ska utformas så att den intagnes

anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas.

Verkställigheten ska, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, särskilt inriktas på

åtgärder som är ägnade att förebygga återfall i brott. För varje intagen ska det upprättas en individuellt utformad

verkställighetsplan.” Se också 11 kap. samma lag med bestämmelser som tillåter frigång, vårdvistelse, vistelse i

halvvägshus och utökad frigång om det kan antas minska återfallsrisken och det inte föreligger beaktansvärd risk för

flykt eller brottslighet under frigångsperioden. För lagregler om föreskrifter under prövotid, se avsnitt 4.2 nedan. 59

Grevholm & Andersson, Vilka preventiva vinster kan förändringar av straffrätten och påföljdssystemet ge?, SvJT

2010 s. 463, på s. 472. 60

Sarnecki, Introduktion till kriminologi, 2009 s. 436.

18

utredningen att behovet av inkapacitering är ett av de främsta skälen till att reglerna om villkorlig

frigivning bör ses över:

“Vid verkställigheten av ett fängelsestraff tas särskild hänsyn till kravet på samhällsskydd

när det gäller intagna som har gjort sig skyldiga till allvarlig brottslighet. - - - För den

grupp av intagna där en sådan risk bedöms vara hög är det rimligt att samhället, så länge

verkställigheten av ett fängelsestraff anses pågå, tar ett särskilt ansvar för att återfall i

brott förhindras.”61

Resonemanget leder till att man måste fråga sig hur mycket potentiell skada som kan förhindras

av en ökad inkapaciteringsvolym. Som utgångspunkt kan det tyckas självklart att en längre

inkapacitering av särskilt brottsbenägna individer leder till minskad brottslighet, men

forskningen är som vi ska se inte helt i överensstämmande med detta.

Man brukar dela upp begreppet i kollektiv och selektiv inkapacitering, varvid man med

det första avser själva oskadliggörandet av en mängd brottslingar och med det andra specifikt de

grupper av brottslingar som bedöms ha en högre återfallsrisk.62

Den kollektiva inkapaciteringens effekter i Sverige och utomlands har studerats ingående.

Trots att man lyckats belägga att en stor del av brottsligheten i Sverige utförs av en liten grupp

mycket brottsaktiva individer har det visat sig att inkapaciteringseffekten av strängare

lagstiftning här har varit relativt liten, även om man ökar antalet intagna i fängelse markant.63

Amerikansk forskning tyder dock på att en utökad - i jämförelse med Sverige kraftigt utökad -

inkapacitering har märkbara preventiva effekter.64

Det ska sägas att det finns en mängd

metodologiska problem med att mäta effekterna av kollektiv inkapacitering och att

forskningsläget är långt ifrån någon klar konsensus, med undantaget att en strategi utifrån

kollektiv inkapacitering per definition ökar antalet fängelseintagna.65

En ändring av reglerna för villkorlig frigivning har som bekant inte som syfte att utöka

antalet totalt fängelsedömda, utan att förlänga fängelsetiden för de redan intagna. Den pågående

61

Dir. 2016:28. 62



Blumstein & Wallman, The Crime Drop in America, Cambridge University Press, New York, 2000. 65

Sarnecki, Introduktion till kriminologi, 2009 s. 442.

19

utredningen syftar särskilt till att utreda frågan om villkorlig frigivning avseende de intagna som

löper risk att återfalla i allvarlig brottslighet. Det rör sig här alltså om så kallad selektiv

inkapacitering, vilket kan framstå som särskilt attraktivt med tanke på vetskapen om att det är en

mindre grupp individer som står för en stor del av brottsligheten; kanske kan man på detta vis

undvika en stor ökning av antalet fängelseintagna och ändå åstadkomma en minskning i

kriminalstatistiken. Forskningen uppvisar här något mer tilltalande resultat.66

Den uppenbara

utmaningen är naturligtvis att fastställa vem som bör komma i fråga för selektiv inkapacitering -

risken finns att man inkapaciterar någon som trots allt inte kommer att begå brott i framtiden.

Hur bedömningen av vem som har hög återfallsrisk bör utföras vetenskapligt och hur tillförlitlig

denna bedömning är redogörs för senare i denna uppsats.67

2.4 Proportionalitet

Följden av kritiken mot behandlingstankarna blev ett ökat fokus på proportionalitet och

förutsebarhet.68

I Sverige skedde övergången till ett straffsystem baserat på

proportionalitetsprincipen gradvis under sjuttio- och åttiotalen.69

Systemet fick sin nuvarande

utformning framförallt i samband med den stora påföljdsbestämningsreformen 1989.70

I påföljdshänseende innebär proportionalitetsprincipen att den skyldige ska tillmätas ett

straff som står i proportion till brottets allvar; det är gärningens förkastlighet och det kränkta

skyddsintresset värde som ska avgöra straffnivån, inte den skyldiges personliga egenskaper eller

förutsättningar att återanpassa sig i samhället.71

Sammanbundet med dessa utgångspunkter är skuldprincipen; den som inte kan klandras

för sitt handlande, exempelvis på grund av psykisk störning eller för att han befinner sig i en

nödvärnssituation, får inte straffas eller bör i vilket fall straffas lindrigare om måttet av hans

skuld är lägre.72

Skuldprincipen kan exempelvis motivera att den tilltalades ungdom bör påverka

straffmätningen i mildrande riktning; ungdomars missgärningar är mindre klandervärda än

66

Sarnecki, Introduktion till kriminologi, 2009 s. 443f. 67

Se avsnitt 5. 68

Aspelin, Straffets grunder — historisk bakgrund, SvJT 1999 s. 123. 69

Exempelvis genom utmönstrandet av ungdomsfängelse och internering. 70

Prop. 1987/88:120. Se också Munck, Var står nyklassicismen idag?, SvJT 2015 s. 424. 71

Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, Iustus förlag, Uppsala, 1992 s. 135 f. 72

Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, Iustus förlag, 2u., Uppsala, 2013 s. 65.

20

vuxnas.73

Lindrigare påföljder för unga är idag dock företrädesvis grundade i

individualpreventiva tankegångar.74

En dömd brottsling har ådragit sig en skuld att betala som är proportionerlig i förhållande

till den skada han åsamkat. Om skadan ska betalas med samma medel – ett ont med ett ont -

uppkommer talionsprincipen (öga för öga, tand för tand). I det moderna samhället har man

frångått den principen av såväl humana som praktiska skäl - hur ska till exempel ett bedrägeri

bestraffas enligt talionsprincipen? – och teorier av det slaget åtnjuter inte längre något stöd.75

Istället har man valt att genom framförallt användandet av bestraffningsformerna böter och

fängelse utmäta hårdare straff utefter graden av gärningsmannens skuld och hur viktigt det

kränka skyddsintresset är.76

Nära sammankopplat med detta är ekvivalensprincipen; om två olika sorters brott är

jämförelsevis lika skadliga bör de ha ekvivalenta straffskalor.77

Lika straff för misshandel och

mord hade uppfattats som djupt orättvist.78

Således bestraffas brott mot liv och hälsa hårdare än

exempelvis förmögenhetsbrott.

Proportionalitet är idag den styrande tanken bakom domstolarnas utdömande av straff.79

Principen ifrågasätts knappast från något håll.80

Det står dock också klart att den inte är absolut;

allmänpreventiva idéer snarare än proportionalitet är grundläggande för kriminaliseringsnivån

och individualpreventiva hänsyn kan fortfarande tas i det enskilda fallet på

verkställighetsnivån.81

Särskilda problem med proportionalitetsprincipen uppkommer i det svenska

påföljdssystemet på grund av de så kallade tröskeleffekterna. Den mest avsevärda har att göra

med att ett straffvärde på ett år bryter presumtionen mot fängelse i 30 kap. 4 § BrB.82

En

förstagångsförbrytare som begår ett brott med ett straffvärde över ett år döms, såvida inte

ungdomshänsyn eller billighetsskäl kommer i fråga, i regel till fängelse medan en gärningsman

73


Victor, Påföljdsbestämning i ett differentierat påföljdssystem, SvJT 1999 s. 132, på s. 141. 75

Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, Wolters Kluwer, 3u., Stockholm, 2016 s. 33. 76

En fördel med dessa två påföljder är att de är enklare att matematiskt rangordna sinsemellan - två års fängelse i

förhållande till ett års fängelse, osv - än till exempel förhållandet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. 77



Victor, Påföljdsbestämning i ett differentierat påföljdssystem, SvJT 1999 s. 132. 80

Asp, Straffrätten — i går, i dag och i morgon, SvJT Jubileumsskrift 2016 s. 138, på s. 141. 81

Se också valet mellan skyddstillsyn och villkorlig dom, avsnitt 2.3.1. 82

Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s. 143 samt prop. 1987/88:120 s. 100.

21

som begår ett brott med ett straffvärde strax under denna tröskel får en icke frihetsberövande

påföljd (förutsatt att återfall eller brottets art inte har någon betydelse).83

Artvärdets problem gör

sig också gällande här, där exempelvis mened med ett straffvärde på några månader nästan

uteslutande leder till fängelse medan förmögenhetsbrott med ett betydligt högre straffvärde än så

oftast resulterar i en icke frihetsberövande påföljd.84

Slutligen gör sig samma problematik gällande vid återfall som vid brott med artvärde;

återfall i brott kan vara skillnaden mellan ett längre fängelsestraff och en icke frihetsberövande

påföljd (eller om man så vill, ett allt för lindrigt straff för förstagångsförbrytaren). Diskussionen

om huruvida straffskärpning på grund av återfall är förenlig med proportionalitetsprincipen har

en lång historia och ska inte beröras vidare här.85

Det räcker med att konstatera att återfallets

betydelse för påföljdsbestämningen är lagfäst och att lagstiftaren ansett att detta är nödvändigt

för systemets trovärdighet.86

Konsekvensen blir som sagt att vissa gärningsmän bestraffas

hårdare än andra - ibland betydligt hårdare, när fängelse utdöms istället för en icke

frihetsberövande påföljd - trots att samma handling begåtts.

Liknande tröskeleffekter som vid valet mellan fängelse och villkorlig dom eller

skyddstillsyn kan uppstå vid graderingen av bötesbrott, särskilt vid gränsdragningen av snatteri

och stöld; en allvarlig form av det förstnämnda brottet resulterar ibland i höga dagsböter medan

en mindre grov variant av stöld renderar en villkorlig dom och lägre dagsböter, vilket för den

dömde kan framstå som en lindrigare påföljd.87

Proportionalitetsprincipen spelar stor roll även vid beslut om åtgärder på

verkställighetsnivån.88

På detta stadium finns också särskilt en märkbar tröskeleffekt. Denna rör

bestämmelserna om avtjänande av fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk

kontroll, det vill säga fotboja.89

Enligt denna lag kan den som är dömd till ett fängelsestraff om

max sex månader ansöka om att avtjäna straffet utanför anstalt, men under övervakning. Beslut

83

Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, Wolters Kluwer, 3u., Stockholm, 2016 s. 290 ff. 84

Se exempelvis NJA 2014 s. 559. 85

För fördjupning, se exempelvis Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s. 70 ff., Sitte Durling, Tidigare

brottslighet – om rättsverkningar av återfall i brott, Juridiska institutionen vid Stockholms universitet, Stockholm

2005, samt Träskman, Om återfall i brott, SvJT 1999 s. 200. 86

Prop. 1987/88:120 s. 52. 87

SOU 2012:34 s. 130. 88

Bland många exempel kan nämnas att enligt 2 kap. 1 § FÄL får en intagen inte placeras på ett sätt som innebär att

han underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än som är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten

ska kunna upprätthållas. 89

Lag (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.

22

fattas av Kriminalvården och kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslutet ska

grundas på omständigheter som inte är hänförliga till straffvärdet.

Villkorlig frigivning är ytligt sett proportionerlig om den är obligatorisk för alla

lagöverträdare, eller i vilket fall om den alltid meddelas för en viss typ av brott - man skulle

kunna hävda att det är proportionerligt att inte låta villkorlig frigivning komma ifråga för

allvarligare brott, vilket kommer analyseras mer ingående senare i denna uppsats. Ett annat

proportionerligt synsätt är att inte ha villkorlig frigivning alls.90

Vid införande av fakultativ villkorlig frigivning tillkommer ytterligare en märkbar

tröskeleffekt på verkställighetsstadiet. Eftersom den enligt utredningsdirektiven tänkta ordningen

med återfallsriskbedömningar syftar till att träffa enbart de grövsta brottslingarna blir resultatet

sällan enbart smärre förlängningar av strafftiderna. En intagen dömd till tre års fängelse skulle

vid ett fullständigt nekande av villkorlig frigivning få sin fängelsevistelse utökad med ett helt år.

Skillnaden mellan ett brott med straffvärde två år och ett med tre år är inom det svenska

straffsystemet avsevärd; den straffskärpning för vissa som ett införande av

återfallsriskbedömningar skulle kunna komma att leda till stora skillnader i ingripandegrad,

beroende på hur stor andel av den villkorliga frigivningen man nekar.

Om man inför fakultativ villkorlig frigivning, inbegripet en bedömning av återfallsrisk,

uppstår också frågan om ekvivalensen i straffsystemet bibehålls. Enligt utredningens direktiv är

det som sagt våldsbrottslingar, sexualbrottslingar och medlemmar av den organiserade

brottsligheten som ska bli föremål för de ändrade reglerna. För att ta ett av många exempel är

straffskalan för grovt skattebrott (4 § Skattebrottslag (1971:69)) och grovt sexuellt tvång (6 kap.

2 § 3 st. BrB) densamma. Införandet av återfallsriskbedömningar skulle innebära att förövare av

det senare brottet skulle riskera en betydligt strängare påföljd än skattebrottslingen, trots att deras

brott är likställda i svårhet bedömd efter straffvärde.

2.5 Humanitet

Proportionalitetsprincipen säger ingenting om formerna för ett straff, annat än att de måste vara

ekvivalenta sinsemellan. Inte heller allmänpreventionen eller individualpreventionen säger något

90


23

om huruvida straffet måste vara humant eller inte. Utan tvivel är det dock så att straff är ett

tvångsingripande som den dömde sällan frivilligt vill åta sig.

Hart ansåg att ett straff alltid innebär att staten utsätter den enskilde för lidande.91

Att

beröva en människa friheten (fängelse), tvinga henne till arbete (samhällstjänst) eller försämra

hennes ekonomiska situation (böter) är i grunden inhumant - andra former av tvångsingripande

från statens sida har oftast någon form av reparativ funktion.92

Även vid de lindrigare, icke

frihetsberövande påföljderna blir den dömde utpekad som moraliskt klandervärd i allmänhetens

ögon - han hamnar i register för en tid,93

och blir av staten ålagd en skuld som måste betalas

genom böter, arbetstimmar, möten med övervakare eller annat.

Tolerans för det mänskliga i att begå misstag kan sägas vara en del av vår demokratiska

samhällssyn. Det är därför av stor vikt att straffsystemet vid sidan av principer som prevention

och effektivitet också visar respekt för människovärdet. De negativa konsekvenserna av ett

fängelsestraff är avsevärda, även efter att straffet avtjänas.94

Fängelsedömda har ofta problem

med att hitta arbete och utsätts för ett starkt socialt stigma.95

I samspel med de teorier som redogjorts för ovan bygger därför det svenska

straffsystemet även på humanitetsprincipen.96

Principen finns också stadfäst i vår grundlag.

Regeringsformens 1 kap. 2 § anger att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla

människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Detta stadgande

omfattar också brottslingar. Principen kommer också till uttryck i de förbud mot omänskliga

strafformer som återfinns i regeringsformens andra kapitel, vår anslutning till den Europeiska

konventionen om de mänskliga rättigheterna, presumtionen mot fängelse i 30 kap. 4 § BrB och

reglerna om billighetsskäl i 29 kap. 5 § BrB.97

Det finns ingen anledning att ådöma ett mer förnedrande eller strängare straff om samma

resultat - om det så är i preventivt, inkapaciterande eller behandlade syfte - kan uppnås med en

lindrigare påföljd (se dock artbrott ovan).98

Därför bör man enligt humanitetsprincipen på

91

Hart, Punishment and responsibility. Essays in the philosophy of law. Oxford University Press, 2u., Oxford 2008,

s. 4 ff. 92

Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, Iustus förlag, 2u., Uppsala, 2013 s. 49. 93

Lag (1998:620) om belastningsregister. 94

Jareborg, Böter istället för fängelse? SvJT 2003 s. 231, på s. 233 f. 95


Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, Wolters Kluwer, 3u., Stockholm, 2016 s. 39 f. 97

Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014 s. 93 f. 98

Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, Iustus förlag, 2u., Uppsala, 2013 s. 67

24

domstolsnivå i första hand tillgripa icke frihetsberövande påföljder; om detta visar sig svårt

döma till en så kort fängelsetid som kan anses skäligt; och sedan på verkställighetsnivå se till att

straffet inte utförs på ett mer ingripande sätt än nödvändigt.99

Bland många exempel kan nämnas

att permission från fängelse kan beviljas av humana skäl, till exempel för begravning av en

avliden närstående.100

Villkorlig frigivning, med dess syfte att på ett humant sätt ordna för den dömdes

återanpassning i samhället, kan ses som en del av denna humanitetsprincip. Under prövotiden

ges den dömde möjlighet att avtjäna sitt straff under lindrigare former än tidigare. Ett införande

av fakultativ villkorlig frigivning är svårförenat med humanitetsprincipen. Här kan särskilt

nämnas att unga lagöverträdare generellt löper större risk för återfall än vuxna.101

De mest

återfallsbenägna av de intagna har också ofta ekonomiska svårigheter på grund av böter eller

skadestånd och är ofta missbrukare.102

99

Jfr. 1 kap. 4 § FÄL: “Varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de

särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet.” 100

Se 10 kap. 1 § FÄL samt Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för fängelse, 2011:1. 101

BRÅ 2012:15 s. 55 ff. 102

BRÅ 2012:15 s. 32 f.

25

3. Villkorlig frigivning i Sverige - rättshistorisk översikt

3.1 Tiden innan brottsbalken

Villkorlig frigivning infördes första gången i svensk rätt år 1906.103

Institutet var då av

fakultativt slag och medgav villkorlig frigivning först efter två tredjedelar av avtjänat straff, dock

minst två år. I praktiken kom alltså enbart långtidsdömda i fråga för villkorlig frigivning. Redan i

1906 års lag tog man vid prövningen av beslut om villkorlig frigivning hänsyn till såväl brottets

svårhet, den dömdes tidigare vandel, uppförandet under fängelsetiden, återfallsrisken samt

möjligheterna till återanpassning.104

Den frigivne ställdes under övervakning för återstoden av

strafftiden eller minst ett år.

Skälen som föranledde införande av villkorlig frigivning var framförallt tre. Ett var

behovet av en övergångsperiod mellan anstaltsvistelse och frihet. Det var sedan länge känt att

den första tiden i frihet var mycket viktig för den dömdes förmåga att återanpassa sig i samhället.

Med den villkorliga frigivningens prövotid och därmed överhängande straffhot i åtanke skulle

man ge incitament till skötsamhet. Det andra skälet var att det tidigare fanns få möjligheter

(konungslig nåd) att förkorta fängelsestraff för de som ansågs ha förbättrat sig väl i fängelset.

Det tredje var incitament för skötsamhet även under anstaltsvistelsen.105

1918 halverades minimitiden för villkorlig frigivning till ett år.106

Det ansågs klarlagt att

systemet med villkorlig frigivning slagit väl ut och nu borde utvidgas till att omfatta fler

intagna.107

De ansvariga för lagförslaget uttryckte förhoppningar om att de ökade möjligheterna

till villkorlig frigivning skulle vara en uppmuntran till gott uppförande under anstaltstiden, och

att de olika formerna av övervakning och tillsyn som stod till buds under prövotiden effektivt

skulle motverka återfall i brott.108

103

Prop. 1906:49. 104

Prop. 1906:49 § 5. 105

Strahl, Den svenska kriminalpolitiken. En presentation av den nya brottsbalken och en översikt över den svenska

strafflagens utveckling från 1800-talet till våra dagar, Aldus/Bonniers, Stockholm 1961 s. 60 ff. 106

Prop. 1918:375. 107

Prop. 1918:375 s. 33. 108

Prop. 1918:375 s. 34.

26

1943 utökades möjligheterna till villkorlig frigivning ytterligare. För första gången

infördes obligatorisk villkorlig frigivning, omfattandes alla intagna dömda till minst sex

månaders fängelse.109

Frigivning skulle för dessa ske efter fem sjättedelar av avtjänat straff. För

långtidssdömda - definierat som ett år eller mer - fanns fortfarande den fakultativa möjligheten

till frigivning efter två tredjedelar av avtjänat straff. Avgörande för frågan om villkorlig

frigivning i dessa fall var att det skulle finnas fog att förutsätta att den intagnes återanpassning i

samhället skulle främjas. Vid prövningen skulle särskilt beaktas den dömdes uppförande under

anstaltstiden och sinnesinriktning vid den tid då frigivning kom i fråga, hans beredvillighet att

ersätta genom brottet uppkommen skada, samt de förhållanden i vilka han skulle komma att

försättas efter frigivningen. I förarbetsuttalandena uppmärksammades särskilt vikten av att

samhället under prövotiden vidtog åtgärder för att förebygga den dömdes återfall i brott.110

År

1961, strax innan Brottsbalkens införande, sänktes gränsen för att erhålla villkorlig frigivning till

ett minimistraff på fyra månader.111

3.2 Brottsbalkens införande

I samband med att Brottsbalken infördes år 1965 ändrades reglerna på nytt.112

Obligatorisk

villkorlig frigivning avskaffades nu helt. Istället infördes fakultativa regler som innebar att

villkorlig frigivning nu kunde ske redan efter halva avtjänade strafftiden, om synnerliga skäl för

detta förelåg. Det tidigare kravet på att frigivning skulle kunna främja den dömdes anpassning i

samhället togs bort. Ett av skälen till omstöpningen var att uppnå större rättsenhetlighet med de

andra nordiska länderna.113

Slopandet av den obligatoriska frigivningen var dock framförallt ett utslag av de på den

tiden dominanta behandlingsorienterade teorier som redogjorts för ovan.114

I propositionen

anförde Departementschefen särskilt att frivårdens högre kvalité och utökade resurser innebar att

109

Prop. 1943:252. 110

Prop. 1943:252 s. 27 111

Prop. 1961:125. 112

Prop. 1965:159. 113

Prop. 1965:159 s. 8. 114

Se avsnitt 2.3.1.

27

bättre möjligheter till eftervård förelåg än tidigare.115

Kriminalvården påpekade dock i sitt

remissyttrande att frånvaron av obligatorisk villkorlig frigivning skulle få negativt utfall

framförallt för långtidsdömda; dessa utgör som bekant oftast de med högst återfallsrisk och

således högst behov av återfallsbekämpande åtgärder. Resultatet skulle alltså bli att just dessa i

högre grad skulle sitta av hela strafftiden i anstalt. Departementschefen anförde att övergången

till enbart fakultativ villkorlig frigivning på intet sätt var tänkt att minska antalet totalt villkorligt

frigivna.116

Efter Brottsbalkens införande och fram till 1983 ändrades reglerna vid åtskilliga tillfällen.

Ändringarna år 1973 berörde mestadels verkställighetsfrågor om utökad övervakning och

föreskrifter under prövotiden.117

1974 års lagstiftning innebar däremot en ändring i vilka

omständigheter som skulle beaktas vid prövning av om villkorlig frigivning skulle ske.118

Framförallt skulle inte längre den dömdes uppförande under anstaltsvistelsen beaktas särskilt.

Istället skulle återigen vikt läggas vid den dömdes utsikter att återanpassas i samhället efter

frigivningen; fokus skulle alltså vara på återfallsprognosen snarare än ett tillbakablickande

synsätt. Departementschefen påpekade dock att framförallt allvarlig misskötsamhet i anstalt

fortfarande skulle kunna spela in vid bedömningen.119

År 1979 följde ytterligare en minskning av minimitiden, denna gång till tre månader.

Ändringen motiverades delvis med att skälet att motverka de längre anstaltstider som riskerade

bli följden av att den tidsobestämda påföljden ungdomsfängelse avskaffades.120

På liknande vis var 1981 års ändring till viss del ett resultat av att interneringspåföljdens

utmönstrande. Förändringen innebar ett ökat fokus på återfallsrisk vid prövning gällande

förövare av särskilt allvarliga brott riktade mot liv och hälsa.121

1982 sänktes minimitiden för

frigivning till två månader, återigen med målsättningen att minska anstaltsbeläggningen och

uppnå högre rättslikhet med de övriga nordiska länderna.122

115

Prop. 1965:159 s. 25 116

Prop. 1965:159 s. 27. 117

Prop. 1973:131. 118

Prop. 1974:20. 119

Prop. 1974:20 s. 102. 120

Prop. 1978/79:212. 121

Prop. 1980/81:76. 122

Prop. 1981/82:153.

28

3.3 Utvecklingen från 1983 till idag

Den 1 juli 1983 trädde den s.k. halvtidsreformen i kraft.123

Förändringen innebar att

fängelsedömda som huvudregel nu skulle friges efter halva avtjänade strafftiden. Obligatorisk

villkorlig frigivning infördes alltså på nytt, bara 18 år efter att den hade avskaffats. Undantag

gjordes emellertid för intagna dömda till minst två år fängelse för brott mot liv och hälsa, om det

kunde anses föreligga avsevärd risk för återfall i sådan brottslighet. Dessa kunde istället frigivas

efter två tredjedelar av avtjänad tid. Återfallsrisk var alltså en i hög grad väsentlig faktor i

bedömningen.

Lagändringen följde i spåret av den kritik som kommit att riktas mot

behandlingstankarna.124

Den nya regleringen byggde på förslag från Fängelsestraffkommittén

och var tänkt att vara en tillfällig ändring.125

Så blev också fallet; 1993 upphävdes

halvtidsreformen och man återgick i princip till de regler som gällde innan 1983.126

Minimitiden

hade nu sänkts till en månad, vilket också är den nivå som är gällande idag.

Dessa ändringar följdes av att man 1999 helt avskaffade halvtidsfrigivning och införde

ett system med obligatorisk frigivning efter två tredjedelar avtjänad strafftid, med möjlighet att

skjuta upp frigivningen med högst femton dagar i taget om den dömde i väsentlig grad brutit mot

vad som gäller för verkställighet i anstalt.127

Detta innebar alltså en utmönstring av de särskilda

fakultativa reglerna som innebar att den som dömts till fängelse i två år eller mer för en viss typ

av allvarlig brottslighet inte fick friges förrän två tredjedelar av tiden avtjänats, om det fanns en

påtaglig risk för att den intagne skulle komma att återfalla i sådan brottslighet.

123

Prop. 1982/83:85. 124

Se avsnitt 2.3.1 och 2.4. 125

SOU 1981:92. 126

Prop. 1992/93:4. 127

Prop. 1997/98:96.

29

4. Nuvarande reglering

4.1 Villkorlig frigivning

Den idag gällande lagstiftningen om villkorlig frigivning infördes 2006.128

I propositionen anges

att det huvudsakliga syftet med villkorlig frigivning är följande:

“...att kontrollera övergången från vistelse i anstalt till vistelse i frihet. Genom den

villkorliga frigivningen ges möjlighet att ställa krav på den frigivne och att tillgripa

sanktioner om kraven inte uppfylls. Det är också lämpligt att den som avtjänat ett

fängelsestraff kan ställas under övervakning efter frigivningen. Den villkorliga

frigivningen ger även möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt utforma reaktioner mot

den som efter ett avtjänat fängelsestraff fortsätter att begå brott. De flesta europeiska och

andra jämförbara länder använder sig av villkorlig frigivning för att lösa övergången från

vistelse i anstalt till vistelse i frihet. Internationellt används den villkorliga frigivningen

också ofta som ett incitament för att påverka de intagna att sköta sig under

anstaltsvistelsen.”129

Som synes är i allt väsentligt syftet detsamma som det var år 1906. De nuvarande reglerna har

följande lydelse.

26 kap. 6 § BrB

När två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff, dock minst en månad, har avtjänats

skall den dömde friges villkorligt, om inte annat följer av andra eller tredje stycket.

Om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning skall den skjutas upp enligt vad som

framgår av 7 §. Vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning

skall det särskilt beaktas om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter

och villkor som gäller för verkställigheten.

128

Prop. 2005/06:123. 129

Prop. 2005/06:123 s. 52.

30

Villkorlig frigivning får inte ske från fängelse som har dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller från

ett förvandlingsstraff för böter.

Som framgår av första stycket ska alltså som huvudregel fängelsedömda friges villkorligt efter

två tredjedelar av avtjänat straff. Bestämmelsen är obligatorisk med några få undantag; villkorlig

frigivning kan skjutas upp vid synnerliga skäl och möjligheten utgår helt vid sk. 28:3-fängelse,

livstidsstraff eller förvandlingsstraff. Med synnerliga skäl avses särskilt om den intagne allvarligt

brutit mot föreskrifter under verkställigheten. Det rör sig således oftast inte om enstaka

överträdelser, utan en helhetsbedömning av allt som har inträffat under anstaltsvistelsen ska

göras.130

26 kap. 7 §

Om den villkorliga frigivningen skjuts upp, skall det i beslutet anges en ny tidpunkt för när

den dömde skall friges villkorligt. Vid denna tidpunkt skall villkorlig frigivning ske, om det

inte även då finns sådana synnerliga skäl som avses i 6 § andra stycket.

När den nya tidpunkten för villkorlig frigivning bestäms skall arten och omfattningen av de

överträdelser som föranleder att den villkorliga frigivningen skjuts upp särskilt beaktas.

Den villkorliga frigivningen får skjutas upp högst sex månader åt gången.

Möjligheten att skjuta upp frigivningen med upp till sex månader innebär en avsevärt mycket

striktare sanktion än de femton dagar som gällde tidigare. Tanken är dock att en såpass lång

uppskjutning ska ske mycket sparsamt.131

Det exempel som ges i förarbetena är rymning.132

Det

finns inte någon gräns för hur många gånger frigivningen kan skjutas upp; i teorin kan hela den

utdömda strafftiden avtjänas i anstalt. Detta ska dock förekomma endast i mycket speciella

undantagsfall.133

130

Prop. 2005/06:123 s. 72 f. 131

Prop. 2005/06:123 s. 54. 132

Prop. 2005/06:123 s. 73. 133

Prop. 2005/06:123 s. 61 och 74.

31

4.2 Prövotid, uppskjutande av villkorlig frigivning och övervakning under

prövotiden

I 26 kap. 8 § BrB finns regler om beräkning av strafftid m. m. vid flera samtidigt verkställda

fängelsestraff. Av 26 kap. 9 § BrB framgår att beslut om att skjuta upp villkorlig frigivning fattas

av Kriminalvården och kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

I 26 kap. 10 § BrB stadgas att det efter villkorlig frigivning gäller en prövotid för den dömde

under resten av strafftiden, eller ett år om den återstående strafftiden understiger detta.

Enligt 26 kap. 11 § BrB kan den frigivne åläggas övervakning under prövotiden om

Kriminalvården finner det lämpligt. Under övervakningen ska den frigivne hålla kontakt med en

särskilt förordnad övervakare, 26 kap. 12-13 § BrB. Kriminalvården har under samma period en

skyldighet att motverka återfall och främja den övervakades återanpassning i samhället, 26 kap.

14 § 2st. BrB. Med detta syfte i åtanke har Övervakningsnämnden möjlighet att meddela en

mängd särskilda föreskrifter enligt 26 kap. 15 § BrB, inklusive föreskrifter om vård, anställning,

vistelseort och regelbunden provtagning . Den frigivne ska också enligt 26 kap. 14 § 1 st. BrB

vara skötsam, efter förmåga försöka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter de bestämmelser som

gäller för frigivningen. Han ska också göra sitt bästa för att fullgöra eventuell

skadeståndsskyldighet som uppkommit på grund av hans brottslighet.

Övervakningsperioden skall vara högst ett år. Den kan dock enligt 26 kap. 18 § BrB

förlängas om den frigivne inte följer vad som ålagts honom. 26 kap. 19 § BrB innehåller

möjligheten att förverka en del av prövotiden, högst femton dagar i taget, om den frigivne

allvarligt åsidosätter vad som ålagts honom.

4.3 Förverkande

Om den dömde återfaller i brottslighet under prövotiden råder enligt 34 kap. 5 § BrB en

presumtion om att hela eller en del av den villkorliga frigivningen ska förverkas, om inte

särskilda skäl talar emot det. Av andra stycket i paragrafen framgår att med dessa särskilda skäl

avses om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet, om lång

32

tid har förflutit mellan brotten, eller om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt.134

Förverkande av villkorlig frigivning får beslutas endast om frågan tas upp i ett mål där den

frigivne häktats eller fått del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.

134

Som exempel på detta brukar nämnas sådana omständigheter som ligger till grund för billighetshänsyn enligt 29

kap. 5 § BrB. Se Prop 1997/98:96 s. 135.

33

5. Bedömning av återfallsrisk

5.1 Allmänt

I Sverige förekommer riskbedömningar bland annat vid häktningsförhandlingar, utfärdande av

kontaktförbud, beslut om rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning samt prövning

av omvandling av livstidsstraff till tidsbestämt straff. Forskning om och användande av

riskbedömningar inom rättsväsendet kan något grovt räknas in i tre historiska perioder.135

I detta

kapitel redogörs för områdets utveckling och hur forskningsläget ser ut idag.

5.2 Kliniska bedömningar

Den första generationens riskbedömningar bestod i huvudsak av att kliniker - psykologer,

terapeuter och psykiatriker - verksamma inom rättsväsendet gjorde en individualiserad

bedömning av klienten. Grunden för bedömningarna kunde skilja sig åt beroende på klinikerns

erfarenhet och val av teoretiskt perspektiv. Några erkända, empiriskt belagda

bedömninginstrument eller statistiska modeller användes inte.136

Kritik kom redan under 60-talet att riktas mot rättspsykiatrins möjligheter att bedöma

farlighet och risk efter fallet Baxstrom, en dom från USA:s högsta domstol som fick till följd att

ca. 1000 brottslingar som ålagts psykiatrisk vård släpptes fria.137

Samtliga hade tidigare bedömts

som farliga och benägna att begå våldsbrott i framtiden. När man några år senare undersökte

deras återfallsfrekvens fann man att färre än 20 % hade återfallit i våldsbrottslighet.138

Därefter

följde ett flertal studier på samma tema med liknande resultat. Monahan fann i en välkänd

135

Haggård-Grann, Assessing Violence Risk: A Review and Clinical Recommendations, Journal of Counseling &

Development vol 85:3, 2007, s. 294–301. 136

Schwalbe, Risk Assessment for Juvenile Justice: A Meta-Analysis, Law and Human Behavior vol. 31, 2007, s.

449–62. 137

Baxstrom v. Herold, 383 U.S. 107, 1966. 138

Steadman & Cocozza, Careers of the criminally insane: Excessive social control of deviance,. Lexington, MA,

USA, Lexington Books, 1974.

34

metastudie att rent kliniska bedömningar av det slaget som utförts på våldsbrottslingar i princip

var lika träffsäkra som eller rentav sämre än en slantsingling.139

Andra studier från senare tid antyder att kliniska bedömningar om något verkar

överskatta risken för återfall. I en studie gjord på 714 brottslingar som bedömts såsom

återfallsbenägna vid alkoholpåverkan kom man fram till att klinikerna var oförmögna att adekvat

avgöra återfallsrisk i vissa kontexter - de som pekades ut som återfallsbenägna under

alkoholpåverkan återföll inte i högre grad i alkoholrelaterad brottslighet än övriga.140

5.3 Statistiska bedömningar

Kritiken föranledd av studier såsom de ovan nämnda ledde fram till vad som kommit att kallas

den andra generationens riskbedömningar. Dessa rent statistiska, också kallade aktuariska,

bedömningar görs genom en checklista med diverse inom kriminologin väl belagda riskfaktorer

(tidigare återfall, missbruksproblem, ålder vid första lagföringen osv.) som tilldelas ett visst

värde. Genom en statistisk algoritm sammanläggs sedan de olika värdena till en slutlig

estimering av återfallsrisk. Det görs alltså ingen som helst klinisk bedömning. Fördelen med en

sådan metod är att den eliminerar klinikerns subjektivitet; hans möten med klienten och

eventuella fördomar får ingen effekt.

Det har visat sig att även relativt okomplicerade statistiska bedömningar kan ha en

förhållandevis hög prognosförmåga jämfört med enbart kliniska bedömningar. Här kan särskilt

nämnas en studie av psykologen Gretenkord, som undersökte ett stort antal manliga intagna för

rättspsykiatrisk vård i Tyskland.141

Han fann att genom att endast använda de fyra kriterierna a)

föreliggande personlighetsstörning, b) registrerad våldsbrottslighet utöver den dom som låg till

grund för vården, c) minst två fall av våldsutövande under vårdtiden samt d) ålder vid

utskrivning kunde man med 65 % tillförlitlighet förutse återfall i våldbrottslighet för den yngsta

139

Monahan, The prediction of violent behavior: Toward a second generation of theory and policy, American

Journal of Psychiatry, vol. 141, 1984, s. 10–15. 140

Skeem et al., Building mental health professionals’ decisional models into tests of predictive validity: The

accuracy of contextualized predictions of violence, Law and Human Behavior, vol. 24, 2000, s. 607–628. 141

Gretenkord, How to use empirical findings for the prognosis of mentally disordered offenders. Paper for the 10th

European Conference of Psychology and Law, 12th -14th April 2000. Limassol, Cyprus.

https://www.researchgate.net/profile/Lutz_Gretenkord/publication/280566356_How_to_use_empirical_findings_for_the_prognosis_of_mentally_disordered_offenders/links/55ba237f08aed621de0ac00c.pdf?inViewer=0&pdfJsDownload=0&origin=publication_detail


35

gruppen av intagna. För de som var över 60 år och inte uppfyllde någon av de övriga kriterierna

var återfallsgraden 1 %. Studien hade en uppföljningstid på åtta år.

Aktuariska bedömningar har visat sig bli mer träffsäkra ju snävare kategori brott och

gärningsmän man inriktat sig på. Ett välkänt aktuariskt verktyg med syfte att bedöma återfallsrisk

för särskilt sexualbrottslingar är Static-2002.142

Instrumentet kräver inte att utövaren har någon

som helst akademisk utbildning i beteendevetenskap eller dylikt kunskapsområde. Vid en studie

av totalt 3034 sexualbrottslingar bedömda enligt Static-2002 fann man att återfall kunde

förutsägas i 68 % av fallen.143

Studien visade dock på vissa skillnader i förutsebarhet mellan de

olika populationerna, till exempel danska gentemot kanadensiska sexualbrottslingar.

Svårigheterna att replicera aktuariska bedömningar när man ändrar kontext och population har

också uppmärksammats i andra studier.144

Ytterligare ett problem med rent aktuariska bedömningar och instrument såsom Static-

2002 är att de i princip uteslutande tar hänsyn till statiska faktorer. Man tar således ingen hänsyn

till en intagens eventuella förändrade syn på framtida brottslighet eller relevanta kontextbaserade

faktorer, såsom avståndet mellan en pedofils bostad och ett dagis, eller att en intagen kan vara

mer benägen än genomsnittet att återfalla i brott under alkoholpåverkan - men som redogjorts för

ovan är också sådana bedömningar mycket osäkra.

5.4 Strukturerad professionell bedömning

Den tredje generationens riskbedömningar kan sägas vara en syntes av statistiska och kliniska

prediktiva instrument.145

Grunden är fortfarande de statiska faktorerna, men metoden

kompletteras genom att ge bedömaren utrymme att också ta hänsyn till dynamiska faktorer

relevanta för det enskilda fallet. Statiska faktorer såsom ålder vid första lagföring, kön, tidigare

142

Hanson & Thornton, Notes on the development of Static-2002. (Corrections Research User Report No. 2003-01),

Department of the Solicitor General of Canada, Ottawa 2003. 143

Hanson, Helmus & Thornton, Predicting recidivism among sexual offenders: A multi-site study of Static-2002,

Law and Human Behavior, vol. 34, 2010, s. 198-211. 144

Grann, Belfrage & Tengström, Actuarial assessment of risk for violence: Predictive validity of the VRAG and the

historical part of the HCR-20, 2000. Criminal Justice and Behavior, vol. 27, s. 97–114. 145

Douglas, Assessing risk for violence using structured professional judgment. AP-LS News, winter 2009,

American Psychology-Law Division, s. 12-15.

36

brottslighet, socioekonomiska förhållanden under uppväxten förändras inte, men betydelsen av

dem kan minska över tid; unga manliga brottslingar är till exempel mer återfallsbenägna än

äldre.146

Dynamiska faktorer kan antingen förändras genom vård eller andra interventioner (till

exempel problem med närvaro i skolan) eller genom naturliga processer (till exempel ålder).

Begreppet definieras av att en förändring av den dynamiska riskfaktorn ska innebära en

förändring i sannolikheten för återfall eller våldsutövande.147

Ett exempel är den dömdes egna

inställning till framtida brottslighet: rent hypotetiskt kan en åtalad bli dömd för allvarlig

brottslighet och under fängelsevistelsen konsekvent ange att han tänker fortsätta sin brottsliga

bana så fort han kommer ut. Vid en strikt aktuarisk bedömning hade ett sådant uttalande inte

påverkat bedömningen.

Ett av de mer kända tredje generations riskbedömningsinstrument är HCR-20 som

innehåller klassiska statiska faktorer, men också kliniska (probleminsikt, negativ attityd, aktiva

symptom på allvarlig psykisk sjukdom, impulsivitet, mottaglighet för behandling) och allmänna

riskförhöjande faktorer (osannolika framtidsplaner, förekomst av destabiliserande faktorer, stress

etc).148

I en bred metastudie fann man att HCR-20 i vissa populationer uppnådde en

prediktionsgrad på 71 % för återfall.149

Ett annat av de nyare instrumenten för strukturerad

professionell bedömning - Structured Assessment of Violence Risk in Youth (SAVRY) -

uppnådde 76 % för återfall och 69 % för icke-återfall - dvs, bedömningen av vilka som inte

skulle komma att återfalla i brott. Liksom vid de rent aktuariska instrumenten återstod dock

problem med replikerbarhet; HCR-20 visade sig ofta ha skillnader i prognosförmåga beroende på

population.

146

BRÅ 2012:15. 147

Monahan & Skeem, Risk redux: the resurgence of risk assessment in criminal sanctioning. Federal Sentencing

Reporter, vol. 26:3, 2013, s. 158-166. 148

Webster et al., The HCR-20 scheme: The assessment of dangerousness and risk (Version 2), Simon Fraser

University and Forensic Psychiatric Services Commission of British Colombia, 1997. 149

Singh, Grann & Fazel, A comparative study of violence risk assessment tools: A systematic review and

metaregression analysis of 68 studies involving 25,980 participants. Clinical Psychology Review, vol. 31, 2013, s.

499-513.

37

5.5 Diskussion

Den tidigare bilden av att det är omöjligt att bedöma återfallsrisk är idag mer nyanserad än

tidigare. Det står i vilket fall klart att man idag kan bedöma återfallsrisk med en högre

tillförlitlighet än vad man förut var kapabel att göra. Det betyder inte att problem inte återstår;

även de träffsäkraste instrumenten har bara prediktionsförmåga på runt 70 % inom vissa snävt

avgränsande kategorier.

Det finns ett flertal andra metodologiska problem även med de modernare instrumenten

för riskbedömningar. Exempelvis sker av naturliga skäl de flesta riskbedömningar i fängelset

eller psykvårdens institutioner. Den miljö klienterna befinner sig i där skiljer sig avsevärt från ett

liv i frihet; flera av faktorerna i exempelvis HCR-20 är sådana som snabbt kan komma att ändra

karaktär vid frigivningen.

Ett annat mätproblem, välkänt från kriminologin, är att uppföljningen av dömdas återfall i

brott baserar sig på de rättsvårdande myndigheternas statistik. Brottslighet som inte upptäcks

registreras helt enkelt inte (vilket i praktiken leder till att den faktiska återfallspopulationen är

något högre). Slutligen återinför de strukturerade professionella bedömningarna den subjektiva

klinikern, om än inte i lika fri roll som tidigare. Riskbedömarens påverkan på utfallet måste

beaktas.

38

6. Analys

6.1 Inledning

Vilka tankar ska vara styrande för utformningen av villkorlig frigivning? Är ett fängelsestraff

enbart till för att bestraffa individen, eller är det också ett (påtvingat) sätt att förmå honom att bli

en bättre samhällsmedborgare och ge honom möjligheter att skapa ett bättre och laglydigt liv?

Som översiktligt redogjorts för ovan är påföljdssystemet och dess olika beståndsdelar en följd av

flera olika straffideologiska utgångspunkter som vägs emot varandra.150

Det har under lång tid

varit väl känt att det finns stora problem ur rättsäkerhetssynpunkt när det kommer till

riskbedömningar och återfallsprognoser.151

Det har hävdats att bedömning av återfall är

detsamma som att göra en slantsingling.152

Även med dagens högre kvalitet i riskbedömningar är

tillförlitligheten långt sämre än den grad av sannolikhet - utom rimligt tvivel - vi kräver för att

fastställa gärningsmannens skuld.

Vår kriminallagstiftning utformas dock inte med enbart rättssäkerhet som ledstjärna. Istället förs

ofta rättspolitik med fokus på effektivitet och prevention.153

Trots att bedömningsinstrumenten idag är något mer tillförlitliga än tidigare återstår

fortfarande problem med förutsebarhet, likabehandling och proportionalitet. Dessa problem, samt

en analys av effektivitetsskälen, kommer att behandlas i det följande.

6.2 Förutsebarhet och likabehandling

Förutsebarhet och likabehandling är nyckelbegrepp i vårt straffsystem. En del har definierat det

som själva stöttestenen i det vi kallar rättssäkerhet.154

Den statliga tvångsmakten får inte utövas

godtyckligt och ojämlikt. Att de straffrättsliga reglerna gäller lika för alla är en viktig

150

Avsnitt 2 & 3. 151

Aspelin & Lundqvist, Synpunkter på återfallets betydelse i straffsystemet, 1987. 152

Se dock avsnitt 5. 153

Jareborg, Inkast i straffområdet, Iustus förlag, Uppsala, 2006 s. 20. 154

Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, Iustus förlag, Uppsala, 1992 s. 81.

39

utgångspunkt för förutsebarhet och likabehandling. Var passar den nuvarande regleringen av

villkorlig frigivning in i detta?

Dagens lagstiftning med obligatorisk villkorlig frigivning uppfyller kraven på

likabehandling och förutsebarhet väl. De intagna vet om att de kommer att friges efter två

tredjedelar av avtjänat straff, så länge de inte allvarligt missköter sig under anstaltstiden (vi får

för diskussionens skull anta att innebörden av vad det innebär har formulerats tydligt). Oavsett

om den dömde begått ett dråp eller en stöld skall han friges efter två tredjedelar av avtjänat straff.

Grunderna för ett eventuellt uppskjutande av villkorlig frigivning, det vill säga huruvida man

skött sig under fängelsevistelsen, är också densamma oavsett brottskategori.

Här skulle man kunna anföra att ett införande av återfallsriskbedömningar skulle uppfylla

kravet på förutsebarhet helt enkelt genom att de dömda vet om att en sådan bedömning kommer

att ske. En ändrad lag där återfallsriskbedömningar utförs för förövare av grova våldsbrott

innebär att dessa kan förvänta sig större svårigheter än andra när det kommer till möjligheten att

bli villkorligt frigivna.

Mot detta talar dock att resultatet av återfallsbedömningen i sig inte är särskilt

förutsägbar. De rent aktuariska instrumentens utfall är för all del mestadels enkla att förutse, men

dagens bedömningar tar också hänsyn till en mängd andra faktorer som kan vara svåra för den

enskilde att påverka. Särskilt den dömdes tidigare brottsbelastning är svår att göra något åt i

efterhand. Nya riskfaktorer kan också tillkomma i takt med att den psykologiska vetenskapens

utveckling; forskningen om risk är ganska ung och nya rön framkommer ofta.

Inför man regler om återfallsriskbedömningar är det därför av stor vikt att man

kontinuerligt under anstaltsvistelsen informerar den intagne om vilka faktorer som kommer ligga

till grund för bedömningen och vad han kan göra för att påverka dessa, på liknande sätt som man

idag meddelar varningar och dylikt rörande hans överträdelser av de föreskrifter som gäller för

verkställighet i anstalt. Osäkerhet om när man kan förvänta sig att bli frisläppt lär knappast ha

positiva effekter på den intagnes planering för tiden efter anstaltsvistelsen.

Ur likabehandlingsperspektiv kan också nämnas att återfallsriskbedömningar kan komma

att slå olika hårt beroende på den intagnes sociala bakgrund. Faktorer såsom anställningsbarhet,

40

ordnat leverne efter fängelsetiden, missbruksproblem och så vidare är ofta kopplat till

socioekonomisk status.155

6.3 Proportionalitet och förtjänst

Att proportionalitetsprincipen är grundläggande för dagens svenska straffrättssystem är

vedertaget. Straffet utgör klander; mer förkastliga gärningar (inbegripet graden av uppsåt, motiv

samt det kränka skyddsintresset) förtjänar ett större mått av klander och vice versa för mindre

förkastliga gärningar. Graden av gärningsmannens skuld ska avgöra längden av hans

fängelsestraff. Detta är, som utgångspunkt, ett problem med proportionalitetsprincipen; taget så

långt är villkorlig frigivning med fakultativa regler inte förenligt med en teori som enbart utgår

från förtjänst.156

Det straff gärningsmannen förtjänar på grund av sin handling ändras inte för att

han sköter sig bättre eller sämre under anstaltsvistelsen eller har en högre eller lägre risk att

återfalla; om förövare av särskilt grova brott ska nekas villkorlig frigivning ska detta gälla för

alla dessa förövare.

En helt rigid tillämpning av proportionalitetsprincipen innebär att ingen hänsyn tas till

den tilltalades personliga omständigheter. Med proportionalitet som enda utgångspunkt har

behovsargument ingen betydelse. Som synes är dock inte straffsystemet konstruerat med enbart

proportionalitet som rättesnöre. Ett sådant synsätt vore orättvist av humanitära skäl, och som vi

ska se eventuellt även olämpligt ur preventivt hänseende.

Vårt straffsystem medger således undantag från proportionalitetsprincipen i både

skärpande och mildrande riktning. De främsta exemplen på när ett straff ska lindras på grund av

omständigheter hänförliga till gärningsmannens person snarare än hans handlande är reglerna om

förmildrad påföljd för unga lagöverträdare, samt reglerna om billighetsskäl i 29 kap. 5 § BrB.

Dessa har ingen bäring på gärningens allvar utan tar enbart sikte gärningsmannens personliga

omständigheter (p. 1, 2), sanktionskumulation (p. 6, 7, 8) hans handlande efter gärningen (p. 4,

155

BRÅ 2012:15. 156


41

5) eller andra skäl som kan göra ett straff utmätt enbart efter straffvärde oskäligt (p.3, 9).157

Av

liknande skäl är det rimligt med en mildare påföljd för unga lagöverträdare; gärningsmannens

mognadsnivå är en relevant faktor i fråga om skuld.

Däremot är det naturligtvis svårt att av humanitetsskäl motivera ett avsteg från

proportionalitetsprincpen i skärpande riktning. Så sker dock av en andra anledningar. I de allra

flesta rättsordningar, inklusive vår egen, har särskilt återfallets betydelse för gärningsmannens

grad av skuld påverkat bedömningen skärpande. Återfall i brott kan i svensk rätt beaktas vid

såväl straffmätningen som vid påföljdsvalet. Skälen för detta är inte alltid lätta att förstå; en

handlings förkastlighet är ju i ett vakuum densamma oavsett om gärningsmannen tidigare begått

brott eller inte. I propositionen bakom påföljdsreformen stannade man vid att konstatera att

“... det är av väsentlig betydelse för tilltron till påföljdssystemet att återfall kan beaktas

vid påföljdsbestämningen. - - - Samhället bör genom gradvis skärpa reaktioner mot

återfall kunna markera att man ser allvarligare på upprepad brottslighet än enstaka

brott.”158

Dagens reglering om straffskärpning på grund av återfall har kritiserats utförligt i doktrinen.159

Sammanfattningsvis får man konstatera att det har ansetts tillåtet att inskränka

proportionalitetsprincipen även i brottspreventivt syfte.

Återfallets betydelse blir relevant om man inför bedömningar av återfallsrisk vid

prövning av villkorlig frigivning. En av de starkaste faktorerna för att förutsäga återfall i brott är

just mängden och arten tidigare brottslighet. En bedömning av återfallsrisk - i vilket fall med de

instrument som idag används - kommer därför alltid innebära en risk för en form av

dubbelbestraffning; återfallet har ofta redan beaktats vid påföljdsval och straffmätning, och kan

nu komma att spela roll - och sannolikt en stor sådan - vid en bedömning av medgivande av

villkorlig frigivning. Det finns för all del argument för att återfallsförbrytare har gjort sig

157

Min indelning. Se också Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, Wolters Kluwer, 3u.,

Stockholm, 2016 s. 215 f., samt för en något annorlunda terminologi Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5 –

berättigande och betydelse vid påföljdsbestämning, Jure AB, Stockholm ,2013 s. 94. 158

Prop. 1987/88:120 s. 52. 159

Se Sitte Durling, Tidigare brottslighet – om rättsverkningar av återfall i brott, Juridiska institutionen vid

Stockholms universitet, Stockholm 2005, Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, Wolters Kluwer,

3u., Stockholm, 2016 s. 40 ff., Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, Iustus förlag, Uppsala, 1992 s. 163, samt

Aspelin & Lundqvist, Synpunkter på återfallets betydelse i straffsystemet, 1987.

42

förtjänta av strängare straff, men om man vill skärpa straffen på grund av återfall bör man istället

utöka dess betydelse vid påföljdsvalet eller som straffskärpningsgrund. Att vid prövningen av

villkorlig frigivning återigen använda sig av gärningsmannens tidigare återfall och se denna

faktor som klanderutökande skulle strida mot likabehandlingsprincipen. De intagna som begått

brott tidigare men sammantaget inte anses vara återfallsrisker blir mer lindrigt behandlade. Större

delen av andra relevanta riskfaktorer har som bekant inte med moraliskt klander att göra,

exempelvis ålder, socioekonomisk status, framtida anställningsbarhet och mental hälsa.

Om man istället ser på återfallsbedömningen som en del av verkställighetsplanet blir det

kanske mindre problematiskt. Vissa beslut som definitivt påverkar fängelsestraffets allvar tas ju

som bekant redan idag på verkställighetsnivå utan att detta ses som ett problem utifrån

straffrättslig synpunkt. Det kan röra sig om åtgärder såsom säkerhetsklass, isolering, svårighet att

få permission, internetförbud, besöksrestriktioner och liknande. Om man ser en förlängning av

fängelsevistelsen som en åtgärd på samma nivå som dessa skulle man kunna hävda att

proportionalitetsprincipen inte blivit orimligt inskränkt. Slutligen når man dock vid ett alltför för

vitt användande av åtgärder på verkställighetsnivån naturligtvis en gräns där det av domstolen

utdömda straffet blir meningslöst ur proportionalitetshänseende. Dessutom är många av dessa

åtgärder ett resultat av den intagnes uppförande under anstaltsvistelsen - detta är också ofta en

viktig faktor vid återfallsriskbedömningar, men långt ifrån den enda.

Man kan tänka sig att reglerna om indragen villkorlig frigivning kan göras

proportionerliga genom att exempelvis statuera ett förbud mot att dra in hela frigivningstiden;

kanske att, även vid mycket hög återfallrisk, förverka först en tredjedel, sedan göra en ny

bedömning när denna tredjedel passerat och så vidare. Frågan är var man ska dra gränsen.

Proportionalitetsprincipen ger ingen ledning härvidlag.

Flera av de som blir föremål för en bedömning som resulterar i nekande av villkorlig

frigivning kommer trots allt inte att återfalla i brott. Samma argument kan emellertid anföras mot

recidivfara vid häktning eller meddelande om kontaktförbud. Det verkar klart att man i viss mån

kan göra avsteg om den potentiella skadan av riskens förverkligande är tillräckligt hög.

43

6.4 Prevention och inkapacitering

Bör straffrätten användas i samhällsskyddande syfte? Svaret kan tyckas självklart;

oönskade handlingar kriminaliseras och beivras med en påföljd i syfte att förmå oss att inte begå

dem. Det finns också andra sätt att uppnå en preventiv effekt än att döma någon för brott; man

kan tänka sig sanktionsavgifter, indragna bidrag, förlust av körkort och så vidare.

För att helt försäkra sig om att någon är oförmögen att begå oönskade gärningar i

framtiden räcker dock inget annat än någon form av inkapacitering. Ett visst mått av dessa tankar

utgör helt uppenbart fortfarande en del av vårt påföljdssystem.

Fängelsestraffet, och ett beslut att skjuta upp den villkorliga frigivningen av ett sådant,

innehåller alltid ett visst mått av inkapaciteringstänkande - även om fängelsestraffet idag är något

mer än ett verktyg för att förvara så kallade samhällsfarliga individer.

Genom att förändra reglerna om villkorlig frigivning kan man påverka fängelsestraffens

längd utan att ändra på principerna om straffmätning eller göra en större omstöpning av samtliga

brottsskalor.160

Är inkapaciteringshänsyn då tillräckligt för att motivera inskränkningar i

principerna om proportionalitet och förutsebarhet?

Inkapaciteringstankar förekommer redan idag på flera plan i verkställighetsfasen; beslut

om säkerhetsklass, utslussningsåtgärder och permissioner har ofta koppling till samhällets behov

av skydd snarare än brottets svårhet. De besluten och åtgärderna har ofta starka inslag av

riskbedömningar. Det skulle alltså kunna argumenteras för att eftersom rättsväsendet redan idag

medger att riskbedömningar ligger till grund för beslut om ett straffs stränghet under

verkställighetsfasen är det inte särskilt problematiskt att utöka användningsområdet till att också

omfatta beslut om villkorlig frigivning.

Inkapaciteringstanken dragen till sin spets leder till att man aldrig skulle medge villkorlig

frigivning. Inget riskbedömande mätinstrument är tillförlitligt till hundra procent - ett antal av de

som bedöms inte ha tillräckligt hög återfallsrisk kommer ändå att återfalla i allvarlig brottslighet.

Genom att förlänga anstaltstiden för alla de grövsta brottslingarna förhindrar man definitivt ett

antal allvarliga brott. Men det rör sig mestadels om ett tillfälligt andrum; fängelsekontexten är

160


44

bevisligen mindre lämplig för att i positiv riktning påverka en intagens benägenhet att begå brott,

vilket uppmärksammats i en mängd utredningar.161

De olika behandlingsprogrammen som finns

att tillgå i fängelserna har ofta låg effektivitet när det kommer till att motverka återfall.162

Slutligen rör det sig i dagsläget om ett förhållandevis litet antal individer.

Ett annat problem är att - i vilket fall när hela den villkorliga frigivningen dras in - det incitament

att sköta sig lagenligt som finns under prövotiden bortfaller. Till slut måste även de som bedöms

ha hög återfallsrisk friges, och det kan tänkas att en del av den inkapaciterande effekt som deras

nekade frigivning inneburit kan negligeras av att de nu inte löper risk att drabbas av ytterligare

tid i fängelse vid nytt brott. Naturligtvis återstår möjligheten att låta återfallet påverka framtida

påföljdsval eller straffvärdet via 29 kap. 4 § BrB, men frågan är om detta har samma preventiva

effekt. Här kan det behövas mer forskning.

161

Se avsnitt 2.1.3 och SOU 1995/91, bilaga 1, s. 13. 162

Se avsnitt 2.1.3.

45

7. Särskilda frågor

7.1 Problemet med unga lagöverträdare

Vårt rättssystem tillåter som sagt inskränkningar i proportionalitetsprincipen av så väl

humanitetsskäl som preventiva skäl. Det är grundläggande att vårt straffsystem inte bara tar

hänsyn till handlingen utan även den dömdes personliga omständigheter, och ungdom är en

omständighet som av flera skäl bör rendera ett lägre straff.

Ett särskilt problemområde vid bedömning av återfallsrisk rör just unga lagöverträdare.

Forskningen visar nämligen samstämmigt att en tidig brottsdebut är en av de starkaste

riskfaktorerna för återfall. I praktiken skulle alltså införandet av en återfallsriskbedömning leda

till att ett nekande av villkorlig frigivning ofta skulle träffa de yngre fängelseintagna i högre

grad. Samtidigt är det som sagt en grundläggande princip i vårt straffsystem, med dess

skuldprincip, att unga brottslingar ska behandlas lindrigare.

Införandet av en återfallsriskbedömning leder till att den särskilda behandlingen av unga

lagöverträdare riskerar att undermineras; istället för att vara en faktor som talar för lindrigare

påföljd blir tidig brottsdebut en försvårande omständighet. Det leder också till problem ur

humanitetsperspektiv; en utökad fängelsevistelse innebär negativa konsekvenser som träffar

unga särskilt hårt, såsom möjligheten till arbete, avbrott i studierna, association med andra

kriminella i fängelset och så vidare. En rimlig lösning på detta problem är att inskränka

återfallsriskbedömningen till att inte omfatta unga lagöverträdare. Samma argument som anförs

för att ungdomar ska få en lindrigare påföljd är också gångbara i detta avseende.

7.2 Återfallsriskbedömningar enbart för grov brottslighet

Lagstiftaren har uttalat att grov vålds- och sexualbrottslighet drabbar mer skyddsvärda intressen

än andra brott, varför dessa brott ska bestraffas hårdare.163

Direktiven till den nu pågående

utredningen har också anfört att det är just återfall i grov brottslighet som man särskilt ämnar att

motverka:

163

Prop. 2009/10:147.

46

“En utgångspunkt bör vara att en sådan reglering ska träffa fall där det bedöms finnas

hög risk för återfall i allvarliga våldsbrott, allvarliga sexualbrott eller allvarliga brott som

begås som ett led i en organiserad brottslighet.“164

Det är som tidigare i denna uppsats redogjorts för tveksamt hur mycket starkare samhällsskyddet

som helhet blir av att exempelvis mördare sitter några extra år - särskilt som utgångspunkten i

den närmaste framtiden kommer vara att dessa ska dömas till livstid.165

Återfallsriskbedömningar

görs för övrigt redan vid omvandling av livstidsstraff. De preventiva effekterna av

återfallsriskbedömningarna är också försumbara; grova brott har redan en strängare straffskala

och det finns inget som tyder på att en längre tid i fängelse skulle göra en sexualbrottsling eller

en medlem av den organiserade brottsligheten mindre sannolik att återfalla, snarare tvärtom.

Det som återstår är som sagt inkapaciteringshänsyn; en intagen som bedöms som benägen

att i framtiden begå allvarliga brott hålls borta från samhället en längre tid. Man skulle kunna

argumentera för att brottsbenägenheten redan är avgjord; den dömde har ju visat sig kapabel att

begå våldsbrott tidigare. Helt visst finns det dock så kallade engångsmördare eller

sexualbrottslingar som aldrig kommer begå den typen av brott igen. Det begångna brottets art

säger inte ensamt särskilt mycket om återfallsrisken. Till skillnad från exempelvis

skattebrottslingar kommer dock dessa engångsförbrytare att bli föremål för en prövning av deras

återfallsrisk, och ett antal av dessa riskerar att felbedömas.

7.3 Beslut på domstolsnivå eller verkställighetsnivå?

Beslut om uppskjuten villkorlig frigivning prövas idag av Kriminalvården för att därefter vara

överklagbara till allmän förvaltningsdomstol. Av rättsäkerhetsskäl bör en liknande ordning gälla

för ett system där återfallsrisk är en faktor. En annan möjlig ordning, vilket också påpekas i

utredningsdirektiven, är att låta domstolen redan vid domstillfället ha inflytande över frågan om

frigivning. Här skulle man då tänka sig ett system där redan brottets svårhet är en faktor som ska

164

Dir. 2016:28. 165

Riksdagens senaste lagändring om straffet för mord fick inte genomslag i praxis, se NJA 2016 s. 3. Därefter har

ytterligare en utredning tillsatts med uppdrag att återigen ge förslag på lagstiftning som kommer innebära att livstid

som huvudregel väljs som påföljd för mord.

47

ligga till grund för prövningen om villkorlig frigivning, precis som det idag är en faktor för

tidsbestämmande av livstidsstraff.

Ett sådant förfarande kan naturligtvis inte ta hänsyn till den intagnes eventuella

förbättring under anstaltsvistelsen - i praktiken görs alltså en aktuarisk bedömning lång tid innan

den eventuella frigivningen skulle komma påbörjas. Det är svårt att se hur detta i praktiken skulle

innebära något annat än att på omvägar höja straffskalorna för allvarlig brottslighet.

7.4 Helt avskaffa villkorlig frigivning?

Man också tänka sig att helt eliminera ordningen med villkorlig frigivning.

Proportionalitetsprincipen sätter inga hinder för detta om det tillämpas för alla brott.

Att helt avskaffa institutet har diskuteras tidigare och var också vad som föreslogs i BRÅ-

rapporten 1977:7. Ett sådant steg gör att man slipper problemet med återfallsprognoser.

Frigivningens betydelse för återanpassningen i samhället talar emot, men ingenting hindrar

egentligen att man vidtager de så kallade utslussningsåtgärderna även efter avtjänad strafftid.

Skillnaden blir framförallt att de skulle genomföras utan tvång och utan det överhängande

straffhotet som idag existerar under prövotiden. Eventuella återfall i brott kan fortfarande få

betydelse vid påföljdsvalet och straffmätningen.

48

8. Diskussion & avslutande kommentarer

Var landar vi? Normalt ser vi på riskbedömningen som ett verktyg för att bespara befolkningen

lidande; framtida brott ska förhindras. Ett annat sätt att se på riskbedömningar är dess betydelse

som ett behandlingsinstrument - vi diagnostiserar dig som benägen att begå brott i framtiden, och

därför behöver du mer behandling. I min mening vore det naivt att tro att lagstiftaren idag har

detta argument som huvudsakligt motiv för att förändra reglerna om villkorlig frigivning. Det

påstås inte heller i direktiven till den pågående utredningen.

Inom ramen för ett proportionerligt straffsystem kan man göra vissa avsteg för att

tillgodose ett annat syfte, såsom inkapacitering, brottsprevention eller humanitet. Hur och i

vilken utsträckning man bör rättfärdiga sådana inskränkningar beror på graden av skyddsintresse.

Klart är att vi gör riskbedömningar på flera plan i rättskedjan, t. ex. vid LPT-mål, beslut om

kontaktförbud och häktningsförhandlingar och att det i många fall också vore oförsvarligt att inte

göra det.

Att tillmäta någon ett hårdare straff för att han återfallit i brott är en gammal princip som

vunnit erkännande. En annan sak är hur en prognos rörande återfall ska inverka på straffet. En

yrkesinbrottstjuv eller en narkotikaberoende intagen är mer sannolik att återfalla än en mördare.

Det finns definitivt ett större värde i att beakta återfallsrisk vid allvarlig våldsbrottslighet.

Det rådande rättspolitiska klimatet är inte särskilt mottagligt för förslag om lägre straff

och humanare behandling av brottslingar. Utvecklingen har snarare gått emot en allt större

omsorg om brottsoffret istället för ett ökat fokus på gärningsmannens omständigheter. Ett förslag

om återfallsriskbedömningar för förövare av särskilt allvarliga brott måste ses i ljuset av en

utveckling där effektiv brottsbekämpning och viktimologi har givits högre prioritet än

proportionalitet. Vi riskerar en förskjutning från rättvisa och skuldprincipen till ett risksamhälle,

där straffrätten huvudsyfte är att beskydda medborgarna från ont.166

Ett införande av återfallriskbedömningar skulle delvis innebära en återgång till en syn på

påföljdssystemet som lagstiftaren till stor del tog avstånd ifrån genom införandet av Brottsbalken

och den senare påföljdsreformen. Går man trots allt vidare och inför återfallsriskbedömningar

bör bestämmelsen utformas på ett sätt som minimerar förluster i humanitetsavseende, till

166

Jfr. Andersson, Superfängelset och den obotliges återkomst, JT 2004/05 s. 383.

49

exempel genom att inskränka systemet med återfallsbedömningar till att inte omfatta unga

lagöverträdare.

Vår nuvarande lagstiftning utgår ifrån att villkorlig frigivning är ett medel för

återanpassning och en chans för den intagne att visa på sin förbättring. Ett annat sätt att se på

saken är att villkorlig frigivning är en förmån den intagne gör sig förtjänt av. Har man den

inställningen blir det betydligt lättare att rättfärdiga en strängare användning av institutet. Men

när det kommer till bedömning av återfallsrisk är det inte alla faktorer, även i en strukturerad

professionell bedömning, som den intagne kan påverka under anstaltsvistelsen eller prövotiden.

Införande av återfallsriskbedömningar vore inte bara mycket problematiskt ur

proportionalitetshänseende - själva skälen till införandet, effektivitet och prevention, kan också

starkt ifrågasättas av olika skäl. Säkert är det så att en del återfall kan förhindras (eller i vart fall

skjutas upp), men forskningen tyder på att den sammanlagda effekten på brottsutvecklingen i

samhället lär bli svag. Preventiva landvinningar utifrån inkapacitering hade krävt större och mer

kostsamma reformer.

För jurister är termen “det allmänna rättsmedvetandet” ofta uttalad med ett visst mått av

förakt. Denna uppsats har inte som mål att utröna huruvida brottsligheten ökat eller om

befolkningen generellt sett vill ha hårdare straff.167

Men det är utan tvivel av vikt för tilltron till

rättsväsendet och statens tvångsmakt att befolkningen anser att de straff vi har är rättvisa och

trovärdiga. Om straff ska ge uttryck för samhällets klander, och vi idag tycker det är mer

klandervärt än tidigare att begå vissa brott så kan man för all del skärpa straffen. Men det

besvarar inte frågan varför man bör göra det genom att införa prognostänkande snarare än att

skärpa straffskalorna eller straffvärdesbedömningarna.

Ett införande av återfallsriskbedömningar löper också risk att orsaka en så kallad slippery

slope i lagstiftningen; när en del i den nedre skalan som inte ska bli föremål för

återfallsprövningar ändock återfaller i våldsbrott kan myndigheterna komma att känna ett tryck

att utöka området till att omfatta allt fler intagna.168

Ändringar i reglerna har som sagt skett

mycket ofta i modern tid. Det är också lätt att föreställa sig de mediala rubrikerna när någon

167

En rapport från 2010 tyder för övrigt på att befolkningen i allmänhet skulle döma till lindrigare straff än vad

domstolarna gör idag. Det är så klart möjligt att detta förändrats. Se Svenskarnas syn på straff - BRÅ Rapport

2010:1. 168

von Hirsch, Andrew, Skuld, återfallsrisk och villkorlig frigivning, i Straffrättsliga studier tillägnade Alvar Nelson,

Jure AB, Uppsala 1985, s. 222, på s. 231.

50

bedömts ha en låg återfallsrisk, bara för att inom kort återfalla i allvarlig brottslighet. Det är

högst osannolikt att sådana felbedömningar någonsin helt kan undvikas. Bedömningarnas

begränsade tillförlitlighet kan komma att leda till krav på att helt avskaffa villkorlig frigivning.

Sammanfattningsvis skulle ett införande av återfallriskbedömningar vara förenat med

åtskilliga problem, även med en begränsning av institutet innebärande att enbart vissa

riskgrupper blir föremål för en bedömning. Avsteg i lagstiftningen från särskilt proportionalitets-

och likabehandlingsprinciperna bör ske mycket restriktivt. I de fall syftet är att värna allmän

säkerhet, öka effektiviteten i brottsbekämpningen eller ha preventiv effekt måste åtgärden ha ett

påtagligt positivt resultat som på något vis väger upp de eventuella inskränkningar av de

grundläggande principerna som lagstiftningen kan komma att innebära. Min uppfattning är att de

skäl som anförs för ett reformerat system inte har tillräckligt stöd i dagens forskning; den

faktiska effekten på förekomsten av kriminalitet i samhället riskerar att bli försumbar i

förhållande till de rättviseförluster en ordning med återfallriskbedömningar skulle innebära.

51

Källförteckning

Offentligt tryck

Propositioner

Prop. 1906:49 Förslag till lag angående villkorlig frigivning.

Prop. 1918:375 Förslag till lag angående villkorlig straffdom m.m.

Prop. 1943:252 Förslag till lag om villkorlig frigivning m.m.

Prop. 1961:125 Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen om villkorlig frigivning.

Prop. 1965:159 Förslag till lag om ändring i brottsbalken m.m.

Prop. 1973:131 Förslag till ändringar i brottsbalkens bestämmelser om kriminalvård i frihet, m.

m.

Prop. 1974:20 Förslag till lagstiftning om kriminalvård i anstalt m.m.

Prop. 1978/79:212 Om ändring i brottsbalken m. m.

Prop. 1980/81:76 Om interneringspåföljdens avskaffande och straffet för grovt narkotikabrott

M.m.

Prop. 1981/82:153 Om ändring i brottsbalken m. m. (vissa ändringar rörande straffverkställighet)

Prop. 1982/83:85 Om ändring i brottsbalken m. m. (villkorlig frigivning och kriminalvård i frihet

m. m.)

Prop. 1987:88:120 Om ändring i brottsbalken m. m. (straffmätning och påföljdsval m.m.)

Prop. 1992/93:4 Om villkorlig frigivning m. m.

Prop. 1997/98:96. Vissa reformer av påföljdssystemet.

Prop. 2005/06:123. En modernare kriminalvårdslag.

Prop. 2009/10:147. Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m.

52

Statens offentliga utredningar

SOU 1981:92. Villkorlig frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom

kriminalvården.

SOU 1986:14. Straffskalor, påföljdsval, straffmätning och villkorlig frigivning m m.

SOU 2005:54. Framtidens kriminalvård.

SOU 2012:34. Nya påföljder.

Kommittédirektiv

Dir. 2016:28. Villkorlig frigivning.

Brottförebyggande rådet

BRÅ. Rapport 1977:7. Nytt Straffsystem. Idéer och förslag.

BRÅ. Rapport 1996:1. Det allmänna rättsmedvetandet.

BRÅ. Rattfylleri - utvärdering av 1994 års reform av trafiknykterhetslagstiftningen. 1998.

BRÅ. Århundradets attitydförändring, Apropå 2004, Nr 1.

BRÅ. Rapport 2007:29. Kameraövervakning och brottsprevention. En systematisk

forskningsgenomgång.

BRÅ. Rapport 2010:1. Svenskarnas syn på straff.

BRÅ. Rapport 2012:15. Återfall i brott. Mönster i risken för återfall bland lagförda personer. [cit.

BRÅ 2012:15].

Kriminalvården

1Kriminalvården. Kriminalvårdens redovisning av återfall. Uppföljning t.om. 2006. Norrköping

2008.

Kriminalvården. Föreskrifter och allmänna råd för fängelse, 2011:1

Kriminalvården. Riskbedömning i kriminalvård och rättspsykiatri - sammanfattningsrapport,

projektnummer 2013:269.

53

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen. Insatser för unga lagöverträdare. En systematisk sammanställning av översikter

om effekter på återfall i kriminalitet, Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete, 2008.

Rättsfall

Högsta domstolen

NJA 1995 s. 48

NJA 2000 s. 314

NJA 2008 s. 359

NJA 2014 s. 559

NJA 2016 s. 3

Rättsfall från utlandet

Baxstrom v. Herold, US Supreme Court. 383 U.S. 107, 1966.

Litteratur

Asp, Petter, Ulväng, Magnus & Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder. Iustus förlag, 2u.,

Uppsala 2013.

Blumstein, Alfred & Joel, Wallman, The Crime Drop in America. Cambridge University Press,

New York 2000.

Borgeke, Martin, Månsson, Catharina & Sterzel, Fredrik, Studier rörande påföljdspraxis m.m.

Jure AB, 5u., Stockholm 2013.

Borgeke, Martin & Heidenborg, Mari, Att bestämma påföljd för brott. Wolters Kluwer, 3u.,

Stockholm 2016.

Christianson, Sven Åke (red.) Rättspsykologi. Den forensiska psykologin i Sverige : en

kunskapsöversikt. Natur och Kultur, Stockholm 1996.

54

Hart, H.L.A., Punishment and responsibility. Essays in the philosophy of law. Oxford University

Press, 2u., Oxford 2008.

Howitt, Dennis. Introduction to Forensic and Criminal Psychology, Pearson Education Ltd, 5u.,

Harlow, England 2015.

Jareborg, Nils, Straffrättsideologiska fragment. Iustus förlag, Uppsala 1992.

Jareborg, Nils, Inkast i straffområdet. Iustus förlag, Uppsala 2006.

Jareborg, Nils & Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära. Norstedts juridik, 4u., Stockholm 2014.

[cit. Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära, 2014].

Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod, i Korling, Fredric & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk

metodlära. Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 21-45.

Lernestedt, Claes, Kriminalisering - problem och principer. Iustis förlag, Uppsala 2003.

Sarnecki, Jerzy, Introduktion till Kriminologi. Studentlitteratur, 2u., Lund 2009. [cit. Sarnecki,

Introduktion till kriminologi, 2009.]

Sitte Durling, Catharina, Tidigare brottslighet. Om rättsverkningar av återfall i brott, Juridiska

institutionen vid Stockholms universitet, Stockholm 2005.

Strahl, Ivar, Den svenska kriminalpolitiken. En presentation av den nya brottsbalken och en

översikt över den svenska strafflagens utveckling från 1800-talet till våra dagar. Aldus/Bonniers,

Stockholm 1961.

von Hirsch, Andrew, Skuld, återfallsrisk och villkorlig frigivning, i Straffrättsliga studier

tillägnade Alvar Nelson. Jure AB, Uppsala 1985 s. 222-234.

Ågren, Jack, Billighetsskälen i BrB 29:5 – berättigande och betydelse vid påföljdsbestämning.

Jure AB, Stockholm 2013.

Artiklar

Andersson, Robert, Superfängelset och den obotliges återkomst. JT 2004/05 s. 483-497.

Asp, Petter, Straffrätten — i går, i dag och i morgon. SvJT Jubileumsskrift 2016, s. 138-161.

Aspelin, Erland, Straffets grunder - historisk bakgrund. SvJT 1999 s. 108-131.

Aspelin, Erland & Lundqvist, Axel, Synpunkter på återfallets betydelse i straffsystemet.

Förhandlingarna vid det 31 nordiska juristmötet i Helsingfors. 19 - 21 augusti 1987, Del I, s.

115-135. [cit. Aspelin & Lundqvist, Synpunkter på återfallets betydelse i straffsystemet, 1987.]

55

Borgeke, Martin, Vilka grundtankar bör gälla för påföljdsbestämningen?, Festskrift till Nils

Jareborg, 2002, s. 105-122.

Grevholm, Erik & Andersson, Jan, Vilka preventiva vinster kan förändringar av straffrätten och

påföljdssystemet ge? SvJT 2010 s. 463-473.

Jareborg, Nils, Böter istället för fängelse?, SvJT 2003 s. 231-242.

Mitchell, Ojmarrh, Wilson, David & MacKenzie, Doris, The Effectiveness of Incarceration

Based Drug Treatment on Criminal Behavior. Campbell Systematic Reviews 2006:11, 2006.

Munck, Johan, Var står nyklassicismen idag? SvJT 2015 s. 424-427.

Olsen, Lena, Rättsvetenskapliga perspektiv. SvJT 2004 s. 105-145.

Träskman, Per Ole, Om återfall i brott. SvJT 1999 s. 200-217.

Victor, Dag, Påföljdsbestämning i ett differentierat påföljdssystem. SvJT 1999 s. 132-144.

Rättspsykologisk forskning

Douglas, Kevin, Assessing risk for violence using structured professional judgment. AP-LS

News, winter 2009, American Psychology - Law Division, s. 12-15.

Grann, Martin, Belfrage, Henrik & Tengström, Anders, Actuarial assessment of risk for

violence: Predictive validity of the VRAG and the historical part of the HCR-20. Criminal Justice

and Behavior, vol. 27, 2000, s. 97–114.

Gretenkord, Lutz, How to use empirical findings for the prognosis of mentally disordered

offenders. Paper for the 10th European Conference of Psychology and Law, 12th-14th April

2000. Limassol, Cyprus.

Haggård-Grann, Ulrika, Assessing Violence Risk: A Review and Clinical Recommendations.

Journal of Counseling & Development, vol. 85:3, 2007, s. 294–301.

Hanson, Ronald & Thornton, David, Notes on the development of Static-2002. (Corrections

Research User Report No. 2003-01). Department of the Solicitor General of Canada, Ottawa,

2003.

Hanson, Ronald, Helmus, Leslie & Thornton, David, Predicting recidivism among sexual

offenders: A multi-site study of Static-2002. Law and Human Behavior, vol. 34, 2010, s. 198-

211.




http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1002/j.1556-6678.2007.tb00477.x/abstract

56

Monahan, John, The prediction of violent behavior: Toward a second generation of theory and

policy. American Journal of Psychiatry, vol. 141, 1984, s. 10–15.

Monahan, John & Skeem, Jennifer, Risk redux: the resurgence of risk assessment in criminal

sanctioning. Federal Sentencing Reporter, vol. 26:3, 2013, s. 158-166.

Schwalbe, Craig, Risk Assessment for Juvenile Justice: A Meta-Analysis. Law and Human

Behavior, vol. 31, 2007, s. 449–62.

Singh, Jay, Grann, Martin & Fazel, Seena, A comparative study of violence risk assessment

tools: A systematic review and metaregression analysis of 68 studies involving 25,980

participants. Clinical Psychology Review, vol. 31, 2011, s. 499-513.

Skeem, Jennifer, Mulvey, Edward & Lidz, Charles, Building mental health professionals’

decisional models into tests of predictive validity: The accuracy of contextualized predictions of

violence. Law and Human Behavior, vol. 24, 2000, s. 607–628.

Steadman, Henry & Cocozza, Joseph, Careers of the criminally insane: Excessive social control

of deviance. Lexington, MA, USA, Lexington Books, 1974.

Webster, Christopher, Douglas, Kevin, Eaves, Derek & Hart, Stephen, The HCR-20 scheme: The

assessment of dangerousness and risk (Version 2). Simon Fraser University and Forensic

Psychiatric Services Commission of British Colombia, 1997.

Documents

Villkorlig frigivning och återfallsrisksu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1081022/FULLTEXT01.pdf · Villkorlig frigivning från fängelse återfinns idag i alla västerländska rättsordningar,