Insikter och dilemman i klimatfrågan - Martin Hedberg (swedish)

insikter och dilemman i klimatfrågan 1

Insikter och dilemman i klimatfrågan

•Martin Hedberg

GL BALUTMANING

Februari 2009

GlobRapport _210x297_v7.indd 1GlobRapport _210x297_v7.indd 1 09-02-26 13.45.3709-02-26 13.45.37

2 insikter och dilemman i klimatfrågan



Global Utmaning är en oberoende tankesmedja och mötesplats. Vi sprider

kunskap, påverkar policy och skapar dialog kring globaliseringens effekter.



Insikter och dilemman i klimatfrågan

Utgiven av Global Utmaning

Text: Martin Hedberg

Illustration omslag: Viktor Grut

Foto och grafi k: Martin Hedberg där inte annat anges

Projektledare: Peter Kleen

Form: McBride

Tryck: SM-Ewert

Utgiven med stöd av Öhrlings PricewaterhouseCoopers



Förord

Förändringar av klimat och ekosystem har hamnat högt upp på den politiska

agendan under de senaste åren. Vetenskapliga resultat får fäste inom politik, nä-

ringsliv och hos allmänheten. Men svaren på vad vi skall göra för att undvika

allvarliga förändringar av klimat och ekosystem landar oftast i vad vi kan göra,

inte vad vi behöver göra, för att uppnå ett givet mål.

Denna skrift behandlar kunskap, insikter och dilemman kring klimat och eko-

system samt konsekvenser av människans agerande. Utgångspunkten har varit

att sammanställa information rörande klimat och ekosystem och kopplingar till

våra samhällen och gemensamma framtid. Problemen är enorma och de växer

med tiden. Trots detta har vi ännu inte förmått fi nna tillräckligt kraftfulla lös-

ningar på dem.

Skriften, som författats av Martin Hedberg, ingår i en serie skrifter som Global

Utmaning publicerar inför klimatmötet i Köpenhamn i december 2009. Som obe-

roende tankesmedja vill vi bidra till ökad kunskap och diskussion om vad vi an-

ser vara vår tids mest angelägna fråga.

Carl von Essen Peter Kleen

Chef Projektledare

Om författaren

Martin Hedberg är meteorolog med klimat som specialområde. Martin har arbe-

tat inom Försvarsmakten, på Sveriges Television samt som navigatör vid seglings-

och fl ygexpeditioner. Sedan tio år tillbaka arbetar Martin vid Swedish Weather

& Climate Centre med kunskap, strategier och samhällsförändringar relaterade

till klimat. Martin har genomfört ett stort antal seminarier och utbildningar för

såväl ungdomar som beslutsfattare inom politik, näringsliv och förvaltning. Mar-

tin är även rådgivare vid Tällberg Foundation.

Författarens tack

Ett stort tack riktas till Global Utmaning som projektlett denna skrift. Vidare vill

jag tacka Kim Holmén, Erland Källén och Karl-Henrik Robèrt för konstruktiva och

kritiska synpunkter under skrivandet. Sist men inte minst riktas ett stort tack till

allmänhetens engagemang. Det inspirerar mig att lära mig själv mer samt att

göra vetenskapliga resultat tillgängliga för såväl beslutsfattare som allmänhet.

Martin Hedberg

Stockholm 23 februari, 2009



Innehåll

Övergripande slutsatser 7

Bakgrund 9

Klimatfakta 10

Insikter 26

Dilemman och konsekvenser 36

Åtgärder 41

Refl ektioner 46

Slutord 49



För att nå framgång räcker det inte med att göra rätt.

Det avgörande kommer att vara att sluta göra fel. När

det gäller människans bidrag till förändringar av kli-

mat- och ekosystem så räcker det inte med att enskilda

individer eller nationer slutar göra fel. Det är en global

fråga. Så länge någon gör fel så berörs alla andra. Visst

fi nns det utrymme i naturen för antropogena (av män-

niskan skapade) utsläpp av växthusgaser och påverkan

på ekosystem, men inte på den skala som har skett och

fortfarande sker. Åtgärderna, som per defi nition måste

vara globala, kräver samarbete och samförstånd av pro-

blembilden över nationella, ideologiska och kulturella

gränser. Förändringar av klimat och ekosystem innebär

gigantiska omställningar. De är större och svårare än

något annat problem som mänskligheten ställts inför.

De är svåra att beskriva och avgränsa i tid, system, rum

och sammanhang. De orsakas både av människan och av

naturliga variationer. Många av dem kan vi inte förutse

och än mindre kontrollera. Förändringarna är lömska

så till vida att systemen är olinjära och döljer överrask-

ningar, många latent vilande. Det rör sig om stora tids-

rymder och krafter samtidigt som åtgärderna ligger i

nuet och är integrerade med vår nuvarande förmåga att

skapa välfärd och i vissa fall överlevnad. Effektiva åtgär-

der ligger ofta bortom enskilda nationers förmåga till

handling och kräver sålunda genuint samarbete. Många

politiker och företagsledare har sagt sig stå för det le-

darskap som krävs, men hittills har resultaten lyst med

sin frånvaro i naturen —även om det varit stora insatser

sett ur ett politiskt eller näringslivsinriktat perspektiv.

Halterna av växthusgaser i atmosfären ökar fortfarande,

havens pH-värde sjunker, växt och djurarter dör ut i en

allt snabbare takt och ekosystemens resiliens minskar.

Atmosfären har redan så mycket växthusgaser att vi både

genererat klimatförändringar och byggt in latenta kli-

matförändringar. Vi utsätter oss för stor risk att klimat-

förändringarna skall blir självgenererande, att vi passe-

rar så kallade “tipping points”. För att undvika allvarliga

förändringar av klimatsystemet räcker det inte med att

minska utsläppen av växthusgaser med tjugo eller tret-

tio procent. Det agerandet betyder att vi fortfarande ökar

halten växthusgaser i atmosfären, men i långsammare

takt tidigare. Eftersom det redan idag troligen är för

mycket växthusgaser i luften, så skulle vi behöva ta bort

växthusgaser ur atmosfären (det kan kallas “negativa ut-

släpp”). Dagens agerande resulterar i alltjämt stigande

halter växthusgaser. Inom några tiotals år så kommer

det att bli än mer nödvändigt att ta bort växthusgaser ur

atmosfären. Samma åtgärd krävs för att undvika att ha-

ven blir ännu surare. Stora satsningar görs på att skapa

förnybar energi, t ex från vindkraft, solenergi, vågkraft

mm. Detta är givetvis bra, men det kan i sig kan inte för-

hindra den antropogena klimatpåverkan. Det viktiga är

inte att göra rätt. Det viktiga är att sluta göra fel. Problemet

är inte att vi har för lite förnybar energi. Problemet är

att vi har för mycket fossil energi och använder många

biobränslen på ett ohållbart sätt. Alla åtgärder måste för

att vara effektiva slutligen leda till att människan gräver

upp mindre fossilt kol och slutar skövla skog. Om inte

brytningen av fossilt kol (vilket förr eller senare leder

Övergripande slutsatser



till att kolet förbränns) minskar och på sikt upphör,

så kommer inte heller den antropogena påverkan på

klimatsystemet att upphöra. Detta oavsett hur mycket

förnybar energi och energisnåla vi blir.

Förnybar energi vi tillför och hur energieffektivitet är

viktiga för att ha välfärd när människan kraftigt redu-

cerar användande av fossil energi. Vi gör det antingen

för att vi insett dess påverkan på klimatsystemet eller

för att källorna sinat (peak oil, peak coal och peak gas).

Ett liv med främst lokalt producerade förnödenhe-

ter, energieffektivitet och med begränsad tillgång till

fossila resurser är inte ett val vi har att göra, det är en

ofrånkomlig riktning för mänskligheten.

Vi måste hantera luftföroreningar som å ena sidan

kyler av jorden genom att refl ektera bort solinstrålning,

å andra sidan är ett hälsoproblem. Den kylande egen-

skapen kan vara bra på kort sikt, men helt ohållbar

på långt sikt. Luftföroreningarna (partiklar av sot, sva-

velföreningar mm) faller ner till marken inom ett par

veckor. Växthusgaserna däremot stannar kvar i hund-

ratals till tusentals år. Om vi vill kyla bort den globala

uppvärmningen med luftföroreningar så innebär det

inte bara att vi tvingas leva med kontinuerliga utsläpp

av luftföroreningar: Vi måste då öka mängden luftföro-

reningar i takt med att halten växthusgaser stiger i at-

mosfären. Detta eftersom de sätt som vi genererar luft-

föroreningar på också skapar växthusgaser.

Vi saknar inte möjlighet att vidta åtgärder för att för-

hindra allvarliga förändringar av klimat och ekosystem.

Men vi saknar däremot fortfarande förmågan att göra

det i tillräcklig skala och tillräckligt snabbt.

Under lång tid har forskare påvisat problemen, be-

skrivit vad som behöver göras och poängterat att ju

längre tid vi väntar, desto större och mer svårlösta blir

problemen. Men ändå har alltför lite hänt. Åtgärder,

inte bara målsättningar, måste ske med kraft och i tid.

Inte nog med att vi måste förhindra allvarliga föränd-

ringar, till slut kan klimatsystemet komma att bli själv-

genererande avseende stora abrupta förändringar.

Det senare har hänt förr och det kommer att hända

igen. Förhoppningsvis inte i vår, eller våra barns tid,

men det är upp till oss. Situationen, vår bristande för-

måga att sluta göra fel samt tiden talar inte för oss. Det

är hög tid att se och förstå verkligheten. Vi befi nner oss

i Anthropocene. Det är en tidsålder där människan ut-

vecklats till att bli en betydande kraft som påverkar kli-

matet och ekosystemen på planeten Jorden. Vi har inte

kontroll på hur vi påverkar systemen. Än mindre vet vi

exakt vilka konsekvenserna blir eller hur människan

kommer att reagera på det. Vi förstår att det inte räcker

med att göra rätt, vi måste sluta göra fel.



Vi måste i än större utsträckning förstå och acceptera

naturens villkor och skapa de förutsättningar som krävs

för att leva och agera i överensstämmelse med hur natu-

ren och samhällen fungerar och förändras.

Vi kan inte förhandla med naturen. Det råder inte

brist på kunskap eller ambitioner, människan har ska-

pat enorma kunskapsbanker och hundratals deklaratio-

ner om hur vi bör förhålla oss till naturen och de för-

utsättningar som råder på vår planet. Däremot brister

det i vår förmåga att leva upp till detta. Det står klart

eftersom många situationer förvärras från ett år till ett

annat, trots all kunskap. Exempel på detta är t ex att

halten koldioxid i atmosfären fortfarande stiger, mäng-

den skogar minskar och att växt- och djurarter dör ut i

en snabbare takt än tidigare. En väsentlig fråga är att

identifi era och hålla, för mänskligheten viktiga, förut-

sättningar i naturen inom gränser som tillåter det liv

vi idag har på planeten att utvecklas i en takt som möj-

liggör välfärd och stabila samhällen. Förändrade förut-

sättningar är inget ovanligt, t ex klimatförändringar.

De inträffar i varierande omfattning kontinuerligt. Det

vi nu står inför är förändringar som kan bli större än

vad vi har kapacitet att hantera. Dessutom är de till stor

del orsakade av oss människor. Ibland använder man

begreppet jordens medeltemperatur för att beskriva

ett visst klimat. Det klimat vi haft de senaste tio tusen

åren kan beskrivas av medeltemperaturen +14 grader

±1 grad. Dessa variationer har till största delen orsakats

av naturliga variationer. Vår civilisation har utvecklats

under detta relativt stabila klimat. Under den senaste

istiden var jordens medeltemperatur lägre än idag. Som

kallast var det för drygt 20.000 år sedan då medeltempe-

raturen var ca fem grader lägre än idag. Stora ismassor

täckte då norra Europa, norra Asien och norra

Nordamerika. Havsnivån var mer än hundra meter

lägre än idag. Klimatet var mycket annorlunda. Gradvis,

och ibland i snabbare språng, förändrades klimatet un-

der ca 10.000 år. Därefter följde det, på global skala, re-

lativt stabila klimat som varat i ytterligare ca 10.000 år

fram till idag. Forskning visar att vi inom hundra år kan

få klimatförändringar motsvarande två till sex grader var-

mare– eller mer. Förändringarna går omkring hundra

gånger snabbare än då planeten gick ur förra istiden.

Ingen kan med säkerhet säga exakt hur förändringarna

kommer att ske eller vilka konsekvenser det får. Det vi

vet är att natur och ekosystem kommer att förändras.

Det kommer att påverka och förändra våra samhällen,

vår livsmedelsförsörjning, vår infrastruktur och vår syn

på vår civilisation, oss själva, som en del av planeten

jordens klimatsystem.

Bakgrund



Klimatfakta

Klimatet förändras ständigt

Så länge som planeten haft en atmosfär, så länge har

klimatförändringarna pågått. Och så länge kommer

förändringarna att pågå. Klimatet är inte statiskt utan

en ständigt pågående dynamisk process. Förhistoriska

istider vittnar t ex om att klimatet varierar. Processerna

som styr klimatet påverkar varandra i fl era led, de är

återkopplade och de utgör ett mycket komplext system.

“The Earth System behaves as a single, self-regulating

system comprised of physical, chemical, biological and

human components.”1

Människan är, som allt annat på denna planet, en del

av klimatsystemet. Vad vi gör påverkar vår omgivning.

“Earth System dynamics are characterised by critical th-

resholds and abrupt changes. Humanactivities could inad-

vertently trigger such changes with severe consequences for

Earth’s environment and inhabitants. The Earth System

has operated in different states over the last half million

years, with abrupt transitions (a decade or less) sometimes

occurring between them. Human activities have the poten-

tial to switch the Earth System to alternative modes of ope-

ration that may prove irreversible and less hospitable to

humans and other life.”1

Det som i grunden uppehåller systemets situation är

relationen mellan hur mycket energi som planeten jor-

den tar emot respektive strålar ut i rymden.

Vetenskap

För något år sedan presenterade media budskapet att

“det råder konsensus bland forskarna” om klimatför-

ändringarna. Många forskare har ifrågasatt detta. Vis-

serligen har en stor mängd forskare deltagit i samman-

ställande av IPCC:s rapporter. Men det är fel att, trots

goda intentioner, ge sken av att forskarvärlden “var

enig”. Den vetenskapliga metodiken går ut på att ifråga-

sätta omvärlden. Forskare är aldrig “eniga” om allt. Den

vetenskapliga metodiken går ut på att beskriva världen

genom att motbevisa saker! Draget till sin spets kan man

säga att en forskare aldrig kan bevisa något, bara bevisa

hur det inte fungerar. Den förklaringsmodell som inte

gick att motbevisa gäller som förklaring, tills vidare.

Det är inte kontroversiellt att forskare är överens om

en del grundläggande information, t ex att klimatet

förändras (det gör det hela tiden), att växthuseffekten

fi nns, att människan påverkar klimat och ekosystem

samt att det fi nns risker förknippade med det.

Styrkan inom vetenskapen är att den aldrig slår sig

till ro. Vetenskap bygger på observationer, hypoteser

och att genom vederläggning (motbevis) visa vilka hy-

poteser som är orimliga. Kvar har man till slut en el-

ler fl era hypoteser som man inte kan vederlägga. Dessa

accepteras som förklaringsmodell tills vidare. Men när

någon annan, med nya insikter eller metoder, lyckas

vederlägga den eller fi nner nya hypoteser som man inte

lyckas vederlägga, då leds forskningen framåt och vi får

en bättre förståelse om hur vår omvärld fungerar.

1) Challenges of a Changing Earth: Global Change Open Science Conference Amster-

dam, Nederländerna, 13 juli 2001. IGBP, IHDP, WCRP och DIVERSITAS



Det råder en genuin säkerhet om att klimat och ekosys-

tem förändras. Det råder däremot en stor osäkerhet om

hur dessa förändringar tar sig uttryck.

Växthuseffekten och förändringar av klimatet

Nedan beskrivs hur växthuseffekten fungerar och hur

förändringar av halten växthusgaser i atmosfären leder

till förändringar av klimatet. Det fi nns givetvis andra

saker som också kan förändra klimatet. En uppenbar

sådan är förändringar av mängden solenergi som når

jorden. En av de viktigaste orsakerna till att klimatet i

förhistorisk tid förändrades var att mängden solenergi

som absorberades av jordens klimatsystem förändrades,

detta t ex beroende på variationer i avståndet till solen

eller i jordaxelns lutning. Tilläggas bör att förändringar

av solenergi initierade återkopplingar i jordens klimat-

system och att dessa återkopplingar gav större “utslag”

än solvariationen i sig. Förklaringen av jordens växthus-

effekt och hur förändringar av växthusgaser orsakar för-

ändringar i klimatet förklaras i ett antal steg.

Växthusgaser

En växthusgas är en gas som kan absorbera och emittera

(stråla ut) strålning. Det kan jämföras med pianotrådar

som har olika toner, frekvenser. Det är inte alla gaser

som har den här egenskapen. Det är en egenskap som är

beroende på vilka atomer som molekylen består av och

hur dessa atomer är bundna till varandra. Pianosträngar

av olika material, tjocklek och inspänning svänger med

olika frekvens (toner). På liknande sätt så har olika växt-

husgaser olika karaktäristiska frekvenser, eller vågläng-

der av strålning, som de absorberar och emitterar. En och

samma växthusgas kan reagera för fl era olika frekvenser

eller till och med spektrum av strålning. De växthusgaser

som fi nns i atmosfären är: vattenånga (H2O), Koldioxid

(CO2), Metan (CH4), dikväveoxid eller lustgas (N2O), ozon

(O3) och olika former av freoner. Koncentrationerna är

små, luften består till några enstaka procent av vatten-

ångan. Övriga växthusgaser fi nns i koncentrationer på

miljon eller miljarddelar. Trots att koncentrationerna är

små spelar de en stor roll för klimatet på jorden.

Atmosfärens grumlighet

En konsekvens av att atmosfären innehåller växthusga-

ser är att strålning inte helt obehindrat tränger igenom

atmosfären. Till exempel absorberas mycket av solens

UV-strålar av ozonskiktet högt uppe i atmosfären. Utan

växthusgaser är atmosfären genomskinlig för strålning.

Men med växthusgaser som absorberar och emitterar

strålning blir atmosfären “disig” eller grumlig för just

de våglängder av strålning som växthusgaserna reage-

rar för.

Absorpton av strålning i olika växthusgaser i atmosfären, samt

strålning från solen respektive jorden. Atmosfären har ett “fönster”

för synligt ljus vilket gör att en stor del av solljuset tränger igenom

atmosfären. Atmosfären är däremot “grumlig”, mindre genomskin-

lig för värmestrålning. Vi människor kan inte se växthusgaser.



Man kan jämföra det med att titta ner i en sjö där vatt-

net är lite grumligt. Om det är helt klart vatten så ser

man botten på sjön. Ju mer partiklar i vattnet desto

grumligare är det och desto mindre djupt kan man se

i sjön.

Vi kan dock inte se hur växthusgaserna gör luften

grumlig. Detta då våra ögon bara reagerar för synligt

ljus och för dessa våglängder fi nns det inga effektiva

växthusgaser i luften. Atmosfären har “ett fönster” för

synligt ljus. Eftersom det mesta solljusets strålning är

inom dessa våglängder tränger merparten av energin

från solen igenom atmosfären och ner till marken.

Kortare (UV-strålning) respektive längre våglängder

(IR- eller värmestrålning) absorberas däremot mer effek-

tivt av växthusgaser i atmosfären.

Atmosfärens skiktning

Troposfären är det luftlager som sträcker sig från mar-

ken upp till mellan 7 och 20 kilometers höjd (lägst i

polarområdena, högst i tropikerna). I troposfären före-

kommer så mycket luftrörelser (vindar) att alla gaser är

väl omblandade Men det fi nns ett undantag och det är

vattenånga som varierar stort från en plats till en an-

nan, på olika höjder i atmosfären och med tiden på dyg-

net. Detta beroende på att vattenångans uppehållstid i

atmosfären är mycket kort samt att luftens förmåga att

innehålla vattenånga är temperaturberoende. Ju kallare

det är desto mindre vattenånga kan fi nnas i luften innan

det kondenserar till vattendroppar. Det gör att mängden

vattenånga avtar mycket kraftigt med höjden.

Luften blir tunnare och kallare ju högre upp i tro-

posfären man är. I takt med att lufttrycket sjunker så

minskar mängden gasmolekyler per volym luft. På top-

pen av Mount Everest är det 20 till 60 minusgrader och

luften så tunn att den knappt räcker att andas.

Även om det förekommer stora lokala variationer

rörande vattenångan (t ex i samband med moln eller

vertikalvindar) är det generellt så att ju högre upp i tro-

posfären man kommer, desto tunnare och kallare blir

luften.

Nettofl öden av energi

I stort sett all energi som cirkulerar på jorden kommer

från solen. Det fi nns även bidrag från andra stjärnor,

refl ekterad solenergi som når oss via månen, värme

från radioaktivt sönderfall i jordens inre samt friktions-

värme mellan atomer i rörelser i jordens inre (det se-

nare både som konsekvens av att jorden deformeras av

andra planeters gravitation och från tung materia som

fortfarande sjunker in mot jordens medelpunkt och lät-

tare materia som stiger mot jordskorpan). Men effekten

(energi per tidsenhet) från solen är många storleksord-

ningar större än dessa andra bidrag. I genomsnitt når

oss effekten 1366 W/m2 på vårt avstånd från solen.

Men all den effekt som kommer fram till jorden blir

inte kvar, utan ca 30 % refl ekteras bort. Det kallas för

jordens albedo eller refl ektionsförmåga. Resterande del,

70 % av solljuset, absorberas i klimatsystemet, dvs. i ge-

nomsnitt 960 W/m2 (vinkelrätt mot solstrålarna). Den

energin omvandlas sedan mellan olika energiformer på

jorden innan den återutstrålar till rymden. Lika mycket

effekt strålar ut från jorden som jorden tar emot. Under

perioder då det är mindre effekt som strålar ut i rym-

den än planeten tar emot ackumuleras energi på jorden

vilket ger en uppvärmning av delar av klimatsystemet.

Om det är mer effekt som strålar ut förlorar planeten

energi och det sker en avkylning av klimatsystemet.

Strålning och temperatur

Planeten jorden tar emot solenergi på den yta som är

vänd mot solen. Lokalt är variationerna stora beroende

på väder och infallsvinkel av solstrålningen, men den

totala ytan är lika stor som skuggan av jorden. Planeten

jorden strålar ut effekt i rymden från en yta som är be-

tydligt större. Den motsvarar arean av hela jordens yta.

Det fi nns en enkel relation mellan ytan av ett klot och

dess skugga. Ytan av ett klot är fyra gånger så stort som

skuggan av samma klot. Det gör att utstrålningen till

rymden sker på en fyra gånger så stor yta som inkom-

mande effekt når jorden på. Det gör i sin tur att utgå-

ende effekt i genomsnitt kommer att vara en fjärdedel



av inkommande effekt (för att ge lika mycket total

av inkommande effekt (för att ge lika stort fl öde av energi

per tidsenhet). Utgående effekt är i genomsnitt 240 W/m2.

Strålning är relaterad till temperatur. Mäter man den

temperatur som jorden strålar ut i rymden upptäcker

man att vår planet strålar ut en temperatur av i genom-

snitt -18 grader. Det är drygt trettio grader lägre än de

+14,5 grader som vi har som genomsnittlig temperatur

vid marknivå. Orsaken till att man inte detekterar jor-

dens marktemperatur från rymden är att växthusgaser-

na i luften gjort luften grumlig. Jordens temperatur sett

från rymden kommer inte direkt från marken utan från

växthusgaserna i luften en bit upp i troposfären.

Det råder balans mellan den effekt som planeten jor-

den tar emot från solen och de -18 grader (240 W/m2)

som atmosfären strålar ut i rymden.

Man kan återigen jämföra det med att titta ner i lite

grumligt vatten i en sjö. Man ser inte botten (vilket mot-

svarar markytan) beroende på att partiklarna som utgör

grumligheten sprider ljuset. På liknande sätt strålar den

av växthusgaser grumlade atmosfären ut Jordens energi

i rymden. Minus 18 grader motsvarar i genomsnitt ca 5

kilometers höjd i atmosfären. Det är ingen fast nivå el-

ler fi x temperatur, de varierar kraftigt t ex med halten

vattenånga i luften. Ibland är det nära marknivån som

strålar ut effekten (t ex över torra öknar), ibland är det

molntoppar på 10-20 kilometers höjd. Men det viktiga

är att atmosfärens skiktning och växthusgaser gör att

det är varmare vid marken än vad planeten jorden har

för temperatur sett från rymden. Detsamma gäller för

alla planeter som har atmosfär som innehåller växthus-

gaser.

Jordens värmebudget ur balans

30% av solens strålning refl ekteras bort och bidrar inte

till uppvärmningen av jorden (det är delar av det sollju-

set som syns när man tar ett fotografi av jorden med en

vanlig kamera som registrerar synligt ljus). Resterande

70% värmer upp planeten. Den effekten måste på något

sätt stråla ut i rymden igen. Värmeenergi nära marken,

t ex en soluppvärmd markyta, kan inte stråla ut energi

direkt till rymden eftersom växthusgaser närmast mar-

ken absorberar och emitterar värmeenergin. Värmeen-

ergin utväxlas fram och tillbaka mellan växthusgaserna

i troposfären. När strålningen till slut har nått så högt

upp i troposfären (atmosfären) att det inte är något som

hindrar den från att stråla ut i rymden så gör den det.

Strålningen har då med sig “signalen”, dvs. temperatu-

ren, från den höjden. Det motsvarar i genomsnitt -18

grader eller 240 W/m2.

Det som inträffar när det av någon anledning blir

mer växthusgaser i atmosfären är att atmosfären blir

mer grumlig. Det gör att värmestrålningen kommer att

färdas ännu lite högre upp i luften innan den förmår

stråla ut i rymden. Och högre upp i luften är det kal-

lare. Det medför att det inte längre är -18 grader utan

en lägre temperatur som strålar ut i rymden. Men då är

det inte heller längre 240 W/m2 utan en lägre effekt som

avges. Dvs. mindre energi lämnar planeten jorden per

tidsenhet.

Strålningsbudgeten till och från jorden i balans, innan den industri-

ella eran. Lika mycket energi strålar ut från jorden som planeten

mottar. (Energi som lämnar jorden gör det från en fyra gånger så

stor yta) Växthusgaser gör atmosfören “grumlig” för värmestrålning

vilket gör att det inte är markytan utan atmosfären som strålar ut

värmeenergi i rymden. Utgående strålning motsvarar temperaturen

-18 grader. Atmosfärens tjocklek är kraftigt överdriven i bilden.



Observera att såväl 5 km höjd som -18 grader respek

Observera att såväl 5 km höjd som -18 grader respektive

240 W/m2 är genomsnittliga värden. För diskussionens

skull räcker det med att förstå i vilken riktning dessa

medelvärden förändras.

Men vi tar fortfarande emot lika mycket energi från

solen som tidigare. Energibudgeten är ur balans. Det

ackumuleras energi på planeten jorden. Energiöver-

skottet går främst till tre saker: det värmer haven, det

smälter glaciärer och det höjer temperaturen i luften.

Detta är väsentliga delar av klimatförändringarna. Den

absoluta majoriteten av effekten går åt till att värma

havsvatten.

När återställs balansen i jordens värmebudget?

Att återfå en balans i jordens värmebudget, dvs. mellan

inkommande och utstrålande effekt, är en grundförut-

sättning för ett stabilt klimat. Det är dock inte givet att

klimatet blir stabilt trots att strålningen till och från

jorden är i balans. Klimatsystemet förändras i sig t ex

genom förändringar av havsströmmar, vädersystem,

växtlighet och glaciärer. Dessa kan förändras utan att

jordens värmebudget förändras och det kommer att ske

om värmebudgeten förändras.

Processerna med ett allt varmare hav, smältande

glaciärer och stigande temperaturer i luften, kommer

att fortgå till dess det åter är 240 W/m2 som strålar ut

i rymden. Det sker när atmosfären har värmts upp så

mycket att det åter är i medeltal -18 grader som strålar

ut i rymden igen. Då är det även varmare vid marken

och vi har fått ett nytt klimat.

Andra processer som kan återställa jordens värme-

budget är att mer energi refl ekteras, dvs. en förändring

av jordens refl ektionsförmåga (albedo). Det kan ske t

ex genom att det blir mer moln (vilket också är en kli-

matförändring), mer partiklar i luften (t ex luftförore-

ningar), genom att vi får mer öknar (som är ljusare än

skogsklädd mark) eller genom att vi får mer snötäckta

ytor (vilket inte förefaller sannolikt i dagens situation).

Förändring av jordens albedo kan såväl medföra ökad

refl ektion av solenergi som minskad refl ektion. Föränd-

ringar av albedot kan alltså både kyla av och medföra

att jorden blir ännu varmare.

Det fi nns ett solitt och grundläggande sätt att undvi-

ka klimatförändringar och det är att ta bort växthusgaser

ur atmosfären. Men det är inte det människan håller på

med. Vi lägger till mer växthusgaser.

Notera att “utsläppsminskningar” betyder att vi fort-

farande lägger till växthusgaser till atmosfären, även om

det inte är lika mycket som vi lade till i fjol. Växthus-

gaser beter sig inte som vanliga luftföroreningar som

faller ner till marken efter ett par veckor. De växthusga-

ser som människan tillför förändrar koncentrationerna

i atmosfären i mellan tio och ett par tusen år beroende

på vilken växthusgas det handlar om.

Växthusgaser och annan påverkan på klimatet

Växthusgaserna utgör en stor del av den antropogena

(av människan orsakade) klimatpåverkan. Regionalt

Strålningsbudgeten till och från jorden idag. Extra växthusgaser gör

atmosfären mer “grumlig” för värmestrålningen. Energin som läm-

nar jorden gör det från en högre höjd än tidigare. Där är det kallare

vilket medför att lägre effekt lämnar jorden. Skillnaden ackumuleras

i klimatsystemet. Hav och luft blir varmare och glaciärer smälter.

Detta kommer att fortsätta till dess det åter råder balans mellan

inkommande och utgående effekt. Antingen sker detta genom att

jorden refl ekterar bort mer energi eller att atmosfären blir varmare.

Atmosfärens tjocklek är kraftigt överdriven i bilden.



fi nns dock större klimatpåverkan genom utsläpp av par-

tiklar (luftföroreningar) som sot, svavelföreningar mm.

Läs mer i avsnittet “Luftföroreningar döljer uppvärm-

ningen”.

Förändringar av halten koldioxiden i luften har bi-

dragit till den största delen av förändringen av växthus-

effekten. Men även utsläppen av metan, lustgas, freoner

och marknära ozon har varit och är betydelsefulla.

Växthusgaserna är långt från den enda orsaken till

att klimatet förändras. Nedan visas olika påverkan som

både antropogena och naturliga variationer haft och

har på klimatet. Vi människor gör saker som både vär-

mer och kyler klimatet. Osäkerheterna är stora, men det

är trots det tydligt att vår inverkan är betydligt större än

naturliga orsaker som t ex solfl äckar. Stoftpartiklar från

vulkanutbrott har relativt stor inverkan, men inte så

lång varaktighet (de grå “spikarna” i bilden). Diagram-

met visar vidare att människans inverkan ökat kraftigt

under det senaste århundradet.

Parametrarna kan inte adderas linjärt, men nettoef-

fekten är en alltjämt stigande energiobalans som på-

verkar jordens klimat allt mer. Den avkylande effekten

från partiklarna skulle försvinna efter några veckor om

människan slutade förbränna

fossil och biomassa, men den uppvärmande effekten

från växthusgaserna kommer att bestå under hundra-

tals till tusentals år.

Den förändrade strålningsbalansen gör att andra för-

ändringar sker i atmosfären. T ex så kan luften innehål-

la mer vattenånga ju varmare den är. Även vattenånga

är en växthusgas. Ju varmare det blir desto mer vatten-

ånga innehåller luften, vilket i sin tur värmer den ytter-

ligare. Förändringen av halten vattenånga är en positiv

återkoppling på förändringen av övriga växthusgaser.

Processen balanseras till viss del av att en fuktigare luft

lättare bildar moln, vilket hindrar strålning. Det gör att

vattendropparna har en avkylande effekt dagtid och en

värmande nattetid. Den avkylande effekten kan dock

inte “kompensera bort” hela den uppvärmande effekten

av den ökande halten vattenånga. (Människans direkta

utsläpp av vattenånga vid marknivå är försumbar i sam-

manhanget. Däremot spelar utsläppen av vattenånga

från fl ygtrafi ken en viss roll då den vattenångan släpps

ut där luften i övrigt innehöll bara små mängder vatten-

ånga.) En annan effekt är att förändring av strålningsba-

lansen gör att snö och glaciärer smälter. Detta föränd-

rar jordens albedo vilket gör att det blir ännu varmare.

Variationer i energifl öden har orsakat

klimatförändringar

Förhistoriska klimatförändringar har bland annat or-

sakats av variationer av energi till och från planeten.

Detta har gått relativt långsamt eftersom det som har

drivit på förändringarna främst har varit variationer i

solinstrålning med perioder på 20.000 till 400.000 år.

Det har varit såväl variationer i avståndet mellan jorden

och solen som variationer i jordaxelns lutning. Även va-

riationer av solens intensitet, t ex genom förekomsten

av solfl äckar, och variationer i jordens magnetfält på-

verkar klimatet på jorden.

Värt att notera är att de fl esta av dessa variationer

varit relativt långsamma och att de trots detta genere-

rat stora förändringar av jordens klimat. Jordens klimat

har förändrats såväl sakta som abrupt. Vanligast (sett

över tiden) torde vara att klimatet förändrats långsamt

Olika klimatpåverkande faktorers förändring över tiden. Uppvärm-

ningen från växthusgaser “balanseras” till viss del av luftföroreningars

kylande effekt. Naturliga orsaker till förändring i form av vulkanut-

brott och solvariationer fi nns med som grå respektive orange linje.

Hansen J, et al. (2007) Dangerous human-made interference with

climate: A GISS model study. Atmos Chem Phys 7:2287–2312)



och att utstrålningen av energi från jorden varit i nära

balans med instrålningen. Under vissa tillfällen har kli-

matet förändrats abrupt, vanligen i samband med så

kallade tipping points.

Dagens skillnader i fl öden av energi från jorden rela-

terat till infl ödet av energi är relativt stora (ca 1 W/m2

eller knappt 0,5 % av energifl ödet). Skillnaden i energi

är jämförbar med det som uppstår då partiklar från

kraftiga vulkanutbrott kyler av jorden genom att refl ek-

tera bort solstrålar. En väsentlig skillnad fi nns dock i att

den vulkaniska askan faller ner till marken efter ett till

två år, medan växthusgaserna stannar kvar i atmosfä-

ren i många år med uppvärmande effekt.

Geologiskt sett har vår tids förstärkta växthuseffekt

bara varat i ett ögonblick. Det har varit en kort tid i

relation till de processer som så många andra gånger

förändrat jordens klimat. Men med beaktande av att

förändringen av strålningsbalansen (radiative forcing) är

stor så har man goda skäl att förvänta sig förändringar

i klimatsystemet – både i närtid och under överskådlig

tid. Förändringen av strålningsbalansen är av samma

storleksordning som de förändringar som ha skapat för-

historiska klimatförändringar, skillnaden är att den här

skapades på mycket kort tid.

Återkopplingar, feedback

Atmosfärens koncentration av växthusgaser ökar när

källorna till växthusgaser överstiger “sänkorna”. Syste-

met kan betraktas som en cykel där nu även mänskliga

processer ingår. Naturen har både positiva och negativa

återkopplingar som

kan förstärka respek-

tive försvaga proces-

serna. Under perioder

med förhistoriska kli-

matförändringar har

de positiva återkopp-

lingarna dominerat.

Under stabila klimat-

perioder har antingen förändringsprocesserna varit

små och/eller de negativa återkopplingarna dominerat.

Om halten koldioxid ökar måttligt medför t ex en ökad

fotosyntes att halten koldioxid balanseras tillbaka.

Men om förändringarna blir för stora, för snabba eller

om fl era delar av systemet påverkas kan situationer upp-

stå där de negativa återkopplingarna inte kan balansera

tillbaka situationen. Ett exempel på detta är skogssköv-

ling med efterföljande jorderosion eller andra processer

som förhindrar att samma mängd biomassa återväxer.

Återkopplingarna kan verka direkt eller indirekt via

klimatsystemet. Exempel på direkt återkoppling är vat-

tenångans temperaturberoende: Ju varmare desto mer

vattenånga i luften vilket, eftersom vattenånga är en

växthusgas, gör att det blir ännu varmare. Indirekta

återkopplingar går genom fl era steg. T ex påverkar för-

ändringar av temperatur och nederbörd växtlighet som

i sin tur påverkar albedo, partiklar och vattenånga som

i sin tur påverkar... Återkopplingarna kan ses som domi-

noeffekter.

Förhistoriska klimatförändringar kan ha initierats

genom många olika processer, t ex variationer av inkom-

mande mängd energi från solen. De så kallade Milanko-

vitch-cyklerna beskrevs under 1920 och 30-talet av den

Milankovitch-cyklerna beskriver hur mycket energi från solen som

når jorden och hur den fördelas. De tre cyklerna har olika periodi-

citet och skapar en drivkraft för förändring av jordens klimat. Gul

kurva visar solar forcing 1 juli vid 65ºN.(Quinn et al. 1991)



serbiske ingenjören och geofysikern Milutin Milankovic

(1879-1958). Variation av tre olika cykler i jordens omlopps-

bana kring solen påverkar hur mycket energi som når jor-

den och hur den fördelas. 1. Jordaxelns precession, jord-

axeln “vinglar” och pekar inte alltid mot polstjärnan. 2.

Lutningen på jordaxeln är för närvarande 23,4º, men kan

variera mellan 22,1 och 24,5º. Slutligen 3. Excentriciteten

på jordens omloppsbana kring solen, dvs hur elliptisk el-

ler rund banan är. Dessa parametrar har periodicitet på

20.000 år till 400.000 år.

Även om Milankovitch-cyklerna beskriver hur mängden

solenergi som når jorden varierar och förhistoriska klimat-

förändringar varierat med perioder som i stort stämmer

överens med dem så fi nns det fortfarande diskrepanser.

Variationerna av excentriciteten (med 100.000-års cykler)

har mycket mindre inverkan på klimatet än vad preces-

sionen och jordaxelns lutning har. Trots detta så uppvisar

förhistoriskt klimat tydliga 100.000-års cykler genom före-

komsten av istider.

I alla händelser så räcker inte variationer av solinstrål-

ning som ensam förklaring till tidigare klimatförändringar.

Däremot har variationerna av solinstrålning startat pro-

cesser i jordens klimatsystem som genom återkopplingar

förstärkt förändringarna. Två viktiga återkopplingar är

förändring av jordens albedo genom glaciärernas utbred-

ning samt havens förmåga att binda koldioxid. Även ut-

släpp av metangas från tundra tros ha påverkat klimatet

signifi kant.

För 22.000 år sedan var det som kallast vid den senaste

istiden. Efterhand förändrades mängden solenergi som

nådde jorden. Det fi ck till följd att jordens medeltempe-

ratur sakta steg (övergången till interglacialt klimat, en

höjning av medeltemperaturen med ca fem grader, tog

ca tiotusen år). När temperaturen sakta steg så minskade

mängden glaciärer på jorden. Den barlagda marken var

mörkare än glaciärerna. Det gjorde att en större andel av

inkommande solenergi omvandlades till värme. Det fi ck

i sin tur till konsekvens att avsmältningen av glaciärer

ökade, osv. (Det omvända förloppet, ökande glaciärer och

ökat albedo, inträffar vid övergångar till glacialt klimat.)

Liknande processer skedde med haven. Ökad solinstrål-

ning gjorde att havens temperatur sakta steg för 22.000

år sedan. Ett allt varmare havsvatten medförde att haven

netto gav ifrån sig koldioxid (gasers löslighet i vätskor är

temperaturberoende och det fi nns stora mängder koldioxid

löst i haven). Tillskottet av koldioxid innebar en ökning av

växthuseffekten i atmosfären vilket i sin tur medförde yt-

terligare stigande temperaturer. Halten koldioxid steg från

ca190 ppm (miljontedelar) under istiden till 280 ppm när

övergången till interglacialt tillstånd var fullbordad.

Förändringen av koldioxid var fördröjd med ett par

hundra år efter förändringen av temperaturen. Det fi nns

tydliga tecken i naturen efter dessa skeenden, dels hur gla-

ciärer breder ut sig och drar sig tillbaka, dels hur halten

koldioxid och metan i atmosfären ökar när det blir varma-

re och minskar när det blivit kallare. Många har argumen-

terat för att det senare är ett bevis för att halten koldioxid

och metan påverkar klimatet (medeltemperaturen).



Stora mängder kol cirkulerar årligen i naturen. Värdena med orange

text inom parentes avser cirklationen omkring 1750, före den in-

dustriella eran. Vit text avser värden omkring 1995. Grafi ken är en

sammanfattning av IPCC AR4 WG3 7.3.1.2. (Observera att mas-

san av koldioxid är större än för kol. En koldioxidmolekyl, CO2,

väger 3,67 gånger mer än en kolatom, C.)

Det är det dock inte. Inte heller är det ett bevis för att tem-

peraturen påverkar halten koldioxid och metan. Men det

är uppenbart att det fi nns kopplingar mellan medeltem-

peratur och halterna koldioxid och metan i atmosfären.

Genom andra experiment kan man konstatera att koldi-

oxid och metan växthusgaser som i sin tur påverkar tem-

peraturen. Samt att temperaturer och biologisk aktivitet i

hav och mark påverkar halterna koldioxid och metan i luf-

ten. Systemet är positivt återkopplat. Det är en väsentlig

och grundläggande egenskap hos delar av jordens klimat-

system. Andra återkopplingar är negativa, dvs bromsar

förändringar. Människan har initierat den positivt åter-

kopplade processen mellan växthusgaser och temperatur.

Vi har även bidragit till bromsande effekter tex genom

markförändringar och utsläpp av partiklar som kyler.

Abrupta regionala klimatförändringar

Abrupt klimatförändring kan defi nieras på olika sätt. Till

exempel som stora förändringar inom loppet av trettio år,

som en övergång av gränsvärde eller eller förändring med

snabbare respons än det som orsakar förändringen, dvs en

accelererande systemförändring. Förändringarna behöver

inte vara drivna av externa krafter utan kan vara resulta-

tet av intern omfördelning av massa eller energi. Under

den senaste istiden (ca 110.000 till 20.000 år sedan) skedde

åtminstone tjugo abrupta klimatförändringar i norra At-

lantens närhet. Dessa skiljer sig från övriga globala stor-

skaliga klimatförändringar i det att de förmodligen inte

var kopplade till förändringar av jordens globala medel-

temperatur. Förändringarna över norra Atlanten var inte

synkrona med förändringar på Antarktis/södra halvklotet.

I vissa fall är förändringarna omvända mellan södra och

norra Atlanten. Det här innebär att det kan uppstå stora

regionala klimatförändringar utan motsvarande föränd-

ringar av strålningsbalansen av energi till och från jorden.

Omfördelning av energi inom klimatsystemet räcker. För-

ändring av havsströmmar och glaciärer har förmodligen

spelat en avgörande roll. Förändring av havsnivåer skedde

på skalan ett par meter (upp till 15 meter) inom loppet av

250-750 år. Förändringar av halten koldioxid var oftast av

storleksordning 25 ppm.2 Eftersom det kan inträffa stora

förändringar av klimatet även utan stora förändringar

av vare sig halten koldioxid eller den globala strålnings-

balansen så bör man refl ektera över vad konsekvenserna

kan bli med vetskap om att vi just nu förändrar strål-

ningsbalansen kraftigt. Vilka delsystem av klimatet

kommer att påverkas och vilka kan undgå förändring?

Vilka gränsvärdespassager indikerar övergångar till

abrupta klimatförändringar och hur ser kopplingarna

ut mellan olika system och regioner? Vad är oundvikliga

förändringar med hänsyn till vad som redan skett? vad

är oundvikligt med hänsyn till förväntad ytterligare på-

verkan på systemen?

Kolets cirkulation

Kol kan, i stora drag, fi nnas på fyra platser: i jordskor-

pan, i luften, i haven eller i biomassa. Ett mellanting

fi nns i form av fossil energiråvara som människan ut-

vunnit ur jordskorpan och den biomassa som männis-

kan tagit ut från biomassans kretslopp. Det senare kan

t ex vara i form av byggmaterial av trä eller i form av

biobränslen.

2) IPCC AR4WG1 2007. kapitel 6.4.2



Det som många kanske inte refl ekterar över är de stora

fl ödena av kol som naturen själv cirkulerar mellan at-

mosfär, hav och biosfär (växter). Mellan hav och atmos-

fär cirkulerar årligen ca 94 miljarder ton kol och mellan

atmosfär och biosfär årligen ca 120 miljarder ton kol.3

Det råder dock ett nettofl öde av kol från atmosfär till

hav respektive biomassa av ca 4 miljarder ton kol.

I förhistorisk tid var cirkulationen av kol lägre. Fram-

för allt var fl ödena mellan atmosfär, hav och biosfär i

ungefärlig balans. Det betyder att det inte skedde någon

storskalig förändring av reservoarerna även om det före-

kom årliga mindre variationer.

Men detta förändrades i samband med människans

successiva entré i kolcykeln.

Människans årliga utsläpp av kol har gradvis ökat

och var år 2006 9,9 miljarder ton.4 Våra utsläpp ham-

nar givetvis först i atmosfären, men genom naturens

cirkulation av kol fördelas människans utsläpp i olika

reservoarer. Biosfär och hav absorberar netto ca hälften

av detta kol. Det sker genom att naturens egna fl öden av

kol förändras så att havens och skogens upptag av koldi-

oxid från atmosfären överstiger de naturliga utsläppen

av koldioxid från skog och hav.

Av de tre platserna, atmosfären, haven och i biomas-

san, är den sistnämnda den plats där man kan tänka

sig att det extra kolet gör minst skada. På en del platser

är skogstillväxten kraftigare nu än för tvåhundra år se-

dan, på andra platser växer det sämre. Därtill hugger

människan ner mer skog än vi låter växa upp (varierar

givetvis från en plats till en annan). Entydiga data om

den sammanlagda effekten saknas. Hur mycket som cir-

kulerar genom hav och biomassa är osäkert då mätning-

arna inte är lika tillförlitliga. De två parametrar som det

fi nns data kring är mängden fossilt kol man har brutit

och halten koldioxid i luften.

Surare hav

Genom att koldioxid netto binds i haven kan man säga

att naturen gör oss människor en tjänst genom att un-

danhålla hälften av våra utsläpp från att bli kvar i luf-

ten. Utan den här effekten skulle atmosfärens växthus-

effekt vara ännu kraftigare än den är idag.

Men det fi nns minst tre problem med detta. Dels blir

haven allt surare då koldioxid är en svag syra (gammalt

namn är ”kolsyra”). Dels är havens förmåga att binda

gaser, t ex koldioxid, temperaturberoende vilket medför

att allt mindre koldioxid binds i takt med att haven blir

varmare och dels är förmågan att lösa koldioxid sämre i

surt vatten.

Försurningen av haven utgör ett hot mot marina eko-

system. Förekomsten och omfattningen av havslevande

organismer som har hårda skal eller skelett av kalk ho-

tas av ett allt surare hav. Det surare havet (med lägre pH-

värde) löser upp kalkföreningar. Det kan även påverka

vissa av de plankton som fi nns längst ned i det marina

ekosystemets näringskedja och det skulle få ödestigra

konsekvenser om det sattes ur spel eller förändrades

kraftigt. Vidare utgör plankton en stor kolsänka. Orga-

nismerna med sina skal av kalkföreningar bidrar till

att koldioxid från atmosfären binds i skalen som sedan

sedimenteras ner till havsbotten. En av många konse-

kvenser kan bli att halten koldioxid i atmosfären stiger

ytterligare.

Havens pH-värde var 8,2 före den industriella revolu-

tionen. Nu har det sjunkit till 8,1. Inom hundra år kan

det ha sjunkit med ytterligare 0,4 enheter.

Mer än 95 % av energiobalansen mellan inkom-

mande och utgående strålning från jorden går åt till

att värma haven. Haven blir successivt allt varmare - de

varma ytorna blir mer omfattande, de kalla allt mindre.

Även djupare ner i haven förändras temperaturen, men

i långsammare takt. Givetvis förekommer stora varia-

tioner över jordens enorma havsytor, men trenden är

tydlig: Ett allt varmare hav kommer att få en minskad

förmåga att netto binda koldioxid. Vi riskerar därmed

att få behålla mer av våra utsläpp av koldioxid i luften

med ytterligare förstärkning som följd.

3) IPCC AR4WG1 2007. kapitel 7.3.1.2

4)Canadell et al. 2007. Contributions to accelerating atmospheric CO2 growth from

economic activity, carbon intensity, and effi ciency of natural sinks.

PNAS vol 104 18866-18870..



På sikt riskerar vi en situation där haven netto blir en källa

för koldioxid. Något som inträffat många gånger tidi-

gare vid naturliga klimatförändringar, t ex då klimatet

förändrades efter den senaste istiden för ca 20.000 år

sedan. Då steg halten koldioxid och metan i luften i takt

med att det blev allt varmare. Koldioxidhalten gick från

ca 190 ppm till ca 280. Denna process innebar en för-

stärkning av dåtidens växthuseffekt som bidrog till att

värma upp planeten gradvis under ca 10.000 år, vilket

resulterade i det klimat vi nu har.

Historik

Människans förståelse för hur klimatsystemet fungerar,

och inte fungerar, ökar i takt med nya vetenskapliga

framsteg. Redan 1824 beskrev den franske matemati-

kern Joseph Fourier 5 hur planeten jorden måste ha nå-

got som senare kom att kallas för “växthuseffekten”.

Fourier föreslog att klimatet på jorden styrdes av vär-

mebalansen mellan inkommande solstrålning light heat

och utgående strålning, dark heat.6 Tillsammans med

forskaren Claude Pouillet förstod han att atmosfären

kunde fungera som ett absorberande lager för värme.

Atmosfären hade egenskaper som gjorde att det var var-

mare än vad det skulle vara utan dessa egenskaper.

Den svenske kemisten Svante Arrhenius7 var den

förste som beskrev att människan påverkar klimatet

genom förbränning av stenkol. Arrhenius trodde dock

att de positiva följderna skulle dominera. Vidare trodde

han att det skulle ta något eller några tusen år att för-

dubbla halten koldioxid i luften – något som vi nu är på

väg att göra på skalan hundratals år. Arrhenius blev på

sin tid kraftigt ifrågasatt.

Oceanograferna Revelle och Suess8 beskrev 1957 hur

människan genom förbränning av fossilt kol nu genom-

för ett storskaligt experiment av ett slag som aldrig

skett tidigare. Det var insiktsfullt men ännu var det inte

många som anade vilka konsekvenser ”experimentet”

skulle få.

Keeling utvecklade 1958 en metod att mäta halten

koldioxid i atmosfären och kunde visa att den steg med

omkring 0,6 ppm per år. Den så kallade “Keeling-kur-

van” var född.

Koldioxid i atmosfären

Man kan lätt få intrycket av att alla problem i naturen

kan kopplas till koldioxid (CO2) i allmänhet och männis-

kans utsläpp av koldioxid i synnerhet. Det fi nns många

andra problem som tillsammans är lika stora eller stör-

re, men människans utsläpp av koldioxid innehar en

särställning dels för att den utgör den enskilt största

källan till klimatförändringar, dels för att vårt samhälle

är djupt beroende av system som har som bieffekt att de

genererar koldioxid. Det är inte så enkelt som att bara

sluta.

Del ur Revelles och Suess artikel i Tellus 1957: “Carbon Dioxide

Exchange Between Atmosphere and Ocean and the Question of

an Increase of Atmospheric CO2 during the Past Decades.”

5) Joseph Fourier, 1824.”Remarques Générales Sur Les Températures Du Globe

Terrestre Et Des Espaces Planétaires.” Annales de Chemie et de Physique 27: 136-67.

6) Bert Bolin 2007. A History of the Science and Politics of Climate Change.

7) Svante Arrhenius, 1896 “On the infl uence of carbonic acid in the air upon the

temperature of the ground.”

8) Roger Revelle and Hans E. Suess, 1957 “Carbon Dioxide Exchange Between

Atmosphere and Ocean and the Question of an Increase of Atmospheric CO2 during

the Past Decades.” Tellus 1957.



Förindustriell halt koldioxid i atmosfären var 280

ppm (miljontedelar). När Keeling började mäta halten

koldioxid i atmosfären var halten 315 ppm. Nu är den

uppe i ca 385 ppm. Ingen gång de senaste 650.000 åren9

har halten varit så här hög. Troligen har den inte varit så

här hög någon gång de senaste 20 miljoner åren.10 Trots

all kunskap, alla konventioner, alla miljöorganisationer

mm fortsätter halten koldioxid att stiga i atmosfären.

Halten koldioxid i luften har stigit de senaste 150

åren eftersom vi sedan inledningen av industrialise-

ringen har förbränt fossilt kol och netto tagit bort

biomassa (skog mm). Mellan åren 1850 och 2006 gene-

rerade utsläpp från fossil förbränning och cementpro-

duktion utsläpp av 330 miljarder ton kol (motsvarar ca

1210 miljarder ton koldioxid). Ytterligare 158 miljarder

ton kol (580 miljarder ton koldioxid) kom från utsläpp

relaterade till människans förändringar av land, främst

skogsskövling och förbränning av biomassa.11 Ca hälften

av våra utsläpp stannar i atmosfären, den andra halvan

binds i hav och biomassa.

Halten koldioxid kommer att fortsätta stiga så länge

som dessa processer fortsätter om inte människan

snabbt fi nner metoder att binda lika mycket eller mer

växthusgaser än vi släpper ut. Mycket tyder på att na-

turens egna processer i kolcykeln, dess återkopplingar

med haven och ekosystemen, kan utgöra en framtida

större källa för koldioxid. Dessa processer kan komma

att starta till följd av den situation som vi har idag. Ris-

ken blir större med tiden och med än kraftigare växt-

huseffekt.

Keelingkurvan. 1958 började forskaren Keeling mäta halten koldi-

oxid i atmosfären. De årliga variationerna representerar naturliga

variationer, t ex upptag av koldioxid genom fotosyntes respektive

utsläpp genom förmultning. Att halten koldioxid förändrats från

315 ppm (miljontedelar) till 385 är orsakad av människans utvin-

ning och därefter förbränning av fossil energi samt biobränslen

(avskogning).

9) Petit JR, Jouzel J, Raynaud D, Barkov NI, Barnola JM, Basile I, Bender M, Chappel-

laz J, Dav isk M, Delaygue G, et al. (1999) Nature 399:429 – 436. samt

Siegenthaler U, Stocker TF, Monnin E, Luthi D, Schwander J, St auf fer B, Raynaud D,

Barnola J-M, Fische H, Masson-Delmotte V, et al . (2005) Science 310:1313–1317.

10) Pearson PN, Palmer MR (2000) Nature 406:695– 699.

11) J.G Canadell et al. Contributions to accelerating atmospheric CO2 growth from

economic activity, carbon intensity, and effi ciency of natural sinks. 2007. PNAS vol.

104, no 47. 18866-18870.



Jordens växt- och djurarter samt den livsmiljö

de lever i utgör komplicerade kretslopp. “Ekosys-

temtjänster” är de för människan livsnödvändiga

nyttigheter som dessa producerar. De fl esta är så

självklara att vi tar dem för givna.

Ekosystemtjänsterna kan, utifrån vilken funk-

tion de har, delas in i fyra typer: reglerande, bäran-

de, producerande eller informationsfunktioner*:

Reglerande funktioner: Skydd mot skadlig kosmisk

strålning (t ex UV-strålar). Reglering av atmosfä-

rens kemiska sammansättning (t ex koldioxid-

upptag). Reglering av havens kemiska samman-

sättning. Reglering av lokalt och globalt klimat.

Reglering av avrinning och skydd mot översväm-

ningar. Infångning av vatten och påfyllning av

grundvatten. Skydd mot jorderosion (och regle-

ring av sediment). Bildandet av jord och bibehål-

landet av bördiga jordar. Infångande av solenergi

och produktion av biomassa. Lagring och återvin-

ning av organiskt material. Lagring och återvin-

ning av näringsämnen. Lagring och återvinning

av avfall. Reglering av biologiska kontrollmeka-

nismer (t ex fåglar som äter skadedjur). Bibehål-

landet av habitat för fl ytt och uppfödning. Bibe-

hållandet av biologisk (och genetisk) mångfald.

Bärande funktioner, ger utrymme och underlag

för: Mänsklig bebyggelse och bosättningar. Jord-

bruk (odling av grödor och djurhållning) och

vattenbruk. Energiomvandling. Rekreation och

turism. Naturskydd.

Produktionsfunktioner: Syre. Vatten. Livsmedel. Ge-

netiska resurser. Medicinska resurser. Råvaror

till kläder och hushållstextilier. Råvaror till bygg-

nationer och industrin. Biokemikalier (annat än

bränsle och mediciner). Bränsle och energi. Foder

och gödning.

Informationsfunktioner: Estetiska upplevelser. And-

lig och religiös information. Historisk informa-

tion (arvsvärde). Kultur och artistisk information.

Vetenskaplig och bildande information.

Minskade ekosystemtjänster eller regionala

förluster kan i vissa fall kompenseras genom t ex

tekniska innovationer. Men oftast innebär detta

ökade kostnader eller sämre tjänster. Förlust av

ekosystem och ekosystemtjänster utgör tillsam-

mans med en stigande havsnivå troligen de två

största hoten mot vår civilisation relaterad till

människans förändringar av klimat och ekosystem.

Ekosystemtjänster

* från de Grot, R. S., 1994, Functions of Nature: Evaluation of Nature in Environmental Planning, Management and Decision Making. Wolters-Noordhoff,

Groningen. Samt Albaeco, Stockholm.



Resiliens

Människan har varit enormt framgångsrik i sin strävan

att nyttja och förändra delar av planeten jorden för att

möta behov och efterfrågan från en alltjämt ökande be-

folkningsmängd. Vi har under senare halvan av 1900-

talet lyckats både mångdubbla antalet människor och

den ekonomiska produktiviteten samtidigt som vi ef-

fektiviserat produktionen av livsmedel. Resultatet blev

lägre matpriser och minskad hungersnöd. Men dessa

och andra framgångar har en baksida i att kemikalier,

läkemedel och avfallsprodukter cirkulerar i naturen. Vi

ändrar vattenfl öden och ekosystem. Material som tidiga-

re var bundna i jordskorpan sprids i atmosfär, hav och

ekosystem. Vi tar i anspråk en allt större del av naturens

ekosystemtjänster. Vår strävan att optimera resultatet,

att med en liten insats få stor utdelning och i många

fall inte se vår påverkan på systemet som helhet, gör att

vi ofta förändrar naturliga system bortom vår förståelse

och ursprungliga avsikt.

Vi måste förstå vår egen roll i det system som vi ovill-

korligen befi nner oss i. Ett vanligt synsätt är annars

command-and-control där vi sätter oss människor utanför

systemet och ger oss rollen av att styra och kontrollera

systemet. Det är inte så världen fungerar och det leder

förr eller senare till systemets kollaps. Vi påverkar vår

omvärld, men kan inte ha total kontroll (analogt med

Arkimedes uttalande:12 “ge mig en fast punkt och jag

skall rubba världen”).

Resiliens är ett systems kapacitet att absorbera stör-

ningar och fortfarande behålla sin grundläggande funk-

tion och struktur. Att både stå emot stress och att ha

förmåga att återuppbygga viktiga funktioner samt ut-

vecklas.

Vi människor är beroende av naturen och de tjäns-

ter som naturen förser oss med, t ex ren luft, rening av

vatten, reglering av temperatur, fotosyntes, cirkulation

av vatten, produktion av livsmedel, biologisk mångfald

mm. Men vår livsstil gör samtidigt att de naturliga sys-

temen påverkas och i många fall oåterkalleligen föränd-

ras. Hur kan vi skapa förutsättningar för systemen att

bli resilienta?

12) Arkimedes 287-212 f.Kr

Fotosyntesen, en viktig del av klimatsystemet.



Brian Walker och David Salt understryker i sin bok Resi-

lience thinking 13 vikten av att se världen i ett systemper-

spektiv. Vi är alla sammanlänkade med naturen i soci-

alt-ekologiska system. Dessa system är komplexa och

adaptiva (lärande). Människan är en del av systemet, vi

står inte utanför det.

Vi behöver också en förståelse för två grundläggande

teman inom resiliens: För det första att socio-ekologiska

system kan existera i mer än ett stabilt tillstånd. Om

ett system förändras tillräckligt mycket kommer det till

slut att passera gränsvärden som gör att systemet upp-

träder på ett nytt sätt. Nya återkopplingar mellan syste-

mets delsystem förändrar systemets funktion och struk-

tur. Det har genomgått ett regimskifte. För det andra att

systemen är lärande och förändras över tiden. Vår värld

är dynamisk, inte statisk. Vanligen brukar man tala om

fyra faser: snabb tillväxt, bevarande, frikopplande och

omorganisation. Systemen genomgår vanligen cykler

med dessa faser som systemet befi nner sig i.

Forskning inom resiliens utvecklas allt mer och det

blir allt tydligare att klimatförändringar snarare bör

behandlas som globala förändringar. Det handlar inte

bara om medeltemperaturer och stigande havsnivåer.

Ekosystemen och våra samhällen är integrerade. Vi på-

verkar vår omvärld och den påverkar oss. Förändringar

kan gå sakta eller gå fort. Kritiska gränsvärden kan ge-

nom kaskadeffekter påverka andra system som föränd-

ras vilket i sin tur påverkar ytterligare system.

Vi måste, för att förstå vår värld, se oss själva som

en del av ett större system som ständigt förändras. Det

är komplext sammanlänkat, olinjärt, irreversibelt (går

inte att backa) och dess återkopplade undersystem kan,

och kommer att, genomgå fasskiften i takt med att oli-

ka kritiska gränsvärden passeras.

Det här är inget unikt som skett i samband med att

människan blivit en global aktör. Jorden har alltid varit

ett komplext, återkopplat system som ständigt utvecklats

och förändrats. Men det är viktigt att vi idag förstår vår

egen roll i systemet, dels för att vi blivit en av de största

krafter som förändrar systemet, dels för att vår kapaci-

tet att tillgodose våra egna behov är beroende av hur

systemet förändras.

Mål för vårt samspel med klimatsystemet

Förutom risken med återkopplingar och okontroller-

bara klimatförändringar relaterade till utsläpp av växt-

husgaser fi nns som tidigare nämnts kopplingar mellan

kolets kretslopp och ekosystemen. Ett exempel på det är

havens surhetsgrad. Ambitionen bör vara att inte över-

skrida kritiska gränsvärden för de parametrar som ris-

kerar att hota människa och ekosystem. Detta har också

formulerats av FN som skriver:14

“ The ultimate objective of this Convention and any rela-

ted legal instruments that the Conference of the Parties

may adopt is to achieve, in accordance with the relevant

provisions of the Convention, stabilization of greenhou-

se gas concentrations in the atmosphere at a level that

would prevent dangerous anthropogenic interference

with the climate system. Such a level should be achived

within a time frame suffi cient to allow ecosystems to

adapt naturally to climate change, to ensure that food

production is not threatened and to enable economic

development to proceed in a sustainable manner.”

Problemen är ibland att lista ut vad gränsvärdena är,

hur de är beroende av varandra och hur man skall uppnå

målsättningarna. Man har ur politisk synvinkel arbetat

med att få koldioxidhalten att stabiliseras på 450 ppm

eller högre. Nu kommer allt fl er forskare med uttalan-

den som kan översättas med att vi redan har för mycket

koldioxid i luften (med 385 ppm) och att vi bör sänka

halten koldioxid i luften till under 350 ppm15. För andra

delsystem fi nns gränser på liknande sätt, t ex rörande

andra växthusgaser, havens pH-värde, kväve, fosfor, bio-

logisk mångfald, uttunning av ozonskiktet mm.

13) Brian Walker and David Salt 2006. Resilience thinking.

14) United Nations Framework Convention on Climate Change. 1992. Article 2 Objective

15 Hansen J et al. 2008 Target Atmospheric CO: Where Should Humanity Aim?

Columbia University.



Geopolitik

Både interna konfl ikter och mellanstatliga konfl ikter

kan komma att uppstå som konsekvens av klimatför-

ändringar och brist på naturresurser. Men det kan även

skapa samarbeten mellan stater och grupper som tidi-

gare var i konfl ikt med varandra. Även åtgärder för att

minska människans påverkan på klimatet kan skapa

konfl ikter. Övergång till förnybara energikällor och

minskad användning av fossila resurser kan påverka

länders ekonomi i både positiv och negativ riktning.

Helt säkert är att klimatförändringar påverkar interna-

tionell politik och länders säkerhetspolitik.

FOI, Totalförsvarets Forskningsinstitut, skriver: 15

“Mycket allvarliga klimatförändringar kommer,

framför alla på lång sikt, att kunna medföra

stora förändringar i den internationella politi-

ken i en mer instabil riktning. Detta beror dels

på territoriella förändringar, dels på grund av att

världsekonomin kan drabbas mycket hårt.”

FOI konstaterar vidare att klimatförändringar är en fråga

för gemensam och odelbar säkerhet.

“Delbar säkerhet baseras på en syn på säkerhet

som ett nollsummespel, en vinst för mig är en

förlust för min granne. Så har traditionella säker-

hetskalkyler sett ut. En uppfattning av säkerhet

som odelbar innebär att “en stats säkerhet inte

kan skiljas från andra staters.”

Förändringar av klimat kommer att innebära stora på-

frestningar på såväl staters inre stabilitet som på rela-

tioner mellan stater. Det är därför av största vikt att

snabbt etablera en förståelse både för klimatfrågorna

i sig och för att riskerna förknippade med dem hand-

lar om odelbar säkerhet. Konsekvenserna av att föränd-

ringar av klimat och ekosystem är en fråga om odelbar

säkerhet bör ges stort utrymme vid kommande klimat-

förhandlingar.

Vid en presskonferens rörande klimatförändringar sade

USA’s tillträdande president Barack Obama att: 16

“The time for delay is over. The time for denial is over...

This is a matter of urgency and national security.”

Det symboliserar ett skifte i synen på vad klimatföränd-

ringar innebär för amerikansk nationell och internatio-

nell politik.

EU har fram till 2008 haft en ledande roll i internatio-

nell klimatpolitik. Framgångarna kan både hyllas och

kritiseras. Observatörer vid klimatmötet i Poznan,

Polen (1-12 december, 2008), rapporterade att delega-

terna då i mångt och mycket gick i väntan på hur USA

skall agera efter att Obama tillträtt som president.

Redan ett par veckor efter Obamas installation den

20 januari 2009 syns amerikanskt ledarskap i klimatfrå-

gor. Man har tillsatt vetenskapliga råd i klimat och en-

ergirelaterade frågor. Nationellt gör man tydliga kopp-

lingar till produktion av livsmedel, nationens säkerhet

och energi. Internationellt för man samtal med många

nationer, bland annat Kina samt förbereder sig för för-

handlingarna i Köpenhamn i slutet av 2009. USA plane-

rar att genomföra stora satsningar på förnybar energi

och ”gröna jobb”. Det fi nns många tecken som tyder på

att USA kommer att ta en ledande roll i klimatpolitiska

frågor.

16) P. Haldén, 2007. The Geopolitics of Climate Change: Challenges to the

International system. FOI-R–2377–SE.

17) Barack Obama 10 december, 2008



Insikter

Nedan följer insikter som växt fram under de senaste

åren. Människan tar successivt till sig av insikterna,

men vi är ännu bara i början av förståelsen och bearbet-

ningen av konsekvenserna.

En stor del av vår välfärd skapas genom användandet

av fossil energi.

“ There is a huge gap between what is understood about

global warming-by the scientifi c community-and what

is known about global warming-by those who need to

know: the public and the policymakers.“

James Hansen. Tipping Point. Perspective of a climatologist.

Dagens välfärdssystem är till stor del både uppbyggt av

fossil energi och fortfarande beroende av fossil energi.

Det stora problemet är att vi inte har skapat alternativa

energikällor i samma utsträckning som vi byggt upp

välfärden. Det här gör att vi har svårt att tänka oss vad

som skulle hända om vi snabbt bröt relationen med

olja, kol och naturgas. Vi är villiga att utveckla förnybar

energi så länge som det kan ske utan alltför stora nega-

tiva konsekvenser för vårt nuvarande sätt att leva.

Stora delar av västvärldens ekonomiska system är

intimt sammanlänkade med fossil industri. Att snabbt

sluta använda fossila källor skulle rimligen påverka

världsekonomin. Man kan ha långa diskussioner om po-

sitiva respektive negativa konsekvenser, men det räcker

med att konstatera att det troligen skulle uppstå en stor

osäkerhet på marknaden. Osäkerheten i sig kommer att

skapa oro vilket är negativt. För vissa aktörer inom fos-

sil industri skulle det vara helt förödande. Det kan till

och med leda till geopolitiska konfl ikter.

Samtidigt vet vi att de fossila resurserna är begrän-

sade. Peak Oil kommer att få konsekvenser för alla som

är beroende av olja.

“ The term Peak Oil refers to the maximum rate of the

production of oil in any area under consideration, re-

cognising that it is a fi nite natural resource, subject to

depletion.“ (Colin Campbell) 17

Diskussionerna kring Peak Oil var stora i samband med

att oljepriset steg kraftigt under våren och sommaren

2008. Under hösten 2008 föll oljepriset tillbaka. Media

ägnade givetvis stort utrymme åt den fi nansiella krisen

samt det amerikanska valet. Men problemen kring Peak

Oil försvann inte bara för att priset på olja föll under

hösten! Diskussionerna kring oljans tillgänglighet

tycks inte intressera medborgarna så mycket om det

inte handlar om priset på olja. Peak Oil är mycket mer

än priset på olja, det är tillgängligheten till olja – som

bland annat tar sig uttryck i prissättningen.

Den ekonomiska inbromsningen har medverkat till

att priset på råolja sjunkit, vilket oroar oljeproduce-

rande stater och företag. OPEC skrev i ett pressmedde-

lande18 inför sitt möte i Wien 24 oktober, 2008:

18) ASPO Association for the study of Peak Oil & Gas



“ The Conference observed that the fi nancial crisis is

already having a noticeable impact on the world eco-

nomy, dampening the demand for energy, in general,

and oil in particular.

Similarly worryingly, the Conference noted that oil

prices have witnessed a dramatic collapse – unprece-

dented in speed and magnitude – these falling to levels

which may put at jeopardy many existing oil projects

and lead to the cancellation or delay of others, possibly

resulting in a medium-term supply shortage.“

Oljeproducenter är beroende av att konsumenter köper

deras produkter och gör det till ett pris som åtminstone

täcker deras kostnader för produktionen. Om omvärl-

den slutar köpa fossila produkter eller tjänster hotar

detta givetvis dem som har som verksamhet att utvinna

olja, kol eller naturgas. Detta skulle få stora konsekven-

ser för övriga samhället.

Priset på olja kan inte användas som en måttstock på

hur stor eller liten klimatpåverkan vi har eller hur stora

oljereserver som fi nns kvar. Ett lågt pris gör dels att det

blir mindre lönsamt att utvinna olja, dels att fl er, eller

andra marknader, har råd att konsumera oljan. Det gör

att de får välfärd, men med stor sannolikhet skapar de

också behov av olja i framtiden. Ett högt pris gör det

lönsamt att utvinna mer svårtillgänglig olja samtidigt

som färre har råd att nyttja den. Vidare gör valutava-

riationer att oljepriset kan öka på en marknad och

minska på en annan. Det förekommer även inhemsk

konsumtion av olja, kol och naturgas som inte prissätts

på världsmarknaden.

Det som räknas är givet-

vis hur mycket fossilt kol

som utvinns ur marken.

Den mängden kommer

förr eller senare att för-

brännas med konsekven-

ser för klimat och ekosys-

tem. Frågan man nu bör ställa sig är “Hur mycket fossil

energi kan vi utvinna utan att förorsaka obehagliga kli-

matförändringar?” Ingen kan precisera något entydigt

svar. Vi kanske t.o.m. redan har passerat gränsen.

Vi har redan för mycket växthusgaser i luften. Vi kan

dessutom inte utesluta att naturen i framtiden kan

komma att netto vara en källa för koldioxid och metan

när det nu blir varmare. Observationer från de senaste

800.000 åren visar att temperaturhöjningar har följts av

stigande halter koldioxid och metan i atmosfären. Dessa

har i sin tur ytterligare spätt på temperaturhöjningarna.

På motsvarande sätt har sjunkande temperaturer med-

fört sjunkande halter växthusgaser. Klimatsystemet har

som vi tidigare beskrivit positiva, dvs självgenererande,

återkopplingar.

Människan kommer att fortsätta att utvinna fossil

energi så länge som det är lönsamt, tillåtet och fi nns in-

frastruktur för detta. Om vi inte vill förbjuda brytning

av fossilt kol måste vi utveckla metoder och tekniker

som binder och permanent förvarar mer växthusgaser

än den fossila industrin genererar.



CCS, Carbon Capture and Sequestration

Carbon Capture and Sequestration, CCS, (eller Carbon Cap-

ture and Storage som det ibland kallas), har lanserats

som lösningen genom att vara kolkraft utan utsläpp

av koldioxid. Tanken är att utvinna energi ur kol, av-

skilja koldioxiden i kraftverket för att sedan lagra den

i berggrund eller haven. Tekniken kan bara användas i

industriell skala (den är för skrymmande för att använ-

das i t ex bilar). Många kritiserar kolindustrin för att

använda CCS-forskning som ursäkt för att fortsätta med

gammal fossil kolkraft: Forskning kring CCS upplevs

som ansvarstagande och utan det ansvaret kommer inte

kolindustrin att överleva i sin nuvarande form. Energi-

branschen räknar med att tekniken skall fi nnas i kom-

mersiell drift ca år 2020.

CCS minskar utsläppen av koldioxid, men det mins-

kar inte halten koldioxid i luften. Detta har hittills inte

framkommit med den tydlighet som krävs i energibola-

gens retorik kring frågan.

Om man använde biobränslen vid förbränningen så

skulle CCS kunna netto ta bort växthusgaser ur atmos-

fären. (Strikt räknat så är det fortfarande växternas foto-

syntes som tar bort koldioxiden, CCS-tekniken begrän-

sar hur mycket som slipper ut i atmosfären igen.) På sikt

kommer det rimligen ställas krav på att även kraftverk

eldade med biobränsle skall utrustas med CCS.

Koldioxid som restprodukt

Vid processen som framställer biobränslen bildas ibland

koldioxid som restprodukt. Det är idag vanligt att denna

koldioxid släpps ut i luften med

hänvisning till att den ändå

hade nått atmosfären. (Denna

koldioxid skall inte att förväxlas

med koldioxiden som bildas vid

förbränningen av biobränslet.)

Koldioxiden kan även säljas till t ex växthus. Genom att

höja halten koldioxid i växthuset kan man få växter-

na att växa snabbare. Men det medför även att koldi-

oxid sipprar ut i atmosfären respektive att växterna

inne i växthuset inte använder atmosfärens be

fi ntliga koldioxid i samma utsträckning för sin tillväxt.

Vidare konsumeras växterna utanför växthuset och

till syvende och sist hamnar koldioxiden i atmosfären.

Utsläpp av koldioxid, oavsett om de kommer från fos-

sila bränslen, biobränslen eller annan process, bör inte

ske till atmosfären. Ofta argumenteras för att biobräns-

len är “koldioxidneutrala”. Men det gäller bara efter det

att samma mängd biomassa verkligen växt upp igen.

Vidare har vi sedan lång tid tillbaka för höga koncentra-

tioner koldioxid i atmosfären -vilket gör att “neutral”

befäster en situation som inte är hållbar.

Vore det enkelt och billigt att ta bort växthusgaser

direkt ur luften så skulle vi inte fortfarande sitta med

stigande koncentrationer växthusgaser i atmosfären. I

de fall då vi förfogar över koncentrerad koldioxid eller

andra växthusgaser så bör vi inte använda eller sprida

det på ett sätt som gör att det hamnar i atmosfären. För

när det väl fi nns i atmosfären är det mycket svårt att

återigen få det i koncentrerad form eller få det bundet

i geoformationer.

Fungerande CCS är troligen bra, men det är ingen ur-

säkt för att fortsätta förbränna fossilt kol, vare sig med

eller utan CCS. Däremot kan CCS tillämpat på olika for-

mer av biobränsle göra nytta för att minska människans

påverkan på klimatet.

Människan är en del av klimatsystemet

Klimatet förändras ständigt och människan är en del

av klimatsystemet. Konsekvenserna av denna insikt kan

jämföras med konsekvenserna av insikten om att jor-

den är rund (Pythagoras 500 f.Kr.) eller att jorden rote-

rar kring solen (Copernicus, Galileo, Kepler 1500-talet).

Det ändrar vår världsuppfattning, vår syn på oss själva

och vår förmåga att refl ektera över vår omvärld.

Människans agerande gör att vi idag är idag den

största orsaken till att klimatet förändras. Nobelprista-

garen Paul Crutzen sade år 2000 (och skrev en artikel i

Nature 2002):19

19) http://www.opec.org/opecna/Press%20Releases/2008/pr152008.htm

Koldioxid



“We live today in what may appropriately be called the

“Anthropocene” – a new geologic epoch in which hu-

mankind has emerged as a globally signifi cant – and

potentially intelligent – force capable of reshaping the

face of the planet.”.

Crutzen var inte den första att göra den refl ektionen.

Andrew Revkin använde begreppet Anthrocene 1992 i

sin bok Global Warming: Understanding the Forecast, men

det begreppet fi ck inte riktigt fotfäste på samma sätt

som Crutzens.

Hur som helst vilar det ett enormt stort ansvar på

våra axlar. Antingen ser vi till att göra rätt saker som får

önskat resultat i naturen. Eller så ser vi till att vår på-

verkan är så liten att vad vi gör bara har ringa sannolik-

het att påverka klimat och ekosystem från den relativt

stabila balans som naturen upprätthållit i ca tiotusen

år. Den balansen skulle troligen, utan människans in-

verkan, fortsätta att vara relativt stabil i många tusen

år. Forskare har föreslagit allt från tiotusen till femtio-

tusen år. Vi kommer förstås aldrig att få veta. Men vi vet

att redan idag har människan förändrat klimatet och

gjort det mer instabilt. Trögheter i klimatsystemet gör

att latenta förändringar som vi också redan skapat kom-

mer att visa sig kommande århundrade.

Som sagts tidigare förändras klimatet ständigt, det

är aldrig still. Samma naturliga krafter som påverkat

klimatet genom årmiljonerna verkar fortfarande idag.

Den huvudsakliga orsaken till att klimat och ekosystem

förändras i vår tid är människan och i synnerhet en del

konsekvenser av den industriella eran.

Det fossila kol som utvinns hamnar som kolföreningar

i atmosfären, haven och biomassan

Vi har troligen redan nått upp till och överskridit de

kvantiteter utsläpp av växthusgaser som gör att vi

kommer att orsaka allvarlig påverkan på klimat och

ekosystem. Trots detta har mänskligheten ingen plan

för hur vi globalt skall vända fl ödet av växthusgaser

från atmosfären till att bindas i marken. Vad vi har

är institutioner och målsättningar för att minska ut-

släppen inom nationer och sektorer.

Kunskapen om att klimatet förändras har nått såväl

mannen på gatan som den högsta politiska ledningen.

Många har förstått allvaret i situationen och med beslut-

samhet har vissa nationer gått samman för att tillsam-

mans minska sina utsläpp av växthusgaser. Vi försöker

skapa förutsättningar för såväl internationella avtal som

möjligheter att kompensera individuella utsläpp genom

handel med utsläppsrätter, trädplantering mm. Princi-

pen är att skapa både frivilliga och tvingande åtaganden

om utsläppsminskningar, det är ju trots allt utsläppen

av växthusgaser som gör skillnaden. Åtgärderna rör så-

väl nationer som individer. Värt att notera är det stora

fokus från både myndigheter och media som individuella

(personliga) utsläppsminskningar fått. Vi skall både som

individer och nationer känna stort ansvar för vårt bidrag

till klimatförändringarna.

Genom att skapa lagar, incitament och marknadsplat-

ser och inrätta institutioner räknar vi med att på sikt

kunna minska människans utsläpp. Genom att sätta pris

på utsläppen kommer marknadskrafterna att se till att

de dyraste utsläppen minskar först, dvs. att vi utan allt för

mycket regleringar från auktoriteter har ett system som

är både självreglerande och effektivt.

Men kommer det att räcka? Under fi nanskrisen 2008

ropade några EU-länder att de nu hade så ansträngd eko-

nomi att det inte var realistiskt att förvänta sig att de

skulle uppnå det gemensamma EU-målet om att minska

utsläppen med 20 % till 2020. Vad händer om det blir yt-

terligare allvarliga ekonomiska nedgångar eller om det

dyker upp nya kriser, t ex i form av naturkatastrofer,

livsmedelsbrist, sjukdomsspridning, migration av män-

niskor, geopolitisk instabilitet, kollapser av marknadsseg-

ment osv?

Om människan lyckas

med sina utsläppsmål

för t ex växthusgasen

koldioxid så kommer det

att leda till att mindre

fossila resurser (olja, kol

och naturgas)



utvinns för vart år som går. Eller omvänt: Den mängden

olja, kol och naturgas som människan utvinner, den

kommer även att användas vilket till syvende och sist

medför netto utsläpp av koldioxid. (Människans lager

av fossilt kol ovan mark är relativt litet.) Varför lägger

man då inte ett tak på själva utvinningen av olja, kol

och naturgas? Det skulle ju begränsa användningen på

ett konkret sätt. Svaret är bland annat att det direkt ut-

manar såväl privata som nationella, politiska och eko-

nomiska intressen.

Bert Bolin skrev 1974 att “det fi nns betydligt mer fos-

sila bränslen på jorden än vad som kommer att kunna

användas p.g.a. klimatpåverkan”.20 Frågan är hur långt

människan kommer att driva klimatförändringarna

innan vi begränsar bruket av fossil energi till följd av

denna insikt.

Den politiska ambitionen idag i vissa industriländer

är att minska utsläppen med 20-30% till 2020, med 50-

80% till 2050 och att vi i princip skall ha nollutsläpp

inom hundra år. Det här kommer att kräva stora po-

litiska insatser och är långt ifrån det business as usual

som fortfarande råder. Man förväntar sig att detta skall

uppnås genom både frivilliga och tvingande nationella

åtaganden. Förhoppningen är att det skall medföra att

halten koldioxid planar ut på 450 ppm vilket i sin tur

skall stabilisera uppvärmningen till 2 grader.

Det verktyg som vi har för att minska halten av växt-

husgaser i atmosfären är återplantering av skog. Det är

bra, men inte tillräckligt. Mängden stående biomassa

är ungefär lika mycket som mängden kol som fi nns i

atmosfären. Att öka mängden stående biomassa med

storleksordningen 50% är inte realistiskt i en värld

som samtidigt strävar efter att använda mer jordbruks-

mark.

Andra verktyg som fi nns för att minska uppvärm-

ningen av klimatet handlar om att minska utsläppen

i andra länder, t ex Clean Development Mechanism (CDM),

mekanismen för ren utveckling och Joint Implementation

(JI), gemensamt genomförande.

Energimyndigheten skriver på sin hemsida:21

“De projektbaserade mekanismerna innebär

investering i projekt som minskar utsläpp av

växthusgaser i någon form. Som exempel kan

detta ske antingen direkt genom energieffektivi-

sering eller genom utbyte av el baserad på fossilt

bränsle till el baserad på biobränsle. De projekt-

baserade mekanismerna bidrar utöver minskade

utsläpp också till viktig tekniköverföring och ka-

pacitetsuppbyggnad i mottagarländerna.”.

Det är bra och begränsar hur mycket mer växthusgaser

som tillförs. Men det tar inte netto bort dem som redan

fi nns i atmosfären.

De mest ambitiösa utsläppsminskningar kan inte

göra något åt de växthusgaser som redan fi nns i atmos-

fären. För att uppnå våra mål om att undvika allvarlig

20 Crutzen, P. J.: 2002, Geology of Mankind, Nature 415, 23

21) Energimyndigheten 2008-10-27. “Projektbaserade mekanismer CDM och JI”

Utsläpp av koldioxid. Vi ligger på eller över det kraftigaste ut-

släppscenariot. EU:s mål är stabilisering vi 450 ppm (grön streckad

linje), vilket man föräntar sig skall leda till max två graders upp-

värmning.

Från Michael R. Raupach Global and regional drivers of accelera-

ting CO2 emissions. PNAS June 12, 2007 vol. 104 no. 24. 10288

–10293.



klimatpåverkan borde vi netto ta bort växthusgaser ur at-

mosfären. Samtidigt vet vi att det kol från den olja, sten-

kol och naturgas som människan utvinner ur marken

samt de skogar som huggs ner utan att återplanteras,

det kommer att höja halten koldioxid i atmosfären och

det kommer att göra haven ytterligare surare.

Tipping points.

Klimatsystemet kan bli en större källa till

klimatförändringar än människan

Klimatsystemet upprätthålls och förändras genom åter-

kopplingar. Människan har påverkat klimatsystemet

och ekosystemen sedan åtminstone 8000 år tillbaka i

tiden genom utsläpp av växthusgaser, jord- och skogs-

bruk.22 Dåtidens påverkan var liten, men inte försum-

bar, och den kan spåras i geologiska avsättningar som t

ex växthusgaser i glaciärer och jorderosion.

Vår påverkan har ökat i takt med att vi blivit allt fl er

och förändrat metoderna för att t ex utvinna energi och

bedriva jordbruk. Sedan 1950-talet har människans på-

verkan på klimat och ekosystem accelererat markant.

Utsläpp av koldioxid står för merparten (men är långt

ifrån den enda) av människans påverkan på klimatsys-

temet. Knappt 80% av människans utsläpp av koldioxid

kommer från förbränning av fossilt kol, ca 20% kommer

från skövling av skogar. Cementproduktion står för någ-

ra procent av utsläppen.

De naturliga fl ödena av t ex växthusgaser är större

än människans utsläpp, men de balanseras av att natu-

ren även tar upp ungefär lika mycket växthusgaser som

naturen släpper ut. Man kan förenklat säga att naturen

både andas in och andas ut. Människan andas bara ut.

Men i och med att klimatsystemet förändras så ökar

sannolikheterna för positiva återkopplingar, t ex kraf-

tiga utsläpp av metangas från smältande tundra.

Tipping point brukar beskrivas som det kritiska gräns-

värde där en liten störning/variation medför en stor för-

ändring av ett system. Det kan leda till abrupta, snabba,

klimatförändringar. Abrupta klimatförändringar in-

träffar när klimatsystemet passerar ett gränsvärde som

startar en övergång till ett nytt tillstånd. Det nya till-

ståndet innefattar processer som förändras kraftigare

av delsystemet självt än dess ursprungliga orsak till för-

ändring.

Man har även identifi erat tipping elements,23 storska-

liga delsystem av jorden som kan passera tipping points.

Exempel på tipping elements är t ex. Arktiska sommari-

sen, Grönlandsisen, Golfströmmen, Amasonas regnsko-

gar, Afrikanska monsunen, permafrost, ozonskiktet,

syrebrist i haven mm. Tipping elements behöver inte vara

abrupta. Det kan röra sig om relativt långsamma för-

ändringar, men som inte kan förhindras när de väl har

startat. Ett exempel på det är avsmältningen av Grön-

landsisen.

Att passera en eller fl era tipping points med konse-

kvenser för dessa delsystem innebär katastrofer av en

storleksordning som mänskligheten aldrig tidigare har

upplevt. Länge har man förstått att tipping points kan

inträffa, men det har förefallit osannolikt att vi skulle

ha förmåga att försätta oss i de situationerna. Senare

års forskning visar dock att sannolikheten för att en el-

ler fl era tipping points skall inträffa ökar i takt med att

klimatsystemet förändras. Sannolikheten att vi får upp-

leva en tipping point är inte försumbar.

Snabbare förändringar än förväntat

Utbredningen av isen som ligger över Ishavet och Nord-

polen varierar i takt med årstiderna. Vintertid så växer-

den till, både till yta och tjocklek. Om sommaren smäl-

ter delar av isen och dess yta minskar. På sensommaren/

början av hösten i mitten av september så är isens yta

som minst.

Sedan 1979 har man mätt isens utbredning med

hjälp av satelliter. Satellitmätningar gör att man fått

detaljerad överblick. Visserligen råder det variationer

från ett år till ett annat, men de senaste årtiondet har

man kunnat konstatera en trend i form av en minskad

yta is. I IPCC:s 4:e rapport som presenterades i januari

22) www.eoearth.org/article/Anthropocene

23) Timothy M. Lenton et. al. Tipping elements in the Earth’s climate system. PNAS,

February 12, 2008. vol 105, no.6, 1786-1793.



2007 beskrevs scenarios där Ishavet kunde vara isfritt

sommartid år 2100. Men forskarvärlden blev överraskad

över den snabba avsmältningen som verkligheten upp-

visade: Hösten 2007 var det så lite is över Ishavet som

man förväntat sig att det skulle vara år 2040! Isläget år

2008 uppvisade samma situation. Forskarna konstate-

rar att isarna är mer känsliga än man tidigare föreställt

sig och att Nordpolen kan komma att vara isfri långt

tidigare än man tidigare beräknat.

Sommaren 2003 var ovanligt varm i Europa. Dygns-

medeltemperaturen var omkring fem grader över det

normala under juni, juli och augusti jämfört med ob-

servationer mellan 1856 och 2002.24 Omkring 30.000

människor omkom i förtid, de fl esta i Frankrike. Det

var vattenbrist, missväxt och skogsbränder på många

platser. Man fi ck stänga ner kraftverk då inkommande

kylvatten inte var tillräckligt kallt.

Klimatmodeller visar att sommaren 2003 kan be-

traktas som en försmak på förväntat Europeiskt klimat

om ca 70 år. Det vi hittills har betraktat som en varm

sommar kommer i framtiden att vara en sval sommar.

De varma somrarna kommer att vara ännu varmare än

skillnaden mellan normala somrar nu och i framtiden.

Det riktigt skrämmande är att rekordnoteringen

inträffade redan 2003, den borde inte skett förrän om

några tiotals år. Frågan forskarna nu ställer sig är om

man underskattat det europeiska klimatets känslighet.

Det framtida klimatet kanske inträffar långt tidigare än

man beräknat. Man kan inte utesluta att kommande kli-

matsituationer blir mer extrema än vad forskarvärlden

hittills presenterat.

Fripassagerarproblemet

Tragedin med det allmänt ägda (The Tragedy of the Com-

mons, Garrett Hardin25) beskriver en teori om varför vi

människor ofta får svårlösta problem när vi skall dela

på ändliga resurser. Vi har nu liknande problem som

rör orsakerna till människans påverkan på klimatet.

Problemet har även kallats “fripassagerarproblemet”.

Grönlandsis.

Foto: Caroline S

tiernstedt Sahlborn

24) Schär et al. 2004, Nature 427, 332-336

25) Garrett Hardin. “The Tragedy of the Commons”. Science, Vol 162. Dec 13, 1968



Tragedin med det allmänt ägda är en social fälla, ofta

med ekonomiska förtecken. Det handlar om den kon-

fl ikt som kan uppstå mellan individuella intressen (sär-

intressen) och allmänhetens bästa kring begränsade

resurser. Fri tillgång till en begränsad resurs medför

överexploatering och slutligen en kollaps eller förfall

av systemet. Kollapsen eller förfal-

let drabbar både resursen och an-

vändarna som gjort sig beroende

av resursen. Avkastningen av resur-

sen tillfaller de individuella intres-

sena, men kostnaden bärs av all-

mänheten. Allmänheten kan vara

sammansatt av en grupp som är

större än de som nyttjar resursens

avkastning. De individuella intressena maximerar sin

vinst/nytta genom att använda så stor del som de fi nner

lämpligt av resursen, men samtidigt ser till att bära en

så liten del av kostnaden som möjligt.

Hardin använde metaforen med en beteshage som

bara kunde härbärgera ett visst antal nötkreatur. Varje

rationell boskapsskötare försöker maximera sin avkast-

ning. Han frågar sig vad nyttan i relation till kostnaden

är för att lägga till ett kreatur. Nyttan är avkastningen

från ytterligare ett djur. Kostnaden däremot delas av

alla användare av hagen.

Hardin menar att människans oförmåga att se till all-

mänhetens bästa framför individuella särintressen gör

att vi medvetet eller omedvetet överexploaterar gemen-

samma resurser.

I diskussionerna kring förändringar av miljö, ekosys-

tem och klimat fi nns tecken på fripassagerarproblem.

Medvetet eller ej gör vi saker som medför egennytta i

form av välfärd, ekonomisk tillväxt mm. Vår individu-

ella avsikt är inte att orsaka skada, men vårt agerande

genererar direkta eller indirekta utsläpp av växthus-

gaser, kemikalier, läkemedel och/eller tungmetaller,

regnskogsskövling mm. Detta underminerar mänsklig-

hetens bästa i form av stabilt klimat, ren luft, resilienta

ekosystem mm.

Men nu måste inte framtidsutsikterna vara så dystra

som Hardin antyder. Vad Hardin förbisåg var att män-

niskor inte alltid är rationella på det enkla sättet som

han beskrev. Bara för att de egoistiska särintressena ex-

isterar betyder inte det att människan är dömd att följa

dem. Människan kan spontant agera efter vad som är

Sommaren 2003 var ovanligt varm i Europa, men också osannolik

ur ett statistiskt perspektiv, den borde, enligt gängse klimatmodel-

ler, inte inträffat förrän om några tiotals år.

Isutbredning i september månad över Nordpolen från 1979 till

2008. Den istäkta ytan har minskat sedan mätningarna började.

Minskningen är nu 12% per decennium.

(National Snow and Ice Data Center, NSIDC.)



bäst ur allmänhetens nytta (även om det inkräktar på

individens särintressen). Människan kan också skapa

sociala och ekonomiska strukturer och ramverk som

gör att nyttjandegraden inte blir överexploatering. Det

torde dock stå klart att i dagens samhälle när nyttjan-

det av så kallade global goods (globala nyttigheter) sker

på den globala skalan med globala konsekvenser krävs

multilaterala överenskommelser för att begränsa de ne-

gativa konsekvenserna. Dessa överenskommelser måste

involvera tillräckligt många aktörer för att ha verkan

och för att undvika problem som trots allt inträffar.

Trots decennier av forskning, förhandlingar och

överenskommelser fortsätter bland annat växthuseffek-

ten att förstärkas och resiliensen hos ekosystemen att

minska. Många förändringar till och med accelererar.

Dagens system och internationella överenskommelser

är uppenbarligen inte tillräckliga för att undvika det

som betraktas eller kommer att betraktas som oaccep-

tabla förändringar i vår omgivning.

Known unknowns och unknown unknowns

Forskarvärlden vet att det fi nns saker i naturen som vi

inte kan beskriva (known unknowns). Exempel på detta är

t ex: Hur stor andel av våra utsläpp av koldioxid binds

i haven respektive i biomassa? Hur kommer variationer

av solfl äckar att påverka klimatet i kombination med

vad vi människor gör? Hur snabbt kan glaciärerna smäl-

ta och vilka kritiska gränsvärden krävs för att det skall

ske? Hur mycket metangas kan strömma ut till atmosfä-

ren som konsekvens av minskad permafrost och föränd-

rade havsströmmar? Hur bra eller dåliga är de klimat-

modeller som ligger till grund för datorberäkningar

av framtida klimatscenarion? Hur känsligt är klimat-

systemet för växthusgaser, hur mycket växthusgaser

kommer människan att släppa ut i framtiden och hur

mycket kommer naturliga klimatvariationer att spel in?

(De tre senare frågorna är utgör väsentliga osäkerheter i

just klimatmodellerna).

Men historien säger oss också att det fi nns skeenden

i naturen som vi varken ännu upptäckt eller skulle

förstå när/om vi skulle kunna observera dem (unknown

unknowns). Vi kan inte utesluta att dessa kan ha stort

infl ytande på klimat och ekosystem. Av förklarliga skäl

kan vi inte ge exempel på unknown unknowns.

Det är bråttom

Det är bråttom, det är forskarvärlden överens om. Men

ingen kan precisera hur bråttom det är. Ibland gör nå-

gon ett försök genom att säga att “vi har tio år på oss”.

Men det faller platt när vi har hört det ett par gånger.

Tio år har gått, världen roterar vidare och människan

fortsätter att öka utsläppen. Det får lätt karaktär av att

ropa “vargen kommer”. Men är det då fel? Är det inte

bråttom?

En del tidigare miljölarm har faktiskt åtgärdats just

tack vare att frågorna belystes intensivt. Varningen var

inte obefogad, man ropade inte i onödan. Den ledde till

åtgärder och vi bör vara tacksamma för att man tog var-

ningen på allvar. Ett exempel är freonernas inverkan på

uttunningen av ozonskiktet.

Det är bråttom att lösa klimatproblemen. Men ingen

kan precisera en tidpunkt när det skulle vara för sent

att agera. Det får inte misstolkas som att det inte spe-

lar någon roll om vi väntar lite längre med att agera.

Klimat och ekosystem förändras kontinuerligt, både till

följd av vad vi människor gör och till följd av naturliga

förändringar (inkluderande naturliga återkopplingar

på saker som vi människor gör). Förändringarna är både

gradvisa och abrupta, de inkluderar hela de naturliga

systemen och spänner över tidsrymder från sekunder

till tusentals år.

Vi vill gärna ha handfasta besked (beslutsunderlag)

av typ “vi måste minska utsläppen med x procent innan

år y” för att undvika en katastrof. Katastrofen kan t ex

Att göra rätt är inte tillräckligt,

det viktiga är att sluta göra fel.

Martin Hedberg



vara att havsnivån stiger med en meter. Men eftersom

klimatsystemet är komplext sammanlänkat (till skill-

nad från ett enkelt orsak och verkan-samband) existerar

inga precisa deadlines.

Man kan inte utesluta att havsnivån kommer att sti-

ga med en till två meter inom hundra år och efterhand

mer än så. Frågan är när? Sker det kontinuerligt eller

i intervaller? Orsaken till att havsnivån stiger är såväl

att landbaserade glaciärer netto smälter som att vattnet

utvidgar sig när det blir varmare. Saker som påverkar

detta är förändringar av luftens temperatur, planetens

albedo (refl ektionsförmåga), luftens allmänna cirkula-

tion, havsströmmar, havens pH-värde, havens ekosystem

osv. Dessa saker kan alla kopplas till såväl människans

utsläpp av växthusgaser som förekomsten av partiklar,

skogsskövling mm samt naturliga variationer och åter-

kopplingar.

Det fi nns, som sagt, inga precisa deadlines. Däremot kan

vi med säkerhet konstatera att ju mer vi förändrar de

naturliga systemen, desto större blir sannolikheterna

att förändringarna skall fortplantas i andra system och

att det sker snabbt. Dessutom blir konsekvenserna svå-

rare att förutsäga.

Klimatsystemet har varit relativt stabilt de senaste

tiotusen åren. Det har förekommit variationer, t ex lilla

istiden och medeltida värmeperioden, som orsakats av

naturliga variationer. Man kan även påvisa att männis-

kan påverkat klimat och ekosystem åtminstone åttatu-

sen år tillbaka i tiden, t ex genom jord- och skogsbruk.

Men denna påverkan var mycket liten i relation till

icke antropogena orsaker. Förändringarna har givetvis

påverkat ekosystem och människor. Men de har ändå

varit relativt små och har inte hindrat vår civilisation

att utvecklas till dagens situation. Men med kommande

klimatförändringar kommer vi att möta både problem

som vi kan förutse och sådana vi kan inte kan förutse.

En del av problemen kommer vi att kunna hantera. An-

dra kan vi inte vara säkra på att vi kommer att kunna

hantera på sätt som är acceptabla för vår civilisation.

För att minska sannolikheten för både förutsägbara

och oförutsägbara förändringar bör vi kraftigt reducera

människans påverkan på klimat och ekosystem, förstå

hur systemen förändras och förbereda oss på konse-

kvenserna. Så snabbt som möjligt.

En del saker har vi fl era år på oss att åtgärda. Andra

borde ha varit genomförda för fl era år sedan för att und-

vika problem. Det är minst sagt bråttom.



I bakgrundsbeskrivningen av klimatförändringarna (The

Physical Science Basis) skriver FN:s klimatpanel IPCC: 26

“Warming of the climate system is unequivocal, as is

now evident from observations of increases in global

average air and ocean temperatures, widespread mel-

ting of snow and ice, and rising global average sea le-

vell. Anthropogenic warming and sea level rise would

continue for centuries due to the time scales associated

with climate processes and feedbacks, even if greenhou-

se gas concentrations were to be stabilised.”

The Millennium Ecosystem Assessment skriver i sin rapport

2005: 28

“A large and growing number of people are at high risk

of adverse ecosystem changes. The world is experiencing

a worsening trend of human suffering and economic

losses from natural disasters

The observed rates of species extinction in modern times

are 100 to 1,000 times higher than the average rates for

comparable groups estimated from the fossil record.

The current rate of biodiversity loss, in aggregate and

at a global scale, gives no indication of slowing, alt-

hough there have been local successes in some groups

of species. The momentum of the underlying drivers of

biodiversity loss, and the consequences of this loss,

will extend many millennia in to the future.”

Trots all kunskap som mänskligheten besitter fortsätter

och till och med ökar problemen. Kan vi inte hindra det

som sker? Saknar vi förmåga eller vilja? Eller fi nns det

inte tillräckligt mycket kunskap hos tillräckligt många

eller infl ytelserika individer? Helt säkert är att det be-

hövs mer kunskap både på bredden och på djupet.

Under lång tid har myndigheter, intresseorganisa-

tioner, företag och media lagt en stor del av ansvaret

för att lösa miljö- och klimatproblem på individen. Det

som verkligen behövs är därtill en djupare insikt hos

de politiker, företag och institutioner som har makt att

påverka de beslut som verkligen gör skillnad. Det måste

dessutom fi nnas en tillräckligt stor och vaken opinion

som kan ge politiker och beslutsfattare stöd i avgörande

frågor och påverka dem i rätt riktning.

Fossil energi, skogsskövling, konstgödning, produk-

tion av cement mm har, samtidigt som de genererar

växthusgaser, gett människan positiva välfärdseffekter

som livsmedel, transporter, boende, hälsa, längre livs-

längd, kulturella, tekniska och ekonomiska värden mm.

Hur skall vi minska utsläppen av växthusgaser sam-

tidigt som vi bevarar välfärd och ser till att allt fl er få

ta del av den? Vad som händer om vi inte lyckas. Hur

hanterar vi det?

Om människan fortsätter att skapa välfärd på samma

sätt som tidigare kommer klimatsituationen att förvär-

Dilemman och konsekvenser

26) 2007 The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fourth

Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change

27) 2005 Millennium Ecosystem Assessment



ras. Samtidigt är en stor del av världsekonomin beroen-

de av faktorer med bieffekten att de genererar påverkan

på klimat och ekosystem. Det behövs en gigantisk om-

ställning av vår syn på oss själva, våra tekniska system,

livsmedelsproduktion, energiproduktion mm. Vägen

dit är kantad av ett antal dilemman och konsekvenser:

Havens förmåga att absorbera koldioxid

Bara hälften av våra utsläpp av koldioxid blir kvar i luften. En

stor del binds i haven som gör oss en tjänst i att hålla nere växt-

huseffekten. Men samtidigt blir haven allt surare (pH-värdet

sjunker) till följd av den här processen, vilket hotar att slå ut

havens ekosystem. Vi vill inte ha koldioxiden från våra utsläpp

i luften, men vi vill inte heller ha dem i havet.

Stora mängder koldioxid cirkulerar mellan atmosfä-

ren, haven och de terrestra systemen (främst biomassa

och jord). Haven och skogarnas funktion som koldioxid-

sänka gör att bara hälften av våra utsläpp stannar kvar i

luften.

Vi kan dock förvänta oss att klimatförändringar ökar

risken för skogsdöd och skogsbränder, vilket kan med-

föra att de terrestra systemen blir en väsentlig källa för

koldioxid till atmosfären.

Havens förmåga som koldioxidsänka håller nu på att

minska.28 Alltefter-

som haven blir var-

mare minskas deras

förmåga att absor-

bera koldioxid. Det

medför att en större

andel av våra utsläpp

blir kvar i luften.

Men även om haven fortsätter att absorbera koldi-

oxid medför det problem eftersom absorptionen av

koldioxid gör att haven blir allt surare, pH-värdet sjun-

ker. Mängder av organismer i haven är utvecklade och

anpassade til ett visst pH-värde. Det gäller främst de

som tillverkar hårda skal, t ex snäckor, musslor, kräft-

djur och inte minst fytoplankton. Dessa plankton utgör

både basen i det marina livets näringskedja, de skapar

syre till luften samt binder koldioxid från luften genom

fotosyntes.

En minskad mängd fytoplankton skulle allvarligt

påverka naturens egen kolcykel och ekosystem samt

medföra att haven ännu snabbare övergick till att bli

koldioxidkälla istället för sänka.

Dilemmat ligger i att haven å ena sidan minskar våra

utsläpps inverkan på växthuseffekten. Å andra sidan

medför havens absorption av koldioxid att havens eko-

system förändras, potentiellt med katastrofala konse-

kvenser.

Luftföroreningar döljer uppvärmningen

Vi har så mycket växthusgaser i luften att vi i princip redan

har missat våra klimatmål. Uppvärmningen slår dock inte ige-

nom eftersom partiklar i luften, våra luftföroreningar, har en

avkylande effekt. Växthusgaserna stannar kvar i hundratals

år, partiklarna i några veckor. Om vi minskar förbränning av

fossil energi och biomassa så minskar den avkylande effekten

- men uppvärmningen består. Om vi vill bibehålla den avky-

lande effekten måste vi släppa ut föroreningar i fl era hundra

år - utan att generera mer växthusgaser.

Global dimming har varit ett begrepp inom forsk-

ningen under en längre tid. I korthet innebär det att

våra luftföroreningar netto har en avkylande effekt då

de refl ekterar en del av inkommande solinstrålning. Det

gör att förorenad luft döljer en del av uppvärmningen

som den förstärkta växthuseffekten står för. Luftförore-

ningar fi nns i all urbaniserad miljö. Idag fi nns de i syn-

nerhet i Asien där det rikliga bruket av både biomassa

och fossil energi utan effektiv rening av rökgaserna ger

så pass kraftiga utsläpp att de till och med syns visuellt

på satellitbilder (det så kallade Atmospheric Brown Cloud

eller Asian Brown Cloud som det kallades när det först

upptäcktes).

Forskare 29 visar att de växthusgaser vi redan har (2005)

i luften ger en uppvärmning av atmosfären på 2,4º (1,4º

28) Canadell et al. Contributions to accelerating atmospheric CO2 growth from eco-

nomic activity, carbon intensity, and effi ciency of natural sinks. PNAS vol 104 18866-

18870 (2007).



till 4,30) över förindustriell nivå. Det är den uppvärm-

ningen vi skulle ha haft om vi inte hade den kylande ef-

fekten som vi får av de partiklar (luftföroreningar) som

vi människor tillför atmosfären, främst genom förbrän-

ning. Partiklarna gör att vi bara upplever 0,6 grader av

denna uppvärmning just nu.

Växthusgaserna stannar kvar i atmosfären från tio-

tals till i vissa fall tusentals år, medan partiklar (från

luftföroreningar) faller ner till marken inom några

veckor. Om vi vill vidmakthålla denna avkylande effekt

måste vi alltså tillföra partiklar med avkylande ef-

fekt till atmosfären i fl era hundra år. Och det utan

att tillföra mer växthusgaser (hittills har partiklarna

oftast genererats samtidigt med växthusgaser).

Den mest aggressiva minskningen av koldioxidut-

släpp kan bara begränsa hur mycket varmare det skall

bli utöver de 2,4 graderna som redan fi nns inbyggt i

atmosfären.

EU:s klimatmål är att begränsa uppvärmningen till

2 grader 30 relativt förindustriell nivå. Mycket tyder på

att vi i princip redan är ovanför det målet, men att vi

inte ser det ännu på grund av luftföroreningarnas av-

kylande effekt. Om vi vill uppnå målet måste vi netto ta

bort växthusgaser ur luften i takt med att vi får mindre

luftföroreningar.

Trögheter i klimatsystemet lurar oss

Trögheter i klimatsystemet ger oss handlingsutrymme, tids-

frister. Men om vi inte agerar under denna tidsfrist förvärras

situationen eftersom trögheterna även gör att klimatet fortsät-

ter att förändras trots att vi minskat vår påverkan. Vidare fö-

refaller klimatsystemet vara känsligare än vad forskarvärlden

antog för bara några år sedan.

Klimatet förändras vanligen långsamt. Tidigare, för-

historiska, klimatförändringar pågick under lång tid

under långvarigt infl ytande av radiative forcing, dvs. skill-

nader i mängden energi som jorden strålar ut relativt

det vi tar emot från solen. Förändringarna i solinstrål-

ning var mycket små från ett år till ett annat och på-

följande klimatförändring var även den långsam. Den

situation som rådde gjorde att systemet var nära balans

hela tiden. T ex då planeten blev varmare efter senaste

istiden för ca 20.000 år sedan. Det tog 10.000 år av för-

ändring som bland annat gjorde att medeltemperatu-

ren steg med ca fem grader.

Idag har vi på mycket kort tid (hundra år) förändrat

strålningsbalansen av energi till och från jorden långt

utöver det som skedde vid förhistoriska klimatföränd-

ringar. Men ändå har inte klimatförändringarna blivit

lika omfattande. Detta beror på att klimatsystemet har

trögheter som gör att det tar tid innan förändringarna

har nått sin fulla effekt.

Trögheterna ger oss tid att agera. Vi vinner tid då

29) V. Ramanathan* and Y. Feng. On avoiding dangerous anthropogenic interference

with the climate system: Formidable challenges ahead. PNAS vol. 105 no. 38 14245-

14250 (2008)

30) Regeringskansliet, Naturvårdsverket

Luftföroreningar skymmer himlen över Kina den 12 juni, 2008. Him-

len är relativt klar i den norra delen av bilden, medan luftförorening-

arna gör luften i stort sett ogenomskinlig i söder. Blandat med diset

fi nns vita moln insprängda, främst vid kusten samt vid Taihang

Shan-bergen. (NASA).



vi kan agera och förhoppningsvis återskapa den strål-

ningsbalans som rådde innan vi började påverka atmos-

fären alltför mycket.

Men en nackdel är att klimatet kommer att fortsätta

förändras även efter att vi minskat vår påverkan. Vi ris-

kerar att hamna i obehagliga klimatsituationer även om

vi skulle minska våra utsläpp till noll just därför att det

fi nns så mycket trögheter i systemet. Om vi vill nyttja

detta så bör vi sikta in oss på att under en tid överba-

lansera våra reducerade klimatpåverkan. Att inte bara

minska utsläppen till noll, eller ta bort mer växthusga-

ser än vi släpper ut, utan att faktiskt ändra strålnings-

balansen så att vi får en reell avkylning av planeten t ex

så långt att glaciäravsmältningen avstannar

I klimatmodeller som ligger till grund för utsläpps-

mål (t ex max 2 grader varmare genom 450 ppm koldiox-

id) har man räknat med att snabba återkopplingar som

t ex vattenånga, molnighet och havsisar relativt snabbt

anpassas till rådande väder och klimat. Men långsamma

återkopplingar som t.ex. förändring av landbaserade

glaciärer, metanhydrater och vegetationsförändringar

förväntades anpassa sig under tiotals eller hundratals

år. Nu visar observationer av verkligheten att de lång-

samma återkopplingarna förändrades snabbare än man

tidigare hade antagit. Det är en av förklaringarna till

att modellerna inte alltid fångat en del av de snabba

förändringar som sker i dagsläget, t ex avsmältningen

av den Arktiska sommarisen.

En annan uppenbar nackdel med trögheterna är att

vi inte ser de direkta konsekvenserna av vårt agerande

och därför inte vidtar de mått och steg som krävs för att

undvika icke önskvärda förändringar. Vi tror helt enkelt

att saker inte är så illa eftersom vi inte ser dem (ännu) i

vårt dagliga liv. Det fi nns en stor mängd klimatföränd-

ringar som ligger latent, ”inbäddade”, i systemet. Gla-

ciärer kommer att fortsätta smälta hundratals år efter

det att vi slutat släppa ut växthusgaser. Jordens med-

eltemperatur skulle fortsätta att stiga med 0,5-1 grader

även om vi slutade tillföra växthusgaser och med sam-

ma mängd kylande partiklar i atmosfären som idag.

Vatten eller energi?

Det går åt mer vatten för att generera energi ur förnybara än

ur fossila källor. Samtidigt går det åt mer energi för att genera



dricksvatten ur salt eller förorenat vatten än ur grundvatten

eller sötvattensjöar. Både vatten och energi är, eller kommer att

bli, regionala bristvaror. Genvägar medför mer utsläpp.

Samtidigt som vi strävar efter att minska vår använd-

ning av fossil energi och övergå till förnybara källor

upptäcker vi att övergången inte sker helt utan pro-

blem. Etanolproduktion baserad på majs i USA rymmer

stora etiska problem eftersom den sker på bekostnad

av priset på mat. Dessutom genererar majs-etanolen,

genom återkopplingar i marknadssystemen, skövling

av regnskog och nettoutsläpp av växthusgaser. Detta ge-

nom att en del amerikanska jordbrukare som tidigare

odlade soja övergår till majsproduktion. Det gör att

priset på soja stiger vilket får till följd att brasilianska

jordbrukare odlar soja – på betesmark. Det i sin tur får

till följd att brasilianska boskapsuppfödare expanderar

in i regnskogen för att omvandla skogsmark till bete.

Jakten på miljövänligt bränsle skapar miljömässiga och

moraliska konsekvenser som inte är lätta att acceptera.

När USA strävar efter att undvika utländsk olja tving-

as man i större utsträckning använda inhemskt vatten.

I vissa fall kan man använda vattnet till fl era ändamål,

t ex först generera el och därefter bevattning, men i

vissa fall förändras vattnets kemiska sammansättning.

I andra fall sker avdunstning vilket gör att man tvingas

vänta på att naturen genom nederbörd åter skall göra

vattnet tillgängligt.

Det fi nns exempel på att det går åt tio gånger så myck-

et energi att utvinna dricksvatten ur havsvatten än ur

en sötvattensjö eller från grundvatten.31 Det är värt att

tänka på när man refl ekterar över konsekvenserna för

de 1-2 miljarder människor som idag är direkt eller in-

direkt beroende av dricksvatten som har sitt ursprung i

Himalayas glaciärer. Glaciärer som minskar i volym till

följd av klimatförändringar, vilket i framtiden kan leda

till att stora fl oder i Asien torkar ut.

Det krävs dubbelt så mycket vatten för att driva en

elektrisk bil en kilometer jämfört med om man använ-

der fossil energi (det går åt vatten vid framställningen

av bensin och diesel). Det går åt fyra gånger så mycket

vatten för att driva en vätgasbil samma sträcka och om-

kring hundra gånger så mycket vatten för att driva en

bil med etanol baserad på majs.32

Vi har skapat oss behov av livsuppehållande karaktär

som kräver energi. Vi tvingas inse att vi, för att undvika

att använda fossil energi eller som konsekvens av Peak

Oil, kommer i konfl ikt med tillgången på människans

absolut viktigaste livsmedel – vatten.

31) Scientifi c American special issue October 2008. www.SciAmEarth3.com

32) Scientifi c American special issue October 2008. www.SciAmEarth3.com



Vi har konstaterat att mänskligheten, och med oss även

allt annat liv på planeten, står inför ett stort antal ut-

maningar. Människan innehar en särställning i denna

skara. Vi är de enda varelserna på planeten som kan

förstå vad som kan komma att ske, vi är dessutom de

enda som kan göra något åt det. Det var också vi som

försatte oss i den här situationen.

Vår svenske forskare Bert Bolin, sedan ett år bort-

gången, gjorde stora insater som en av grundarna

till FN:s klimatpanel IPCC. Han var också dess förste

ordförande. Bolin bedrev redan på 50-talet forskning

kring kolets kretslopp och hans insatser inom klimat-

forskningen har varit banbrytande. Bert Bolin sade33 i

december 2007 att han visserligen var hoppfull om all

den kunskap som nu fanns inom vetenskapen och den

mobilisering som skett i samhället, men att det rent

vetenskapligt inte fanns något som hindrat oss från att

vara vid denna position för tjugo år sedan. Bolin sade

att trögheten i samhället och bland beslutsfattare att

ta till sig det vetenskapliga kunnandet har medfört

dels att vi rör oss långsammare, dels att vi kommer

att tvingas till större ansträngningar än vad som hade

krävts om vi agerat tidigare.

Framtiden

Någon gång i framtiden har vi förhoppningsvis funnit

hållbara förhållningssätt till fl era av problemen som vi

nu ser framför oss. I vissa fall kommer vi att misslyckas.

Om vi missköter situationen blir resultatet bland an-

nat en kraftigt förändrad natur. Därmed urholkar vi

väsentliga delar av förutsättningarna för civilisationen

som vi har utvecklat den hittills. Men vi går inte från

en statisk situation till en annan statisk situation. Så-

väl naturen som våra samhällen är under ständig för-

ändring.

Kommande liv på den här planeten, inklusive vi

människor som lever idag, kommer för all framtid att

beröras av det som vi har gjort under 1900-talet och gör

än idag. Våra generationer kommer att bli ihågkomna

som de samhällen som startade de största förändring-

arna på planeten sedan de händelser som fi ck dinosau-

rierna att dö ut, fl era miljoner år före vår tideräkning.

Förhoppningsvis kan vi lösa delar av grundproble-

met, att åter stabilisera strålningsbalansen av energi

till och från planeten jorden. En förutsättning för att

det skall kunna ske är att vi har mindre växthusgaser

i atmosfären än det fi nns idag och att det fi nns mer

växande biomassa (skogar) än idag. En förutsättning för

detta i sin tur är att det då utvinns väsentligt mindre

fossilt kol ur marken och att det blir en netto tillväxt av

skogarna. Innan vi har nått den här situationen kan vi

på sin höjd säga att vi är på väg, men inte att vi kommit

fram till hållbara lösningar. Det gäller att nå den situa-

tionen innan naturen själv orsakar självgenererande

klimatförändringar.

Väntar vi för länge kommer vi att passera en eller

fl era tipping points i klimat och ekosystem. Vi förlorar

då initiativet och förmågan att påverka klimatet i en

Åtgärder

33) Personlig konversation med författaren.



riktning som vi önskar. Förändringar kommer då att

ske och våra möjlighet att minska dess omfattning blir

kraftigt begränsade.

Klimatet har varit förhållandevis stabilt i nära tiotu-

sen år. Förmodligen så fi nns det andra stabila klimatsi-

tuationer, även om resan dit kan karaktäriseras av runa-

way climate (accelererande klimatförändringar omöjliga

att stoppa). Eller så uppstår oscillerande klimat, något

som har varit vanligt förekommande i förhistorisk tid.

Många önskar svar på frågan om vad “för länge” är,

vad vi måste göra inom vilka tidsintervall. Men natu-

ren är inte ett mekaniskt urverk, det är inte heller en

juridisk motpart som man kan förhandla med. Vidare,

vad är acceptabla klimatförändringar i klimat, sam-

hälle och ekosystem? Är det OK att 20 % av växt- och

djurarter dör ut, men inte 25 %? Är det OK om det sker

år 2100, men inte om det sker 2050?

Oavsett svaren behöver vi tänka och planera för stora

förändringar. Att ge upp är inte ett alternativ. Vad krävs

då för att lyckas? Ingen vet, men nedan följer ett försök

att beskriva vad vi måste göra för att inte misslyckas.

Det är ett minsta krav vi kan ställa på oss själva.

Strategi

Ordet kommer från grekiskans stratégos, och är sam-

mansatt av stratos (arme) och ago (ledning/styre). En

strategi är en långsiktig plan skapad för att uppnå ett

visst mål. Begreppet strategi utvecklades ursprung-

ligen inom det militära väsendet. Syftet var att på en

övergripande planeringsnivå skapa förutsättningar för

att uppnå sina mål, oftast att “vinna”. Strategi utgör

grunden för de övriga planeringsnivåerna: operatio-

ner, taktik och stridsteknik.

I takt med att samhället har utvecklats har begrep-

pet även vunnit fäste utanför det geopolitiska rummet.

Begreppet strategi (inklusive de övriga planeringsnivå-

erna) kan användas inom det civila samhället. Det an-

vänds ofta inom t ex sport och näringsliv. Man kan se t

ex “stridsteknik” som en metafor för “agerande” osv.

En framgångsrik strategi är kontinuerligt anpassnings-

bar snarare än sammansatt av stela instruktioner. Man

opererar inte ensam utan är beroende av motparter,

medspelare och omgivande förutsättningar som t ex

vad som sker i naturen vid klimatförändringar.

Organisationer och nationer kan överleva utan ge-

nomtänkt strategi vid tider av stabilitet. När omvärl-

den förändras krävs det oftast strategi för att undvika

motgång. “Strategisk följdriktighet” är ett begrepp som

kan defi nieras som: “när en organisations agerande är

överensstämmande med ledarskapet och ledarskapet i

sin tur är konsekvent med marknaden och övriga om-

ständigheter”.

På nationell nivå har människan börjat utveckla

strategier för att möta klimathoten, främst närliggande

konsekvenser av klimatförändringar på regional nivå.

Men det är tveksamt om man kan säga att mänsklighe-

ten har utvecklat någon hållbar strategi för att möta

förändringarna av klimat och ekosystem, samt framför

allt: Att utveckla en strategi (inklusive operationer, tak-

tik och agerande) för att förhindra allvarliga förändringar

av klimat och ekosystem. Det är ett mål, men vi har inte

planerat för hur det skall uppnås med hänsyn tagen till

de senaste forskningsresultaten om hur naturen fung-

erar, utvecklas och förändras.

Förändringar av klimat och ekosystem måste belysas

ur många perspektiv. Inte minst perspektivet av att se

till att ekosystemen behåller sina grundläggande för-

mågor att nu och i framtiden förse oss med ekosystem-

tjänster, t ex kapaciteten att förse oss med livsmedel

samt funktionen att fungera som sänka för växthusga-

ser.

Förhandlare och beslutsfattare i frågor som på nå-

got sätt berör klimat och miljö måste basera sina beslut

och åtaganden utifrån oberoende, senast uppdaterade

och mest tillförlitliga vetenskapliga forskning. Vi mås-

te skapa förmåga att se bortom ekonomiska, politiska,

och individuella särintressen.

Färdplan

Vad skulle vi behöva göra för att lyckas och slippa miss-

lyckas? Människan måste kvantifi era de gränsvärden

i klimat- och ekosystemen som inte bör överskridas



för att undvika katastrofer eller andra oönskade si-

tuationer. Därefter bör vi göra allt vi kan, med en viss

säkerhetsmarginal, för att hålla oss innanför dessa

gränsvärden. Gränsvärdena kan röra såväl halten av

växthusgaser i atmosfären som mängden skyddande

ozon, biodiversitet, havens pH-värde mm.

Inte nog med att vi redan har en för hög växthus-

effekt i atmosfären, vi spär på den med ytterligare ut-

släpp. Och inte nog med det: våra utsläpp ökar från ett

år till ett annat!

Flera parallella mål måste uppfyllas:

1. Skapa en strålningsbalans som förhindrar allvarliga

klimatsituationer. Temporär lösning: Öka refl ektionen

av solljus. (tekniskt och moraliskt mycket tveksam

metod). Långsiktig och hållbar lösning: Processer som

“tvättar bort” växthusgaser ur luften bla genom så kal-

lade kolsänkor.

2. Reducera människans utsläpp av växthusgaser. Se

över möjligheterna att även begränsa naturliga utsläpp

av växthusgaser.

3. Stoppa avskogningen.

4. Bistå utvecklingsländer med resurser att möta för-

ändringar i klimat- och ekosystem.

5. Internationellt system för uppföljning.

Nedan följer en del verktyg som diskuteras i samhället

för att undvika allvarlig klimatpåverkan. Förmodligen

krävs kombinationer av fl era verktyg, metoder och in-

citament.

– Begränsa brytningen av fossilt kol (i synnerhet kol,

men även olja och naturgas).

– Avstå från att avverka tropisk regnskog och skapa net-

totillväxt av övriga skogar.

– Införa moratorium för produktion av kolkraftverk

som inte har fungerande CCS-teknologi.

– Fasa ut existerande kolkraftverk kommande årtion-

den.

– Incitament för att binda växthusgaser från atmosfä-

ren till mark och geoformationer. T ex genom att träkol

plöjs ned i marken eller förbränna biomassa i med CCS-

teknologi.

– Kostnad för utsläpp av växthusgaser t ex genom han-

del med utsläppsrätter eller skatt på utsläpp. Gradvis

minskat tak och stigande kostnader för utsläpp.

– Skatt och tak på själva brytning av det fossila kolet.

Skatten återförs lika till alla invånare på jorden och

kompenserar stigande priser på energi. Individer med

liten förbrukning av fossila resurser får därmed netto-

intäkt.

– Kvoter för individuella utsläpp. Kvoterna sänks lång-

siktigt på förutsägbart sätt.

– Incitament för energibesparingar och produktion av

förnybar energi.

– Incitament för att minska sot och andra luftförore-

ningar samt marknära ozon, metan och andra växthus-

gaser.

– Ökad välfärd i utvecklingsländer vilket även kan be-

gränsa befolkningstillväxten.

– Anpassa samhällen för förändringar av klimat och

ekosystem.

Man skall dock vara medveten om att förändringar och

tvingande omställningar (av politiska skäl eller fysiska

resursskäl) ofta skapar osäkerhet och instabilitet i sam-

hällen, fi nansvärlden och bland de grupper som drab-



bas. Risker för konfl ikter, från individuell till geopoli-

tisk nivå, till följd av klimatförändringar samt till följd

av åtgärder för att minska klimatpåverkan måste tas

med vid utvecklandet av strategier för att hantera de

situationer som vi nu står inför.

Alla ambitioner att lösa problem relaterade till kli-

mat och ekosystem måste för att vara framgångsrika

vara beredda att ompröva tidigare givna förutsättning-

ar. Planeten jorden står inför de största förändringarna

som skett på många miljoner år och vi är medföljande

resenärer. Det här är troligen den största prövningen

människan någonsin ställts inför. Vi har aldrig haft

en viktigare uppgift framför oss. Det kräver ledarskap

och samarbete. Givetvis måste våra beslut baseras på

en korrekt förståelse för hur naturen fungerar. Vi kan

inte förhandla med naturen, det går inte att bryta mot

naturlagar. Naturvetenskaplig forskning beskriver hur

naturen fungerar. Klimat- och miljöpolitik skall hjälpa

oss att förhålla samhället till de förutsättningar som

vår omgivning naturen ger. Vi är en del av naturen och

vi är beroende av den.

Politik och vetenskap

Stora framsteg har skett de senaste två till fem åren

rörande våra politiker och ledares kunskap om klimat

och ekosystem. Även inom forskarvärlden har kunska-

pen ökat lavinartat. Tyvärr har inte politiker och ledare

hängt med när frontlinjerna fl yttas fram i forskarvärl-

den. De fl esta politiker och ledare talar fortfarande uti-

från kunskap som är ett par år gammal. Detta eftersom

man behöver ett gemensamt ramverk att ta avstamp

ifrån. IPCC’s rapporter är referensverk, men de utkom-

mer med fl era års mellanrum och eftersom det tar tid

att sammanställa så är de ett halvt till ett år “gamla”

redan när de kommer ut. Den senaste rapporten, IPCC 4

AR som utkom i början av 2007 är sammanställd av ve-

tenskapliga artiklar som publicerats fram till och med

2006. Dessa artiklar är i sin tur baserade på observa-

tioner och forskning i bästa fall under början av 2006,

men oftast under året/åren innan dess.

Så trots att forskarna har relevant information,

t ex att klimatet förändras snabbare än man beskrivit

i IPCC’s senaste sammanställning, så baseras våra poli-

tiska beslut på forskningsresultat från omkring 2005.

Krav har framförts på att skapa möjligheter för po-

litiker, klimatförhandlare och ledare att ta del av den

absolut senaste vetenskapliga kunskapen inför klimat-

förhandlingar.34 Man har jämfört med politiska beslut

rörande ekonomi som tar hänsyn till i det närmaste

dagsaktuell information. Men den vetenskapliga pro-

cessen i sig en omfattande process som tar tid. Dess-

utom måste alla politiker, ledare och förhandlare ha

tillgång och acceptens till samma vetenskapliga un-

derlag eftersom frågorna rörande minskningen av den

antropogena klimatpåverkan är globala snarare än na-

tionella.

Vi i den industrialiserade delen av världen står för

merparten av utsläppen. I synnerhet bär vi den största

skulden i form av historiska utsläpp. Man kan se det

som att vi redan fyllt atmosfären och haven med mer

än tillåten nivå växthusgaser. Det fi nns inget utrymme

kvar för ytterligare utsläpp. Man bör ha en förståelse

för att utvecklingsländerna i samband med klimatför-

handlingar vill räkna på utsläpp per capita och vill in-

kludera historiska utsläpp. I-länderna vill hellre räkna

på procentuella minskningar utifrån nationell nivå.

Vad är rimligt och vad är rättvist? Naturen tar ingen

hänsyn till våra politiska och förhandlingstekniska

problem. Medan vi förhandlar om hur vi skall förhand-

la så förändras klimatet.

Entreprenörskap

Sammantaget kommer investerare och marknader att

få tydliga signaler att allokera om sitt kapital och an-

dra resurser. Ett successivt stigande pris på fossil energi

(både genom politik, OPEC-beslut och till slut även fy-

sisk brist på råvarorna) kommer dels att medföra inci-

tament för energiomställning, dels att dagens fossila

resurser räcker längre in i framtiden.

Mycket av det arbete som idag bedrivs under former

34) Tällberg Foundation, Grasping the climate crisis. 2008.



som “klimatsmart”, rättvis handel, olika miljömärk-

ningar osv. i syfte att minska individers miljöpåverkan

kommer i framtiden att i större utsträckning skapas

spontant. Detta som anpassning till de förändringar

som kommer att ske på marknaderna. Det miljö- och

klimatarbete som bedrivs idag fyller redan en viktig

funktion för välfärd och strategisk affärsutveckling i

framtiden. Tydliga tecken syns t ex inom bilindustrin

(hösten-vintern 2008).

Många ser stora möjligheter för tillväxt och välfärd

inom nya sektorer som växer fram i kölvattnet av am-

bitionerna att spara energi, reducera användning av

fossilt kol, minska förbrukningen av vatten, utnyttja

sol, vind och vågenergi mm. Många av det kommande

århundradets framgångsrika företag kommer att vara

verksamma inom dessa områden (ofta sammanfattat i

begreppet cleantech). De som ser förändringar innan

de har skett har möjligheter att utveckla lönsamma

företag som därtill hjälper till med de nödvändiga om-

ställningarna.

Det råder ingen brist på förnybar energi på plane-

ten jorden. Varje sekund tar vi emot omkring tio tusen

gånger mer energi från solen än vad vi använder under

samma sekund. Solenergin omvandlas till värmeen-

ergi, vindar, havsströmmar, biomassa osv. Vi har dä-

remot inte utvecklat tillräckligt med teknologi för att

tillgodogöra oss den energin i så stor omfattning att vi

kan upphöra med fossil energi med omedelbar verkan.

Ca 80% av människans energiutnyttjande kommer från

olja, kol eller naturgas.

Stora satsningar görs nu på att utveckla system och

metoder som både medför energieffektiviseringar och

som utvinner energi ur förnybara energikällor som sol,

vind, våg, geotermi, fotosyntes mm. På många platser,

t ex i Silicon Valley forskas det intensivt i frågorna och

entreprenörskapet frodas i strävan efter att bygga upp

de nya system som kan generera välfärd när vi minskar

vårt beroende av fossilt kol.



Tillit

Människors tillit till andra människor, myndigheter,

företag, samhällsfunktioner och nationer är av funda-

mental betydelse för stabiliteten i samhället. Utan til-

lit urholkas värdegrunder vilket medför ökad risk för

ytterligare instabilitet. Tilliten till samhällsfunktioner

är beroende av dessas förmåga att hantera och lösa pro-

blem samt skapa framgång och välfärd.

I takt med att klimatet fortsätter att förändras och

miljö- och ekosystem fortsätter att förstöras blir det allt

mer uppenbart för allt fl er att människan hittills inte

varit kapabel att hantera problemen på ett adekvat sätt.

Det är inte antalet lyckade projekt som kommer att lig-

ga till grund för tilliten i samhället utan antalet miss-

lyckade. Detta leder i sin tur till att ytterligare förvärra

situationen genom att människors tillit till samhällets

förmåga minskar.

Att förneka

Vi möter ofta stunder i våra liv när sanningen är svår

att se eller acceptera. Vi har utvecklat en förmåga att

skydda oss mot obehagliga sanningar genom att för-

neka dem. Det fi nns olika former av förnekande av kli-

matfrågor.35

1. “Varför skall just vi gå före?” – En form av ansvars-

brist.

2. “Experterna är oeniga” eller “man kommer att hitta

lösningar” – Förnekande av innebörd. Forskarna är inte

överens om exakt allt, men väl den stora bilden, t ex att

klimatet förändras och att det utgör ett stort hot. Man

vet vidare att teknik kan hjälpa, men att hela lösningen

inte ryms i teknikutveckling.

3. “Men jag har inte gjort något avsiktligt fel” – En form

av rättvis-värld-tänkande, men naturen är inte “rättvis”.

4. “Det som inte har hänt förut kan inte hända i fram-

tiden.” “Det kommer alltid en massa larm, men sedan

blir det inget av det” -Tankefälla. Klimatet har föränd-

rats förut. Det fi nns vidare exempel på åtgärder som

gjort att miljöpåverkan minskat och vi undvikit miljö-

problem.

Att förneka verkligheten är en vanlig, ytterst mänsklig,

reaktion. Den skapar lugn och fjärmar individen från

obehag. Den löser dock inte de grundläggande proble-

men. Men den löser faktiskt en del av de individuella

problemen i form av “klimatångest” som dykt upp som

begrepp.36 Som individ blir man ofta belastad med stort

individuellt ansvar för att minska sin klimatpåverkan.

Det handlar om moral som i vissa fall övergått till för-

följelse, t ex av individer som äger så kallade “stads-

jeepar”. Inget av detta löser klimatproblemen. Det skapar

däremot ångest och ilska vilket inte är särskilt kreativa

tillstånd.

Refl ektioner

35) Fritt efter dialog med Tomas Böhm, läkare, psykoanalytiker och Marta Cullberg

Weston, psykolog, psykoterapeut

36) Dagens Nyheter 2007-04-06 www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=636064



Människor kommer att fortsätta att förneka, både i tyst-

het och offentligt, till dess mänskligheten har hittat och

vidtagit övertygande och verkningsfulla åtgärder för att

minska förändringarna av klimat och ekosystem.

Är inte hoten överdrivna?

En del ställer sig ibland tveksamma till alla de resurser

som läggs på att forska kring klimatförändringar och

på information för att försöka minska människans kli-

matpåverkan. Det kan fi nnas olika bevekelsegrunder

till varför en del på detta sätt intar “en skeptisk” inställ-

ning till det som blivit eller är på väg att bli common

sense i klimatfrågorna.

Några orsaker kan vara att tro att det kan vara sant att

människan påverkar klimat och ekosystem på ett så-

dant sätt att det spelar någon avgörande roll.

Man misstror myndigheter och auktoriteter och upple-

ver att IPCC och/eller “miljöalarmister” har fått för stort

infl ytande över samhället. Man ogillar konsekvenserna

av en snabb avveckling av användningen av fossila bräns-

len för ekonomi och maktförhållanden. Man upplever

att debatten blivit för ensidigt inriktad på antropogen

koldioxid som orsak till att klimatet förändras.

Precis som det fanns stora ekonomiska intressen i to-

baksindustrin som hade intresse av att sprida tvivel

kring tobakens eventuellt skadliga konsekvenser, fi nns

det idag ekonomiska intressen, t ex inom fossil industri,

som har nytta av att sprida tvivel och fördröja kraftfulla

åtgärder. Det innebär dock inte att man kan beskylla

alla som ifrågasätter forskningsresultat eller intar en

skeptisk hållning till hoten kring klimat och miljöfrå-

gor att gå i fossilindustrins ledband.

Men man kan inte utesluta att en väsentlig del av

informationsfl ödet kring klimatet kommer från lobby-

ister som arbetar utifrån en politisk, geopolitisk, eko-

nomisk eller ideologisk agenda snarare än med veten-

skaplig grund. Det torde inte vara särskilt överraskande

att särintressen, övertygelser och ideologi vävs in i reto-

riken kring klimatfrågorna och i synnerhet kring vilka

åtgärder som skall vidtas eller prioriteras.

Hur skall man bemöta människor som förnekar inne-

börden av antropogen påverkan på klimatsystemet? Det

råder inte längre någon brist på vare sig relevant eller

tydlig information i frågorna. Att gå i polemik med folk

som förnekar klimatfrågorna skapar onödig debatt och

osämja. I sinom tid kommer de att se och uppleva verk-

ligheten. Skeptiker kan oftast bemötas med dialog och

förklaringar. I grund och botten är det sunt att ifråga-

sätta. Sunt är också att ta till sig underbyggd vetenskap-

lig kunskap.

Vi bör ta till oss att klimatet förändras och att vi inte

kan kontrollera eller exakt beskriva framtiden. Samhäl-

let utvecklas och klimatförändringar kommer i större

utsträckning att betraktas som säkerhetspolitiska hot

mot nationella intressen. Diskussionerna kring klimat-

frågor kommer att fortsätta. Men i och med det breda

erkännandet av de vetenskapliga beskrivningarna av

klimatförändringar så kommer vi att se mer konkret

agerande för att minska klimatpåverkan och anpassa

oss till oundvikliga förändringar. Frågan är inte om det

sker förändringar eller om det kan utgöra hot, utan vad

som sker, vilka som agerar och hur.

Det mänskliga urvalet

Vår hjärna har genom årtusenden av naturligt urval ut-

vecklats till att förutse risk och undvika skadliga eller

dödliga situationer.

Vissa situationer i vår omgivning “triggar” igång oss,

medan vi inför andra situationer däremot uppvisar bris-

tande förmåga att såväl upptäcka som reagera mot dem.

Men vi har svårt att reagera kraftfullt och rationellt mot

klimatförändringar därför att varken växthusgaser eller

klimatförändringar utlöser de mekanismer som brukar

få oss upprörda eller engagerade: 37

37) Fritt från Professor Daniel Gilbert, Harvard, 2008.



1. Moraliska frågor. Men klimatförändringar bryter inte

mot några av våra moraliska konventioner. Utsläpp av

växthusgaser orsakas inte av något som vi fi nner upp-

rörande eller motbjudande. Vi oroas av klimatföränd-

ringar, men vi blir inte emotionellt upprörda, vi känner

inte skam eller avsky.

2. Onda avsikter. Vår hjärna är mycket väl utvecklad för

att tolka andra individer och sätta oss själva i relation

till dem, bland annat som vän eller fi ende. Vi blir mycket

mer upprörda när människor skadas eller dör till följd

av någons avsiktliga handling än om samma situation

uppkommer genom en naturkatastrof. Om växthusga-

ser släpptes ut av någon individ eller grupp människor i

syfte att skada oss, då skulle vi reagera snabbt och kraft-

fullt. Vi kan inte koppla klimatförändringar till någon

individ.

3. Omedelbara hot. Vi ser klimatförändringar som ett

hot mot vår framtid, men inte mot vår omedelbara si-

tuation. Vi ser inte heller omedelbara resultat av våra

åtgärder, t ex av minskade utsläpp av växthusgaser. Vi

är fantastiskt bra på att identifi era omedelbara hot som

någonting som fl yger mot vårt ansikte vilket får oss att

ducka. Detta har vi tränat på i hundratusentals år. Men

för bara några tusen år sedan utvecklade vi förmågan

att refl ektera över saker som ännu inte inträffat. Ur evo-

lutionsmässig synvinkel är vi ännu i början av utveck-

lingen av denna förmåga. Vi planerar för vår framtid,

men merparten av vår hjärnkapacitet går åt till att re-

fl ektera över nuet.

4. Vår hjärna och våra sinnen är mycket bra på att upp-

täcka snabba förändringar i ljus, ljud, temperatur, färg

osv. Men vi är inte lika bra på att upptäcka långsamma

förändringar även om skillnaderna mellan före och

efter är större. Vi reagerar på relativ, inte absolut, för-

ändring. Vi tenderar till att acceptera förändringar i vår

miljö, bara de sker tillräckligt långsamt. Från en dag till

en annan är miljö- och klimatförstöringen inte så stor,

men vi hade aldrig accepterat den om det som sker på

en mansålder hade skett över en dag.

Vi har refl exer skapade för att svara upp mot hot som

är moraliska, personliga, omedelbara eller snabba. Det

är därför vi mobiliserar mot terrorism, onda människor

som hotar vårt omedelbara liv, eldsvådor mm. Men inte

mot klimatförändringar.

Klimatförändringar utgör hot mot såväl individers

som samhällens liv och existens. Hoten är inte förut-

bestämda att inträffa, men mycket tyder på att vi låter

det ske. Trots all kunskap som fi nns i frågorna så agerar

vi inte i paritet med vad resultaten från forskarvärlden

säger oss att vi bör göra. Det räcker uppenbarligen inte

med att intellektuellt förstå att vi har problem, vi måste

bland annat också känna det. Men vi har inte nedärvda

adekvata refl exmässiga beteendereaktioner på antro-

pogena förändringar av klimat och ekosystem. Vi har

ingen erfarenhet av det som håller på att ske.

Eller är det så att vi har tillräckligt med både refl exer

och intellekt för att hantera problemen, men att vi fått

kännedom om dem för sent? Att forskarvärlden inte va-

rit tillräckligt förutseende eller tillräckligt pådrivande?

Har vårt samhälle inte varit mottagligt för informatio-

nen? Eller är våra politiska system för svaga för att leda

oss människor i en hållbar och resilient riktning? Har

kortsiktiga särintressen haft för stort spelutrymme i

relation till vår långsiktiga strävan efter ett bättre liv?

Har vi varit för naiva i vår tro på att inget riktigt illa kan

hända oss så länge vi agerar utefter våra moraliska vär-

deringar? Är kanske våra normer och värderingar inte

ens relevanta för att skapa ett hållbart samhälle? Har vi

ens förmåga att ställa rätt fråga, än mindre svara på den

(en form av unknown unknown)? Klart är i alla fall att vi

just nu, och i synnerhet fram till nu, gör och har gjort

för lite och för sent för att förhindra katastrofer.

Det betyder inte att människan inte agerar för att

förebygga katastrofer. Hoten från förändringar av kli-

mat och ekosystem har beskrivits som mänsklighetens

största utmaning. Någonsin. Det är inte ett yttre hot,

förändringarna är skapade av oss människor. Och ändå,

trots att vi vet om dem och dess orsaker, så låter vi det

fortsätta. Vi till och med accelererar vår påverkan på kli-

mat och ekosystem.



Vi behöver förstå konsekvenserna av att atmosfären re-

dan har för mycket växthusgaser för vårt eget välbefi n-

nande, idag och i framtiden. För att undvika allvarliga

variationer i klimatsystemet räcker det inte med att

minska utsläppen av växthusgaser. Något som i prakti-

ken innebär att vi fortsätter att öka halten växthusgaser

i atmosfären, men i långsammare takt än tidigare. Vi

måste netto ta bort växthusgaser ur atmosfären. Vi sak-

nar inte möjlighet att göra det, men vi saknar förmågan

att göra det i tillräcklig skala. För att undvika katastro-

fer måste människan åstadkomma detta innan naturen

själv genererar mer växthusgaser än den tar upp. Na-

turliga återkopplingar som genererar accelererande för-

ändringar av klimatet har skett många gånger tidigare i

samband med naturliga klimatförändringar.

Koldioxid utgör lejonparten av människans inverkan

på klimatsystemet. Så länge som människan utvinner

fossilt kol (olja, kol och naturgas), så länge kommer

kolföreningar, t ex koldioxid, att hamna i atmosfären,

haven och biomassan. Ett nödvändigt, men inte tillräck-

ligt, villkor för att nå framgång är att det fossila kolet

blir kvar i marken och att biomassan (främst skogar)

blir kvar på marken. Även utsläpp av andra växthusga-

ser samt luftföroreningar påverkar klimatet och kan

inte negligeras om vi menar allvar med att vilja undvika

allvarliga och okontrollerbara klimatförändringar. Att

bekämpa utsläppen vid slutanvändaren är ett steg på

vägen, men det i sig kommer inte att vara tillräckligt

för att undvika accelererande förändringar av klimat

och ekosystem.

Vi bör undvika att skuldbelägga enskilda individer för

deras klimatpåverkan. Klimatförändringarna är ett glo-

balt problem som främst måste lösas av de aktörer som

har makt över de grundläggande processer som leder

fram till antropogena växthusgaser och annan påver-

kan på klimat och ekosystem. Enskilda kan öka med-

vetenheten och bilda opinion, men enstaka individer

kan inte “rädda världen”. Det krävs samarbete där alla

ovillkorligen måste delta.

Hur riskfyllt är det att tala om problem som klimat-

förändringar kan generera? Kan det skapa förtvivlan

och en uppgivenhet som i sin tur skapar mer problem

än vad själva klimatförändringarna gör? Men att un-

danhålla relevant information kommer å andra sidan

inte att lösa problemen. Problemen växer med tiden, i

synnerhet om väsentliga delar av samhället anammar

business as usual. För att skapa motivation och deltagan-

de är det av största vikt att så många som möjligt får

tillräckliga insikter och kunskaper. Vi måste få en bred

acceptens för att klimatförändringar är en fråga för ge-

mensam och odelbar säkerhet. Med en bred förankring

av kunskap kan vi fatta beslut i paritet med de mål som

ställts upp.

Men kunskap och målsättningar räcker inte. Vi behö-

ver ledarskap, samarbete och förändring av våra sam-

hällen för att undvika förödande och oåterkalleliga för-

ändringar i naturen. Den resan börjar med att vi skapar

förmåga till förändring och acceptans för det ledarskap

och de åtaganden som krävs för att hantera situationen

som vi har försatt oss i.

Slutord







GL BALUTMANINGVi analyserar och sprider kunskap om angelägna

globala utmaningar utifrån ett svenskt perspektiv.

Sveavägen 66 • 111 34 Stockholm • Sweden

I denna skrift beskriver Martin Hedberg hur klimatet ständigt har förändrats genom årtusenden av små och stora

variationer av solinstrålning och variationer i klimatsystemet självt som ekosystem, havsströmmar, glaciärer mm.

Vår civilisation har utvecklats under en period då klimatvariationerna varit relativt små. Men nu befi nner vi oss i

Anthropocene, den tidsepok när människan blivit en väsentlig kraft som genom sin inverkan förändrar klimatsys-

temet.

Diskussionen i media har relativt ensidigt handlat om koldioxid, atmosfärens uppvärmning och den enskilda med-

borgarens ansvar för att ”rädda klimatet”. Inom vetenskapen är bilden betydligt mer komplex och hoten kommer

från såväl vattenbrist som stigande havsnivåer, smältande glaciärer, skogsbränder och geopolitiska hot som konse-

kvens av förändringar av klimat och ekosystem. Orsakerna till problemen är många och integrerade.

Samhällsmedborgaren behöver en större förståelse för komplexiteten i naturen och hur klimatfrågorna är relate-

rade till välfärdsfrågor, energi, geopolitik mm. Hedberg förklarar grundläggande klimatvetenskap, resiliens, peak

oil, tipping points, strategier mm. Han introducerar ett antal dilemman som vi oundvikligen står inför och han ger

exempel på möjliga sätt att hantera situationer som kan komma att uppstå.

Martin Hedberg är meteorolog med klimat som specialområde. Han har arbetat inom Försvarsmakten, på Sveriges

Television samt som navigatör vid seglings- och fl ygexpeditioner. Sedan tio år tillbaka arbetar han vid Swedish Wea-

ther & Climate Centre med kunskap, strategier och samhällsförändringar relaterade till klimat.


Documents

Insikter och dilemman i klimatfrågan - Martin Hedberg (swedish)