Skeppet sjunker!

Det tidiga 1600-talet var en tid då Sverige expanderade i Östersjöområdet. En grundsten i imperiebyggandet var en slagkraftig flotta. Under 1620-talet var Sverige i krig med Polen och 1625 beställde den svenske kungen Gustav II Adolf nya skepp. Ett av dem fick namnet Vasa.

Vasa byggdes på Stockholms skeppsgård under ledning av holländaren Henrik Hybertsson - en erfaren skeppsbyggare. Och det behövdes erfarenhet. Vasa blev ett av sin tids mäktigaste krigsfartyg, bestyckat med 64 kanoner på två kanondäck. Den 10 augusti 1628 seglade Vasa ut på sin jungfrufärd. Det var en söndag och mycket åskådare befann sig kring Stockholms stränder för att få en skymt av det mäktiga fartyget. Bland åskådarna fanns även utländska ambassadörer - Vasas jungfrufärd skulle bli ett propagandanummer för det ambitiösa Sverige.

Resan började vid nuvarande Slussen. Vasa hissade segel och sköt salut - svensk lösen (två skott). Men redan efter bara några minuters seglats krängde skeppet till, rätade sig något - och krängde till igen. Vatten forsade in genom de öppna kanonportarna. Och Vasa sjönk! 30-50 av de cirka 150 personerna som befann sig ombord avled. Efter bärgningen 1961 har det hittats rester av 25 skelett.

Vid tiden för Vasas förlisning befann sig kung Gustav II Adolf bland slagfälten i polska Preussen. Först efter två veckor fick han reda på vad som hänt. Kungen skrev att katastrofen måste bero på "oförstånd och oaktsamhet" - de skyldiga skulle straffas. Ansvariga sjöbefäl och skeppsbyggare kallades till förhör på Stockholms slott.

Vaför sjönk Vasa?På 1600-talet fanns inga tekniska beräkningar av fartygs stabilitet. Det hände ofta att framför allt krigsskepp kantrade och sjönk. Deras last - kanonerna - var ju placerade högt uppe i skeppet, till skillnad från handelsfartyg som stuvade lasten långt ner. 

Istället för beräkningar hade skeppsbyggmästarna så kallade bestick. Det var bestämda proportioner som ansågs ge ett skepp goda egenskaper. Besticken för Vasa var anpassade för skepp med ett kanondäck. Men Vasa förde två kanondäck - och med likadana tunga 24-pundiga kanoner både på det övre och det undre kanondäcket (det normala för skepp med två kanondäck var betydligt lättare kanoner upptill). De vedertagna proportionerna stämde inte längre - Vasa var för stor.

Längst ner i Vasas hålskepp fanns många ton barlast - stora stenbumlingar. De skulle ge skeppet nödvändig stabilitet. Vasa sjönk därför att barlasten inte räckte till som motvikt till kanoner, virke, master och segel.

Därför sjönk Vasa

På 1600-talet fanns inga tekniska beräkningar av fartygs stabilitet. Det hände ofta att framför allt krigsskepp kantrade och sjönk. Deras last - kanonerna - var ju placerade högt uppe i skeppet, till skillnad från handelsfartyg som stuvade lasten långt ner.

Istället för beräkningar hade skeppsbyggmästarna så kallade bestick. Det var bestämda proportioner som ansågs ge ett skepp goda egenskaper. Besticken för Vasa var anpassade för skepp med ett kanondäck. Men Vasa förde två kanondäck - och med likadana tunga 24-pundiga kanoner både på det övre och det undre kanondäcket (det normala för skepp med två

kanondäck var betydligt lättare kanoner upptill). De vedertagna proportionerna stämde inte längre - Vasa var för stor.

Längst ner i Vasas hålskepp fanns många ton barlast - stora stenbumlingar. De skulle ge skeppet nödvändig stabilitet. Vasa sjönk därför att barlasten inte räckte till som motvikt till kanoner, virke, master och segel.

I förhören efter Vasas förlisning framkom att ett stabilitetstest föregått seglatsen. 30 man hade fått springa fram och tillbaka över översta däck medan skeppet låg nedanför slottet. Närvarande var amiralen Klas Fleming - en av flottans mest inflytelserika män. När de 30 karlarna sprungit fram och tillbaka tre gånger höll skeppet på att kantra. Amiral Fleming stoppade provet - men lät ändå Vasa segla ut på sin jungfrufärd.

Vems var då felet att Vasa sjönk?Amiral Fleming. Delvis. Han hade kunnat stoppa skeppet efter krängningsprovet. Å andra sidan var hon då redan färdigbyggd.

Kung Gustav II Adolf. Delvis. Han ville ha ett stort skepp med så många och tunga kanoner som möjligt. Han hade godkänt skeppets mått.

Skeppsbyggmästare Henrik Hybertsson. Delvis. Han byggde Vasa som om hon var ett skepp med ett kanondäck. Å andra sidan var han en skicklig skeppbyggare som gjort många framgångsrika fartyg tidigare.

Sjömännen på Vasa. Enligt en ny teori kan Vasas förlisning bland annat lastas på sjömännen ombord. De seglade ett nytt skepp med öppna kanonportar - och Vasa sjönk då vatten rusade in genomdessa. Det bästa hade varit att prova det nybyggda skeppet med kanonportarna stängda. Ett instabilt skepp kan byggas om.

I själva verket kan man inte lasta någon enskild person för Vasas förlisning. Orsaken till katastrofen är istället 1600-talets bristande teoretiska kunskaper i konstruktionen av skepp. Vasa var något nytt - ett tekniskt experiment. Efter Vasa byggdes många framgångsrika skepp med både två och tre batteridäck. Man lärde sig av Vasa och gick vidare.

I förhören efter Vasas förlisning framkom att ett stabilitetstest föregått seglatsen. 30 man hade fått springa fram och tillbaka över översta däck medan skeppet låg nedanför slottet. Närvarande var amiralen Klas Fleming - en av flottans mest inflytelserika män. När de 30 karlarna sprungit fram och tillbaka tre gånger höll skeppet på att kantra. Amiral Fleming stoppade provet - men lät ändå Vasa segla ut på sin jungfrufärd.

Vems var felet?Amiral Fleming. Delvis. Han hade kunnat stoppa skeppet efter krängningsprovet. Å andra sidan var hon då redan färdigbyggd.

Kung Gustav II Adolf. Delvis. Han ville ha ett stort skepp med så många och tunga kanoner som möjligt. Han hade godkänt skeppets mått.

Skeppsbyggmästare Henrik Hybertsson. Delvis. Han byggde Vasa som om hon var ett skepp med ett kanondäck. Å andra sidan var han en skicklig skeppsbyggare som gjort många framgångsrika fartyg tidigare.

Sjömännen på Vasa. Enligt en ny teori kan Vasas förlisning bland annat lastas på sjömännen ombord. De seglade ett nytt skepp med öppna kanonportar - och Vasa sjönk då vatten rusade in genom dessa. Det bästa hade varit att prova det nybyggda skeppet med kanonportarna stängda. Ett instabilt skepp kan byggas om.

I själva verket kan man inte lasta någon enskild person för Vasas förlisning. Orsaken till katastrofen är istället 1600-talets bristande teoretiska kunskaper i konstruktionen av skepp. Vasa var något nytt - ett tekniskt experiment. Efter Vasa byggdes många framgångsrika skepp med både två och tre batteridäck. Man lärde sig av Vasa och gick vidare.

Förhören komplicerades av att Vasas byggherre Henrik Hybertsson hade avlidit året innan jungfrufärden. Istället hölls hans bror och kompanjon Arendt de Groot ansvarig för bygget. Men troligen fälldes ingen såsom skyldig till Vasas undergång. Förhörsledarna konstaterade att skeppet troligen var väl byggt - men fel proportionerat.

Vasa bärgas

Efter ett träget arkivarbete och letande i Stockholms ström lyckades vrakspecialisten Anders Franzén lokalisera Vasa 1956. Franzén fick snabbt stöd för tanken att bärga skeppet - bland annat från marinen och bärgningsbolaget Neptun.

Vasa låg på 30 meters djup - vilket räknas som djupdykning. Marinens tunga dykare under ledning av Per Edvin Fälting tog sig ner till skeppet och lyckades spola fram sex tunnlar i leran under henne med hjälp av speciella sprutmunstycken. Genom tunnlarna drogs stålkablar, med vilka två lyftpontoner på ytan skulle dra skeppet ur lerans grepp. I augusti 1959 var det dags för första lyftet.             

Osäkerheten var stor - skulle det gamla träskeppet hålla, med många ton barlast i skrovet? Jodå. Vasa höll. I 16 etapper lyftes hon till grundare vatten för att tätas och förstärkas inför sista lyftet - till ytan!

Dagen då Vasa skulle bryta vattenytan stod Sverige stilla. Press, radio och TV från hela världen fanns på plats - svensk TV gjorde något så ovanligt som en direktsändning. Det fanns knappt en TV att köpa längre - alla var slutsålda inför lyftet. Skolbarnen skolkade, arbetsplatser avstannade - till och med på BB var det lugnt, berättade en förvånad sjuksköterska.

Klockan 9.03 den 24 april 1961 kom det stolta regalskeppet åter upp till ytan. Först ombord var Anders Franzén och Per Edvin Fälting. Hela sommaren 1961 grävdes skeppet ut av arkeologer. En orörd bit av 1600-talet fanns plötsligt mitt ibland oss.                               

1962 öppnade Wasavarvet - det provisoriska museet. Skeppet och alla fynden konserverades. Det var ett gigantiskt arbete. Under 17 år sprutades Vasa med polyetylenglykol - PEG. En kemisk lösning som ersätter vattnet i sjödränkt trä för att undvika sprickor.

Det nya Vasamuseet öppnade 1990.

Livet ombord

När Vasa seglade ut på sin jungfruresa fanns ungefär 150 människor ombord. De flesta var sjömän. Skeppet var på väg till flottbasen Älvsnabben i Stockholms skärgård, där 300 soldater väntade på att få gå ombord. Totalt skulle cirka 450 man trängas på Vasa.

Under Vasas tid bemannades flottan främst genom utskrivningar. Det var alltså få professionella sjömän på skeppen. Män mellan 15 och 60 år kunde skrivas ut ut till flottan. Många av dem återvände aldrig hem igen.

Båtsmännen och soldaterna levde, sov och åt på däcket mellan kanonerna på batteridäcken. På Vasa skulle sju man klämmas in mellan varje kanonpar. Det blev oerhört trångt. Maten var mycket dålig - gryn, torkade bönor, torkad eller saltad fisk. Och öl för att skölja ner det hela. Färsk mat var högst ovanligt. Resultatet blev bristsjukdomar som skörbjugg. Dödligheten var mycket hög ombord - och det var sällan genom sjöstrid folk dog.

Året då Vasa seglade - år 1628 - var ett svårt år för männen i flottan. Amiral Henrik Flemings eskader blockerade Danzigs hamn, utanför polska Preussen. Två tredjedelar av besättningarna var sjuka, döende eller "kastade överbord" (begravda till sjöss). "Sedan vi avseglade från Kalmar är 30 döda och ej mer än sju båtsmän och tolv soldater vid hälsa på mitt skepp", skrev amiral Henrik Fleming. Han hade bara 19 arbetsföra män istället för 115.

En annan plåga var ledan. Många skepp låg i hamn eller kryssade i blockadtjänst - det fanns inte mycket att göra. Framför allt inte för soldaterna ombord. Deras arbete var att slåss i sjöstrid - något som inträffade mycket sällan. Livet ombord blev långtråkigt och stillasittande på gränsen till det outhärdliga. För att fördriva tiden spelade man spel - officerarna föredrog det tjusiga brädspelet.

Det högre befälet hade det bekvämare än manskapet. De sov i utfällbara kojer, istället för direkt på golvet. Kajutan på Vasa var inredd som ett slottsgemak, med skulpturer på väggarna. Befälet fick också bättre mat. Men något lyxliv var det absolut inte tal om.

Utställningar

Skeppsbyggeri var inte, som idag, en vetenskap utan en konst. Skeppen byggdes utefter samlade erfarenheter och mycket på känn.En modell visar den febrila verksamheten någon gång under våren 1627. Skeppsgården var inte bara ett varv utan också flottans huvudstation i ett land som ständigt rustade för krig. På sin stapelbädd ligger Vasa, snart redo för sjösättning. Timmermän av olika slag dominerar arbetet. I myllret syns även sågare, svarvare, märs- och mastmakare, snickare, målare, bildsnidare, segelsömmare, repslagare, ankarsmeder, grovsmeder, spiksmeder och en klensmed. På varvet fanns också en glasmästare, en tjärsjudare och en spikbärare(!)

Förutom skeppsgårdsmodellen finns i utställningen också modeller av Vasa i olika byggnadsstadier. I en serie bilder beskrivs skeppsbyggnadskonst, från letandet av lämpligt virke i ekskogen till riggning. Bygget av Vasa krävde tusentalet ekar och hennes rigg slukade

nästan tolv kilometer tågvirke.Några arrangemang i full skala visar detaljer ur arbetet.

Utställningen producerades av vasaveteranen fil dr Hans Soop. Formgivare var Ingald Andersson. Skeppsgårdsmodellen är tillverkad av Göte Eineljung, Charlott Eineljung och Birgitta Stenberg. Figurerna är gjorda av Eva Rahmquist. Skeppsmodeller är tillverkade av Erik Swartberg och Olof Pipping. Timmermansverktygen är gjorda av Curt Wägerth och Ulf Jacobsson.

Kungens skepp

Vasas tidigaste historia berättas med målningar i storformat. Kungens besök på skeppsvarvet inleder berättelsen, som avslutas med ett bildspel om rättegången efter förlisningen.

Den första stora målningen visar en sjuk och bekymrad skeppsbyggmästare under våren 1626. Kungens skugga faller över bygget. Nästa målning visar slottet Tre kronor sommaren 1628. I slottets källare fanns flottans arsenal och här nedanför låg Vasa när hon fick ombord

sina kanoner.

I utställningen finns också en reliefkarta som visar krigslägen i norra Europa sommaren 1628. En målning visar en uppställning av den svenska flottan, där man inser hur imponerande Vasas mängd kanoner var i relation till de andra skeppen.

Utställningens kulmen är en skeppsmodell som visar förlisningsögonblicket.

I utställningen finns också en fullskalemodell av en dykarklocka. En sådan användes för att bärga de flesta av Vasas kanoner under 1600-talet. Sist kommer man till bildspelet där vi får höra röster från rättegången efter förlisningen. Det bevarade protokollet syns bakom en glasruta vid ingången till ildspelsrummet.

Utställningsproducent var Urban Skenbäck. Formgivare var konstnärskollektivet Sapphos döttrar (Lotti Malm, Ulla Nordenskiöld, Bitte Richardsson och Eva Trolin). De svarar också för allt måleri i utställningen. Skulpturerna gjordes av Arne Bergh. Richard Carr gjorde den stora bildreliefen. Båt- och skeppsmodeller gjordes av Bengt Pettersson, Olof Pipping och Sixten Östelius. Eva Rahmqvist gjorde figurer till katastrofmodellen.Bildspelet om förhöret gjordes av Carina Lernhagen. Bilderna i bildspelet togs av Hans Hammarskiöld.

Livet ombord

"Jag tager Gud och alla heliga Män till vittne på vad flit jag på de sjuka använt haver, men det hjälper intet, kommer 5 sig något före så insjuknar väl 8 i stället igen"

I ett brev från juli 1628 beskriver viceamiral Henrik Fleming situationen i den den svenska blockadstyrka som låg utanför fiendelandet Polen. I utställningen får vi en bild av just det vardagliga livet ombord. Här ställs fyndet från skeppet ut. Här finns en fullskalemodell av halva övre batteridäck som man får gå in i och här visar en genomskärningsmodell Vasas inre med man och allt.

Vasa skulle år 1628 ha haft en besättning på 145 sjöfolk och 300 soldater. Den stora besättningen behövdes för att snabbt kunna hantera rigg och kanoner vid en sjöstrid. I alla andra situationer var besättningen för stor. Ofta användes skeppen också för att transportera trupper och då blev det än trängre ombord.

Fynden visar olika aspekter på örlogslivet; sjukdomar, kläder, mathållning osv. Själva sjöstriden behandlas i utställningen Skepp i strid (se nedan).  Befälets husgeråd, tillverkat av tenn, glas och importerad keramik, står i kontrast mot manskapets enkla träföremål.

En av sjömanskistorna som påträffades vid utgrävningen har fått en egen monter. När man lyfte på locket låg allt som det packats av en sjöman 333 år tidigare.

Utställningsproducent var Urban Skenbäck och Johan Knutsson. Formgivare var Ulf Axén som också snidat batteridäckskopians besättningsmän med hjälp av en motorsåg! Batteridäckskopian har byggts av museets timmermän: Ossi Gröndal, Anders Karlgren, Åke Bredelius och Björn Gadd (de två senare har slutat på Vasamuseet). Eva Rahmqvist har gjort genomskärningsmodellens besättning. Sten Risholm snidade skeppets skulpturer (lejonmaskaroner och kajutedekor).

Regalskeppet Vasa har fått en ny dimension - en existentiell sådan. I en annorlunda utställning som öppnade den 9 september 2004 bjuds museets besökare att komma riktigt nära människor som fanns ombord när Vasa förliste. Nya forskningsrön ger en djupare bild av vilka de var.

I utställningen träder ett antal människor fram ur det förgångna. De fanns alla ombord på Vasa den 10 augusti år 1628. Samtida vittnesmål anger att cirka 30 män, kvinnor och barn följt Vasa i djupet. Vid utgrävningen av Vasa har man hittat skelett från minst 15 av dessa. Några återfanns utanför skeppet men har tidsbestämts enligt Kol 14-metoden och var sannolikt också offer vid katastrofen. Inget av offren är identifierat.Nu ställer Vasamuseet ut skelettfynd, men inte utan noggrann eftertanke.

Det är en svår balansgång, säger utställningsproducent Malin Fajersson, att på ett etiskt sätt försöka skapa ett möte igenom tidsbarriären. Det måste göras med respekt - i en försiktig exponering men djärv tolkning, fortsätter hon.Utställningen vill inte bara berätta om den osteologiska och arkeologiska forskningen utan också ge besökarna möjlighet att i sin fantasi "möta" människorna. Resultatet av de undersökningar som gjorts av skeletten och vid den arkeologiska utgrävningen ger en förvånansvärt informativ bild av dem som personer.I samband med forskning har de

anonyma individer som skelettdelarna hör till fått namn i bokstavsordning. Enligt svensk bokstaveringspraxis har de sedan blivit "Adam", "Beata", "Cesar" etc.

Om "Adam" kan man till exempel säga att han var 35-40 år gammal, 165 cm lång och vid god hälsa men hade i sin ungdom fått ett slag i ansiktet som påverkade hans utseende. Han var ett av de första skeletten som bärgades av dykarna 1958.Individen F, "Filip", kan ha varit en man som dog på sin post. Han var cirka 30 år, 163 cm lång och hade ett tandgarnityr som bör ha gett honom ett speciellt leende. Han återfanns i styrhytten där han troligen var rorsman. Där var han nära en räddning vid katastrofen, upp för en kort stege till övre däck, men tycks ha valt att stanna kvar. Kanske dog han på sin post när han försökte vända skeppet så hon kunde räta upp sig igen.

"Ylva" identifierades från början som en pojke, men var i själva verket en flicka på cirka 16 år med dålig hälsa. Hennes skelett visar ett flertal skador och att hon var kutryggig och undernärd. Speciella egenheter med hennes kranium liknar "Beatas" och "Tores" och nu görs DNA undersökningar. Kanske var de syskon… Utställningen försöker föra oss närmare Vasas besättning på andra sätt.

I en ljudkammare hörs fragment av citat från Vasas samtid hämtade bland annat från rättegångsprotokoll. Utställningens filmade gestalter bygger på de vetenskapliga fakta vi idag kan knyta till de olika individerna. Men man möter också människor från Vasa utifrån rekonstruktioner. Tre ansikten har återskapats av skulptören Oscar Nilsson. Han har lång erfarenhet av hur man vetenskapligt rekonstruerar ansikten på kranier och i kombination med hans konstnärskap blir resultatet mycket levande. De som valts ut för rekonstruktion är "Filip", "Beata" och "Ivar".

Vasamuseets nya utställning "Ansikte mot Ansikte" öppnade den 9 september 2004. Formgivningen är gjord av White arkitekter genom Mattias Lind och Per Bornstein. Ämnesexperter är professor emerita Ebba During (osteologi) och fil dr Fred Hocker, projektledare för den pågående vasaforskningen.