SCRIPTUM NR 27 Red. Egil Johansson

Rapportserie utg. av Forskningsarkivet vid Umeå Universitet ISSN 0284-3161 CODEN: UM/FARK/SC-90/0027

PEHR HÖGSTRÖM OCH ANNA OLOFSDOTTER Ett bidrag till 1740-talets samiska kyrkohistoria

Carl F. Hallencreutz

FORSKNINGSARKIVET BOX 1441 901 24 UMEÅ Tel. 090/166571 NOVEMBER 1990

1

FÖRORD

Som nummer femtio i Svenska Institutet för Missionsforsknings serie Studia Missionalia Upsaliensia utkom i böljan av detta år Pehr Högströms missionsförrättningar och övriga bidrag till samisk kyrkohistoria. Volymen är utgiven och försedd med kommentarer av Carl F. Hallencreutz, professor i missionsvetenskap vid Uppsala universitet. Det var under arbetet med denna utgivning som professor Hallencreutz som en biprodukt kom att närmare studera den kände samemissionären och kyrkoherden Pehr Högströms möte 1745 med samekvinnan Anna Olofsdotter från Nederbyn i Sjokksjokks sameby. I studiet av kristendomens historia i Lappmarken har hennes visionära berättelse om sin uppenbarelse av Kristus i samisk dräkt och gestalt ännu inte fått sin rättmätiga plats. I föreliggande rapport utreder författaren denna händelse och dess betydelse för samernas kristnande.

Vid kartläggningen har i viss mån även kyrkoboksmaterial kunnat användas. Ett flertal tidigare rapporter i serien SCRIPTUM grundar sig på studier i kyrkböckerna. Professor Hallencreutz' arbete passar därför väl in i raden av dessa. Forskningsarkivet framfor sitt tack till författaren för att manuskriptet om Anna Olofsdotter och hennes berättelse får berika vår serie.

Umeå i november 1990

Egil Johansson

2

PEHR HÖGSTRÖM OCH ANNA OLOFSDOTTER

Ett bidrag till 1740-talets samiska kyrkohistoria

LÄRDOMSHISTORISK ANSATS

Sedan någon tid har Svenska kyrkan fått en utbyggd central kyrkostyrelse. Under kyrkomöte och centralstyrelsen opererar nämnder med särskilt ansvar för viktiga gemensamma kyrkliga angelägenheter som t.ex. nämnderna för Lutherhjälpen och Svenska Kyrkans Mission (SKM).

I själva verket har kyrkans centrala styrelse varit igång så länge att det är dags för förnyad översyn. Jag tänker nu inte främst på det något märkliga meningsutbytet mellan herr kyrkomötesledamoten Dike och ärkebiskop Werkström, om än den diskussionen kan motivera nog så djupgående kyrkoteologiska frågor. I stället syftar jag på revisionen av vad jag fann vara den kanske mest intressanta innovationen i den nya nämndorganisationen, alltså Nämnden för Mellankyrkliga och Ekumeniska frågor, eller MEF.D

Av de olika ändamålsbestämda nämnderna är Nämnden för Svenska Kyrkans Mission den äldsta.2 ' Men SKM från 1874 är inte Svenska kyrkans första centralkyrkliga organ för en särskild gemensam angelägenhet. Den första nämnden - för att använda modern ecklesiastik terminologi - är i själva verket ett annat distinkt missionsinitiativ, nämligen Direktionen för det kyrkliga Ecklesiastikverket i Lappmarken från 1738/9.

Lappmarksdirektionen formades som ett samlat uttryck för det nyväckta kyrkliga intresset för utbyggd församlingsvård och bättre anpassad katekesation i den till svenska kronan hörande lappmarken i nuvarande svenska, finska och faktiskt även norska delen av Sameädnam. Initiativet korresponderade med ett vidgat lappmarksintresse i det svenska storsamhället överhuvudtaget. Sex år före inrättandet av Lappmarksdirektionen hade den unge Uppsalaakademikern Carl von Linné givit sig u t på sin Lappska Resa. Något senare gjordes lovande malmfyndigheter i Kiirunavaara-Loussavaara och Gällivare Malmberg.

Inrättandet av Lappmarksdirektionen fick för övrigt en direkt koppling till den fortsatta kyrkliga verksamheten i vad som 1742 blev Gällivare församling. Samtidigt som beslut togs av 1738 års riksdag om formandet av Lappmarksdirektionen startades en

3

nationalinsamling för byggande av kyrka i Kaitum sameby i västra delen av nuvarande Gällivare församling. 3)

Det är lätt att notera vissa påtagliga likheter mellan inrättandet av Lappmarksdirektionen 1738/39 och formandet av SKM närmare 140 år senare. I bägge fallen var representationen från ämbetsmanna-Sveriges toppskikt påfallande. Lappmarksdirektionen företräddes från 1743 bl.a. av dåvarande kyrkoherden i S:t Jacobs församling i Stockholm, Olof Kiörning, från 1746 biskop av Härnösand, som ärkebiskopens representant.

Lappmarksdirektionen arbetade självständigt men i nära dialog med domkapitlet i Härnösand. Dess viktigaste angelägenhet var att rekiytera lämpliga krafter för församlingsvården och som ansvariga för av direktionen understödda sameskolor.

En av direktionens främsta tillskyndare var 1700-talets mest profilerade svenske missionsman, Biskop Herman Schröder, som var lika intresserad av att stödja Tranquebar-missionen i Sydindien som han var av det kyrkliga ecklesiastikverket i Lappmarken. Han användes ofta som vigningsbiskop vid ordination av missionärer anställda av Lappmarksdirektionen.4)

Lappmarksdirektionens framväxt och resultat har naturligtvis inte förbisetts i svensk kyrko- och missionshistorisk forskning. Här bör nämnas främst Erik Hallers pionjärarbete om svensk lappmarksmission från 1896.5) Dess framställning ligger till grund för professor H. Pleijels korta karaktäristik av Lappmarksdirektionen i bandet om Karolingisk kvrkofromhet. pietism och herrnhutism i det klassiska samlingsverket Svenska Kyrkans Historia.6)

I sin teckning av Lappmarksdirektionen gör Pleijel en intressant distinktion mellan studiet av Lappmarksdirektionens förutsättningar, som faller inom ramen för forskning om Svenska kyrkans historia, och behandlingen av själva missionsarbetet i Lappmarken, som han medvetet avstår från att redovisa inom ramen för sitt arbete om Svenska kyrkans historia.7)

Det är dåvarande Åboprofessorn Hilding Pleijels sentida efterträdare Bill Widén, som tagit upp sin företrädares kastade handske och redovisat den första större framställningen av Lappmarksdirektionen. I själva verket har Widén skrivit två banbrytande arbeten, dels avdelningen Kristendomsundervisning och nomadliv från 1964 och inventeringen av samekateketer i habilationsskriften Kateketinstitutionen i Sveriges och Finlands lappmarker från 1965.8) Som finlandssvensk förmår Widén ge en nyanserad tolkning fr.a. av de språkpolitiska komplikationerna inom den del av Lappmarken som föll inom Åbo stift.

I senare studier av norrländsk historia och kyrkohistoria har Widéns arbeten varit nödvändiga ingredienser. Hans noggranna inventering av Lappmarksdirektionens arkiv har påverkat t.ex. S.I. Olofssons fina tolkning av Lappmarksdirektionen i tredje bandet av Övre Norrlands Historia.9) Den erbjuder utgångspunkt också för det omfattande pedagogikhistoriska projekt vid Umeå universitet om Lappmarksprästerna som folkuppfostrar e som nu är i avslutningsfasen under Sten Henryssons och Egil

4

Johanssons ledning. När det gäller den rent lokalhistoriska utvecklingen hänvisas framför allt till Ingemar Öbergs undersökning av mission och evangelistation i Gällivarebygden tryckt i Åbo 1979.

Hilding Pleijel skiljde mellan svensk kyrkohistoria och svensk missionshistoria i Lappmarken. Studiet av Lappmarksdirektionens verksamhet föll inom den senare kategorien.

Ser vi närmare på Widéns bidrag kan vi förfina Pleijels distinktion ytterligare. Vi kan nämligen skilja mellan svensk missionshistoria i Lappmarken å ena sidan och samisk kyrkohistoria å den andra. Widéns avhandling är ett viktigt bidrag till svensk missionshistoria i Lappmarken. Hans andra arbete med dess korta biografier av Lappmarksdirektionens understödda samekateketer däremot är ett intressant bidrag till samisk kyrkohistoria.

SAMISK KYRKOHISTORIA - EN FRÅGA OM TOLKNINGSPERSPEKTIV

När jag här talar om samisk kyrkohistoria och avgränsar denna från svensk missionshistoria argumenterar jag på samma sätt som Bengt Sundkler och andra gör när de talar om afrikansk kyrkohistoria. Poängen här är vidare än rent geografisk. Begreppet samisk kyrkohistoria iymmer nämligen ett bestämt tolkningsperspektiv. I studiet av kristendomens utveckling i nya - ofta icke-västerländska - miljöer är det viktigare att ge akt på de lokala faktorer och inhemska initiativ som betingar kristendomens lokala utgestaltning än att i första hand ägna sig åt de institutionella missionsinitiativen, om än dessa oftast är de bäst dokumenterade.10 '

Detta tolkningsperspektiv gäller också studiet av kristendomens utveckling i Lappmarken. Det är den medvetenheten som inspirerat talet om samisk kyrkohistoria.

Att ge akt på lokala samiska initiativ i Lappmarkens kyrkohistoria är inte något helt nytt. Vi vet för övrigt att i vissa tider har några lydliga kvinnoinsatser varit riktningsgivande för denna utveckling. Vi kan tänka på samekvinnan Margareta, som på 1300-talet manade unionsdrottningen med samma namn till vidgade missionsinitiativ i Sameädnam,11) eller på Milla Clemensdotter, som ca 500 år senare mötte Karesuandokyrkoherden Lars Levi Laestadius och påverkade hans framtida kyrkogärning i Sameland från 1844 och därmed även färgade laestadianismens framväxt som nordsamisk religion.12) Något senare inspirerade mötet med en annan samisk Maria prinsessan Eugénie till nya missionsinitiativ i Lappmarken, vilka initiativ också skulle gripa in i och påverka laestadianismens fortsatta differentiering. 13>

När det gäller det så avgörande 1700-talet i Lappmarkens kyrko- och missionshistoria -vi kan här tänka på Thomas von Westen och arvet från honom i Norge och på Direktionen for det Lappska Ecklesiastikverket från 1738 och framåt i Sverige 141 - har dock det tolkningsperspektiv, som ligger i talet om samisk kyrkohistoria, ännu inte riktigt fått komma till sin rätt. Det gäller såväl i S.I. Olofssons i och för sig mycket förtjänstfulla och sympatiska tolkning av Lappmarksdirektionen lg) som i Sten Heniyssons lovvärda projekt om Lappmarksprästerna som folkuppfostrare. 16) Man gör här mer bruk av Widéns missionshistoriska avhandling än av hans samiskt

5

kyrkohistoriska habilationsskrift. Detta gäller i lika mån Öberg om än han till skillnad från Widén gör ett aktivt bruk av handskriften Gelliware församlings historia i Gällivare kyrkoarkiv.

Dessa förhållanden kan i själva verket vara en av anledningarna till att den visionära samekvinnan Arma Olofsdotter från Nederbyn eller Wuollesitu inom Sjokksjokks sameby förbisetts i studiet av kristendomens historia i Lappmarken. Hon har ännu inte tillerkänts sin rättmätiga plats mellan Margareta från 1300-talet och Laestadius Maria i samisk kyrkohistoria. Denna brist kan emellertid åtgärdas efter en förnyad genomgång av missionsvetenskapligt viktiga texter från Pehr Högström.1?)

FOCUS PÅ KAITUM

Det är under hösten 1745 som den kände samemissionären och Gällivarekyrkoherden Pehr Högström möter Anna Olofsdotter och blir närmare förtrogen med hennes märkliga erfarenheter. Han hade då varit verksam inom Kaitums och Sjokksjokks samebyar sedan februari 1742.

Pehr Högström är välkänd i norrländsk kyrkohistoria. Med sin Lappmarksbeskrivning från 1747 framstår han som en av 1700-talets främste svenske kännare av samiska förhållanden. 18) Våren 1741 har han avbrutit en lovande akademisk karriär efter att ha ventilerat den ambitiösa avhandlingen Förnuftiga tankar om Gud.19 ' Som många andra Uppsalastudenter under 1730-talet hade också Pehr Högström engagerats i sin tids utmanande u-landsfråga. Den gällde mission och undervisning i den svenska lappmarken.

Naturligtvis levde minnet av det lysande löftet Carl Linnaeus' färgstarka rapporter från sin lappländska resa sommaren 1732 vidare bland Uppsalas studenter.20) De mera observanta kunde också notera nya signaler om malmfyndigheter i Gällivare eller i Kiirunavaara och Loussavaara. För Högström och hans meningsfränder var det dock inrättandet av den nya Lappmarksdirektionen som främst rymde uppfordran till uppbrott.

Som redan antytts förbands inrättandet av Lappmarksdirektionen med kravet på direkta insatser i Kaitum - mellan Jokkmokks- och Jukkasjärvis vidsträckta församlingar. Bilden av förhållandena jus t där framstod som särskilt mörk. Ingen mindre än Olof Kiörning ger uttiyck för sin tids fördomar, när han skriver förordet till Högströms första tryckta arbete som berör samiska förhållanden, nämligen predikan Bättringsröst från 1745. Kiörning skriver här bl.a.:

...dessa Kaitoms lappar (så kallas de allmänt) woro illa beryktade för sin Barbariska och oskäliga lefwnad. Det är märkeligit, at desse Lappar äro både till kroppens statur och sinnets art skilde ifrån de öfwrige. Lapparna äro gemenligen små til växten men Kaitoms Lappar äro stora, til sinnelaget äro de grymmare än Lapparne i allmänhet, så att ingen u t an största lifsfara har wågat sig resa ibland dem: Hor, mord, röfweri och dylika grofwa missgerningar woro ibland detta folket mycket gängse, hwaraf lätteligen kan slutas, hwad äfwentyr den underkastade sig, som skulle begynna med alware omwändelse wärket ibland dem.21)

6

I Kaitum och Sjokksjokk var Högström verksam i åtta år. Från julen 1742 fick han uppdrag som den då nyinrättade Gällivare församlings förste kyrkoherde. Under våren 1749 lämnade han Lappmarken. I mars detta år installerades han av Härnösandsbiskopen Kiörning som kyrkoherde i Skellefteå. 22) I mitten av sin tjänstgöring som samemissionär mötte han under hösten 1745 den visionära Anna Olofsdotter från Nederbyn.23)

EN OBEAKTAD TEXT MED SAMISK KRISTENDOMSTOLKNING

Som jag redan nämnt var Pehr Högström medveten skribent. Mest känd är hans Lappmarksbeskrivning från 1747.

Högström har också sammanställt den lilla klassikern Missionsförrättninga r från 1773, som redovisar tidiga intryck från Kaitum och Sjokksjokk.24) Det är här som Högström presenterar Anders Ersson Snadda, vars kritiska reflektioner om kristendomens utbredning bland Kaitumsamerna uppmärksammats i mer generaliserade reflektioner om mötet mellan traditionell samisk religion och kristendomen.25)

Klassikern Missionsförrättninga r är emellertid inget avslutat arbete. Högström hade planerat ytterligare två eller kanske t.o.m. tre delar. Av dessa blev redovisningen för utvecklingen från 1743 till 1746 slutförd. Av olika skäl kom den dock inte att publiceras. Den har legat i stort sett obeaktad i Pro Fide et Christianismo:s arkivdeposition på Kungl. Biblioteket i Stockholm.26)

Det är i denna hittills otryckta andra del av Missionsförrättninga r, som Högström redogör för sina kontakter med Anna Olofsdotter och återger hennes Kristusvision. Detta avsnitt låter som följer:

...Ett utkommit almänt rykte om någon slags skjedd öfwernaturlig upenbarelse, som skal hänt en ung piga, Anna Olofsdotter ifrån Nederbyn, om 20 års ålder, gaf mig anledning at göra därom någon efterfrågan, och befanns händelsen, efter pigans egne berättelse, hafwa tildragit sig, som följer. Til henne skal i skogen, då hon om sommaren på en söndag gick wall med sin husbondes renar, oförsedt hafwa kommit en i Lapsk habit väl klädd men obekant man, af särdeles lifligt, snyggt och wackert anseende, ehuru hans finger tycktes henne hafwa warit något längre, än wanligt. Emedan hon då hölt uppå at dräpa några fogelungar, det hon, då han fattade henne i axeln och frågade hwarföre, hon detta gjorde, sade sig göra för ro skull, tog han sig anledning at bestraffa henne för slika göromål på söndagen, och sade sig wäl weta hwad hennes husbondefolk haft om händer på de näst förflutne helgdagar, hwaraf han en del upräknade, hwarföre han hotade at alfwarligen wilja straffa dem, om de ei ifrån sådant afstodo. Hon svarade sig däraf ei wete emedan hon då warit borta, men frågade hwem han då vore? Och när han, sträckande sina händer op mot himmelen, swarade sig wara Gud, som alting skapat, alting regerar, som råder öfwer hela werlden, himmel och jord, som ser och wet alla människjors gärningar, både goda och onda, och som bemöter dem efter hwars och ens förhollanden, etc. befalte han henne genast lämna sin hjord samt gå och säja folk hwad han sagt, och at han om de sig icke omwände, ofelbart skulle komma med syndastraffet, hwarföre han dem hittils skonat för några fromma

7

och oskyldigas skul ibland dem. då eljest hwarken säd eller gräs til folks och kreaturs föda skulle hafwa vuxit, etc. På pigans inwändning: om jag detta säger, så tro de mig icke, sade han sig wilja sättja på henne et märke, som skulle öfwertyga dem, at det war han; hwarpå han fattade i hennes wänstra öra och tog därutur et litet stycke, u tan at hon det kunde märka eller känna, fömyandes sin befalning, at hon skulle straxt gå och säga sit folk hwad han sagt, med alfwarsammaste antydan at bättra sig ifrån sina onda gärningar, om de wille undvika hans hämnd. I det samma förswann mannen, och örat begynte straxt blöda så häftigt, at hennes kläder wid hemkomsten woro alt blodiga, hwarwid hon afswimmade. Sedan hon wid upwaknandet hade berättat hwad henne händt, och så snart både husbonden, som war en förmögen och wälmående man, samt alt husfolket, som kändes wid hwad hon sagt om deras förehållande, hennes öra med förundran besedt, stannade blödningen, och örat helades. Alt detta berättade denna piga för mig och flera under en förment fulkommen wisshet och mycken alfwarsamhet. Jag besåg hennes öra, u tur hwilket et litet runt skal syntes borttagit. I ansende til denna pigas menlösa och dygdiga sinne, samt det goda loford af upriktighet och trowärdighet hon hade af alla, som henne kände, jämte den goda wärkan denna händelse hos rätt många haft, nödgades jag, som af hjertat tilstår, at jag aldrig hinner lära känna Herrens sinne eller någonsin tror mig blifwa skickelig at wara hans rådgifwar e. u tan har oräkneliga anledningar at i djupaste ödmjukhet hola Hans wägar för outransakelige och Hans domar för obegripelige. inneholla med mit omdöme om det jag icke förstod, och höl derför ei rådeligt at mycket härom utlåta mig, dock så mycket som kunde tjena at hos enfaldige åhörare förebygga någon befarad fölgd af förledande wantro och förmörkande af det högsta wäsendets wördnadsfullaste egenskaper, så långt mitt inskränkta begrep kunde sig sträcka.

...(Ur P. Högströms Missionsförrättningar, II [1776])27) Denna hittills förbisedda beskrivning av samekvinnan Anna Olofsdotters möte med den samiske Kristus och de effekter som hennes vittnesbörd därom haft inom Gällivare unga församling kan läsas på olika sätt. Jag förmodar att den kan ge underlag för mer psykologiskt orienterad reflektion om enskild religiös erfarenhet i en miljö präglad av begynnande kulturmöte. Missionsvetenskapligt sett motiverar texten uppfordrande frågor om hur kristna signaler uppfattats och recipierats i samisk miljö.

Några inslag är tydliga nog: Jesus framstår för den visionära Anna i samedräkt. När hon ber om något synligt tecken som kan bekräfta hennes budskap och uppdrag tolkar hon sina erfarenheter på ett sätt som erinrar om renskiljning. Mer svårfångad är kanske iakttagelsen att den märklige sameyngling som Anna mötte har långa fingrar.

En var som sett prov på etiopisk kyrkokonst vet att den harpospelande David har särskilt långa fingrar. Det uttrycker hans extraordinära egenskaper. I andra afrikanska miljöer är långa fingrar jus t ett tecken på någon från den andra sidan tillvaron, där anfäderna hör hemma.28) I traditionell samisk symbolik tycks dock inte långa fingrar ha tillerkänts samma påtagliga symbol-värde.

Slående är att Annas erfarenhet reflekterar en rätt sträv kristendomstolkning. Det är när hon ägnar sig åt lättsinnigt tidsfördriv under renvakt på söndagen, som hon möter sin samiske Kristus. Denne talar bestraffande ord om nedärvda sedvänjor, som hämmar hennes och hennes husbondsfolks kristenliv. Han manar tydligt till omvändelse, men avser inte främst övergång från tidigare samisk religion till

8

kristendomen. I stället kallar den samiske Kristus Anna och hennes folk till sådan sinnesändring, som leder till avläggande av kvarvarande traditionella bruk och tydligare anpassning till kristna värden. Med klarare analysspråk kan vi säga att visionen inte främst avser Kaitumsamernas religionsskifte och anslutning till kristendomen. I stället är dess ärende samernas interna progression eller mer medvetna tillägnelse av kristna värden.29) I detta stycke är dock den samiske Kristus påtagligt allvarlig och angelägen. Han drar sig inte för att antyda förtappeisens möjlighet.

Anna Olofsdotters visionära erfarenhet har varit både påtaglig och genomgripande. Trogen den syn hon fått ta del av har hon vittnat därom för sitt eget folk. Hennes allvar har gjort intryck. Högström talar om "den goda wärkan denna händelse hos mången haft". Högström berör också hur han själv ställt sig till Annas vision.

ANNA OLOFSDOTTERS PLATS I SAMISK KYRKOHISTORIA

Högströms redovisning av Anna Olofsdotters extraordinära religiösa erfarenheter bär drag av äkthet. Till partiet om Snadda i Missionsförrättningarna s förra del fogar sig detta hittills förbisedda avsnitt av andra delen av Högströms klassiker som ett ytterligare viktigt belägg för hur kristendomen sågs och mottogs bland Kaitumsamerna under 1740-talet. Redan av detta skäl bör Anna Olofsdotter tillerkännas en plats i samisk kyrkohistoria. Men Högströms text ställer ytterligare frågor både om Anna själv och om effekterna av hennes vittnesbörd som gör henne ännu intressantare.

Jag sparar frågorna om vem Anna Olofsdotter var och vad som hände henne efter hennes möte med sin samiske Kristus. Det torde inte vara ägnat att förvåna att det tillgängliga materialet om henne är rätt sprött. Efterlämnade handlingar är något generösare vad gäller dels följderna inom Gällivare unga församling av Annas visionära erfarenhet dels hur mötet med Anna Olofsdotter påverkade Högström själv. Jag tar denna fråga först.

I studiet av Högströms utveckling har hans möte med Anna Olofsdotter hittills inte tagits tillvara.30) Det är beklagligt främst av två skäl. Därmed har material förbisetts som ytterligare fördjupar bilden av Högströms kristendomstolkning och hans syn på sin missionsuppgift. Vidare har vissa intressanta kontinuitetslinjer i samisk kyrkohistoria inte fått komma riktigt till sin rätt.

Den gamle Skellefteprosten ger själv en rätt gripande sammanfattning av sin egen hållning till den visionära Anna Olofsdotter, när han i andra delen av sina Missionsförrättninga r redogör för hennes möte med den samiske Kristus. Högström förnekar inte att Anna Olofsdotter har fått göra extraordinära erfarenheter. Men han anser själv att det Anna varit med om ligger utanför hans egna referensramar. I detta stycke tycks han hålla fast vid den slags upplysta ortodoxi som han utvecklade i ungdomsarbetet Förnuftiga tankar om Gud.31) Högström hade för övrigt 1773 låtit ombesörja ett nytryck av detta arbete från 1741.32)

Men Anna Olofsdotters vittnesbörd tyder på att den kristendomstolkning som Högström fört till torgs i Kaitum var mer involverad än så. Vi minns det sträva - men medvetna -

9

omvändelsemotiv, som Anna anspelar på i sin redovisning av sitt möte med den samiske Kristus. Hennes vittnesbörd röjer bekantskap med tidig pietism.

Högström själv underbygger denna förmodan i den paragraf som följer i omedelbar anslutning till sin återgivning av Annas vision och sina reflektioner om dess följder. Där hänvisar han nämligen explicit till sin predikan Bättringsröst, som han höll något senare samma höst.33) Den predikan har han själv lagt stor vikt vid. Han lät Lappmarksdirektionen publicera den i svensk översättning.34)

I sin böndagspredikan hösten 1745 med det involverade temat Bättrings-Röst till det ifrån Jacobs Gud til otro och afguderi Förfalna Jacobs hus utvecklar Högström mycket pastoralt medvetet sin syn på omvändelsen som intern progression med tydlig kritik av kvarvarande rester av förkristen tro och praxis bland Kaitumsamerna. Både i sin form och till sitt innehåll spränger denna predikan Högströms tidigare upplyst ortodoxa referensramar. 35) Mötet med Anna Olofsdotter har förstärkt dessa nya accenter i Högströms kristendomstolkning.

Högström själv har inte förbisett vikten av Anna Olofsdotters erfarenheter, om än han inte sagt alltför mycket om sitt möte med henne i sina ordinarie rapporter till Lappmarksdirektionen.36) Det är dock tydligt att detta möte inte fått samma symbolladdade betydelse för Högström som Laestadius möte med Milla Clemensdotter fick för Karesuandokyrkoherden diygt ett hundra år senare.37)

Icke desto mindre är det värt att också tänka på förhållandet mellan Pehr Högström och Anna Olofsdotter, när vi i fortsättningen reflekterar över Laestadius' bidrag till samisk kyrkohistoria.

Lars Levi Laestadius och hans bror Petrus har icke haft tillgång till den då otryckta andra delen av Högströms Missionsförrättninga r. Med sin Lulesamiska förankring och sin uppväxt i komministerbostället i Kvikkjokk har de dock varit förtrogna med arvet från Högström. Det gäller förutom Lappmarksbeskrivning främst Högströms samiska översättning av Gutners postilla vari även ingår predikan Bättringsröst i dess samiska orginal.38) Vi vet också att Laestadiusbröderna uppskattade Högströms katekesutveckling från 1748, den så kallade Högströms lappska frågebok. 39) Mot denna bakgrund är det frestande att som komplettering till den vedertagna uppfattningen om vad som informerat Laestadius' val av titel på sin tidskrift Een Ropandes Röst i Öcknen hänvisa till parallellen med Bättrings-Röst.40)

Som vi redan sett var det inte bara Högström själv som tog intryck av Anna Olofsdotters fromma allvar. Enligt Högströms egen redovisning utövade hon vidare påverkan också inom Gällivare nybildade församling. Kan denna rätt sena uppgift från Högström bekräftas av annat mer samtida material?

För att närmare kunna dokumentera den tidiga utvecklingen inom Gällivare församling hade det varit mycket ändamålsenligt att tillämpa lärdomar från det slags demografiskt orienterade kyrkoboksstudium som utvecklats av fr.a. professor Egil Johansson vid Forskningsarkivet vid Umeå universitet. Nu förhåller det sig emellertid så, at t kyrkoboksbeståndet från 1700-talets Gällivare är både ojämnt och förhållandevis sent.

10

Den äldsta tillgängliga husförhörslängden inleds i själva verket inte förrän år 1758.41) Vi kan därför inte utnyttja Egil Johanssons demografiskt orienterade metod fullt ut, när vi söker komma åt den inre utvecklingen inom Gällivare församling under 1740-talet.

Nu ställer emellertid Högström själv två ytterligare texter till förfogande, som kan fogas samman med beskrivningen av Anna Olofsdotter och göra det möjligt för oss att komma längre i vår strävan att söka spåra effekterna inom församlingen av hennes visionära erfarenheter. Den första är en notis i första delen av Gällivare Församlings Historia, som Högström skrev ner vid 1760-talets mitt.42) Den andra är en uppslagsrik passage i Lappmarksbeskrivnings kapitel om samisk religion.

Denna sistnämnda text är den äldsta och skall följaktligen ges företräde i vår analys. Där konstaterar Högström i ett avsnitt om lokala föreställningar om och praxis vid traditionella samiska kultplatser att under hösten 1745 skall en Kaitumsame ha tagit bort en symbolrik järnyxa från Nederbysamernas stora kultplats Stuoramus Passé söder om Dundret.43) Detta kan i själva verket vad gäller tiden ställas samman med frågan om eventuella andliga rörelser efter Anna Olofsdotters vision och Högströms senare predikan Bättringsröst.

I sitt senare avsnitt av Gällivare Församlings Historia kompletterar Högström dessa uppgifter i två avseenden. Den same det gäller hette Knut Michelsson Perik, som också finns dokumenterad inom Kaitums huvudby enligt 1758 års förhörsbok. Det är det första. Det andra är mer beklagligt. Periks bekännarmod tycks efter hand ha sviktat. Han skall ha burit tillbaka yxan till dess forna sakrala rum.44) Det skulle i själva verket dröja ända till i mars 1747, då Högströms adjunkt Johan Zelberg slutgiltigt förstörde offerplatsen Stuoramus Passé.45)

Därmed får vi mycket konkret en antydan om dramatiken i den fortgående troskonfrontationen i Kaitum under 1740-talet. Samtidigheten i uppgifterna om Knut Michelsson Periks göranden och låtanden gör det möjligt att förmoda, att vi här har ett tidigt vittnesbörd om effekterna inom församlingen av Annas vittnesbörd och av Högströms höstböndagspredikan Bättringsröst.

Frågar vi till sist om ytterligare uppgifter om Anna Olofsdotter själv utöver Högströms redovisning kommer vi Gudi klagat inte särskilt långt. Dock ger kyrkoboksmaterialet vissa signaler.

I 1745 års uppgifter i Gällivare församlings vigselbok, som Högström inledde år 1742, finner vi att pigan Anna Olofsdotter från Nederbyn den 7 april detta år - det år 1754 -ingått äktenskap med Knut Anundsson och flyttat till Kaitum. Går vi sedan vidare till den rätt sena Husförhörsboken finner vi att Anna Olofsdotter var född 1721, något som tyder på att hon var något äldre än Högström anger när hon mötte sin samiske Kristus.46)

Från 1754 har Arma Olofsdotters förhållanden sålunda förändrats. Hon har flyttat från Wuollesitu inom Sjokksjokks sameby och har fått överta ansvaret för hushållet i Knut Anundssons viste i Kaitum. Där har hon kunnat utveckla nya relationer både till Knut Michelsson Perik och hans fru Gunna och till Anders Ersson Snadda och hans stora familj som också tillhörde Kaitums sameby.

Vi kan inte med bestämdhet ange när Anna Olofsdotter själv skiljdes hädan. Det torde ha skett mellan 1767 och 1776. Församlingens död- och begravningsbok saknas från 1765 till 1775 och Förhörsboken - eller kommunionlängden - som inletts 1758 saknas från 1768 till 1776.

AVSLUTANDE REFLEKTION

När jag inledde denna redovisning av det kanske mest intressanta resultatet av ett mindre missionsvetenskapligt projekt, som avsett publicering med vetenskaplig kommentar av några centrala kyrko- och missionshistoriska texter från Lappmarkskyrkoherden Pehr Högström, markerade jag det medvetna tolkningsperspektiv som ligger i talet om samisk kyrkohistoria. Samtidigt som jag på detta sätt har fått synliggöra den visionära samekvinnan Anna Olofsdotter och prövat hennes roll i samisk kyrkohistoria, hoppas jag att min framställning också lyckats visa hur berikande jus t detta tolkningsperspektiv är för fortsatt studium av kristendomens utveckling i Lappmarken - inte minst under 1700-talet.

12

NOTER

1. Se C.F. Hallencreutz, Till alla folk. Linjer i Svenska kyrkans missions historia. Stockholm 1985. 7-11.

2. Om SKM:s inrättande, se T. Furberg, Kyrka och mission i Sverige 1868-1901. Uppsala 1962.

3. Om den allmänna bakgrunden, se vidare Övre Norrlands historia. 111:2; S.I. Olofsson, Övre Norrlands historia under Frihetstiden. Umeå 1974.

4. Om H. Schröder, se B. Olsson, Kalmar stifts herdaminne. I. Kalmar 1951, 56-65. 5. E. Haller, Svenska kyrkans mission i lappmarken under Frihetstiden. Stockholm 1896.

6. Svenska Kyrkans Historia. V; H. Pleijel, Karolingisk kyrkofromhet. pietism och herrnhutism, Uppsala 1935, 540.

7 . Ibid. - Om H. Pleijel som svensk kyrkohistoriker, se I. Brohed, In Memoriam H. Pleijel, i Kvrkohistorisk årsskrift 1989. 9-15.

8. B. Widén, Kristendomsundervisning och nomadliv. Studier i den kyrkliga verksamheten i lappmarken 1740-1809. Abo 1964, och idem: Kateketinstitutionen i Sveriges och Finlands lappmarker 1744-1820. Åbo 1965.

9. Se Övre Norrlands historia. 111:2, 499-538. 10. Se t.ex. C.F. Hallencreutz, The Uppsala school of Mission Studies, i Annual Report

of Uppsala Studies of Mission. Uppsala 1989, 10-15.

11. Samtida dokumentation om Margareta och unionsdrottningen med samma namn återges i I. Fellman, Handlingar och uppsatser angående finska lappmarken och lapparna. II. Helsingfors 1910, 3-8.

12. Se därom G. Wikmark, Lars Levi Laestadius väg till den nya födelse n. Stockholm 1980.

13. Dessa förhållanden är föremål för en pågående undersökning av biskop em. O. Brännström.

13

14. Se därom A. Steen, Samenes kristning og Finnemisjonen til 1888. Oslo 1954, 150-272.

15. Övre Norrlands historia. 111:2, 503-510. 16. Dock erbjuder den noggranna inventering av eleverna i berörda sameskolor, som utgör en viktig del av detta projekt, väsentligt material för fortsatt forskning kring kristendomens reception och lokala tillämpning i skiftande samiska miljöer.

17. Pehr Högströms Missionsförrättningar och övriga bidrag till samisk kyrkohistoria. Utgivna och kommenterade av C.F. Hallencreutz. Uppsala 1990.

18. P. Högström, Beskrifning Öfwer de til Sweriges Krona lydande Lappmarker. Stockholm 1747.1 faksimilupplaga, Umeå 1980.

19. P. Högström, Förnuftiga Tankar om Gud eller Kort Inledning til Den Kunskap, som en Mänskja ... kan få om sin Skapare. Stockholm 1741. 2:a uppl., Gävle 1773.

20. Se t.ex. C. von Linnés Lappländska resa i Natur och Kulturs Klassikerserie. 2 1 . 0 . Kiörning, Förord, i P. Högström, Bättrings-Röst Til det Ifrån Jacobs Gud til otro och afguderi Förfalna Jacobs hus. Stockholm 1746, återgivet i Pehr Högströms Missionsförrättninga r .... 134 f.

22. P. Högström, En Evangelisk Predikare. Stockholm 1749, och idem, Inträdespredikan, i Christeliga Tal och Betraktelser. III. Uppsala 1775, 1-33.

23. P. Högström, Missions-Förrättningar. Andra Delen, i Pro Fide et Christianismo:s arkivdeposition i Kungl. Biblioteket, Stockholm, återgiven i Pehr Högströms Missionsförrättninga r... 65-86. Den aktuella passagen återfinns i Högströms manuskript, 51-54, och i den txyckta utgåvan, 70 f., samt, s. 9 f. nedan. Jag tackar komminister Tom Blåhed, Lycksele, som gjort mig uppmärksam på texten.

24. P. Högström, Missionsförrättninga r. Stockholm 1773, återgiven i Pehr Högströms Missionsförrättninga r..., 40-58.

25. Identifikationen av Anders Eriksson Snadda har skett genom jämförelse av uppgifterna i Högström 1773, 34 - i nyutgåvan, 55 f. - och informationer från det tidiga kyrkoboksbeståndet från Gällivare församling. Av församlingens vigselbok framgår att änkemannen Anders Eriksson Snadda ingick sitt andra gifte den 15 april 1754, då med Sigrid Anundsdotter.

26. Jfr not 23.

27. Ibid.

28. Särskilt framhållet av doc. A.I. Berglund, Uppsala. 29. Till terminologien se vidare C.F. Hallencreutz, Tro från Tredje världen. Stockholm 1983, 184-187, och idem, Har Afrika blivit omvänt? i Svensk Missionstidskrif t, 1988:3, 48.

30. Så t.ex. i G. Wikmark, Pehr Högström. En storman i Norrlands kulturliv. Stockholm 1979.

31. Pehr Högströms Missionsförrättninga r ..., 71.

32. Jfr not 19.

33. Pehr Högströms Missionsförrättninga r ..., 71 f. 34. Jfr not 21. - Se även Pehr Högströms Missionsförrättninga r ..., 80-82, 92 och 94-

112.

35. Karaktäristiken är H. Pleijels i Svenska Kyrkans Historia. V,522-525.- Se vidare diskussionen mellan T. Frängsmyr och G. Wikmark, i Wikmark 1979, 48-77.

36. Högströms rapporter till Lappmarksdirektionen finns tillgängliga i Lappmarksdirektionens acta i Riksarkivet.

37. Se t.ex. Wikmark 1980 och Hallencreutz 1985, 39-60.

38. Se vidare Pehr Högströms Missionsförrättninga r ..., 88 f. 39. Se L.L. Laestadius visitationsprotokoll från Gällivare, den 25 februari 1844, i Härnösands Domkapitels acta i Landsarkivet, Härnösand, och Pehr Högströms Missionsförrättninga r ...,140.

40. Jfr Pehr Högströms Missionsförrättninga r ..., 88 f. 41. Jag tackar arkivarie Ingegerd Marell, Härnösand, för benäget bistånd i min strävan

att orientera mig i det aktuella kyrkoboksbeståndet.

15

42. Gelliware Församlings Historia, i Gällivare församlings kyrkoarkiv, tidigare tryckt i J . Grapensons, Anteckningar till Gellivare sockens tidigare historia. Göteborg 1942, och återgiven i Pehr Högströms Missionsförrättninga r ..., 114-121.

43. Högström 1747 (1980), 184 f.

44. Gellivare Församlings Historia, 14.1 Pehr Högströms Missionsförrättninga r ..., 120.

45 Ibid. 46. Förhållandet mellan Vigselbokens och Kommunionlängdens uppgifter rymmer vissa oklarheter, som kräver närmare analys och bör beaktas vid bruk av A. Ljungs familjeregister för Gällivare församling. Enligt detta var Anna Olofsdotter gift med Anders Andersson Loij, medan Vigselboken anger dag för vigsel mellan Knut Anundsson och Anna Olofsdotter i april 1754.

SCRIPTUM 1. Egil Johansson: BOKSTÄVERNAS INTÅG. Artiklar i folk-undervisningens historia. I. 28 s. 1988. Pris: 20 kr. 2. Daniel Lindmark: BARNAUNDERVISNINGEN I HÄRNÖSANDS STIFT speglad i uppfostringskommitténs enkät 1813. 86 s. 1988. Pris: 40 kr. 3. Sten Henrysson: LAPP ELLER NYBYGGARE? 11 s. 1988. Pris: 20 kr. 4. Karin Snellman: Förteckning över ERIK NORDBERGS ARKIV. 39 s. 1988. Pris: 30 kr. 5. Sten Henrysson: "LÄSTE LUTHERICATECHES PÅ LAPSKA". Om religions- och läsundervisning i Jokkmokks socken före folkskolans införande. 31 s.1988. Pris: 30 kr. 6. Tuuli Forsgren: SAMISK KYRKO- OCH UNDERVISNINGSLITTERATUR I SVERIGE 1619-1850. 2 uppl. 66 s. 1988. Pris: 40 kr. 7. Egil Johansson: KUNSKAPENS TRÄD. Artiklar i folk-undervisningens historia. II. 73 s. 1988. Pris: 40 kr. 8. Ulf Drugge: OM HUSFÖRHÖRSLÄNGDER SOM MEDICINSK URKUND. Psykisk sjukdom och förståndshandikapp i en historisk källa. 40 s. 1988. Pris: 40 kr. 9. "CATALOGUS DISCENTIUM vid Jockmocks Schola, ifrån Åhr 1732. tå hon tog sin början." En bearbetad och kompletterad elevmatrikel över Jokkmokks lappskola. Utg. av Anita Alm, Tuuli Forsgren & Sten Henrysson. 23 s. 1989. Pris: 20 kr. 10. Egil Johansson: LÄSER OCH FÖRSTÅR. Artiklar i folk-undervisningens historia. Hl. 39 s. 1989. Pris: 40 kr. 11. Sölve Anderzén: LAPPMARKEN I LITTERATUREN. Valda studier inom ett forskningsprojekt. 153 s. 1989. Pris: 50 kr. 12. Greger Fröjd & Robert Olsson: LAPPMARKENS PRÄSTER 1593-1904. En studie av bakgrund och karriär. 42 s. 1989. Pris: 40 kr. 13. Margareta Attius Sohlman: ABC-BOKEN PÅ KYRKSLAVISKA. Bokstävernas vandring i österled. 36 s. 1989. Pris: 30 kr. 14. Sten Henrysson: JOKKMOKKS LAPPSKOLAS ELEVER 1732-1846. En analys. 26 s. 1989. Pris: 20 kr. 15. Sölve Anderzén: "... FÖRA DEM TIL BÄTTRE LIUS ICHRISTENDOMEN..." Undervisningen vid Jukkasjärvi skola och i Jukkasjärvi församling åren 1744-1820. 153 s. 1989. Pris: 50 kr. 16. Daniel Lindmark & Stephanus Neib: UNDERVISNINGEN I LAPPMARKEN enligt svaren på 1812 års uppfostringskommittés enkät. 47 s. 1989. Pris: 40 kr. 17. SamEngman: FÖLLINGE LAPPSKOLA 1748 - 1818. 26 s. 1989. Pris: 30 kr. 18. ARJEPLOGS LAPPSKOLA. Bearbetade och kompletterade elevmatriklar omfattande åren 1743 - 1820 och 1863 - 1875. Utg. av Carl-Henry Johansson & Johnny Flodin. 29 s. 1989. Pris: 30 kr. 19. Sten Henrysson: PRÄSTERNA I LAPPMARKEN FÖRE 1850. Ursprung och arbetsuppgifter. 27 s. 1989. Pris: 30 kr. 20. Daniel Lindmark: EN SKOLA FÖR STADEN, REGIONEN OCH KYRKAN. Elever, lärare och präster i Piteå skola före 1850. 133 s. 1990. Pris: 50 kr. 21. Carl-Henry Johansson & Johnny Flodin: ELEVERNA VID ARJEPLOGS LAPPSKOLA 1743 - 1820. En analys. 24 s. 1990. Pris: 30 kr.

22. Sven Lundkvist: DEN ÄLDRE SVENSKA FOLKBOKFÖRINGEN. - Harry Lenhammar: HISTORISK OCH KYRKOHISTORISK FORSKNING I REGIONALT PERSPEKTIV. Två föredrag vid en stiftshistorisk dag i Umeå den 26 oktober 1989. 20 s. 1990. Pris: 40 kr. 23. PRÄSTERNA OCH LIVET I LAPPMARKEN. Del 1. Sten Henrysson: Präster och skolmästare i Jokkmokks socken 1607-1850. Biografiska uppgifter. -Del 2. Carl-Henry Johansson: Släktskap och ingiften. Några exempel. 31 s. 1990. Pris: 40 kr. 24. Sölve Anderzén: JUCKASJERFWISCHOL/E MATRICKEL. Inrättadt wid Scholans begynnelse år 1744. En rekonstruktion. 13 + XXI s. 1990. Pris: 40 kr. 25. Sölve Anderzén: ELEVERNA VID JUKKASJÄRVI LAPPSKOLA 1744-1820. En första analys. 30 s. 1990. Pris: 40 kr. 26. Tuuli Forsgren: "...FÖRST AT INHÄMTA SPRÅKET, OCH SEDAN DERUPPA LÄRA SIN CHRISTENDOM..." Om finska böcker och same-undervisning i Torne och Kemi lappmarker före 1850. 45 s.

1990. Pris: 50 kr. 27. Carl F. Hallencreutz: PEHR HÖGSTRÖM OCH ANNA OLOFSDOTTER. Ett bidrag till 1740-talets samiska kyrkohistoria. 15 s. 1990. Pris: 40 kr. 28. Daniel Lindmark: LÄS- OCH SKRIVKUNNIGHETEN FÖRE FOLKSKOLAN. Historisk läskunnighetsforskning i nordiskt och internationellt perspektiv.

43 s. 1990. Pris: 50 kr. 29. Stefan Nordström: GENEALOGI OCH GENETIK. Beskrivning av sex projekt-områden där kyrkböcker använts i genetisk forskning. 69 s. 1991. Pris: 50 kr. 30. ÅSELE LAPPSKOLA 1732-1820. Bearbetad och kompletterad elevmatrikel. Utg. av Carl-Henry Johansson & Johnny Flodin. 33 s. 1991. Pris: 40 kr. 31. Anita Alm & Sten Henrysson: GÄLLIVARE LAPPSKOLA 1756-1850. En elevmatrikel jämte analys. 36 s. 1991. Pris: 40 kr. 32. Bengt Hjalmar Andersson: ETT BIDRAG TILL HISTORIEN OM BYN SÄTTER/ JÄRÄMÄ I LULE LAPPMARK. 39 s. 1992. Pris: 50 kr. 33. Nils Eriksson: SAMESKOLOR INOM ÅSELE LAPPMARK. Utg. av Sten Henrysson. 373 s. 1992. Pris: 75 kr. 34. Margareta Attius Sohlman: BOKSTAVENS MAKT ÖVER SLAVISKA SJÄLAR. Uppsatser och artiklar i ämnen rörande projektet "Alphabeta varia. Tidiga ABC-böcker i skilda kyrkotraditioner". 104 s. 1992. Pris: 60 kr. 35. Sten Henrysson & Johnny Flodin: SAMERNAS SKOLGÅNG TILL 1956. 82 s. 1992. Pris: 60 kr. 36. Sten Henrysson & Johnny Flodin: SAMERNAS SKOLGÅNG: 1957 ÅRS NOMADSKOLEUTREDNING. 29 s. 1992. Pris: 50 kr. 37. Sten Henrysson: DARWIN, RAS OCH NOMADSKOLA. Motiv till kåtaskol-reformen 1913. 22 s. 1993. Pris: 50 kr. 38. Egil Johansson: KAN SJÄLVA ORDEN. Artiklar i folkundervisningens historia. IV. 67 s. 1993. Pris: 60 kr. 39. Sölve Anderzén:"...ATT LÄRA THEM SOM BEHÖFWA..." Undervisning, byabön och dop i Kemi och Torne lappmarker. Två bidrag till 1700-talets kyrkohistoria på Nordkalotten. 31 s. 1995. Pris: 50 kr. 40. Gennadij Kovalenko: SVERIGE OCH RYSSLAND UNDER 1600-TALET. Några

episoder ur det politiska och kulturella livet. (Rysk text med korta resuméer på svenska). 41 s. 1995. Pris: 50 kr.

41. Sven Hansson: BYABÖN OCH BÖNBYAR I GAMLA UME SOCKEN. (Umeå, Sävar, Vännäs och Vindelns socknar). 106 s. 1996. Pris: 60 kr.

42. Sölve Anderzén: TEACHING AND CHURCH TRADITION IN THE KEMI AND TORNE LAPLANDS, NORTHERN SCANDINAVIA, IN THE 1700s. 33 s. 1996. Pris: 50 kr. [Översättning till engelska av Scriptum 39.]

43. Ingegerd Stenström: Förteckning över FAMILJEN LINDERS ARKIV. 53 s. 1996. Pris: 60 kr.

44. Mari Ericsson: "ETT ÄDELT KALL BLEV DIG GIVET." Småskollärarinnorna i Jukkasjärvi skoldistrikt 1912-1930. 48 s. 1998. Pris: 50 kr.

45. ISKYRKANI JUKKASJÄRVI. Sakral symbol och pastoral funktion. Forskningsseminariet Turisten i Iskyrkan 21-23 februari 1997. Red. av Sölve Anderzén. 81 s. 1998. Pris: 100 kr.

46. Karin Snellman: Förteckning över HELMER GRUNDSTRÖMS ARKIV. 40 s. 1998. Pris: 60 kr.

47. Simone Pusch: NOMADSKOLINSPEKTÖRERNA OCH SOCIALDARWINISMEN 1917-1945. 42 s. 1998. Pris: 50 kr.

48. Edith M. Eriksson: HELMER OSSLUND OCH HANS SYSKON. Tidigare okänd korrespondens i familjearkiven. 57 s. 1999. Pris: 80 kr.